Resa nummer Ett för i år - wihoooooo!.

Resklådan i mitt inre är tillfälligtvis stillad. Samt en akut längtan efter den äldste grabben. Februaritrippen gick till Bergen. Och som en bonus, förutom Staffan, har vi aldrig varit där på Vestlandet i mars.

Vi startade resan en tidig morgon: sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. 

Jag röt åt mig själv inombords att försöka släppa de deprimerande tankarna på människans ondska som blommat ut i närheten de senaste veckorna och försöka leva det liv jag har medan det går. Jag har ju bestämt mig att ta vara på livet och i det ingår att ta vara på nuet. Och faktiskt, till slut, kom en smygande känsla av ledighet och äventyr över mig. Den där jag behöver för att må bäst. Att vara på väg, att veta att det slutar gott. Och det kan jag säga, att öppna dörren till Staffans lya i de vackra gränderna på Bergens sluttningar och höra hans röst att han har städat HELA dan för att vi ska komma, det var guld. 

Vi valde, för hundens skull, att åka de 90 milen på två dagar. Kanske för vår skull också, resan är ju halva nöjet. Smidigaste vägen denna årstid verkade vara över Särna. Solen sken, vägen var mest bar och i Ytterhogdal var vi säkra på att semestern måste avbrytas då hunden valde att rymma.  Det gick bra. Men husse och matte hade tömt hela förrådet på svärord och hittat på några fler också innan hon glatt kom skuttande tillbaka från gud-vet-var. 

Varsågod - resan i bild och text.

Lunch. Vädra hunden. Snabb och kort titt på Särna. Gott om snö är det i alla fall. Lunchen på rågmacka och kaffe satt gott, ska jag säga. Stårsa fick Royal canin puppy  men ratade käket och hoppades att något annat skulle hamna i lunchkoppen senare. Som vanligt inte. Hundmat eller hundmat. Det är vad som bjuds.

Den där allra första kvällen när man är på resande fot och äntligen ska äta middag, vare sig det är på vandrarhemmet eller i tältet - det är den allra bästa! Och det räknas inte att gå ut och äta. Man ska laga själv. Vi har ett säkert kort som vi ofta kör med när man inte riktigt har koktid eller vet vad man ska äta: dansk middag. Vi kallar den så, för någon gång i tiden för länge sen bodde vi på ett vandrarhem eller om det var en camping i Danmark och när vi skulle inköpa kvällsmåltiden fanns MASSOR av kallskuret att välja på samt MASSOR av goda ostar just på den butik vi råkat gå in på. Jaja, det är vår lilla historia men den är viktig. Vad ska vi ha till middag? Vi kör en dansk! Nu har jag väl ändå avslöjat en familjehemlighet...

Jo, just det ja, vi stannade för natten i  Aurdal, alltför likt Åredal, och bodde i en stuga på en camping. Helt ok. Eller rent av huskut bra!

Kolla bara. Vänster sida av kåken är vår. Lyxigare kan man knappast ha det på ett nattstopp i Norges fjälltrakter, Aurdal fjordcamping.

Färden går över vita fjäll ner i djupa dalar där våren är på väg. Inte svårt att stanna och rasta hunden...

Bilderna nedan får tala för sig själv.

På eftermiddagen når vi Bergen. Skuteviksveien. Nu ska vi bara leta reda på den lilla gränden där vi ska bo några nätter. Det är trångt och sluttar starkt och bara en bil ryms på gatan. Och vi som har 78 väskor och en hund. Som vanligt.

Kungligt boende med egen kock i de fina kvarteren nedanför Sverresborgs fästning. Känns tryggt.

Man måste ju gå den vanliga kvällsturen med hunden. Vi knatar upp på Sverresborgs fästning och hittar en fin rastplats. Eller hur? Det är 12 grader varmt och stjärnklart. 

Jahapp. Då ska vi ut med hunden i ottan. Inga problem, fast det är uppför. Solen lyser ju.

Vi använder dagen till att promenera runt i stan. Fika på Festplassen fast det blåser, men det är ändå vår i luften.

Mellan gränderna på Bryggen. Bilderna nedan får tala för sig själva. Jag blir liksom aldrig mätt på att gå omkring i den här stan precis som jag aldrig tröttnar på att resa runt i övriga Norge. Och ofta tänker jag att hus och byar liksom hänger på väggen....

Kvällspromenaderna med hunden blir både långa och många. 

Sista dagen åker vi ut till skärgården på en liten sightseeingtur innan det är dags att åka hem för att bli serverad laxmiddag.

Hundpromenad i skärgårdsmiljö på Sotra

På hemväg genom berg och dalar. 

Rastplatsen vid Sognefjorden är bra att lägga på minnet: Gudvangen. Här får Stårsa frispel då hon dels möter sandstrand men också salt vatten. Ett gäng turåkare som väntar på en båt blir underhållna av doggens galna sprättande. Jag väntar mig nästan applåder sen men där gårtydligen gränsen.

Ja, då landar vi för natten halvvägs hemma på Sveastranda camping på fjället igen, vid sjön Mjösa. Från 14 grader varmt på kvällspromenaden till minusgrader och snö. Och nej, det blev ingen dansk middag den här kvällen. Det blev panikmat från Seveneleven eftersom det ju var söndag och ALLA affärer var stängda i den närmsta orten en halvmil bort och för att vi inte planerade så bra. Seveneleven fick även stå för frukosten. MORR. Den extra hundralappen kunde vi ju lagt på nåt annat kul. Men man lär sig med tiden. Vi har ju rest i nåt antal år nu så om något år till är vi säkert perfekta. 

En bild på den egensinniga doggen som genast tog med sig nallen och hoppade i säng så fort vi kom hem. Kanske hade hon längtat efter sin egen bädd (dvs i vår säng under täcket så nära det går) och kanske hade hon längtat efter vardagen igen. Trots allt har hon nu pinkat in sitt revir även i Bergen, inte bara i Malmö. Men dit ska vi nog snart igen. Nästa resa är redan inplanerad. Häpp!

/E.

Och nu till något helt annat

 Än krig.

Senaste tiden har jag varit helt handlingsförlamad och bara gått omkring i konstiga tankar som att jag inte vill ha fler barnbarn och att jag har tur som levt ett bra liv och att det är ok om jag inte blir urgammal. Och så har jag funderat på att ta ut alla pengar från banken och gräva ner dessa i ett hål i skogen. Som om jag vore rik. Det är jag inte, men det finns så man kan köpa ett par liter bränsle och muta sig in hos någon riddare som räddar en undan ondskan.

Ja, så där har jag gått omkring. Blivit lite mörkrädd och orolig för att vara ensam med alla tankar. Allt för att en av jordens alla djävlar rubbar grannskapet. Kan han inte bara försvinna? Inse att ingen vill ha honom här. Gå tillbaka till mörkret. Krypa ner i underjorden och fastna med huvudet neråt. Tack. 

Jag vaknade upp av en fråga från en granne (vi möttes på kyrkogården med våra hundar) som förvånat tittade på mig och sa: ”Tyckte väl de va du. Sportlov, va?”

Va? sa jag och funderade. Jo, nog har jag lov. Kanske. Men jorden kommer ju snart att gå under. Det får man reda på varenda minut om man som jag envisas med att ha P1 på. Krig och klimat. Det sa jag också. Att vi var på rätt ställe, på kyrkogården, och att vi kanske redan nu borde pinka in nåt revir. Vi ska ju ändå snart dö, la jag till.

Grannen skrattade faktiskt lite och hänvisade till våra hundar. Då var det ju onödigt att vi köpte dom här, tyckte hon. Sen envisades hon med sportlovsfrågan och det var nog bra, jag fick ju faktiskt lov att tänka på annat än döden. Jag erkände yrvaket att en norgeresa var inplanerad. Trots bränslepriser. Men va kul! skrek hon och sa att det måste till nåt nu som gör att man tvingas leva fast vi snart är döa. Jag håller med. Därför ser jag fram emot resan till Norge. Vi biter i det sura dieseläpplet och åker mot havet, precis som vi planerade en dag i januari då vi längtade alldeles sjukt mycket efter att se hur älstingen bor, dit vi inte fått åka pga pandemin. Nu jäklar ska det bli Bergen. En kort men efterlängtad tripp till havet, regnet och sonen , inte minst. 

Jag har packat hela dagen. Irrat runt som en dåre. Busat med hunden som inte fattar vad hon nu ska ut på men känner att nåt ska ske, hälsat på mamma som påminde mig om att ta med ficklampor om vi ska till Norge (ingen aning om vad som rörde sig i hennes lilla värld då) och jagat rätt sorts snus som vi lovat ta med. Kanske kan jag överleva fem dagar till nu. Utan dödsångest, låtsas att jag har mitt vanliga sportlov och att dåren i öst faller som en sten ner i avgrunden. Förresten har vi ju hundarna att tänka på, jag och min granne.

Återkommer med rapport från Bergen.

/E

Ingen snus på doggen. Men en cigarr, kanske.