Jultankar

 Nu när man sitter på kammarn och kan landa i sig själv lite, ensam i huset, finns det gott om plats för skrivande och ritande. Tack och lov.

På sistone har jag dock allt mer frågat mig vad det är bra för. Vad är målet? Mer än att jag måste ibland skriva ( och rita med, för den delen) för att veta vad jag tänker, som någon sa. Ja, då fortsätter jag då. Och just nu tänker jag på julfirandet och förhållandet till det. Jag gör så som mamma alltid gjort: förklarar för utflyttingarna att man inte alls behöver känna sig tvungen att fira här och där utan man väljer själv. Vem vill tvinga hem en unge, just för att det råkar vara jul, som egentligen vill vara nån annanstans? Svaret är kanske enkelt. Det vill alla. Det tror jag i alla fall, med tanke på allt från gamla juldängor om att man kommer hem till jul till dagens sociala mediebrus med en aldrig sinande bildflod av samlade generationer.

För mig, som alltid velat samla ALLA, känns det konstigt att det börjar fattas någon fast det är naturliga skäl till det. i år var det särdeles märkligt, men ändå var det jul. Det märker jag ju. Jag har bakat kakor, kokat saffransknäck och nån vegansk variant som smakade skumgummi, tomtarna är på plats och julgardiner och hyacinter i varje fönster. Jullukten ligger tung i huset, så även på gatan, för ute har det luktat mest revbensspjäll, tycker jag. Kanske har man kunnat vädra Jansson också. Själv har jag öppnat dörrar och släppt ut diverse kåldofter: brysselkål badande i smör och nötter, picklad rödkål och den absolut livsnödvändiga långkålen, gräddig och grön. 

Julgranen är traditionsenligt klädd strax före julafton och lackarkvällen var den 23e. Som vanligt. Tre unga personer och en hund drällde in till Kalle Anka och pigs in a blanket with pink rhubarbmargaritas enligt Jamie Olivers julkoncept i stället för glögg. Alltså, man var ju bara tvungen att hitta på nåt. Nåt annat. Nåt annat att minnas än corona, menar jag.

Det gjorde succé. Kanske särskilt de små grisarna. Här satt alltså vi och mumsade på snacks bestående av baconlindad blodpudding, baconlindad korv och baconlindad brie med cashewnöt. Blodpuddingarna gick åt först. Nedsköljda med ljusrosa margaritas. Tänk på det en stund. Ett vinnande koncept.

Julmiddag och julklappsöppning och pangtjoff slut på allt. Osentimentalt skuffade vi ner pappersskräp i kassar och bytte kvitton för eventuella byten av varor. Hunden fick leverpastej och en promenad och alla somnade lyckliga och glada och tacksamma för att vi har ett gott hem i ett gott land. Och då låg jag och tänkte på jularna och de nära och kära och hur det varit. 

Mamma och jag pratar ibland om "förr i tiden" eftersom det oftast är där hon befinner sig i tankarna nu. Som alltid då det blir jul berättar hon att jularna var bäst när hon var liten och att det vore en innerlig önskan att vi skulle fått uppleva den stämning och det hon upplevt. Den finns inte nu, säger hon bestämt och det har hon alltid sagt. Troligen säger jag samma sak, för jag tänker ju samma sak. Undrar om våra barn också tänker det? När jag frågat mamma säger hon att det var högtidligt, alla samlades, man tände gran och åt länge och var lediga tillsammans, åtminstone en dag eller två. Julklappar har alltid varit viktigt, inte nödvändigtvis stora och dyra, hellre många små. Jag tänker nog samma sak om mina barndomsjular. Och önskar att våra ungar fick ha samma känsla av högtid. En sak är då säker: att alla samlades har varit ett tecken på jul. Och varför inte? Julen är lång, går att töja. I fjol hade vi julafton två gånger då en hemvändare kom senare. Det går alldeles utmärkt. BARA DOM KOMMER HEEEEM.

Så där ja. 

Nu är det ju så att det inte går att återuppväcka döda eller kommendera hem folk hur som helst i coronatider. Men annars, så... Samtalade med den som bor på andra sidan norska gränsen och undrade hur han skulle överleva jul utan gamla mor och far och sina barndoms nejder. "Inge bekymmer för mig, det", sa han glatt och upplyste mig dessutom att det nog mer var mitt bekymmer att han skulle vara allena. Den andre som bor i en annan världsdel, dvs Skåne, avslöjade en lite mer känslosam hållning och sa att "det känns lite konstigt" men tröstade oss alla med att det går att skajpa. Nåja, barnbarnet är nog mer intresserad av mor och far än skajpande med några gamla jämtlänningar än så länge. Men vänta bara.

Andra tider kommer. Men inget är som när man är liten och ALLA är samlade, så det så.

/E

Och då for jag "hem"

 Nu kände läste jag mig som de där romanerna "Vi for upp till mor"... osv som jag ännu inte helt tagit mig igenom. Det kan ju vara något kommande projekt. 

Men i alla fall, jag åkte upp till barndomshagarna med ärendet att placera ut några julgranar bland kära familjemedlemmar som vilar i jorden. Ja, det var inga stora granar, bara några små. Men kulor och sånt, det finns med. Gulligt och en hälsning till morfar som ockuperat min hjärna ett par dagar. Han gör det ibland. Det finns säkert skäl till det. Förutom att dela ut julglädje bland de döda träffade jag en högst levande kamrat som bjöd på chaité, stut och bullar på stranden. 

Det luktar något särskilt där i Åredalen. Frisk luft kanske, helt enkelt, men jag bor ju i samma friska luft till vardags. Mer eller mindre i alla fall. Jag tror ändå att det är fjällen som luktar. Och blandskogen. Vi traskade i skoterspåret och mammas röst hördes i huvudet "Je tyttje de e bra ma skoterspåra för då kan man ju gå ätt schön lättar".  Håller med. Så många gånger jag ringt hem och undrat hur mamma haft det i sin ensamhet och då hon svarat att det varit en fin dag och att hon promenerat lååångt i nåt skoterspår på sjön, så har jag liksom slappnat av. Alla har det bra. Promenad på sjön. Skutan i fonden. Skogen på ena sidan och byn på den andra. Tryggt.

Vi gick till ett vindskydd och fikade. Löste alla nya världsgåtor som dykt upp sen vi sågs sist i denna pestens tid som skiljer oss åt onödigt mycket. Eldade lite så vi skulle bli lite lagom inrökta och tittade på solen som balanserade på grantopparna på väg mot Välliste för att gömma sig där. Lagom länge för att vi skulle kunna babbla en timme. Sen gick vi "hem". Eller ja, det vill säga jag hade ju bilen i närheten av mitt gamla barndomshem. Vi rundade en liten bit av byn, funderade lite över vem som bodde här och där och vem som tagit över ditt och datt. (Ålderstecken, var lugn, det händer även dig) Och så kommenterade vi något nybygge och undrade över sånt som borde ha rivits, kanske. Inom mig hörde jag samtidigt med en tolvårings lite uttråkade öron samma resonemang från promenader eller fikabord med mamma och tanterna runt om i byn. 

Jag kan inte förklara den där känslan av harmoni som alltid kommer över mig både nu och alltid då jag var hemma som liten. Det är samma känsla. Det finns nog en förklaring till det som jag i alla fall inte tänker gräva i, bara gotta mig i. Men visst, ibland har jag förundrats över de foton jag tog efter att jag en jul öppnat den oerhört lyxiga julklappen innehållande en instamatickamera. Jag kan ha varit fjorton år. Det viktigaste jag fotograferade under ett helt år var fjällen runt om och ängen bakom huset och morgonhimlen sedd från det rum jag delade med brorsan. Att jag skulle smuggla med kameran till skolan och tjuvknäppa nån bild på snyggingen som gick andra ring på gymnasiet kom jag aldrig på.

Kanske har jag min familj att tacka. Mamma har alltid varit generös med att berätta hur otroligt ljuvligt ett sommarregn är och hur det luktar, talat om att hon levt för sina aspar som brusar, poängterat ljudet av vårens första stare, suttit på bron i evigheter med kaffekoppen därför att sjön varit spegelblank och alltid suckat över Åreskutan, "den kära gamla skutan". Årets verkliga höjdpunkt, lärde jag mig, är när man kan sitta på gräsmattan och dricka kaffe eller långa sjöstrandspromenader ljumma sommarkvällar för att se och höra lommens rop. Och mina dagböcker från 69 och 72 är fulla av kommentarer om björkars musöron, regn på plåttak, aspar som susar, jordlukt och snölukt och sjölukt.

Jag är innerligt tacksam för det liv jag råkar leva och för den start jag hade. Förhoppningsvis har vi spillt lite på våra barn också, vi som har varit med innan vi sögs upp i den digitala världen. Nåja, tillbaka till nuet. Vi satt där och drack chaité och mumsade på saffransbröd vid sjökanten. Tittade på solen och Välliste och vände och vred på vardagens frågor. Plötsligt kom den där känslan över mig igen, att jag skulle vilja äta jorden med sked på nåt sätt. Jag brukar inte prata så mycket om det, skriver hellre, för det går inte att förklara för den som "int begrip", som bekant.  Men jag delade med mig till min kompis pyttelite av det jag kände och berättade samtidigt att jag släktforskat lite lätt, i syfte att finna ut något mer om mormorsfars och mormorsmors ut- och  invandring, USA tur och retur. Det jag funnit i min släktforskning på alla sidor är att flera generationer härstammar från västjämtland. Tror jag kom ända till 1600-tal innan jag hittade en som kom från Örebro. 

- Då är det därför!, slog hon fast, min kompis. Du har en ständig längtan infödd sen Hedenhös. 

Det kändes bra, liksom. Sen försvann solen bakom Välliste och vi makade oss som sagt runt halva byn mot min barndoms boplats, tog några bilder som om jag vore fjortis igen och sen for jag hem till stan. Och för dig som undrar: nej, jag vill bo i Östersund. Det finns en poäng med det också. Fundera på den, du.

/E.

Typisk sommarbild från instamatictiden. 

Här stod ett viktigt slag om en öde ö, blod har skvätts omkring då sjörövare och indianer fajtats om sina revir.

Typisk instamaticbild av fjortonåring förr i tiden.

Ytterligare en

Och en till

Och så den där morgonutsikten från fönstret.

Igår. Utsikt från parkeringsplats. 

Igår, skoterspåren på sjön. "På schöön".

Som sagt, på schöön.

Samma som då, fast utan vinbärsbuskar...

Jag har alltid haft en längtan hem

 Och nu pratar jag om urhemmet igen. Detta obestämda sug efter en del hemliga platser i hemmabyn. Nu söker jag igenom gamla bilder från nätet och får en hel del roliga idéer igen. Särskilt när kända ansikten och namn dyker upp. Ja, de flesta ligger ju i jorden i Åredalen och visst, det är en underlig känsla när man går där på kyrkogården och har satt en blomma på mormor, morfar och morbrors gravar. Alla gravstenar runt om är min barndoms tanter och farbröder. Varje namn berättar en historia för mig och det lilla barndomsparadis jag byggt upp i minnet. Jag minns ju bara roligheter, ompysslad och omhuldad som jag var. 

Bara julen kommer kanske jag kan tömma ur mig bokstäver och tankar i en lämplig sörja till något läsbart. Och minnesvärt. Annersors, Jänsors, Jänspers, Oljons, Adoljäns.... Jodå. Enhenna laddar. 

För övrigt står granen på altanen, julen firas in med pink margaritas, pigs in a blanket, rootbeatgravad lax och en förträfflig sörpa gjord på vaniljkräm, hallon, sockerkaka och något lämpligt substitut för Cointreau (likör och glögg borde bannlysas). Och ok, då, lite revbensspjäll och Jansson. Mormors godis är klart redan.

Återkommer.

/E

En månad senare kan hon bara konstatera att

 ...det är skit med pandemin och att min hjärna är så oerhört trött på ALLT just nu.

Återkommer i en annan tid och ett annat humör.

 /E