Jag saknar min mamma

 Vi gick förbi en dunge med aspar idag. Det susade ordentligt när en befriande bris drog fram i hettan. (Ja, det är HETT när det är 25, i alla fall i min värld.)

Aspesuset fick mig omedelbart att tänka på mamma och jag kände en enorm saknad. Ofta, särskilt i mina tonår när morsor mest var i vägen, var jag förundrad över hur hon uttryckte sig om naturen. Hur arg eller irriterad jag än var för tillfället så var det omöjligt att inte lyssna.  

Hon satt på bron till huset och lyssnade till asparna. "Dom viskar, hör du det?" sa hon. Asparna var viktiga, de skulle alltid stå där och viska. Ibland talade hon om asparna med sån ömhet i rösten som att det vore barn. Jag minns att jag liksom också stannade upp, som om jag missade något hela tiden. 

Ibland kunde hon sitta vid köksbordet och med några få ord beskriva en ljuvlig sommarkväll. Då kände jag en viss oro, för jag var alltid rädd att hon skulle försvinna. Ljumma, ljusa och alldeles ljuvliga sommarkvällar i Åredalen gick inte att på något vis jämföra med någon annan plats på jorden, det förstod jag. Men min mamma blev så drömsk när hon talade om sommarljus, violdoft, starens knäppande och sjön som var alldeles stilla att jag var rädd att hon liksom skulle uppslukas. Det fanns en längtan efter något okänt, något som inte vi ungar räckte till att täcka upp för. Så upplevde jag det. Samtidigt var jag påverkad av det hon sa. Och jag tänkte att det fanns nog ingen annan mamma som såg sommarkvällar eller hörde aspar på samma sätt. 

I alla fall ingen som avslöjade sina tankar. Jag saknar min mamma, för jag behöver höra det där ibland. Annars försvinner ögonblicken i mediabruset eller vardagsstressen. Ja, jag stänger ofta av allt, när jag är ensam. Lyssnar efter mammas röst för att hon ska berätta vad jag ska känna, se eller höra. Men det blir inte samma sak. Jag får vara tacksam att jag har de här speciella minnena och att hon var så förnöjsam när hon delade med sig. 

/E

Tänketid

 Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna. 

Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var. 

Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten. 

Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.

Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång. 

Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord. 

Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon. 

/E. 

Förlust

 Nattens sömn var tung, djup och antagligen behövlig. Drömlöst har jag sovit mig igenom nio timmar, som ett litet barn. Vaknar med en känsla av stor förlust. Någon har stulit något från mig. 

När meddelandet "personen du söker verkar vara off line" dök upp på skärmen för en månad sen förstod jag att något var fel. Min kusin, som växt upp i samma urfamilj som jag, var borta för alltid. Den lilla ungen med hängslen på byxorna som sprang i sina träskor i gårdsgruset för att kolla vad vi större ungar höll på med, dök omedelbart upp för min inre bild. Inget annat. Jag ringde och fick inget svar och en timme senare kom meddelandet jag visste skulle komma. 

Begravningen är över, nu återstår tankar och minnen och jag måste vänja mig vid att inte ringa eller få samtal som ibland kunde vara nästan en timme långa. Vi hade mycket osagt och det är inte länge sedan vi pratade om gamla släktingar som han inte hade full koll på men som jag skulle berätta om, helst med bilder. Jag sa att det märktes att han började bli till åren, då brukar man intressera sig för sånt. Alltid för sent, liksom. När de man skulle frågat redan är borta. Som vanligt svarade han att han bara var 25, standardsvaret sen lika många år tillbaka. Jag skickade en bild på hans farmor och farfar, min mormor och morfar. Jag berättade att sorgen över att mormor lämnat urfamiljen snabbt byttes mot glädjen att en ny person skulle fylla tomrummet. Det skulle komma en unge till i familjen och vi som var lite större fylldes av olika känslor, minns jag. 

Allt kändes ovant och spännande och jag, som skulle fylla 14, skämdes till och med lite. Det var som att få ett syskon sent. Som tur var, var min bästis i samma situation och hon skämdes lite också. I vår unga tonårsvärld var man för gammal att skaffa bebis när man redan hade ett par tonåringar. Jag berättade det här för min kusin för några veckor sen. Vi skrattade gott åt det. 

Alldeles för tidigt ändades livet och nu dyker massor av fina minnen upp. Kontakten oss emellan har alltid funnits om än i vågor både på grund av åldersskillnaden men också livssituationer. Trots det har urfamiljen samlats i olika sammanhang med alla respektive och nya små tillskott. Åldringar har lämnat oss av naturliga skäl och begravningar har vi klarat av med en känsla av saknad och tacksamhet för att vi haft varandra så länge. Men en ung människa ska inte dö. Då blir allt annorlunda. 

Roliga minnen om min kusin och annat skriver jag hellre om i Enhenna där jag samlar sånt som handlar om livet jag varit med om, mest med en gnutta, eller för mycket, humor. 

Nu ska jag försöka fatta vad som hände och sörja. 

Det är livet jag talar om. 

/E

Sovmorgon i Bergen

 Ingen hund som kryper närmare väcker mig. Det är tyst. Maken andas nästan ljudlöst. En vuxen son nyser en gång bakom den stängda dörren. Är han vaken? Det regnar inte, en svag doft av okänt matos letar sig in igenom gläntan i fönstret. Det är två meter till nästa husvägg, som gränsar mot gatan, den branta backen. De vita trähusen ligger tätt, tätt ihoppusslade på sluttningen. Bakom det här huset reser sig Sverresborgen, huset nästan lutar mot klippväggen. Tryggt. Här bor min son i en mysig lya. Vi är inhysta i sovrummet och själv sover han på soffan införskaffad för att just kunna sovas i vid behov. Enligt honom. Själv är jag mer tveksam. 

Gårdagens tågresa genom Norge sitter i kroppen ännu. Idag behövs benspark. Ondskan vilar på lur medan jag har roligt och njuter av tågresor, bilturer och långa sovpass utan hund. Saknar hunden, men hon har semester på annat håll, bättre för henne. Om tre dagar är vi tillsammans igen. Då sätter hon fart på oss. 

Idag ska vi utforska öar och byar närmare havet. Vi vet en plats vi vill besöka och luncha på. Det ser vi fram emot. Det rör sig i köket, kaffedoft!  Staden sover, fast en festival pågår. Konstigt. Det är ju fredag och Bergensfestivalen pågår. Vad gör Bergensarna? 

Snart får vi hotellfrulle uppdukad igen. Ungen,  för han är "ungen" även som vuxen, skämmer bort oss med allt man kan önska sig. 

/E. 

Listor, blodtryck, senap och tonåringar.

 Listor kan vara bra när det blir så mycket på en gång att hjärnan kokar över. Det funkar för mig, lika gott som att skriva in varenda grej i kalendern på väggen. Många trevligheter blandas nu med jobbigheter, en träff med ortopedläkaren gav högt blodtryck och då slogs på stora trumman. 

Att få höra att man har högt blodtryck ger ju en högt blodtryck. Bara det, alltså. Jag har aldrig ätit medicin, Tacksamt inser jag att livet hittills varit toppen även i det avseendet. Mina två små piller på frukostbordet går att försaka, eller helt enkelt strunta i under resetider. Det är D-vitamin och zinktabletter. Ja, nu slinker ju en och annan smärtstillande in då jag har Ondskan att dras med. Enligt mina doktorer tycks man kunna knapra rätt mycket sånt. Där är vi oense. 

Nåja, det höga blodtrycket ska nu genast kollas upp, beordrar min vardagsdoktor. Ja, ja, jaaaa! känner jag att jag grymtar inombords och känner hur blodtrycket stiger. Bara "allt" är överstökat så har blodtrycket sjunkit. "Allt" är sånt som ska göras. Jag skriver alltså listor. 

1. Baka drömmar

2. Städa badrummet och toan

3. Stryka det extremt få saker jag har som nödvändigtvis måste strykas

4. Kloklippa hunden

5. Köpa snus och senap.....

Typ. Men listor har en lugnande effekt. Man stryker ju det som gjorts och det blir så synligt att man faktiskt hinner göra tre saker på en timme, inte under flera dagar som det känns ibland. 

Besöket hos ortopeden var intressant. Ondskan skulle diskuteras. Vändas och vridas på. Han, för det var en han, berättade allt som kunde gå fel. Allt. Det var allt från risker i vissa rörelser till infektioner i såret. Hårresande. Jag kände redan där hur blodtrycket steg. Men samtalet avslutades med att "de flesta blir bra och nöjda. Hoppas jag inte skrämt dig". Jo. Jag är skärrad. Men för att jag skulle få lite betänketid skulle vi höras på telefon i augusti. "Ring på min födelsedag", tänkte jag lite galghumoristiskt. För när den infaller har vi gjort allt vi planerat och jag kan börja julstöka så allt är klart inför ett eventuellt höftbyte. Ja, vi får se. 

Jobbet får dominera tankeverksamheten nu ett par dagar till. Elever i högstadiet, näst sista veckan innan sommarlovet. vikarie... Tänk ett varv till på den kombon. Men jag kanske ska tillägga att mitt varande inom klassrumsväggarna nog sänker blodtrycket. Ungar i tidiga tonåren är fortfarande bäst.

/E