Jag fick sån lust...

...helt plötsligt att plugga mer bild. Att skaffa full behörighet. Ju mer jag tänker på det ju viktigare blir det. Och nu har det växt till ett JÄTTEMÅSTE.

En kurs i rörlig bild startade i veckan, det räckte för att elda upp mig. Redan innan kursstart hade jag planerat en av uppgifterna då jag (jorå, erkänner, det var motvilligt) läste igenom kursmomenten. Fastnade på en film om en person i ens närhet och då hade jag det hela klart för mig.

Jag hade i ärlighetens namn tvekat till att gå kursen, det tyckte jag andra kunde göra. Därav motvilligheten. Själv tänkte jag skaffa mig ett papper på att jag fixar att undervisa i bild. Men hur som haver drogs jag med. Thomas Koppfeldt övertygade.

Jag skrev till mina gamla bildlärare och berättade och dom lovade att skräddarsy de poäng som fattades, inte ens ett år. Va? Jag bara måste. När jag fått en idé kan jag inte släppa det, det äter sig in i min hjärna och gör mig till en zombie som tråkar min omgivning av och till. Men ska man ta vara på livet ska man nog göra det man vill. Och det brukar jag vara ganska bra på.

Om tre månader vet vi om jag lyckades....

Jojomensan.

Insmord med Ibumetin och något lomhörd. Men still going strong, vad trodde du?

Jorå, insmord i Ibumetinsalva gick hon på rockparty. Kul kalas!

Rockbandet borde ha haft en gigantisk scen, mer än den lilla som fanns, för det var tryck vill jag lova. Å andra sidan uppfyllde dom ju själen och huvudet så det räcker till idag. För sent (eller så har jag blivit blasé sen tidigare bravader jag tagit mig helskinnad ur) kom jag på att det ju fanns hörselskydd. Det innebär att jag vaknade i morse klockan sju och fortfarande trodde att jag befann mig på rockparty. Alldeles bestämt hörde jag sångerskans röst. Det ekade liksom.

Trevligt umgänge och nya bekantskaper och en del återseenden - ett lyckat kalas. Själv höll jag mig i skinnet, försiktigtvis. Få se hur det håller ihop till nästa lördag då nästa kalas är. Jag får konsultera någon på mitt gym, ironiskt nog går jag ju där för att stärka alla delar... Nåja, långa promenader gör susen har jag märkt. För rygg. Annat blir dock lidande men det lever jag med. För det mesta har jag roligt och mår utmärkt med mina 22 år. Alla helger i maj och juni är inbokade för roligheter och sen är det ju semester och då ska vi åka 400 mil på hoj.

Jag och maken ägnade fredagkvällen åt att göra lösa planer för 400milaresan. Bordet var fyllt av datorer och GPS. Rätt snart hade vi koll på bra hojvägar och resrutt. Allt knappades in i elektroniska hjärnor som kommer att ledsaga oss, själva behövde vi bara luta oss tillbaka över ölen och se på.

Jag minns en annan tid. När ungarna var ungar och vi rände land och rike runt med folkabussen. Det blev en hel veckas planering med vägkartor, turistguider och anteckningsblock. Allt i papper. Vi satt på altanen och drack vin, funderade över om den och den vägen var lämplig och räknade tid och mil på miniräknaren...Sen blev det alltid samma sak: det blev väderkartan som styrde allt. Och så hamnade vi i Örebro i stället för Piteå. Men sånt är ju också trevligt.

Nu vill jag ut innan nästa musikchock - vråldisco på dansavslutning för dotter. Tre timmars sittning och applåderande bensprattel. Härligt!

Eva

"Hon står jämt..."

Vilket elände jag råkat ut för. Öppnade en bildörr och klev ur - knak sa det och sen dess är jag nästan helt orörlig i vissa lägen. Rör jag mig ändå gör det helvetes ont.

Ringde läkaren som sa att det "nog är ryggskott, fast det brukar sitta längre ner..."
Ja, det låter ju betryggande. Jag fattar väl att det är nåt som åkt på sned i ryggen. Det har hänt mig förr, men aldrig att jag varit så illa däran. Natten innan jag pratade med doktorn grät jag mig runt köksgolvet, omöjligt att ligga eller sitta, lindrade något att gå omkring och stöna. Medicinkur så att jag kan röra mig någorlunda underlättade natten till idag och nu förbereder jag mig för att kunna återgå till jobb i morgon. Jag får väl vanka runt mellan bänkar och bord och se ner på mina elever. Nåt jag inte gillar. Jo, eleverna gillar jag alla, rakt av, men att stå och titta ner på nån gillar jag inte. Det är ingen vettig kommunikation i mina ögon.

Skrivbordsjobb får vänta. Detta inlägg skrives blandat med rundturer i huset. Ser fånigt ut. Ifall nån skulle se mig utifrån gatan, menar jag, eller grannen som bor mycket nära. Frukost intogs stående, likaså blir det med lunchen. Att nysa är förbjudet, vilket jag nyss gjorde. Då hjälper ingen medicin.

Vad är nu positivt med detta i min positiva värld?
Tja, man är drogad - då har jag alltså inte heller ont av min artros, alltså kan jag gå och gå och gå utan att för den skull sedan ha ännu ondare. Det kan ju va lite kul.
Jag kan ju inte putsa fönster - positivt.
Jag kan inte skura golven eller hänga tvätt - positivt.
Det är inget farligt, kanske kan det få falla in under ett av mina favorticitat: If it doesn't kill you, it makes you stronger. Kanske det mest positiva.

Och så till sist: en av mina favoritfilmer är Potatishandlaren som jag sett femtio gånger. När bonden ska berätta om dotterns fördelar utan att avslöja att hon har en sticka i arslet säger han att "hon står jämt, sörru". Så att Potatishandlaren ska förstå att hon är ett gott parti som jämt är på fötter. Möjligen kan min make vara glad över detta? Kanske jag ska fråga. Har ingen sticka i arslet, dock, men en kniv i ryggen är ju inte helt olikt.

Nu måste jag gå.
Eder Pinade.

Varför är jag så trött? Va? Jag som har så kul.

När jag vaknade i vårt blåa rum så tänkte jag på det här med att ha kul och ta vara på livet. Jag var bara så astrött.
Jag släpade mig ut - jorddragningen var extra stark i morse, märkte ni det?
Och efter ett par kvarter så sa jag till doggen att jag var tvungen att gå hem och sova en timme till. Hon tyckte det var jättekonstigt men ok, hon hängde på som alltid, polare som hon är. Vi sov TVÅ timmar till. Och solen flödade in i det blåa men vad hjälpte det? Lika sömnig ändå fast klockan närmade sig tio. Vad har jag gjort?

Tja, inget, dessvärre. Valborg tillbringades med hundterapi, smällar gör henne till ett vrak och jag önskar alla fyrverkerier åt fanders. Smällar är bra för vad? Va?? Nä, skulle tro att ni inte kommer på nåt svar. Sen då? Ja, 14 mil hojtur i fredags eftermiddag, trevlig middag med goda vänner, inga älgar på vägen och myggfritt för visiret och lyktan var relativt rena. Knappast något som suger musten ur en, maskinen låg som ett strykjärn längs 87:an och så fort man närmar sig Ragunda blir det ju så vackert så man gråter. Både väglag och utsikt.

Och vad hände då igår? Altanskrubbning och lite violer i krukor bara för att dom luktar så gott, inget betungande och krävande jobb. Som sagt - jag gör mest bara roliga saker. Suckade lite över altanskurningen, dock. Det hörde maken.
"Plocka bort alla prylar och ta högtryckssprutan!".

Sade han. Det var ju kul, tyckte jag, och så var det klart med skurningen. Visst, jag körde runt lite med såpborsten som vanligt, men det mesta försvann under vattenstrålen. Och visst, grannen undrade nog vad som skedde och några prylar gick sönder som var i vägen, men det var ju som bara petitesser. När allt var klart var allt blött, inklusive mig. Det droppade lite från taket och det fräste om infravärmen sen när vi dukade bordet. (Som var blött och luktade ved.)

Sen då? Ja, sov som en gris. Trött ändå. Denna dag har jag suttit på en stol och känt mig trött. Kom inte med nåt snack om ålders- nånting. Jag är bara 22 och kämpar hårt för att bli äldre. Det är kanske det som är felet? Att ta sig vidare kräver sin tribut, det är väl därför jag är så trött? Där har vi det! Nån som lyckats ta sig förbi 22-sträcket med livhanken i behåll? Jag går då i alla fall och lägger mig nu igen.
Gonatt, då. I morron är det en ny dag.

Klädinköp gör mig konfys

I veckan råkade jag få tillfälle att gå i affärer för att göra diverse klädinköp till mig själv. Händer inte ofta.

Men hur som helst - för några veckor sen var jag med familjeprinsessan i affärer och skulle shoppa något till henne. Hon urkade och stånkade och stönade inför alla supertöntiga kläder som fanns. Hon ville ha nåt Thereseplagg. Typ svart. Hon gick fram som en ångvält mellan klädställen och föste blusar och tunikor åt alla håll under morranden och fyanden. Till slut hittade hon en kort, glansig, mycket kolsvart liten jacka.
"Fan va snygg" sa hon bara och ryckte med sig jackan och mig till provrummet.
"Svär inte!" sa jag. Som vanligt.
"Menändå...", svarade hon och kråmade sig framför spegeln. Tittade noga så den passade henne både bak och fram. Passade på att fixa frillan, betraktade sig själv kritiskt i ett antal poser och sen var det klart.
"Tur att man hittade NÅNTING", sa hon med en oefterhärmlig tonårssuck, petade på en vit blus med smock och passade på att säga "ful". Bara så att jag skulle veta.

Det var nämligen så, att jag förundrades över modet då vi steg ut i klädvimlet i butikerna den dagen. Jag är sjukt ointresserad. Hänger aldrig med. Men till min förvåning så såg jag kläder jag själv hade då jag var mellan fjorton och sjutton ungefär. Blusar med puffärmar och smock, broderade tunikor, sextiotalsfärger och fjärilsärmar och oj, oj, oj, vad jag klev bakåt! Jag slet i alla saker och sa till Therese att "den här är PRECIS som den jag hade då jag var på dans och ..." och "en SÅN HÄR paniksydde jag för att jag ville vara fin för att..." och så vidare. Tonåringen vände bara tuggummit i munnen och suckade.
"Men usch!" sa hon bara. "Inte min stil, vettu", sa hon som skyr pastell och rynkat som pesten.

Vi köpte jackan och for hem. Och jag planerade att göra egna inköp senare, uppiggad som jag var av det jag sett. Kunde tänka mig en blus med nåt broderat på till kalasen vi ska gå på i maj. Och nu till saken.

Icke ett enda av de nostalgiska plaggen fanns kvar! Nej, där var allt lila, vinrött och kalla blåa och röda saker. Eller tråkbeigegråaktigt. Vad hade skett? Nej, intet fanns att köpa. Sur och nedslagen gick jag igenom hela stan. Så fick jag helt plötsligt syn på en kjol! Ja, håll i er alla som vet min syn på kjolar och klänningar. Men nu är det gjort. En kjol! I nån rosarödorange nyans, kort lite klockad. Jodå. Så nu har jag en kjol. Inte har jag tänkt och ha den på kalas, nej, den ska jag ha när jag är ute med doggen, grillar lördagsmiddag eller skurar hojen med avfettning och oljar kedjan. Den ska väl funka som ett par shorts? Va? Lin är ju tåligt, ska nog gå att slita på. Och vad jag ska ha på kalas, det vet man inte. Fel och ha jeans och linne? Som vanligt.

Sade hon och suckade.
Puss och kram.

Äntligen

Äntligen.
Första middagen på altanen. Röjde en plätt - d v s bordet och sex stolar skurades. Sen satt vi där och åt grillmiddag. I linne, shorts och solsken. Äntligen!

Innan dess åkte vi en tur med hojen (äntligen) och njöt av att bara göra det. Lite muttrande från min sida dock när jag upptäckte att bromsarna låg på och jag körde fast helt enkelt. Det osade bränt och rök om framhjulet när jag med våld tvingade cykeln över gatan för att åtminstone inte bli hajmat mitt i vägen. Inom mig såg jag sumpade dagar med perfekt hojföre den närmsta tiden, men mekanikern finns ju alltid där och skruvar till det.
- Haru skiftnyckeln påre? frågade han.

Borde jag väl ha, kanske. För ett tag sen råkade han se att jag hade hans favvoskiftnyckel i min handväska. (Kan alltid va bra att ha: fixar sadel på eminent damcykel, slå i skallen på rånare, banka in spik i altangolv som man river sig på, osv. För att inte tala om alla skruvar som fanns på barnas lekfordon för hundra år sen och sedemera min egen motorcykel...) Sen dess får jag nog inte ha den längre. Med en suck hängde jag den på plats i verkstan efter femton års tjänstgöring i väskan. I alla fall slutade allt lyckligt som vanligt och vi kunde göra vår tur. Äntligen.

Sen marinerade vi kött (fisk till mig) och grillade och grejade i solen. Finns det nåt bättre än lördagar? Alltså - äntligen lördag. Också. Och ett gäng hungriga ungdomar som luktar sig till köket och frågar
- När ere mat?
Jaadå, dom både lagar mat och diskar ifall läget är sånt, men nu råkar jag vara kökschef i huset, som en del av er vet, och det är en del av nöjet. Borde väl sälla mig till kratt- och vårstädningsligan men som vanligt lullar jag runt i kvarteret och hejar på grannarna med glada tllrop när dom vårstressar. Inte jag. Jag gör ju bara roliga saker. Visserligen satte min privata trädgårdsmästare igång med avverkning och jag såg både snöbollsbuske och syrén försvinna under hans motorsågsmassaker, men vad gör det? För jag såg att krokusarna som nån föregångare planterat hade kommit upp - äntligen!

Och nu, äntligen, halvljummen aprilkväll, ungar utspridda på lördagskul och jag och trädgårdssmekanikern delar på en iskall öl i soffan. Kanske jag får lust att vårstäda i morgon och sätta upp genomskinliga gardiner i salongen. Äntligen.

Pussokramdå. / Eva

Nej, det är inte jag...

...på bilden. Det är en av mina ungar.

Mina ungar är det viktigaste och bästa som finns och de symboliserar ju allt det roliga och glada i livet. Därför passar bilden i min header. Just nu är tre av fyra hemma och på fredag kommer en till. Jag känner mig rik!

Morsan.

Fem mil...

...brukar det vara på min egen privata premiärrundtur.

Jag frös som jag aldrig frusit förr. Aldrig trodde jag väl att jag skulle LÄNGTA HEM på en premiärtur! Håll i mig, nån! Jordens undergång är nära!

Jadå, lilla mamma, jag hade ordentligt med kläder på mig. Vi hade ju gjort en sväng innan för att kolla att alla saker var som dom skulle. Men ändå... Efter halva sträckan stannade jag och stoppade in fingarna i motorn. Bävade inför att ta mig över broarna över Storsjön och hem, såg isen och tänkte vinter.

När handskarna luktade bränt skinn började jag kunna röra fingrarna igen och var hemma inom en knapp halvtimme. Stel som en pinne begrundade jag premiären.
- Det är för kallt, klagade jag för maken, som såg varm och nöjd ut som alltid.
Han tittade strängt på mig och sa:
- Det är ALDRIG för kallt för en hojtur!

If it doesn´t kill you it makes you stronger..?/Eva

Mitt liv som Svensktopp

Det är ju fantastiskt roligt att vi har denna eminenta lista med musik att mäta vårt liv efter. I alla fall var det en idé som kom för mig när vi satt i husvagnen i fjälldalen i helgen och lyssnade på väl valda låtar på Spotify. Av någon anledning började vi resonera om musik som präglat våra respektive barndomar och genast satte vi igång att göra en representativ spellista. Vi skrattade mer än lyssnade, kan jag tala om. Eller vad sägs om "Niklas Jönsson" med Thore Skogman? Eller "Gulligullan..." med Jokkmokksjocke? Detta måste varit nödrimmens storhetstid!

Eftersom radion så gott som alltid stått på hemmavid och livet har pyntats med musik i alla former, även live, så finns det ju en uppsjö av minnen. För min del gällde så småningom också Kvällstoppen och Tio i Topp för att hitta mina favvolåtar. Men nu kollade jag svensktoppslistan, för att begränsa mig alltså. Jösses, det var som att läsa sin egen dagbok. Kolla här bara, du känner kanske igen dig du också.

1963 låg Lillbabs på Svensktoppen med "Gröna granna sköna sanna sommar" och det var det året jag för första gången förstod vitsen med sommarlov, jag vill lova att låten sitter i ryggmärgen!

1965 blev jag vanvettigt kär för första gången. I Sven-Erik Magnusson i Sven Ingvars som livade upp oss med "Börja om från början" i evigheter. Brorsan köpte skivorna. (För att jämna ut köpte jag själv nån Hep Starsplatta, fast det var Sven Ingvars som vann!)

1966 var jag tio år och fick lära mig att viss musik platsar inte, då några vuxna förfasade sig över att "Ta av dig skorna" över huvud taget fick finnas, trots att ett geni som Povel gjort denna landsplåga. Då tyckte inte jag heller att den var bra, eftersom det var så man skulle tycka. Trots det så kunde jag den utantill...

1970 var bara ett av de år då jag var kär jämt, föremålen växlade från dag till dag, allt från nån på TV till nån i plugget. Och på Svensktoppen låg Peter Holm som jag var mest kär i, med "Monia". Melodin sliskade ur sig den allra mest smäktande och lidande kärlekskräm jag nånsin upplevt. Att den fanns!!!

1972 krossades mitt hjärta och jag låg och förblödde dag och natt till Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne". Den var som skriven för mig. Än idag kan jag knappt höra denna träffsäkra ballad utan att känna mig försmådd och bedragen.

1973 frossade man i svensktoppslåtar vare sig man ville eller ej, helgens höjdpunkt var ju att fara på dans. Det var ju där ALLT hände under ett antal år på sjuttiotalet. Eller vad sägs om Flamingokvintetten: "Kärleksbrev i sanden"? Åååååhhh....

1978 känner jag knappt igen en enda låt. Jag förlovade mig, vi lyssnade på "No woman no cry" som mest och raggade i en gammal Amazon mellan Åre och Östersund. På Torvis i Åre spelades ingen svensktopp och inte på stadsdiscona heller, för den delen. Och absolut inte på vår stereoanläggning...

1985 kom Svensktoppen tillbaka efter att tydligen ha varit nedlagd ett tag. Tyvärr känner jag inte igen denna lista heller, nu lyssnade vi på Mamma Mu och Kråkan. Staffan var nämligen född och huset fylldes av småbarnslåtar ett bra tag framåt. Men en sak var säker, "Snabbköpskassörskan" fick den lilla blöjbaken att guppa upp och ner vid några tillfällen.

1990 låg Magnus Uggla på Svensktoppen med "Baby Boom" och vi hade tre grabbar på ett, tre och fem år. Vi bodde i ett område som kom att prägla vårt umgänge fram till idag, alla ungar hade fem kompisar var hemma samtidigt ibland och vi fattade inte att det fanns en värld bortom blöjmärken, grannluncher, kikhosta och galonisar. För övrigt hade jag ingen aning om vem Magnus Uggla var, vi var nu hjärntvättade med Mora Träsk och Jujja Wieslander.

1993 låg Sven Ingvars helt plötsligt på Svensktoppen igen med "Två mörka ögon" och vi gick på krogen ibland med grannar och dansade. Om vi lyckades få barnvakt.

1996 låg Just D på topp med "Tre gringos" och denna låt är för alltid kopplat till Åland för min del. Vi packade in alla ungar, som sen ett par år utökats med en prinsessa också, i folkvagnsbussen och härjade runt på somrarna. Vi for efter väderkartan, ungefär. Staffan var elva och det var hans kasettband.

1998 fanns en låt som hette "Om dessa väggar kunde tala" med Arvingarna. Jag har svaga minnen av den låten, men den är representativ eftersom vi lämnade vår fyra efter femton händelserika år och köpte hus. Då sista påsen bars ut från lägenheten tänkte jag precis just det. Om dessa väggar kunde tala.

2003 lyssnade jag faktiskt på Svensktoppen mest av en slump och upptäckte att engelska låtar var med. Jaha, vi lever i en internationell värld, ju. Och nu började jag känna igen musiken igen, dansbandsmusiken dominerade inte längre. Jag hade en Mp3 och livet blev lättare, eller rättare sagt musiken blev lättare att bära med sig. Ungarnas cd-spelare byttes ut mot supersmå prylar och de hade ingen aning om någon Svensktopp. I deras öron dånade hip hop, metal, rock och tjejpopband. Själv hade jag nu börjat jobba med ungdomar och blev ännu mer insatt i musikens betydelse för att livet ska funka.

2007 inser jag att ungdomarna har järnkoll igen, för när jag kollar listan ser jag Ola Salo och "The Worrying Kind". Va? Inte undra på att dom vet. Men en sak är jag ganska säker på: om jag frågade dom om Svensktoppen skulle dom i alla fall se ut som frågetecken.

2009, den 13 april.
Jag frågar Therese 17 år:
- Har du hört talas om Svensktoppen?
- Nä, va är det?
- Ett musikprogram med topplåtar som folk röstar på. Körs i radion varje söndag.
Tystnad en minut.
- Näää.

Suck. Ungdomarna har missat något som kan vara milstolpar i deras uppväxt! Vad kan "Tingeling" föra med sig för minnen från 2009? Vad har Takida som inte Sven Ingvars eller Trio med Bumba har? Nä, allt är av vikt. Fråga mig. För övrigt återgår jag till Hound Dog med Big Mama Thornton, men det är ju en annan del av livet, det.

Eva.

Rapport från skolgården, del 3

Liten kille kommmer fram till mig, sträcker upp en hand:

- Jag är en telefonkiosk, ring någon!
- OK, jag ringer polisen, för jag såg några påskkärringar som flög fel, försöker jag.

Det föll tydligen i god jord för han ser belåten ut. Följaktligen ringer jag polisen och framför mitt ärende. Då händer något mycket lustigt när jag lägger på luren. Telefonkiosken förvandlas plötsligt till en sommarlovsmaskin!

Och vem får den äran att trycka på knappen? Just det. Jag! (Jag måste ha lekt bra idag jämfört med tidigare...) Så får jag alltså sommarlov. Nu. Genast.

- Ha, ha! skriker jag triumferande och meddelar den lilla skaran runt om att jag nu lämnar bygget och tar semester. Och så vänder jag mig om och vinkar och säger att jag bara ska meddela min kollega att jag drar. Då händer nästa spännande grej. Sommarlovsmaskinen förvandlas till en ängslig ung man som med darr på rösten säger att "det var nog bara på skoj" det där med sommarlov. Sen var det liksom slut på det roliga och jag har bara påsklov än så länge. Men det är ju heller inte helt fel.

Love you kids. Igen!
Eva.

Asfalt!

Jag bara säger det - snart så!
Asfalten dominerar väglaget. I verkstan lyser det. Min mekaniker justerar allt till perfektion, medan jag känner att livsandarna sakta återvänder efter en evighet i idet.

Eva.