Mitt rum igen

Jag bestämde mig för att skaffa mig en egen utsikt, trött på grannens sovrum som jag är. Så nu kan man ligga och kolla på New York. Eller Nuneårk som vi sa hemma i byn på forntiden.
Hejdå.

Optimist

Väckte maken vid sjutiden:
- Det är skittrist väder, gråmulet och så blåser det.
- Bra!
- Vad är det bra för? frågade jag.
- Allt!

Och så räknade han upp allt kul vi kunde göra idag. Det stannade på fjällresa med lunch på restaurang. Jag, som hade tänkt städa och stryka, blev återigen påmind om att jag gift mig med rätt person. Så nu drar vi.

Tankar från en köksstol

Jag sitter i köket. Skriver. Både för jobb och för själ.

Jag gillar mitt kök, jag gillar att jobba när jag sitter vid mitt köksbord. Jag gillar att skriva vid köksbordet. Jag har det bra. Bara jag får vara HEMMA! OCh bestämma SJÄLV! Jag älskar kök!

Varför jag älskar köket är väl för att det är ju här det händer. Tror jag. Eller så är det för att man oftast har kontrollen åt alla håll. Köket är husets själ, har någon sagt. När man besöker någon främmande eller nära vän, så hamnar man ju i nio fall av tio i köket. Eller hur? Men alla kök känns inte lika, det beror på. En sak har i alla fall alla kök gemensamt: de äger en doft, en alldeles egen!

Jag kom att tänka på andra kök jag ägt eller åtminstone haft del i. Kom fram till att jag nu sitter i mitt tionde kök. Ifall det där jag var inneboende räknas. Men det gör det väl? Jag använde ju det också. Åtminstone för att koka en kastrull vatten till téet. Mikro fanns inte på stenåldern.

1. Hemma. Mormor, mamma, fuskmoster och jag. Vi lagade mat. Karlarna åt. Det var alltid en bred solgata på golvet. Jag var alltid där. Det luktade härsket smör.

2. Källarvåning på Fagervallsgränd. Ruffigt kök, rymde ett rangligt soffbord och två pinnstolar. Allt brändes i ugnen. Vi var sällan där. Det osade bränt.

3. Inneboende på Lägdevägen. Femåringen rotade alltid i mina saker på den tilldelade skafferihyllan. Jag var aldrig där. Doft: Vaniljpulver.

4. Rum på Samuel Permans gata. (Jasså bor du å på Sám? frågade en stadsbo.)Köket bestod av en kokplatta på en stol, kylskåp var en plastpåse utanför fönstret. Jag var tvingad att vara där. Stank av rökelse.

5. Lägenhet i Åre. Heltäckningsmatta i köket. Vi lekte vuxna, jobbade och åt lagad middag i köket och såg på nyheterna i vardagsrummet. Vi ville inte veta vad det luktade. Men med ljusbeige ullig matta över hela golvet, så...

6. Ny lägenhet i Åre. Öl och lättmjölk i kylen, fest jämt och ibland bäddade vi i köket åt gäster. Luktade amerikansk airfreshener.

7. Tegelbruksvägen. Flyttade in pojkväns familj och jag höll mig långt från köket. Svärmor var kokerska. Gratänglukt.

8. Kåken i Solberg. Åh, va roligt vi hade! Köket blev tapetserat i knallgulsmårosig tapet. Fan va styggt, sa några. Hahaha, sa vi. Och invigde vårt första gemensamma kök med vitt vin och fisk som vi hämtade i viken. Jag älskade det! Och köket luktade kattmat.

9. Konstapelgränd. Vi vältrade oss i lyx, köpte ny köksmöbel och vid den planerade vi vårt liv. Lukten varierade i livets skiftningar: exotiska rätter, hembryggt vin, välling, PlayDoh och sist men inte minst råttskit. (Thomas takråtta! Den hette Skorpan.)

10. Äntligen Slingervägen och här sitter jag nu och lever mitt hemmavarande liv i köket. Trots två utbildade kockar är jag fortfarande kökschef. Jag lagar mat, inreder, skurar och ockuperar. Yes! Ibland finns det plats för maken att plocka undan disk och ta ut sopor. För att inte tala om när han lånar köksbordet till att betala räkningar och då lämnar vi honom hövligen ensam med stor respekt. Vad luktar det? Tja, för det mesta kompost...Men man vänjer sig vid allt.

Alltså. Är det verkligen mitt tionde kök?
Jahaja. Anledning till fest, då. Nu har jag inte tid längre, dessa djupa filosofiska tankar om kök får vräka sig åt sidan för mer konkreta planer på finare middag. Har du tur får du komma.

Pussohej - leverpastej.

Min oas - min skrivargrupp.

Jag är så innerligt tacksam för att jag får vara en del av denna skrivargrupp - en grupp människor med ljus i sinnet, med tid för att leka, tid för att känna, njuta och uppleva och framför allt tid för att skratta och finna livsglädjen! Och på allt detta, detta innerliga intresse för skrivande och läsande och till och med målandet!

Igår var vi samlade i Mauds hus. Det är något magiskt med Mauds hus. Där finns en kreativitetsande som svävar runt, både inne och ute. Genast när man kommer in grips man av idéer till både bild och text. Märkligt så det förslår. Det är en väldigt fridfull plats.
- Den ligger ju på en kulle, så man får väl se i framtiden...sa Irja en aning kryptiskt.

Jag har ingen aning om vad kullar kan betyda för ett hus. Men en sak är säker: där frodas goda krafter. Det känns. Kan ju ha med Maud att göra, förstås, men ändå...
Vi hade en rejält tilltagen skrivarträff med kaffe och obligatorisk runda med socialt snack innan vi gav oss in i skrivandet. Det är viktigt att veta var alla står i livet innan man börjar jobba. Det är skönt att sammanfatta sin vardag i några korta meningar och veta att man blir hörd. Och sen vet alla och man får finnas som man är just då. Och alla är med på tåget utan skrupler. Fattar ni?! Vilken miljö! Ultimat!

Sen skrev vi. Eva läste en psalm (antar att jag måste skaffa en ny psalmbok jag som gärna vill ha lite fina diktstrofer att måla till ibland eller bara göra tavlor av när kalligrafiklådan slår till. Psalmboken tittade jag i sist när jag var konfirmand, snart fyrtio år sen). Nå, vi målade alltså till Evas utvalda text. Det handlade om livsglädje, att vara sin dröm. Hör ni? Sug på den, va! Att vara sin dröm.

Sen skrev vi. Pratade. Löste världsgåtor. Åt god mat. Det blev som vanligt små öar av skapande bland oss. Hela lördagen inramades av solsken och dessutom behagade Åreskutan lyfta på hatten så även utsikten var ultimat denna dag. Vi middagsbordet överraskade vi Irja med att fira hennes steg in i vuxenvärlden. Det vill säga, så fort man fyllt femtio gäller det att ha jävligt kul, kosta vad det kosta vill. Det har man rätt till. Om inte förr så då.

Och så kul som vi hade under gåvoutdelningen går nog inte att beskriva på ett rättvist sätt. Vad ska jag säga? Mascaran var ett minne blott efteråt.

Tänk om fler människor kunde gå ihop och göra kreativa saker och samtidigt ha kul och nytta av varandras livsöden. Det tror jag sannerligen är livsförlängande. Om inte annat så livsbejakande. Dessutom skrattar vi så bra ihop. Men åt vad är hemligt. Så fundera på det, du!

Pussokram alla glada!

PS Läs mer på skrivarvännernas bloggar:

www.bakomberget.blogspot.com

www.deckmar.se

Sjuk - vad är det för bra med det?

I en blogg som har fokus på det positiva måste man även se livets grådassiga sidor. Antar jag. Finns det nåt positivt med att vara sjuk? Alltså - nu pratar vi förkylning, feber, röd hals, snor plus en del andra efterhängsna krämpor som jag brukar hysta iväg till "WTF-facket" oftast. Jag har också trängt undan eventuella tankar som verkar vara misstänkt nära filosofin om att man är oumbärlig på jobbet. Jag väljer att vara hemma och snora. Nå? Vad är positivt?

1. Jag tar hand om mig själv. Bravo!

2. Sover mycket = osannolika drömmar som kan bidra till olika intressanta funderingar.

3. Ligger i sängen och läser, åtminstone när ögonen orkar med.

4. Ser dagsljuset komma och gå.

5. Hör när de två ungdomarna kommer hem - och dom undrar hur man mår.

6. Jag kan hasa runt i mjukisar och avklippt tischa hela dan. Utan mascara.

7. Mitt eget kaffe. Starkt så att det kan skäras med kniv.

8. Jag ser och hör den gula postbilen och kan alltid hoppas på att det inte är räkningar som tar en sån evinnerlig tid att proppa ner i postlådan utan en vinst, typ senaste boken om hur man övervinner sitt begär på salta sillar eller ett erbjudande om att delta som försökskanin i ett projekt där man undersöker om norrlänningen skulle vara friskare och mer produktiv ifall denne erbjöds ett par veckors solsemester gratis vid varje årsskifte.

9. Jag har koll på grannarna. Vad gör dom egentligen under vardagarna, tex kvart i elva?

Njaa, det sista ser ut att vara en aning krystat, mest för att fylla ut listan. Jag måste säga att det enda som är bra med att vara hemma och vara sjuk är väl egentligen att jag ser till att stanna hemma och kurera mig och inte snora på mina kamrater. En del trevliga saker har också hänt som säkerligen bidrar till mitt snara tillfrisknande (förutom god väns eminenta förslag på stark dryck), nämligen maken som på lunch kom hem och meddelade att mina hojprylar kommit (orginal!) och därmed kan vi se fram emot ännu en hojsommar med eventuell destination Boden-Oslo. Dessutom ett gosigt sms från elever som ville att jag genast skulle bli frisk eftersom det kunde vara fara för klassens liv (?). Efter en del messande fram och tillbaka kom vi fram till att vi måste uthärda utan varandra till på måndag.

Håhåjaja, all vår längtan bliver svår...vare sig det är efter gullungar, semesterresor, ljuset eller att bli frisk. Och här sitter jag, framför datorn med illsvart kaffe, omgiven av näsdukar och svartvinbärstepåsar. Blänger genom västfönstret på gatan, där går grannen förbi med sin dogg (vad gör hon hemma den här tiden???) och vänder huvudet mot östfönstret och ser sju meter snö sakta gulgrönfärgas av eftermiddagssolen. Jag har det nog rätt bra ändå, tror jag.

Sade hon och vinkade farväl med snorfanan.

Fimbulvintern?

Kan det vara fimbulvintern?
Jaa, troligen, vet inte vilken vecka i ordningen man vaknar till minus tjugo. Dessutom är det nationella prov som ska rättas och omdömen som ska skrivas. Vilket innebär att inget annat kan skrivas.
Återkommer när det släpper.

Lekar jag minns

Blev påmind om en kul lek av Solan:
"Vi leker skönhetsexpert och brorsan får vara kund..."
Jo, jo, man hade sina offer. Fast för det mesta var det glädje och skratt omkring lekarna och framför allt gemenskap. Visst, jag har varit med om så kallade lekar som definitivt inte varit till gagn för gemenskap men jag räknar inte in dessa bland begreppet "lekar" heller, vad folk än säger. Viskleken, till exempel, då man satt sist och fick den allra värsta och mest genanta repliken att säga högt medan grabbarna, och tjejerna med för den delen, satt och flinade med sina gluggprydda kakhål. Det kan väl också sägas att "Bro, bro, breja..." inte alltid var så kul då man måste säga sin kärestas namn, fasthållen mellan två lystet gapande pruppungar som väntade på en sensation.

Men oftast var det kul lekar, typ "Färgerna" när man kunde fejka att man hade illturkosa trosor bara för att få ta ett steg framåt. Ingen skulle ha krävt att få titta, där gick gränsen. Eller "Syltkrukorna", när man satt hopkrupen och såg ut som man var en syltkruka och sen blev gungad x antal kilon till försäljning mellan ett par starka polare. Det var grejer det. Sen hoppade vi "Twist" (norsk, dansk eller svensk) och sen var det "bondtolvan" med hopprepet och Muss var värst. Skolgården var ett lekeldorado, åtminstone de första fem åren. Tjejerna på gräshalvan och killarna på grushalvan...jämställdhet kunde man inte stava till.

Fritiden, och det har jag sagt förr, ägnade vi också mycket åt lek av olika slag. Lekar som hade till uppgift att pröva framtida situationer eller som gav en nya roller att testa. Jag ville nog ofta vara skönhetsexpert när jag inte var Svenne och var ihop med en snygging. Andra gånger var jag engelsk och plågade min bror med en hemkokt rotvältska trots att han inte ville att jag skulle prata så konstigt. Andra gånger var jag skånska och umgicks med min väninna som var norska, vi kunde båda två våra språk p g a starka släktband, underbart för oss när vi kråmade oss i våra vuxenroller. Lekar är det bästa som finns - stackars den unge som inte får tillfälle att åtnjuta detta fantastiska redskap, ett verktyg för livet. Dessutom har det ju bjudits ett digert antal timmar teater hemmavid med fyra ungar. Tur det finns bild-och textbevis!

Tyvärr kommer jag också ihåg gränsen mellan leklust och tappat intresse. Minns till och med tomheten när det gick upp för mig. Det var så att jag gärna lekte indian med ett gäng bybor och nästbybor och så lillebror förstås. Vi prövade olika situationer och tillverkade rekvisita. Snart hade jag ett manus klart med rollfördelningar och repliker. Som den noggranne regissör jag var skrev jag ner allt, tog närmsta pappersbit vilket råkade vara insidan på pärmen till hästboken "Britta och Silver". Nåja, det var ju bråttom medan idén fanns i huvudet. Rollistan skrevs ner, händelseförlopp, plats och tid. Allt avslutades med "...och den SKA lekas i sommar". Anledningen till den slutklämmen var att det råkade ha blivit senhöst och höstkylan och regnet bromsade mina planer. Frustrerad över tiden och det som plötsligt blivit ogörligt stoppade jag in boken i bokhyllan och visste att i juni, på sommarlovets första dag, skulle vi sätta igång.

Juni och sommarlov kom, inga tankar fanns på lek, bara på killar. Jag såg manuset i boken då jag städade undan ointressanta böcker ur bokhyllan och tänkte ändå att jag skulle kanske...men nej. Den känsla jag hade går nog inte att beskriva. En förödande tomhet, känsla av tapp, nedläggning, öde, jaa, jag vet inte. Jag gjorde ett tappert försök att återuppliva det jag haft inom mig för mindre än ett år sen, men icke. Det gick bara inte. Jag kände mig besviken. Dödligt besviken. Flera dagar. Sen hände nog andra saker för sommarlovet var ju som alltid ljuvligt vad vi än gjorde. Men lekte som barna gör - det gjorde vi inte.

Hejohå!
//Eva.

Ny månad - mer ljus

Va?
Ingen tårta?
Min mamma brukar fira sista januari. Något hon kom på i min gröna ungdom då den mörka, långa vintermånaden som vanligt var två veckor längre än alla andra månader. Det tog liksom aldrig slut på eländet. Snöstormar, tidiga mornar då vi måste gräva oss ut, snö nästan över hustaket, kallt så våra kroppar frös till is och vi stod fastfrusna på bron så vi missade skolbussen. Någon gång var det strömlöst och man fick koka potatisen på Trangian. Det knäppte i husväggarna och mörkret tog aldrig slut. Och det allra värsta var att det var ett helt år till jul. Det var vinter, det.

Men så helt plötsligt lystes den frusna, bistra tillvaron upp av sol och någon timmes dagsljus till. Turister började dyka upp och världen vaknade till liv, fisken bet och det var endast 28 dagar till mars. Naturligtvis skulle detta firas. Så mamman bakade gräddtårta och så hade vi fest, alltid den sista januari.

Jag ringde just min mor för att höra när vi kunde komma.
"Äsch, jag struntar i det i år!", sa hon.

VA? Ingen tårta? Kanske hon till och med tycker att det är ok med januari? Bara för att hon inte behöver gå ut, skotta eller ens bry sig om kyla, storm och drivis? Tyllmejs! Men jag som är en notoriskt tjurhuvad anhängare av traditioner tänker inte låta henne slippa undan så lätt. Nu måste jag alltså ta mig till affären, se till att få tag i tårtingredienser och sno ihop en vanlig hederlig gräddtårta med vaniljkräm i. Det är visserligen en dag för sent, 20 grader kallt och jag är trött efter att ha varit uppe till midnatt efter en middag (egen sista-januari-tradition från och med igår!) med goda vänner men detta kan icke hjälpas.

Och med det kan vi konstatera att det aldrig går att försitta ett tillfälle att ha fest! Jag tar med mig tårta och familj och går hem till mamma, här SKA firas!
Puss på er!

Eget revir och ett rött bord

När jag var fjortis hade jag fortfarande en vrå i delat rum med lillebror. Det var ganska kul att dela rum, det ska erkännas, sällskap var man aldrig utan och kom det kompisar så var det liksom legitimt att lillis hade sin plats där också. Det var till och med självklart för det fanns rätt många som delade rum med sina syskon. Man hade sin halva, så var det bara.

Och här är min halva, helt fantastiskt, va? Välpyntat? Eller hur? Jag minns att jag klippte och klistrade ihop min vrå med bilder, paljettbollar, souvenirer från Dalarna, Boden och Barnens Dagtivolit i Järpen. Affischer i olika storlekar tillverkades med idéer från bildlektionerna (teckningstimmarna, menar jag, och det säger jag bara, teckningsläraren är fortfarande min hjälte, så mycket tid och material som han erbjöd!), och så var det tomflaskor som skulle agera ljusstakar, för det var modernt, och så lite porslinshundar och någon smyckesask. Och så dom där gigantiska pappersblommorna som alla tillverkade och hade som dekoration i tonårsrummen. Fullproppade med damm, det vet man om man tappade ner dom i sängen en gång i halvåret när bokhyllan skulle städas. Men det allra viktigaste i bilden är ju det röda bordet! Det Röda Bordet var magiskt och heligt, ingen fick komma nära det. Dels var det vingligt, så stötte man till det ramlade Glooken ner eller ännu värre vasen med gigantiska pappersblommor ifall den någon gång var flyttad dit. Dels så innehöll lådan som fanns i bordet HEMLIGHETER. Joru! Det var där dom fanns!

Förmodligen är det röda bordet borta nu. Jag bevakade inte mina möjligheter då hus och hem flyttades om, försvann och återuppstod på flera andra ställen som det blir i de allra flesta fall med tiden. Jag ska säga er att det där bordet är Författarbordet. Ingången till allt skrivande. (Ja, jag vet, det mesta ligger i mina byrålådor fortfarande.) Där fanns två dagböcker, en ljuvt rosa och en chockrosa, ett ritblock med mina allra första dagboksanteckningar om stockholmsgrabben S och fisiga polaren C som brädade mig med sina fjantiga prästkragsörclips och rosa plutmun, en pärm med urklipp på idolbilder (Micke i Bamboo, Peter Holm, David Jones och George Harrison), ett fodral som jag drog med mig på skolan ibland och lurade i diverse "vänner" att det var kort på mina killkompisar från långt bort nånstans och, sist men inte minst, tolv skrivböcker fullklottrade med min tonårsroman. Skrivboksstölden från plugget är väl förhoppningsvis preskriberad nu? När jag möter ungdomar idag som bara andas om att dom vill skriva så ger jag dom högvis med böcker allt efter behov.
"Skriv, bara skriv!", säger jag och tänker att dom ska aldrig sno en bok och så hoppas jag att dom känner samma galna skrivklåda som jag hade då. Och nu med, fast inte när jag vill. Just när jag var som mest inne i ungdomsromanen kunde jag inte komma hem från plugget fort nog. Hemma tog jag trappan i fem kliv och kastade jag mig in i mitt hörn, slet upp lådan och bläddrade fram rätt sida. Och hoppade in i den andra världen. Bokstavligt talat - det var mystiskt!

Troligen försvann bordet ur min ägo redan då jag fick eget rum. Tror jag. Då bredde jag ut mig mer och blev mer sofistikerad. På gott och ont. Saknade brorsan. Fast han bodde ju vägg i vägg med ny rumskamrat, kaninen Sluggo som smög in på mitt rum under min säng och stampade i golvet om natten så jag skrek av skräck...

Jag skulle velat ha det tillbaka, bordet alltså. Jag tror att det besatt någon form av skrivbaciller som genomsyrade allt som kom i närheten. Så fort man satte sig där började pennan röra sig över papperet. Blyertspenna, sudd, blå skrivböcker, en och annan grön mattebok när det var kris. Skrivmaskinen var bara en suddig dröm som hörde ihop med mamma och hennes kontorsarbete. Datorn fanns inte. Inspirationen kom från Starlet, Bildjournalens noveller och mina böcker.

Tja, det var bara en enkel liten tanke som dök upp där i min hantverkstad när jag som bekant plockade in prylar i lådor och hyllor. Det finns fortfarande en kvadratmeter golvyta kvar. Lagom för ett rött bord. Jag ska ringa runt till släkten, kanske det finns!

Vi hörs!

Virrpanna. Vem? Jag?

Skulle måla igår. Ja. Plockade bort från köksbordet, beredde plats för papper och penslar. Stod och funderade över papperet en stund, kom på att jag behövde maskeringsvätskan och den var ju där uppe. Lämnade köket och gick upp för trappan. Och - nu, mina vänner kommer en presentation av EVA I ETT NÖTSKAL - pass på, det är inte ofta jag blottar mina svagheter! Men okej, nu sker det!

Väl uppe inser jag att nya taklampan måste provas som maken så omtänksamt satt upp. Se där! Massor av ljus! Men vad ser jag? Har jag inte burit bort de prylar David lämnade hemma? Det måste jag ju. Ner i källaren alltså. Där sitter Stefan och Thomas, småpratar med dom en stund. Hör att tvättmaskinen centrifugerar så jag tar en sväng till tvättstugan. Bredvid tvättstugan finns en bokhylla med facklitteratur. Jippi, mina inspirationsböcker ska ju upp igen, till lilla rummet som jag ju håller på med. Sagt och gjort. Upp två trappor. Ser att bokhyllan behöver dammas rejält innan mina böcker ska in. Hämtar hink med vatten, på väg ut från toa ser jag att linneskåpet behöver dammas av ovanpå, dessutom står där en hel del böcker också som jag vill ha in till mitt. Sätter ifrån mig hinken på kistlocket och tycker själv att jag är knäpp som ställer en hink vatten på ett kupat underlag, men det ordnar sig nog, ska bara lyfta ner ett par böcker. Ja, sen är cirkusen igång.

Böckerna rasar, hinken välter, vatten i och på böcker, foton och vackra kort. Böcker rasar nerför trappan, jag snubblar in på toa, river ut handduk, samlar ihop, torkar, dammar, ställer upp saker, hittar gammalt urklippsalbum från Bildis, måste läsa om popkrisen 67 och Janne i Hounds, hittar en novell från 68, förebilden och inspirationskällan till ALLT mitt skrivande, måste läsa den sakta fast jag kan varje stavelse och replik utantill sen fyrtio år tillbaka, blir liggande kvar på sängen och funderar på hur jag ska pimpa rummets väggar, river fram mappen med bilder, går igenom ett gäng teckningar sen 77, letar ramar och skär mig på ett trasigt glas, måste hitta plåster och går in på Therese rum, oj, måste plocka undan lite kläder och bädda ihop hennes säng, slarvmaja där, vet hon inte att det är måndag i morgon och hon kan behöva favvojeansen? Planerar ett fostrande samtal medan jag går ned i tvättstugan och sätter på ny maskin, upp igen, ser min stora verktygsväska med målarsaker, bestämmer mig för att släpa upp den och plocka in saker i skrivbordet, på hyllorna och ta fram pennställ och målarlådor. Men, va nu då? Jag skulle ju ställa in böckerna i hyllan, dom bara ligger ju på sängen, in med böckerna, nedersta hyllan fylls och jag är så nära golvet att jag ser att det är bedrövligt fuskigt flyttstädat av sonen, dammsuger, skurar, sätter alla mina saker på plats, flyttar blomman från skrivbordet till fönsterbrädan och tittar ut. Oj, snö så långt ögat når, bäst att gå ut och skotta lite, kroppen ska ha sitt, doggen följer med så vi tar en promenad och när vi kommer in ser jag att klockan är fyra och på bordet ligger ett papper med en ofärdig bild, några penslar och en ask färg. Var kommer det ifrån? Bäst och röja undan för här ska lagas mat.

Jodå. Så blev det med min målardag.

Men, mina damer och herrar, min hantverkstad är i ordning igen, efter ett halvårs utlåning. Och nu kanske jag kan måla...

Eder virrpanna.

En tonåring mindre.

Redan som liten en clown.

Vi firade lillebror igår. 20. Dessutom var det också mellanbrors tjugoandra födelsedag, men han är ju som bekant utomlands (Oslo) och får finna sig i att firas utan omhuldande föräldrar. Vilket troligen går bra - han har ju ett helt harem omkring sig som bakar kaka och sånt. Eller...???(= vink till haremet).

Firade alltså, lillebror fyllde år i torsdags, men vad är väl en torsdag mot en lördag? Jorå, det blev hallonsaft och två tårtor. Champagnen får han öppna vid senare tillfälle. Tårtorna var inköpta fixade och färdiga (tråktårtor!) och presenten av en helt annan dignitet än tvålkritorna på femårsdagen...

Vi har alltid gillat födelsedagskalas. När ungarna var mindre, det har jag berättat förr, så hade vi en rejäl julgransplundring och slog två flugor i en smäll med dubbelkalas. Jag hade tårtnoja eftersom det erbjöd ett skapande av något slag. Jag planerade tårtan flera veckor innan. Det blev ett antal, för först hade man ju kalas för familj och släkt, sen kom grannbarna och deras föräldrar och det blev nya tårtor. Jag tror jag ska skriva en bok: "Tårtor jag minns".

Särskilt kommer jag ihåg Ormtårtan, byggd som en enorm orm med chokladhölje och garnerad med E114, E321, E456, E985 och en massa annat onämnbart. Den gjorde succé. En annan var biltårtan. En enorm chokladbil som jag hittat i godisaffären fick trona på tårtan tillsammans med ett gäng Ahlgrens i rosa. Det har varit chokladspröjsade dekorationer, smågodis av alla arter, grädde i knallgrönt eller illgult, schackrutiga marsipantäcken och nalletårtor med morrhår av lakritsremmar. Jösses, det var nästan årets höjdpunkter!

Jaa, jag skryter inte om mina tårtbyggen, men lite kul var det allt. Och definitivt vill jag minnas det kalas vi var bjudna på till kompis Malin. Hennes tårta var krönt med BLÅ maränger! Snacka om att jag blev avis! BLÅ maränger. Av någon anledning var det inte lätt att få tag i blåfärg förr, så jag fick liksom en gigantisk svettattack av avund. Jag ville genast veta var man fick tag i blåfärgen. Det fick jag ju och sen minns jag att jag bakade blå kakor till något kalas där mor-och farföräldrar misstänksamt undrade om "det kunde vara bra, det där" att äta.

Färgerna flyter fortfarande omkring mig, men kanske inte i bakverken. Just nu, när klockan är tolv snart, kan man fånga det minimala dagsljuset i detta snökaos och måla en timme. Fortsätter med årsbilden, peppad av Maud.
Haregottdå!