Åh, denna resa

 Vi åkte som vi tänkt till Lofoten. Jag ska försöka samla mig och berätta om bilder och boenden. Men innan jag gör det ska jag sova. Jag har alltid en obestämd längtan till detta ställe som jag inte har någon som helst anknytning till. Jag försöker ta reda på vad det är. Men en sak ska jag föreviga här innan jag somnar, det är att jag tror inte jag vilat hjärnan så mycket som under dessa dagar. Visst har vi behövt planera eller finna ett boende som är överkomligt, men det har också varit det enda "bekymret" dessa dagar. Däremellan har vi inte sagt så mycket, bara njutit och tagit in. Står man vid havet, med hisnande höga och ibland lodräta klippväggar runt sig är det lätt att känna sig oändligt liten. Och då tänker jag på min litenhet och funderar på hur allt hänger ihop. Vad är meningen med det hela?

Ja, så där har jag stått och glott och grunnat några varv under de här dagarna. En massa minnen har dykt upp som jag sedan länge glömt. Inga måsten har trängt sig på, annat än att ta sig hem nån gång. Konstigt. En blandning av total sorglöshet och ändå fundera över meningen med livet.

 Nu blev du trött, va? Så där djup brukar hon inte vara. Närå, jag är som vanligt. Men kanske ledigheten och den magiska platsen påverkat mig. Jag ville ju verkligen dit. 

Som sagt, när jag sovit ska jag försöka bjuda på lite av upplevelserna. 

/E

Nää, vet ni vad!

 Igår stod jag och Elin på en bokhandel i stan och signerade vår barnbok som vi efter tre års bollande kläckt ur oss. Det är sånt här man får vara glad för när man gjort en bok, har jag förstått. Nästa lördag är det en ny författare på plats som signerar en barnbok. Hon har både ritat och skrivit själv. Och om ytterligare några veckor ännu en... Det är amatörernas chans att synas. Säljer vi nåt då? Typ fem böcker. Man får vara glad för det lilla...(?)

Bokhandeln föreslog att vi skulle ta med tio, tjugo böcker. Tja, skulle vi sälja tjugo böcker på de tre timmar vi stod där hade vi gjort en oerhörd succe. Men att stå tre timmar i en affär och betrakta kunder var spännande och vi kunde konstatera några intressanta saker. 

För det första att gamla tanter köper böcker medan unga föräldrar inte gör det. Naturligt, kanske. Unga föräldrar går på loppis, ibland eller önskar av farmor. Gamla tanter köper nyttiga julklappar. 

För det andra - jisses vad många barnfamiljer som kom och gick med ungar som antingen illskrek "jag vill haaaaa den där!" eller omedelbart startade upp en till synes ändlös förhandling om varför man måste ha typ just den allra dyraste pennan. Vad är det med ungarna? Har det alltid varit så? Ja, så klart har det alltid funnits, men så fasen heller att det var så frekvent när våra barn var i lekåldern. 

Det har skett en märklig förändring där rätt små ungar hävdar sin rätt att bestämma och styra över saker de inte ska bestämma över. Min kompanjon bakom boken är så pass mycket yngre än jag att jag skulle kunna vara hennes mor, vi är alltså olika generationer men vi upplever samma sak. Efter ett antal år i skolan förvånas vi över hur många unga personer som blir helt bestörta över regler som är till för att livet och samhället ska fungera samt hur man visar hänsyn och respekt för andra människor. 

Det finns väldigt mycket att säga om det här, jag tänker inte snöa in på det just nu. Men en sak är säker, jag slapp fundera på om jag blivit en sur gammal kärring som glömt min egen ungdom och hävdar att "på min tid...", eftersom Elin som alltså är av den yngre generationen upplever samma sak. Tackar för det. Tillsammans stod vi bakom vår lilla disk med vår fina bok och pennan beredd att signera. Lika beredda var vi att höja rösten åt nån förälder med skrikande barn :" Nää, vet du vad...bär ut ungen och stå på dig. Du behöver inte köpa en nyckelring med en gigantisk flodhäst med glitterpaljetter på. Det bestämmer DU!"

Men som sagt. Annars var det en fin lördag. Nu morgonpromenad med hunden, sen packa väskorna. Fick lust att resa en bit.

/E.