2023 - minnesbilder

Januari 

Svärson, make och son (födelsedagsbarn) går med målmedvetna steg framåt mot en finmiddag på restaurang. Efter kommer vi damer. Det fanns en tid då vi noggrant planerade för den här tiden. Två pojkar fyller år en månad efter julafton. Familj och vänner har av och till efterfrågat en konsekvensanalys när det gäller planering av födslar. Alltid har någon tyckt synd om oss, som i den fattigaste månaden måste hålla ett par kalas med ett par dagars mellanrum dessutom. Men vi som liksom inte haft något val har inte sett "problemet" utan möjligheten till en hejdundrande julgransplundring för ett större gäng kompisar på en och samma dag då de var små. Det funkade alltid, hur "fattiga" vi än var. Vi fortsätter fira. I mörkaste januari, med blicken riktad mot ljuset, kommer vi att hitta på något riktigt kul för våra födelsedagsbarn.

Februari

Lilla mamma fyller 93. I sin egen värld samtalar hon med sina kära dalahästar, fnissar lite åt sig själv och blir så lycklig över fika. Vi satsar på semlor. Mamma har alltid firat familjens födelsedagar med paket och fika på säng så länge det gick. Några barnkalas var det också, men inte så stora av naturliga skäl, glest med ungar i glesbygd. Två roliga foton har hjälpt mig att komma ihåg ett par komiska partyn från min ungdom. Ett där mamma ställt upp oss i trädgården, min elvaårsdag. Då hade hon samlat de som fanns hemma av alla tjejer i byn. Inga killar. Jag skrattar och ser ut att äga hela världen och om jag inte minns fel, min bästa present var en leksakshund som jag gömde i köksskåpet då tjejerna kom. Inte för att jag var generad utan för att jag var rädd att de skulle slita ut den på något vis.  Det andra fotot är från min brors födelsedagskalas, tror faktiskt även han fyllde elva. Mamma hade samlat ihop ett gäng killar så gott det gick. Inga tjejer. Eftersom jag var hemma fick jag sitta med och fika, så klart, och jag ser ut som en koloss bland de mer spensligt byggda små killarna. Men de där två fotona visar jag inte här. Däremot får du se mamma hur hon såg ut i februari i fjol. Hon har alla sina fotoalbum i bokhyllan, länge var det de som var underlaget till våra samtalsämnen. Idag fungerar det tyvärr inte. Men de står kvar, så klart. Man vet aldrig när en bild öppnar ett litet hål att minnas genom.

 

April

Här är en som fyller tre år. Då kommer farmor och farfar som ett skott med paketen under armen. Skåne i april, så ljuvligt! Att få umgås med Prinsen och hans föräldrar har blivit tradition i april liksom resan till Bergen i mars. Jag älskar att resa genom Sverige, men när det gäller små prinsar är det på tok för långt. "Han kunde ha bott i Australien" säger en vän. Men det är klen tröst när man vill höra barnskratt och känna hur mjuk han är, se vad som hänt sen sist vi sågs, hur han växer... Ja, det är svårt då det är så stort avstånd. Men en resa till Skåne på vårkanten piggar upp. Malmö är en trevlig stad och det blir många promenader i parkerna och ett och annat restaurangbesök eftersom Prinsen "gillar det". Han beställer sin mango lassi och så underhåller han oss allihop och ser till att det inte blir allt för lång sittning med tråkiga vuxensamtal. 

Det fanns en tid då vi släpade med alla ungar på restaurang när de var små och vi var på semester. På något sätt var det höjdpunkten - att äta ute. Det blev naturligtvis inte många gånger, kanske bara en, men ändå , det var något stort. "Gå på krogen", sa dom, till mormors stora förfäran.

Maj

Maj har alltid varit min favoritmånad. Ljuset är intensivt dygnet runt, växthuset luktar underbart av jord och gräs, semestern är nära och världen är ljusgrön. Vi planerar resa med husbilen. Jag hamnar i ett kritiskt läge då min höft stoppar längre hojturer och dessutom har vi skaffat hund som vi då måste ta hänsyn till när det gäller väder. Husbil påverkar motorcykelåkning, brukar maken säga. Ja, nu är det ett faktum. Men å andra sidan - allt har sin tid. Vi funderar på olika mål att åka till. Vi ska väl fira rubinbröllop ändå? 

Maj månad består av en blandning av glada planer, goda middagar på vår fina altan som är nästan helt klar och min onda höft. Artrosen är konstaterad och träningsprogrammet i en app. Det SKA gå. 

Juni

I juni är jag rätt matt, faktiskt. De sista dagarna på jobbet - tänk dig ett gäng sommarlovstörstande tonåringar tillsammans med lika sommarlovstörstande lärare. Tillsammans ska vi försöka härda ut med diverse påhitt, mer eller mindre festliga. När skolporten stängt och jag har landat (oftast i växthuset och gärna med en liten Negroni) börjar semestern. Bilden får symbolisera lovet. Vissa dagar åker jag 10 mil raka spåret till E och sitter vid hennes köksbord och glor ut över barndomslandet. Vi löser världsgåtan om och om igen, skvallrar om byn precis som våra mammor skvallrade om byarna. Ibland talar vi om gamla hus och gårdar och kalhyggen, ibland om våra barn och liv. Vi har känt varandra i femtio år och delar det mesta. Efter det är man den gamla vanliga Eva igen och känner mer igen sig själv. Och så åker jag hem, prisar maken som fixar med husbilen så att allt fungerar och lite till. Städar in oss och packar. Mot friheten! 

Juli

Tacksam för att vi kan. Vi reser hela juli. Vi har med T till Skåne och på vägen stannar vi i Gustavsvik i Örebro. Kollar om vi känner igen oss sen en camping trettio år tillbaka. (Nej). Vi tillbringar en vecka med Prins och familj, reser lite längs kusten längst ner, lämnar T hos sin bror och så åker vi själva uppåt via västkusten och sover med utsikt över Tjörnbron. Regn och rusk, gör inget. Vi äter och dricker gott, går långa turer med doggen. Sen åker vi till Rjukan i Telemark, ser solspeglarna och historiska platser som Vemork. Vidare mot Bergen och några dagar med S. Efter det hemåt över Jotunheimen och sen Härjedalen. Vilken resa! Att ställa husbilen på en parkering på fjället och bara njuta….eller vid havet. Eller på en pinfull familjecamping. Allt lika kul. 

Augusti 

I augusti firar vi vår rubinbröllopsdag genom att åka till höga kusten med motorcyklarna och hunden (numera är vi starkt väderberoende, som sagt, eftersom det ska vara kul för hunden också). Det regnar mycket i augusti, så vi får försöka tajma aktiviteterna. Resan till Höga kusten blir fin, roliga vägar att köra på och en mysig stuga att bo i, i närheten av Kramfors. Nu har vi ett litet smultronställe att besöka vid behov och åksug. Men det allra finast i augusti är allt när ALLA våra ungar samlas en vecka och vi bara umgås utan måsten. Jo, ett måste fanns det - Prinsen ville se ett vattenfall och pappan hade lovat en tur till Ristafallet. Mission completed. För övrigt behöver jag knappast nämna den där känslan då alla fyra dyker in i huset samtidigt, så klart med respektive och barnbarn. Det är min och vår absoluta rikedom.

September

Förutom att mitt eventuellt sista jobbår  startat bjuder september på möjligheten att ta en sista höstturné med husbilen. Vi åker på fiskeresa längs Vildmarksvägen.

Jag har svårt att sätta fingret på vad som gör den här korta turen på fyra dagar så oerhört vilsam och så mycket semester. Vi som åker så mycket till skilda platser långt bort och nära. Det var något med stämningen (mest regn) och på något sätt planlöst. Jaa, det var bara vilsamt. Maken provar flugfisket, jag provar kastspöt men inga fiskar vill vara med. Att bara lyssna på vatten både från himlen och från forsarna och ta långa promenader i skogen med hunden, fnissa åt den obefintliga utsikten på Stekenjokkplatån och bara vara...vilken lyx!

Oktober

Oktober bjuder på fina höstdagar och jag är igång med skolarbetet på riktigt. Brorsan kommer en helg och det blir ett hastigt däckbyte för att sen ta en tur till barndomslandet för att ”smyga lite i buskarna” som vi säger när vi trampar omkring i skogar och på vägar och sjöstränder där vi växt upp. Det är riktigt kul. Men dagarna blir kortare och faktiskt längtar jag snö och ljus. Vem kan ana att vintern kommer för att stanna redan nästa månad?

November

Full vinter. Julklappsjakten är igång. Snöskottning, förvånade träd som inte fällt löven, växthuset jag inte riktigt hann avsluta, krattorna som stod lite här och var översnöade… Hela november är som en enda gräddtårta och vi kan bara snabbt ställa om oss till full vinter med mer än en halvmeter snö, pang tjoff!

December

Ännu en jul och min 67:e. Utan att tumma på några familjetraditioner eller bara gamla vanor  fixar vi till allt. Men vänta nu, inte riktigt. Vi jular till det redan första helgen i december som också råkar vara första advent. Ska man ändå hänga upp stjärnor kan man lika gärna ta fram resten. Utom granen. Den har alltid klätts kvällen innan julafton (gammal vana vi båda haft med oss från urhemmen), men nu tummar vi lite på det och i år, hör och häpna, köper vi även plastgran! Detta har icke förekommit tidigare. Nej, i sista minuten, eller liiiite mer planerat med barn i släptåg, både i vagn och mage, har vi inhandlat diverse levande granar. Eller tallar.

En gång var vi så sena i vårt införskaffande av gran, typ ett par dagar innan julafton, att en son lite nonchalant, men med klar darr på rösten, sa:

”Ska vi ha nån gran i år eller ska vi skita i det?"

Lite bredbent stod han på köksgolvet och kliade sig i skallen. Jag minns att jag övertygade honom om att gran eller tall skulle stå på plats inom 24 timmar. Han grymtade belåtet och försvann ner till sitt igen. Vi fixade granen. Eller tallen. 

Ja, julen har varit fylld av hemkomlingar och mat och paket. Tacksamt konstaterar jag att allt är som det ska. Ändå finns ju den där känslan av att "julen den är roligast när barnen är små" som mamma alltid sagt och innan dess mormor. Förmodligen är vi inte ensamma om den tanken. Men nu 'r vi glada för det vi har och ser framåt. Ljus och glädje åt alla!

/E

 

Julminnen.

 Juldagarna har gått. Som alltid står jag förvånad mitt i dammet som är kvar och känner mig lycklig och vemodig. Lycklig för att vi har de jular vi har och vemodig för att tiden går och de första jularna blir allt mer avlägsna. Idag tänker jag tillbaka på jularna, tacksam in i själen för att vi fått ha det så gott. 

Bland alla minnen jag har kan jag bara finna två där juldagarna varit tunga och en där vi plötsligt insåg att inte urhemmet längre var den självklara samlingsplatsen vid jul. I övrigt är det bara som en enda lång bullerbyberättelse från start till nu. 

I natt låg jag och funderade en stund, koncentrerade mig på att verkligen minnas de allra första uppfattningarna om jul. Jag har en svag aning av ett golv fyllt av paket och julpapper. En jättestor blunddocka i en kartong, vuxenben runt om, tomten med sälskinnspäls i dörren. (Jo, mamma hade en sälskinnspäls hängande i källaren. Ett urholkat lik, som min fantasifulle bror senare sagt). Vi det läget kopplade jag inte ihop tomten och morsans päls, jag bara njöt av stämningen och dockan. 

Ett annat mycket tidigt minne är då jag satt och lekte med lyckotrollen på golvet i kammaren (”kammarn”, rummet mellan köket och ”salen”. Det var ordning förr, lätt att orientera sig i hemmet då alla rum hade ett namn). Då knackade det på köksdörren, ingen väntades så det blev en viss rörelse i köket. Någon ”främmande” kom, någon undrade ”håcken ere”? Och vad hände? Jo, TVÅ tomtar tittade in. Min känsla var att ingen i familjen hade den ringaste aning om vilka dessa var eller var de kommit från. Någonstans inom mig anade jag då att tomten var något en vuxen klädde ut sig till. Därför var det med blandade känslor jag hörde de vuxna prata om vilka tomtarna kunde vara och hur de kunde dyka upp så oanmält strax innan julafton. Konstigt också att de hade presenter till mig, och förmodligen även till min bror, med hälsningar från tant Gitta och farbror Algot. Kanske var det två äkta tomtar? Min familj pratade om dem då och då under de följande juldagarna och alla var ense om att det var något mystiskt. Mormor hade något spanande i blicken när hon tittade ut genom fönstret över symaskinen, och jag väntade på ett avgörande - äkta vara eller fejk. Men icke. Jag har aldrig fått veta vilka de var. 

Två jular har präglats av sorg. Då har det varit trösterikt att ha ett gäng ungar som splittrat tankarna, när nära och kära blivit sjuka och gått vidare. Det underliga är att julen har firats ändå, trots att man velat kasta saker i väggen, när tindrandet varit ett hån och alla haft stenansikten för att inte gråta hela tiden. Vi har firat jul med tunga sjukdomsbesked och vetat att det är sista gången vi är samlade, vi har firat jul med minnet av en begravning två veckor tidigare av en allt för ung person. Ändå jul. Julklappar, barnskratt, Kalle Anka…

Men jag tänker på all glädje som övervägande jular fört med sig, hur bra vi haft och har det. (Naturligtvis tänker jag också på de många som inte har ljusa minnen. Det gör jag ofta, men det händer att jag hamnar ett tillstånd då jag bara ser att världen är ond och det finns inget hopp. Det är då jag går tillbaka till mina minnen och funderar på vad som är meningen och vad som egentligen är min uppgift. Ja, nu kan det bli lite djupt här, så det avstår jag från, just nu.)

Någon enstaka gång har jag funderat över hur det skulle vara att resa bort över jul. Funderat. Inte tittat på resor, bara försökt sätta mig in i känslan. Jag har sagt till maken att det kunde kanske bli aktuellt om ingen ”unge” firar med oss. Med fyra barn har jag svårt att föreställa mig att det skulle ske. En gång var det dock nära. Det var när de två äldsta grabbarna var i andra världsdelar över jul och den yngsta, dottern, ville åka till sin pojkväns familj och fira. Bestört insåg jag att en, endast EN, unge skulle vara hemma. Hur skulle det bli? Farmor skulle fira hos andra, mormodern var så trött att hon föreslog firandet till mitt på dagen och farfar var sjuk så det var osäkert om han orkade. Vi försökte med ett litet förvägsfirande då yngstingen ännu var hemma och lekte julafton kvällen innan. Inte så lyckat då gamlingarna inte var med på noterna. Jul firar man på jul, inte nån timme innan. Jaha, vi fick finna oss, diplomatiskt, och överlevde julen med ett ekande kök som vant sig vid nio personer minst till julmiddagarna. Det gick, det med. 

Våra urfamiljers julfirande har präglat vårt. Ingen av oss har velat tänka nytt. När vi träffades firade vi jul hos våra respektive familjer ända tills det kom ett barn. Då bestämde vi att firandet skulle varvas hos våra respektive urfamiljer. Därmed blev vår förstfödde den som bröt ordningen med livets första jul hos sin farmor och farfar. Han hade med sig en mamma som, nästan 30 år gammal, undrade om hon skulle överleva julafton. (Det gjorde hon ju. Fast jag minns att det var skönt att gå hem med niomånadersbäbisen sen). Farmor, min svärmor, höll på att slå knut på sig för att jag skulle trivas och känna mig som hemma. Jag förstod då att hon insåg traumat, liksom.

Jag har växt upp i ett hem utan mycket pengar och överdåd. Men jul har firats stort. Julkänslan kom då adventsstjärnor hängdes upp, ljusstaken kom på bordet med fyra stearinljus, (elstakar fanns inte i hemmet då jag var liten), och så det där nedräkningsljuset med siffror 1 till 24 vi ungar fick varje december. Detta eldades varje frukost ( kakao och knäckemackor) och så lekte vi med några pyttesmå plasttomtar som mamma tog fram lagom till lucia. Så smög sig julen på. Jag kan säga att när ljuset brunnit till siffran 4 hade man nästan  gett upp. Det skulle aaaaaaldrig bli jul. Men det blev det, varje år, och lika magiskt varje gång. En julkväll, efter paketöppningen, sprang jag ner i källaren och gick in i pannrummet för att lyssna på pannan, känna lukten av gamla verktyg och damm och se om allt var som vanligt i huset fast det var en magisk kväll. Det var en sällsam känsla. 

Efter otaliga jular, varannan med våra respektive urfamiljer, har inte mycket ändrats. Julklappar, skinka och sill. Tomtar överallt, röda gardiner och dukar och julgran eller jultall, …allt ska vara sig likt. Ändå har något förändrats, magin bleknar ju naturligt med ålder. Jag vet inte om vi kunnat plantera den i våra barn, den som i alla fall jag kände som liten. Men det fanns en annan typ av magi som jag nog inte tror våra barn upplevt. Precis som min mamma alltid sagt till oss, att vi aldrig skulle få uppleva den magiska julkänsla hon haft som liten. När jag tänker på det, saknar jag något alldeles förfärligt. Jag tror att det jag och min mamma har gemensamt är att julen var så märkvärdig. Idag känns allt utslätat på något vis. I butikerna skyltas julen redan i oktober och Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson har snart gjort sitt som TV-program. Naturligtvis förändras allt, trist vore det väl annars, men liiiite magi borde man kunna få uppleva. Jag såg något hända då min femtonåring en jul sa att efter julklappsutdelningen "kanske jag drar till kompisarna för vi skulle ta nån tur med skotern...". Jag minns att jag blev helt förfärad. På JULAFTON? undrade jag. Ja, sa han, och såg ut som om det var inget speciellt med den här kvällen. Då förstod jag att förändringar pågick som jag hade missat. Det blev nu inget för kompisarna fick inte ge sig iväg på någon skotertur. Andra mammor hade också höjt på ögonbrynen, fick jag veta. Men sedan dess var liksom de där glittriga barnjularna lite mindre märkvärdiga i vårt hem. Nioåringen hade just också avslöjat tomten och därmed var det över. 

Ja, vi har ju fortsatt som vanligt. Barn har kommit och gått allt eftersom de flyttat runt i världen. Vi har kunnat ha våra gamlingar runt om oss över juldagar, det är jag tacksam för. Nåja, nu väntar januari, jag har annat att fundera över. Det kommer säkert att bli jul nästa år också. Och jo, en stor förändring har skett här -  jag köpte en plastgran! Det blev jul ändå. 

Nu ska jag samla ihop en årskrönika - hoppas på tolv bilder som stöd för minnet. He'påre!

/E.

Plasttomtar som kom fram till Lucia. Kälkar och skidor är borta sen länge. 

Julstämning från mor. Broderad i skolan på fyrtiotalet? 

Tomtesamlingen på en och samma plats. 
Och hyacinten, hördu, ingen jul utan hyacint!