2025 i bilder. Det är sen gammalt...

2025

Vardagslivets viktigaste händelser med inslag av resor hit och dit.

Allt detta som gör mig tacksam över nuet i mitt och vårt liv i en annars så mörk värld.

Nyårsafton 2024-25
Med bara några dagars betänketid åkte vi till våra vänner i Dalarna och firade ett mycket trevligt nyår. Det var lagom kallt, väldigt mycket snö, det var Dalarna som man vill att det ska vara och kvällen var fylld av god mat och dryck och en massa gamla LP-skivor med Beatles och Hep Stars. 

Januari
Hunden - vår hälsoförsäkring. Ut i ur och skur. Leka och träna, värma varandra i vinterkylan tätt i hop i soffa och säng och så den villkorslösa kärleken till oss, hennes människor. 

Jag ritar och ritar, målar och målar så ofta jag kan på min lediga tid. Ett plötsligt tillbakahopp på jobbet jag lämnat för en termins svenska i nian är precis lagom för att hålla ångan och uppe. Ett samtal med barnbarnet i Skåne gör att jag lovar att måla John Blund, så som jag tror och alltid har trott att han ser ut. Bilden skickas med en lagom portion choklad, så klart. Det är alltid lördag när farmors brev kommer....

Februari
Åretur med Årearkitektur? Hälsa på kompis, kompis sen tidiga tonåren. Min närmsta vän.
Titta till mormor och morfar som ligger tryggt nergrävda i den västjämtska mullen. Och resten av min barndomsbys bybor, förresten. Jag gillar att åka till hembyn och liksom tanka något obestämbart. Men jag har kommit på att det är som att göra en "reset" av mig själv. Skumt.   

Mars
Bergen. Att få komma till Bergen och till en son som skämmer bort oss med god mat (oooh, fisken och smörsåsen...) och bilturer - det är lyxigt. Men vi ska skämma bort tillbaka. Han fyller 40, vi gör en helkväll på finrestaurang och äter oss igenom en smakmeny.  Det var en minnesrik kväll!

Vårnatt i Bergen

Vår är det även i Dalarna där vi lämnat hunden hos våra vänner medan vi varit i Bergen. Vi stannar till i Rättvik på hemvägen, bara för att se om leksaksaffären Centrum fortfarande finns kvar. Jodå. Samma plats, kanske lite nytt innehåll, men annars - vårt givna mål på alla våra sommarsemestrar i Dalarna som barn. Leksaksaffären som hade öppet på kvällen, till och med!  

April
Vi åkte hem från Bergen, packade om väskorna och for till Skåne. Det måste man när en prins fyller år. 
Förutom födelsedag och andra roliga utflykter, små som stora, firade vi påsken för tredje gången hos prinsens mormor och morfar. Alltid trevligt och framför allt roligt. Här är beviset: något barn runt bordet såg till att samtliga prydde sina huvuden i gula servetter. Är det påsk så är det. Tacksamt tänker jag på alla mysiga middagar och alla bra samtal vi haft här. 

Om prinsar får bestämma blir det middag på Max. Så klart.

Maj
Sen for vi hem och packade om väskorna och tog en tur till Stockholm för att se min brors utställning.
Eftersom vi är hundfria även denna gång tar vi ut svängarna lite. Det var länge sen vi njöt av huvudstaden på tu man hand. 

Förutom en halvdag på Drottningholm med god lunch, middag hos brorsan, promenad i gamla stan, en turlig chans att få en första sneakkik på en utställning i ett galleri på Mariatorget så lyckades jag övertala maken att åka Katarinahissen. En gång aldrig mer, ungefär. Men fötter och ben blir trötta och det går alldeles utmärkt att åka hem efter en välfylld helg mestadels i solsken.

Hemma blommar den lilla vitsippekransen runt körsbärsträdet. Det är startskottet varje år för semesterplaner. Tro det eller ej, men vi planerar nästa resa....

Juni
Medan vi förbereder sommarresan och husbilen går vi även i tankar att ställa i ordning torpet i Solberg för uthyrning eller försäljning. Vi planerar ordentligt, så ska det nog gå. Det är mycket att göra men vi börjar och satsar på att hösten ska ägnas åt huset med paus för husbilsresan.

Mitt inhopp som lärare igen innebär också att man går på niornas avslutningsfest. Allra, allra sista gången för mig. Nu är det klart! Inte ett dugg vemodigt, bara ett konstaterande att jag jobbat klart som lärare och kan enbart tänka mig korta vikariat från nu.

Nu har mamma vilat ett år i jorden. Hennes favoritblomma styvmorsviol ska blomma på hennes plats varje sommar, tänker jag.

Juli
Så packar vi husbilen, lämnar huspysslet i Solberg och vår egen trädgård också för den delen. Det blir en het sommar bitvis, men vi kör direkt mot västkusten i Norge och neråt, för nu har vår storsemester börjat och vi ska ta oss till Bergen. 

Vi tar den här vägen.... man kan liksom välja på fler. Alla lika brutalt vackra och spännande.

Då var vi på plats, då. Halva nöjet med att besöka släkt och ungar överallt är allt gott man äter. 

Efter några dagar i Bergen kör vi över Hardanger och tar oss mot Sverige igen.

En av de bästa ställplatserna vi stått på. Västkusten, Gerlesborg. Duschen, ett träbås under ekarna, värmdes upp av solceller. Varför känns det extra gött att duscha utomhus?  Efter ett par övernattningar ska vi besöka min syster och se hur hon bor.

Jag och lillasystern poserar i solen innan vi trycker i oss en lass glass. 

Där bor hon - nu vet vi det. Onödigt långt bort men för oss som gillar att resa känns det lyxigt att ha mål med familj och vänner som välkomnar en. Mot Skåne nu!

Med trampbil genom livet på en camping i Malmö. Jag får äran att skjutsa runt prinsfamiljen. Vi har en fin vecka tillsammans med band annat ett besök på Skånes djurpark, vilket blir en nostalgitripp för mig som har svaga minnen av barndomen på samma ställe. Vi njuter av prinsen innan vi packar oss vidare mot Öland.

Husbilen parkerad på en liten plats på Ölands sydvästra sida. Nu ska vi umgås med brorsans familj ett par dagar och se hur länge vi klarar hettan. 

Cikorian och utsikten mot havet, bakom husbilen.

Lite sightseeing med bror, hav och himmel, glass och rökt fisk, fika och jordgubbar och en tålmodig hund. Tacksam för alla upplevelser. Vi ser slutet på resan och ska åka uppåt nu, hem till fortsatt jobb med Solberg och nya krafter. Utvilade och mätta på sommarresan. Tack alla våra nära och kära som tar emot oss med mat och fika och turer runt om.

Augusti

Jahapp. Då fortsätter vi. Varenda dag från morgon till kväll. Måla, röja, tömma, putsa, snickra, laga....

Belöningen är alla resor vi gör. Plus att vi kanske blir av med huset i Solberg snart.

Att överraska Helena som har vernissage i Vaxholm var givet. En helgtripp alltså. Vi bor kungligt på airbnb i Norrtälje. 

Galleri Shine i Vaxholm.

September
Tillbaka i Solberg. Saker ska säljas som vi lagrat där. En bondgård, till exempel. Efter en snabb koll med barnbarnet som rynkade på näsan bytte den ägare på nolltid. Gammaldags leksak? Intresset var inte så stort bland våra ungar heller, vad jag minns. Kanske det är bara jag som tycker sånt där är kul...? Och mamman som köpte den till present till sina småpojkar.

Oktober
Ja, vi kan inte hålla oss från en resa till rekordreseåret -25. Mot prinsen och pumpamarknaden i Vellinge i spöregn. Men vad gör det när man åker därifrån med famnen full av pumpa.

Karvar du pappa så håller jag i dig.

November
Sista rycket, kolla och reparera skorsten och bygga stege på taket. Nu kan sotarn komma och kolla upp öppna spisen, köksspisen och kaminen. Skylift är ju kul, det finns att hyra...

Proveldning efter sotarns okej. Nu känns det som om andra smådetaljer får vänta till våren. Vi har gjort det vi skulle, så gott som, och all energi kom från våra resor. 

December
Julen är här. De flesta i vår urfamilj dyker upp och firar med oss, det är vi tacksamma för. Allt är som vanligt i år också. Tomtarna på plats och skinkan, sillen, jansson och tjälknulen åker fram och tillbaka i kylskåpet ett par dagar. 

/E
 

Dagböcker

 Många tankar snurrar just nu i mitt huvud. Det är en salig blandning av då och nu, särskilt som jag fick tipset att göra något med de dagböcker jag släpat runt som en livboj i alla vrår jag slagit mig ner i. Detta har krävt vissa utgrävningar i garderoben igen. Lådan med samtliga dagböcker från 1968 till idag... det finns faktiskt tillfällen då jag funderat på att spara enstaka böcker eller till och med valda sidor och sen slänga (elda upp) resten.  Men det har alltid stannat vid tanken. Det måste finnas en anledning till att jag släpat dessa med mig överallt. Aldrig någonsin har en enda bok lämnats i någon kartong i urhemmet medan jag provbott här och där på min resa genom livet.  

Nu återgår jag till sena 60-talet med nya ögon och ser mina barnsliga anteckningar. Jag sugs in i min egen barndom. Ljud och lukter uppstår igen och bortglömda händelser blir så levande att jag måste ibland bokstavligen ta mig själv i kragen och gå ut i mitt kök och dricka kaffe och påminna mig om att det är 2026. Det kan faktiskt ta lite tid, som jag sa i början, många tankar snurrar. Men nu, då jag provar att läsa med nya ögon för att dela mina minnen med framtiden, ser jag texten på annat sätt. Hur otroligt barnslig jag var länge. Jag lekte öppet och skrev om det ända in i tidiga tonåren. Det var så oskyldigt och enkelt. Jag använde ibland vuxnas ord och beskrivningar av saker, för jag trodde det var så man skrev dagbok, och jag ser hur språket har förändrats från då till nu. Vilka ord jag använde som skulle kännas främmande idag, även för mig. Tolv-trettonåringar idag känns dessutom långt mer mogna. I alla fall ytligt sett. Bra eller dåligt? Jag lutar åt det senare. 

Dock minns jag, och det har jag nämnt förr, att lekförmågan liksom bleknade och att jag kommer väl ihåg hur det kändes. Det var inget jag vågade beskriva i dagboken av rädsla för missförstånd ifall någon skulle läsa. Men minnet sitter i. Och när jag läser i dagböckerna kommer sådana minnen upp som är obehagliga men som jag inte direkt ville beskriva. Kanske för att skona mig själv lika mycket som en eventuell tjuvkikare? Det finns inga ord om skräcken för att i första hand mamma skulle försvinna, skolåret i sexan med utstuderad mobbing, sorgen att tappa lekförmågan, oron över att bästa kompisen skulle svika och paniken över att mormor kunde dö inom något år eller så. Men jag ser koderna i mina egna ord. "Trist dag" betyder att tjejerna som utsatte mig för tyst mobbing var extra jävliga eller att de värsta killarna slogs extra mycket och jag fick gömma blåmärken så morsan inte skulle se. Tja, som sagt, minnet sitter i. 

Nå, nu ska jag göra något med alla mina anteckningar. Valda delar ska få ingå i Nordiska museets samlingar. Härligt. Äntligen. Mina noggrant (för hand) nedskrivna  anteckningar från barnslig och blyg lantisunge till pensionärslivets softa tillvaro i stan. Fyra ungar och ett par yrkestitlar senare har jag överlevt att urfamiljemedlemmar försvunnit, gett igen med råge på alla sätt för den skit jag utstått genom att delta i otaliga utbildningar och aktiviteter för att motverka mobbing och jag har vänner för livet varav vissa känner mig bättre än jag själv (ibland till min förtret). 

Det är bra med dagböcker. När maken påstår något kan jag genast skrika "nähä, så vare inte för det där har  jag skrivit om, sådeså". Sånt kan ju vara en fördel. Kanske mest för mig själv, om jag ska vara ärlig. Jag skriver för att minnas, för att på något sätt förankra mitt liv i papper och penna. Citatet "Jag skriver för att veta vad jag tänker" önskar jag att jag kommit på. Nu är det en okänd författare, så jag kan tyvärr inte ta åt mig äran. Det känns ändå som en förklaring till mitt envisa klottrande. Nu till sömnen. Sen till ytterligare en dag i garderoben.

/E

Jul

 Jag är nog en riktig julgris i alla fall. Man ska känna att det är jul både i munnen och i näsan. Det ska synas med glitter och röda tomtar. Julgardiner, gran och girlander. Kakor, choklad och doften av hyacinter och griljerad skinka. Och i hallen ska man snubbla över massor av skor. Boet ska vara fullt av nära och kära på besök. Kakburken ska vara länsad innan man hunnit stänga den.

Och julklapparnas vara eller inte vara, som sagt, jag tycker nog det är mest för de minsta. Men ska man nu ändå hålla fast vid det så okej. Då får det bli mer symboliskt, typ lite choklad eller ett vackert ljus. I alla fall är det vad jag klämt i ungarna. Det funkar nästan. Men någon gång ibland poängterar jag böckers betydelse för mänsklighetens överlevnad i det stora och våra inre resor i det lilla. Det har liksom gått upp ett ljus för våra ungar, i alla fall grabbarna. Alla läser mycket och denna jul hamnade ett rejält boktorn var framför mig och maken då vi öppnat klart alla paket. Tacksamt tog jag min hög under armen och gick till sovrummet efter julkvällens slut. 

Jag har sett ett citat på Facebook som jag delar ibland. Jag vet inte om det är sant eller inte men väljer att tro att det är på riktigt:

"In Iceland books are exchanged on Christmas Eve, then the tradition is to spend the rest of the night reading and eating chocolate..." (Brooke Hampton). 

Vi fick choklad också. Så de har nog kikat på Fejan, sett och förstått. Sen lade sig lugnet över huset här på Tegelbruksvägen.  Böcker, choklad, en och annan film och där emellan hundpromenader (tack, hund, för att vi rör på oss utomhus!). Det här lugnet är inget särskilt nytt för en pensionär, jag kan ju bestämma själv över tiden. Men det är något extra över dagarna mellan jul och nyår. Något som suttit i sedan barndomen är uppfattningen eller kanske känslan av att huset levde. Efter julaftonen kändes det alltid  som om huset släppte ur sig en lååång suck av lättnad och lade sig till rätta för att vila med familjen i sitt sköte. Som om det rullade ihop sig om oss och andades lugna djupa tag med oss människor, som vaggades med i rytmen. Huset var varmt och mysigt, luktade gott och släppte ifrån sig små ljud då och då. Som en avlägsen röst från undervåningen där någon talade i telefon, eller någon som borstade bort snö från bron, en källardörr som stängdes när någon hämtat något gott... Allt medan man kurade på sängen i sitt hörn och läste och läste och läste i julklappsböckerna. 

Det här hände bara kring jul. Mina fantasier om huset, alltså. Lite av den stämningen kom för mig nu, då några av våra julfirare drog iväg på andra äventyr och vi gamlingar blev kvar i soffhörnet med boktraven och TVn och kaffet och chokladen.

Jahapp, snart är julförtrollningen över och nyåret tar vid. Och jag kommer att sluta tänka i rött och går över till grått och blått. Det funkar så inuti mig. Jag har en annan egenhet också, men den tar vi nästa gång. 

God fortsättning!

/E.

Den lille som kramar tomten lite, undrar om han kände av hur huset slöt sig om honom sen, när han öppnat alla paket, sovit och sen smugit till sin mormors säng om morgonen och låg och myste...

Lucia eller inte?

Lucia eller inte i förskolan? Jag har halvt trött på gnäll halvt intresserad av vad det handlar om tagit del av debatten om firandet av Lucia eller inte i förskolan. Jag ska erkänna att min trötthet över gnäll har gjort att jag inte är riktigt insatt i vad det egentligen handlar om, men så mycket har jag förstått att vissa förskolor inte kommer att bjuda in föräldrar till luciafirande. Vad den egentligen anledningen är har jag som sagt inte riktigt koll på men någonstans har jag för mig att man inte vill pressa barn att uppträda inför föräldrar. Jag har massor av tankar om det som jag inte tänker lyfta just nu, men det finns tydligen olika åsikter bland pedagoger om att barn ska tränas och övervinna sin blyghet medan andra tycker att man inte ska behöva utsättas för denna press när man är så liten. 

 Min spontana reaktion är att varför kan inte alla göra som man vill och så är det inget mer med det? Barn som inte vill uppträda kan slippa eller kanske göra något annat som man känner sig bekväm med, barn som vill uppträda gör det och föräldrar köper läget så som varje förskola bestämt. För det kan väl inte vara så att det är föräldrarna som till varje pris vill se sin unge i ett luciatåg redan på förskolan? Det finns säkerligen möjligheter senare i livet. 

Mina barn lussade på sin förskola. Det funkade fint, men en ville dansa schottis framför de andra medan de sjöng, en annan såg mig i publiken och avbröt för att sitta i knä. En tog det mycket seriöst och framträdde proffsigt i kören medan den yngste ville vara tomte och stå bakvänd mot publiken. Allt var tillåtet och allt var ok.  

Jag kommer att tänka på när jag började på min arbetsplats i början av 2000-talet. Lucia skulle röstas fram och jag som nyexad högstadielärare och lätt försiktig till vardags, luftade min upprördhet och talade om att allting var fel. Det övergick till lottning istället, som tur var. Själv såg jag det som en bragd eftersom jag inte fick sparken för min framfusighet att ändra på traditionen.

Lucia var stort när jag var liten också. På min småskola i Åredalen såg Fröken till att alla (flickor) fick vara Lucia ett år var. Att det skulle röstas fanns inte på kartan. Däremot minns jag att jag satt och tittade i länstidningen för att se på alla snygga damer som fanns att rösta på till vuxen Lucia, utan att göra någon direkt koppling till hur det var på min skola.  Jag minns också att jag tillsammans med en kompis valde bland luciakandidaterna och tyckte att det var en utmaning att det fanns nån som var mörkhårig och dessutom nästan kortklippt. Att dom ens fick vara med? Lucia hade ju långt ljust hår, det visste ju alla. Sedan var det min tur att vara  Lucia med mörkbrunt hår, permanentat av byfrissan, lockigt så det räckte knappt nedanför öronen. Ja, herregud, i mitten av sextiotalet var man inte att leka med. Alla mina små världar var strikt separerade. Som tur var fostrades jag till en något mer vidsynt person. 

Förresten var Lucia stort på annat sätt när jag var liten, förutom att det var som att ni var julen spikad, advent hade dragit igång den lite försiktigt liksom. Luciafesten på byskolan var en stor tilldragelse och spänningen att få gå dit i mörka kvällen med mamma och bror och någon fler vuxen i familjen, det var fest om något. Detta ska jag fördjupa mig mer i och fylla på i minnesbloggen Enhenna, kom jag just på. Nu ska jag julbaka lite till, packa en låda för att försäkra mig om att skåningarna får farmors kakor och paket och sen ska jag vädra hunden. 

Hoppas att de som gnäller över Lucias vara eller icke vara i förskolorna flyttat energin till att njuta av dagen och förhoppningsvis julen. Man vet inte när den avskaffas.

Heppåre/E.

PS. Den söta Lucian på bild är inte jag. Hon heter Therese och lussade den gången för sin morfar. 

Julpyntet

 Många saker flyger runt inom mig varje gång jag tar fram jullådorna. Det står i direkt kontakt med min barndom. 

I urhemmet fanns traditioner och ritualer som gällde bara där. Julsaker togs fram i en speciell ordning och julbaket följde även det ett visst schema. För varje sak som hände kände man som unge ända in i märgen hur julen kom närmare och närmare. Det kan du läsa mer om i min minnesblogg Enhenna. Adventskalendern bestod av papper och varje dag öppnades en lucka. För min del gällde det att smyyyyga upp lucka 24 mycket diskret så fort det gick, att vänta till julafton var omöjligt. Första gången vi hörde talas om en prylkalender var hos en av mina tanter som hade fixat en sådan till sin unge. Jag minns några kommentarer som numera känns som ett otydligt brus i huvudet, men det var allt lite negativt. Lite om "vad ske re bli då på julaftan? Intnå kvær och öppen?" Nää, inga paket kvar att öppna. Allt borde ha gått åt till kalendern. Trodde vi. Och vuxenvärlden skakade på huvudena åt denna konstiga nya tradition.

Hundra år senare satt en liten tvååring framför en välfylld prylkalender och packade upp en liten plastgris. 

"Gris. Också." sa den lille och höll upp kalenderpresenten så vi skulle se. Att han sa "också" berodde på att gårdagens paket även det innehållit en gris. Hans mor och far hade kommit på den ljusa idén att köpa en leksaksbondgård och slå in delarna i tjugofyra paket. Fiffigt, va? Att vi inte hade koll på vad som var i paketen då vi satte fast dem på kalendern var nog mindre fiffigt. Gris fyra dagar i rad var kanske inte ultimat. 

Nåja. Det slutade säkert bra. Våra ungar har också, precis som jag, märkt hur julen bitvis stegar in i huset. Maken har liknande upplevelser som jag, trots färre vuxna i hushållet som såg till att göra sin del i festligheterna. 

När hemvändarna nu dyker upp vid julbordet har jag förstått sedan länge att det är viktigt att allt är sig likt. För mig är det bara bra. Det är länge sedan jag insåg att mitt liv blir så mycket bättre om jag får hålla mig till samma gamla ritualer och traditioner i vissa sammanhang. Ändå ändrar vi på sånt vi vill ändra på efter behov. Jag skulle kanske kunna skippa julklapparna men några i min vuxna familj får hjärtflimmer så fort jag nämner det. Vi klär inte heller granen precis kvällen innan julafton (som jag vaktat genom åren!) utan det kan bli när som under veckan innan jul. 

Några klär granen till advent eller första december. Tja, julmånad.... Vad finns annars att roa sig med? Jag minns en kollega som bjöd in oss till cocktailparty en kväll i början av december. Cocktailparty - ett ord vi gjort oss lustiga över en längre tid i ett mycket festglatt arbetslag. Nå, det är en annan historia, men saken var den att där var det full jul. Disneygranen på flera meter både på höjd och bredd dominerade kåken och det var rosetter och ljus och guld och glitter överallt. Jag kunde inte låta bli att gnälla över "redan". 

"Men va fan, det är bara att jula på. Fyra veckor, skare va!" Sade han glatt och satt och myste i allt det röda. 

Kanske det finns en mening i det också! Men vår  tomtesamling får inte komma fram förrän på måndag. Sådeså. Men då är det nära jul i huset. 

/E.

Tanterna

 Alla mina tanter!

För ett par dagar sedan fick jag veta att den sista tanten från min barndoms trygga omgivning gått bort. Det var de där tanterna som var närmast mamma, ett gäng på sju kamrater som hängt sen tidiga ungdomsår i byn. 

"Tanterna kommer på onsdagkväll", kunde man till exempel höra mor säga. Det var spännande, för på den tiden behövde man inte mycket för att det skulle kännas livat en mörk kväll. Ja, morsan fyllde år i februari så tantgänget var som brukligt på besök i samband med det. De hade det som tradition, att besöka varandra på bemärkelsedagar. Jag har beskrivit det här mer ingående ur en unges synvinkel i min berättarblogg Enhenna, så det kan man läsa om där. 

Tanterna hängde med tills de helt enkelt hade levt klart. Sista gången jag fick glädjen att träffa alla samtidigt var på morsans femtioårsfest. De kom, med storslagen entré, senare än alla andra inbjudna, utklädda till gubbar. Mamma fick sitta på en stol i mitten, runt om stod tanterna och sjöng. Tanterna, som alla hade olika roller i mitt liv. En del på avstånd, andra som extramorsor. Jag minns att jag tänkte på det när jag såg på dem och kände mig privilegierad fast det var mammas kompisar. 

Hos tanterna var alltid barn viktiga och välkomna. Den sista tanten, som lämnade jordelivet nyss, var för mig barnkalas och julgransplundring. Det var liksom där det hände. Jag hoppas de har välkomstkalas i himlen nu, då alla tanterna är samlade hos Sankte Per eller vem det är. Där kan de sitta och dricka kaffe och äta tårta och prata minnen. Undrar om de fnissar åt de fula innetofflorna alla tanter hade på sextiotalet, en sorts ballerinasko i tyg med paljetter. Jag har massor av andra fnissiga minnen, men de behåller jag för mig själv. 

Tack alla tanterna för allt ni stod för i mitt liv!

/E.

Slumra. Pensionärslyx.

 "Slumra en stund", sa mamma. 

Jag känner doften av Gahns handbalsam när hon stoppar om mig för att sen gå ner i köket och koka kakao. Inte choklad, utan kakao. Vi sa det. 

Ordet slumra använder inte jag så ofta. Det kom för mig för en stund sen då jag svävade mellan sömn och vaka och som vanligt hörde röster från förr. (Jag skiter i om det är tecken på galenskap, för jag trivs gott med det!). Jag kände även för en stund hur Gahns handbalsam luktade. Alltså var morsan kanske här och påminde om att jag kan slösova hur jag vill nu för tiden om mornarna. Dock får jag fixa kakao själv. Eller kaffe. Jag erkänner att det är tjugo år sen jag drack kakao. Minst.

Jag gillar att kliva upp i ottan. Öppna dörren ut mot trädgården och kliva ut. Ja, hunden vill kissa, så jag får sällskap, innan hon springer tillbaka och slumrar hur länge som helst. Själv sätter jag på kaffe och inväntar yngste sonen som alltid tittar in innan han går vidare till jobbet. Det är en ritual vi har tillsammans. Så startar våra dagar. Han dricker en kopp te och jag kaffe och vi småpratar om morgonnyheterna som rullar på TVn och varannan dag i papperstidningen som vi har kvar av okänd anledning. 

Hunden och maken sover när jag smyger tillbaka in i sovrummet. Och nu njuter jag fullt ut av pensionärslivet. Jag kan unna mig att slumra. Har jag tur hamnar jag i dvalan jag trivs i och möter någon annan figur som har nåt att påminna om. 

/E

Döden, döden, döden...

 Allhelgona och Halloween. Små monster knackar på, orädda för vår vakthunds galna rytanden och ståpäls. Godisskålen fram (maken: "köp hem lite godis för man vet aldrig...") och så är man fri från otäckt bus när monsterhänderna rafsat åt sig choklad och fruktkola.  

Hunden lugnar ner sig och får på sig promenadhalsband och följer oss till kyrkogården i skymningen. Det kryllar av människor som vaggar, lunkar, hetsgår och till och med cyklar (fast det är förbudsskyltar) på kyrkogården en afton som denna. Alla ska pynta och minnas sina döda. 

Det är andra året mamma får sin grav pyntad inför Allhelgonafirandet. Hur har hon det där i jorden? Ser hon att vi har planterat flerfärgad ljung och tänt lyktan för andra året i rad? 

Mamma gillade egentligen inte ljung. Eller hon var rädd att vi skulle ta in ljung i huset för det "betydde döden". Vad hon menade ville hon inte riktigt säga. Nu är hon ju död. Då är det väl ok med ljung? Jag har förresten planterat en lavendel vid stenen som jag hoppas ska blomma varje sommar eftersom mina gör det trots trädgårdsmästarens huvudskakning?

Jag är själv lite överraskad över min känsla att gå till mammas grav. Det känns bra, helt enkelt. Naturligtvis saknar jag mamma. Särskilt när jag gör saker där hon var en självklar del i det hela. Promenerar på den numera nästan obefintliga sjöstranden i hembyn, till exempel, eller när vi firar något med tårta. Varför det är fint att gå till graven beror på att jag kan jämföra med den som ingen grav har. Min svärmor har ingen grav. Inte ens ett litet märke på någon sten eller skylt. Ingenting. Enligt hennes önskan är hennes aska utspridd i en lund. En gräsplätt som hon delar med okänt antal andra. 

För min del känns det vilset och inte på riktigt. Vi går till fontänen där otaliga ljus brinner, sätter ett ljus för henne där. Var är hon? Mamma är i alla fall ordentligt jordad i marken och när jag tänder hennes lykta eller sätter en bukett styvmorsvioler vid hennes sten känns det som att jag i alla fall vet var hon är och var jag lämnar henne. Jag skulle inte tycka om att hon bara hade gått upp i rök och inte fanns någonstans. 

Jag delar den känslan med maken, som tur är. Han tycker också det är skumt att inte ha en grav att gå till, när det gäller mamman. Min svärfar är ordentligt jordad också, men svärmor finns liksom inte. Alltså känner jag att det kan vara av betydelse för fler i familjen och släkten ifall man verkligen har en grav. Det är sånt man måste ta reda på. Med en grav kan det ju ofrånkomligen även komma känslan av ett krav att denna ska skötas. För att andra ska se att man är engagerad och vill hedra en saknad familjemedlem. Nja, det måste man nog också komma överens om med sina nära och kära, vad som ska gälla. För min del helst begravd, men det funkar fint med gräsmatta framför en enkel sten om man så önskar. Men jag tror i alla fall på en plats att gå till. Om man inte vill pimpa med lyktor och vackra blomster kan man väl ta med nån polare och fika. Jag har sett det också. Picknick vid graven. Tja, varför inte? 

Ja, nu är det ju redan måndag kväll och jag har lagt allhelgonahelgen bakom och lyktorna brinner på gravarna och monstren har slutat komma. Det är kolsvart utanför fönstren, inte min melodi, direkt, men sen jag upptäckt finessen med timerstyrda gravljus så har jag även i hemmet styrt upp några ljuspunkter så att det går an att gå upp mitt i natten vid trängande behov. De flämtande lågorna har ännu inte fått någon granne att ringa brandkåren. Gott eller ont...? 

Nu ska hunden ut på kvällspinken, det är kolsvart, när jag gått runt kvarteret kommer jag att andas ut då jag är inne igen. Mot tisdagen!

/E

Det finns guldkanter

 Ibland gör jag korta besök på mitt gamla jobb för att vikariera lite. Jag erkänner, det blir en guldkant på tillvaron som inte alltid pensionen täcker. Se det på två sätt: pengar är det ena, umgänge med tonåringar det andra. 

Dom dräller in i rummet, rätt ofta i tid, med olika åsikter om lektionens innehåll innan den börjat. Det händer att jag får vänta med mitt för att först ta hand om deras. Som till exempel svara på när bilskroten stänger, avgöra ifall en möjligen fått hjärnskakning av en badboll i huvudet, avslöja min åsikt om sista Idoljuryn och så klart berätta vad det är för mat till lunch. Sen kan jag få köra mitt. Oftast uppfylld av det vi klarat av innan. De frågade faktiskt MIG om bilskroten och Idoljuryn och lyssnade på mig sen, både på upplysning och undervisning. Det är den lilla guldkanten, samtalen med ungarna. Och alla gånger jag fått gapskratta. Bara det. Senast i fredags då jag försökte få ordning på en halvklass åttor. Medan jag noggrant försökte pricka av närvaro på rätt unge (jag känner ju inte alla längre) så frågade en av de än så länge namnlösa om jag hade varit strippa när jag var ung. Några grabbar fnissade generat och någon började ursäkta den tuffa brudens framfusiga fråga. Men jag då? Jag vek mig dubbel av skratt. Som vanligt. 

Jag ville så klart veta anledningen till just den frågan när jag hade hämtat mig. Den framfusiga fjortisen log stort och sa att jag bara såg ut så, som att jag hade jobbat som strippa när jag var ung. Hon var helt säker. 

Jaha, jag kan välja att ta det som en komplimang. Dagen till ära hade jag ett par säckiga men bekväma gamla jeans, en överdimensionerad, noppig reatröja från Lager157 och var dessutom totalt osminkad.  Inget som på något sätt kunde avslöja en avlägsen karriär som strippa, jag lovar. 

Det är den där sortens fantastiska samtal som gör att det är fruktansvärt svårt att tänka sig att man aldrig mer ska jobba i skolan. Skulle bli väldigt färglöst då, i tillvaron.

/E.

Växthuset.

 Jag har alltid velat ha ett växthus. Nu har jag ett sedan min man försåg mig med ett för snart tio år sen. Förarbetet var enormt med borttagning av något träd och sedan gräva grund och stenläggning att förankra det hela i. När jag kom hem från jobbet en dag stod det klart. Inuti fanns ett litet runt bord och två stolar och en flaska bubbel. 

Tankarna snurrade om allt som skulle göras och odlas. In med ett gammalt träbord och fyra stolar för romantiska middagar eller frukostar, ett litet träbord för att plantera på och jorda ner. En jättegammal stol som gått genom släkten, handgjord med träspikar, fick hedersplatsen i ett hörn som piedestal för slingrande krasse i jättekruka, stora krukor köptes in och fröpåsar utan urskiljning och eftertanke. 

Första våren och sommaren var mitt växthus nästan oframkomligt. Allt möjligt växte där. Till min förvåning, ska tilläggas, då jag inte var så noga vare sig med gödsel eller gallring. Vädret bör ha varit ovanligt gynnsamt den sommaren, dvs inte för varmt. Jag bara njöt av att tränga mig in bland växterna och att fundera på om jag borde införskaffa en machete till nästa gång. 

Efter den första sommaren har jag gradvis dämpat mig eftersom vi behöver anpassa oss efter blomvakter under semestertiden och dels för att jag planerar växtligheten. För det mesta blir det en oas för att njuta av blommor, doften av jord och kryddodlingen. Ibland sitter jag och målar på någon sten. Ibland njuter vi ett glas vin någon sommarkväll, ibland fika med kaffe och bulle. 

Växthuset har varit mötesplats för roliga sammankomster. Till exempel grannarna som klättrade över staketet med en flaska med något blodrött väldigt starkt och fyra små pytteglas en solig våreftermiddag då jag och maken just tinat och fått upp glasdörren och pustade ut i varsin stol bland lager av krukor och torkade spindellik.  En högsommardag dukade jag för bokklubbens sex damer och vi åt lunch i stark jordlukt med långbeningarna kravlande mellan tårna. Den som ville ha en extra gurka eller mer basilika på salladen försåg sig själv i grönskan. En annan ljus sommarkväll satt jag, min bror och maken ute länge för att lösa livsgåtan över några glas absint - märklig upplevelse. 

Någon kolsvart höstkväll har vi suttit i växthuset med hunden i famnen och bara njutit av kvällen. Jordlukten, grönskan, knotten.... 

Vad ville jag säga med det här fullkomligt ointressanta inlägget? Ja, bara att jag är tvungen att skriva om något som har med att ta vara på livet. Vår vardag. Nåt vanligt. För utanför är världen upp och ner med all galenskap och ondska och på mitt (förra) jobb är dagarna ofattbart tunga av sorg över en elev som dog under sitt äventyr. 

/E.

Nu ska jag erkänna nåt

 Jag ogillar STARKT att göra affärer. Det kan nån annan sköta åt mig. För all del har jag ju det, så varför klaga. Maken är ju säljare från födseln, skulle jag tro. Själv är jag mer av sorten "ta-vad-du-vill-och-gå". Eller släng, eller byt mot nåt ätbart. Eller drickbart. 

Jag försöker mig på en del affärer på olika ställen nu då vi tömmer hus och förråd inför uthyrning eller försäljning. Det är grejer överallt och det är klart, inte kan man slänga precis allt. Kanske inte ens skänka... 

Ett typiskt exempel från helgen: 

En liten broderad hätta blev mitt inträde på en köpochsäljsajt. Kändes överkomligt, inget stök med stora lådor och fraktkollin som behöver en gaffeltruck. Hättan blev såld, konstigt nog, eftersom jag verkligen INTE talade för varan. Sånt fixar jag inte. Redan där kryper olusten i mig. Nå, den bytte ägare för en blyg summa. Det var ju kul. Sen kommer det andra, JAG måste paketera, fixa billigaste frakt och porto, leta upp rätt inlämningsställe beroende på kollistorlek.... Uuuuurk det kryper i mig. Jaa, jag vet. Nåt fel är det. Även om jag tjänar en tusenlapp. Nån annan kan göra det åt mig. Jag kan dela med mig av tusenlappen. Gladeligen. 

Men jag övar mig, eftersom min omgivning säger att jag måste... En gammal bilfilt blev jag av med idag, på bästa tänkbara sätt. Det vill säga jag lade ut en bild på filten, sa att den var gammal och trasig, den som ville köpa fick hämta själv. Punkt. Filten packade jag glatt ner i en systemkasse och ställde på bron utifall jag skulle vara ute med hunden. Sms till köparen om swishnummer. Klart slut. Andas ut.

Nu till hösten. Min vän E och jag måste ju ut och nasa böcker. Det visste vi ju liksom när vi gjorde barnboken. Hösten är alltså fullbokad av alla tänkbara marknader! Eller ja, ganska många. Då ska vi SÄLJA! Till råga på allt bör jag passa in i julmarknadsvärlden och SÄLJA mina bilder på ett föredömligt sätt. Förra julen sålde jag visserligen en massa handmålade julkort, och det var ju kul, eller det vill säga de sålde sig själva eftersom jag alltid tittade åt fel håll men råkade ändå bli av med de flesta. I alla fall var det vad en vän påpekade. Ja, det är klart, jag vill ju helst att mina myllerbilder ska glädja barn i deras rum som en liten fantasivärld i A3-format på väggen ovanför sängen. Men måste JAG sälja mina bilder? Jobbigt. 

Snart kommer också den dagen då jag ska sälja min motorcykel. Då ska jag inte vara hemma. Vore fint om någon kanske kunde adoptera den, bara? 

Jag är ingen försäljare och känner mig så oerhört avlägsen detta trots att jag är gift med en. Eller kanske det är det som är meningen! Han ser till att det går ihop och jag skänker och byter. Det KAN leda till trubbel. Om han inte hittar någon pryl ser han genast misstänksamt på mig. Kan hon ha slängt, skänkt eller bytt bort? tänker han nog. Det syns. 

Tja, alla kan inte vara perfekta. God natt. 

/E.