Efter Skåne och lite söndagsfunderingar

 En långprommis på nästan två timmar i skogen, inte ont nånstans (konstigt - det KAN ligga mig i fatet inför framtida operation) och så jakten på våren, den perfekta starten på en söndag.

Jag har plockat fram fröer och priser på plantjord och känner en viss brådska att få så och bruka jord. Men i morse insåg jag plötsligt att det är klimatkatastrofen som gjort att jag tror att det är maj i stället för april. Jag har sällan förodlat före Valborg. Så nu ligger fröerna och väntar på altanbordet och jag kan knappt bärga mig innan jag vet om det fungerade att ta frö från stockrosorna och bolltisteln. Återkommer om det.

Vi har varit i Skåne. Där var det försommar. Meteorologerna säger att det är sommar. Den där skira grönskan försvinner bland alla färgglada träd den här tiden, vi prickade nog rätt om man är intresserad av sånt. Men när stora magnoliaträd lyser skarpt rosa och blandar sig med knallgula forsythiabuskar och vita spireor då är det lätt att bli överväldigad av vad det går att göra i en trädgård och planerna tar fart. Tills jag kommer ihåg att vi bor i en annan växtzon, liksom.

Bortsett från blomsterprakten har vi ju njutit av barnbarnet. Den lille prinsen är rätt mogen för sina fem och håller sina föräldrar fullt upptagna. Jag har inget att jämföra med som flerbarnsförälder, men jag tror nog att vi som hade ett helt gäng ungar hade det lite lättsammare. Jo, du läste rätt. Lilleman behöver full aktivitet vilket är friskt, men det är inte klokt vad jag tycker att hans föräldrar sliter med att underhålla den lille, eller hålla honom på ständigt gott humör, kanske mest för att vi är där. Vi får väl ändå tycka att vi är avlastare, för vi vill ju leka och umgås hela tiden så att mamma och pappa kan slappa. även om jag tycker att de kanske inte gör det. Kanske är problemet att vi glömt hur det var. 

Full aktivitet behövde nog våra också, skillnaden var den att jag var mest ensam om dagarna under föräldraledigheten då maken och familjefadern jobbade och dessutom räckte mina händer bara till åt en unge åt gången, vilket de snart lärde sig.  Vilket i sin tur gjorde att de lärde sig vänta eller klara sig själva. Den älste av våra, som var mest livlig, dämpades något av den näst äldste som var som en liten filosof som knappt hördes och den yngste hade sitt eget sätt att ta sig fram alltid med ett leende i sina yngsta år. Den yngste var som modellera, man satte honom i alla situationer och där anpassade han sig. Ville han nåt klev han upp och röjde sin väg till det han ville ha och ibland ledde det till konflikt mellan dem alla tre då de stora lekte med något och den lille kom och satte sig på leken, rent bokstavligt. Nu talar jag om barn som var två, fyra och sex år. Visst, vi hade fullt upp, men de hade också varandra och jag vet att det var roligt. 

Ja, ja, nu är det verkligen inte upp till oss att anse att man ska skaffa ett helt gäng ungar. Men varje gång jag kramar lillprinsen kommer jag tillbaka till de där åren då våra var små. Det känns så förfärligt länge sen. Ibland när jag ser min son och hans fina tjej (som båda två är engagerade föräldrar med ett tålamod jag avundas) så undrar jag hur jag själv var när vår älste var fem och i sin mest livliga ålder. Som tur är har jag sparat dagböcker och annat så det går ju att gräva i det, men om man inte orkar gräva... jag bara tänker. Spontant kommer jag fram till att vi nog bara konstaterade att där var det full fart medan lillebror dämpade det hela. Yin och yang. Under tiden bytte vi blöjor på den minste. 

Vi hade inte bara oss själva heller, vi hade mor- och farföräldrar till hands om än tio mil bort från mormor. Dessutom, och det kommer jag tillbaka till gång på gång, vårt bostadsområde var ett alldeles utmärkt grannskap att ha småbarn i och en fantastisk trygghet att växa upp i. Att veta att kamraterna bodde ett hus bort, att veta att andra mammor och pappor alltid fanns runt hörnet eller i sandlådan, att fika ihop varenda dag... Vilken lyx! När konflikterna dominerade köket kunde man ringa grannen och höra om vi skulle byta barn eller nåt och så blev det bra när nya konstellationer skapades en stund och så fick vi föräldrar också en pratstund och fika. Eller vardagslunch, som vi hade hos varandra ibland. Nån annan lagade mat och man fick sätta sig till dukat bord. Det bjöd vi varandra på, vi som var hemma med ungar i alla evighet eftersom det alltid kom en ny bebis nånstans...  Nu känner jag att jag börjar låta som en nostalgitext om den trygga bullerbybarndomen i en mellansvensk småstad. Jag släpper det hela. Men vill nog ändå gärna framhålla hur bra vi hade det i vår lilla trygga oas.

Jaha, se där. Lite söndagsfunderingar över livet och barnen. Om vi inte haft barnen hade vi haft ett liv då? Nu har jag tagit ännu en runda, hunden har fått sig ett välbehövligt bad, jag en kopp te, tystnaden är nästan kompakt i den här delen av världen en söndag i slutet av april. Jag har så mycket jag ska ta itu med som att läsa ut Mikael Niemis tegelsten Sten i siden (i små portioner för min del, för mycket att ta in och processa, som jag är som läsare), skriva lite mer, göra något med alla mina ritade bilder, ta reda på alla foton - vad gör man med dessa? Vem vill se alla våra fina gamla album fyllda med pappersfoton och kvitton och teckningar och minnen? 

Nu planerar vi nästa tripp. Mot Stockholm. Hunden ska på grönbete på vischan under tiden och vi ska gå på utställning och bo på hotell. Ifall du undrar. 

Lite bilder från en rolig påsk i vackra Skåne får avsluta.

Jag måste bara slå ett slag för airbnb, ett alldeles utmärkt sätt att hitta boende överallt till mycket rimliga priser. Vi har ju en filosofi att alltid vilja se något nytt, så vitsen att ha kvar adresser och vår egen bedömning kan kanske ifrågasättas. Men hittills har vi varit nöjda. Dessutom är det lite spännande att träffa folk som hyr ut någon del av sitt hem. Det här är Katthagen, strax utanför Skara. Fantastiskt! Ett litet hus på en gård med ett värdpar som sysslar med hästar. 

Kvällsprommis i Katthagen för att titta på hästhagen.

Magnolian hos prinsens mormor och morfar i Lund. 

En heldag i Skånes djurpark. Prinsen körde tåget och farmor och pappa fick åka med. På egen risk.

På middag i Lund, där prinsen styrde upp en lek han hittat på, typ pinnboll. Alla skulle slå (peta?) en boll mellan sig. Man kunde få ett rapp på benen också. Som bonus.

På djurparken gällde det att fylla i hur många ägg man hittade. Det kändes som att vi gamlingar hade svårt att hänga med den yngsta generationens uppmärksamhet på allt.

Dinosaurien matas med ett blodigt stycke kött. Modig djurskötare står innanför staketet.

Slagen hjälte. 

Den traditionella påskmiddagen blev ännu festligare då fler barn fanns med runt bordet. En ung man föreslog att servetterna kunde användas till lite annat. Och genast förvandlades vi till... påskliljor? Jag fick lova skåningarna att åka hem och berätta om den märkliga traditionen vid påskborden i Skåne.

Airbnb i Malmö också. Vi hyrde ett litet hus på Ludvigsgatan (ombyggt garage) i ett villakvarter. Perfekt! Trädgården var inhägnad så en kvällskissnödig hund kunde få pinka i rabatten. Det behövdes nu inte då det fanns en park precis utanför. 

Hemåt i försommarsverige. Nytt airbnb i Töreboda vid Göta kanal. Det lilla huset låg på en gård och dög fint som övernattningsstuga. Lite kuriosa att det fanns bastu. Som vi inte använde. Däremot promenerade vi längs kanalen sent på kvällen.

Stugan hade en viss 70-talskänsla över sin inredning vilket fick mig att tänka på sportstugeperioden från min barndom. Det finns en del kul att berätta om gäster som kom till oss. Det får bli ett nytt kapitel i Enhenna.

/E.

Livet här hemma i stället för ute i världen

 Efter nyheterna behöver jag försöka tänka på att ta vara på livet och fokusera på min och vår vardag. Jag kan inte göra mer. 

Idag jobb. Min vardag en del dagar någon månad till, sen kanske det får vara nog. Eller inte. Jag tar bussen. Ett miniäventyr i sig i en liten stad mitt i Sverige där största problemet är hur mycket pengar region och kommun ska spara. 

Det är kul att åka buss, jag behöver dessutom göra ett byte på stan med en dryg kvarts väntetid mellan. En bortglömd vardag som blev aktuell då jag investerade i ett årskort. Bussåkarna brukar företrädesvis vara i min ålder eller äldre, i alla fall de tider jag åker. Jag funderar över dem ibland, vart de är på väg och vad de är för några. Oftast sitter alla i egna tankar med blicken i fjärran. Det är rätt mobilfritt i det här åldersspannet, så jag brukar undvika att ta upp min egen annat än för att kolla varför bussen är sen eller vad klockan är. Då kan jag bli föremål för ett visst intresse och få frågor. Oftast om vad klockan är eller varför bussen är sen. Intressant. De vet vad jag gör. 

Dagens resa innehöll en del spännande upplevelser utöver de vanliga.

Halvvägs ner till stan klev en dam på som såg glad ut när hon såg mig. Ingen jag kände. Hon satte sig bredvid mig och efter en stund började hon fnittra. Vardagspräktig som jag är i vissa stunder undrade jag om hon var full. Jag vände mig mot henne och synade henne bistert. Hon förklarade att hon skrattade åt att alla var i samma ålder på bussen. Jaha? 

- Pensionärsbussen, sa jag. Då höll hon på att skratta ihjäl sig. Lättroad, tänkte jag, men sen tystnade hon tvärt och berättade att hon hade problem med ryggen och hade köpt skor som nu skulle bytas. Ryggjäveln hade ställt till det så att hon stadigt gick på Ipren och ett stort antal olika skor som.skulle underlätta livet. 

-Samma här, sa jag, och berättade om artroshöften. Sa att jag funderade på operation. 

-Nej, för fan, jag har jobbat som sjuksköterska i hela mitt liv på lasarettet och när dom inte kan garantera att nåt blir bra då väljer jag Ipren. Dom ska fan inte skära... Det kan bli fel på både bajseriet och kisseriet. 

Nu hade vi fått åhörare, det såg jag. 

-Hm, sa jag, jag äter nog för mycket Ipren, typ tre i veckan...

-Ät en om dan, ingen fara, slog hon fast. Jag äter två, har gjort många år sen det började jävlas. Jag är 74 och det funkar fint. Nu ska jag på skoaffärn men först cigg! Jag känner dig inte men hejpåre ändå. 

Sen gick hon.  Och jag kände mig lugnare när det gäller smärtstillande. Hon var ju sjuksköterska. 

Jag gick till busshållplatsen nedanför Kyrkparken. Där är det livat ibland. Livat som det kan vara i Östersund. Genom Kyrkparken strömmar ständigt gymnasieelever mellan ICA och plugget. Parken ligger liksom i vägen. Och i parken huserar även det så kallade a-laget. Den här dagen valde dock två att sitta på bänken i busskuren bredvid mig. Tjugo minuter skulle vi få ihop. 

-Röker fröken? frågade den som satt närmast. Han var orolig över om jag skulle misstycka ifall han tände en fimp.

-Nä, sa jag, men rök du. Det gör inte mig nåt. 

Då sa han att han var tvungen att blåsa röken åt mitt håll, för det gjorde han alltid. Han brydde sig inte ifall jag hade nån åsikt utan halade upp en öl ur ryggan och vände sig mot sin kompis för att berätta om ett möte han varit på. 

- Det var ett jääävla bra möte, jag blir aldrig nekad nåt. Fast han är ju bög. Det ser man ju. 

Kompisen höll med, jo, det såg man nog. Jag funderade på om jag skulle protestera men bestämde mig för att vara tyst. Mötet ventilerades ordentligt och lite mer högljutt i takt med att ölen sjönk i burken. Alla uttryck som inte lämpar sig i skrift i min blogg fick plats i samtalet mellan de två innan bussen kom och jag, väl inrökt och med öron som krullat ihop sig av svartlistade ord, kunde fortsätta resan. Jag hade inte listat ut vilken sorts möte det var, förmodligen ligger jag sömnlös i natt över det.

Nästa buss var tom så när som på en farbror som på något sätt tittade åt två håll samtidigt och jag kom att tänka på min barndoms gubbar. Den fortsatta resan var rätt händelselös men jag kände mig vardaglig och vanlig och hade fått lite ro i själen. Livet pågår i min lilla stad. Tack.

/E.

- 

Ont. Och Gott. Mycket gott.

 Jag räknar noggrant dagar jag intar Ipren mot min ständiga värk i artrosdrabbade ben. Jag vägrar bada i smärtstillande och hävdar att det blir bättre efter att jag gjort min träning. Vilket det oftast blir. Men inte alltid. Nu är det inte bra och jag är arg på alla och vägrar prata och vill bara proppa i mig choklad och dricka en halvliter rödvin. Vilket jag inte heller gör. Eller jo, ibland. Men det är mer sällan förekommande och det påverkar inte min smärta (ondskan, kallar jag den) men det blir ju roligare. 

Bortsett från ondskan behöver jag verkligen säga något om Bergenresan. Att vår äldste son hamnade där känns som allt mellan enorm tur och meningen-med-livet-a-la-alexanderssons, dvs resa till vacker plats, äta gott och umgås med nära och kära. 

"Jag trivs här!" sa han plötsligt, ungen, när vi gick förbi Bryggen på väg hem till hans mysiga tvåa i Skutviken. Jag fattar. Jag är uppriktigt glad för det. Eftersom alla är friska och har sina goda liv så tänker jag inte "att det vore mysigt att ha alla ungar närmare". Jag har slutat med det. I stället är jag tacksam för att de bor där de bor och vi har mål att resa till och att det alltid, tack och lov, hör ihop med känslan av semestertripp. 

Vi landade sent i Bergen efter att ha bott hos vänner i Leksand en natt. Där lämnade vi av hunden. Möjligen till Staffans stora glädje för nu skulle vi kunna gå på de matställen han ville utan att tänka på hunden. (Att lämna henne ensam i Staffans lägenhet någon timme är inte att tänka på, då risken att hon skulle yla skulle kunna innebära en sämre ställning för en hyresgäst som för allt i världen vill ha kvar sin lya). Jaa, jag erkänner att vi också tyckte det var rätt skönt att inte behöva tänka på doggen hela tiden. 

Den lille ljuslockige sonen fyller fyrtio. Det är alltså fyrtio år sen jag klämde ut honom på Östersunds BB och min första tanke var att jag hade överlevt och att vi skulle skaffa fler ungar. Det är sant. När jag senare låg på avdelningen tillsammans med fyra andra nyblivna mammor längtade jag hem så man fick sova ut och inte bli väckt hela tiden... Tills jag kom på vad jag tänkte. Efter det förvandlades jag till lejonmamma och vaktade noga alla andra som kunde tänkas komma och peta på honom på fel sätt. 

Ungen var hett efterlängtad, trots att jag blev överraskad över att jag var gravid. Precis som att det inte kunde hända mig, bara alla andra. Mina fyra närmsta vänner hade barn sedan minst ett år tillbaka och läget var rätt i tiden. Hur glasklart minns jag inte barnmorskan som visade mig ett litet handskrivet papper där hon ringat in bokstäverna "pos". Först blev jag rädd, sen sa maken "Hej mamma" och då skrattade jag. Att det var en kille visste jag redan fast vi avböjde att få veta kön i förväg. Och han skulle heta Stefan, enades vi om efter en rad förslag. Nu såg han mer ut som en Staffan när han tittade ut, lite rundare liksom, så det fick det bli. Jaha. En glad unge med energi för fem, dubbelstorebror innan han fyllt fyra och en fantastisk sådan. 

Fyrtio år senare bor han i Norge. Medan mamma levde och minns hyllade hon valet att bo i Norge, en plats som för alltid var förknippad med hennes allra bästa vänner från krigsåren. Hon sa alltid att hon förstod att han ville bo i Norge. Värre var det för lillebrodern som bor i Skåne, enligt mamma. Det ansåg hon vara en nitlott. Oklart varför, egentligen, men jag väljer att inte fördjupa mig i en analys av det nu. Nu handlar det om Staffan.

Vi har skämtat många gånger då vi "kört soffor" landet runt och sagt att det kommer en "paybacktime" när vi blivit gamla och ungarna inte längre behöver våra flyttjänster. Nu är vi nog där. Att komma till Staffan innebär fullständig service med hotellstuk på bäddning och lyxigt lagade måltider. Dock skulle vi ju några dagar i förväg fira fyrtioårsdagen och det ville han göra med en middag på finkrog. Så det gjorde vi och gick på Basso Social för att äta deras smakmeny med elva rätter och utvalda drycker till. Det var det värt och födelsedagsbarnet var nöjt. 

I övrigt släntrade vi runt på stan och tog en biltur ut till Gamlehaugen, sommarslottet, ena dagen och skärgården och ön Herdla andra dagen. Och nej, det regnade inte mer än en halv dag och på nätterna. 

Nu byter jag babbel mot bilder. Ute snöar det lugnt, det är april, scillorna blommar i rabatterna och vi har fyllt på fågelfrö för att behålla småfåglarna några veckor till. 

Över Hardanger denna gång. 

Men titta - ett slott!
Gamlehaugen i Bergen.

Gamlehaugen

Fotoutställning av och med naturfotografen Stien Olsaker. Vi hade ett intressant samtal om naturupplevelser som jag vill berätta om senare. 

Om Herdlas historia - på de flesta små museer finns alltid något om kriget. Den här maskinen drogs upp ur havet utanför Herdla. Jag backade för den luktar krig.

Kvällsprommis i Bergen

Bryggen

Tillbaka i Sverige och Leksand. Stårsas semesterboende. 

Siljan. Vårkänning. 

/E

Vårkänning

 Visst är det härligt att erkänna våren. Det är det jag gör nu när april har nått oss. Att däremot gå i sandaler i trädgården i början av mars och tycka att ylletröjan är för tjock, det stressar mig. Mars är min gamla hatmånad och ska så vara. 

Ja, ja, hat är ett starkt ord. Men jag gör som dom jag jobbar med, fjortisarna, och använder ordet ändå. Varför är mars min hatmånad? Jo, för att jag har ärvt mammas olust för vintern (läs mörkret) och när man äntligen börjar ana vår och sommar så har man nått in i mars. En och annan stare, en pytteliten tussilagoknopp mot en husvägg bakom en driva snö... Kanske en dag med en grad varmt. DÅ gör sig vintern påmind igen, minus tjugo, ytterligare en meter snö och hoppet försvinner trots att ljuset är tillbaka. Så håller det på. Eller HÖLL på. Förrut. Min hatmånad. Man tror att nu, nu kommer den, våren. Men icke. Kasten mellan hopp och förtvivlan. Den där prövningen innan man når april och kan andas ut. Som något barn uttryckte sig för trettio år sen: " nu har dom gjort vår här också". 

Jag vill ha det så. Jag har alltid trivts med att gruva mig för mars och veta att jag tar mig igenom den bara för att den ändå är en ljus månad. Jag har haft en kam en gång där jag slet av en "pigg" för varje dag för att räkna ner till muck, dvs när jag tagit mig igenom prövningen mars. Men nu är allt annorlunda. Jag känner mig lurad. Det finns inget annat att säga än att "ur led är tiden". 

 Så nu vet du det. Naturligtvis ska jag skriva en rad om norgeturen också. Men först lite lördagspyssel. 

/E