Julen närmar sig

 Och nu saknar jag mamma lite extra. Funderar över julsaker hon hade som var viktiga och som togs fram varje jul och hennes ständiga känsla av onödighet som hon villigt vädrade med mig de sista tio åren eller lite mer. Det där att det inte alltid är så kul med julpyntet då inga småbarn finns i familjen längre. 

Jag försökte alltid säga att det var viktigt ändå att fira med det man har och är van vid ifall det är det som känns som julen. Ensam har ingen av oss varit, även om barnen vuxit upp. Alltid har några kommit till oss eller till våra urfamiljer när förra generationen levde (ja, nu är det vi som är äldst) alltid har vi firat tillsammans någonstans. Ingen har lämnats ensam. Eller jo, under coronan var min son lämnad i sin ensamhet i sin lägenhet i Norge och det var mest mammahjärtat som klagade. Han var mer bekväm med det hela, hördes det som i alla fall. Skickade bild på sig själv i soffan framför TVn med en påse norska ostkrokar i näven. Trots det är han först in och sist ut av våra vuxna ungar på julen nu för tiden. Man får glädjas åt det. 

Jag brukar tänka på när det började bli jul i huset då jag var liten och jag minns precis hur längtan kändes. Det var nog när vi fick det där adventsljuset som skulle eldas en siffra för varje dag i december. Mamma hade det på frukostbrickan hon ständigt bar upp till oss under barndomsåren. Kakao, socker, grädde och hett vatten, spisbrödsmacka. Då klarade man sig till skollunchen. Ljuset brann och vi vaktade noga siffrorna så att inte en dag för mycket brann upp. Julkänslan smög sig på. Därtill fanns alltid en adventskalender, så klart. Ljus och kalender - nedräkningen var säkrad. En gång smygöppnade jag lucka nr 24 för att kolla om jag skulle känna nåt extra i förväg, liksom, men det kom aldrig. Väntan var lika lång ändå och dessutom var det bara en bild på Jesus i krubban under luckan. Ingen tomte eller nåt som kunde ge extra skjuts åt juleriet.

Nästa steg var nog advent. Då kom det fram några julbonader som en vän till familjen gjort, bestående av en bakgrund av säckväv med påklistrade figurer klippta av filt i olika färger som oftast hade religiöst motiv. Dessutom kom ju adventsstjärnorna upp. På övervåningen den rödorangea av papper och på nedervåningen den i mässingsfärgad plåt. Vi som bodde "uppe" hade den röda och i det skenet var julstämningen ett faktum när mamma tog fram småtomtarna i plast som vi fick leka med. Vi slog in de allra minsta legobitarna i julpapper och vips hade vi julklappar som tillbehör i leken. När jag tänker på det känner jag lukten av korkmatta mest eftersom vi lekte på golvet.

När det var lucia började jag räkna dagarna och då kokade mormor julstämningen på spisen, chokladgodis (vilket jag sen experimenterat med i åtskilliga år för att få till men sällan riktigt lyckats). Mormor och mamma pratade rövarspråk om julklappar, det snöade jämt och var exakt tio grader kallt och alla träd och hela trädgården med såg ut som ett julkort. Julbaket var i full gång, pepparkaksdegen hade stått till sig i lerbunken i källaren under nåt dygn och alla såg till att allas favoritkrus fanns på bordet; finska pinnar, marstrandskex, kokostoppar, smörringar, ckokladsnittar, wienerstänger och schackrutor. Finska pinnar och marstrandskex var favoriter för vuxna, min bror gillade smörringarna och jag kokostopparna. Det var viktigt, liksom. Och de efterlängtade pepparkakorna bakades av oss ungar som ett led i förjulen, i alla fall gjorde vi några och varje år fick vi veta att pepparkaksreceptet kom från skolfröken. Jo, jo. På så sätt kände man till en annan sida av lärarinnan i byn.

Apropå lärarinnan så tror jag att halva julstämningen kom från byskolan eftersom man ju fick göra julpynt. Bredvid säckvävsbonaderna kom alltså våra skolgjorda bilder och pyssel också upp på väggar och i fönster, sparade i åratal av modern. Något hade hon kvar långt efter att barnbarnen kommit. 

Julaftons morgon i min gröna ungdom var magisk med ett litet paket under granen och så min traditionellt firade namnsdag med en blå hyacint och något extra paket. Det var bara min namnsdag som firades med paket och det var ingen som ifrågasatte det hela, däremot hade man alltid en ursäkt som levererades tillsammans med paketet: jo, nu när man ändå håller på med paket så...

Tacksam över mina bullerbymysiga jular (finns mer om det i min andra blogg https://erehu.blogspot.com/2013/12/enhenna-och-jul-pa-riktigt.html) som barn i urhemmet ärvde jag traditioner som överfördes på våra ungar. Maken hade ungefär samma upplevelser med sig. Våra ungar hade så klart också kalendrar, sifferljus och skolpyssel. Vi hade allt som vi upplevt som barn i våra hem i en salig blandning. Jag och min bror brukade få se en tomte smyga runt huset eller knacka på ett fönster någon dag innan jul, så vi bad svärmor klä ut sig och tomta för våra. Då vi bodde tre trappor upp i lägenhet innebar det att det skulle bli show för hela gården och vi passade på att berätta för sandlådevännerna att de skulle hålla utkik på fredag kl 12 för då gick nog tomten förbi. Farmor gled omkring i tomtemask och skägg, smal och stilig i tajta röda kläder. Hon vinkade som en drottning åt alla barn som syntes i fönstren och succén var ett faktum. Nöjda hade vi fört över traditionen från Engelbrektssons i Såå till Körfältet i Östersund. 

Sen var det som vanligt, Kakbak, skolpyssel, hemmapyssel, julklappsviskningar (min man och jag är dåliga på rövarspråk, dessutom fanns en risk att någon unge kunde tolka) och så klart m juornar med paket under granen som inte riktigt ville släppas då de förvandlats till finniga tonåringar som gärna sov över julfrukosten. Då bodde vi i hus och de äldsta kom upp från undervåningen och de yngre från övervåningen, samtliga diskret nosande under granen. 

Jaa, nu är jag tillbaka i tankegångens början. Mamma tyckte det var onödigt med allt julkrimskrams när ungarna växt upp. Jag förstår hennes känsla, jag har den nog också ibland. Men även om vi har kvar familjetraditioner till viss del så förändras de ju i takt med tiden som allt annat. Det finns dagar då jag lite försiktigt sagt att vi inte kanske behöver göra det och det i år, mest för att ingen ska känna det som ett måste. Men då kommer önskningar och uppmaningar från våra vuxna ungar om att "allt är väl som vanligt?". 

Jadå, säger vi, och har inget emot att samma gamla bonader kommer upp, julklappsinslagning sker den 22a, granen kläs strax före julafton, det är skinka, sill och revben och Kalle Anka. Fast i fjol pratade vi bort K Anka då en unge bad om ett tidigareläggande av julbordet pga av firande på två ställen. Sånt händer också. Allt går. Och så har vi ju gjort det allra största ingreppet i våra fasta familjetraditioner: bytt ut barr mot plast! Ve och förskräckelse, plastgranen gjorde entre för två år sen. Granlukten ett minne blott. Men en extra hyacint, så... 

Jag tror att det är kul med jul ändå, fast jag som morsan tyckte det var bäst när man var liten och sen hade egna små. Så är det nog för många. Men det är något visst med att klä huset i rött, tända ljus och ta fram tomtar nu också. Och vi pyntade för mor också, trots att hon inte visste att det var julafton de sista åren.  Men att få ge tillbaka lite av det hon alltid gjorde för oss kändes rätt. 

Nu ska jag ta fram tomtarna för i morgon blir det årliga julbaket - det har en unge bestämt. Några av julfreaken i familjen får visa sig på bild.

/E.

Två veckor till

 ...har gått i mitt pensionärsliv. 

Jag har hittat hem. Jag njuter av att bestämma över min tillvaro och fyller dagarna med sånt som tidigare var svårt att få plats med. Trots det vill jag göra mer än jag gör. Jag vill skriva mer, läsa med bok i handen inte i örat, jag vill rita ännu mer och jag vill gärna laga mat och baka för många. Fast vi bara är två...

En vän frågade lite nervöst vad faaan man fyller dagarna med. Även han pensionär men klättrar på väggarna. Jag förklarade. Han fattade inte. Jag tror inte vi någonsin kommer att mötas i någon filosofi över detta så jag lämnade det. Men jag tycker nog att jag har det väldigt bra och tackar den som styr över allt att jag är frisk och att min familj är friska. Tack och lov. Vi är i sjukåldern, nu. Det har jag förstått då jag talar med gamla vänner. Man jämför krämpor, liksom.

Så där ja. Då har vi avhandlat det. Vad har då hänt under dessa två veckor? Vikarieveckorna tog nog musten ur mig då jag egentligen lämnat skolvärlden. Men trots att musten försvann så har jag några dagar framför mig i december. Det ska nog gå. 

En heldag i Västjämtland med bror och svägerska var ett guldkorn. Det är speciellt att åka dit med någon som har samma bilder i huvudet och samma minnen, ungefär. Vi gick på kyrkogårdarna. Ytterligare ett görande som tycks uppstå med åldern. Man går där bland alla gubbar och gummor som var ens barndom. De ligger där och påminner om lustigheter, tragedier, trygghet och barndom. Där finns mina tanter och deras gubbar, en och annan kamrat som dog på tok för ung och så de där man letar och letar efter för att man absolut bara vill ha ett bevis på att de existerat men som man aldrig hittar. Och så någon grav som fått försvinna eftersom ingen tar hand om den. 

Jag har alltid sagt att jag vill gärna bara bli bränd och askan strödd i Indalsälven i Åredalen. Tillbaka till roten, ville jag. Men med åren har jag fått uppleva något annat som jag inte alls tänkt mig. Men nu erkänner jag. Om det inte finns en grav att gå till blir jag vilsen. Jag hade nog inte förväntat mig det. Men nu har jag att jämföra med och den person som valt att bli strödd i någon minneslund känns för mig helt utsuddad och jag har ingen plats att gå till för att minnas och känna att här under finns min nära och kära. Makabert? Nädå, inte ett dugg. Det här gäller mig. Och jag hade inte räknat med det. Jag ska ha en grav som är åtkomlig för min familj om någon har behov av att gå dit. Särskilt tydligt blir det då jag vandrar bland min barndoms alla personligheter och minns. Det är fint att de flesta ligger där på en och samma plats nästan. 

Nå, vi hittade inte de vi ville hitta av de riktigt gamla gravarna på vår gravrunda. Tyvärr. Det kommer att krävas efterforskning och en vårtripp då snön försvunnit. Konstigt att det går att sitta timmar framför datorn och söka efter information om gamla gravar och någon släkting man aldrig sett annat än på ett svartvitt litet foto. Jag förundras alltid över mig själv, när blev sånt här så spännande? Ja, ja. snacka om att fundera över viktiga saker. För övrigt går dagarna med planering för marknader och att sälja bok och julkort. "Min hustru nasaren", säger min man, och det är också så långt från mig som man kan komma.

När inte hunden vill gå ut och ingen kommer och fikar ritar jag så mycket det går. Alla idéer jag har. Alla bilder jag tänker på som jag inte kan göra för jag vet inte hur. Men jag landar hela tiden i en känsla av att jag har något att berätta som gjort ett intryck på mig när jag var barn eller när mina barn var små. Det finns en liten berättelse i varje bild som jag inte vill avslöja, men nu blir det till hemligheter som jag avslöjar fast ingen ser dem. Fattar ni? Kanske att mina allra närmaste kan se saker i mina bilder som de känner igen, men då är det som det ska vara. Jag kan ge ett exempel på det som jag går igång på. I ett hem, med människor jag inte känner, finns en tavla jag sålt. De ser en väldig blomsteräng, några hus, några skogstjärnar, något skogsväsen och små djur och kryp. Köparen var lyrisk över färger och detaljer. Jag tänkte att "du vet inte att jag är med i bilden och där avslöjar jag ett bus jag gjorde som ingen någonsin får reda på". Eller en tavla där jag driver ordentligt med någons karaktär. Det finns det fler av. 

Myllerbilder, heter det, har jag fått lära mig. Du vet, bilder med en massa händelser och detaljer i. Det är så otroligt befriande att sitta flera timmar och rita och berätta. Ja, ja, jag rör på mig (hunden!) och jag äter ett kilo frukt och grönt om dan. Men annars så...

Så där ja. Nu är det dags ställa sig vid diskbänken. Vi hörs.

/E

Samtal...

 ...med elev i nian som ska skriva en krönika som uppgift.

- Vad ska du skriva om, elev?

- Jag veeet inteeeeee, lärare.

- OK, elev, jag hjälper dig. Vad finns i din vardag som du gillar eller ogillar, till exempel?

- Jag tycker allt är så trist.

-Allt??? Det är väl inte möjligt. Något roligt måste väl finnas?

- Nää, för man måste till skolan och det är aldrig kul. Det är skittrist. 

- OK, ja men då blir det ju tråkigt förstås. Vad är det som är så trist med skolan?

- Allt. Man måste. Tråkiga ämnen. Trista uppgifter. Långa dagar. Tidiga morgnar. Skitäcklig mat. Fula väggar. Jobbigt. Inga raster. Inget att göra. Stressigt. 

- Oj, elev, vilka dagar du har framför dig. Vad skulle göra det hela roligare? 

- Men det fattar du väl, lärare, att man vill ha sin mobil hela tiden. Tänk om man behöver ringa sina föräldrar för det är nåt man vill ha hjälp med eller vill berätta som man inte vill  säga till läraren. Och så kanske man inte har några kompisar att prata med. Och så skulle man få välja på fler maträtter och så skulle man inte behöva stressa så mycket. Vi har ju fan tre läxor på en enda vecka. Och så skulle vi få välja vilka vi sitter med, här känner man ju knappt nån. Varför är det inte flextid så man kan få börja när man vill, så är det på massor av skolor. Och så är lektionerna för långa, 75 minuter pallar ingen att sitta och jobba och det är så triiiiiist. 

- Jag fattar, elev, men allt är inte kul i livet. Det får vi räkna med. Sen kanske vi kan få lite mer konkreta exempel på vad som skulle kunna göra en lektion lite mer rolig enligt dig. Har du tips? 

- Nä. 

- Synd. Då blir det svårt. Jag hade hoppats på lite nyanser i tråkigheten som tex att något av allt det tråkiga går att åtgärda medan man helt enkelt får stå ut med andra. Långa lektioner får man kanske ta. Och skolmaten, den tycker ju alla olika om. Men du, skriv om aptråkigheten. Det kan ju bli rätt intressant. Jag kan ge dig en "börja". 

- Nä. Orkar inte. 

- Nähä... men hur ska vi göra då? Du kan ju inte bara strunta i uppgiften? 

-Äh, jag skriver om nåt roligt i stället. 

- Så då finns det nåt kul i livet ändå trots skolan - va bra! Jag började bli orolig på riktigt.

- Åååååååhhh, nu PÅMINDE du mig om skolan igen. Orka skriva! Ååååååh...

.......

/E.

Vikarie

 Jag är numer lärarvikarie vid behov. Det vill säga mitt behov av pengar i kassan, skolans behov är ju konstant, känns det som. Jag gör bara det allra nödvändigaste och försöker hålla mig borta från för- och efterarbete som jag vet ska göras. Men rent krasst har jag ju bara betalt för de faktiska timmarna jag är på plats. Om det finns en plan att följa - annars tvekar jag inför vikariejobb. 

Det är kul att träffa de "gamla" eleverna igen, jag lämnade ju en årskurs åtta och nu är de på sista året. Jag gjorde rätt som slutade fast det kändes konstigt att lämna sin klass när de bara hade ett år kvar. Men faktum är att lärarjobbet är inte alls detsamma som när jag började arbeta. Inte eleverna heller, om vi ska var krassa. Något har förändrats. Och jag behövde rädda mig själv.

Eleverna som ungdomar är fortfarande lika kul att prata och umgås med som just ungdomar i min favoritålder tretton till femton. Men i sin elevroll har en ny attityd kommit fram. Den är så tydlig: skolan är inte viktig längre. Ja, jag ska inte dra alla över en kam, ambitiösa eller nyfikna och intresserade elever finns ännu, men de är så få att det är anmärkningsvärt. Och nej, det är inte bara jag som är gammal och gaggig och minns fel. Mina nybakade kollegor, yngre än mina egna barn, upptäcker samma saker.  Jag är oroad, milt sagt. 

Och vi ska inte skylla på ungarna, eller jo, det finns de som skulle behöva lite gammal, hederlig uppfostran, men det är nog inget nytt. Vi ska skylla på hur det ser ut omkring oss när allt ska mätas i pengar. Budget (spyfärdig redan nu då jag skriver ordet) ska hållas om vi så ska vandra över lik. Och det är väl det vi gör i vissa kretsar? Sparkraven är helt orimliga. Och nu känner jag att jag gallskriker:

DE JÄVLA SPARKRAVEN ÄR HELT ORIMLIGA!!!

Köpstopp, reducering av personalstyrkan och så mycket extraarbete (nya administrativa uppgifter, vikarie för sjuka kollegor och extramöten för elever med behov som innebär att man får göra om hela sin plan helst i förrgår) som det går på de som är kvar. Hur ska vi kunna motivera och engagera en skara trötta och ointresserade elever då vi trampar i en enda gyttja av sparkrav och tårar från slutkörda lärare som går till jobbet varje dag för att det blivit...ett kall??? Vi borde strejka i stället. Ställa oss på barrikaderna och skrika att skolan inte håller längre. Ja, inte vet jag. Jag har lagt fram förslaget på mitt jobb någon gång med det möts mest med lite nervösa leenden. Som sagt, det kändes fint att sluta. Bakom lämnade jag trötta, slitna och uppgivna kollegor som ständigt känner att de inte duger eller räcker till, för att inte tala om otrygga barn som skulle behöva massor av vuxna i skolan som alltid fanns till hands som ett stöd i en vinglig värld. 

Hur ska det sluta? Jag brukar ställa frågan till mina barn och någon av dem säger att det vänder snart. Det måste bara vända. Sen släpper vi det hela och försöker ta vara på livet. Antagligen är det så lärare gör. Man orkar bara till en viss del bråka eller säga sin mening på något möte. Sedan går man hem och tänker att jag sa i alla fall vad jag tyckte. Men vi måste ju ta hand om ungdomarna, var ska de annars ta vägen? Så då går vi tillbaka i morgon igen och välkomnar barnen och repeterar grammatiken och tabellen och anstränger oss för att göra det liiiiite roligt. Det är ju snart lov. Vi orkar nog lite till.

/E

EFIT

 Antar att det finns någon som tänker att EFIT är Effektiv Funktionell Intensiv Träning? Jadå, det är det också. Men jag tänker på EFIT som Ett Foto I Timmen. 

I min mer intensiva bloggperiod, då det var nytt och inte slogs ut av Instagram och annat, hade jag ett antal "bloggkompisar" i alla åldrar som läste varandras texter och funderade över livet ihop. Vi gav varandra sjukt mycket inspiration. Då kom också detta med EFIT upp och vi delade varandras vardagar. Poängen för mina bloggande vänner vara att någon föreslog ett datum och då fick man ta det som det var. Det blev allt från tråkvardag till fest, och man fick en inblick i det dagliga livet även med bilder. 

Det finns en hel del personer i min krets som ifrågasatte detta, vad skulle det var för intressant med att exempelvis se vad en person åt till frukost och sen vilka vantar hen hade på promenaden? Ja, jag vet inte om jag ids svara på det, det kanske handlar om att jag och mina EFIT-kompisar har skruvar lösa. Men faktiskt skulle jag ge en hel del för att min mormor skulle fått sätta sig bakom tangentbordet och knappa in EFIT när hon var tretton och ett halvt år. Jag kan fundera mycket över det - vad hade hon på sig, vad fixade hon för frukost, vad tittade hon på medan hon åt, vad sa hon till sin mamma som troligen redan då låg döende i kammaren och hur delade hon på småsyskon som slogs? Kanske en bild på någon hemsnickrad leksak, en gröttallrik, utsikt från dass...? Ja, ni fattar. 

Idag vimlar det av EFIT i cyberspace och det finns än idag en sida som knyter ihop det hela för den som vill, ettfotoitimmen.se,  fast jag har inte bidragit där. Däremot har jag som sagt funderat över värdet att se in i vanligt folks vardag. Det kan ju vara en tröst, vidga perspektivet, få en att skaka på huvudet åt fula mattor i ett vardagsrum...vad vet jag. Eller så är man helt enkelt sjukt nyfiken?

Jag har bestämt mig för att det kan finnas ett värde för eftervärlden, tänker på min familj mest. Hur såg en Allhelgonadag ut på Tegelbruksvägen 2024, sett ur bloggarens perspektiv? Tja, råkade ju vara en festlig dag:

7.00
Jag har tvingat mig att ligga kvar i sängen och titta på ljuset. Jag gillar inte rullgardiner men om man har gatan och grannen någon meter ifrån kan det ju finnas en poäng ifall man vill strutta omkring i sitt sovrum extremt lättklädd på mornarna. 

8.00
Hmm, fåglarna måste få mer mat och helst ännu fler ställen att gå på. Varför skulle inte även de ha en rad fast foodhak att välja mellan? Vi varierar oss med fyllda kottar, talgbollar, fröautomater och långa korvar med delikatesser intryckta i fett. Mmmm. Jag står länge och tittar medan kaffet rinner ner. Funderar på att skaffa högstolar så man kan sitta vid denna plats och käka frukost. Eller ska man stå och äta? Det verkar ju vara inne på en del ställen.

9.00
Frukostdags. Det är firardag. Gravsmyckning och födelsedagsfest. Allt på en dag. Mamma ska få ljus och lykta för första gången, andra ska uppdateras och tändas, jag ska läsa recept och göra inköp till middag och så ska hunden ut. 

10.00
Innan hundpromenad kommer den gamla receptsamlingen fram då jag har en idé om en passande efterrätt då födelsedagsbarnet inte vill ha tårta. Jaha, då kör vi på risgrynsbrylé. Gammalt säkert kort. Skriver inköpslista, diskar undan frukost, diskuterar var vi kan hitta bra gravlykta till mor och undrar vilka skor som passar till geggamojan som ligger utsmetad på marken. 

11.00
Vissa dagar tar det tid innan vi kommit ut ur huset för hundens dagliga lååångpromenad på förmiddagen. Vi gör som vi gjorde med barnen: skickar ut hunden på gården för att leka medan vi klär oss och går på toa. Det vet man ju hur lång tid sånt kan ta. Det vet hunden också så hon passar på att förbajsa på tomten. Dessutom tror jag nog att hon ser det som ett straff för att vi tagit på henne en löjlig kappa mot ovädret.

12.00
Jag tar bilen och åker på shopping. Gravlykta, risgrynsgröt, apelsiner och gelé... ja, med två kassar går jag ut på parkeringen och letar en kvart efter bilen. Var fan ställde jag den? Hm, är det nu jag fått en sån där minde hjärnblödning? Hade jag bil? Inser att jag ser kul ut där jag går i skitvädret dåligt klädd med två kassar och spanar åt alla håll, till slut med två kassar i ena handen (slagsida) och mobilen i den andra färdig att ringa maken eller räddningstjänsten. Var är bilen? Då ser jag den plötsligt. Jag hade ju inte den vanliga bilen utan makens arbetsbil. Skitarg hoppar jag in och räcker (inte, behärskning) finger åt en flinande gubbe som hade kollat in den genomblöta damen med telefon och kassar som irrade runt.

13.00
Grytan födelsedagsbarnet önskat står på spisen. Gör en familjemiddag, sa hon. Tacksamt gör jag en sådan efter hennes och mina barns idé om vad en sådan är. Ni vet, tända ljus, servetter, god mat och dryck och ett kök som får grävas fram efter mammans framfart.

14.00
En brorsa har kommit så hunden finner genast sin plats i soffan med snusdosan som kudde.

15.00

Bordet nästan färdigdukat, paket på plats och låtsasskumpa . Hon blir 33, 30 år sedan hon kom till oss. Minns att jag för en gångs skull önskade jag att tiden skulle gå fort, fort, fort så att allt skulle bli normalt igen efter turbulens med sjukdom och död. Nu har det gått 30 år, ingen tänker att hon egentligen är kusin till brorsorna. De är ett bra och tryggt gäng ihop, trots en del arga lappar från lilla syrran på 90-talet:
"brosor ej få röra den här".

16.00
Jag skruvar upp värmen och räven tittar på mig. Det var mammas, en sak hon var rädd om, som några tomtar från Nittsjö. Tomtarna är tyvärr trasiga efter tveksam hantering de sista åren men räven har alltid stått högst upp på någon hylla. Jag är glad att den överlevt. 

17.00
Födelsedagsmiddagen blir som vi alltid haft turen att ha det på födelsedagsmiddagar, god mat och prat och skratt. 33-åringen öppnar presentkortet och beordrar sin fästman att följa henne till Åre så snart det passar. Medan de smider planer ser jag ut i mörkret och bort på höghuset Fagerskrapan och undrar vilka som bor där och vad de gör just nu. Fantasin tar fart och jag börjar skissa på en bild i huvudet. 

18.00
Under kaffe och efterrätt får jag plocka fram gamla album då vi måste reda ut ett minne som jag vet finns på bild. De vuxna barnen, som sällan ser gamla album, fastnar i minnen och skrattar åt sig själva. Födelsedagsbarnet undrar t ex hur vi föräldrar kunde tillåta henne "att se ut sådär" och visar en bild på sig själv under punkperioden. Bilden ovan är tagen innan hon blev lillasyster. Där var hon "bara" kusin, typ tolv år innan punkperioden.

19.00

Tolv timmar har gått och de vuxna barnen blev små igen när de tittade på gamla bilder och länsade godisskålen som vi hade fyllt för att ha som muta för alla monster. Som inte kom. Alla måste se Idol på TV och sen är det slut på dagen och jag har dokumenterat med ett foto i timmen ungefär. 

/E

November. Nyckelord: ont, ljusglimt, blötsvart geggamoja, förändring, snygg uppläsare, middag och EFIT.

 Det är den första november och vi är inne i en månad jag har svårt för. Det brukar vara blötsnöregn och lite vind på det, då lider jag av min artros. Ont hela vägen. Sen blir det bättre igen. Men november är en skitmånad ur den aspekten. För övrigt saknar jag mamma och alldeles tydligt blir det när november träder in i våra liv med mörker, kyla och klibbig blötsnö. 

De sista tio - femton åren sa mamma att november var hennes favoritmånad. Utan förklaringar. Jag ifrågasatte det ett par gånger då hon avskydde snö, kyla och mörker. Vad är det som är så fantastiskt med november, mamma? Vad är det du gillar mest?

Jag fick aldrig något riktigt svar på det. Något hade hänt samtidigt som hennes förändring i övrigt skedde. Vilket inte alls behövde vara dåligt. Det var väl bara bra om hon övergick till att bli sams med den mörka årstiden.  Det kanske var samtidigt som hon slutade dricka kaffe, en gåta för oss omkring som visste att utan elvakaffe stannade världen. Utan kaffe olidlig huvudvärk, oförmåga att tänka klart, energilöst. Om det hade varit min dotter hade jag direkt förstått att hon blivit avrådd via någon influencer eller skumma råd på tiktok om att kaffe dödar. Men mamma hade inget internet. Hon bara svängde om. Nåja, all förändring behöver inte vara till det sämre. Hon blev även vegetarian på ålderns höst, redan innan hon slutat med kaffe. Sunt, tänkte jag, som hurrade det och var glad att hon ändå åt fisk och ägg. När hon började tappa förmågan att laga sina egna måltider lagade jag matdosor och ställde in i frysen varje vecka. Fyllde kylen med plockmat, så vegetariskt som det kunde bli. 

En hemtjänstpersonal som kollade upp henne under sista tiden hemma tyckte att hon åt dåligt, inget kött, liksom. Det var innan det vimlade av personal från fjärran länder som hurrade för böngrytor och fisksoppor. Jag bevakade mammas kosthållning även efter att hon flyttat till hemmet och såg till en början att de följde hennes önskningar. Tyvärr tror jag att hennes vegetariska livsstil sakta fick dö ut av olika skäl jag inte vet eller tänker rota i. Då var mamma även en kaffedrickare igen, när hennes minne liksom hade hoppat över de sista femtio åren. Jaha, man får vara nöjd med det. Kanske hade hon bestämt sagt till personalen att nu gillade hon allt kött som fanns. Precis som hon gillade november. 

Så vad står november för i min värld? Nu (när jag så mycket tid ?!?!) finns utrymme för åtgärder. Ja, jag ogillar den här tiden för det är ont. Men det finns massor av ljusglimtar. Den första är att vi hastade till butiken och köpte en oherrans massa läskigt godis för att alla läskiga monster som brukar dyka upp skulle få en muta. Men något har blivit fel - godiset ligger i en slarvig hög på bänken i köket. Inga monster. Kan det bero på elstängslet för hunden? Slog det mig, igår.... 

Ja, få se, då har vi Allhelgonahelg och gravsmyckning. Mammas första. Inspektionen sade mig att det krävdes en del då jorden kring graven fortfarande är som en blötsvart geggamoja och möjligheter

för fina dekorationer är nada då stenen försvinner. Än så länge. Jag får göra några studiebesök för att se hur andra gjort som har liggande gravstenar. Just idag ifrågasätter jag vårt val. Men med tiden blir det nog bra. Är gravsmyckning en ljusglimt? Hm, jaa, det är det nog. Jag gillar att pimpa saker.

Sen är det en massa marknader att vara med på och sälja boken om Egon, som nu också kommit om ljudbok. I morse satt Elin och jag och lyssnade på ljudfilen. Vi godkände den direkt. Uppläsaren var perfekt. Lite efterforskning visade även på att han ser mycket bra ut, vilket vi tyckte var ytterligare ett plus. Nu kan man se honom framför sig, när han med inlevelse läser vår bok för hela världen. Eller, ja, nästan.

Dessutom ska vi ha födelsedagsfest för Therese (hon önskar ALLTID familjemiddag, "så där som vi alltid har det eller åtminstone hade när alla var hemma", brukar hon säga.) Jag är tacksam för det. Då bekräftar detta det jag minns från tonårstiden och bakåt. Stora familjemiddagar med extra god mat och helgkänsla.  

Vi är bortbjudna på middag en helg och en helg kommer förhoppningsvis min bror och en helg är det bokklubbsmöte med härliga diskussioner om livet och lite om boken vi läst också. Sen är det slut på november. Herregud. Jag kommer inte ens att hinna gotta mig i självömkan över min värk. 

Därefter börjar ju julbaket. Jag kommer att ha fullt upp, oroa er inte. Lite jobb är inplanerat i december. Jag kommer vid behov att återgår till läraruppdraget, men det är en utmaning, ska jag säga. Mer om det en annan gång. Det finns massor att skriva om det. Just nu känns det inte som en bra idé när jag ska försöka förbättra mitt yttre från mysbrallor och slapp tisha till något lite mer städat inför middagen. För än så länge har jag inte riktigt gått på trenden "vem-fan-bryr-sig" som en del så hurtigt säger om sin pensionärsvardag. Men jag lovar att jag är på väg dit.

Återkommer med det roliga gamla påhittet EFIT. Fundera på det du. En ledtråd är att det tar en hel dag och att det kommer att synas här efter två dygn om jag är riktigt duktig.

/E

 

Lite babbel bara.

 Jag skrev om släktingar i min andra blogg Enhenna och det tog tid att fundera över hur det var när man var liten och upp till sena tonåren. Det där med att återberätta saker som jag minns det tycker jag är kul och har kanske alltid tyckt. Och så här efteråt, i backspegeln sett, är det mycket som är smått komiskt. Alla familjer har ju sina vanor och egenheter, det är bara det att jag kan inte låta bli att driva lite med, i det här fallet, oss. Det är ju min familj. Men andra kan också hamna i skottgluggen när jag funderar över hur det var och vad vi gjorde. Nåja, allt är ju mina egna tolkningar av vad jag minns. 

Som fler andra i min bekantskapskrets börjar man fundera över "förr i tiden" när man blir äldre. Mitt kaffefrämmande för ett par veckor sen var rörande eniga med mig om detta. När man vill veta mer om sitt ursprung så finns ingen kvar att fråga. Jag skrev om våra släktingar som kom på besök om somrarna. För mig var det viktigt för plötsligt blev varje dag spännande. Inte särskilt unikt för en unge när vardagslunken bryts. Eller, ja, för oss var det så i alla fall. På 60-talet var inte utbudet av happenings så stort i en liten sketen bondby mitt i Sverige. (Tack och lov, det var bättre förr!) I alla fall så skedde ju något extra då varje dag. Middagsbordet ökade i storlek flera dagar i rad, inte bara till helg. Fikaturerna till avlägsna fik blev ännu fler och det var som julaftonsstämning. 

Jag känner att jag varit med om något värdefullt som jag upplevde barndomen. Tacksam för det, så klart. Jag hade tur. Jag tror nog att våra barn också hade rätt schysst barndom. I alla fall sa en av dem att det var som "Bullerbyungarna" mest. Visst, inte var det enkelt och konfliktfritt med fyra ungar men i alla fall hann de vara med om att inte behöva bry sig i digitaliseringen och sociala medier förrän de var mitt i tonåren. Tacksam för det också. 

När jag jämför de saker jag upplevde som jag gärna vill skriva om i minnesbloggen så tänker jag ibland på våra egna barn och om de också minns våra egenheter och idéer som komiska. Ifall de skulle vilja fråga om saker när vi för länge sedan är borta då finns ju rätt mycket dokumenterat, skulle jag tro, med tanke på just den digitala världen och dessutom utökade möjligheter att ta reda på saker om människor och platser, på gott och ont. Vad kommer våra ungar att minnas av släktbesöken och barnkalasen och grannarna och semesterresorna? 

Jag kan ju säga att det finns rätt mycket för mig att påminna dem om ifall de frågar, som är riktigt komiskt. Av hänsyn till mina vuxna barn avstår jag från att gå in i detaljer här. Men sådant som var besvärligt då kan ju te sig rätt komiskt idag. Vi har i alla fall skrattat mycket åt gamla minnen när tillfälle givits. 

Jag läste nyligen ut boken "Jävla karlar" av Andrew Walden och behållningen var att författaren lyckas beskriva sin bitvis rätt bedrövliga barndom med nya pappor som kommer och går utan att döma. Snarare blir det komiskt och jag har skrattat högt flera gånger åt boken trots att jag egentligen tycker den är tragisk. Läs den. 

För övrigt då? Jag ritar, trycker upp julkort, krattar löv, planerar ny trädgård (beskärargrabbarna tog bort en hel syren och massor av döda grenar på alla andra träd) och så var det förfärligt länge sedan jag var ut och reste. Det börjar suga i restarmen. Annars är det lugnt. 

/E

Underbar oktober i år, men koka morotsoppa och blanda i de mörkröda morötterna är ingen hit. Som att titta ner i en kastrull med trögflytande mjölkchoklad. Eller lervälling, kanske. Tja, ett tips bara.

 

Fika"främmande"

De senaste dagarna har jag faktiskt kunnat göra det jag haft ett uppdämt behov av: läst, skrivit, ritat.... Min barnbokskompanjon Elin påminde om hur bra det är att jag kan fixa lite julkort till alla marknader vi ska vara med på och sälja vår bok. (Märk väl "hur bra det är att..." , inte "hur bra det vore om...." Det innebär att jag har en fast uppgift som icke kan slarvas bort).

"Gör lite bokmärken också", sa hon. Jaha. Jag började efter att jag lagt på luren. Bokmärken är poppis bland en del författare, förstod jag. Man gör liksom lite reklam för sig själv samtidigt. Men julkort är roligare. Jag njuter av långa dagar med skriv-  rit- och läspyssel. Läsning byts mot lyssning vid behov. Strykjärnet och strykkorgen har svämmat över och dammsugaren snubblar vi över där den stått stilla ett par dagar. Ibland får vi kaffefrämmande. 

"Kaffefrämmande", både anmälda och oanmälda, har på sistone dykt upp oftare. Det känns lite gammaldags och bortglömt i min värld eftersom jag efter studier och heltidsjobb knappast haft så mycket tid över för spontana besök hit eller dit. Alltid så roligt och givande men med en hemlig blick på klockan för nästa steg i vad jag nu haft för mig. Irriterande för mig själv. Och inte minst frågar man sig vad man har för liv, egentligen. Ja, det var då. Pensionstiden startade med fika, i princip, då vi var på hundpromenad en vanlig torsdag och mötte en vän på vägen som genast bjöd hem oss på fika "när vi ändå var så nära". Jag skrek "ja" först av oss. Friheten att fika i nån timme en hösttorsdag utan att nån skulle ha nåt av mig senare kändes ny. Faktiskt. Vi hade massor av avhandla om resor och andra saker så det blev en långdragen fika som bara var trevlig helt igenom. Jag kände mig oerhört ledig hela eftermiddagen sen. 

En annan dag när jag klev över tröskeln efter lite shopping hörde jag en röst från den tiden när man var härligt ansvarslös. En gemensam vän satt vid bordet. Fram med bullarna, hojtade jag, och sen fick jag vädra en hel del från hembyn, gamla minnen, vem som bor var, vem som gjort vad och hur det var DÅ, när vi växte på oss och sprang på krogarna. 

Lika kul var det då damerna från sandlådetiden dök upp en morgon. Tryggt, som att prata med morsan, var det att ha detta kaffefrämmande. Jag känner tacksamhet över att vi råkade hamna på Körfältet och att ungarna fick sina första år där. Då var fikat livsviktigt för mammorna, och papporna med för den delen, när det var dags för dem att axla ansvaret för hemmet och ta en bit av föräldraledigheten. Jag minns morgnar då sönerna vaknat fyra och vid sextiden fanns det en mamma att ringa som hade det likadant. Vi har morgonfikat ihop, halvsovande över våra koppar och tittat på våra pojkar som rullat runt bland leksakerna tills vi äntligen kanske fick vila en stund innan lunchen. Papporna var på sina jobb medan vi "lediga" mödrar gjorde ett annat jobb hemma. Längre fram fikade vi ofta vid sandlådan. Vi kunde varandras tider och vardagsrutiner och visste när den och den gick ut. Det fanns alltid barn. Det fanns alltid föräldrar. Och fika. Vi bakade, det måste vi ha gjort. Jag minns banankakan och kanelbullarna och sockerkakan som det som alltid fanns, samt de eviga Mariekexen. 

Ja, och sen bara ebbade det hela ut då vi fick tonåringar och vi flyttade på oss och umgänget blev mer på festnivå. Men det är en annan del av historien. 

Idag har jag, liksom min mamma sa, bakat lite bullar så jag har, ifall. Ska jag vara ärlig är det inte bara bullar. Jag bakar gärna och tänker att fikaträffarna ska återupplivas nu när vi är gamlingar. Eller vad vi kallas. Slå mig gärna en signal innan, jag vill faktiskt fortfarande helst vara hemma och ha satt på kaffet. 

Nu är det dags att ägna en stund åt ritandet. Men så sakteliga tar även skrivandet mer fart igen och det är bra, för jag brukar säga att "jag skriver för att veta vad jag tänker", citat från okänd, men stämmer på mig. Precis som jag undrar vad jag ska göra med alla våra fotoalbum som svämmar över hyllan snart, så undrar jag vad som kommer att hända med mina dagböcker den dagen jag inte finns mer. Där finns massor av roliga saker att gräva i, eftersom jag började skriva då jag var nyss tolv år fyllda. En del är inte för alla, men det mesta ligger som grund för betraktelser och minnen i Enhenna. Förhoppningsvis är det mesta preskriberat av det man gjort och sagt, så det gör inte så mycket om någon känner igen sig där. Förresten är jag så pass gammal att jag bjuder på det. Känns skönt. 

/E 

Dagsanteckning

 Nu har jag provat på tiden som pensionär en månad drygt. 

Så gott som alla jag träffat på har frågat hur det känns för att sen snabbt svara sig själv att det måste var skönt alternativt "järalaust" (för den ickinvigde i dialektala uttryck: göralös eller inaktiv). Ja, själv vet jag ärligt talat inte. Däremot vet jag att ett större antal bekanta har uttryckt sig om att "nu när jag har all tid i världen..." Va? Vadå all tid? Jag är inne i min sista livsperiod och har sista biten av livssnöret kvar bara. Lite grått, obestämt suddigt i slutet av linan. Jag har haft turen att följa livsordningen som vi västerlänningar brukar se den i nutid. Barndom utan svält, skola, utbildning, familjebildning och sen jobb varvat med semester och sen pension. Frisk. Som en bonus. Mitt inre kvar i 35-årsåldern. Än så länge.

Jag träffade en vän på en av alla hundpromenader som, efter att ha sagt ovan nämnda fraser om min pension, konstaterade att det är konstigt att vi inte är äldre än sisådär 35 i hjärnkontoret. Vi, för jag håller med, pratade om det där att man liksom inom sig är densamma fast man är gammal. Hon är några år äldre än jag dessutom. Klart att vi är klokare av den livserfarenhet vi fått, men jag upplever mig själv inifrån som densamma som jag var då jag kom ut i arbetslivet och hade ungarna på g. Hon var rörande överens med mig, precis som många andra jag pratat med.  Men någon sorts förändring måste ju ha skett, annars är det ju ingen vits. 

Jag rannsakar mig själv. Jag är ledig. Det innebär att jag inte behöver se veckan som jag brukar se den, rutinstyrd som jag kan vara. Jag har bytt ut läsning av elevarbeten och annat skolmaterial mot böcker. Jag läste ut Arvejord med god behållning och en halvtimme senare startade jag på Jävla karlar. Det ser lovande ut med den också. Boktipsen strömmar in från alla håll och lästiden ökades markant efter pensioneringen. Men samtidigt ska jag rita, några marknader efterfrågar julkort då jag ändå ska stå och sälja vår barnbok tillsammans med Elin. Då ritar jag och byter läsning mot lyssning. Så har det gått någon timme på blanka vardagen och jag undrar vad jag borde göra som skulle kännas som om jag gjort något, ifall du fattar vad jag menar. Då lagar jag mat eller kokar kaffe. Sen är det samma visa igen. Rita lite till, lyssna lite till. Ja, hunden ska ut däremellan. 

Rätt skönt. Men jag känner mig själv, snart slår rastlösheten till. Det brukar botas med en biltur eller ett mindre projekt som att städa tvättstugan. Än så länge är det dock lugnt. 

Jag sminkar mig inte, upptäckte jag i morse. Annars har det varit rätt viktigt för mig. Lite färg på ögonen och jag känner igen mig själv. Men i samma stund jag stängde skolporten bakom mig verkar jag ha tappat bort mascaran. Konstigt. Det är inte jag. Ifall ni ser mig på affären eller allmänt ute bland folk så upptäcker ni nog också att jag skiter fullkomligt i om jag lufsar runt i trädgårdströja och långkallingar. "Jag ska bara..." tänker jag och åker ohämmat till stormarknaden för att shoppa mjölk och ägg. I fredags träffade jag på ett gäng före detta elever som gjorde stora ögon. "Vem fan är hon?" stod det skrivet tvärs över pannan på dem. Jo, nu fick de allt se hur en pensionär ser ut. (För att inte förskräcka allt för mycket kan jag tillägga att mer planerade turer innehåller både anständig klädsel och lite eyeliner.) 

Sover på morgnarna gör jag inte. Jag vill kliva upp samtidigt som världen (i det här fallet min hemstad) vaknar. Det vill säga runt sextiden. Kokar kaffe, eller nej, jag brygger kaffe. Läser tidningen, och innan jag läser tidningen måste jag ju gå ut i postlådan och det innefattar en pyttepromenad, men jag går aldrig raka spåret in. Har jag tur har den morgontrötta doggen vaknat och vill kissa på gräsmattan, annars går jag ensam ett varv i trädgården. Alltid. Morgonluften och ljuden påverkar mig positivt på ett sätt jag inte orkar prova att förklara. Andas in, lyssna, titta, känn. Varje dag.  Det är sen gammalt. Här är det ju skillnad, som pensionär kan jag göra det just varje dag och tänka på att i nån av bilarna som svischar förbi på gatan sitter mina före detta arbetskamrater på väg till jobbet. 

Det har hänt en hel del sen vi var i Norge för övrigt som också har med min ledighet att göra. vi har haft en hel del fikafrämmande eller till och med själva varit på fika hos någon. Det är väl pensionärsaktigt? Någon bara dräller in. Jag behöver inte tänka på att jag har trettio elevuppsatser att läsa eller veckans lektioner att detaljplanera plus en plan B på desamma. Sånt kunde stressa mig förr. Därför har jag nu säkrat upp pensionärstiden med att ha fikabröd tillgängligt. Det kunde vara lite si och så med det tidigare. Dessutom har vi haft besök som bott kvar några dagar utan att vi har behövt styra till helger. Och haft finmiddag på sketen tisdag, till exempel. Välkommet besök och trevliga samtal. 

Men jag är rätt trött på kommentarer kring pensionen som att man har all tid eller grattis hur känns det. Jag fattar att det är av omtanke, grannen förärade mig en flaska av favvovinet till och med, men jag har min bild av min pension klar för mig sedan länge tillbaka. Det är nu jag äntligen får vara hur upptagen jag vill med mig själv. Ja, gubbe, familj och hund är inräknade i "mig själv", men att betraktas som självklart tillgänglig för all sköns evenemang och påhitt - nej tack. Jag har själv tillhört gänget som sagt att dom där pensionärerna har ju all tid i världen. Men jag insåg snabbt för några år sen att jag aldrig mer skulle tänka så. Den dyrbara tiden man själv kan styra över, den är nu. Jag talar för mig själv, som jag är skapt. 

Så nu när förmiddagen är slut och hundträning och därmed en liten biltur väntar, kan jag konstatera att det blir ytterligare en bra dag. Järalaus blir jag aldrig, rastlös kommer jag att bli. Det senare löser jag alltid. För övrigt saknar jag just idag mamma och hennes fika med ugnsvärmda gifflar hemma på Divisionsgränd. Hon skulle ha tänt ett ljus och frågat om ungarna och medan vi fikade skulle hon ha sagt att snart är det hennes favoritmånad, november. Och jag skulle ha varit lika frågande varje gång och tänkt när huunn började det - mamma som alltid avskytt mörker och vinter? Nu ligger hon i tryggt förvar med ansiktet vänt mot höstprakten ovanför sig.

Återkommer med nya funderingar snart.

/E

Lite (nej, det blev mycket) om resan

 Idag vaknade jag med en dyster känsla. Jag gör det ibland. Kan ha varit drömmar som påverkat. Får jag bara upp gardinerna och kaffe i krävan så går det över. Tills jag slår på nyheterna.

Men om jag nu fokuserar på det roliga i livet, som det är meningen att bloggen ska göra, så sa jag till maken vid frukostbordet att "tänk att vi faktiskt för exakt en vecka sedan satt på ett litet street foodhak i Henningsvaer och åt laxwraps och fiskkaka i vaxade papper". 

Det är något som drar i mig när jag tänker på Lofoten. Jag skulle absolut inte vilja bo där, det är inte det. Men varje gång jag är där (det är tredje gången) får jag samma känsla. Det är något med avskildhet, enkelhet och långt från allt...jaa, svårt att förklara. Det beror ju på var man håller till. Men vi söker ju kanske också de mer spektakulära platserna. 

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

På berget mellan Sörland och Nordland på Vaeröy. Ja, det var brant på vänstersidan där...

Redan då vi pulat in allt i bilen inklusive den inte allt för entusiastiska Stårsa kände jag en sådan förväntan att all världens bedrövelser i ett huj försvann och ersattes av det där lyckoruset som jag alltid upplever då vi är på väg. Planerat på väg, ska jag väl säga. Vi skulle dessutom åka över Skalstugan och vädret var bara för bra för att vara sant. Jag vet hur vackert det är när man kommer över gränsen och närmar sig havet och Verdal. 

Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att säga att vi bokat ett airbnb utanför Brönnöysund. Då hade fin vädret bytts ut mot hällregn och i kolmörkret hade vi en tuff match att hitta rätt bland stora gårdar och små hus lite hipp som happ i backarna. GPS i all ära men när bilen kört in på en liten sidoväg och GPSen rapar fram att vi har nått målet hoppas man att det ska vara lite enkelt, liksom. Inte skymta fem hus hängande i branten bakom buskar och träd och dessutom i piskande regn och KOLMÖRKER förutom enstaka ledljus från nåt fönster. Nå, vi ramlade och famlade tills någon skrek från en balkong. Vi förstod att vi var uppmärksammade (som inkräktare?) och efter lite pyssel var vi inne i en möblerad källarvåning. Möblerad så där som att man ställer in ett förbestämt antal möbler vare sig de ryms eller ej och lägger ut lite speglar och lampor och brickor och plastblommor på alla hyllor så blir det nog bra. Vi skrattade, hällde upp en whisky var och skålade för första natten och att det var rent och helt ok ändå bland alla möbler och saker. Sen lagade vi middag fast man inte kunde sitta vid det lilla bordet för stolarna rymdes inte att dra ut. Och så var allt igång, liksom, som det ska vara - ett äventyr.

Välmölerat sovhak

Sen körde vi vidare nästa dag mot Bodö. En övernattning till innan färjan skulle ta oss till Væröya, den lilla ön nedanför själva Lofoten. Det skulle på nåt sätt toppa vår Lofotentripp med ett besök på denna plats dit "ingen annan" åker. Vi gör alltid research innan vi åker nånstans, vill gärna inte missa godbitar, som tex en liten ö, sparsamt befolkad och hyfsat oexploderad. Hit åker fiskare och någon vandrare. Det finns en affär. Bra det. Och ett hotell intill kajen. Inget mer famlande i mörkret, tack. 

Efter en natt i nytt hällregn utanför Bodö efter trassel med bokningen vaknade vi i frisk varm luft och vandrade med doggen på strandtur vid Saltstraumen.

Vid Saltstraumen

Ett helt hus hade vi haft till förfogande som vi delvis fick städa själva då värden plötsligt hamnat på sjukhus och vi bara fick nycklar med uppmaningen att kosa oss. Bergsäkert spökade det där. Men vi hade ju hunden och dessutom en burk Radar som vi fann i en hylla. Kändes tryggt. 

Resan med färjan till Vaeröy var vi ännu lyckligt omedvetna om vad denna skulle innebära för hunden. Hon fick lov att stanna nästan fyra timmar i bilen utan oss. Det var ett fatalt missförstånd av oss att vi skulle få ha hunden i sin bur på anvisad plats. På däck. Men nej. I bilen. Vi såg fram emot att få ut ett nervvrak med oreparabla skador och jag funderade på att stämma färjebolaget eller norska staten eller kungen eller vem fasen som helst som nu troligen dödat min hund. 

Jag led genom hela resan. Ritade håglöst i ritboken, fotograferade öarnas silhuetter och solnedgången och sörjde hunden. Kom ihåg det, det är vackert, men jag var arg och ledsen, eller jag erkänner, skitförbannad. Visst, rött och fint men vad hjälpte det?

Solnedgång, Vaeröy till vänster.

Vi landade på Vaeröy, nu i storm, värme och kolmörker. Hunden som ett flåsande nervvrak och jag i upplösningstillstånd inombords. Men hon repade sig när vi påbörjade letandet efter vårt rum. Vi fick besked om att rummet låg på utsidan en trappa upp. Det fanns många trappor upp och utsidor fanns det också gott om då hotellet bestod av flera byggnader ihopfogade lite finurligt. Vi, och ett antal andra gäster, irrade planlöst runt i alla skrymslen och vrår och letade rum. Vi såg framför oss den fnissande receptionisten som skickat ut de nya dårarna i labyrinten. Till slut fann vi vårt i alla fall. Då hade hunden lugnat ner sig, jag hade resignerat och stormen hade bedarrat. Nöjda och glada över detta äventyr sov vi gott. 

 

Dagen därpå gjorde vi Vaeröy, mest den obefolkade sidan som heter Nordland. Där strosade vi längs stigar och en gammal landningsbana som stängt efter en dödskrasch på nittiotalet. Jag behöver inte tjata på om natur och miljö. Den här dagen bjöd på allt. 

Nordland

Mot Nordlandshagen, Vaeröy

Nordland på Vaeröy, utsikt mot Mosken och där bakom Lofoten.

Nordlandshagen

Mot Vaeröys nordland

Vi fick åka tillbaka till andra sidan av ön sen, där det finns en matbutik och köpa lite sen lunch. Kvällen middag var planerad till vårt hotells restaurang som hela resans enda lyxtillfälle. Jag kan bara säga att det var det värt. Allt. Vi utforskade ganska snart resten av ön, den mer bebodda delen, och insåg att det kan behövas ett besök till någon gång med kängor för lite längre vandringar. Det ser vi fram emot. Andra dagen på Vaeröy regnade det och vi som inte hade bokat färja över till Lofoten i tid, dvs flera dagar innan, hade ingen plats. Enligt ett tips kunde vi stå tidigt i kö och chansa... Vad gjorde vi? Jo, checkade ut, placerade bilen FÖRST i den ännu så länge obefintliga kön och så fick vi stanna där. Ta lite hundpromenader förstås, men hård vind som nästan fällde mig och diverse regnskurar höll oss i skinnet. Så, fjorton timmar i parkerad bil med några hundpromenader skulle det bli. För färjan var försenad ett par timmar, det såg stormen till. Även detta ett äventyr att skratta åt. 

När vi väl kom med (för det gjorde vi och alla andra som chansade) gick det fort över till Lofoten. En timme för hunden i buren och så hade vi rum bokat som vi anlände till fram emot halvtvå på natten. Återigen i piskande regn och storm och framförallt mörkt. Efter en halvtimmes ficklampspromenader av min modige make fann han äntligen platsen. En rorbu som visade sig vara rena lyxen. Synd det bara var en sängplats på vägen. Men, vi hade i alla fall tagit oss från Vaeröy (alternativet var att stanna två dagar till tills någon färja gick) och vi hade en fin morgon utan regn och storm när vi vaknade.

Morgonutsikt efter fyra timmars sömn. Reine.

Rorbuer i Reine

Reine

 Äventyret fortsatte med ett gemensamt beslut att INTE komma fram till nästa boplats i mörkret. Vi bestämde oss för ett par dagar i Svolvaer för att därifrån göra diverse utflykter. Det jag vill minnas mest är dagen i Henningsvaer. Men först ska jag säga att vi kom till Svolvaer medan det var ljust, resan från Reine där vi övernattat var som vi visste och längtat efter - Lofotennatur. Vi gjorde oss ingen brådska, precis. Vi bodde som vanligt lågbudgetstyle i Svolvaer och det var helt ok allting. Vi hade till och med utsikt över Svolvaergeita. Sämre utsikt kan man ha från frukost(skriv)bordet.

Men som sagt, Henningsvaer. en heldag i värmen. Promenader, streetfood (fiskwraps och fiskkaka), fika och Galleri Lofoten med Lerinmålningar bland andra. Till och med hunden tyckte det var fint. Vi hade dessutom lovat henne på heder och samvete att aldrig åka färja igen.  Och så beseglade vi löftet med en påse törfisk, som hon fick smaka på. (Maken trodde han skulle äta resten. Det är kvar än. Ligger i hallen och stinker. )

Om man inte har alla väder när man är på Lofoten så förlorar liksom platsen sin magi

Ett stopp på vägen efter Reine för att Stårsa äntligen skulle få springa i sanden

En avstickare till Unstad på vägen mot Svolvaer

Unstad surfparadis

Svolvaer

Mot Henningsvaer

Henningsvaer

Henningsvaer

Streetfood som passar bloggerskan

Vägen från Henningsvaer

Svolvaergeita går in i dimman  lagom till vår avfärd.

Allt har ett slut och vi skulle ta oss hem också. Vi fick lov att justera vägvalet efter väder och hamnade på första övernattning på ett airbnb utanför Narvik (eftermiddag - inte kolmörkt) hos Keylin, en tjej som med sin familj just startat sitt airbnb och det fanns en del att önska, ska jag säga. Efter att vi bokat såg jag en hårresande ilsken recension och det är rätt typiskt mig. Jag bokar, läser sedan andras recensioner. Oftast tycker vi det är ok, men det kan bero på att vi mest vill ha en ren säng och tak över huvudet utan att det kostar skjortan. Så har vi alltid gjort, från campingtiden med ungarna till idag. Det har funkat. Nå, det varma mottagande vi fick av denna glada tjej överlappade alla skavanker. Vi påpekade lite försiktigt vad hon kunde behöva tänka på i stället för att såga stället. Det var absolut helt ok. Och vi sov kungligt. Hon hade dock utannonserat sitt boende med löfte om norrsken. Och en altan. Det fanns varken det ena eller det andra. Sånt skrattar vi åt. Det där med norrsken får hon reda ut själv om någon vill klaga....

Vi kom hem efter en upplevelserik tur till Lofoten, precis som vi tänkt oss. Huvudet är fyllt av miljöer, dofter, smaker och upplevelser som kommer att påverka mig ett bra tag framöver. Stårsa är återställd, hon verkar ha förlåtit oss sveket med färjan, jag har kommit över den värsta ilskan mot rederiet och som sagt, törfisken ligger i hallen och stinker.  Vi hörs!

Tant i Narvik

//E.