onsdag 9 juni 2021

Fryser. Njuter.

 Det blåser och är kallt - tempen har sjunkit till plus nitton och jag ryser. 

Bortskämd med värmen. Sånt går fort. Men jag sitter här ute och fattar inte vad som hände sen jag skrev sist, jag som tycker tiden går så sakta. Jag tittar på trädgårdslandet och frågar mig varför jag ännu inte gjort allt klart som jag tänkt. Men inser genast att det handlar om att jag denna sommar kommer att vara om möjligt ännu mer på resande fot än tidigare.  Maken har gått i pension och väntar på min ledighet. Sen drar vi. Ungefär så. Därför kan det vara bra att ta det lugnt med allt odlande. Kan bli svårt att få plantvakt....

Nåja, det hinns nog att odla. Livet är lite längre än 65, typ. Depressionen från förra inlägget har gått över och vi skymtar sommaren runt hörnet. Ja, jag kan inte påstå att jag känner igen mig, men det har med den allmänna depressionen att göra, tror jag. Kan man gå på niornas middag eller ej? Hur många får plats? Vem får gå? Var ska man var?  Ett antal konstiga frågor som man aldrig tänkt att vi skulle ställa oss, vi som jobbar i skolan. Men nu har vi lärt oss att inte ta allt för givet. Igen. Fast kollektivt, liksom.

Jag ska inte alls sticka under stol med att jag är oerhört trött. Det har med allt att göra som varit detta skolår men också funderingarna kring mamma och hur allt har blivit. Hon har det säkert för det mesta bra, men liksom i äldrevården som i skolan handlar allt, precis allt, om pengar. Frågorna surrar, finns det tillräckligt med personal och tid? Kan de tillräckligt och demenssjuka? Vad sker för att stimulera de gamla och dementa på deras boenden? Vilka upplevelser? 

Ja, det är många frågor och ibland tär de dygnet runt, ibland lyckas jag intala mig att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Gäller både jobb och mamma.  Det kanske är livet....?

MEN då far vi till Näkten. Till vårt eget lilla paradis. Där inget finns som stör våra tankar och varken el, avlopp eller knappt täckning finns. Där det knakar i huset när solen lyser och dunsen på järntrappan betyder att tallen fällt någon kotte där. Vaknar man inte till nån vilsen mygga så vaknar man i alla fall till solsken och kaffebrist. Vi har tillbringat lite extra tid i Näkten på senaste, kanske för att andas in skog och frid, kanske för att det helt enkelt är skitkul med den där motordrivna bryggflotten. 

 Just nu känns det som det bästa alternativet av allt, så här i terminens slut. Men jag ska i alla fall berätta för dig att kartan är framme, bästa hojvägarna sneglade på och undersökning av ”några måsten under semestern i Skåne”, en blogg som jag bara råkade snubbla in på. Det innebär i alla fall att vi fungerar. Lite tröga bara. 

- Jag har beställt olja till hojarna, säger maken.

Och då fattar man att semesterrejset är nära. Återkommer om det, tills vidare några fina bilder från vårt lilla paradis. Visst är det oerhört vackert, sett från vår parkerade bryggbåt, ut över vår vik i Näkten? Kväll med ett glas vin, timmarna efteråt i solnedgången med alla färger. 

Nästa morgon lunch på en blank sjö med bryggbåten ankrad mellan öarna ute i skärgården. Lyckliga oss! Och jag är tacksam över livet.


/E.



















måndag 17 maj 2021

När blir det bättre tider?

De senaste månaderna har jag upplevt en skum känsla av ständig väntan på nåt. Bättre tider, antar jag.  Den här skitpandemin. Jag sa till maken att vi kanske mår sämre än vi tror. Det är ju det alla ungar får veta idag, vare sig dom vill eller ej. Att dom mår dåligt. Det är fullt normalt. Kanske det samma gäller mig och min livskamrat?

Jag har liksom inte tänkt på det på det sättet förr, Men här vandrar vi kring lite småslöa. Tittar på regnet och kylan, björken som kanske håller på att lämna oss (då blir det ju som en öööööken här) och suckar över dammtussarna under soffan. Inte har vi tagit en endaste liten premiärtur på motorcyklarna. Inte har jag planterat hysteriskt mycket frön eller flyttat det lilla cafébordet till solsidan för morgonté lediga mornar. Vi tog en promenad på stan i helgen för att göra ett nödvändigt inköp. Ingen risk för trängsel inte. Det var heldött. Deppade konstaterade vi att stan stängt för att alla sitter hemma framför internetaffären. Skit på er, tänkte vi. Fast å andra sidan är vi ju uppmanade att hänga framför skärmen tjufyrasju nu. Jadajadajada.... 

Vi kom ut från affären för nödvändiga inköp (som vanligt Hobbyboden) och upptäckte en annan liten butik bredvid. En chark med rekorderliga grejer! Det doftade saluhall. Det ovanligt entusiastiska butiksbiträdet - eller kanske det var slaktaren, berättade med röda kinder om kossor, gröna ängar, glada grisar och nyttigheter i njurpaj och äkta korvar. Vi kom ut med korvarna. OCH en bit njurpaj som han bjöd på eftersom jag lyckats se både skeptisk och fasansfull ut. Njut den ljummen som förrätt med en mycket mörk öl till, beordrade han.  Helgmiddagen blev ett äventyr. Men jag vill inte liva upp den här deprimerande krönikan med att berätta mer om den.

Och nästa dag vaknade vi upp igen med samma ihåliga känsla av väntan på bättre tider. Regn. Kallt. Och allt vi sa till varandra avslutades med nä-det-är-ingen-idé. Alltså kan man fråga sig: mår vi dåligt?

Jag känner inte igen oss. Maj är min favoritmånad, alltid, ljuset, vägen, packningen som ska planeras, kartorna över Europas vägar, checkning med ungar i andra landsändar.... Men nä. Jag är övertygad om att vi har en depression. Vi är "gamla" för vi är snart pensionärer, båda två. Ja gubben är där, och jag har valt en halvpensionärstillvaro till hösten. Men ändå. Det gick liksom fort den där tiden som var roligast - ungar i alla åldrar som trängdes och man hade inte en sekund över till annat än service. Nu är vi ju nästan döa.

Vi två superdeprimerade själar tog en slö promenad (i regn och kyla, var det inte lite snö också..?) runt Körfältet och tänkte på den glada tiden och "längtade hem" när vi gick förbi Konstapelgränd. Vi pratade till och med om när vi packade in alla ungar i Volvon och en varsin back kläder noggrant sorterade sen fyra veckor tillbaka samt tält och godispåsar för att kunna ta oss åtminstone till Gällö innan stopp. Suck.

Ja, det är bara elände. Här väntar vi på bättre tider. Husbilen låter konstigt ibland, gräsklipparen är död, altanen är halvfärdig, det är stopp i avloppet i badrummet, tomatplantorna är nästan döda (av tristess och pandemi) och jag råkade köpa jordgubbsté i stället för Liptons normala té för vanligt folk som inte gillar parfymerad dryck.

Vi fortsätter att vara deprimerade här tills något annat händer. Usch! Huvva!

/E.


PS. Jag ska skriva om min gamla mamma som lever i en annan värld någon gång. Då blir det roligt - för hon hade en massa bra uttryck för deprimerande folk och händelser. Men det spar jag. Jag kan bara avslöja liiite: SYPPHÖNA! skulle hon rytit åt mig om hon läst detta nu. Fundera på det, du.

/E.


He heheee....

måndag 3 maj 2021

Skogen, sjön, luften och några jobbtankar.

 




 

En plats att vila på.
Näkten.
Isen håller bryggbåten i ett fast grepp men några kanadagäss seglar runt och njuter av det blå som kommit fram. Vi planerar att rensa skogen på rishögar. Det blir livat. Nästa helg? Alla tillgängliga ungdomar bör dyka upp. Tack. Här har jag suttit en stund på verandan och funderat på jobbet.

Drygt trettio arbetsdagar kvar som heltidsanställd. Snart halvpension. Fatta! Återkommer med några rader till när jag inte är så trött av att arbeta med elevtexter en hel kväll. Avslutar med röster från klassrummet:

- Nääääär får man skriva nåt med papper och penna?
- Nääääär får man veta hur man skriver skrivstil? Det kan mormor. Inte jag. Varför?
- Nääääär börjar sommarlovet? 
- Får man prov på det här? Varför?
- Jag hade fan inte tid att göra läxan, det var ju Valborg i helgen, visste du inte det?
- Vad gjorde du den sista april, då, Eva? Vi vill höra allt!

Tack och hej.



tisdag 20 april 2021

Det här ritandet och målandet.

 Just nu är det liksom provtid för en trött högstadielärare. Eller prövotid, kanske man ska säga, för det är en prövning (utan corona också) att nå vårmånaderna. Eleverna är som en flock vildhästar och vi personal samlar oss för att göra nationella prov även om inte skolverket begär det i pandemitid. Men vi, vi får bara sån ohämmad lust att göra som vi alltid gjort: P R O O O V, suckar vi bara vällustigt och anordnar situationer där vi svettas med genomförandet och sen efterarbetet och eleverna svettas även de med genomförandet och sen inför resultaten som vi sliter med att bedöma bland allt annat som vi ska bedöma i provtider. Eller just ja, prövotider.

När fan ska man rita? Mitt huvud är fullt av bilder och tankar och färgstämningar och det brukar gå att klämma in. Bara för att det är en sån återhämtning. Återhämtning, det är inne, det. Och mitt sätt är inte bara att vara i skogen, det är att sitta vid ritbordet. Ja, det är ett vanligt skrivbord fullt med pennor, men jag kallar det ritbord. Jag ser ändå en ljusning nu då jag ska förvandlas till deltidspensionär och få mer tid till allt jag har inom mig som ska komma ut genom en penna. 

När jag var liten hade vi inte bara böcker att förlusta oss med, mamma satte även ritblocket och kritorna i nävarna på oss. Jag ritade hellre än bra. Men i 6-7årsåldern lekte jag mycket med Christina som var 8 år och en baddare på teckning. Hon var så pass driven att det var rent orättvist. Jag älskade att rita med henne, för då kunde jag glatt härma henne och förstå hur man ritade en naken dam med rätt schyssta proportioner. Hon var snäll och generös med tipsen.  Ritblocket hade jag med överallt och en teckning var alltid en uppskattad present av de vuxna i familjen. 

Som vanligt är minnet av dofter något som påverkar mig mycket. Jag kan när som helst minnas hur en nyöppnad ask oljekritor eller en välanvänd vattenfärgslåda luktade. Och luktar, för all del. I min skrivbordslåda har jag en gammal ask oljepasteller bara för att ta fram och lukta i när behov uppstår.  Vattenfärgerna heter akvareller nu när jag blivit vuxen, men de luktar nästa lika gott och står framme jämt. Jag har ett sjukt behov av att samla pennor, kritor och annat ritmaterial, vare sig jag använder allt eller inte. Det ingår i ritandet och målandet - tro det eller ej. 

Vad ska jag göra med alla bilder då? Ja, mina favvisar har jag på väggen. Annars har jag de flesta i  en pärm i väntan på någon form av happening. Någon gång har jag gjort något ryck - det vill säga lagt ut bilder på Printler, vilket faktiskt leder till en del försäljning. Men att marknadsföra sig, nä, jag är urkass på sånt. Kanske är det det som ska hända när jag får mer tid vid ritbordet? 

Nåväl, faktiskt har jag ju ett instagramkonto där det jag är nöjd med finns. Det har faktiskt lett till en del intressanta förfrågningar helt utan att jag gjort större väsen av mig. Så nu tror jag att jag får lite nystart igen. Det är sådant som behövs. Men det kommer inte av sig självt, jag vet det, vill man nåt får man kämpa. Men jag kämpar som sagt vidare just nu i lärarnas prövotid och längtar hett till ritbordet. Snart!

Bilder för minnet - så här hade vi det.


Bilder som bara är gjorda för något rann ur pennan.

Alla mina älskade träd - en källa till fantasi och drömmar.

Troligen klass 4. Favoritmotiv då som nu.

Specialbeställning

Fyllde ut ett A3-papper med blommor runt en tomte. Häpp.

Skiss till en beställning. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka som bor under blommorna...

Beställningsarbete

Provar nytt papper inköpt i makalös affär i Malmö. Där fanns det grejer!

Ibland får stenarna jag samlar på make up.

/E.

söndag 11 april 2021

Då blev jag tretton igen

I eftermiddags, efter att ha diskat undan allt, städat köket och förberett veckan, skulle jag ta ett glas vatten och blev fast där vid diskbänken. Det var så tyst, som om stan sov, och som om allt förvandlats till en ljum sommarkväll. Då kändes det plötsligt som om jag var 13-14, ungefär. Det var så tydligt att jag inte vågade röra mig under några sekunder, liksom för att se vad som hände. Ifall tiden verkligen på riktigt vreds tillbaka. Den typen av flashbacks som kommer utan förvarning, men som innehåller både lukt, smak och ljud. Det kanske var vårljuset, det där första sneda solljuset som man undermedvetet läser av som en klocka: nu är det snart försommar. 

Det är något med både ljuset och tystnaden som jag minns. Det var så tyst ibland i mitt barndomshem, på sommarkvällarna när middagen var äten, disken avklarad och det var bara nattvilan som återstod. Men inte riktigt natt, ändå, för solen lyckades smita in i köket några sista strålar från väst innan det var läggdags. I den där tystnaden satt ofta mamma vid köksbordet, långsamt masserande händerna med Gahns handbalsam medan hon tittade ut på sommarkvällen med ett drömmande ansiktsuttryck. Av någon skum anledning kände jag då en blandning av obehag och förväntan. Jag har aldrig hittat nån förklaring, men när jag tänker på det får jag samma känsla igen.

Sommarkvällar i ett tyst och varmt trähus där en ständig svag doft av kaffe ligger kvar och där det kluckar lite i diskhon efter sista diskningen. Det enda ljud som hörs. Kan det bli bättre? Men det där obehaget - kanske berodde det på att det kändes som om morsan skulle försvinna ut i sommarkvällen för hon såg ut som om hon var på väg, på något sätt. Förväntan för att en sommarkväll kunde innebära så mycket: vara ute lite till, ta en promenad runt byn, plocka lite styvmorsviol, gå ner till sjön... Ja , ni hör ju själv. Fjorton år, alldeles innan dansperioden började, nöjena var enkla. Trots det gjorde de intryck på mig som sitter i än. 

Ja, morsan försvann aldrig, så klart. Hon kunde i bästa fall ta en promenad och bad oftast mig följa med. Vi lämnade det tysta huset och gick Såårundan, vår favoritsträcka. Först gamla vägen långt bort mot vägskälet, sen tillbaka längs "nyvejn" eller E75an med Åreskutan för ögonen, en sidensvart Indalsälv och gröna ängar och massor av kossor och får. Höfläkten hos bonden surrade och då visste man det var sommar på riktigt. 

- Ooooh, nu är det för ljuvligt, suckade alltid morsan, och så påminde hon om att man aldrig kunde se sig mätt på Åreskutan och att sjön var vacker och att man inte borde sova bort sommarnatten. 

Konstigt att detta bara dök upp, men ögonblicket var så starkt att jag för någon sekund undrade om jag skulle slå mamma en signal och höra hur kvällen hemma var. Ja, nu är det ju mer än 25 år sen morsan fanns kvar i barndomshemmet. Lilla mamma sitter på en plats hon aldrig velat vara på: ett äldreboende med en rullator i hallen. Hon har tappat tiden och det som var viktigast för henne: barn och barnbarn. Men faktiskt, sist jag hälsade på henne, vände hon huvudet mot eftermiddagssolen som anades bland tegelväggarna och suckade över hur vackert det var på himlen. Hon beklagade att hon inte hunnit vara ute nåt ännu den dagen, men att hon skulle ta sig en promenad till kvällen. 

-Få si nu, vart ere du bor nu igen, ere på anner sia lägdan bäre?

Japp, säger jag, det är på andra sidan lägdan. Följ stigen bara, du hittar, säger jag, för det har jag lärt mig att säga. Jag vet inte riktigt var hon är i sin värld men troligen hemma i sitt första barndomshem några hus från det som hon som sjuåring flyttade till när morfar byggde eget. Ja, ja, det är en annan historia. Men som sagt, när solen plötsligt smiter in från "sommarhållet" händer det något - kanske är det inte obehag blandat med förväntan, det kanske bara var och är vemod? 

Nå, våren är på gång, jag har gått på skaren idag och jag har druckit kaffe i skogen. Lyckligt!

/E.

Försommarkväll, säkert före eller efter Såårundan.




torsdag 25 mars 2021

Vad lovet gick ut på



Jag kom att tänka på en gång mina småkillar promenerade ner till sjön, samma väg som jag gått så många gånger. Ja, jag upptäckte att jag tänkte på det när jag hade doppat penseln i gult och irrat omkring på papperet tills jag såg en skog. Fiberpennor, akvarell som mest och lite akryl och plastiga poscapennar. 



Där emellan kom en hund som skulle passas ett dygn. 
Vi är farmor och farfar åt en kille i Malmö. Men mormor och morfar åt en hårigare variant som bor granne. Han är ett år, vild och vacker och alldeles odräglig ibland och lika gosig. Han är rätt stor, liksom. Om man ligger och sover, som maken gjorde medan jag som är morgonpigg glatt gick ut med doggen, och den nyrastade och leriga  hunden galopperar raka spåret in i sovrummet med en tjurrusning upp i sängen, några jämfotahopp på den stackars sovande och sedan hundra knyck runt köket så parketten fått fartränder, då är allt vad husdjur heter billiga! Familjeprinsessan kom och hämtade sin kelgris och vi återgick till hundannonserna för att skaffa en egen. Som INTE galopperar in i sovrummet i hundra knyck utan snällt väntar på mig. Jämt. Överallt. 

Ja, vi har tittat på hund, det lutar åt svensk-dansk gårdshund. Känns helt rätt.



Det här var dagen då jag ständigt doppade penseln i kaffet. Kanske det påverkat färgtonerna?
Tjugotre färgskisser senare bestämde jag mig för att göra en tavla och se var jag hamnade. (Kaffetavlan) Jag vet inte varför, men efter några björkar hamnade jag i en skogsbacke bakom barndomshemmet. Det kom ett stråk av vinterlukt från fjällvärlden till mig samtidigt. Skumt. Jag kom att tänka på plåttefat nedför en sluttning bakom huset, taggtrådsstängsel för sommarkossor och en torrgran. Varm choklad och limpmacka. Ja, det var det, det. 

Nu är man på jobbet igen. Som om inget hänt. Penseln har torkat, hundhåren uppsopade och skrivbordet fullt av orättade prov.

/E



 

torsdag 11 mars 2021

Rapport från livet den 11 mars

 Jag har sportlov.

Tre år i rad har det inneburit resa till vårväder. Det här året resa i mitt inre.

Jag är ofrivilligt avskuren från att direkt åka till närmsta vän och röja runt på roligheter, kan inte heller planera för middagsgäster, gå på damlunch på stan eller eventuell dagsresa till havet i öst eller väst. Sådant som brukar stå högt på listan för ledighet på hemmaplan. Förr i tiden skrevs omdömen om elever varenda dag på lovet, innan andra system tog över och förenklade processen. Nu är jag i det närmsta "järalaus" vilket jag faktiskt också sett fram emot som ett experiment.

Vad ska du göra? undrade maken när han åkte på jobbet i måndagsmorse.

Jag ska rita, måla, sy och kanske städa pannrummet, sa jag.

Städa pannrum? Skit i det nu när du kan ägna dig bara åt det du gillar, sa han.

Nä, jag måste ha nåt andningshål och TÄNKA också, sa jag, vad jag nu menade med det. Antagligen det där gamla att man ska "göra nytta också" mellan varven. Men efter litet eftertanke tror jag egentligen att jag menade nåt helt annat. Just det där att tänka hör inte hit, det handlar mer om att jag blir så uppslukad av det jag gör och jag hamnar i ett meditativt tillstånd och ibland måste jag bryta för att greppa verkligheten. Det går inte att förklara, jag känner att jag är ute på hal is nu. Men det är något jag alltid känt, jag kan kanske jämföra med en känsla jag upplevde som barn. Det var den där julaftonen. Alla hade fått sina julklappar, säkert hade vi barn fått det vi önskat och mer därtill och stämningen var så där magisk som den var när man bodde i ett gott hem med snälla människor. Magen full av must och skinka och bordet fullt av kakor och godis. Prassel av papper och mumlande nämen ooh, och tusen tack. Det var då jag smet ner i pannrummet för att se om allt var som vanligt. Höra oljepannan och känna lukten av damm och gamla skomakargrejer sen morfars tid. Det kändes konstigt att allt var som vanligt där fast det var årets höjdardag, men också skönt att liksom bada hjärnan i vardagsintryck mitt i all fest.

Kanske är det ingen bra jämförelse, men ändå. Mitt i allt det roliga som liksom helt slukar mig måste jag ta mig loss och se om min vardag finns kvar. Jag uppskattar den och har alltid gjort, mer eller mindre förstås i perioder. 

Blev bara lite filosofisk på morgonkvisten då jag villrådigt stod i dörren till mitt rum och tittade på röran: två halvsydda dockor, en flintis, en med hippiefrilla, avklippt sparkdräkt, saxar och garndammtussar, mormors knapplåda, vattenfärger och penslar och pennor överallt, verkligen överallt, och foton och dagböcker och urklipp i en enda röra som inspirationsmaterial och under detta min dator och fem skriv-och ritböcker som väntar på behandling. Jag kan göra vad jag vill, VAD JAG VILL, sa jag till mig själv och kände på det en stund. Tänkte på den stundande pensionstiden. Hur är det då? Vi kan ju inte bara resa hela tiden. Med tanke på kassan blir det nog inte så mycket resande. Vi brukar se oss i rundturen Lofoten, Bergen, Skagen, Skåne, Öland, Östersund, Lofoten, Bergen.... Men all annan tid, är det då jag alltid ska få tid att göra VAD JAG VILL? Detta andrum jag längtar efter hela tiden, varje ledig minut.

Så under en vecka snart har jag haft tid för bara mig. I början av veckan kastade jag mig över ritblocken, städade fram gamla bilder, gjorde klart andra, provade om vattenfärg var roligare än tusch, gick tillbaka till tusch, blandade sen båda. Lyssnade på ljudböcker som färgat mina bilder i vartenda penn- och penseldrag. Blandat med P1. Klippte till dockkläder, sydde hår och ögon på dockor, färdigställde bokmanus, fyllde skissböcker med halvfärdiga bilder. Nu sitter jag här och funderar över vad jag håller på med. Märkligt. Rastlösheten som jag alltid haft inom mig kommer krypande igen. Till vardags får den utlopp för allehanda händelser, även oförutsedda, då jag har det jobb jag har. Nu, under pestens tid, trycker jag undan den med våld. 

Jag inser att jag inte är en person som kan sitta ner och grotta ner mig i det jag längtar efter varenda dag: rita och måla. Jag måste ha ett andrum från andrummet, se vardagen, t ex stryka eller städa pannrummet, för att fungera. Eller jobba. Det är det som eldar under min inspiration, mina ideer och min lust att göra. Bara att inse - drömmen om att ständigt få ägna sin tid åt ritblock och pennor är inte all den fullständiga lyckan. Det är att lyssna på och gilla min rastlöshet. Skönt. Check på den. 

Jag delade tanken med min livskamrat här om dagen. 

Jag inser att jag mår som allra bäst då vi är på väg, sa jag till honom. På väg.

Han fattar vad jag pratar om, det gör han ju alltid. Han känner mig irriterande nog bättre än jag själv gör ibland. Det finns dagar då jag sagt att vi ska sälja allt och flytta in i husbilen och bara dra runt när vi blir gamlingar. Nej, säger han då. Och skulle han säga ja skulle jag nog bli rädd. Inte vill jag stå utan hus och trädgård jag som vill nosa på vardagen lite då och då. Men tanken på att dra runt till nya platser vid lust och behov tilltalar mig. Jag nöjer mig vid tanken. Så länge vi har råd med drivmedel är vi ju nästan i den situationen ändå. 

Nu är frågan den om jag ska lägga det här inlägget till mina inlägg eller arkivera det. Vad handlade det om? (Nejdå, jag har inte käkat nån svamp eller så i min ensamhet, jag bara tänker högt, som det så populärt heter.)

1. Jag är ensam en hel vecka med alla mina penslar - gör vad jag vill.

2. Det är inte så fantastiskt som jag tänkt.

3. Jag behöver gråvardag för att fungera.

4. Jag är rastlös och mår bra av att vara på väg.

Jag tänkte ifall du undrar vad jag sysslar med just nu eftersom jag inte skriver nåt. Ja, det händer väl för lite. Det är då jag funderar över livet. Och vem man är och blev, så jag kan förmedla mina tankar om att ta vara på livet. 

Nästa gång, snart, ska jag skriva om en bild eller två som jag gjort. 

/E

Som jag helst vill se mig själv - glad och till freds framför alla mina prylar i mitt ritrum med gardiner från gårdfarihandlarn och anslagstavlan med foton på minnen från Såårevyn och älskade ungar och dikt av mormor och idolbild på Hep Stars. Drömläget.

Det är som så att jag ofta doppar penseln i kaffekoppen men hittills har jag inte allt för ofta druckit av färgvattnet, vilket en del kanske kan tro efter detta svammel.
De könlösa. Väntar på mysdräkter. 


måndag 22 februari 2021

Helgens begivenheter

 En dockkropp och lite vattenfärg. Köpte upp halva Hobbyboden på prylar. Min favoritaffär.

Varje gång vi kom till kassan med prylar så kom vi på att vi måste gå en runda till, till chefens stora glädje. Ibland är jag dödligt rädd att Hobbyboden ska dö butiksdöden, alla fysiska affärers corona. Ibland låter det som om vi ska få se en spökstad här med tomma lokaler och allt samlat i en klick i Lillänge. Tror jag inte alls på. Vägrar. 

Men alltså, Hobbyboden. Ja, nu är det ju pestens år så man får sålla hårt i butiksbesök. Därmed var det ett uppdämt behov, så att säga. Men hur lyckliga var vi inte när vi tågade hem med docktrikå, långa nålar, penslar, akvarellblock, fineliners, färgpigment, spatlar, vadd, snören och band, you name it. Eftersom det var väldigt lite människor i butiken kunde vi göra några extrasvängar och insupa doften av allt som hör till både min och mina barns barndom. I nästan 50 år har vi handlat färger och penslar och pyssel på samma plats. Ungarna har inhandlat julpysslet och barnkalaspresenterna och jag har köat för gammeldags röda adventsstjärnor i papper och påskbonader och virvateller.... Är inte det trygghet, så säg?

Ja, väl i hemmet satte jag igång projekt waldorfdocka, dock utan ull. Minnen från kooperativa tiden ploppade upp och jag minns att dockorna vi sydde till dagiset när vi var unga och ville vårt förstfödda barn det bästa av allt det bästa var blodfläckiga. Prova att sy fast ett dockhuvud på en dockkropp när nålen knappt kommer åt för den tjocka lilla hakan och armarna som fäktar överallt. Man sticker sig minst en gång. Lovar.

Nu ligger dockan och blocket i min lilla verkstad och väntar på fortsättningen. Själv ska jag arbeta en vecka till. Framför skärmen. Inte underligt man kastar sig över färgpennor och nål och tråd när helgen är inne.

Ha de.

/E



torsdag 18 februari 2021

Nu har jag lyckats spara nästan en månad från sista skriveriet.

 Jag vet vad det beror på. 

Jag har flyttat in i en digital värld utfattig på mänsklig närhet. Inga smygparfymerade tonåringar i min närhet, inga kroppsspråk att förlita sig på eller bråk om insmugglade mobiler i fickan eller bh:n. Inga diskussioner om att man sitter på fel plats. Nu jobbar vi i cyberspace och uppropet sker via ett "hej" i lärplattformen Classrooms privata kommentarsfält. 

Visst. Vardagstjafset är borta, förutom några nya tjafskommentarer som "slå på kameran!" och "stäng av micken"! Mer blir det inte. Borde vara rätt skönt. Man kan liksom koncentrera sig på undervisning hela lektionen. Jo, ja...men mördande skittråkigt och dessutom - arbetsinsatsen för en lärare är nära nog dubbel. Det har vi nog alla bittert fått erfara under oxveckorna efter jul då vi skickade hem ungarna i syfte att minska risken för smitta efter lovet. Naturligtvis andades vi i personalstyrkan ut men ungarna protesterade efter redan två dagar. Det vet man ju, skolan är ju rasterna med kompisar och hånglandet och en fika i cafet. Prio ett, liksom. Svårt att göra sånt digitalt. 

Idag har vi lättat lite på locket och elever kommer på ett rullande schema, och det finns faktiskt inget värre än tomma skolkorridorer. Trots detta är vi lika mycket inne i den digitala undervisningen i alla fall. Det kanske till och med är ännu tjorvigare. Från en livelektion med ett gäng åttor till att nästa minut koppla upp sig mot ett gäng nior. Hoppas att det inte är nån fördröjning på lektionen och materialet jag delat och schemalagt för 9.55. Hoppas att jag gjorde enskilda elevkopior i stället för ett dokument som ingen kan skriva i, bara läsa. Hoppas att jag minns hur man skapade grupper i hangout....

Alla är på plats exakt när vi börjar, då bör jag vara där före för att se till att Meetlänken öppnas av mig först, att jag har blockerat för andra att dela skärmen och att jag har lagt ut en länk till Hangout också samt länkar till lektionsinnehållet. Jag ska öppna lektionen i Meet, öppna systemet för närvarohantering, öppna Classroom och öppna Hangout. Bra också att öppna mailen, samt Drive där jag har mina planeringar. Allt ska vara planerat i detalj innan, improvisation finns inte mycket utrymme för.

Jag måste noggrant gå igenom min plan, som är omgjord för att förstås i minsta detalj ifall jag skulle bli sjuk och en vikarie måste ta över min fjärrkontroll. Efter genomförd lektion där eleverna nu på några veckor skaffat sig nya vanor och vi har skaffat oss ett nytt språk, måste jag anpassa nästa lektion utifrån hur långt vi hann, skriva i classroom för eventuella sjuka och kontrollnördar som vill minnas exakt vad vi gjort (jag, till exempel) och sen schemalägga den. Helst på rätt dag och rätt plats, är ungarna här eller hemma? 

Konstigt vad vi anpassar oss ändå. Man startar en lektion, alla står och stampar i farstun i Meet. Hoppar kvickt in när jag öppnar, en av tio skriker hej och sen samtalar vi på ett nytt språk, liksom.

Skriv in er i privatakommentarsfältet i classroom, säger jag. Sen tittar vi på uppgiften som ligger i bilagan. 

Kan du dela? säger eleven och så delar jag skärm och vi läser tillsammans. När uppgiften är klargjord kommer frågan när de ska vara tillbaka. Som en självklarhet. Lika självklart skapar de grupper i hangout och diskuterar som de skriver till mig i chatten eller smsar, om det så skulle vara. De rör sig lätt i cyberspace och fixar hit och dit och så säger nån att "jag kommer strax, ska hämta kaffekoppen" och nån annan vill att jag omedelbart ska läsa vad hen gjort och ge feedback och jag säger att jag ska göra det så fort jag hinner eftersom jag har 22 andra dokument öppna samtidigt och så skriker nån hej och en storasyster som gick ut för fem år sen tittar in i vårt classroom och vill veta hur vi har det och så får jag hemliga meddelanden i hangout om nåt som hänt i klassen och sen måste nån få upprättelse för att hen minsann hade skrivit in sig i närvaron i chatten och jag säger att det ska göras i classroom och då vill eleven att jag ska läsa i hangout för hen vill prata ostört med mig och då skriver an annan i chatten att lektionen är väl slut nu så vi kan väl lämna. 

Oftast har man en lätt huvudvärk efter varje lektion och tröttheten börjar tära nu. Eleverna gör det bra. Förmodligen vi också, med tanke på att vi inte jobbat på det här viset förr. Jo, vi är en digitaliserad skola och alla känner plattformarna väl. Men att använda på lektioner är en sak, att helt förlita sig på systemet är en annan. Aldrig har jag väl saknat smygparfymerade tonåringar som trängs i dörrarna och smugglar mobiler så mycket som nu. Och när jag är hemma är det några timmars planering och utvärdering att sitta med, allt digitalt. Jo, det är det annars också, men inte alls i denna utsträckning. 

Det känns inte så lockande att knappa sig in i en blogg. Skärm är arbete. Tur man är pensionär snart.

Kanske kommer lusten tillbaka att skriva och berätta när pesten dragit sig tillbaka och papperet och pennan får vara med i leken igen. Men eftersom jag tror att allt har en mening får jag tänka att det är nog något jag ska lära mig av den här perioden. Tycker bara att det är den hårda vägen, liksom...

Återkommer.

/E



söndag 24 januari 2021

Så här ca 50 år efteråt....

 ....inser jag att mamma prackat på mig en åsikt.


Ja, det är väl inget ovanligt i det. Och inget illa ment. När man är liten tar man väl en del för givet i det hem man växer upp i, när det kommer till traditioner och vanor. Så länge ingen kommer till skada. Och jag har sannerligen inte kommit till skada, tvärtom har det tagit mig nära femtio år att plötsligt ifrågasätta en tradition vi haft. En trevlig sådan.

Så här är det: så länge jag kan minnas har mamma ogillat vintern skarpt och alldeles särskilt har hon avskytt januari. Därför har jag även så länge tillbaka jag minns fått äta gräddtårta den sista januari.

Då införde nämligen kära mor en högtidsdag. Ibland var det bara familj, ibland var det grannar och andra vänner. En gång fick mamma till och med för sig att bjuda in väl valda delar av byns ungdom för att roa mig. Gräddtårtan var hembakt och alla var lika lättade att skitmånaden januari nu var över. 

Själv tog jag md mig detta till min egen familj och ungar och gubbe och svärmor och svärfar och annat löst folk som fanns i närheten fick gräddtårta när januari var slut. Precis som mamma har jag förkunnat att den mörka månaden nu är slut och det ska firas att ljuset är på väg tillbaka. Ingen har protesterat. Jo, en. Det var en vän som en gång försiktigt sa att hon gillade faktiskt januari, det var som en nystart. Jag bara fnös. Tyll, tänkte jag.

Jag förstår min mamma. Hon som har skottat sig ut till lilla vägen för att sen ta sig upp till landsvägen som i bästa fall varit plogad för att sedan ta sig till stora vägen där framkomligheten varit bättre. Det har varit vägljuslöst, snödrivor, oplogat, kolmörkt morgon som eftermiddag när hon stretat till jobb.

Att bilen kom in i bilden nån gång då jag var nästan tonåring var ingen säkerhet för framkomligheten. Skotta måste man ändå och det ännu mer. Och lika långt till våren som det var till den gångna hösten, ingen ljusning, inga helger, inga avbrott. Bara mörker och snö, snö, snö.... 30 grader kallt, strömavbrott och frusna vattenledningar. Jag förstår att bara den hemska januari, som nästan sågs som ett hot, var över var det värt att fira. 

En gång sa mamma att det var till och med den enda månad som hade fem veckor. Och sen sa hon som vanligt HUSCH! med eftertryck. Kanske var det därför jag lyckades få till ett par födelsedagar i januari när knattarna började dyka upp. Födelsedagar, julgransplundringar och Sista-januari-himmel-va-skönt-fest. Det blir en del att fira det i den mörkaste månaden.

Idag har vi gratulerat unge nummer två som dök upp som en påminnelse om att det faktiskt bara var en månad efter jul och för ett par dagar sen firade vi unge nummer tre som passade på att glida ut i januarimörkret ett par dagar innan storebror andra födelsedag. Ja, det var ju i slutet av 80-talet. Hur tänkte vi? Någon sa att det var illa planerat med hänvisning till ekonomi. Jag avböjer kommentar.

Jag har som sagt fortsatt att ogilla januari av bara farten. Firat med tårta och suckat som ett eko av morsan att det är så skönt, så. Trots vansinnigt roliga födelsedagar, sena julgransplundringar och inte så värst mycket snöskottning. Mest pulkåkning och kojbyggen, tror jag. Men tårta har jag haft på bordet. 

Här om veckan upptäckte jag att jag inte alls ogillade januari. Vad hade jag fått det ifrån? Hänförd över isblå himmel, frostvita träd, meterdjup, ren och fin snö och så det där varmgula ljuset som bara blir i januari när solen börjar lysa liiiiite längre har jag bestämt mig för att januari är en toppenmånad. Jag räknar minuterna noga hur mycket längre dagarna är. Jag ska njuta varje sekund fram till min absoluta favorit maj månad. Vi har grävt oss både in och ut bokstavligen i dessa snömängder och några garantier för att man skulle ta sig på jobbet har inte funnits. Och taket - hur går det med taket som har en hatt av en meter tung snö på sig? Kommer växthuset att klara sig där under all snö? Vi har skrattat mest, har jag upptäckt. Som att bo och vandra omkring i en -just det - en gräddtårta!

Jag har avskytt januari av bara farten. Konstigt. Jag har som aldrig lidit av denna månad, bara avskytt den. (Morsans favoritord, avsky, när nåt negativt ska sägas med emfas). Precis som om det ingick i god fostran och allmänbildning. Nej, nu gör jag revolt för mig själv. Januari är en fantastisk start, festmånad med vaniljgult solsken och några minuter mer ljus för varje dag. 

November däremot... Den sista november kommer jag att servera en maffig frukttårta. Välkommen. 










/E.

söndag 10 januari 2021

Vilka ljuspunkter fann jag under 2020? Trots allt.

 Det viktigaste som någonsin hänt oss efter våra fyra barn är naturligtvis vårt barnbarn. Hur det nu var med stöket kring födelsen i en pandemi så är han ändå här och har börjat underhålla sin föräldrar med att kunna bitas och sträcka sig lite längre bort i sin utforskning av livet. 

2020 kan summeras som ett skitår, men vi som bor i den här änden av världen har det ändå bra förspänt. Det finns andra som har skitår vartenda år och som dessutom nu fått en pandemi att slåss mot. Vi har blivit påminda om hur viktigt det är med sociala kontakter IRL, vi har fått omvärdera sjuk- och åldringsvården och tackat högre makter för att vi har rent vatten och tillgång till hjälp när vi behöver. Vi har också fått lära oss att rörelsefriheten inte är någon självklarhet. På allt detta har sociala medier svämmat över av tyranniska diskussioner där man hängt ut vem som helst som antas ha misskött sig samt läst lagen för den som int' begrip. Det har gällt allt från att man minsann hörde att grannen hostade till att man gått in på affären tillsammans med sina barn i stället för ensam.  

Så, vilka ljuspunkter fann jag under 2020? 



Att Finn Emil kom till världen. 


Att bloggerskan numera heter Farmor Eva.


Att den rödklädde herren numera heter Farfar Alex.



Att vi blev "mormor och morfar" till en liten men numera rätt stor Nero.


Att vi kunnat göra åkturer runt Storsjön och att det finns så många fina platser att stanna på med fikakorgen.


Att vi kunnat göra någon nattlig tur på våren i närområdet och finna överraskningar.


Att det är nära till havet fastän Norge är stängt och att det finns fina vägar för en roadtrip dit.



Att vi kunnat träffa nära och kära några gånger under sommaren.



Att vi kunnat sitta i växthuset och titta på vårens nattljus.




Att vi kunnat sitta i samma växthus på hösten och fortfarande njuta av växter och färger. 



Att vi fortfarande har vanvettigt kul ihop.


Att vi har kunnat vara i vårt sommarparadis Näkten. I stugan, på bryggan, på Ön, i båten.


Att vi kunnat besöka Skåne ett par gånger.


Att jag kunnat åka på småvägarna i leran och mått så bra av det.




Att jag kunnat träffa min kompis.



Att jag kunnat träffa mamma flera gånger under sommaren efter stängningen av boendet.



Att jag har kunnat plocka körsbär i trädgården, lingon och blåbär i Näkten, vinbär i Solberg och tomater i växthuset.



Att vi har börjat bygga på en altan.




Att vi har kunnat åka och bo i husbilen några gånger.



Att jag kunnat vara i Såå med en kompis och fikat ute i solen.


Att tre ungdomar kunde fira julafton med oss gamlingar.



Att jag har hade så många beställningar på bilder att göra.

Inte så illa, va? 
Hittills har vi klarat oss bra, tack och lov. Nu börjar jobbet igen. Snart kommer dagen att vara längre. Snart är vi alla vaccinerade och kan samlas inomhus och jag kan göra det som jag allra helst vill: samla ALLA och äta gott och babbla i timmar. Om inte alla samtidigt så i alla fall under en längre utdragen period. Det väntar vi på, både familj och vänner. 

//E.