- 10 år! skrek jag till maken. Det måste vara nåt fel! Tiden har gått så fort men faktiskt hann vi allt det här under tio somrar!
- Nu är det tio till, sa han lugnt, utan att ta ögonen från mobilen.
- Snart i alla fall, lade han till för säkerhets skull.
Jag begrundade detta en stund och glodde i albumet. Verkligen! Det är tio år till! Nytt album, tack. Bra det, jag mår nog allra bäst om jag har ett par projekt att ta till när livet känns tungsamt. För det gör det av och till och jag antar att det också är just livet. Även om tio år just passerade i ett smack.
I dagsläget är jag förtvivlat rädd om och glad över vardagen. Min hjärtan är friska, har hyfsade jobb, har bra bostäder och har möjligheten att välja middagsmat. Tacksam. När vardagen rubbas, just nu av en pandemi, blir det inte så kul. Det är då om nån gång man blir medveten om sin gråa lunk och hur det blir när guldkanten tas bort.
Just nu tänker jag på julen. Fan också. Det är inte bara det att det är jul, det är ju den där ohämmade lusten jag har att fixa nån fest för ett större gäng. I juletid brukar det företrädelsevis handla om min familj... Nu ser jag framför mig en enslig jul. Coronajul. Urk. Behöver vi ens ha julgran? Vi skiter väl i att baka, va? Och vem ska ha nån julklapp? Blir det ens en enda under granen? Om vi har nån gran, alltså? Vilken funktion har jag i jul om jag inte lagar mat till tio personer och har paket och tomtar överallt? Så där håller jag på.
- Koncentrera dig på albumet, du, säger maken, i stället för den där coronaskiten.
Ja, ja, suck. Men det är lugnt. För årets nykomling, tillskottet till jullådan, den alexanderssonska jultraditionens varumärke, julens måste och budbärare har inhandlats: ytterligare en tomte!
Där satt den! Eller där står den, menar jag. Lite vilse bland orkidéer och dammig köksbänk. En liten porslinstomte, inköpt som alltid några veckor innan jul, och som inväntar kollektivet han ska trängas med på fönsterbrädan. Så då så. Blir det jul? Vad tror du?
/E.
