Ta vara på livet! Rapport från Slingervägen

The Long Cool Song

2012-01-29T10:41:00.005+01:00

För någon vecka sen slog det mig att jag gick på stan i bara kalsingar.

Ja, jag blev inte särskilt upprörd, såg mig bara omkring och blev med ens lugnad av att ett flertal människor, kvinnor, ska jag kanske förtydliga, spatserade omkring i kallingar. Det heter TAJTS nu för tiden, vilket min dotter en gång påpekat när jag kommenterat benkläderna med fel ord. Alltså - det är helt i sin ordning att gå omkring utan byxor.

Jag är överförtjust och kommer aldrig riktigt att släppa detta. Jag har samma känsla som jag hade som liten när jag kom hem från skolan eller in från snöleken och fick springa omkring i kalasbyxorna. Vilken befrielse! Alltså tar jag gladeligen på mig kallingarna och promenerar ut på stan, på jobbet, på krogen, på shopping. Däremot kommer jag troligen inte att gå omkring i shorts utanpå strumpbyxor igen, där går gränsen för vad jag vill återse på mig själv. Jag minns mornar då man stod med nylonstrumporna och valde mellan de ljuslila shortsen eller de avklippta stretchbrallorna. Ja, det hette inte short, det hette korts. Med kort å-ljud. Jag minns också att jag kände mig fin. Eller ännu hellre - jag kände mig MED. Man var med i gänget, hade rätt saker.

Kalsongen som festplagg har figurerat i mitt liv en gång tidigare, närmare bestämt i början av nittiotalet då det smög sig in i modet. Då var jag ytterst tveksam till det hela. Jag jobbade inom tandvården och kliniken hade just flyttat in i ett nybyggt hus. På samma gata ploppade nya modebutiker upp av och till, bland annat Vero Moda. Eftersom vi befann oss så nära hängde vi på låset då de öppnade och ut kom jag och min kollega med famnen full av kassar. I en av påsarna hade jag en orangerosa (ja, det finns ingen annan beskrivning av den färgen) dress bestående av en lång tröja och ett par tajts i samma nyans.
- Undrar om jag kommer att gilla det här, minns jag att jag sa till min kollega när vi packade upp kassarna och provade framför den dyra figurspegeln vi hade i personalrummmet. Jag kände mig avklädd i kalsingarna och den orangerosa tröjan som nätt och jämt nådde nedanför ändan.
- Du är skitsnygg! sa hon. Men jag fortsatte orma mig framför spegeln, tveksam inför det nya kalsongmodet.
- Ha det där på invigningen! bestämde hon.
- Nja, det får vi allt se, tyckte jag.

Den nybyggda kliniken skulle invigas, nämligen, och fyllas med kolleger från alla håll. Party skulle det utan tvekan bli. Och att vi skulle funka som kuttersmycken var det ingen tvekan om heller, även om det inte utalades högt. Särskilt som det hela skulle filmas för framtida reklam. Underförstått gick det inte an att komma i jeans och t-tröja...

Jag provade mina tajts och långtröja ett par vändor till och bestämde mig för att det fick bära eller brista, jag skulle ta risken. Min arbetskamrats uttalande om att jag var skitsnygg hade ingen inverkan. Hon var född genomtrevlig och spred komplimanger omkring sig dagligen. Å andra sidan skulle hon definitivt sagt ifrån om jag på nåt sätt skulle ha varit en risk för den flashiga klinikens framtida rykte. Hon var inte bara trevlig, hon hade även sinne för PR, en annan medfödd förmåga som av och till fått chefen att buga sig. Jag förberedde mig för en afton i långkalsonger bland festklädda kollegor och lite mer gräddiga deltagare.

Ja, det gick ju bra, förstås. Efter ett glas champagne kände man sig fin och ingen hade glott på mig särskilt mycket trots att vi stått där som välkomstkommitté och delat ut skumpa och snittar. Jag vill tillägga att min kollega och vän INTE hade tajts utan, vad jag minns, kostym a la 40-tal. Vi måste ha sett omaka ut....
Långt efteråt sa min chef att han sett filmen och att "vi var såååååå fina", med ett belåtet uttryck i ansiktet. Vi bara ryckte på axlarna och lät honom förstå att vi ALLTID var snygga och modemedvetna och att vi dessutom struntade i vad han tyckte för vi gjorde som vi kände för ändå och det blev alltid rätt. Vi ville för allt i världen inte att han skulle tro att vi gick att styra när det gällde outfits på flashiga klinikpartyn.

Tja, sen då. Jag vet att jag inte använde de orangrosa tajtsen ofta efter den där gången, kände mig fortfarande som en elvaåring i kalasbrallor, men tröjan hängde med överallt. Jag gillade det där långa, halvt klänning, halvt säckig tröja. För den blev lite säckig efter några år. Idag har jag inga skrupler, långkalsingar och kjol, långkalsingar och tröja, långkalsingar och klänning, no problems. Men för bara fem år sen skulle jag bara tänkt "in my dreams" om jag skulle sett mig gående på gågatan i långkalsonger och tröja. Konstigt hur man förändras, det kan ha med ålder och mognad att göra. Därför ska jag gladeligen återkomma om jag får lust att använda korts och nylonisar. Men då hoppas jag nog att nån ringer polisen, för då är jag välan en dam på sjuttitre. Men vem vet. Kunde kalsongmodet omvända en inbiten klänning-och kjolhatande jeansslitare så kan nog nya trender förvirra än en gång. Men som sagt. Ring gärna polisen....

//E.

PS. Filmen - den fick jag aldrig se. Kanske ligger den på utube, kanske ligger den i en papperskorg, kanske är den arkiverad i en källare bland dammiga journaler och gipskäkar. Vem vet. DS.

2012-01-18T19:19:00.000+01:00

Bloggen har fått en utmärkelse av Eva Grelson . Hennes motivering är:

Eva, med sina humoristiska betraktelser av livet och dessutom en mängd vackra bilder.

Det tackar jag för. Det känns väldigt roligt att få!
Särskilt roligt då jag använder bloggen i min undervisning ibland i svenska och bild och särskilt roligt att någon läser den frivilligt utom mina elever som (oftast) gör det på kommando...

Ofta frågar jag mig faktiskt vad som gör att man gillar att blogga. Tja... för min del så är det helt enkelt skrivandet. Jag håller mig mer till krönikamodellen eller helt enkelt en vardagsbetraktelse eller av och till en kortare skröna. När det kliar i skrivtarmen och man vill få ur sig något fort (och för all del oredigerat ibland) så känns det skönt att ha en eller flera bloggar. Så, Eva, jag tackar för utmärkelsen och skickar den vidare till några av mina favoriter - inte alls ett lätt val....

Här är några tips från mig:

Mauds blogg - om hur livet kan se ut och hur det kan hanteras i både glädje och sorg. Här finns många insiktsfulla tankar och reflektioner som alltid får mig att fundera över våra livsöden och meningen med allt.

Staffans blogg - en fotoglad killes liv och leverne i den allmänna villervallan. Kul att läsa (eller kanske se!) om hur ett intresse växer och undra hur det går sen. Blir han proffsfotograf som Morbror Koko?

Karins blogg - om hur livet i Malaysia ter sig för en svensk småbarnsfamilj. Jättespännande! Och fina bilder till....

Ingelas blogg - vad vore livet utan en ungdoms fyndiga livsbetraktelser i bloggform? Håll koll - snart kanske det dyker upp fler böcker!

Bridos blogg - motvallskärring kallar hon sig med bister humor. En krutdam som sliter för andras och egna ungars bästa. Heja på!

Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Kram och hej hej leverpastej!
//E

Julbilder från förr 3

2012-01-15T20:44:00.000+01:00

Vi hade julgransplundring igår. Rätt stillsam tillställning. Bjöd morsorna och ungdomarna på middag. Tallen (som var plundrad och klar) hade vi monterat fast på makens biltak och kört omkring med under hela dagen. Detta för att vi missade återvinningsstationens öppettid med en minut. Succé på köpcentrats parkering. Folk fnissade och dessvärre även pekade. Som om det vore en dundersensation att någon kör omkring med en tall på biltaket den 14 januari. Visserligen en grön och fin tall, fräsch som om vore den nyhuggen. Men ändå. För att undanröja alla misstankar om att vi missat sopstationen pratade jag högt med maken om hur vi hade firat hela julen vid Medelhavet och att det nu äntligen skulle bli skönt att få klä julgranen och ha lite efterfest. Sen smet vi in på affären.

Jag minns andra julgransplundringar. När jag var liten gick man till tant B. Där var det party! Först fick man fika med massor av kakor som var annorlunda än mormors och mammas. Det var mer marsipan, det var teaterkonfekt (fast det visste jag ju inte att det hette då), det var oblater doppade i choklad och det var gröna och rosa kakor. Sugrören var fiffigt smala och saften räckte länge. Och den var hemkokt. Inget slarv där inte. Efter fikat och alla vuxnas babbel blev det dans kring granen. Vi gick igenom hela registret. Allt från den elaka "Skära, skära havre..." till den genanta "Vi äro musikanter..." Jag kan än idag se framför mig den spensliga lilla ljusa flickan i knästrumpor och blå klänning där hon stod ensam och log så glatt fast hela gänget av tanter och ungar stod runtom och pekade finger och sjöng "fy skam, fy skam, för ingen ville ha 'na...". Förresten såg alla lika glada ut. Trots sång och text om utstötning och odugligheter. Själv hatade jag "Björnen sover" för då gällde det att rädda sitt liv. Jag skrämde upp mig själv tillräckligt varje gång för att få nåt skumt i magen när det var dags för björndansen. Ännu värre var det om det var nån busgrabb som var björn. Av någon dunkel anledning lyckades de alltid ha björntänder och öron som låg bakåt när de vrålade och viftade med ramarna framför näsan på oss. Det stank vilt länge efteråt och enda trösten var att husets herre, farbror H, som var jägare, höll sig lugn.

Naturligtvis älskade jag julgransplundringarna hos tant B. Alla var där, kändes det som. Huset kändes enormt stort, salen där granen stod mitt i för att möjliggöra ringdans kändes gigantisk, långdansen böljade genom hela salen och hela huset och upp och ner för trapporna och in i salen igen. Det fanns hur mycket plats som helst och det var hur mycket ungar som helst. Och mammor med, för den delen. I tofflor.

Jag har ett tydligt minne av hur jag satt på golvet och tittade på ringdansen. Det var säkert den genanta "Vi äro musikanter...", den ville jag helst slippa. Jag konstaterade att alla tanter hade tofflor som såg ut som en ballerinasko i glittrigt stretchtyg. (Jösses! Jag skulle ge vad som helst för ett par såna idag! ) Tant B:s tofflor var snyggast för de var turkosa. Det var en höjdarfärg. Jag satt och tittade länge på allas tofflor och hur de liksom lätt tassade omkring i ringdansen i takt med fiolioliolej och fånade sig. Generad satt jag där och tänkte att det var en låt som bara tanter i tofflor passade till.

Kalaset avslutades alltid med "Nu är glada julen slut, slut, slut..." och Raketen. Lomhörda efter att ha kört Raketen tre gånger gick vi hem med påsar i nävarna. Jag minns inte så noga vad jag tänkte om det, det var ju slut på julen och man tyckte väl att det var eoner till nästa. Särskilt sorgsen var jag nog inte.

Vi har också haft våra plundringar sen ungarna kom. Det beror mest på att två av grabbarna råkar fylla år en månad efter jul, varför vi passat på att slå ihop fenomenen Kalas och Plundring. Ett tag var det ok för grabbarna att ha kalasen tillsammans varför det kunde vara en tolv - femton ungar och rätt många mammor och pappor som gärna också ville fika. Det var en storhetstid, kan jag säga. Ett år var granen så stygg så vi slängde den strax efter nyår och skaffade en ny för plundringens skull. Det var det värt. Och precis som min barndoms tant B har jag bakat färgglada kakor och gjort påsar. Undrar vem som haft roligast - jag eller ungarna? Nåja, den som njuter av att ha ett tiotal glada barn sjungande julsånger (inte Skära havre!) och dansande runt granen vet vad jag pratar om.

Jag tror att jag ganska snart ska leta mig iväg till tant B medan hon finns kvar. Kanske har hon sparat ett par glittriga tofflor i nån låda? Kanske behöver hon veta att hon inspirerat mig till plundringar i kolossalformat. Det skulle också vara spännande att stega upp salen där granen stod så att jag kan avleverera en mer nyanserad bild av plundringen och dansutrymmet. Återkommer om det. Nu är det snart vår, hörni. Regnet smattrar mot rutan, tulpanerna står på bordet och på makens biltak ligger en plundrad tall och väntar på att bli resajklad.

//E.

Minnesbilder från 2011

2012-01-03T16:38:00.001+01:00

Jag brukar alltid skriva i min dagbok (jodå, jag har en sån och den är HEMLIG) några ord om att tiden och allt som händer bara svischar förbi utan att jag riktigt fattat vad som hänt. Så har det varit sedan 1968 då jag började skriva dagbok. Det finns alltid funderingar på hur sommarlovet bara tog slut just som det börjat och varför julen liksom skuttade förbi. Ännu mer spännande blir det då jag tittar igenom mitt ständigt växande bildarkiv. (Tack och lov för digitalisering och externa hårddiskar. Trots det växer också pappersarkivet - tack och lov för en generös make som ser till att det finns förutsättningar både när det gäller papper, färg och teknik!) I bildarkivet förundras jag över hur mycket som sker på ett helt år och vilka nya erfarenheter jag gjort, vad nytt jag har lärt mig och vad det kan betyda.

En kär vän sa en gång så klokt: "...och då undrar jag vad det är jag får nu" då vi pratades vid om livets olika skiftningar och perioder och hur tufft det kan vara ibland. Allt har en betydelse och allt har sin tid. Så är det, det tror i alla fall jag. Och hur det nu än är - det är ofattbart kul med bilder. Ett klipp ur tiden.

JANUARI 2011
Hundens sista dagar har guldkant.
Grabbarnas farmor har som alltid falukorv i kylen

FEBRUARI 2011
Vi flackar runt i snövärlden utan hund, reser i vinterlandskap och gräver oss fram.

FEBRUARI 2011
Det blir inte många turer till Hovde denna vinter. Vad gör vi egentligen?

MARS 2011
Äntligen kommer David hem efter ett halvårs luffande i Sydamerika.
Hemmet fylls av musik och glada kompisar.

MARS - APRIL 2011
Thomas flyttar ut ur huset och in i egen lya. Vi ägnar vårvintern åt att
snickra och möblera. Storebror hjälper till.

MAJ 2011
David är tillbaka i Norge och vi kör en soffa en helg.
Från våren på Slingervägen, över vintern i Härjedalen till
sommaren i Oslo.

MAJ - JUNI 2011
En sällsynt fjäril fladdrar förbi några dagar.
Vi får rå om en son som oftast befinner sig någon annanstans i världen.

JUNI 2011
Äntligen ska vi få åka på Lelles motorcykelträff i Visby.
Väl framme inser vi att vi har roligare utanför hojcirkusen
och drar på egna äventyr runt Gotland och Fårö.

JUNI 2011
Ett romantiskt bröllop i försommargrönskan.
Vi får umgås med släkt och vänner ett dygn.

JULI 2011
Vi blir inbjudna till ännu en släktträff, dock utan bröllop, och har en kanontrevlig
dag och kväll ihop med ett glatt gäng.

JULI 2011
En tur till London med Thomas och Therese.
Det blir en vecka sprängfylld av sightseeing, shopping och pubkäk.

JULI - AUGUSTI 2011
Vad vore en sommar utan minst två långturer på hoj?
Norge igen. Kystriksveien Steinkjer - Bodö.
Ordet upplevelse räcker inte ens till...

SEPTEMBER - OKTOBER 2011
En varm höst och många kortare motorcykelturer.
Storsjön med Oviksfjällen från Mårdsund i september, Körfältet med gröna kullar
i slutet av oktober, Storån på väg till Nulltjärn i september och en sen tur
till Föllinge med ÖMCK. På hemvägen stannar vi vid Långan.

OKTOBER 2011
Jag bor ett dygn med min vän mitt i Åre.
Vi ventilerar som alltid vad vi gjort under alla år,
vad vi gör nu och vad vi kommer att göra.
Långpromenaden runt byn tar ett par timmar minst.

NOVEMBER 2011
Therese fyller 20
Hur kunde det gå till? Hon är ju knappt tio..? Eller så...
Jag får den äran att bjuda på fonduemiddag och efter det förvandlas hon till en vampyr
och försvinner på festen som ordnats.

DECEMBER 2011
David kommer hem igen.
Jobbar man på Freia så ska det synas: två rediga bärkassar med choklad har han.
Vi lyckas med konststycket att äta oss less - tro't eller ej.

DECEMBER 2011
Ett gäng julfirare leker med min ipad.

DECEMBER 2011
Men HALLÅ!
Vem klämmer på paketen?
Där kom vi allt på dig!

DECEMBER 2011
Nyårsafton
Vi tar en kvällstur med bilen upp i backarna på Frösön.
Alla ungdomar firar nyår som ungdomar ska och vi halvgamlingar
slöar framför TVn och smsar nyårshälsningar medan vi gäspar!
Vad vi har det bra!

//E.

Julbilder från förr 2

2011-12-27T11:49:00.003+01:00

När barnen var små och vi sedan flera år börjat hitta våra egna traditioner ingick förstås också julpyssel. (Ordet "förstås" syftar mest på mig - inget liv utan papperspyssel i någon form!)

Nå, vi kokade chokladgodis, klippte snöstjärnor och gjorde julgranskarameller. I de sistnämnda stoppades både det ena och det andra, företrädelsevis polkagrisar och sega gubbar, men ibland kunde också någon liten leksak offras och petas in av de små. Även annat kunde ibland ses som ett fynd att för evigt förvara i ett julpyssel. Jag har ett tydligt minne av att jag räddade mitt armbandsur en gång, som jag lagt åt sidan inför pepparkaksbaket. En annan gång försökte den ena lille prinsen stoppa in den andres tröstnapp. Det kunde ju vara ett nappavvänjningstrick, men vi avstod till slut efter en del funderingar, mest med tanke på att den inte riktigt rymdes i toarullen som utgjorde stommen för julgranskaramellen.

Ibland gick vi till grannen som hade ett gäng ungar, lika många och lika gamla som våra, och pysslade ihop. Då kunde vi mammor babbla över huvudena på våra klippande och klistrande barn och sörpla kaffe i timmar. Inte helt fel, ska jag säga. En jul var vi så upptagna med kaffet och vakandet över fyra småbusars handhavande med saxar och lim och saker att gömma i karamellerna att vi liksom inte riktigt uppfattade när min yngste son ställde sig upp och tog sina första steg. Våra två ettåringar höll sig nämligen mer under bordet, krypande bland pappersrester och pepparkakssmulor, förnöjt jollrande med varandra.

- Nämen kolla! ropade min vänninna och pekade på parveln som på ostadiga ben tagit sikte på nedersta kökslådan med ofarliga köksredskap som alltid var utdragen i dessa småbarnshem. Där tog min lille sina första stapplande steg och vi mammor lämnade genast det julgranskaramelltillverkande gänget och kastade oss på golvet för att applådera och uppmuntra till flera framgångar. Den andre bebisen tittade förundrat på där han satt under bordet tuggande på en tom toarulle. Han verkade inte särskilt imponerad och visade ingen lust att härma sin kompis.

- Jahapp, sa jag till storebröderna som lugnt klistrade vidare, nu så kan er lillebror GÅ. Bara så ni vet.

- Mmm, mumlade brorsorna och tryckte in spännande saker i julgranskaramellerna. Föga intresserade, alltså. Kanske anade de att en ny tid börjat: kampen för att rädda legoslottet från eventuella klåfingrar.

Ja, vi gick väl hem lagom till middagslur och utelek, antar jag. Med oss hade vi ett gäng färgglada julgransprydnader som skulle få pynta hem och gran. Traditionen att hänga upp julgranskarameller i den breda dörröppningen in till vardagsrummet föddes någon gång under de här åren eftersom det inte bara pysslades i hemmet utan även i förskolan. Det blev en ansenlig mängd, värd att beskådas. I början revs de ner lagom till julgransplundringen och demolerades i jakten på gamla godisar och glömda småsaker som stoppats in, men vi sparade alltid de finaste. Och jag har många gånger undrat om någon av de sparade, men numera tilltufsade, julgranskaramellerna var tillverkad den dagen Thomas tog sina första steg. Och VAD är det som skramlar i karamellerna?

För ett par veckor sedan tog jag fram jullådan och hängde för tjugonde året i rad upp julgranskarameller i dörröppningen. Thomas satt vid bordet. Jag slängde en allt för nött och sliten karamell till honom och sa att den kunde kastas, den hade tjänat sin tid.
- Kolla vad det är i! uppmanade jag och han skred till verket. Ut trillade en tjugo år (?) gammal seg gubbe. Rätt hyfsat skick, trots allt. Den studsade inte mot bordet, den liksom frasade mer, så vi förstod att den var mumifierad. Färgen var inte längre läckert rosa eller vad den kunde ha varit. Den var blekgrågrön. Men annars helt ok. Vi stirrade på godiset.
- Usch! sa sonen med eftertryck.
- Gulligt! sa jag, och berättade att den kanske stoppades in en mysig decemberdag hos våra vänner samma dag som han tog sina första steg.
- Hm! svarade han och vände blad i tidningen. Själv hängde jag upp julgranskarameller och kunde konstatera att det även fanns andra minnen omkring detta. En sotfläck påminner för alltid om en ung tonårings test med cigarettändare och silkespapper. Som tur var lyckades de tre bröderna släcka elden innan en katastrof hände och så hade alla lärt sig en läxa. Några smällkarameller gick åt, dock, men i dagsläget har vi så det räcker, vilket känns bra. Annars är det bara att tillverka nytt - pyssel kan man aldrig få nog av, det är bra för själen!

//E.

Julbilder från förr 1

2011-12-21T21:23:00.002+01:00

Adventskalender.

På den tiden vi hade en treåring och en ettåring fick de två gullungarna av moster M en hembroderad adventskalender med öglor för presenter. En för varje dag fram till Dopparedan. Ja, ettåringen var inte så intresserad så uppdraget att öppna paket varje dag föll på storebror. Jag och maken undrade hur vi skulle fixa detta på ett smidigt sätt. Vi hade liksom inte planerat att köpa 24 paket INNAN jul. Och på den tiden fanns inga färdiga set med kalenderpresenter. Det finns det nu. Påsar med 24 plastleksaker i, bara att slå in och knyta upp. Inte så kul grejer, i och för sig, men det finns ju uppenbarligen en marknad.

Nå, allting var ju bättre förr, vi fick den stora förmånen att använda vår kreativitet. Maken fick en mycket ljus idé: vi köper en leksaksbondgård. Det ska ju ändå barnen nån gång äga, ingen växer upp lycklig utan plast- eller träbondgård. Det visste vi som hade bådadera i bagaget.

Vi köpte en enklare variant efter att noga ha kontrollräknat innehållet så att detta inte understeg 24 och sedan skred vi till verket och slog in små paket med hönor, mockande bönder, kor och grisar. En i varje. Knöt fast ordentligt och såg med förväntan fram emot treåringens glädje inför detta geniala drag.

Naturligtvis blev det succé direkt då han vecklade upp en svartvitfläckig kossa första dagen och en vacker, ljusgul ardenner den andra. Vi slog oss för bröstet för vår uppfinningsrikedom. Tredje dagen öppnade den ljuslockige prinsen ett grispaket. Fjärde dagen var inte ett dugg bättre, det blev en gris till. Men den lille höll god min och samlade sina djur i en låda, där de bodde i väntan på bätte tider. Femte dagen öppnades ett paket av en lite strängare prins som nu ville se variation igen efter reprisgrisen. Döm om hans och vår förvåning då ytterligare en gris dök upp. Han darrade lite i mungipan där nappen hängde denna stränga, mörka morgon. Tittade länge på grisen och sedan på oss.

- Gris. Också.

Det var allt. Han suckade och återgick till briotåget. Vi kände oss lite snopna. Hörde på hans tonfall att han lika gärna hade kunnat vara utan dagens lucköppning. Kanske tänkte han att hans drömbondgård just hade förbytts till en sketen grisfarm. Vi provade att skapa ny förväntan genom att säga att "i morgon är det säkert inte en gris igen. Det kanske kommer en katt? Eller en igelkott..?" Men den lille tittade misstroget på oss och flyttade nappen till andra mungipan medan han körde över grisen med tåget. Och inom oss visste vi att risken var stor att det blev en gris till nästa dag. Det fanns fem grisar och ingen visste var de hamnat. Suckande lämnade vi barnkammaren och kokade kaffe i stället medan vi bestämde vem av oss som skulle klämma på paket.

Sensmoral: slå aldrig in en gris för mycket innan du vet var den hamnar. Eller?
//E.

PS. Dagen efter var lyckan gjord: i paket låg bondfrun och hon hade en slaskhink i näven. Det fick vi veta av barnet. Att det var en slaskhink, menar jag. Och den skulle grisarna få njuta av....

Tomtetankar

2011-12-11T22:12:00.000+01:00

I morse bestämde jag mig - idag ska dom släppas lös. Tomtarna!

I och för sig brukar det ju vara den här tiden dom får komma fram, men jag har liksom hållit dem på sparlåga så länge ingen snö fanns att gotta sig i. Jag baxade ner lådan, öppnade den, och genast vällde det ut tomtar. Det kändes bra. Som om allt är i sin ordning även om världen snart går under av naturkatastrofer och människans ondska.

Där fanns tomten med renen och släde i ljusgrönt. Femtiotalsgrönt. Och tomten med stopet. Han som ännu har prislappen kvar: 70 öre, skrivet med blyerts. Där fanns tre små vänner helt i porslin med kalasbyxor och koltar i tomterött som svärmor överlämnat i min vård med uppmaning att vara rädd om! Där fanns kottomtar, toarulletomtar, trätomtar, garntomtar, pinntomtar, papperskuletomtar och halmtomtar.... Alla kärleksfullt tillverkade av barnahänder på den lyckliga fritidstiden. Då när tomten ännu fanns.

Där fanns änglar och kylskåpsmagnetstomtar och en och annan i plast. Och alla mina egna inköpta, minst en ny varje år. Det är liksom något tryggt över tomtelådan. Ändå hajar jag till varje år då jag öppnar den och tomtemasken som ligger överst glor på mig ögonlöst. Jag stirrar alltid tillbaka medan jag funderar på var jag ska göra av den. Jag tänker inte slänga den. Den har bidragit till många fniss kan jag avslöja.

Först har vi ju faktiskt tomtat i den. Alltså - knackat på fönster, typ. Innan jul. Våra ungar har alltid julbadat, en ritual som alltid skett kvällen innan julafton och då har tomten knackat på fönstret och ungarna har skrikit skräckförtjusta och förstått att julen är ett faktum. Det är nåt jag haft med mig hemifrån min barndom. Vi julbadade också. Och lika säkert som solen går upp knackade det på källarfönstret kvällen den 23 december och vi hoppade upp ur badkaret och slet gardinen åt sidan för att se självaste tomten.

För er som undrar - vi badade även när det inte var jul. Det var bara det att julbadet var badet kvällen före julafton. Det hette så. Tomteknackningar ingick!

Tomtemasken har därefter varit på en bättre maskerad en sommarkväll (jösses, va oigenkännlig man blir - kanske man ska råna banken?), hängt på köksväggen som prydnad en jul (fy, va makabert! sa mamma), men även monterats i ett fönster så att kvällsflanörer som vill smygtitta in i skydd av mörkret ser en gloende tomte skymta bakom gardinen. Det sista har faktiskt gett upphov till glada skratt, kanske mest inuti huset, men faktisk även utanför.

Ja, det finns mycket roligt man kan göra med tomtar. Men en sak är säker, när tomtarna kommer fram då börjar det lukta jul på allvar. Tomtemasken få ligga till sig ett par dar till. Återkommer med nya äventyr.

Tomte som hängt med sedan 1956

Textförfattaren 1958 eller så...

//E.

2011-12-03T19:55:00.000+01:00

Jag har ondgjort mig över icke-doftande hyacinter. Nu kan jag slappna av - det doftar visst jul! Och jullukt är lika med hyacintdoft för mig. I morse då jag vacklade in i köket av akut kaffebrist (som vanligt) tvärstannade jag och blev med ens mycket upplivad. Köket hade under natten fyllts av den ljuvaste juldoft och min vita hyacint hade sett till att göra sitt - mission completed. Jag andades in och njöt. Andades ut och slappnade av. Det finns alltså fortfarande hopp om doftande hyacinter!

Advent och julpynt i mindre skala är återkommande i det alexanderssonska hemmet. Det är något jag bär med mig från barndomen. Det är då man får ta fram det där som påminner om att tomten kommer snart. Och köper en hyacint. Eller två.

Jag har namnsdag på julafton. Det har inneburit att jag har blivit firad av bara farten trots att namnsdagar knappast har varit anledning till något partajande i min urfamilj. Det har helt enkelt bara gått förbi. Låt vara att det någon gång förekommit en tårta när man haft lust att baka en sådan, men det har aldrig förväntats. Jag däremot, jag har alltid fått presenter. Och än idag kommer min goa mor med något litet trots att det är evigheter sen jag slagit fast att det är onödighetsköp.
- Nämen, säger morsan, jag har ju ändå varit ute och julhandlat och då tänkte jag att....
Och så överräcker hon en pytteliten gåva. Naturligtvis är det trevligt. Det kan man ju inte neka till.

Av alla dessa femtiofem namnsdagar jag upplevt minns jag en särskilt. Det var när jag fick en blomma.
Jag kände två saker:
- Men va nu? Inget paket?
- Åh, nu är jag VUXEN eftersom jag får en blomma!

Jag fick en hyacint! En blå. Den fyllde rummet där vi, mor, bror och jag, sov på några få kvadrat med sin speciella doft. Kan jag har varit elva eller tolv? I alla fall kommer jag ihåg att jag låg och tittade på MIN hyacint som placerades allra högst upp på bokhyllan, bredvid fotot på morfar. Där stod den och strålade i sin blå glans och sände ut julsignaler värre än julgranen som också var inträngd på den minimala ytan. När den vissnade kände jag sorg. Helt klart.

Jag har full förståelse för att folk tycker att blommor luktar för mycket, själv ogillar jag parfymdoft och värjer mig för besprutade kvinnor och män som försvinner i dimman av en parfymerad aura. Men doften från en hyacint - den kan jag aldrig vara utan!

//E.

Advent

2011-11-27T20:42:00.000+01:00

Lördagskvällen fylldes av adventspyssel och viss förväntan inför julen.

Det är alltid något särskilt med att ta fram adventsstjärnor, ljusstakar och julgardiner. Glöggen får vara (huvva va läskigt!) och pepparkaksdegen ligger i kylen i väntan på bättre tider. Men i övrigt haver vi intagit saffransbröd och kaneldoftande bröd på längden och tvären. Nu kan tomtarna få komma!

Dotter suckar

2011-11-24T20:25:00.001+01:00

Familjeprinsessan suckade djupt efter att vi kommit hem från första julinköpsrundan. (Ja, hon hade med sig ett par presenter, jag blev utan p g a att jag inte kom ihåg ett varumärke på konjakskupor...) Däremot hade jag famnen full av julgardiner, som hon valt, samt dukar och lite tillfälligt bjäfs som ofta åker ner i korgen på billiga-prylar-butikerna. Hon tittade på dukarna som glittrade lite av lurex och satin.
- Det är som liksom lite tråkigt med julen nu, sa hon försiktigt, förmodligen då hon inte riktigt visste om hon var ute på ömtålig mark.
- Jasså..., sa jag och gjorde mig beredd att peppa, försvara, vända på tanken och glädjas åt att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Jag anade var skon klämde och fick rätt. Det handlar om saknaden av barnajularna. Antagligen har det slagit ner som en bomb nu. Hon har nyligen lämnat tonåren och är sist ut. Vem vill sitta hemma med ett gäng gamlingar? Tidigarelagt julfirande till och med! Urk, usch och fy!

- Ja men du har ju ett par brorsor som kommer hem, sa jag glatt och menade att vi bara längtade till jul! Allt blir som vanligt! Kalle Anka, Saltkråkan, julkalendern, whatever!!
- Det är inte samma sak i alla fall....vi är ju inte nå många, sa hon och såg sorgsen ut. Dessutom skulle pojkvännen inte fira hos oss, vilket eventuellt kunde ha vägts upp av ett tiotal andra, vilka som helst bara de var under femtio. Antog jag.

Det var bara att erkänna att julen tog en annan gestaltning omkring 2006 då en var på andra sidan jordklotet och vi anade att det hädanefter skulle bli svårt att samlas till klämmysiga storfamiljejular igen. Ett par år innan det hade även tomten avslöjats en gång för alla då nämnda familjeprinsessa bara lojt pekade ut grannen. Vi skämdes för att vi trott att det skulle gå att luras ännu en jul.

Själv har liksom aldrig riktigt varit med om det där eftersom det känts som det alltid varit barnjular - en ung kusse hack i häl fyllde ut tomrummet då vi syskon slutade tro på tomten..... Sen kom våra egna ungar och jularna har fortsatt i ett oändligt storfamiljsfirande varannan jul hos våra rötter med stora och små och tomtar och hemlisar och spänning och lucka 24, The D-day. Faktum är att jag också saknar det. Så jag satte mig vid köksbordet och resonerade med prinsessan om livet. Jag insåg hennes dilemma. Hon har alltså blivit vuxen. Och vuxna jular är inte detsamma som barnajular. Huvva, säger jag bara. .

Nu får vi tänka om. Vad gör vuxna när dom jular utan kids? Ja, det går ingen nöd på mig och maken - tre av fyra är hemma och tänker förära oss några dagars samvaro nästan nonstop. Jag tycker det är toppen jag. Men visst - inte blir det Kalle Anka ihop, familjefilmer och paketskräll vid halvåtta sisådär. Dom har sitt och det är ju knappast under vårt tak kan jag säga. Och varför skulle det?

Jag tänker själv på baltiden. Så fort paketen var öppnade och man fått just den där tröjan som skulle locka till sig rätt Person ställde man in sig på utelivet och om man skulle få ihop det eller ej innan nyår. Nu har man liksom sitt på det torra och får hitta på andra roligheter. Kanske blir det Kanarieöarna ändå?
Jag tittar på familjeprinsessan igen. Sällskapsresa?
- Tja, säger hon, varför inte?

//E

På den gamla goda tiden....

Fuska inte!!!

2011-11-22T21:38:00.000+01:00

För en vecka sen dök dom upp - ljusstakarna.
Fönster på fönster fylldes med adventsstakar och lampor, idag har en och annan stjärna dykt upp....

Jag säger som min vän Ingela d.ä.: Är det första advent? Nääää!

Jag håller fullkomligt med. Vad är vitsen med att pimpa hus och hem innan det är dags? Va? Kan man inte hålla sig i skinnet åtminstone tills adventshelgen gör sitt intåg? Aldrig har då modern i mitt liv burit fram några ljusstakar och adventskalendrar före Dagen D. Det vill säga första advent. Enligt min mening är det då det börjar. Inte en minut innan. Okej för att man bakar nån dag tidigare, men då får man ta mej sjutton göra det sent på kvällen (så ingen frestas smygfika) och sedan gömma allt i frys och källare tills det är dags med DET FÖRSTA BETTET i saffransbrödet.

Och inget är som FÖRSTA KLUNKEN julmust. Och nu citerar jag en annan vän, Ingela d.y. Detta får inte ske före julafton vill jag påpeka. Här i huset bevakar jag musten varje dag. På julafton ska korkarna smälla!

Håhåjaja, det är jobbigt att hålla ordning på folk. Men som ett gott föredöme hur man håller fast vid traditionerna så ska det väl ändå gå att se till att det går i arv till familjens yngre garde. Och det gör det nog också. Det märks när det närmar sig och oroliga röster undar om allt är som det ska vara. Jojo, säger jag bara, här är det ordning!
//E.

Här kommer ett bra......

2011-11-15T21:16:00.000+01:00

....till och med MYCKET bra citat:

"Pennan är det vassaste vapnet"

Ur Katitzi, en teaterföreställlning för unga och helt suverän.
//E.

Plötsligt fick jag lust att också lägga upp en stadsbild....

2011-11-07T20:41:00.001+01:00

....så ifall ni råkar läsa andra bloggar än min och finner jäsiga bilder på fläskiga skyskrapor så kan ni ju alltid kolla på den här också. Så det liksom jämnar ut sig, menar jag....

/E

När slutar man vara hönsmamma?

2011-11-06T21:36:00.000+01:00

Aldrig antar jag.

Jag hörde på radion ett samtal om hur man blir stressad som nybliven mamma av alla goda råd och tips man ska följa. Det var en ung mamma, bebisen var fem månader. Hon kände sig ledsen och stressad i sin nya bebislycka därför att hennes sunda förnuft och magkänsla ifrågasattes av omgivningen, när hon hittat ett naturligt förhållningssätt till sin bebis och tyckte att allt hade fungerat så bra.

Det var någon typ av frågeprogram där man kunde få prata med någon expert på hur man är/blir en bra förälder. Programledaren beordrade genast den förtvivlade mamman att sluta lyssna på alla och sluta läsa allt och lita på sig själv. Jag känner igen mig.

Jag känner igen mig så mycket att jag får ont i magen. Den där första tiden när man borde få känna sig för i lugn och ro haglade tipsen över en från höger och vänster och då vill jag bestämt säga ifrån att det då inte var från kompismammor med ett eller två års erfarenhet. Nej, det kom från alla som varit med en längre tid och var proffs. Jesses, låt mig ALDRIG bli en besserwisser av det slaget.

För att kontra alla uppmuntande tips och råd lånade jag och läste böcker om barnavård och blev ännu mer förvirrad. ( Begreppet "googla" fanns inte då. Än mindre en dator i familjen). Sen var cirkusen i full gång. Jag föreslog maken ett års semester i urskogen med okänd adress men rent krasst var det inte görligt. Vi harvade på och undrade om ungen skulle överleva.

Naturligtvis gjorde han det. Och när nästa unge kom var jag rätt mycket kaxigare, för att inte tala om den tredje som bara helt plötsligt ingick i barnaskaran och kaoset som ödelade vårt hem ett par gånger i veckan. Tre småttingar under fem - jodå, det var vilda västern. Men kul var det. Och när sedan den fjärde damp ner fix och färdig då hade jag ett rejält övertag, minsann. Men jag glömmer inte den första tiden med första ungen och alla goda råd. Jag kände så mycket med den där mamman i radion. Kände hennes förtvivlan över att inte duga.

Kaxigheten gick hand i hand med hönsmammesyndromet som växte fram under den här tiden. Det ska jag säga er - det var fanken så mycket lättare att hålla ihop en skock tvärhandshöga vildingar än vad det är i dagens läge att hålla ihop flocken. Armarna räcker inte riktigt till numera då avstånden förlängts. Men en sjuk unge i en annan ände av landet gör mig hönsig igen. Det är inte så värst stor skillnad, vill jag säga.
"OK, du får två dagar på dig att bli frisk sen kommer jag!", säger jag barskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga för att få ungen frisk, så klart, men själva hotet känns bra. Jag säger det liksom mest till mig själv. Att om han inte blir sitt forna jag snart så hämtar jag hem honom och pysslar tills han blir frisk. Ni vet, honungsvatten och serietidningar och uppuffade kuddar en gång i timmen.
En annan unge hade ju den goda smaken att komma hem med sin blindtarm så att jag riktigt fick leva ut mitt hönseri. Härligt! Det var synd om honom som hade ont, men det gjorde mindre ont i mig för att han var hemma.

Ja, jag är säkert alla svärdöttrars skräck efter detta inlägg om nu någon skulle få för sig att läsa detta. Men faktum är att det hittills gått bra. Jag lägger liksom över lite av hönsandet och ser flickvänner som presumtiva kompanjoner i omhändertagandet....Förresten så är min mamma en hönsmamma och jag gillar det. Åtminstone tar jag det med en klackspark och säger att allt ordnar sig.

Precis som mina ungar gör.

samlade...

//E.

Lite hemlängtan har jag allt ibland.

2011-10-24T20:07:00.000+02:00

Kär vän inbjöd till lyxhelg.
Vi stängde in oss i den fyrtioåriga vänskapen och satt tätt ihop i soffan och resonerade om livet, åt middag på en mycket liten krog och sov åtta och en halv timme innan vi traskade runt i byn, från höstdimma till oktobersol och löste världsgåtor. Tacksamt tänker jag på hur bra det var att få växa och leva här. Och allt kul man gjort.

På morgonen drog jag undan gardinen och tittade ner mot det som en gång var en av dom där åtråvärda krogarna man smet in på när nattlivet skulle undersökas. Det första ställe jag gick ut på var Kalle Dussin. Jag var femton och hade säkert byxkjol och remtröja. Ingen kollade leg. På samma ställe hade mina kompisar möhippa för mig dryga tio är senare. Då hade jag rosa nattlinne och plastrosenkrans i håret. Torget var på sin höjd upplyst av några gatlampor och en och annan krogskylt. Ytterligare några år senare hade jag klassfest med tjugo unga damer som gick igenom hela byns krogliv en ljuvlig sommarnatt i juni - vi började på nämnda pub som har bytt namn genom åren flera gånger och avslutade kvällen en liten bit längre upp vadande i nysnö. Några av mina vänner förfasade sig för att bo där snön föll i midsommartid. Och då minns jag att jag tänkte att jag hade tur, jag, som hamnat där allting kunde hända.

Det finns många roliga minnen att ventilera när man går längs sjön och sen klättrar uppför backarna.

/E.

Långt emellan och damm och böcker och sånt...

2011-10-16T21:10:00.000+02:00

Vad har jag bloggen till?
Skrivklådan helt enkelt. Och att dela mina tankar med mina barn. Att du tjyvläser det gör inget.....

Nu märks det att jobbet rullat igång på allvar för då finns ingen tid till reflektion över vardagen. Huvudet är fullt av ungar och betyg. Däremellan stryker jag en och annan skjorta till mekanikern och provar att städa en vrå i huset då och då. Jag har även lagt mig till med en ny vana: jag läser några sidor innan jag somnar i hopp om att gödsla min skrivtorka.

Det är svårt att läsa innan man somnar. Oftast somnar jag innan jag nått boken med handen halvvägs ovanför mitt huvud på väg till hyllan. Eller så råkar jag somna när jag just hittat rätt sida i nån av de böcker jag har på g. Sånt tär på nerverna. Det är som med damm. Damm tär också.

Det är inte bara skriveriet som ligger på hyllan när terminen dragit igång och man är uppslukad av sitt ämbete. Där ligger även ett duktigt lager grått damm. För tillfället gäller det bokhyllan. Härom veckan sade jag till maken att det måste till en gallring snart. Vi har böcker på längden och tvären och ovanpå och under varandra i travar och staplar.
"Icke", sade han och började leta i IKEAkatalogen efter ytterligare en hylla eller två. Böcker slänger man inte. Nä, vi brukar vara överens om det, därav bokberget. Men något måste göras snart, i alla fall måste den avdammifieras. Nåt man kan ha att gruva sig för ett par veckor framåt eller så. Man får passa på när maken är på behörigt avstånd, när det nu kan tänkas bli. Och så smyger man ner bokklubbsböckerna från -72 i en påse och låter stadsmissionen ta över.

Men ingen ska röra våra barnböcker och ungarnas böcker! Vinden är full av kassar med god litteratur för ungar från 0 till 20. Pekböckerna ligger förstås i säkert förvar, men Hasse och Mimmi och Mamma Mu och Pettson och Alfons Åberg dräller överallt påsvis. Bredvid våra egna röda och gröna Wahlströmsryggar från medeltiden. Icke slänga! För ett par dar sen dök "När Lisa och Lena hade röda hund" upp och jag grät en skvätt i rena glädjen, trodde den var borta och hade hamnat i något sunkigt bokställ på loppis i Brunflo eller så. Men nej, den låg tillsammans med en ask målarfärger och en trasig tygapa. Helt rätt.

Så ja, alltså, vi köper nog en bokhylla till och tar fram alla kassarna och pryder väggarna med böckerna. Svårare än så är det inte. Dammar gör jag i morgon. Eller nästa vår.
//E

Irrfärder i Lit..?

2011-10-02T19:53:00.000+02:00

Rosa!

2011-10-01T22:17:00.001+02:00

Rosa är en underskattad färg. Jag fann en ensam blomma då jag plockade in de sista äpplena. Mot alla odds hade den överlevt en väntan på en avrättning i en hink, en rest som väntade på att återgå till jord. Trodde jag... men till min stora glädje fann jag den och lät den pryda middagsbordet.

Bättre och större?

2011-09-30T16:23:00.001+02:00

Okej då, brorsan, testar att bifoga större bildformat. Men snart har jag kläm på macen och då ska vi se på bilder. Eller inte.

Jag öppnade den nya datorn med andakt. "Mitt arbete kräver....", sade jag och fick en. Men man ska ju lära sig allt. Och jag vill ta god tid på mig. Det är lite skillnad mot att sitta och knacka på sin gamla pc. Så - jag öppnade locket och började leta mig fram, inte utan knorrande och hummande och ett litet litet svärord. (Jag tror alltid att jag nog ska kunna fixa saker utan att läsa bruksanvisningen först, men brukar som alltid få ge mig.)

Då kom sonen.
"Vad är det här?"
"Det är en Mac. Har du testat en sån förr?"
"Nää."
"Nähä. Prova gärna. Jag ska återgå till säkrare områden. Spisen, till exempel."

Efter fem minuter ( jag säger FEM) kollar jag sonen som sitter med min dator i knät med ett stort flin i ansiktet.

Drrrrrrrrrrrrrrt. Några knapptryckningar och en hel bildserie fåniga foton var klara att visas. Det var Thomas som vålnad, Thomas som siamesisk tvilling, Thomas som huvudperson i en skräckfilm, Thomas som...

Jag begriper att barn födda på åttiotalet är förprogrammerade på alla typer av datorer och mediateknisk utrustning. Idag slet jag upp en dörr från ett klassrum.
"Nån som kan hjälpa till? Vi får ingen bild?"
Två killar reser sig (dom vet att det är ingen idé att förklara för mig, man måste visa) och kastar sig in i rummet. Femtiosju kablar och kontakter och knappar flyttas och trycks på och vips så funkar allt.
"Ni är naturligtvis mina idoler, som alltid" säger jag bara.
Dom vet det. Förhoppningen är ju att jag som den värsta datatekniker ska kunna fixa sånt här själv i en inte alltför avlägsen framtid. Men än så länge känns det skönt att omgivningen kryllar av småtekniker i yngre tonåren med förprogrammerade hjärnor. Så man kan ju ta det lugnt och inte hetsa. Dom fixar - jag brukar. Alla är nöjda och glada.

//E.

Söndagen i bild. Också.

2011-09-26T22:06:00.000+02:00

Vi hade ju bestämt att söndagen skulle ägnas åt lite motorcykelåkning.
- Åt vilket håll? undrade maken
- Jag har en obestämd längtan till Slagsån, sa jag.
Utan att blinka bestämde han att vägen dit går över
Rödön och Alsen. Det är så det går till. En föreslår ett diffust resmål,
den andre drar till med vägval. Själv samlar jag just nu på platser både i text
och bild. Och jag hade ett ärende till Slagsån, tro det eller ej.
På Rödön blommade klöverängen, precis som vilken sommardag som helst.

Alsensjön - blank som en spegel.

Alsen och Åreskutan.

Vi passerade Slagsån och fick inte stopp förrän i Vålådalen. Tänk hur det kan bli...
När vi ändå var där (och blev blåsta på kaffe då allt stängdes igår) tog vi
en liten tur till Nulltjärn. Detta överjordiska paradis väl gömt mellan fjälltopparna. Här
har ungarna pinkat i vattnet och byggt sandslott. Här har jag själv som barn slagits med getingar
och druckit guldsaft och ätit mammas kanelbullar i matsäckskorg.

Nulltjärn

Värst vad fort dagen försvinner. Vi anade ett väder som ville grumla sikten och
det gällde att ta sig hem innan det blev skymning och alla djur dyker upp. Vägen till
Vålådalen bjuder på fin åkning kan jag tipsa om. Det är annat det än när man
var liten och spydde redan i Edsåsen....

Storån

Ungefär här, med utsikt över Edsåsen och Åreskutan, fanns ett kafé när jag var fjortis.
Där jobbade en tjej som jag pratade lite med när min fikaturnerande familj hade hittat denna pärla
till plats. Lite senare möttes vi vid ett elevskåp i plugget och kom att sitta bredvid
varandra i klassen. Sen hängde vi ihop dygnet runt i tre år.

På hemvägen åkte vi tillbaka till Slagsån. Utsikten över Ristafallet fångade jag precis
från den plats jag sökte. Tyvärr fann jag inget - trodde jag skulle hitta spår efter
en koja jag och ovan nämnda polare byggde oss en gång. Inte ens fiket finns kvar. Jo huset, men
inget fik. Ser inte ut att vara nåt livligt ställe Slagsån, precis....

Men vackert....

Hemåt över Alsen igen, förstås. Håll med om att det är sagolikt vackert.
Vi hann precis innanför dörren innan mörkret nafsade oss i hälarna. Då var det
rätt hippt att krypa ner i sängen och erkänna att det var kallt på hojen, trots
vinterhandskar och fleece. Men halva oktober borde ju vara åkbar...
Ja, ja. Huset ska storstädas nån gång också. Man kan väl inte bara tänka på nöjen.
Godnatt ! // E.

Lördag i bilder

2011-09-25T00:49:00.001+02:00

Klockan är åtta.
Lördag morgon och sol i huset - vad kan man mer begära?

Jo, men titta, blå himmel! Hojen till kusin B?
Jodå, lagom med en tur i slutet av säsongen om det inte
kommer regn. Fast det ser skumt ut västerut...

Men ingen lördag utan lördagsmorgon. Lata sig länge, latte och läsning.

Kollar in bautabjörken utanför sovrumsfönstret.
Det är lugnt - än är den mest grön. Ingen höst alltså.

T kommer hem en sväng. Vi ska uppvakta farfar som fyller år.
Tårta och kaffe i picknickkorgen. Mot "hemmet".

Men först till Mormor.
Har man en deckare över måste hon matas med den.
"Utan läsning blir jag tokig", säger hon.
Jag hittade en i brevlådan i onsdags.
Jag är tydligen med i en bokklubb igen...

Var kom detta gråväder ifrån?
På vägen till Mormor och sedan Farfar omvärderar vi hojturen.
Det får bli i morgon, kanske.

Tårtkalas hos en 89-åring.

På några minuter hade tårtan förminskats till en pyttebit som
inte heller behövde ligga och skräpa. Den försvann nån gång
under diskningen. Undrar vem som tog rosen?

Dagen fjärde kaffekopp.
Jag har hört att det är bra för ett långt och häslosamt liv med mycket kaffe.

På ett annat bord hade någon parkerat sina tillhörigheter.
Det är då inte Farfars...

"Skitigt!" konstaterade familjens prinsessa och rynkade på näsan åt "hemmets" skötsel av fiskboet.

Hemma i trädgården en sväng, mätt på tårta och kaffe
kunde jag bara konstatera att äpplena måste in i morgon.

Funderade också över motorcykelskelettet som väntar på renovering och försäljning.
Tur man har partytält. Man kanske ska passa på att ha ett gardenparty innan snön kommer.
Gör väl inget att det står lite oljiga pinaler där. Verkstadsparty?

Den här ska inte säljas. Det lysgröna medlemsmärket sitter kvar sen i juni på Gotlandsträffen.
Känns som det är hundra år sen.

Vi får den äran att ta en tur till Lit med familjeprinsessan och hennes alla matkassar.
Tacomiddag står på hennes och pojkvännens meny och det går just nu inga bussar.
Men vi har ju inget annat för oss, så....
Det byggs hus i stan. Undrar vem som ska bo här?

"Den där kan du plåta, mamma".

Här nånstans slank hon in med sina kassar.
Sommar även hos de två turturduvorna.

Höstig Indalsälv. Lördagen är nu lördagseftermiddag.

Funderar på mina stenar.
Jag målar och lägger ut av och till. Ibland blir dom stulna.
Jag får väl bjuda på det....

Och ja just, ja...Vi borde nog göra nåt åt broräckena. Typ nästa år.

Ödsligt hus, inga unga hemma.
Ljustiden är här och man får duka i köket.

Fast min glada kusin berättade om kommande tjugo grader till nästa helg.
Det är bara att hoppas. Då slår vi rekord i utesittning, bästa sommarn någonsin.

Fast idag blir det inne. Sötpotatisgratäng. Avocadon glömde hon som for med tacomiddagen.
Vi offrar oss gärna och gör en avocadosallad. Jag ringer henne och
tipsar om vitlökssås i stället - det är godare, säger jag.

Medan maten står i ugnen sippar jag ett glas rött, fortsätter teckna på
familjeprinsessan och blir aldrig nöjd.

Byter till att gå igenom en låda gamla brev från medeltiden. Ja, från -74 då och framåt.
Spännande. Men tidskrävande. Det får vänta till nästa dag. Eller nästa gång.

Middag för två går fort. Nyss var det minst sex personer konstant till middag.
Då räckte inte sötpotatisgratång på tre potatisar och två laxfiléer långt...
Men det var roligare.

Medan laxarna steks tar jag en titt på altanen.
Blommorna vill inte göra höst...

Slingervägen börjar kvälla till sig.

Och laxarna är klara att ätas.

Vi tar vardagsrummet i besittning och jag ser att fönstret i min läshörna behöver en städning.
Ängeln fick jag en gång av en elev. Den har stått där i fyra år.

Det ser inte bättre ut än att mörkret lägger sig som ett lock över stan....

Mina stenar från Åresjön och Ångermanälven och Öland och Vättern och Lysekil samsas
med snöbollslyktorna från Solbergstiden.
Porslinsrosen är en typisk Evagrej som jag hittade i en hemlig affär.

Tja, det var det, det. Ny dag - nya möjligheter kommer.

/E.

Jamen, edga då!!!

2011-09-19T20:53:00.001+02:00

Vi har kul på jobbet ibland. Faktum skrattar vi så vi snyftande kryper ut på toan för att torka ögonen och rätta till mascaran inför nästa framträdande inför publiken (klassen). I alla fall gjorde vi det i fredags. Inte för att det var fredag, vilket i och för sig är en trevlig dag, utan för att någon gladlynt kollega tipsat om boken "Vardagsedge". Jag fick låna nämnda bok och hittade en del saker som föranledde gapskratten.

Det handlar om att göra vardagen lite mer spännande så att man inte går ner sig i tristessen. Jag, som i princip bara gör roliga saker, tyckte genast att det kunde vara kul med flera kryddor i vardagen. Det behöver ju inte vara roligt jämt - det kan ju vara spännande också. Så jag satte igång att sluka boken från pärm till pärm i jakten på idéer. Och si, snart hade jag en hel del egna och funderar nu på att skriva en uppföljare.

Att edga sin vardag det är att se till att sätta sprätt på vardagliga händelser. Jag gillar exempelvis det här:
Spela rysk tandkrämsroulette, blanda, blunda och borsta. Alltså, man har ett antal tandkrämstuber varav en är preparerad med wasabi. Kul!

Eller utse sig själv till kvarterspolis. Det vore nåt för både min man och mig. Fast vi skulle få varva veckorna, för att inte bli uttröttade för snabbt, för vi skulle ha fullt upp! Tänk bara alla bilar som står lite här och var i svängen, eller alla som slösar på lysen i samtliga rum varje kväll. Vore mysigt att få knacka på och påpeka att det slösas med energin. För att inte tala om hur och när folk hämtar posten. Morgonrockar som har sett sina bästa dagar, orakade herrar och damer med papiljotter och jag vet inte allt anskrämligt man får stå ut med. Sånt skulle man kunna räta upp. Ja, ja... kvarterspolis skulle kräva en del av en, det är då ett som är säkert.

Ett annat mer suspekt tips är att sticka in tungan i undulatburen. Men vad vet man? En del gör ju allt för att få till lite mer action i vardagen. Det närmaste jag kan komma någon vardagsedge med fåglar är när jag ställer komposten på bron och tänker att jag bara ska tömma diskmaskinen, gå på toa och snöra på mig skorna innan jag tar den vidare till soptunnan. Det har hänt att jag hunnit före måsarna, så det så. Men det finns ju liksom andra gånger. Våra luttrade grannar vet att jag plockar potisskal och sopar kaffesump på bron av och till. Om inte annat vet dom det när dom hör och ser skränflocken störtdyka mot Slingervägen.

Ett annat hett tips i boken är att tejpa för tankmätaren. Då blir det garanterat spännande. Tänk att så lite kan göra så mycket! Jag provar gärna!

Något som redan praktiseras i vår familj är att dra upp rullgardinen innan man klätt på sig. Det är ju rätt tajt mellan husen. Jag är rätt så ruschig av mig på morgonen och alltid uppe först. Vilket också innebär att jag sliter glatt upp gardinerna i sovrummet innan maken hunnit klä sig och alltid höjer han handen till en trött hälsning till grannen och säger "hej, hej Greta" som vanligt. Ifall hon skulle råka titta in genom vårt fönster, menar han. Så har han i alla fall hälsat.

Ja, det är bara att börja fundera på hur man ska förgylla sin vardag, både hemma och på jobbet. Jag är övertygad om att det finns långt fler roligheter att komma på. Inte bara att koka ägg i mikron....

//E.
Tips och citat från "Vardagsedge" av Malin Stehn, Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft Sjöström.

Tänkte på alla böcker jag har på g...

2011-09-12T22:20:00.000+02:00

Det är bra att läsa mycket. Man håller hjärnan igång och dessutom är det ett måste om man ska kunna klämma fram nåt skriftligt själv.

Jag har kommit på att det inte är så dumt att ha flera böcker på gång samtidigt. Varför inte - att ha många bollar i luften är ju så himla käckt och populärt. Gärna bland lärare....

Det fick mig att fundera över om man måste läsa ut en bok i taget, reflektera och njuta ett par dar innan nästa. Ni vet, när man ännu befinner sig i det där läsruset brukar det bara vara för mycket med en bok till innan den andra smälts in i hjärta och hjärna. Men det gäller nog bara samma genrer. Ifall man väljer olika typer så går det alldeles utmärkt att ha ett gäng böcker att välja mellan.

Just nu hoppar jag glatt mellan dokumentären om en kvinna som åkte fast för ett narkotikabrott i Thailand och en roman om en kvinna som flyr med sitt barn undan en ondskefull man. Den första boken handlar om huvudpersonens fängelsevistelse och är en skakande beskrivning av hur det faktiskt går till bakom murar och taggtråd. Den andra är en typisk roman i genren kvinna-blir-misshandlad-och-flyr-under-nytt-namn. Båda böckerna har jag fått med uppmaningen att de är läsvärda så varsågod och läs!

Nja, det är si och så med kvalitén. Men ok, lite spännande är det allt. Man vill ju veta om den flyende kvinnan kommer undan och om hennes vidrige typ till man åker fast forever, och man vill ju också veta hur man överlever en fängelsevistelse på "Bangkok Hilton" tillsammans med ett tusental andra kvinnor i minst sagt olika skick. Hur gick det sen, liksom?

Bortsett från dessa har jag en bra deckare på gång som åker fram då jag är i toppform i huvudet, vilket inte sker på vardagskvällar, direkt. Den är alldeles för krånglig med för många namn och platser att hålla reda på så det får bli typ lata lördagseftermiddagar, utsövd och snäll, utsträckt i soffan kanske med lite rött vin inom räckhåll. Det är ingen fara att jag har glömt bort vad som hände senast. Mördaren går ju lös så det är bara att logga på. Visst ja, den blodiga mössan, var det ja....

För att inte tala om fackböckerna. I målarrummet ligger "Teckna med högra hjärnhalvan" , en kurs för den som behöver få lite mer självförtroende när det gäller skapandet. Jag har läst den en gång förr och tänkte sätta fart på en del elever snart, behöver bara tänka ut hur övningarna ska läggas upp i mitt späckade bildschema. Men det kommer, det kommer.... Bredvid ligger en poesibok jag köpt utrangerad på biblan för 5 kronor. Jag läser i den också, en dikt för varje dag året runt. Helt underbar! Har jag inte inspiration får jag. Gamla poeter, de riktiga höjdarna Bellman, Fröding, Ekelund....

Splittrad? Nej, det blir jag inte. Har bara kommit på att man behöver en bok för varje tillfälle, sinnesstämning, lust och olust. Däremot har jag svårt att minnas allt jag läser. Jag kan höra kollegan säga att "den får man bara inte missa, det är en resa, ett mirakel, en upplevelse som inte går att beskriva..." och jag nästan dreglar vid tanken på att jag snart, mycket snart kommer att kräla över disken på biblan eller bokhandeln för att få BOKEN, bara för att sen känna igen den som ja, just ja, den läste jag ju ut förra månaden.

Jao, som Thomas säger, jag överdriver kanske lite. Lite längre tid kan gå. Men ändå. Det är ju lite förargligt, kanske. Fast jag kommer att fortsätta ha fler böcker på gång. Har jag väl börjat ett sånt liv kommer jag att fortsätta tills jag blandar ihop kokboken och thrillern. Det blir spännande, det. Vem vill komma på middag?

//E.

Tyst i huset!

2011-09-04T21:39:00.000+02:00

Huset är alldeles tyst....

Jag älskar huset. Det är tyst. Ibland så tyst att jag tror att världen har stängt ner sig själv och kan bara startas om ifall man går ut.

Jag gillar att vara ensam. Det är vardagslyx. Visserligen har jag tusen gånger fått förklara för anhöriga och närstående att jag naturligtvis inte vill vara utan dem men i alla fall. Jag gillar att vara ensam! Vara själv. I mitt hus. Jag vet ju att någon kommer hem så småningom. Där har vi kanske en poäng.

Jag lyssnar på vinden, det enda som hörs, och så dessa knak och visk som alltid finns i gamla trähus. Jag har ju levt med det i större delen av mitt liv, det får mig att känna mig som hemma i dubbel bemärkelse. Ofta funderar jag på vad vi gjort här och vilka fotspår som finns i husets själ. Vi inser ju att vi inte ska bo kvar här så länge till. Vad ska vi med tre våningar till? Vi behöver något lättskött och praktiskt nu när vi helt plötsligt är tillbaka till den där tvåsamheten vi började med. Vi tänker på det och har planer.

Helgen har varit rätt ensam. Observera att det nu är positivt. Jag har pysslat i huset medan maken pysslat i ett annat hus. Börjat röja tonårsrummen i källaren och min vana trogen slängt lite "skräp". Det är en av poängerna med att vara ensam - ingen bryr sig ifall man slänger lite gamla dataprylar, vetenskapliga magasin eller dammiga solglasögon. Tror jag. Resten av tiden har gått åt till fotoalbumen och teckning samt slöläsning av tre dagar gamla DN. Jodå, jag har varit ute och rört mig, tro inte att jag försoffas bara för att jag har huset för mig själv och njuter av tystnad.

När jag var i min gröna ungdom hände det rätt sällan att man var ensam hemma. Men de gånger man fick möjligheten minns jag att jag kände mig som en drottning. Dock sökte jag tvärtemot nu ljud. Mycket ljud.

Det första som hände var att jag drog på stereon allt vad som gick. Alla dörrar inomhus öppnade jag åt alla håll för att jag skulle kunna röra mig fritt snabbt som vinden mellan allt jag skulle passa på att göra i min ljuva ensamhet. Typ kolla om man kunde ta trappan i fyra kliv ifall man tog sats bortifrån skafferiet och kunde axa genom hallen utan att krocka med någon eller något. Man kunde också göra mackor på pepparkaka med omöjliga blandningar på och ligga i soffan och äta medan man bläddrade i hemliga fotoalbum. Annars gick det ju alltid att dansa framför stora spegeln på övervåningen medan musiken dånade i bottenvåningen och se hur man tog sig ut i en shake. Dörren var alltid låst, ingen fick störa min ensamhet.

Ingen facebook skvallrade om vad polarna hade för sig, ingen mobil ringde och det fanns inget att se på TV före kvällen. Det var bara att kräma musik, dansa, äta fantasifulla mackor på olämpliga platser och göra tjurrusningar i trappan. Ljuvliga ensamhet!

Ändå - jag känner igen tystnaden i mitt nuvarande bo från då. Det hände att jag lyssnade till det tysta då också, innan jag drog igång stereon. Det enda som hördes var husets knak och visk och vindens sus, då som nu. Jag hade en känsla av att vara i en stor varm kropp som omslöt mig och det fanns dagar då jag fasade för att jag en gång skulle bli tvungen att flytta ut i stora världen. Kanske var det då jag krämade stereon som värst. Jag behövde inte tystnaden så mycket som den åtrådda ensamheten. Och så småningom kom ju nån hem...då också.

En reflektion bara.../E.

12-årsdagen

2011-08-21T22:10:00.000+02:00

Jag tänkte berätta om födelsedagar.
Idag fyller jag år och jag har haft ett tufft jobb att försöka få släkt och familj att tona ner firandet till ett minimum. Ja, jo, jag är en festglad typ som tycker att inget tillfälle till fest ska försittas men det är inte riktigt detsamma som att fira födelsedag med presenter och tårtkalassittningar.

Bestämt sade jag till ungar och husbonde att inte köpa nåt utan hellre göra nåt kul med mig denna dag - typ gå på fiket eller fiska öring i bäcken.

Nu finns ingen bäck i närheten, så det går bort, och skulle det finnas en sådan så tvivlar jag på att det skulle finnas bäcköring. Och funnes bäcköring så antar jag att fiskekort behövdes och fick man så en fisk som inte uppnår en längd av 27 cm så måste den kastas tillbaka. Alltså kvarstår fiket som den mer lättsamma alternativet för lata gratulanter och jubilar.

Jag tog med min familj och våra mödrar och gick på fiket - alla råkade vilja ha hallontårta. Det var ju bra det. Då kändes det tryggt, precis som hemma. Med en sorts tårta, menar jag. Maken försökte hålla ett tal till övriga kafégästers stora glädje (eller fasa?) men så fort han sagt "Kära 55-åring..." kastade jag ett sockerklistrigt hallon på honom och så blev det liksom inget mer. Efter fiket stack vi ut på vägarna med löfte om att komma hem och bjuda på grillkorv till middag. Jag lovar att det blev en succé, hela dagen. OK, ett par paket blev det. Som modern bitskt sade:
"Det ska väl inte du bestämma!" och den andra modern höll med så lite litteratur blev det ju förstås. Men annars klarade jag det bra, övriga hade hörsammat mitt krav.

Annat var det när man var tolv. Då var man i paketåldern fortfarande. Jag poserade snällt framför bilen (jag ska säga er att jag har ett fett antal födelsedagsbilder där jag poserar framför en bil...) och mormor hade sytt ny klänning. Jag råkar ju fylla år i samband med att skolan börjar efter sommarlovet och det har liksom varit med blandade känslor jag jubilerat genom tiderna.

Nå, där står jag och jag minns den dagen eftersom jag skulle börja i ny skola till hösten. Sommaren hade bjudit på ett rafflande kärleksdrama, en semestervecka i Dalarna och ett par besök av någon kär släkting från en annan del av Sverige. Och på denna dag hade jag i vanlig ordning blivit väckt med bullar och saft på säng och alla dagens paket, varav ett var en hund i tyg som lades till min gigantiska mjukdjurssamling i garderoben. Den luktade mycket gott av tygpäls, träullsstoppning och leksaksaffär. Jag hade haft tårtkalas och min morbror hade säkerligen dragit ett par låtar på dragspelet. Visserligen ville jag hellre höra Sven-Ingvars än dragspel, men det var trevligt för det var liksom feststämning.

Ofta fick man ha kalas för några vänner och då blev det ju ännu roligare. Man fikade och lekte Gömma nyckeln med "fågel, fisk eller mittemellan". Ja, sen gick man ju hela dagen i födelsedagsstämning och var finklädd och hade klackskor. Det var högtidligt på något sätt.

Idag har jag liksom inte den där födelsedagsstämingen med mig riktigt, den är borta sen länge. Men det är kul att minnas de där dagarna när man hade jubileum ett helt dygn och gick omkring och var finklädd och fingrade på presenterna. Undrar om jag då, när jag stod framför SAABen och gruvade mig för skolan men gladde mig åt dagen, skulle ha kunnat tänka mig in i hur min födelsedag 43 år senare skulle te sig. Nej, då hade man inte kunnat föreställa sig att man ens hade nåt liv, så urgammal som man skulle vara.

Jag säger er, jag hade en bra dag och är tyvärr fortfarande 27 och ett halvt. Vad trodde ni?

//E

Heejm?

2011-08-12T10:25:00.000+02:00

Igår for jag till mina hemtrakter, medsläpandes en sömnig tonåring som skulle få shoppa. Jag åker hem lite då och då, eller det vill säga rätt sällan, om jag ska vara krass. Jag har ett behov av att återse den plats som ligger till grund för kreativitet och fantasi.

När vi satt på bageriet och fikade sa jag till min vän sen fyrtio år tillbaka att jag hade bott längre tid i stan än "hemma". Det är flera år sen jag passerade den gränsen. Så varför då se detta som "hemma"? Tja, det är där jag har mina rötter, så är det, det är jag helt enkelt. Och varje gång jag kommer hem så ser jag saker som får mig att le. Jag tänker närmast på min grönaste ungdom och lite till. Det finns mycket att berätta - titta vad Enhenna skriver om, till exempel!

Jag tog med mig familjeprinsessan och åkte ner till sjön, på den plats jag är van att gå ner till sjön på. Vart annars? Dottern grinade illa när hon såg ut över gräset och påpekade att huggormar var farliga. Jag glodde på henne som om hon kom från en annan planet och tänkte att om någon ens nämnt huggormar på min tid i trakten hade jag kanske gapskrattat eller också låst in mig på rummet och inte vågat mig ut mer under sommarhalvåret. Jag övertygade henne om att hon nog inte skulle bli överfallen av någon orm och så gick vi till en hemlig plats där många hemligheter avhandlats under ett antal år.

"Där satt vi och pratade när ingen skulle höra eller se och där lekte vi spion och gömde saker" sa jag till henne. Hon tittade trött på mig och undrade hur vi skulle ta oss ner till vattnet i stället (så vi kommer iväg härifrån nån gång, hörde jag henne tänka). Jaha, vi travade ner över klöverängen och upptäckte att ingen strand fanns att promenera på. Jag hade nämligen planerat en del fotograferande för mitt ritande, så att säga. Vad besviken jag blev då ingen strand fanns! Det såg ut som barndomens tidens tidiga vårar då vattnet var högt och man längtade efter att se hur pass långt upp det skulle komma så man kunde bygga flottar och segla mellan buskarna.
"Men va trist!" skrek jag till prinsessan som trippade fram i leran med sina tygskor, dock utan ormbett.
"Segt", svarade hon deltagande och tillade att jag nog inte kunde ta mig någonstans så det var lika bra att dra.

Ja, vi åkte hem efter att ha slängt en del blickar på mitt barndomshem och konstaterade att nuvarande ägare körde gräsklipparen över graven där jag grävt ner mina plasttroll. Samtidigt insåg jag att även mina grabbar hunnit gräva ner en del saker (minns tydligt när ett skrin med tidningsurklipp skulle gömmas) på samma plats och kände en djup tillfredsställelse över att två generationer minst (jag vet ju inte vad mamma och hennes föräldrar grävt ner i jorden under fniss och skratt) lekt en hel del där. Där stod jag och filosoferade över vad som eventuellt kunde komma upp och smidde planer på vad jag skulle kunna skriva och berätta om, när dottern smällde igen bildörren och påminde mig om att det var dags.

"Vare brunt då också?" frågade hon om huset.
"Rött, minns du väl!" svarade jag men insåg att hon inte hade en susning. Hur skulle hon? Och snabbt räknade jag bakåt och fann att det var nog runt femton år sen en ny ägare tog över och att hon knappast hunnit gräva ner nåt eller grävt upp heller, för den delen, då familjens prinsessa som mycket ung ( i grävaråldern) råkade vara en formidabel sakletare. Alltså var det ingen mening att bolla en massa milstolpar med henne, ju, så vi packade in oss och drog hem.

När blir stan hemma? Jag älskar stan, känner mig som hemma och känner en massa folk men kan fortfarande sitta på gågatan på ett fik i två timmar utan att se en enda bekant. Det gillar jag. Men det blir ändå inte samma sak. Och då undrar jag över mina barn och vad dom tänker om staden. Kommer dom att ha samma känsla, dom som i princip kan bo var som helst? Kommer dom att ha den där rotkänslan eller är det individuellt? Intressant fråga. Oviktig i världssammanhang kanske, men lik förbaskat intressant. Jag pratar med min sömniga tonåring om det och hon ser bara frågande ut, så jag bestämmer mig för att vänta tjugo år till med att fråga. Tills vidare kommer jag att fortsätta rita och skriva om det roliga i livet.

//E.

Susa fram i sommarnatt

2011-08-04T16:05:00.000+02:00

Igår kväll åkte vi och ett gäng andra hojåkare till Föllinge. Mekanikern hade fixat en del saker på min motorcykel efter den sega färden hem från Nordnorge, ja i alla fall från Grong och hem. Den orkade knappt upp för backarna över gränsen mellan Verdal och Skalstugan, men ibland fick den helt oförberett fart och jag hade tur som satt kvar då den på eget bevåg ryckte upp sig.... och ett tag trodde jag nog att jag skulle bli kvar extremt länge där på fjällkammen i solen och med all utsikt, men med en helt trasig maskin. Vilket i och för sig inte var helt fel. Med plats och väder, menar jag, men en annan gång, tack.

Nåväl, jag har skaffat mig en mekaniker och kan skatta mig lycklig. För att undersöka problemet bytte vi hoj där på fjället och jag fick den äran att köra BMW 1100 GS några mil. Maken försvann med ett vrål bortöver fjällkanten och jag blev kvar med något jag knappt suttit på med den knapphändiga informationen att man stänger av blinkersarna på höger handtag. Jaha. Det var som bara att köra, annat fanns ju inte.

Jag fick kontakt med maken ( han såg mig bakom rök och damm då jag var i kapp och vinkade allt vad jag kunde ) strax innan Duved och fick byta tillbaka till min egen. PUH!, säger jag bara. Hem kom vi i sinom tid och den kunnige äkta hälften trodde sig ha lokaliserat felet. Vilket stämde då jag nu alltså tog mig till Föllinge bland många andra utan hackande motor.

Där for dom....

Alla parkerar in alla och ingen kommer iväg
förrän alla stillat sitt kaffebegär

Veteranbilägare och hojåkare - en god kombination

Hembygdsgården i Föllinge

Så kan det också vara. Inte min den här gången....

Långan

Det är något mycket speciellt med att åka i sommarkvällen tillsammans med några andra som också vill njuta av livets goda och ses över en fika i nån jämtlandshåla. Då kan man ju passa på att se hur vackert det är här också. Jag brukar inte tänka när jag kör hoj, jag tömmer skallen och koncentrerar mig helhjärtat på körningen. Mest för att överleva, men också för att mentalt koppla av, nåt jag saknar mycket på vintern. (Skidåkning på platta backen eller snöskottning kräver liksom ingen större koncentration, anser jag). Igår var det dock annorlunda. Eftersom vägen var så gott som tom, förutom oss ca trettio stycken, kom jag in i en behaglig lunk och blev mer eller mindre kristallklart medveten om sommarlovet och var jag var i nuet. Sånt brukar hända mig mycket sällan, men jag vet att det är ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma. Jag var bättre på det då jag var en romantisk tonåring och nogsamt skrev i dagboken om rönnblommor, ljudet av åror i vatten och doften av mormors pannbiff. Det är något jag saknar, faktiskt. Är det det som är mindfulness?

Jag har ett tydligt exempel från min mer vuxna tillvaro och det var då jag stod i fönstret och tittade ut på gården och på de allra första snöflingorna som föll. I famnen hade jag min förste son, han var sju månader och jag tänkte att "när den här snön är borta har jag varit hemma en hel vinter med ett litet barn". Jag kände mig rik, minns jag. Det gjorde jag även igår. Jag kommer att känna doften av älggräs och höra motorljudet tills jag inte längre finns. Bra. Det sparar vi på.

//E.

SISTA JULI - HJÄLP!!!

2011-07-31T22:23:00.000+02:00

Ok, jag måste glo länge på almanackan och fatta att det är slut på Den Stora Sommarmånaden. Och det fast hela augusti är kvar....Men i juli är man ju liksom mitt uppe i den härliga, gröna och ljusgula sommaren. (I min värld kan det mesta beskrivas med färg). Jag glor stint på siffrorna på bladet. Hur kunde dom bara försvinna så där? Dom luras! Nån dag har hoppat bort. Så måste det vara. Ta till exempel 2. Vad var det för dag? Vad hände då i mitt liv? Använde jag den till nåt nyttigt? Raskt springer jag iväg till sommardagboken för att hitta bevis för att den inte fanns. Men, jo, ta mej sjutton, och det var sol! Och det var varmt! Och det var kusinträff i Enarsvedjan! Av alla ställen på jorden åkte vi till denna lilla by i Offerdal för att makens kusiner på faderssidan skulle samlas en heldag med mat och kalas och små utflykter. Vi, det var jag, maken som i det här fallet var Kusinen och de två unga hemmavarande som skulle träffa tremänningar. Jag tänker inte inveckla mig i beskrivningar om den dagen, jag kan bara kort säga att det blev en kalasdag! Så himla trevligt och så många goa personer och så mycket go mat! Och så fruktansvärt mycket mygg, knott och småsväda som det bara är i en urjämtsk bygd en sommarnatt i juli.

Alla ville leka....stora och små.

Farfars barndomshem

Rester av liv från förr.

Jaha. Bara att konstatera att det var en bra dag fylld av trivsamma möten och många skratt. Så var det med nummer 2. Jag minns precis. Jadå. Men det var ju en lördag, då brukar det i de flesta fall hända nåt annat än det vardagliga grå. Jag glor på ett annat nummer, till exempel 11. Vad var det för dag? Jesses, nästan två veckor in i juli? Vi var väl i England?

Jamen sidär. Det var ju den där dagen då vi skulle till Madame Tussaud och visa ungdomarna hur Hitler och Roger Moore ser ut som vaxdockor. Vi hade ju varit där förr och de unga var nyfikna och förväntansfulla. Inte visste vi att det var ett fruktansvärt kaos med skrikmusik och ett insläpp som närapå sprängde lokalerna. Inte visste vi att nu får man klättra på vaxdockor, ligga i deras famnar och rufsa om deras peruker. Och inte visste vi att nu åker man med ett slamrande tåg genom Englands historia och slaget vid Trafalgar förvandlas i ett nafs till ett enda jättetivoli.

Nej, nu är det nya tider! Till råga på allt hade jag tappat min biljett (som jag i tre dagaras tid påmint min familj om att de absolut inte fick tappa) och jag och maken fick ta en extra tur till Picadilly för att köpa ny till mig medan ungarna själva fick fajtas med tusen tyska, franska och italienska entusiaster som skulle in samtidigt och ta på sina idoler i vax.

När vi väl kom in slussades vi ofrivilligt hit och dit och befann oss plötsligt på röda mattan med Bruce Willis, Brad Pitt och Jennifer Aniston. Jo, det var flera, rena stjärnvimlet, men vem såg vem när vi två hoppade upp och ner sökande varandras ansikten för att inte uppslukas av folkmassan och försvinna för evigt in i infernot av idolhysterin? Jag skrek till maken att vi ses i gryningen vid hotellet och att jag hoppades att "barnen" överlevt och var i säkerhet i skräckkabinettet. Han vinkade glatt tillbaka och vad han sa har jag ännu inte fått klarhet i. Vi upptäckte varandra i närheten av soffan där The Beatles slappade med ett tjog medelålders damer åmande i deras knän alltmedan de väntade på att förevigas av kommenderade amatörfotografer. Väl nere i skräckkammaren lugnade allt ner sig och andra skrik tog över, mer ödesmättade på nåt vis. Jag hittade maken ( i alla fall kände jag igen hans hand när jag greppade tag i näven) och röt att han inte fick släppa mig och att jag nog skulle dö av skräck inne i den fasansfulla fängelsehålan med skyltar som "personer med hjärtbesvär, gravida eller små barn varnas särskilt". Jag blundade mesta tiden men öppnade ögonen lagom för att se en maskbeklädd Hannibal Lecter kasta sig över mig ifrån en mörk vrå och då skrek jag allt vad tygen höll och fick fart. Ut kom jag och prisade solen och sommarhimlen och bakom en röd buss skymtade jag mina barn - tack och lov och pris! Vi pustade ut på en pub. Vilade våra öron. Vilken dag......

Michael Jackson - utan fans kring halsen

Jag inser att juli nog innehållit en hel del. Naturligtvis, vi var ju i London. men sen då? Vad innehöll siffra 19?

En titt i dagboken beskriver en dag i Bodö. Jösses, va vi har åkt!!!

Vi hade en hytte, det var ju risk för regn och vi hade nått vårt mål. Vi sov väldigt länge den här dagen men maken hade en bräda för lite i sin sängbotten och tyckte inte att vi skulle överdriva det där med en lång natts god sömn... Vi beordrade lagning samtidigt som vi bokade in natt nummer två. Sen lagade vi god frukost. under tiden vi åt kom en man (som inte pratade svenska, norska eller engelska?) och lagade vår säng. Han meddelade oss med tre ord att han var polack och sen snickrade han på medan vi satt och åt såg på. Konstigt, minst sagt. Kändes underligt och fel och främmande. Men han log, bankade och slet och snickrade och klev sedan ner (maken hade överslafen som alltid, jag vågar aldrig sova mer än en tre decimeter från marken) fortsatt leende och sopade av min säng där han stått.

Vi svalde frukosten och begav oss på upptäcksfärd i ett disigt Bodö. Hem kom vi med nytt tält, ett par öl var och fisksoppa till middag. Sen blev det ju bara kalasväder! Dimma, åska, regbågar och sol, sol, sol.... och så packade vi och tänkte att vi hade det bra, saknade ungdomarna och särskilt den som bor i Norge men just då var i Sverige medan vi var i Norge och jösses va jag längtade hem just då fast vi hade det så gott och stod och såg på fjällen som kom fram ut dimman.

Vid campingen på Bodö

Dimman ligger kvar innan solen tar över kvällen

Bajkernäste?

Okej då. Juli försvann kanske inte. Det kanske var en överfull månad som liksom vällt sig över oss och vi som har glömt tiden helt enkelt...? En hastig titt på dag 24 ger ett helt annat perspektiv. Då har vi skräckslagna pratat med sonen som bor i Oslo flera gånger under ett par dygn. Han verkar lugn och försäkrar att hans liv på nytt jobb rullar på trots det helvete som drabbat Norge.
"Man får äta hur mycket choklad man vill!" sms:ar han glatt från Freiafabriken.
Älste grabben har mönstrat på sitt jobb som bartender på Ms Galaxy och vi gläds med honom, den yngste grabben ser till att Storsjöyran håller måtten och familjeprinsessan har sommarpartyn med "grabbarna" som hon säger om sitt gäng. Känns bra. Allt känns bra. Juli måste ha varit en av de mer innehållsrika månaderna. Varför stirrar jag på siffror och undrar vad jag gjort?

Jag tycker att mindfullness är ett nytt begrepp som jag småler åt, jag som är så bra på att leva i nuet och njuta av detta. Jag som bara gör roliga saker, så ofta tillfälle bjuds. Glömde jag att sitta stilla en dag och tänka kanske? Troligen. Vi säger att det är så. Tills jag kommer på nåt annat i alla fall.

Nu ska jag sluta stirra på julisiffrorna och i stället samla mina bilder till ett stort, fett album och sen, sen ska jag inte sakna en siffra! Lev väl, hörni!

//E.

Fler bilder från Kystriksveien. NJUT!

2011-07-27T23:06:00.000+02:00

Bara sådär en onsdagskväll....hittade jag fler bilder som hamnat nån annanstans. Ha det! //E.

Rapport från en gammal Honda: Kystriksveien - världens vackraste?

2011-07-26T12:35:00.000+02:00

Vi har rest en hel del i sommar. Som vanligt funkar det vi planerat. Tacksamheten över hur bra vi har det känner inga gränser. Jag tänker ofta på det.

Förutom långtur till Gotland och Lelleträffen och flygresan till London så hade vi ytterligare en vecka som kunde ägnas åt trivsam motorcykelåkning i lika trivsam miljö, Norge igen. Vi hade tänkt norra delen, så långt vi tog oss. Inte helt planerat hamnade vi på Kystriksveien då vi åkt inlandet några gånger och nu ville se kusten. Båt och motorcykel är en bra kombination, jag gillar båda och det skulle bli en och annan färjetur. Så efter en natt i tält i Namsos åkte vi in på riksväg 17 längs havet, världens vackraste kustväg, som den benämns i turistsammanhang. Vi förstår det.

Efter detta behöver jag inte åka till Alperna, skönt. Sparar in en resa där. Det mest slående med landskapet är att det hela tiden förändras så dramatiskt. Kanske är det just det som gör det hela så…. Vad säger man? Ja, maken föreslår ”breathtaking” men det måste ju finnas ett svenskt ord, för hundan. Själv så befinner jag mig i någon sorts skräckblandad förtjusning varje gång jag hamnar i denna miljö, det har jag sagt förr. Nu var det ännu mer uttalat. Bakom varje krök väntade något nytt – just ett nytt landskap. Berg som ser ut som pyramider, berg som ser ut som de mejslats av en jätte till en gigantisk figur, berg som ser ut som vanliga fjäll och så helt plötsligt ett hav och gröna ängar ibland. Upp på höga höjder, ner i djupa dalar, fjällbjörk ena stunden, havstång den andra. Och framförallt: motorcykelvänlig väg, lite trafik och aktiv körning.
Som sagt, en upplevelse!

Ombonat eller hotfullt?

Första färjeturen från Holm till Vennesund

Det är en kort tur på 20 minuter men man hinner njuta av
omgivningen med en kopp kaffe i näven .

Helgelandskusten - mot vila i Brönnöysund

Tredje färjan mellan Forvik och Tjötta - nu syns
fjällkedjan De sju systrarna till vänster

En timmes båtfärd

Snart i Tjötta

Dramatik längs vägen....

Paus i Alstahaug

Del av Dönnafjället

Från Sjonfjellet

Vidunderlig utsikt från Sjonfjellet

Vad som dök upp runt hörnet....

Från Kilboghamn till Jektvik

Passerar Polcirkeln,
globen syns mitt i bild på stranden

Ytterligare en timmes båtfärd

Färja från Ågskardet till Foröy

Melöy, utsikt mot Engabreen, del av Svartisen

Melöy

Svartisen

Melöy

Framme i Bodö, vila ett par dagar. Dimman låg i bakgrunden ett tag....

...och smög sig in över campingen.

Bodö, dimman lättar

Kvällssol, hav och fjäll. Allt man kan önska.

Efter åskvädret

Regn längs kusten gör att vi väljer E6an hem och passerar
Polcirkeln igen. Kul väg att köra mitt på kalfjället.

Porten till Nordtröndelag, långt från kusten...
sista middagen på en rastplats.
Vi siktar på Grong för övernattning.

Vi kände för ett större tält och naturligtvis
måste det invigas pronto - med frukost i tältet!

Trots allt är det skönt att komma hem och sova i egen säng och försöka smälta allt. Hojen höll till Grong, där tappade den fart och ville liksom inte mer. Men hem kom vi om än i snigelfart vissa sträckor för min del och vi kan nog konstatera att tanken behöver rengöras. Lite pyssel blir det allt. Och hösten är låååång, flera turer blir det om än inte så långa.

//E

Här ska jag berätta om vår fantastiska resa längs Kystriksveien....

2011-07-23T17:57:00.000+02:00

....men det går inte att skriva något när ondskan slagit till igen och gjort världen kolsvart. Vi är glada och tacksamma att våra ungdomar är oskadade, men det finns inga ord för vad vi känner för alla andra som nu får sörja och försöka leva vidare. Min avsky har inga gränser.

//E.

Ett par vykort till brorsan och alla er andra som inte fick några....

2011-07-14T14:02:00.000+02:00

Hej!

Här kommer hälsningar från London. Vi har det bra. Vädret är varierande men det är ju vi vana vid. Hotellet är bra och ligger centralt nära Hyde Park. Vi har shoppat, åkt på sightseeing med båt och buss och besökt kända platser. Det bästa med resan är nog båtturen på Themsen och besöket på Jamie Olivers krog där vi lyckades boka bord för några veckor sen.

Allt väl från fyra par trötta fötter. Hälsa grannen!

PS:
För det första: jag hade aldrig den där wow-känslan. Vad skyller jag det på? Det mesta beror säkerligen på mig. Inom mig tänkte jag på hur pass stor skillnad det är nu mot då, när jag var i London på 70-talet. Men också på internationalisering och engelskan som ett vardagsspråk hos oss också, samt all information som vi överöses med. Allt kommer närmare på gott och ont (jag tycker faktiskt mest på gott) och världen har som sagt krympt. Alltså infann sig inte lyckoruset av att befinna sig i en världsstad (vad fanken menas med det?) utan mer en sällsam känsla av att se genom våra ungdomars ögon. Dom har aldrig varit där.

Jag letade efter något och kanske fann jag det en sen kväll på Trafalgar Square där vi satt i skymningen och tittade på människor. Det handlar om att vara på en historisk plats där helt plötsligt hela världen går förbi, representerat av ett par personer från alla hörn som finns. Fattar ni? För övrigt lyckades jag irritera mig på en hel del. Till exempel tyckte jag att Picadilly Circus var för litet och ointressant och inte alls som på det där vykortet från 1976 och som jag minns det. Och att Madame Tussaud's var förstört av vildsint kommersialisering, där musik vrålade, folk skrek och skrålade och klättrade på dockorna för att förevigas i knät på Beatlarna eller med armarna om halsen på Brad Pitt. Utrymmet att se var noll, än mindre att röra sig. Och att jag inte har med mig säcken full av engelska böcker till mina unga elever. ( Men det beror mest på att jag alldeles glömde bort att leta antikvariat. Eller så hann jag bara inte.) För övrigt var det bra och jag klagar inte - jag har det bäst som har fått möjlighet att göra detta och jag skulle utan tvekan åka tillbaka men först Paris. Eller så.

Jag skickar här ett antal vykort och låter bilderna tala till er med en liten kommentar till. Vi hörs när jag återkommit från bajkeräventyret i Norge. // E.

Utsikt från en flygstol.

Ett härligt kaos på Portobello Road, lördagsmarknad.
Inget som en sakletare missar!

En busstur runt valda delar av stan tar oss över
Tower Bridge, bland annat.

Interiör från Jamie Oliver's restaurang Fifteen - ett
efterlängtat och tidigt inbokat besök. En verksamhet som
ligger mig varmt om hjärtat då han tar hand om och
utbildar ungdomar som behöver stöd för att tro
på sig själva och livet.
Värt vartenda öre - både mat och service.

London Eye - nej, vi vågade inte åka.
Ungefär 25 personer får plats i varje
litet ägg och det tar runt 30 minuter att långsamt åka runt.

Kristallkrona på Harrod's.
Den är mer än tre meter lång (hög?) och Thomas
funderade på att köpa denna till sin lya.
Bara att punga ut med några hundratusen.

Visst är det London?

Skomode.
Dock blev det sportskor på mig
och glitter och glamour på prinsessan.
Vi hoppade över hajdosorna.

Kreation av dasspapper. På Ripley's Believe It or Not.

Turistfälla?

Soho. Ett gäng Hare Krishnaiter rockar loss.
Glad stämning kan jag tala om!

Hästhuvud i Hyde Park.

Lilla Manhattan.

Trafalgar Square.

Dukat till frukost i en källare på Sussex Gardens.

En känd vetenskapsman förevigad

i vax - Madame Tussauds.

En av de få som inte var behängd

med fans runt halsen så att det gick att få en bild......

Textförfattaren i världens största gungstol på Ripley's i London.

Packa packa packa

2011-07-04T21:41:00.000+02:00

Resväskan gapar tomt och väntar på att få glufsa i sig rätt antal skor och lite till. Mer är det inte. Familjen har sparat för att shoppa loss, det gäller oss alla. Väskorna ska vara tomma på ditvägen och fulla på hemvägen. Så är det.

Det ska bli toppen att åka med ett par ungar till London, att dom vill hänga med oss, härligt! Vi har jobbat hårt för att förbereda oss, en vecka är på tok för lite men dock det enda det fanns utrymme för både i pluskan och i tiden. De två som ska med har fått i uppdrag att tänka ut vad de vill göra. Minst ett par saker var, sa vi. Sonen hade bestämda önskemål om akvarium och Jamie Oliver's Fifteen förstås. Precis vad jag redan trott att han skulle föreslå. Likaledes blev jag inte ett snäpp förvånad då familjens prinsessa genast sa shopping. Pappan hade förstås förslag på både det ena och det andra som han, som har varit i London tretton gånger, ska se och göra (nostalgi - både han och jag var där på sjuttiotalet sist!) och själv sällar jag mig till shoppingskaran och nåt enstaka museum, konst. Och ett slott. Storstadspuls gillar jag också. Och att det är så många människor och att höra ett annat språk. Och hotellfrulle...

Jag minns första gången jag var i London. Det var en sommar på sjuttiotalet. Vad gjorde vi? Jag, vi åkte runt på en massa sightseeing förstås eftersom vi åkte med en gruppresa där programmet var klart. Men faktum är att det som imponerade mest på mig förutom att bara vara i atmosfären var det gamla slottet Windsor. Otroligt - jag var i tjugoårsåldern och borde hängt på pubar, men nää, inte jag och mina kompisar. Vi följde snällt med på turerna och gillade ett gammalt slott. Bara för det tänkte jag mig dit igen.

Annat var det lite senare då jag och min nye pojkvän efter en veckas häng på Isle of Wight upptäckte att vi hade så mycket pengar kvar att vi tog in på hotell i London. Då var det minsann pubar och fullt ös dygnet runt. Ja, ja. Man vet inte var det slutar nu heller.

" Vart är den där resfebern alla babblar om?" undrade prinsessan tjurigt medan hon packade ner enligt henne äckligt lite parfymer, deodoranter, krämer och allehanda smink i väskan. Jag undvek att svara att det nog är resfeber som påverkar humöret. Det är inte lätt att vara glad om man är flygrädd och aldrig har flugit förr. Själv är jag blasé och tar med bok och Mp3, ska softa mig igenom flygresan och se van ut. Allt för prinsessans skull. Så att hon inte märker att jag inte heller gillar att flyga, det vore ju katastrof.

Nåja, till London tror jag nog att vi kommer. Och hellre med flygplan än genom nån hemsk tunnel under kanalen....I will survive!
//E.

Fårö

2011-06-30T23:12:00.000+02:00

Lördagen, för snart två veckor sen (VAR tar tiden vägen???) tillbringade vi på Fårö. Jag hade inga som helst förväntningar eller aningar eftersom jag ännu var i "var-är-jag?-fasen". Det vill säga den fas jag befinner mig i innan jag landar i ledigheten. Jag fattade ju knappt att vi var på Gotland. Och här skulle jag ju gärna infoga en smiley om jag använde chatspråk i bloggen.

Alltså. Fårö. Vad tänkte jag? Ja, Ingmar Bergman, tungsinnighet, mörka skyar, karga stränder, raukar och kanske ett och annat lamm. Med ett ryck på axlarna och förhoppning om ett bra lunchhak (i första hand!)åkte vi över med färja. Det var vi och fem till. Typ.

Vi tvärstannade genast på Ebbas lunchkrog för att stärka oss inför rundturen. Åt indiskt och välkryddat (inga gotlandsspecialiteter här inte!) och sen åkte vi på vinst och förlust. Vi tänkte runda ön. Solen gassade de minuter vi hoppade upp på hojarna och startade, så vi bara åkte dit solstrålarna pekade. Åtminstone så länge de fanns.

Hur var det? Ja, jag tror att bilderna får tala för sig själva.

Fårö fyr

En gotländsk gård, Fårö

I närheten av Langhammer

Helgumannens fiskeläge

Nantens stuga och kvarn

Vid fyren

Visst är det fantastiskt? Vi hade alla väder som fanns och som synes stannade vi gärna en längre stund allra längst upp på Fårös norra del. Väl värt ett besök till. En annan sommar...
//E.

Promenad i parken

2011-06-29T22:34:00.000+02:00

När det blir så här fina, varma sommarkvällar blir jag rastlös. Det blev jag när jag var en flicksnärta på elva-tolv också. Då satt jag i fönstret på vårt rum, det jag delade med mor och bror och tittade ut med nåt sorts skumt vemod och ville bara springa nånstans. Inte hemifrån för alltid, men bara springa iväg ut i skogen, ner till sjön eller bort till Böle eller var fasen som helst. Det var som om världen låg och vilade och väntade på något.

Lite så är det nu med. Det är bara det att nu säger jag till maken att vi ska gå ut, åka en biltur eller tar hojen och kör längs vattnet. Oftast är han med och gör mig sällskap. Men han vet nog inte att det är den där sommarkvällsrastlösheten som kryper i mig.

I går kväll var en sån kväll.
- Vi sticker ut och fotar, sa jag.

- Bra idé, sa han (som egentligen hade tänkt betala räkningar ) och så for vi bara ner till Badhusparken. Det blev ingen promenad till Frösön denna kväll, annars är det en favorit ifall Svenssons fik är tillgängligt, utan vi blev kvar i parken och glodde på sommaren. Då såg jag att någon pyntat "Far och son", statyn som står vid vattnet. Av någon anledning blev jag glad och varm i hjärtat och delar därför med mig av detta lilla uppiggande och oförargliga tilltag.

//E.

Anledningen till Gotlandsbesöket...

2011-06-26T22:23:00.000+02:00

...var inte bara att se Gotland - det var ju dessutom en av de största mc-träffarna i Sverige. Lelleträffen i Visby. Den som vi tänkt (önskat) besöka i ett antal år men den har alltid legat på fel tid inom våra möjliga ramar, så att säga. Programmet har alltid skyltat med provkörningar av olika hojar, olika utflykter, tävlingar, banor...allt. Och så klart även party på kvällarna. Men man kunde alltid välja att bo på en mindre livlig del av campingen. Kneippbyn var abonnerad för träffen.

Vi tänkte oss en mindre livlig del då vi ser oss som seriösa bajkers som vill njuta till tusen av livet på hojen vilket inte alltid inkluderar party 24-7 . Men tyvärr - garantierna för detta fanns inte längre. Visade det sig.

Utsikt från tältet

Nå, vi är rätt fredliga och tänkte att några dygn med partysugna bajkers kan vi stå ut med. Så vi slog upp tältet i gassande solsken, åkte in till stan och köpte god middag och slog oss ner i solen utanför tältet med kulinesserna. Åt middag med sol, hav och värme och varvande hojmotorer på behörigt avstånd. Sen bestämde vi oss för att sova ut innan vi tog oss an Gotland ordentligt.

Sova? Jo, det fick vi göra fyra dagar senare. Efter Gotland. Partajandet visade inga gränser och inte heller påhittigheten då det gällde att partaja ordentligt. Lyckades man slumra till väcktes man abrupt av varvande motorer på kul, fyrverkerier i tältet bredvid, allsång i femton versioner (olika låtar), disco på tre ställen (olika låtar), testning av falsetter, pisstävling bakom vårt tält, gräl och förslag på lösningar på dito gräl. Vi insåg att vi hamnat i grytans mitt, så att säga. Men att flytta tältet var inget alternativ, vi hade köpt ett paket. Bara att gilla läget alltså.

Maken öppnade moteld med Thore Skogmans Surströmmingspolka vid sjutiden varje morgon när festligheterna hade övergått i snarkande, men tyvärrr uteblev reaktionerna från granntälten. Inte ens då vi höjde volymen avsevärt med Rosen av Arne Qvick. Vi provade att sjunga med som man gjort natten innan (olika falsetter, alltså, inte svårt) och då till och med polisen lyste med sin frånvaro i vårt oväsen insåg vi att vi var i laglöst land. Några fyrverkerier hade vi tyvärr inte, då vi inte räknat med det, och det räckte inte med att stampa på uppblåsta, urdruckna Festistetror så det small. Vi förstod att vi var tvungna att göra Gotland på egen hand. Nattmarodörerna hade slocknat och vi var ensamma.

Almedalen

Ringmuren

Visby

Ringmuren

Från hamnen

En av många ruiner i Visby - St Lars kyrka

En del av ringmuren på kvällen

Jungfrun - rauk vid Lickershamn

Lickershamn

Våra färder på Gotlandsmark var fina - inte tu tal om det. Trots att vi gäspade mer än normalt. Det regnade mest hela tiden och vi kryssade fram i regnställ och glatt humör, tror jag. Men vägarna var som gjorda för oss och andra som gillar att köra hoj och gästfriheten kändes stor.

Jaja, vi kanske är för gamla för stora träffar med tusentals mc-åkare. Men i alla sammanhang finns det olika klientel och jag undrar vad man vill med sitt intresse? Ja, det är säkert väldigt olika. Åtminstone tror jag att vi sett alla sorter men inser att vi som uppskattar långåkning på bekväma maskiner var i minoritet. Åtminstone hittade vi inga förutom ett par dalmasar som verkade vara i vår kaliber. De som mest utmärkte sig var allt från stöddiga tjejåkare i dyra mc-outfits som inte räcker för en pissig regnskur till skränande herrar i 40-årsåldern som i flock tävlade om vem som kunde varva högst och svina mest. Ja, där fick ni!

Trots min leverans av smaskig komocka till somliga kan jag bara säga att det var fantastiskt kul att åka till Gotland och jag vet fortfarande hur jag ska ta vara på livet - och det är viktigast för mig. Det finns massor av guldkorn att berätta om. Återkommer med Fårö! Wow!

//E.

Sommarlov och semester och Gotland och väder och tid att landa.

2011-06-25T11:40:00.000+02:00

Besynnerligt - jag har ännu inte funnit lovkänslan. Det trots att vi redan avverkat en tripp, planerad sedan i vintras. Fast när jag ser tillbaka så inser jag att jag inte haft tid att tänka på sistone ens. De sista två månaderna har varit synnerligen turbulenta och jag ser inte att det funnits en enda sak jag kunnat välja bort utom att skriva, rita och läsa. Behöver jag säga att även motorcykeln stått stilla och det kändes lite ruggigt inför Gotlandsturen att inte ens ha kört 25 mil innan.

Jag måste säga att för varje vecka som går blir jag mer och mer övertygad om att det är livsviktigt med tid för reflektion och eftertanke av det som skett. Någonstans hörde jag att det behövs en halvtimme varje kväll i absolut stillhet då man går igenom dagen och låter hjärnan hinna sortera och värdera. För min del brukar det räcka med några rader i en anteckningsbok för en reflektion. Men även dagboken är tom. Det snurrar olika fort i livet, det är då ett som är säkert. Så här tror jag inte det blir på länge igen. Hoppas jag.

Nå, Gotlandsresan - den packade vi till i blindo i två timmar efter varsin extremt lång arbetsdag ända in i det sista och sånt straffar sig ju på olika sätt. Till exempel som att jag hade packat tre gånger så mycket kläder som jag behöver men ingen madrasspump. Skratta inte. Det var bara EN detalj av viktiga saker som vi glömde. Och varför alla dessa kläder? Jag brukar minsann få plats med tre veckors packning i en necessär. Nästan. Åtminstone är det vad jag brukar säga till vissa vänner som också åker runt på två hjul ibland och vill ha halva garderoben med...

Ja, nu var vi borta i en dryg vecka. Jag förväntade mig att sommarlovskänslan och semesterruset skulle komma när vi lämnat länsgränsen men den ville inte visa sig. Regn och rusk följde i våra spår och vi kände oss som Michelingubbar där vi tunga av rustning och regnställ tuffade fram i Hälsingeskogen. Rutten var "Rakaste-vägen-till-Nynäshamn-med-smarta-stopp-för-mat-bensin-och-vila" inprogrammerat i GPS fast med mc-kartan och vanliga vägkartan som backupar. Los, en plats Gud glömt, tyckte vi var en bra början. Där kan man pausa och käka nåt, resonerade vi. Det måste ju finnas en korvkiosk i alla fall. Så mycket annat hade vi inte väntat oss. Men icke. En liten ICAbod hade öppet och maken gick in för att höra sig för om var man kunde få sig lite krubb.
"Nej, här finns INGENTING", hade den uppgivna kassörskan meddelat med darr på stämman, vilket också mycket riktigt stämde in på ort och ställe. Dessutom försvann all civilisation för ett bra tag där i gränsen mellan Hälsingland och Dalarna i Finnmarken. Vi blev så pass oroliga över att inte hitta bensin i tid att vi knackade på i ett hus på en enslig plats och lyckades få köpa en dunk då vi lyckats skramla ihop kontanter så det räckte till fem liter.

Jodå, det var starten på resan. Men annars tog vi oss till Sala där vi ville sova över och gå igenom packningen för att se vad vi glömt. Och jag påminde om att vi måste upp tidigt för att hinna i tid till Nynäshamn och båten.
"Båten går inte förrän på torsdagmorgon, ju", sade maken och då måste jag ju erkänna att det blev lite semesterkänsla i alla fall. I min förvirring den senaste tiden hade jag inte ens koll på dagarna men nu fick jag liksom en hel dag till skänks och vi firade med laxsoppa på påse.
Vi sov gott och länge, vilket skulle komma att behövas - men det visste vi inte då....

Lycka är att finna en vägkrog efter Storskogen.

Fortsättning följer. /E.

Nu kanske...

2011-06-03T12:38:00.000+02:00

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....

//E.

Rapport från en sofftransport

2011-05-16T21:04:00.000+02:00

"Kan ni komma med soffan?"
"Självklart, vi brukar köra soffor!"
"Fint! När?"
"Snart. Typ fredag eller så."

Våren i Oslo. Vi såg framför oss försommar, sol och någon timme på uteservering i Grünerlykka. Glass på Aker Brygga och en promenad på Operahusets terasser. Klart att vi körde soffa. Precis som vi kört säng till Boden ("kör inte på nån älg för jag vill inte ha nån blodig säng - den va dyr") eller transporterat ett halvt hem i en husvagn till Luleå ("hur fan fick ni in allt?") eller kört runt med soffor mellan Myrorna i Luleå och lägenheter i Boden ("jag har en kompis som behöver en soffa, kan vi skjutsa dit den också?") Imponerade söner står stumma inför vårt åkande land och rike runt och lovar dyrt och heligt att köra våra soffor och sängar den dagen vi ska på hemmet och icke längre kan köra bil.

Deal! säger jag bara.

Utsikt från en soffa i Oslo

Resan till Oslo gick genom både Dalarna och Värmland och solen lyste på oss hela tiden utom i Noppikoski för där regnar det jämt. Då vi var små och alltid åkte till Dalarna på sommaren fick vi lära oss att Noppikoski är en synnerligen oaptitlig liten håla.

"Skulle bilen stanna här skulle jag faktiskt bli rädd!" sa alltid modern varje år då vi passerade vägskylten och kiosken mitt i finnmarken och därmed var detta planterat för tid och evighet i våra sinnen. I varje fall i mitt. Så pass allvarligt att då min sextonårige rebell och hans polare satte av i EPAtraktor på äventyr till Leksand, var det Noppiskoski mina varningar gällde.
"Tänk om EPAn stannar i Noppiskoski!" sa jag gravallvarligt.
"Och?" svarade han säkert och sen drog dom.

Nu passerade vi finnmarken med soffa på taket utan missöden. Den här gången också. Noppiskoski var stängt.

I Olso var det sommar. Frukost på kvarterspuben och glass på Aker Brygga och....då ringde ungen som fått sin soffa.

"Hallå! Kan vi fara på IKEA? Nu när ni har bil och allt!"

Som sagt. When I get older losing my hair many years from now...

//Eva.

På plats i soffan. Hmmm, vad kan vi mer behöva..?

PS. Vi for inte genom Noppiskoski på hemvägen. Och i lasten hade vi ett vackert soffbord från IKEA som en annan unge passade på att shoppa med sig hem. Vi samlar flyttpoäng, jag och maken.

Nej, jag kan inte vara utan...

2011-05-07T11:19:00.000+02:00

Jag kan inte vara utan skrivande och utåtriktat svammel om min värld. Jag gillar när livet galopperar runt mig och det börjar det göra nu igen. Månaden har för få dagar, maj är här och det är min absoluta favorit alla kategorier.

Hojen är på plats, björkarna har slagit ut men konserverats en aning (tacksam för kylan!) och ungarna ser till att berika vårt liv med alla påhitt. Kvällarna är långa och det är lätt att glömma bort att gå och lägga sig och det är fantastiskt att vakna till fågelkvitter i syrenhäcken och med solen stickande rakt i ögonen. (Skulle aldrig falla mig in att mörklägga sovrummet på sommaren!) Och framför allt: sommaren är späckfull av resor och upplevelser. Kamerabatteriet laddat och ryggan packad. Alltid. Så vill jag ha det.

Jag pratade med min bror på morgonen. Han har ett kul jobb, tycker jag, då han just nu åker runt i Sverige och plåtar. Vi kom i samspråk över vackra platser i landet, värda att se, bevara och reflektera över vem som bor och lever i slott och kojor. Jag gillar det. Att åka runt och plåta, även om jag nu inte är fotograf. Men en del vyer gör sig själv och det är minnet som räknas när jag sen tar fram bilderna. Vi pratade om Västgötaslätten och hur fantastsikt det är med ett så utplattat landskap. Sen kom jag att tänka på 400-mila för två år sen (jesses, TVÅ år sen???) och hur det var när vi tog oss över gränsen ovan polcirkeln från Sverige till Norge. Jag lovar - det fanns minuter under färden då jag hukande längtade till Skåne eller nåt, då fjällmiljön var så hisnande att det tog andan ur mig och jag undrade om bromsarna skulle hålla när vi skulle nerför fjället och rulla mot fjordarna... Precis som första gången jag såg Vättern i månljus från Motala strand och trodde att jag var på charterresa till Medelhavet. Helt overkligt. Men upplevelser som för alltid fastnat inom mig och berikar mitt liv och min fantasi, inte minst.

Som sagt, kamera och rygga laddad. Mer bilder till min blogg. Återkommer snart med rapport om livet.

/E.

Bloggen ligger nere för tillfället.

2011-04-17T21:32:00.000+02:00

Besök gärna Enhenna, så länge.
Vi ses! Kram.

Oinspirerad eller bara för lite tid att tänka..?

2011-04-07T20:38:00.000+02:00

Visst, jag tar vara på livet än - lita på det. Från nu fram till augusti är det proppfullt med roligheter. Jag har det äckligt bra. Jag vet. Jag har bara lagt all energi någon annanstans i ett annat flöde. Tiden går åt till målande i olika former, skrivande i andra forum och sen helt enkelt ett sjujäkla jobb med Thomas lägenhet och med svärfars hus. Vårt eget står på sparlåga. Gardinstängerna ligger på golvet sen en månad tillbaka och dammsugaren i källaren är trasig sen före jul. Vilket betyder att källaren är dammig och att gardinerna i vardagsrummet ännu är för långa för jag vill inte sy upp dessa (eller häfta upp med häftapparat) eftersom de nya gardinstängerna kommer att sitta högre. Jaa, där ser ni, fasen va trist, har hon inget bättre att skriva om?

Joo, kanske att jag hittade mig själv på ett foto när jag googlade på Östersund där det står att min livskamrat fortfarande får mig att le. Ja, det är ju så sant, annars skulle jag inte ha honom som livskamrat, så klart. Men mest beror det på att familjen alltid haft en viss fallenhet för galna infall av varierande storlek och betydelse. Det får mig att le. Alternativt asgarva.
Maken: När ska jag va ledig i sommar tycker du?
Hustrun: Tjaa, när du vill, jag har ju sommarlovet, så...
Maken: Jag tänkte på Lelles på Gotland, kan man få in det i semesterplanerna?
Hustrun: Hinner vi? London några dar i juli. Sen vet man ju inte om budgeten räcker längre. Men jag vill absolut fara till Norge en liten sväng ifall båda grabbarna ska jobba där.
Maken: Ja? Och? Ifall vi är på Gotland är det ju nära till Oslo och Stavanger. Man bara blåser över, gjorde vi ju ifjol. Fast åt andra hållet. Tält och nudlar. Billigt.

Jisses, efter år av blöjbyten och skjutsar och grillkorvsutflykter kan vi väl få göra galna saker. Och skratta åt det. Inte vet jag hur det här går. Men en sak är säker - vi är bra på att leva när det är ljust och att gå i ide när det är mörkt. Som yrvakna höns vimsar vi runt i kartboken och bland hojsajterna för att hitta nya vägar och nya äventyr så fort det våras ibland bergen.Det gäller bara att ta sig fram. Och ha lite kul.

//Eva

Rapport från fiket.

2011-03-24T22:28:00.000+01:00

En konferens på eftermiddagen som jag ensam skulle gå på erbjöd möjligheten att äta lunch ute. Mitt på dan en sketen torsdag i mitten av mars är det rätt intressant att se vilka som rör sig i staden. Det var ett tag sen, nämligen...

Tidsnöd innebar att mitt val av lunchhak blev en aning snävt. Inte lämna stadskärnan, alltså. Närmast konferenslokalen fanns två ställen att välja på, varav det ena råkade vara en gammal populär samlingsplats i olika perioder under mitt liv, Törners. Ja, då för tiden var det minsann inget lunchhak, det var ett fik rätt och slätt. Numera räknar man väl detta palats (för dom har ju byggt ut uppåt och hitåt och ditåt) som en restaurang fast det fortfarande låtsas vara fik. Alltså stegade jag in och fann till min kolossala förvåning att det var tomt. I alla fall vid första anblicken. Jag kunde alltså lugnt beställa rökt lax med rödbetor, fetaost och mangodressing. (Jo, minsann, hon vräker då i sig...)

Jag kunde konstatera att saker och ting förändrats eftersom jag inte hittade kaffemaskinen och därefter inte förstod hur man skulle få ur densamma lite kaffe. Som en mossig gammal kvarleva från den urgamla fik-tiden gick jag tillbaka till disken och frågade den unga snärtan där bakom hur fanken man fick sig lite kaffe. Hon studsade fram och tryckte på en knapp och jag tänkte att hon inte hade en blekaste aning om hur många gånger jag varit där och fikat. Låååååååångt innan hon ens var påtänkt, sådeså. Men jag sa inget. Styrde bara stegen mot de inre regionerna. Där var dom! Alla!

Åtta barnvagnar parkerade hipp som happ barrikaderade den ljusare avdelningen. Fem av dessa vagnar var avsedda för tvillingar! Lugnet bredde ut sig inom mig - allt var som vanligt! Så här skulle det ju se ut. Annars var det inget Törners. Jag kryssade mig fram mellan vagnar och overaller och ormade mig ner bakom ett bord. Här skulle njutas och minnas! Ensam. Vilken lyx! Inom mig såg jag otaliga Törnersbesök med liggvagn, tvillingvagn, sulky och till och med skrinda. Vi har minsann varit med och barrikaderat och blockerat, det är meningen. Jag minns förtjusningen hos oss (och händelsevis en och annan gammal snäll tant) när vi kunde släppa lös fyra stycken från selar och åkpåsar. Fyra stycken Killevippsugna fikamonster med bakelse och saft i blick. Oftast inte utan medföljande mormor eller farmor som hystade upp stålar och köpte ett par omgångar av allt som de guldlockiga små pekade på. Som kronan på verket efter allt fikande skulle någon bajsblöja bytas också och atmosfären var hur gosig som helst på detta prakteldorado för oss småbarnsföräldrar. Efter en stund kunde man luta sig bakåt och sörpla sitt eget kaffe och hoppas att ingen av de färdigfikade gullungarna smetade smörkräm på någon gammal päls eller pillade ner tårtgarnering i tantväskorna som stod lite obevakat under borden ibland. Jaa, det var tider, det!

Medan jag satt där och tuggade i mig laxsalladen kunde jag bara konstatera att barnvagnsparken tillhörde ett gäng pappor som jämlikt fördrev delar av föräldraledigheten på fiket. (När jag var föräldraledig sölade man fika med andra morsor i sandlådor på granngårdarna en sketen torsdag och fikade på fiket på lördagarna med barnens far....) . Tja, saker förändras, trots att Törners ännu erbjuder småbarnsföräldrar en oas. Inte bara kaffemaskiner och lunchrätter, besökarna har månne också förändrats. Inte såg jag en enda liten tant med päls. Ingen farbror med tidning och räkmacka. Inga studenter med latte och knäckbakelser heller. Nää, det var nog bara jag som stod för tantbeståndet denna torsdagslunch. Och inte en endaste liten unge vågade sig fram för att pilla ner en halväten liten sockerkringla i min handväska....

Men en sak är säker - saken behöver undersökas närmare så jag tror att jag ska ta tjänstledigt en torsdag i april och spionera vidare på vilka som går på fiket.

//Eva

Tankar under bordet.

2011-03-20T21:59:00.000+01:00

Idag ser jag på mina grabbar som spacklar och målar i det som snart ska bli yngste sonens egna hem. Jag gläds med honom och minns mitt och makens första hem. Och hur vi spacklade och slipade.

Maken, eller då var han ju inte äkta utan bara fjås, kommenderade oss själva att helspackla sovrumsväggarna och det gjorde vi. Under tiden han var borta på ett resejobb kommenderade jag vidare en tillfällig tjejkompis att slipa med mig. För hand. Med kloss. Helt sovrum....

Underligt nog ville hon inte vara med mig mer än två kvällar och försvann senare från stan. Kanske minns hon än hur hon hamnade i ett slipdammsinferno tillsammans med en energisk brud som ÄLSKADE jobbet för det var vårt blivande hem. Sen fick vi veta att det var totalt onödigt. Det hade nog räckt med ett par prickar spackel över några skruvhål. Men strunt i det, vi smällde upp en underbar knallgrön tapet från golv till tak och förresten på snedtaket också, när vi ändå höll på. Sen sov i vi i en grön dröm.

När sonen skulle välja tapeter föreslog jag försiktigt, (man vill ju inte påverka), grönt. Tänk - han nappade direkt! Lindblomsgrönt, dock, inte knallgrön.

Nu är dom där borta och pysslar, han och brorsan. Storebror tänker flytta tillbaka till Oslo, meddelade han så snart han dök upp från sin äventyrsresa. Men innan dess får vi njuta av att ha honom hemma ett tag. Det är gott. Ännu godare att veta att vi kan åka till Norge på hojtrippen och att Londonresan är beställd. Skönt. Särskilt som jag känner mig överkörd av en bulldozer....utan att förså varför. Men det kanske klarnar. Hejsvejs,

//E.

En bild säger mer än tusen ord ibland.

2011-03-12T16:59:00.000+01:00

[ett svärord] skulle man kunna dra till med

2011-03-09T10:42:00.000+01:00

Att ta fram något så ovanligt som en tillskärarsax och ett måttband är nästan oöverkomligt för mig - ändå gjorde jag det för ett par timmar sen. Jag hade ett uppdrag, tyckte jag, i att pimpa husvagnsinredningen med nya gardiner. Vi är ju ändå där ibland och det vore väl för trist att inte omgiva sig med vackra färger när man vill kreera, (kommer från latinets creáre i betydelsen "skapa", bra ord att utnyttja vid tillfälle).

Kreera är just vad jag brukar göra där, blandat med lite husmorsgymnastik, för kommande äventyr på asfalten. Ja, precis, nu blir det husmorsgymnastik resten av mitt liv framöver. Fan, säger jag, som inte får svära för modern. Men nu är det befogat: F A N! Så fort jag sätter igång med saker som har med muskler och leder att göra så skiter det sig. Resultatet denna gång är en inflammerad muskel i axel. Nu vet jag vad det innebär att vara enarmad. Vänstern (som tur var inte höger) har hängt livlös rakt ner och vid minsta försök att lyfta denna har en knivspets körts in i axeln och grävt omkring. Åtminstone har det känts så. Drogad igen, alltså. Inte kul.

Nå, jag haver ju sportlov och behöver inte sörja arbetsdagar som gått till spillo. Det är väl viktigt? SPORTLOV, hörde jag nån inkompetent person säga i radion, då ska man SPORTA. Jag stängde av skiten och hällde upp kaffe med tillhörande lussebulle (hatar semlor!) och la upp fötterna på bordet. (Sist jag satt så fick jag ryggskott...). Alla vi som VILL sporta och så går det åt skogen, då? Morrande över förlusten av lediga kreativitetsdagar satt jag och funderade på om jag eventuellt skulle dränka mig eller så. Styrketräning för några hundratal mil på hojen är ju livsviktigt för tusan. Kanske eventuellt för mitt välbefinnande i övrigt också, men det är underordnat. Sommaren hägrar, maken har beställt prylar och mekandet kan börja. Och vad blir det då av mig om jag likt en sillmjölke fortfarande sitter med fötterna på bordet och fikar?

Ja, hur som helst, vad har detta med saxen att göra? Jo, i morse kunde jag röra min arm lite till och kände mig nästan smärtfri, så tyghögen skulle bort, likaså den förhatliga symaskinen. Konstigt, men min ovilja till sömmandet är näst intill oöverstiglig. Men att skapa något nytt kan innebära ett annat välbefinnande och då kan det kosta ibland. Alltså, symaskin stånkades upp på köksbordet (den kommer icke in i Eva-rummet!) med min friska arm och de tillklippta gardinerna lades fram. Höstlövsfärgade, retromönstrade, underbara....
EN gardin blev klar, sen gick symaskinen sönder. Ridå!

Fattar ni kopplingen? Ska till att sy - symaskin sönder. Ska till att styrketräna - muskel sönder. Jaa, det var mitt lov, det. Jag hade som sagt en del planer. Å andra sidan är jag mycket flexibel och ska nu inte sörja allt för mycket. I går tog jag mig till en vän och vi pratade en hel del om konstnärliga påhitt och hantverk, det vi inte kan vara utan. I hennes hus finns massor av fina saker och stoff till nya påhitt både när det gäller text och bild, så LITE bra mår jag allt, trots fadäsen med axeln och humördippen. Och efter det kändes det rätt att ta fram saxen och måttbandet, sova en natt (på höger sida med armen uppallad) och sen sätta igång med klipp och söm. Dessutom händer nu detta: jag ska glädja min svärmor med ett besök. Jag tar vägen förbi Skidstadion så det blir ett par kilometers husmorspromenad till henne i stället för tvärs över gatan, typ, lånar hennes symaskin på plats medan hon kokar kaffe åt mig och så syr jag gardinerna och sen så går jag hem till mitt fina hus och funderar med gott samvete ut nästa sak att kreera.

/E.

Hur man planerar sin tid

2011-03-06T11:24:00.000+01:00

Sitter i Hovde och planerar min ledighet:

1. Sy saker (belönas med shoppingtur på stan där jag får välja vad jag vill i Hobbyboden).
2. Städa köksskåp (belönas med att jag får sitta 4 timmar i korgstolen och sippa ett glas rött vin medan jag läser den nya boken).
3. Stryka hela tvättkorgen (belönas med 2 timmar på relaxen på badet inklusive salladslunch).
4. Skriva omdömen i svenska (belönas med skidtur på sjön HEMMA med kär kamrat).
5. Gå igenom chiffonjéns alla lådor (belönas med skrivardag utan avbrott, inspirerad av gamla texter, foton, barnböcker, dagböcker och kärleksfullt "fritis"tillverkade presenter av gullungarna).
6. Skura stora blå mattan med såpa och borste (belönas med dagstur till skrivarvän för inspirerande babbel över medhavd lunch).
7. Röja i hobbyrummet och bestämma mig för vad det ska heta: Hobbyrum, Målarrum, Mitt rum, Gästrum, Där uppe, Hålet-i-väggen, Eva-rummet..? (belönas med att jag får måla klart väggen bakom sängen).
8. Städa alla garderober och köra bort löjliga kläder (belönas med lördagsförmiddag på stan och sen pubbesök).

Det var den veckan det. Återstående dagar av min ledighet äro alltså planerade i detalj. Sa jag att det spelar ingen roll om jag börjar med belöningarna?

Åtminstone tänker jag börja med att måla klart väggen i...i...tja, vi säger väl Eva-rummet, så länge. Det är inte många förunnat i vuxen ålder att klottra hejdlöst på tapeterna. Det är i alla fall vad jag har gjort. I ett par varv. Nu senast rev jag sönder alla mina akvarellkladdar och klistrade upp dessa fläckvis. Efter en stunds betraktande målade jag över det mesta med en hel låda akrylfärg. Jag undrar vad jag fick utlopp för? Det är sånt jag går och funderar på ibland - jag erkänner det gärna. Under allt detta vilar även en tidigare gigantisk akrylmålning av ett fantasilandskap. När huset renoveras av nästa ägare eller kanske rivs om femtio år kommer man att fundera på vem som gjort detta. Schizofrent, kommer man att säga.

Jag har fotat av väggen för ert höga nöjes skull och för min egen dokumentations skull och redigerat en del för framtida bruk. Kluddat på vägg och kluddat på dator. The same shit.

Som sagt. Nu ska jag åka hem och börja avverka min lista på ledighetsaktiviteter, om jag nu kan övertala min man.
- Att göra på ditt lov? Jag tror jag lämnar dig här! sade han barskt och omtänksamt. (Han har ingen aning om belöningslistan. Fniss.)

//Eva

En unge till hoppar ur boet....

2011-02-26T22:11:00.000+01:00

Oj. Nu ska han flytta, han som bor där nere och som vi inte är vana vid att han försvinner så väldigt långa stunder åt gången. Det innebär att huset tömts på ungdomar, nästan, och jag själv uppmanade maken i veckan att packa sina saker.

-Vi drar! sa jag och menade att vi absolut inte kan bo kvar en dag till utan ett hus fullt av

unga människor som förgyller måltider, soffor och väl intrampad gångstig till kylskåpet.

Maken, som ofta är mer sansad än sin spontant hetsiga äkta hälft, tyckte att vi kan vänta ett par veckor till. Typ. Och jag är ju rätt flexibel och snäll, så ok då. Men ändå. Detta hus utan unga, vad är det för miljö?

Vi flyttade in för 13 år sen. Den äldste var då just 13 och skulle inviga kåken med övernattning i sitt tänkta rum. Med fanns bästisen, förstås. Rummet som valts av sonen, efter noggrant övervägande, låg i källarvåningen innanför gillestugan. Vi tyckte det var en kul idé, det var ju viktigt att ungarna kände sig hemma så snart som möjligt och vi släpade glatt ner sovsäckar och luftmadrasser.

Natten förflöt lugnt, vi hemma i lägenheten som mer såg ut som en loppmarknad med lådor överallt och sonen och kompis i ett ödehus en dryg kilometer bort. Morgonen efteråt meddelade två skärrade grabbar att det spökade i kåken och att dom minsann inte tänkte bo en dag till. Eller natt. Sen drog dom väl nånstans för att fika saft och bullar eller nåt. Vi övriga fortsatte packa och jag funderade en stund över spökena och tänkte att det var synd att våra frön fötts in i en lägenhet med alla ljud som finns där av grannar och ogrannar. Själv är man ju van vid knäppningar i tomma träkåkar med panna som slår på och av och slamrande ventiler…

Nåja. Det blev ju bra, spökena försvann snabbt när alla ungdomar tog plats, två nere och två uppe och vi i mitten med en fasansfull vakthund (RIP, doggen) och för övrigt ofta översovande polare. Man har känt sig rik många gånger, det kan jag säga, när skohyllan svämmat över då man tassat upp en söndagsmorgon och passerat hallen på väg till kaffepannan. Tiden i ett hus fullt av livsenergi och glädje, men också krig och fred, har varit fantastisk under sin storhetstid. Nu har detta utarmats på ungdom. Allt i sin ordning, så klart. Men ändå…

På något vis har huset blivit tonårshuset. Vi tillbringade konkret tonårstiden här. Ja, inte vi, jag menar ungarnas. Nu är alla mer eller mindre på väg och vi kan ju lika gärna tälta, jag och maken. Vi ska ju ändå snart åka jorden runt så varför inte börja planera rent praktiskt också? Tält, varmkorv och läsning av lokalblaskan på biblan borde vara ett alternativ till besparing inför det som komma skall. Familjeprinsessan finns kvar, åtminstone har hon sin adress här, men har man en fästeman så har man, och då huserar man där man är i fred, dvs inte hemma….

Håhåjaja, som morfar skulle ha sagt (tror jag). Vi får se hur det blir. Fader och son får frossa i möbler och tapeter hela morgondagen och själv ska jag pyssla med nåt och tänka på hur det var när jag flyttade första gången till en källarvåning tio mil bort utan mobil och facebook och modern hoppades att jag skulle dyka upp till helgen. Det var tider, det.

Livet trallar vidare, hörni.

//E.

Lördagstankar under bautabjörken

2011-02-19T13:04:00.000+01:00

Lördag - ni vet min favoritdag.

Till råga på allt lyste solen in genom fönstret och bautabjörken (som fyller sovrumsfönstret och hela norrsidan av huset med för den delen, till både skräck och glädje) hade fått en ny ton på stammarna. Inte vet jag vad det är för ton men jag ser den i alla fall. Det är den där färgen som skvallrar om vårvinter.
- Dom är ju för fan bara björkfärgade, sa en filur en gång när jag försökte förklara. Så jag lade ner det projektet. Hur som helst, jag njuter av det och kan ligga och glo ut genom bautabjörken i evigheter om det är läge.

Nu närmar jag mig två ämnen som jag hade tänkt att ta upp i bloggens lördagsbilaga.
1. Bautabjörken
2. Ett nyttigt slappande

Det hör ihop. Den uppmärksamme kanske funderar över varför jag skrev "stammarna" och inte "grenarna". Jo, just för att det är en bautabjörk. Den är gigantisk och de grenar som växt ut från den ursprungliga stammen är som en rejäl björkskog, inte ens ung utan stabil och rejäl. Hela trädet är som en storsvensk midsommarnattsdröm. På vår och sommar. Men akta sig på höst och vinter när stormen ryter. Då flyttar jag familjen till sydsidan av kåken och ser till att alla har med sig det nödvändigaste ifall bautabjörken skulle slita sig. Då skulle vårt hus demoleras på samma sätt som det lilla legohuset som halverades av en vildsint fyraårings karateslag.

Det är inte vår björk, det är grannens. Och det är en Ornäsbjörk. Ornäsbjörkar skräpar ner ofantligt mycket. En gång ursäktade sig grannen, men vi var noga med att säga att det absolut inte gjorde något och att vi älskade träd och att man skulle vara rädd om det som fanns och njuta av grönskan då vi ändå får se oss som ganska centralt boende i en stad. Det var sant. Och dessutom flyttade vi ju in på sommaren för 13 år sen. Bautabjörken var ofantligt vacker och vad jag minns var det inga stormar det året. Och inte var det så noga med utsikt och sånt för det var ju norrsidan och sovrum och allt. Det mesta stämmer än. Men som sagt - vi har ju upplevt några höststormar och med skräck sett monstret vajande komma närmare....

Hur som haver, jag älskar att ligga och glo upp i det gröna. Eller lila. Eller vitpudrade eller vad det nu råkar vara för nyans och årstid och väderlek. Jag tror att det är nyttigt. Och då kommer vi in på punkt två.

I morse då vi vaknat frågade maken vad jag ville göra idag. Genast började jag räkna upp vad jag måste göra idag, alltså rätta nationella prov, fixa till mammas födelsedagspresent och dammsuga.
- Jag frågade vad du VILL göra, sa maken en gång till.

Tja, ärligt talat, slappa, skriva lite, ta en rejäl promenad och kanske ta en biltur för att plåta lite och sen avsluta med den goda lördagsmiddagen. Proven kan jag rätta i morgon, jag måste ändå jobba då.
- Då sätter vi igång, sa han och menade att jag skulle skriva lite medan han hämtade nya bilen och sen kunde vi alltid åka västöver och plåta och jag kunde köpa mammas present på ICA i Järpen eller nåt, för bilen skulle ju ändå provköras, bestämde han.

Jaa, that´s it. Va lätt, tänkte jag. Och så kröp jag längre ner i sängen och läste i ÖP om stress. Och husmödrar. Och måsten och pliktkänsla och prestationsångest. Det riktigt kröp i mig för jag känner sannerligen med alla människor jag mött som är utbrända. Samtidigt inser jag att jag nog klarar mig bra eftersom jag genomlevt en tjugo år tuff period, det inser jag när jag ser tillbaka. Sorger och mest glädje men kaotisk, nåt annat vill jag inte påstå. Det var bara det att jag till och med då låg och glodde upp i nån björk lite då och då. För att jag kunde. Och för att livet erbjöd det.

Det är bara att inse att det gäller att ta vara på saker när man har möjlighet. Jag är nog lyckligt lottad som kan det. Jag tror inte att jag är född sån, det har kommit genom mina ungar och min livskamrat, tror jag. Mer säger jag inte. Jag tar min kamera, mina vandringskängor och går it i solen för att invänta make med ny bil och lämnar åt er några bilder på bautabjörken. Lev väl.

//E.

Tillägnas alla mina hjärtan var ni än är i världen....

2011-02-14T21:53:00.000+01:00

Jag önskar dig inte rikedom, inte heller ärans glans,
utan vart du än går ska ett trött hjärta glädjas
åt ditt leende, eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så skall ditt liv bli ett spår av ljus,
så som änglarnas fotspår passerar genom natten.

Inskription på en kyrkovägg i Upwaltham, England

En lördag i februari.

2011-02-06T22:12:00.000+01:00

Människor runt om mig som jobbar måndag till fredag åtta till fem brukar säga att fredagskvällen är veckans bästa. Jag håller inte med.

Det är lördagsmorgonen, just när man vaknat. Två vita dagar ligger framför mig och ibland har jag eller någon annan fyllt dem med meningsfullt innehåll. Men oftast är de tomma, blanka och vita. Som omålade blad. Det är det bästa av allt! Fredagskvällarna brukar försvinna in i nåt dis av veckoslutströtthet, tvivelaktig film på TV och ett stupande i säng för att äntligen åtnjuta åtta timmars åtråvärd sömn. Och innan jag somnar brukar jag alltid tänka: när jag vaknar är det lördagsmorgon. Latte, tidning och småprat med maken om vad vi vill göra med helgen. Efter min morgonpromenad, förstås.

Förr i tiden, när vi hade hund (för en vecka sen, alltså) fanns det inget val när det gällde morgonpromenaden. Det var bara att ge sig ut, vilket alltid varit en källa till den goda starten på helgen. Idag gick jag, för första gången på 13 år utan dogg, ett par kilometer med största behållning. Trots att jag saknade mitt sällskap. Klockan var inte ens halvnio när jag fick den äran att frukostmysa i soffan med min morgonpigge son. Husets herre skulle dyka upp först till middag, eftersom han varit på konferens och det innebar ju att det var fritt fram för en Eva-dag. Vad ville jag göra? Dags för en konstnärsträff! På en av stans större växtbutiker.

Jag blir aldrig mätt på att gå i växtaffärer och kolla på saker. Och lukta! Det är ju helt fantastiskt. Och alltid kommer jag ut med något jag inte visste att det fanns än mindre att jag behövde det. Som en prisma på en stålpinne för tjugo spänn. Eller en liten metallboll i chockrosa, bra att ha för att ...tja, vem vet. För att inte nämna munkmarmelad, torkade pumpor, illgröna småstenar och gåsäggstvålar som luktar gurka. Så värst mycket blommor köper jag inte. Nu för tiden blandar jag friskt mina blommor med plastdito, mest för att jag oftast med viss förvåning upptäcker att jag äger en del krukväxter. Det är när dom liksom har brett ut sig som en platt geggig matta över fönsterbrädor och bord och skriker efter vatten. Eller torka, för all del.

Ja, jag var alltså inne i butiken lääääänge och kom ut med diverse saker som en konstgjord murgröna och en fyrkantig, platt keramikkruka på rea. De illgröna småstenarna köpte jag inte. Inte idag.

Konstnärsträff? Ja, det är när man njuter av där man är och det man gör. Det är genialiskt och det brukar alltid funka. Jag försöker ha en konstnärsträff i veckan. Oftast på lördagar. Hela lördagen kan vara en konstnärsträff om det vill sig väl. Gissa vad jag gjorde sen? Jo, jag åkte hem, placerade fyrkanten i köket och gick upp på mitt lilla rum där pennor och färger ligger och klistrade väggen full med gamla akvarellskisser som jag tänkt slänga. Nu fick de bli tapet, i ett enda saligt kalejdoskopsmönstrat äventyr. Jag klistrade och tejpade och rev och slet. När väggen var full betraktade jag den i en halvtimme sedan målade jag över det mesta med akryl. Stopp.

Jaa, det var en lördag det. Konstnärsträffen och väggen. Det första var bra, det andra var...konstigt. Men troligen god terapi för något jag inte riktigt vet om mig själv. Kanske är det helt enkelt en lördag jag har gjort?
Lugn, jag har inte blivit galen. Jag lämnade rummet med färger överallt inklusive på det vita överkastet, lagade middag och tände ljus och kände mig oerhört lycklig över att jag var jag.

//E.

Sov gott du varma, stora pälsboll.

2011-02-01T19:56:00.000+01:00

Och så ska man till att strukturera om livet en aning. Det är tungt, det är tråkigt, det är sorgligt. Ändå visste vi. Hunden skulle inte leva så värst länge till, det förstod vi. Vi får nog vara nöjda med 91 hundår, hon bar sin ålder med heder, opererad ett par gånger, en aning lomhörd och stel men glad och klok.
Promenaderna på sista tiden hade börjat bli mycket korta och långsamma och sovstunderna så oändligt långa. Inte heller gjorde hon sig mödan att hasa sig ner ur soffan för att se vem som kom hem, på slutet. Så därför lät vi henne glida in i de sälla jaktmarkerna, som indianerna säger.

Och nu har vi provat ett dygn utan hund. Det är naturligtvis fortfarande en vass tagg i hjärtat, trots att jag så fort jag kom hem i går, innan jag klätt av mig jacka och kängor, kastade mig över matskålar och tillbehör och förpassade allt ut i soptunnan, allra längst ner. Sparkade över hundspåren i snön och plockade bort en svart dammråtta som retfullt låg mitt på hallmattan. Sen satt jag på en köksstol och grät resten av dan. Precis som i söndags då jag var hemma med doggen bara för att jag visste. Och nu är det ett hus utan hund. Konstigt. Det har vi aldrig upplevt.

Nu har vi som sagt redan börjat omforma livet. Märkligt så fort det går. Vill det sig illa kommer man inte ut som man ska, så jag ska nog göra ett schema över aktiviteter på bestämda tider. För någon mer hund kommer inte in i livet än på tjugo år. Möjligen kan jag tänka mig en golvmopp eller promenadlimpa vid dryga åttio om jag är vid full vigör. Men innan dess ska vi ju resa jorden runt, jag och maken....

Redan nu har vi dragit ut på middagarna, ingen som ivrigt puffar på oss och väntar på kvällstur. Sovmorgon för vissa och ingen brådska hem för maken på lunch. "Matlåda", mumlade han och det lät underligt. Det är annars min grej. Vi går och kommer hipp som happ och det är ingen ordning på familjen. Är det så här det ska vara sen? Inte kan man gå hem från krogen i vettig tid för att hunden måste ut och inte får man sällskap ut i rosa vårmornar eller kolsvarta snöstormsmornar. Nu får vi svettas på gym och gå powerpromenader med stavar om vi ska leva till åttio. (Doggen gillade inte stavarna, hon brukade bita ett rejält tag i dem och prova att bryta av eländet, precis som hon gjorde med andra pinnar som var i vägen). Men inte blir det samma sak utan hund.

Nej, det är med stor saknad i våra hjärtan vi fortsätter leva i ett gapande tomt hus utan en svart, kelsjuk pälsboll som tränger ut oss i soffhörnen om lördagarna och behagfullt breder ut sig som straff för att det aldrig bjuds på ostbollar. Så var det med det. Och livet går vidare.

/E.

Middag - dagens viktigaste.

2011-01-24T19:32:00.000+01:00

Vi pratade om middagar jag och min kamrat.
Att det finns dom som inte äter middag på kvällen tillsammans, det låter otroligt underligt i mina öron. I hennes också.

Förutom gamla, vanliga hälsoregler tre mål mat om dan, så är middagen för mig en supersocial företeelse, familjens dagliga sammanträdesplats, ett speaker's corner, en återförening efter dagens strapatser.

Jag minns från min barndom (herregud, det låter som jag är gammal när jag säger så där...), hur viktigt det var med middagen. Om något skulle vara i vägen så att man inte återsågs kring middagsbordet i femtiden så skulle världen ha rämnat. Trodde jag i alla fall. Det har följt mig genom åren och våra egna ungar har alltid förstått att en samling i köket innan kvällen är en djupt rotad och högst nödvändig ritual i det Alexanderssonska hemmet.

Naturligtvis är vi inte ensamma om det. Långt ifrån. Så pass långt ifrån att jag, just som jag sa i början, blir oerhört förvånad då jag upptäcker att det finns någon som inte äter en middag ihop med sig själv eller eventuella samboende personer. Jag har ingen lust att spekulera i varför, men nog är det väl en stund man kan ta ut som dagens höjdpunkt? Om inte annat, menar jag.

Jag minns att jag sa en gång till kidsen, när dom var i äventyrsåldern, att vad som än händer och sker, så ska man tänka att vi möts hemma i köket klockan fem ungefär. Ingen fara, även om stan brinner eller det blir gräshoppsinvasion så oroas ej - till middan möts vi. Bergsäkert. Och så har det varit. Ron har lagt sig över huset. Allt från läxsnack till framtidsplaner om huruvida semestern ska gå till Flen eller Haparanda har flimrat över bordet när ett gäng ungar ska matas och pratas. Vissa perioder har hela familjen fått flytta sin middag för att någons träningstid inkräktat på middagsreviret. Att nån skulle äta sen eller före var otänkbart, i alla fall inte så länge familjen var mer töjbar på nåt vis. Lite senare fattades någon nu och då på grund av naturliga skäl, men det har vi fått vänja oss vid.

Jag är dessutom köksdiktator, som jag sagt förr. Jag lagar mat. Punkt slut. Skulle någon mot förmodan glömma att meddela sin sena ankomst eller frånvaro får man soppsleven i huvudet. Det gäller alla - oavsett ålder. Tro nu inte att mina barn går ut i livet som köksanalfabeter bara för att jag härskar över spisregionerna. Nejdå, när dom flyttar får dom en stekpanna i present och en kokbok till jul. Och glada lycka till-rop som inte har så mycket med kokkonst att göra som med middagsträffar, det som är viktigt!

Ingen av kidsen har klagat. Med förtjusning kan jag i stället konstatera att samtliga lagar mat och en gillar att skämma bort sin flickvän med mammas räkgryta. Hoppas nu bara att alla också minns hur viktigt det är att alltid ha servetter och levande ljus om det så bara är torsdag och fiskbullar och ketchup. Allt för att förgylla den mumsiga lilla stunden!

Så - hur kan man INTE äta middag ihop?

Inte ens under semestern slutade hon att fösa ihop
sin familj till ett möte om aftonen...

//E.

Om proceduren att "jula av". Och jula på?

2011-01-08T18:49:00.000+01:00

Jula av?

Innebär det då att man innan har julat på? Eller julat fram?

Själv gillar jag hellre ordet julgransplundring. Det låter barnskratt, godis, lekar och fest. Åtminstone har det varit så hos oss då vi passat på att fira två grabbars födelsedagar och slagit ihop allt till ett jätteparty. Tidigare, ja, inte nu. Nu bara plockar man bort julsakerna och försöker allt som går att inbilla sig att man ser att det är trettiofyra minuters mer dag.

Denna jul var som sagt rätt ovanlig på Slingervägen. Vi kom och gick och det var ingen ordning. Men jul blev det och alla verkar nöjda. Och nu har jag införskaffat nya köksgardiner i grönt och gjort en smärre omöblering i vardagsrummet så att vi ska tycka att det är trevligt att avjulifiera hemmet. Fast det är ju som det är när man plockar bort tomtarna. Det är en känslosam procedur. Jag samlar tomtar och med hjälp av alla egenhändigt tillverkade alster av barnahänder genom åren så har jag en imponernade samling nu. Det blir tomt. Det ska jag bara säga.

Hur det nu var så upptäckte jag att det gick ovanligt fort att ta bort julen. Konstigt, det tog bara en timme. Något måste fattas, förutom de hemgjorda. Och det var då jag upptäckte att de allra största tomtarna inte varit med. Hur har nu det gått till? Allt kan ju inte vara upp och ner bara för att tre av fyra ungdomar saknades över jul. Jo, ta mej sjutton hade jag inte missat de fem stora. Var i hela friden var dom??? Dessutom hade jag sneglat upp emot taket och tänkt att alla smällkarameller som ska hänga där mellan rum och hall inte fanns i år. Och raskt tyckte jag mig minnas att de 23-åriga smällkaramellerna fick vandra vidare förra julen och att jag nog hade tänkt att skapa nya på all min fritid före jul mellan betygssättningar och omdömesskrivande, eftersom jag älskar att pyssla!

Nå, pyssel och betyg går icke ofta hand i hand så jag lade ner projektet och tänkte modigt att det blir jul ändå. Och David är ju på andra sidan jorden och han brukar vara den som bryr sig mest. Åtminstone hörs han mest. Och därför gjorde jag också en liten revidering i tomtespridningen i huset och packade varsamt tillbaka några av de dyrbarheter som ungarna skapat. Tänkte att jag måste förnya något i alla fall. (Modigt igen!) Så visst, ett par saker färre var det ju.

Ja, nu till avjulningen. Tallen kastades ut trots att den var så vacker som aldrig den och tomtarna packades ner och den skrumpna hyacinten fick gå i sopgraven. Ajöss med julen. Då hände sig det underliga att när jag släpade in lådorna i förrådet upptäckte jag en hel banankartong med julsaker som jag bara inte öppnat. Va? Hur kunde det ske??? Där låg stora tomtar, broderade julbonader, stora ljusstakar och julkrimskrams i allsköns röra. OCH smällkaramellerna!

Jag kastade mig ner till maken och snyftade att jag blivit minnessvag och behövdes tas in på utredning. En hel jullåda ouppackad! Jag hade till och med flyttat på den för att få fram jultallsfoten. Elände! Men maken bara såg på mig, luttrad som han är, och sa att allt hade ju gått bra ändå. Och inte trodde han heller att hans hustru måste utredas. Fattar han inte att det är katastrof?

Håhåja, ja, säger jag bara. Nu har jag gjort om i förrådet. Ställt lådorna i ordning med innehållsförteckning på. Låda ett, advent, låda två, lucia, låda tre... Ifall nåt skulle hända mig menar jag. Och i ett par nya fina lådor med silkespapper ligger de hemtillverkade tomtarna med sina speciella karaktärsdrag. Det säger jag bara, det finns inga som sprider sån julstämning som dessa så nästa år blir det hedersplats igen. Och smällkaramellerna ska upp och det ska vara ordning igen. Och det ska ta en halv dag att jula av. Minst.

Alla dessa dagar....

2011-01-05T23:06:00.000+01:00

...som kom och gick / inte visste jag att de var livet.

Jag citerar Stig Johanssons dikt "Förlusten". Det var några ord som dök upp när jag nu skannat ner minnen ur alla våra album. Jag hade tänkt, åtminstone i mina vildaste fantasier, att jag skulle skanna alla foton för att spara mer säkert nu när tekniken gått framåt. Sen insåg jag att det skulle ta ett par veckor. Heltid. Och det kan jag ju ha som hobby som pensionär, kanske. Mellan hojresorna jorden runt, alltså.

Nå, jag bestämde mig för att skanna de viktigaste bitarna ur barnens liv och några guldkorn här och var. Det blev betydligt mer lätthanterligt. Samtidigt kom det för mig: har vi gjort allt detta? Har jag varit med om allt detta? Var det så här det var? Såg det ut så här?

Och det var då jag tänkte att alla dessa dagar, det är naturligtvis livet. Sen kan jag inte alls säga att jag känner något som helst samröre med titeln till Stig Johanssons lilla dikt. Det är ingen förlust. Tvärtom, jag blev bara ännu rikare när jag blev påmind om allt som hänt som jag haft förmånen att uppleva, trots stora sorger. Men det är tyvärr också en bit av livet och jag kan faktiskt få minnas guldstunderna med nära och kära som inte finns med längre.

Foton har stor betydelse för mig, jag har alltid fascinerats av foton. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände strax före och efter och bakom kameran, till exempel. Timmarna jag tillbringat uppe i mitt lilla rum har inte bara handlat om att skanna och sortera, det tog minst lika mycket tid att fundera över olika saker som hänt i livet, som vi gjort, där vi varit och vad som sagts.

Det är kul med minnen, trots att jag inte ännu betraktar mig som lastgammal. Alla dessa dagar - det är ju livet. Märkvärdigare är det inte.

//E.

Minnesbilder från 2010 och Gott Nytt År!

2010-12-31T17:21:00.000+01:00

Vad var bäst? Jag tror att jag har plockat russinen ur kakan med mina bilder. Att ungarna skaffat jobb och tagit sig ut i världen. Att vi fortfarande samlats kring både knäppa och mer vanliga traditioner om än i förändrad form. Att jag och min bättre hälft också i år gjort våra hojturer. Att jag har ett jobb jag älskar och fått njuta av ännu ett sommarlov. Att jag känt mig rik, frisk och lycklig med det jag har i år också.

JANUARI - traditionell januaritårta hos mormor

FEBRUARI - Några fina helger i Hovde. Varje gång vi åker över isvägen måste jag plåta.

MARS - En sällsynt fågel gästar boet.

APRIL - Rödöbron och en nästan isfri Storsjö lovar att vi snart kan byta ut bilen mot hojen.

MAJ - Therese och jag cyklar en och en halv mil en vårkväll

JUNI - Mellan packning och reseplanering tillbringar jag en del tid på Jamtli.

JULI - Vi har nått Skåne på vår långresa genom Skandinavien och lunchar på Kalle på Spången. Det måste man!

AUGUSTI - bröllopsdagen firas med kaffetermos på Åreskutans topp. Helt rätt.

SEPTEMBER - en kortare tur till Norge innan mc-säsongen lider mot vila.

OKTOBER - lata soffkvällar medan vi vänjer oss vid mörkret. Thomas och Zingo har sina givna platser.

NOVEMBER - David och Linnea justerar packningen på väg till Sydamerika. Vi är med till Stockholm och vinkar.

DECEMBER - att vara så få till en julmiddag är det ingen av oss som någonsin upplevt.

Om julen, ensamheten och sällskapet.

2010-12-30T11:39:00.000+01:00

Jag börjar med att önska alla en god fortsättning på julen. Här är julkortet jag tillägnar er alla kära och nära som ingen hälsning ännu fått i jul från mig. Jag tänker mycket på vänner med värme och tillgivenhet - men vad hjälper det om ingen ser och hör? Seden med julkort och muntliga hälsningar är förlegad, känns det som. Eller är det det?

Varje morgon öppnar jag facebook.

Facebook innehåller en ny form av umgänge som jag har upptäckt att jag uppskattar (men inte föredrar!) därför att jag gillar att veta vad mina vänners ungar gör nu för tiden - ja, det bara ett exempel, men ett bra sådant. Visst, sånt får man veta om man ringer och babblar som vanligt, men ändå, nu känns alla nära på ett digitalt sätt. Jag tar mer del i andras liv. På gott och ont, men jag brukar välja att fokusera på det goda. Men är det det? Gott, menar jag? Då är det väl onödigt att ringa?

Fast ärligt så handlar det mest om mina ungar när det gäller facebook. Faktiskt så är ju mina söner ute i världen och detta är vår säkraste kommunikationskanal. Ord och bild. Super! I morse slet jag upp fejan för att förhoppningsvis få ett livstecken från David och Linnea som åkt buss i ett dygn från Ecuador till Peru. Och se, lugnet spred sig inom mig genast, ingen buss i diket. Mina kids i säkerhet i Lima. Den andre ser ut som en barchef på sitt jobb i Kambodja. Välmående och brunbrända lever de "små" gossarna långt bort från mammas beskyddande vingar och klarar sig utmärkt. Gott att veta. De har antagligen också firat jul på olika ställen, olika sätt och med annan god mat i värme och sol. Saknade här hemma, men icke missunnade!

Vi firade lite hipp som happ, vi. Vi började redan den 23:e eftersom familjeprinsessan hade valt att fira hos pojkvännen så hon inbjöd till förjul kvällen innan med alla våra familjemedlemmar som finns i närheten. Efter det vidtog ett mer släpphänt julande lite här och var efter allas ork, tycke och smak, och det hela avslutades med Husmors-TV från -54 hos svärmor på juldagsmorgonen.

Huvudsaken är ju att ingen är ensam. Eller hur? Som om det vore skillnad på julen och andra dagar?
Efter ett påminnande mail har jag legat vaken i natt och funderat mycket över ensamhet och sällskap. Jag funderar över ensamma vänner och vänner som har sällskap men som man inte ringer så ofta som man vill. För vill gör man. Men vad händer sen? Är det tiden? Tiden i den bemärkelse att det är ett samhälleligt syndrom: man umgås mer digitalt. Eller tiden i bemärkelsen just brist på tid att sitta ner i tio minuter och prata bara.

En nära vän ringde mig igår.
- Jag vill inget särskilt, sa hon.

Jag blev glad och inspirerad av det vi pratade om. Typ inget mer än småprat om vad vi höll på med. Men ändå. Och sen tänkte jag länge på detta "Jag vill inget särskilt". Det är nog det viktigaste jag hört på länge. Jag menar, att ringa för att man inte vill något särskilt visar ju att man är nära. Jag pratar ju med mamma i telefon ett par gånger i veckan eller går dit. Inte vill jag henne nåt särskilt, mer än att se och höra att livet är ok. Jag måste ju faktiskt tillstå att jag ofta undrar om livet är ok med ett antal andra personer också. Ja, de som inte hänger på fejan lite nu och nu och då. Och så kom det som sagt ett mail igår som påminde mig om att ringa en vän.

Ensamheten kan ha ett värde, men bara om den är självvald. Jag, till exempel, njuter av att vara ensam hemma under dagen. Och frukosten. Åh, frukost med ett tänt ljus, sina egna tankar och tidningen. Jag kan gå över lik för att vara själv på morgonen. Alltså kliver jag upp halvsex för att säkra mitt revir. Utom på lördagar då jag går över samma lik för att dela morgonen med maken, kaffe och nyheter och planer för helgen. Eftersom jag har det så bra att jag kan välja.

Och från det till att välja ett nyårslöfte. Mitt ska bli: Ring en vän. Lite oftare.

Skrivet i ett av mina anfall av stream-of-consciousness // Eva.

Jullapparna

2010-12-21T22:11:00.000+01:00

Inte julklapparna. Jullapparna. Det krävs naturligtvis en förklaring. Den kommer här.

Varje år som jag (för det är oftast jag) öppnar jullådan med kulor och pynt till granen, hittar jag också en hög med lappar med handskrivna minnesanteckningar kring forna julgransplundringar. Varje år blir jag sittande med dessa lappar i knät och suckar över hur det var det året och den gången. Där finns som regel en anteckning om vädret under helgerna, om julklappar som vann störst hurrarop, om hälsa och sysslesättning och en och annan liten anteckning om vad året inneburit. Och alltid står det något om just stunden för avklädandet av granen, vem som gör vad och så där.

Ja, som ni fattar så är det inte allt för utförligt skrivet, det ryms alltså fortfarande på lappar. Lapparna består av sådant som just för stunden låg närmast till, som det verkar. Tomma kuvert, baksidan på en glitterkartong, ett julkort som inte blev skickat...whatever.

Just idag öppnade jag jullådan och klädde tallen (jo, det blev en tall - ett praktexemplar!) lite för tidigt enligt min mening, men ändå, och som vanligt hittade jag lapparna och fick för mig att de skulle sorteras och läggas i ett kuvert, kanske. Lite irriterat konstaterade jag att 1998 och 2009 stod på samma lapp men på varsin sida. Men det bekräftar ju bara att det alltid har gällt att ta det som råkar vara närmast och klottra på det. Baksidan på 1998-lappen var tydligen oskriven, så...

Jag bestämde mig i alla fall idag på stående fot att nu får det vara slut på oordningen . Nu ska en bok läggas i jullådan. Samtidigt funderade jag på varför detta lappsystem uppstått. Jag som har trettiosju dagböcker och femtioen anteckningsböcker för just anteckningar som sedan kan bli nåt annat. En bok i väskan, en i ryggan, en i byrån och en på jobbet.... Men icke när det gäller jullådan. Naturligtvis finns ett svar. Det är tradition.

Min mamma har alltid gjort anteckningar om julgransavslutningen. Ofta var det miniplundring och liten påse till. Jag minns att jag tyckte det var lite sorgligt. Jag minns också att det var nästan februari innan graneländet åkte ut. Men saken är den att hon har skrivit på lappar och då har jag ärvt detta beteende i sin absoluta helhet. Skumt. Eller festligt..? Ja, det var liksom bara en tanke som slog mig, där jag satt under tallen och drömde mig iväg i anteckningarna kring första gemensamma julgranen. Det var väl den vi stal, kanske? I alla fall läser jag att vi klädde granen och sen stack vi åt varsitt håll. Hem till våra morsor, båda två! Året var 1979.

Trettio lappar....Vad har dom för värde? Jag skriver ju dagbok, mest i form av fotoalbum. Men ändå. Jag tror att värdet är egentligen det där att det blivit en tradition i sig att ha ett gäng lappar i jullådan. Det hade aldrig varit samma sak om den lilla anteckningen funnits i ett album eller dagboken. Nä, det är just stämningen kring jullådans två stora betydelser: Doften av kåda och papper och bokmärken som alltid stiger ur vår jullåda har mycket hög julmysfaktor när den plockas fram. Men det är också med vemod som samma låda kommer fram när allt ska bort och man öppnar denna, gapande tom, så när som på ett par kottar nån unge prytt för tio år sen och den där trasiga garntomten som man inte kan med att slänga. Och så alla lapparna, förstås. Dom hör dit. Ingen annanstans. Med fasa snuddar jag tanken att smygtitta i jullådan en sen junikväll och läsa lapparna.... NÄPP!! Tur att jullådan är så gott som oåtkomlig under ljusare tider. Förseglat med bomullssnören och omgärdad av spindelnät. Så ska det förbli.

//Eva

Hur man införskaffar en gran till jul

2010-12-12T21:26:00.000+01:00

Det var nära att jag inhandlade en plastgran.

Jag fortsätter att prata om julen och sånt vi brukar göra som ABSOLUT inte får ändras. Det är inte så ofta jag känner sådan barnslig julstämning som i år, den förändrades sedan ungarna helt plötsligt själva började inhandla julklappar för egna tjänade pengar. Ja, kort sagt dom har ju växt upp. Men man kan inte annat än förundras då de senaste veckorna bjudit på ett julstämningsväder utan like. Varje morgon jag och doggen går ut blir vi lika förvånade över att alla träd fortfarande ser ut att vara doppade i vispgrädde och att hus och gårdar ligger inbäddade i samma tjocka bomullstäcke som vore det klippt ur en sagobok. Det är alltså omöjligt att inte känna att det blir en bullerbyjul i år.

Det är mitt i allt detta jag får för mig att man kan ju prova att ha en plastgran. Det finns en bakgrund till min befängda idé. (Befängd för att det i vår familj har varit helt otänkbart att bryta allt som har att göra med själva julgransanskaffningen.) Jo, jag var på ett synnerligen eminent party i ett synnerligen vackert hem. Där var det julstämning, vill jag lova! Det gamla huset var som klippt ur en amerikansk trettiotalsfamiljefilm och i ett hörn stod en gigantisk gran. Designad, inte hafsigt smyckad. Två och en halv meter hög, tror jag.

Visserligen var jag tvungen att påpeka för värden att man inte bör klä granen före dan-före-dan, vän av ordning som jag är. Men han bara log och sa att till advent åkte den fram. Annars får man njuta så kort tid, menade han. Så var det med det. Jag gav mig inte in i någon diskussion utan uppförde mig exemplariskt och sa till och med att det var en vacker gran.

Jag menade det verkligen och bestämde mig för något så revolutionerande som att härmas (Ja, jag menar typ av gran, inte tidpunkt för gran). Jag frågade maken som, som vanligt lät sin hustru hållas tills hon vet bättre, och han sa att han hade en till försäljning på jobbet till och med (Han visste nog att den var ful...) Jag kollade med sonen som bara sa jaså och med dottern som såg ut som ett frågetecken och dom andra två dom får ju skylla sig själva som inte är hemmavid över julen.

Sagt och gjort - jag åkte ner till makens arbetsplats och tittade på granarna. Det tog mig bara fem minuter att avfärda tanken. Inte gick dessa att jämföra med den gigantiska gran jag blivit så betuttad i. Nej, det var bara att återgå till urtraditionen. Med en viss lättnad ska jag erkänna. Alltså, ett par dagar före jul kommer vi att paniskt köra runt halva Jämtland för att hitta en gran som duger. Hos en försäljare, alltså, tro inget annat. Det är bara det att till traditionen hör att man ska vara sen. Typ síst. Nåja, vi har aldrig blivit utan. Och snygga har dom varit. Mycket därför att vi har uppträtt myndigt och strängt bland julgransförsäljarna och inte låtit dessa på något vis tro att vi nöjt oss med en undermålig gran.
"Skaka fram den största och jämnaste", brukar maken strängt säga.
"Just det, till det priset, så...", brukar jag säga, för att ytterligare förstärka kundens rätt att få det bästa.
Det hjälper alltid.

Jag kanske vågar avslöja att vi haft andra metoder. Det är nu mer än 30 år sen vi i vår gröna ungdom stal en gran nånstans söder om stan. Jag tänker inte säga var, trots att detta brott nu är preskriberat, skulle jag tro. Men det var en cirkus utan dess like och vi kände oss som de brottslingar vi var och hade hut nog i kroppen att skämmas inför vårt tilltag. Vi hade en bil med täckt flak, en yxa, en ficklampa och... nä, inte huvor med hål för ögonen, men typ nåt liknande. Vi väntade tills kvart över midnatt så smög vi bilen på småvägar söderut.

Efter en dryg timmes letande hittade vi den: den perfekta granen. (Jo, jag erkänner. Vi hade sett ut den någon vecka innan i dagsljus.) Jag hade den äran att köra så det var så ledes den dåvarande fästmannen som kastade sig ut med yxan i högsta hugg så fort jag saktat ner till promenadfart. Med skräck såg jag hur han i mörkret försvann ner i ett meterdjupt dike, dök upp igen, kastade sig över granen och svingade yxan i månskenet med ett enda hugg (tyckte jag, som var så rädd att jag knappt höll mig på vägen) så körde han in granen på flaket och vräkte över kapellet och slet upp dörren för att kasta sig in i bilen som jag knappt hunnit stanna. Tre minuter tog det.
"KÖR!" skrek han och jag stampade gasen i botten och efter några mil kunde vi slappna av och fästmannen kunde släppa taget om yxan samtidigt som jag återgick till lagstadgad hastighet. Runt tretiden på morgonen smög vi in bilen på vår gård. Tände inga lysen utan gled smidigt in i huset och kröp i säng. För säkerhets skull. Ja, vi hade inga grannar och så, men man kunde ju aldrig veta. Vi hade ju ändå begått ett brott.

Granen? Ja, lite tilltufsad vill jag minnas, men rätt snygg ändå.

Att skaffa gran har alltid varit ett äventyr. Det hör till, även om äventyret på sistone mest bestått av att vara sist ute. När jag hade en ettåring och en treåring på kälke och en bäbis på g när som helst, då var det hippt att stöna fram till granförsäljaren att han måste hitta en gran, två komma fem meter hög, binda fast den på kälken, binda fast ungarna ovanpå och sen hoppas att jag tog mig hem utan att bäbisen kom på parkeringsplatsen. Granförsäljaren gjorde allt jag bad om och undrade om jag hade långt hem och jag svarade alltid "inte så värst" och vaggade lite extra därifrån. Sen gick vi runt kvarteret och in i huset. Det fanns ingen hiss så jag och knattarna knatade uppåt fyra trappor och slet in granen som alltid var för stor så det var till att ta itu med ett mindre skogsröjningsarbete på vardagsrumsgolvet till ungarnas stora förtjusning. Det var barr och kåda överallt och man fick bada den yngste i smör och plocka barr ur sängarna och besticklådorna. Men jul blev det. Och bäbisen kom när den skulle - flera veckor efteråt. Och så höll vi traditionen vid liv: man MINNS hur granen kom i huset.

Som sagt. Gran köpes. Om ett par veckor.
//Eva

I väntans tider.

2010-11-29T20:33:00.000+01:00

Ja, jag menar advent. Förstås.

För mig, som är traditionspolis, är det viktigt att göra rätt. Vilket jag påpekar lika ofta som maken åberopar rätten till Fars Dag, gärna en hel vecka. Vi diskuterar Fars- och Morsdagsfirandets vara eller icke vara av och till, men advent är lika viktigt som självaste julafton. Där äro vi samstämmiga.

Jag gillar att fixa till det och allt ska vara som vanligt. Men ändå inte. Därför brukar jag rota fram alla julsaker och välja vad som eventuellt ska få pryda hus och hem detta år. Tomte eller inte på dörren? Rund eller fyrkantig ljusstake? Plingplongkyrka eller inte? Och så där håller jag på. Dessutom måste jag också köpa något nytt, om så bara en pytteliten kvast flugsvampar att dekorera med.

I år har jag tur, det BEHÖVS verkligen något nytt - en elektrisk adventsljusstake till Thereses rum! Så jag åker iväg till Rusta och känner den där glädjen som alltid kryllar i kroppen när jag hamnar bland grälla färger, pynt, pyssel och onödiga men totalt oumbärliga satser med pärlor, papper och glitter, typ.

Det är då jag ser ljusstakarna! Ljuslila, illturkosa och rosa. Va?! Är det jul eller loppmarknad på Portobello? Nä, någon måtta får det vara med påhitt! Det går omöjligen att känna rätt stämning med en illturkos adventsljusstake på fönsterbrädan. Förtretad lämnar jag detta tivoli (jag klampar lite extra med fötterna när jag tomhänt går förbi kassan) och åker hem. Utan en endaste liten påse med paljetter, till och med. Vi får se hur det blir, kanske kommer jag över chocken och tar mig då till en annan butik. Den gamla hederliga elaffären på Storgatan känns som ett stabilt och pålitligt alternativ.

På vägen hem ser jag att flera har FUSKAT och redan pyntat sina fönster och gårdar. Att dom inte skäms! Jag tar med mig hunden och går en besiktningsrunda i kvarteret. Vad ser jag? Jo, inte mindre än samtliga har tjyvstartat! Ja, inte närmsta grannen som troligen fått känna av mina gliringar genom åren. Han kämpade förtvivlat med sin adventsgran på söndagkväll - i senaste laget, alltså. Men hellre det.

Det skulle se ut om man tog och firade med tomte och klappar redan den 14 november, eller klädde midsommarstången samtidigt som majbrasan brann. Vi är snart där. Allt är huller om buller och ungarna lär sig inte ens att se skillnad på påskhäxan och Halloweenmonstret. Ur led är tiden!

Naturligtvis har jag alltid föregått med gott exempel. Adventsljusstake med kronljus varje adventssöndag. Högtidligast till middagen. (Förr i världen till frukost, men av olika skäl har morgonvanorna förändrats, trots advent). Den röda stjärnan hängs i sovrummet (som det var hemma när man var liten), trästjärnan i vardagsrummet och elstaken i köket.
I min egen ljuva barndom hörde även adventskalendern till den stämningsfulla delen. Jag menar den där i papper med luckor. Jag kan fortfarande minnas det fantastiska i att öppna lucka 23, hitta en liten ängel och veta att det var bara timmar kvar. Säkert var det glitter runt om också och så var bakgrunden djupblå och så....Suck.

Annat var det med våra ungar. Förutom TV-kalendern och varm Oboy i soffan om vintermornarna kunde de se fram emot chokladkalendrarna som mormodern kom med. Och som det inte räckte med detta så hade vi en sån där kalender med saker på, en urfånig idé vi böjt oss för i ett anfall av masspåverkan. Men bara en - och fyra barn. Alltså, en kalenderpresent var fjärde dag hade man som barn i huset att vänta sig. Punkt slut.
Sen var vi så fiffiga att vi köpte en plastbondgård och slog in alla djuren. Att sen fyraåringen påpekade att hans andra paket inte var någon överraskning, det är smällar man får ta i en julhektisk organisation:
"Gris. Också" sade han med darr på rösten.

Ja, det är roliga saker att minnas. Prylkalendern försvann ganska snart men chokladkalendrarna har hängt med långt upp i åldrarna som en kul grej. Mormodern har glatt leende överräckt dessa år efter år. Jag kan fortfarande se ungen, som en gång harmset plockat fram gris nummer två ur sitt lilla paket, då han som tonåring tar emot chokladkalendern med ena ögat på TV:n och det andra på mormodern. Han sliter rappt isär kalendern i två flak så chokladbitarna hoppar som små glödloppor och så hivar han in alltsammans i två rediga grabbnävar.
"SCHLUT" säger han förtjust och tillägger "gott" för säkerhets skull.

Nu är även detta en tradition som bevakas. Tyvärr är nämnda tonåring ute i djungeln och lär bli utan när mormodern upprätthåller ordningen. Men jag hoppas att dom någonstans i sitt kommande liv fortsätter att bevara eller i alla fall minnas våra traditioner. Att dom också ska minnas att det var kul att tända ett ljus och ligga och filosofera under en adventspappersstjärna och känna förväntan. Även om allt förändras runt omkring.

//E.

Va? Är klockan november redan?

2010-11-18T21:50:00.000+01:00

Oj.
Jag tittade ett par år bakåt i tiden och såg att i november 2008 skrev jag några rader om min årstidstavla. Den som fortfarande bara är en skiss. Eller nä, den är kanske mer en målad skiss. Men den är i varje fall långt ifrån färdig. Som vanligt kom så mycket annat emellan.

Ifall du undrar vad en årstidstavla är så kan jag tala om att det handlar om att förändra min egen årsbild. Min egen bild av tiden, på något sätt. Varför den ska förändras handlar bara om någon diffus idé att se om man kan måla sig till en annan uppfattning av något så abstrakt som till exempel en tidscykel. Det går ju egentligen inte att se. Lik förbenat har jag en tydlig bild i skallen. Har du? Eller förresten, du har kanske slutat läsa här. Tänker att "nu hittar hon på nåt märkvärdigt för att...."

Men nej, jag menar allvar. Jag har alltid sett året framför mig som en klocka. Klockan ett ligger januari. Då vet ni också att klockan sju ligger juli. Allt förpackat i praktiska tårtbitar, färdiga att serveras allt eftersom tidsmaskinen vrids medsols ett hack. Mars, klockan tre, varsågod, en tårtbit med ljusturkos snö och långa eftermiddagssolstrålar. Eller en bit oktober, choklad med brandgult och eldrött strössel? Jodå, lite krispig, kanske. December, garnerad med vispgrädde och hundratals små kulor i lika många färger.

Vem har satt dessa griller i mitt huvud? Inte jag. Det är Fröken.

Fröken i skolan. Hon hade en stor urtavla uppklistrad där året var indelat precis på detta sätt. Vi fick bidra till att garnera de olika tårtbitarna med bilder som vi ritade och klippte ut. Just nu minns jag bara skidåkaren i blå toppluva på bruna skidor i februari och tussilagon i april. Där fanns också en segelbåt, men det var inget jag tog till mig då segelbåtar inte existerade i min barndoms vattendrag. Det kändes som om det var Frökens. Hon kanske kände nån som hade en sån där båt.

Ja, så nu vet du. Och jag har funderat på det där. Ifall jag gör en egen med november klockan fyra, till exempel, hur blir det då? Om jag gör en stor och sätter upp på väggen så att jag måste se den varje dag, kommer jag då att tycka att det ska bli lite lättare att det blir vinter för nu går det ju äntligen nerför och sen får ju sommaren ligga på topp, liksom. Jag tänker i alla fall prova att förändra min världsbild, i varje fall då det gäller årstidsklockan jag ständigt har framför mig.

Nå. Det var också ett inlägg. Så du vet vad jag gör ifall jag inte kommer på jobbet som vanligt. Jag kanske tror att det är sommarlov....

//E.

Jo, och själv ska jag till Kluk....

2010-11-13T09:36:00.000+01:00

Tänk va konstigt - världen känns inte så stor längre. David är i Ecuador och luffar runt med ryggsäck och flickvän. Staffan åker till Kambodja för att det är ballt. Båda kommer kanske hem i maj nån gång eller vad det var. Och här sitter vi och tänker att dom kunde lika gärna ha åkt till Jönköping, längre bort känns det inte just nu.

Ja, vi skulle ju rent krasst kunna åka och hämta dom ifall dom skulle bli sjuka eller rånade. Det skulle vi. Plåstra om och trösta. Dom är ju bara 23 och 25... Men å andra sidan vet man ju knappt vad som händer då dom bara är på sina respektive bostadsorter Oslo och Boden, lika långt åt båda hållen härifrån sett. Och tokigt folk finns det överallt, det är då ett som är säkert.

Själv tycker jag att idén jobba och resa är utmärkt. Alltså jag menar jobba sjukt mycket och resa långt länge. Inte vardagsknega och fara till Mallis en vecka. Det finns nog inte något man lär sig så mycket på som att besöka världen live på något sätt. Att träffa andra kulturer och människor på en annan plats måste slå alla andra källor till vetande på fingrarna. Tror jag.

När jag blir pensionär ska jag göra samma sak. Jag har redan börjat förbereda maken på husvagnsboende på random platser och försäljning av egenhändigt tillverkade prylar som vi blir stormrika på så att vi kan ta hojarna och dra jorden runt, en världsdel i taget alltså. Man ska inte förta sig.

Och annars då? Jo, man smårör ju på sig. Nyss Stockholm, i morgon Kluk och om några veckor hemlig plats i Västjämtland då snorungen till kusin inbillar oss att han fyller fyrtio. Man blir berest redan nu och roar sig kungligt på allehanda sammankomster. Så....jodå.

Vi hörs!//E.

Nordens Venedig / Fjollträsk

2010-11-04T23:20:00.000+01:00

Efter att ha avvinkat sonen och flickvännen på Arlanda inför äventyr i andra världar ägnade jag ett par dagar åt att umgås med min bror och hans familj, som så påpassligt råkar bo i närheten. Maken, som också var med och vinkade, valde att styra sig hemåt.

Det var när jag och Ingemar stod och tittade in i en vildvuxen trädgård på Barnängen och minns soliga sommardagar för tjugo år sen som plötsligt ett annat minne flimrade förbi. Det var om en av de otaliga gånger jag varit på besök i denna stad som jag tycker bjuder på så mycket. Jag kom ihåg allra första gången jag var där!

Det var rätt sent i livet, sent med dagens ögon sett. Jag var sjutton år och kom från landet. Lasse var över tjugo och kom från Stan. (Stan var Stockholm, inte Östersund, det fick man absolut INTE säga, då avslöjade man ju att man hade nollkoll och trodde att världen slutade bakom knuten).

Jag var kär, tyckte jag. Mamma hade gått med på att jag åkte ifall jag bodde hemma hos mammas väninna. Tryggt och säkert skulle det vara, för även om Lasse var välkänd och trivsam, så kunde man aldrig veta. Med på resan följde en kompis som var lite äldre. Hon skulle bo hos en tant i en annan del av Stan. (Min kompis hade för övrigt besökt Stan en gång tidigare och var således mycket erfaren).

Det var höst då också, och när vi närmade oss huvudstaden piskade regnet tågfönstren och i det becksvarta reste sig plötsligt väldiga kolosser som sträckte sig ända upp till himmelriket, belysta som det anstod något så gudomligt och fullkomligt: skyskraporna! Vi reste oss också i vördnad och pressade näsorna mot fönstret och rös inför äventyret i denna stad som hade allt och mer därtill att erbjuda. Vi rullade rakt in i The Golden City!

På centralen (inte stationen - det fick man INTE säga, då röjde man ju att man var bonnläpp) mötte Susan, dotter till min mammas vän. Susan, hon var världsvan, ensam hade hon mött oss trots sina futtiga sjutton år. Hon hade papiljottlockar, beige kappa och en jätteaxelväska som också var beige, för den delen, och tyvärr måste jag erkänna att mina gabardinbyxor inte var lika vida och långa som hennes och att jag hade fel jacka och fel frissa, till och med. Det var sällan vi sågs. Det var när mammorna träffades, typ en gång vart tredje år på den tiden. Vi levde i olika världar, förstås, på tonårsvis.

- Håll i väskorna! skrek Susan och tog täten genom tunnlarna.
Att hon kunde! Vi hade fullt sjå att dels glo på höga hus och försöka få en endaste glimt av Sergels torg, dels att akta våra väskor och armar så att inte vi blev bestulna eller fick ett sprutstick av någon illvillig lodis som ville göra oss till dreglande missfoster på en kvart. Sånt kunde hända, det hade vi hört, trots att vi var i The Golden City.

Hemma hos Susan satt hennes kompisar med papiljotter och vida byxor och kjolar. Troligen ville dom se lantisarna innan dom gick hem till sig. Dom handhälsade och uppträdde som små damer och jag önskade att jag hade gått en kurs i Stadsvett samt packat ner några av mammas rosa plastspolar.

Nå, det slutade lyckligt. Jag minns inte mycket mer än att jag var med Lasse och så ett besök på en pizzeria i Gamla Stan som hette Piraten. Det besöket levde jag flera veckor på. Inte bara på att berätta om båten som hängde i taket, utan också om pizzan som var en nyhet - det kunde man skryta med länge hemma bland de stackare som inte fått smaka livets goda utanför kohagarna. För övrigt hade jag alltså blivit lika erfaren som min medresenär och nu kunde vi världsvant berätta för alla hur man hittade överallt i Stan.

Håhåjaja, vad mycket kul livet har att erbjuda!
Efter denna första gång har det blivit åtskilliga resor till huvudstaden med diverse halsbrytande äventyr och många minnesbilder dyker upp i skrivande stund. Det är allt från att ha vaknat ensam i en liten hytt på en stor båt och upptäcka att polaren fortfarande partade i pentryt till att stå med gapande mun och båkåtböjd nacke inför Carl Larssons Midvinterblot. När det gällde båten så spårade jag ursinnigt asgarvet jag hörde och hittade min polare i knät på kocken. (Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag blev så arg.) När det gällde Carl Larsson så åkte jag enkomt ner trots usel ekonomi för att se målningen som lånats hem från Japan. Det var värt vartenda öre!

Jodå. Det är kul i Stan. Men nu blir jag överväldigad av andra saker än några höghus med upplysta fönster. Vi har en förkärlek till fik, jag och min bror. Gamla fik som luktar mazarin och kokkaffe. Det finns några att välja på. Både i Stan och i stan.

//E.

Om facebook och lite till...

2010-10-31T07:39:00.000+01:00

Det här är en positiv blogg med fokus på det goda i livet.

Eftersom jag har bestämt mig att försöka se saker från den ljusa sidan så brukar jag också skriva om det. Men det finns dagar när jag önskar att jag hade makt att förändra andras inställning också. Dagar när jag, precis som de unga jag jobbar med, vill sucka djupt och mycket ljudligt och himla med ögonen och säga MEEENÅÅÅÅÅÅHH.....samtidigt som jag vänder mig bort från inskränktheten.

Nu är ju jag en uppfostrad person (hoppas jag) eftersom min moder har visat sin kärlek genom att engagera sig i det, så jag gör inte såna saker synligt. Men gärna hemligt inom mig. Ibland till och med räcker jag fingret och tänker att "stick och brinn" eller nåt annat som genast ska eliminera inskränktheten. Såna tankar dyker upp i mitt huvud, till exempel då jag ser ondskefullt skitsnack på Facebook och i andra snackforum på nätet. Då tänker jag att hur dum får man va? OK, att man går omkring och förgiftar sin egen hjärna med fjuttiga tankar om ditt och datt, men låt bara inte trångsyntheten och dumheten välla ut genom kakhålet eller fingrarna, behåll skiten själv.

Trista uppfattningar, som tyvärr inte tyder på annat än brist på utbildning, fostran eller lust att lägga energi på att skaffa sig ett liv, kan man behålla för sig själv. Tyvärr avslöjar man sin egen lilla trånga värld då man skapar grupper som har kränkande innehåll, eller kommenterar på ett sätt som gör att man visar sitt stöd. Det är lika trist som det som hände på Frösön förra veckan då människor på flykt som söker skydd blir mottagna av ett gäng skränande fegskitar som visar prov från sin lilla fjuttvärld där man skakar av rädsla för att lära sig nåt.

Naturligtvis blir jag ledsen och till och med uppgiven ibland av allt sånt här som sker. Inte minst då det händer bland ungdomar som borde ha bättre koll på omvärlden. Men mest av allt blir jag så glödhett, rasande urförbannad att det kan hålla mig vaken på nätterna där jag tänker ut de mest fascinerande åtgärder mot dumheten. Då är det mycket svårt att se nåt positivt, det ska ni bara veta.

//

Stugrapport

2010-10-24T20:11:00.000+02:00

Jag försåg mig med skogsbrallor, fleece och kaffetermos. Maken försåg sig med motorsåg och ett elaggregat ifall vi skulle få lust att prova på att ha el i stugan i någon form. Solen strålade och det var plusgrader.
Jag har länge sett fram emot detta; såga, hugga, kvista, släpa och stapla. Det ska beredas plats för ljuset på skogsplätten där vi har vår lilla oas. Och det med handkraft. Hade vi tänkt.

Det var dock inte alldeles enkelt. Visserligen visste vi väl att furorna var rätt så kraftiga, men vi kunde nog inte tänka oss hur det skulle se ut. Fällningen var beställd av kompetent folk. Inget fel på det. Men det såg ut som om Gudrun II dragit fram. Eller som om en ny skog hade växt upp. Det var grenarna på de fällda tallarna som reste sig mäktigt mot skyn och vi kände oss som lillputtar där vi stod bland stockarna. Vi insåg att detta var inget för oss, det skulle krävas en arsenal av skogsmaskiner för att utföra det vi planerat. Där gick vi miste om skogsarbetarleken. Dessutom startade inte motorsågen. Så vi hade ändå stått där med lång näsa utipåfall att vi hade velat prova att kapa åtminstone en enda "liten" stock.

Nåja. Solen sken, som sagt, och det knakade i den tunna isen när vågorna tryckte på mot stranden. Om man inte får arbeta så får man rasta. Så vi öppnade termosen och drack kaffe på verandan i solen medan vi lyssnade på isen, vågorna, vinden och talltitorna. Kan man ha det bättre?

Och så fixade vi lite småsaker inuti stugan och planerade för verandabygge nån gång i framtiden. (Ifall vi skulle råka bli gäralöus på ålderns höst.) Maken körde igång elaggregatet (som snällt startade till skillnad mot den trilskande motorsågen) och så provade vi att ha en glödlampa i huset. Det kändes nästan hädiskt. Inte ska det vara el där, inte. Här är det fotogen och stearin som gäller för lyskraften och järnspisen står för värmen. Men lite spännande var det allt att se hur det tedde sig. Och det kan ju vara lite frestande att dammsuga nån gång i framtiden. Men inte för mycket. Eller för ofta. Sopborste och knäskurning - det är hög mysfaktor på det!

Vi lastade in motorsågen och kaffetermosen i bilen och for efter att ha pluggat igen ett par råtthål och låst in elen. Vi tog en tur till världens ände (jo, det ligger bortåt det där hållet där vi har stugan) för att se om vi såg till nån storbonde med skotare eller skogstraktor, men söndagsfriden härskade så pass att det nästan gick att skära i den med kniv (motorsågen gick ju inte igång) och vi ville ju inte störa denna.

Om det nu härskade någon söndagsfrid även på Slingervägen så kan jag bara tala om att mannen i mitt liv dock lyckades skära i denna då sågen behagade starta. Med ett vrål väckte den även de döda, skulle jag tro. Jag gick till fönstret för att titta men såg inget. Trädgården var rökfylld och i dimman anade jag maken som hade sin egen lilla motorsågsmassaker där bakom. Rätt suspekt. Men vi måste ju leva upp till det som våra luttrade grannar tror sig veta om oss.

Vi fnissade som ungar och så var den dagen till ända.

Livet är toppen!
//E.

När jag inte skriver.....

2010-10-19T20:52:00.000+02:00

....är mitt hjärta fyllt av tankar och frågor kring unga, både minas och andras.
Att ta plats och försöka vara någon tär på allt och alla ibland. Inte minst en själv. Dagligen ser jag hur de slåss för en plats, hur de växer och revolterar och provar sig fram för att sen vänta och se omgivningens reaktioner. Än är de små vuxna som marscherar fram med näsan i vädret eller så är de nattsvarta och sitter i hörnen och delar världens elände. Andra bufflas och häver sig fram, oftast med skratt i ögonen men med ett vrål i munnen. Vad som är verklighet eller fejk vet ingen. Kanske inte de själva heller.

Mitt i detta står vi och ser på, sliter vårt hår, försöker hitta fram och in i deras värld för att förmedla tips och uppmuntran för liv och framtid, men ibland stångar vi huvudet mot den glaskupa de ofta omger sig med. Det är då jag går och går, lyssnar på musik och tänker. Letar inuti mig själv, bland mina papper och brev och dagböcker, i alla mina texter, som om jag skulle finna en lösning, en kod. Men det verkar som om vi är på olika planeter ibland, för jag känner igen mig själv i deras agerande och varande, men inte i deras liv. Allt omkring känns så annorlunda. Ibland vill jag skrika att de ska ta vara på sitt liv nu. Men jag inser ju att det tar sin tid att komma till den insikten.
Så jag väntar och tänker. Går och går och lyssnar, både till mig själv och musiken.

Lördag

2010-10-09T11:47:00.000+02:00

Och nu är det slut på uppräknandet av guldkorn. En månad har gått och det var inte alls särskilt svårt att hitta guldkorn i vardagen. Det har till och med varit svårt att välja flera gånger.

Jag behöver elda mer under mitt skrivande. Det kommer alltid i kläm under de hektiska arbetsperioderna. Skrivarkollektivets idé finns i bakhuvudet hela tiden. Jag gillar den. Men jag gör en anteckning bara och sen tänker jag att "när jag får tiden ska jag skriva ner det här..." och jag vet bara inte när den tiden ska infinna sig. Just nu skriver jag på annat sätt: det handlar om bilder.

Jag samlar på bilder och kan sitta framför datorn i OÄNDLIGHET tills något tvingar mig att bryta, som toabesök, hunger eller helt enkelt arbetet. När jag kom hem från dagsturen till fjälls med klassen häromdan hade jag med mig 109 bilder. Hårddisken sa ifrån och jag fick för mig att jag måste börja sortera. Vilka ska ligga på en extern disk? Vilka kan jag lägga undan? Det kommer att ta mig ytterligare nån vecka att fundera ut. Heltid.

För övrigt är det inte bara mina egna bilder. Jag samlar även på andras. Några i rent undervisningssyfte och några av ren njutningslystnad.

"Men vad du plåtar!" sa min kollega när vi satt i solen på fjället och när vi satt i bussen med tjoande ungdomar och när vi stretade upp för backarna och när vi lagade mat på spritköken och när vi höll på att fastna i fjällbjörkarna.

"Bildfreak", svarade jag bara sammanbitet och plåtade henne med.
"Jag tar aldrig några bilder, inte ens på semestrarna", meddelade hon bra och jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om henne och hennes ungar. Hur kan man då veta att man upplevt allt man upplevt? Fast det sa jag inte. Jag insåg att jag skulle fått förklara mig och det skulle kanske blivit svårt. Jag menar inte att man inte minns det man gjort, men jag vill liksom känna på stämningen genom att glo på en bild i evigheter och fundera på det som var omkring. Inte bara bildbilden.
Äsch. Jag hittar inte orden. Det är komplicerat, som det så modernt heter nu för tiden när det gäller förhållanden. Och nu gäller det mitt förhållande till bilder.

Det är dimma. Jag sticker ner till sjön med hund och kamera.
//E

Exempel på viktiga bilder...fniss

Fredagens guldkorn var...

2010-10-09T11:06:00.000+02:00

...den jättetrevliga middan jag var på igår med mina arbetskamrater.
//E

Torsdagens guld var fjällturen...

2010-10-07T21:51:00.000+02:00

...med ett par klasser. Här har vi lagat mat och myst hela dan medan pengarna tickar in.... Rätt schysst jobb.

/E.

Onsdagens guldkorn är....

2010-10-06T20:58:00.000+02:00

...att finna en liten ask russin längst in i skafferiet. Undrar vems det är?
//E.

Tisdagens guldkorn är kramen...

2010-10-05T22:15:00.000+02:00

....jag fick av min dotter när jag kom hem strax innan läggdags. Och pojkvännens medkännande för min olidliga trötthet efter kvällen. DET värmde verkligen!
//E.
//

Måndagens lilla gulliga guldkorn ....

2010-10-05T22:12:00.000+02:00

....var mammas bullfest på Kanelbullens dag. Sen var man ju pigg resten av natten!
//E.

Söndagens bästa...

2010-10-03T21:15:00.000+02:00

... var min makes nöjda min efter några mil på ny hoj.
Lite småtrist att det är vinter snart. Men vi har planer! Snart är det sommar igen och bara vi har avverkat England så ska vi hoja oss fram igen. Men Östersjön runt lär få vänta ett år. Inte ens vi kan göra allt!

För övrigt fryser jag och det med sådant besked att jag tackade nej till en provtur.

//E.

Lördagens guldkorn är inköpet....

2010-10-02T21:45:00.000+02:00

...jag gjorde på Elinas nyöppnade affär när jag var hemöver i dag. En alldeles fantastisk tunika som det helt enkelt stod Eva på. Uppenbarligen tyckte min kära vän det också, för när jag glatt visade henne vad jag köpt sa hon bara "jag har haft min hela tiden!" Nåja, vi går sällan på samma fester. (Jag har hört att det är just på fester man kommenterar ifall nån har samma klädplagg...)

För övrigt är det ju guld att åka hemåt. Hem är platsen där allt började, ju. Det finns liksom ett Överhem. Eller Urhem, kanske. Även om jag bott längre tid i stan, så räknar jag fortfarande barndomstrakterna som mina hemtrakter. Precis som alla andra som pratar om hemtrakter.

Då kommer jag plötsligt att tänka på son nummer ett. Sist han var hemma (!) berättade han vid ett tillfälle att han skulle nog åka hem till helgen. Eftersom vi numera lärt oss hur våra unga fungerar frågade vi vänligt:

" Och vart är hem nu då?"

"Stockholm", svarade han bara och så fick vi veta att det är där han numera ser sig hemmahörande.

Jag tror inte han köper mitt resonemang just nu om hemtrakter och Urhem och allt det där. Han bara lyfter sitt ena ögonbryn. Det är jag säker på.

För övrigt återkommer jag om Elinas butik. Där har många minnen sitt ursprung vill jag lova!

//E.

Fredagens guldkorn är min stund ensam i....

2010-10-01T22:24:00.000+02:00

...relaxen i romerska ångbastun!
Där sitter jag och skalar av mig arbetsveckan och alla tankar om hur ungdomar mår. Ensam i ångan, med en lermask i håret och vetskapen om att om en timme drygt sitter vi med tända ljus och käkar texmex och har fredagskänning! Då kan jag börja må som jag brukar - rätt schysst!

Torsdagens guldkorn är ett svartvitt....

2010-10-01T13:39:00.000+02:00

...foto på mig och morfar. Fick syn på det då jag tittade i ett gammalt album och kände genast att jag blev alldeles varm.

Morfar dog när jag var tio, men jag minns honom väldigt väl eftersom vi bodde i samma hus. Han var en del av min familj och mitt liv.

Morfar var rallare, skomakare, byfrisör, konstnär och alldeles för snäll. När vi bombarderade hans blåbyxeben med snöbollar fräste han lite lamt Hääää och gick in till elvakaffet. Eller vad han gick in till. Han snusade och luktade beck från sitt skomakeri, fast varje söndag luktade han rakvatten och lite annat smått och gott ifall nån av gubbarna tittade in under eftermiddan. Då kunde det hända sig att han tog "en litt'n ejn" och så skrattade han och gubbarna och sen blev det musik när fiolerna kom fram.

Långt, långt efter morfars död hittade jag några av hans blåbyxor och någon flanellskjorta som omständigt packats i en gammal byrå i källaren. Jag plockade andäktigt upp allt och körde ner näsan i klädhögen. Och tänk, det luktade fortfarande morfar! Dessutom fann jag en blå plåtask med spikar i. Den tog jag och har den ännu i säkert förvar. Den har tjänstgjort som skattskrin en längre tid men numera ligger det sockerbitar i den, att tagas fram vid festliga tillfällen för folk som vill ha socker i kaffet, eller så.

Jag minns när morfar dog. Han somnade plötsligt i sin fåtölj, där han satt och såg Aktuellt med ena handen kupad bakom örat för att utestänga barnaröster, skulle jag tro. Sen blev det liksom inte riktigt sig likt längre. Det minns jag.

//E.

Onsdagens guldkorn måste väl vara maken...

2010-09-29T19:52:00.000+02:00

...som klappar mig medlidsamt då jag säger att jag ska byta jobb och typ städa tåg eller nåt då jag haft en rejäl svacka på jobbet.
- Gör det du, säger han, själv ska jag köra hoj.

Och så förstår jag att han bestämt sig för att byta upp sig i motorcykelvärlden. Det är ju kul. Faktiskt riktigt bra. Det är nästan så bra att man för en stund kan tänka på nåt annat än det som är tungt att bära.

E.

Tisdagens guldkorn att jag...

2010-09-28T22:01:00.000+02:00

...fortfarande har sandaler med illskärt nagellack på tårna!
/E.

Måndagens guldkorn är våra gallskrik....

2010-09-28T18:37:00.000+02:00

....då vi blev vettskrämda av min mobil. Helt plötsligt började den spela högt (och jag menar HÖGT!!!) en av mina rocklåtar som ligger i ljudfilen. Både maken och jag skrek högt, tog oss för hjärtana och bestämde direkt att det kan vara på sin plats att skriva testamentet. Man vet ju inte om vi håller för dylika situationer en gång till.

Jo, vi skrattade också.... Senare.
//E.