NEJ....

...det blev ingen åktur i lördagskvällen. Myggfritt och svalt. Perfekt för några mil bortåt Näckten. Mekanikern sa med allvarsstämman att nu skulle min fina motorcykel in till Bosse-på-verkstan. Innan dess hade han slitit sitt hår.

Det är när han sliter sitt hår som jag förstår att Bosse-på-verkstan är enda räddningen. Jag började misstänka det tidigare idag. Redan i morse faktiskt. Tänkte att lördagnatt borde bli fin för en tur. Man ska ta vara på tiden och livet. Och ljuset. Men igår kväll låg bromsarna på igen och jag åkte hem innan det började osa och ryka. Ställde ifrån mig maskinen försiktigt, klappade den på tanken och bönade den att inte trassla nu. Inte nu, innan semestern.

Nä, inte riktigt. Jag fattar ju att den inte kan prata, ta det lugnt, ungar. Sanningen att säga så stampade jag i backen med foten och röt något. Ringde mekanikern och klagade.
- Köp nån öl, va, sa han.

Ja, ja. Jag köpte öl och kylde, lagade middag på grillen och helt plötsligt blev det sent så vi sparade mekandet till idag. Jag tänkte att han vet väl vad han ska göra och helgen är lång. Och så blev det som det blev. Han tog en provtur och sen slet han sitt hår. Som sagt.

- Ta min hoj! erbjöd han mig generöst. Han vet väl hur rastlös jag blir. Men jag avstod. Inte min egen - då får det vara. Jag får vänta till Bosse-på-verkstan har slagit till. Efter det finns aldrig några hinder. Men tills dess...vad ska jag göra nu?

Cykla kanske?
Tja,natten är ung.
//Eva

Lyxig morgon

Helt fantastiskt!!!

Idag vaknade jag och kände igen en gammal känsla jag hade som barn - jag upptäckte att jag låg kvar i sängen en kvart extra för att, håll i er, JAG HADE INGET ATT GÖRA OCH KÄNDE MIG IRRITERAD ÖVER DET!

Vilken lyx!

Fortsättning följer...

Vilken värme!

I går kväll på en rolig fest fick jag höra detta:
"...men du är väl en som har fina barn, du!"

Fina, i bemärkelsen trevliga. Ja, det har jag hört förr och känner mig omåttligt stolt över. Men det här var speciellt. Varför? Jo, det kom från en av mina ungars vänner, en grabb på dryga 20 och minst lika fin. Men det var sagt med så mycket värme och innerlighet att det rörde mig oväntat djupt. Det var det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första som föll i min tanke då jag vaknade i morse.

Eva

Jag fick sån lust...

...helt plötsligt att plugga mer bild. Att skaffa full behörighet. Ju mer jag tänker på det ju viktigare blir det. Och nu har det växt till ett JÄTTEMÅSTE.

En kurs i rörlig bild startade i veckan, det räckte för att elda upp mig. Redan innan kursstart hade jag planerat en av uppgifterna då jag (jorå, erkänner, det var motvilligt) läste igenom kursmomenten. Fastnade på en film om en person i ens närhet och då hade jag det hela klart för mig.

Jag hade i ärlighetens namn tvekat till att gå kursen, det tyckte jag andra kunde göra. Därav motvilligheten. Själv tänkte jag skaffa mig ett papper på att jag fixar att undervisa i bild. Men hur som haver drogs jag med. Thomas Koppfeldt övertygade.

Jag skrev till mina gamla bildlärare och berättade och dom lovade att skräddarsy de poäng som fattades, inte ens ett år. Va? Jag bara måste. När jag fått en idé kan jag inte släppa det, det äter sig in i min hjärna och gör mig till en zombie som tråkar min omgivning av och till. Men ska man ta vara på livet ska man nog göra det man vill. Och det brukar jag vara ganska bra på.

Om tre månader vet vi om jag lyckades....

Jojomensan.

Insmord med Ibumetin och något lomhörd. Men still going strong, vad trodde du?

Jorå, insmord i Ibumetinsalva gick hon på rockparty. Kul kalas!

Rockbandet borde ha haft en gigantisk scen, mer än den lilla som fanns, för det var tryck vill jag lova. Å andra sidan uppfyllde dom ju själen och huvudet så det räcker till idag. För sent (eller så har jag blivit blasé sen tidigare bravader jag tagit mig helskinnad ur) kom jag på att det ju fanns hörselskydd. Det innebär att jag vaknade i morse klockan sju och fortfarande trodde att jag befann mig på rockparty. Alldeles bestämt hörde jag sångerskans röst. Det ekade liksom.

Trevligt umgänge och nya bekantskaper och en del återseenden - ett lyckat kalas. Själv höll jag mig i skinnet, försiktigtvis. Få se hur det håller ihop till nästa lördag då nästa kalas är. Jag får konsultera någon på mitt gym, ironiskt nog går jag ju där för att stärka alla delar... Nåja, långa promenader gör susen har jag märkt. För rygg. Annat blir dock lidande men det lever jag med. För det mesta har jag roligt och mår utmärkt med mina 22 år. Alla helger i maj och juni är inbokade för roligheter och sen är det ju semester och då ska vi åka 400 mil på hoj.

Jag och maken ägnade fredagkvällen åt att göra lösa planer för 400milaresan. Bordet var fyllt av datorer och GPS. Rätt snart hade vi koll på bra hojvägar och resrutt. Allt knappades in i elektroniska hjärnor som kommer att ledsaga oss, själva behövde vi bara luta oss tillbaka över ölen och se på.

Jag minns en annan tid. När ungarna var ungar och vi rände land och rike runt med folkabussen. Det blev en hel veckas planering med vägkartor, turistguider och anteckningsblock. Allt i papper. Vi satt på altanen och drack vin, funderade över om den och den vägen var lämplig och räknade tid och mil på miniräknaren...Sen blev det alltid samma sak: det blev väderkartan som styrde allt. Och så hamnade vi i Örebro i stället för Piteå. Men sånt är ju också trevligt.

Nu vill jag ut innan nästa musikchock - vråldisco på dansavslutning för dotter. Tre timmars sittning och applåderande bensprattel. Härligt!

Eva

"Hon står jämt..."

Vilket elände jag råkat ut för. Öppnade en bildörr och klev ur - knak sa det och sen dess är jag nästan helt orörlig i vissa lägen. Rör jag mig ändå gör det helvetes ont.

Ringde läkaren som sa att det "nog är ryggskott, fast det brukar sitta längre ner..."
Ja, det låter ju betryggande. Jag fattar väl att det är nåt som åkt på sned i ryggen. Det har hänt mig förr, men aldrig att jag varit så illa däran. Natten innan jag pratade med doktorn grät jag mig runt köksgolvet, omöjligt att ligga eller sitta, lindrade något att gå omkring och stöna. Medicinkur så att jag kan röra mig någorlunda underlättade natten till idag och nu förbereder jag mig för att kunna återgå till jobb i morgon. Jag får väl vanka runt mellan bänkar och bord och se ner på mina elever. Nåt jag inte gillar. Jo, eleverna gillar jag alla, rakt av, men att stå och titta ner på nån gillar jag inte. Det är ingen vettig kommunikation i mina ögon.

Skrivbordsjobb får vänta. Detta inlägg skrives blandat med rundturer i huset. Ser fånigt ut. Ifall nån skulle se mig utifrån gatan, menar jag, eller grannen som bor mycket nära. Frukost intogs stående, likaså blir det med lunchen. Att nysa är förbjudet, vilket jag nyss gjorde. Då hjälper ingen medicin.

Vad är nu positivt med detta i min positiva värld?
Tja, man är drogad - då har jag alltså inte heller ont av min artros, alltså kan jag gå och gå och gå utan att för den skull sedan ha ännu ondare. Det kan ju va lite kul.
Jag kan ju inte putsa fönster - positivt.
Jag kan inte skura golven eller hänga tvätt - positivt.
Det är inget farligt, kanske kan det få falla in under ett av mina favorticitat: If it doesn't kill you, it makes you stronger. Kanske det mest positiva.

Och så till sist: en av mina favoritfilmer är Potatishandlaren som jag sett femtio gånger. När bonden ska berätta om dotterns fördelar utan att avslöja att hon har en sticka i arslet säger han att "hon står jämt, sörru". Så att Potatishandlaren ska förstå att hon är ett gott parti som jämt är på fötter. Möjligen kan min make vara glad över detta? Kanske jag ska fråga. Har ingen sticka i arslet, dock, men en kniv i ryggen är ju inte helt olikt.

Nu måste jag gå.
Eder Pinade.

Varför är jag så trött? Va? Jag som har så kul.

När jag vaknade i vårt blåa rum så tänkte jag på det här med att ha kul och ta vara på livet. Jag var bara så astrött.
Jag släpade mig ut - jorddragningen var extra stark i morse, märkte ni det?
Och efter ett par kvarter så sa jag till doggen att jag var tvungen att gå hem och sova en timme till. Hon tyckte det var jättekonstigt men ok, hon hängde på som alltid, polare som hon är. Vi sov TVÅ timmar till. Och solen flödade in i det blåa men vad hjälpte det? Lika sömnig ändå fast klockan närmade sig tio. Vad har jag gjort?

Tja, inget, dessvärre. Valborg tillbringades med hundterapi, smällar gör henne till ett vrak och jag önskar alla fyrverkerier åt fanders. Smällar är bra för vad? Va?? Nä, skulle tro att ni inte kommer på nåt svar. Sen då? Ja, 14 mil hojtur i fredags eftermiddag, trevlig middag med goda vänner, inga älgar på vägen och myggfritt för visiret och lyktan var relativt rena. Knappast något som suger musten ur en, maskinen låg som ett strykjärn längs 87:an och så fort man närmar sig Ragunda blir det ju så vackert så man gråter. Både väglag och utsikt.

Och vad hände då igår? Altanskrubbning och lite violer i krukor bara för att dom luktar så gott, inget betungande och krävande jobb. Som sagt - jag gör mest bara roliga saker. Suckade lite över altanskurningen, dock. Det hörde maken.
"Plocka bort alla prylar och ta högtryckssprutan!".

Sade han. Det var ju kul, tyckte jag, och så var det klart med skurningen. Visst, jag körde runt lite med såpborsten som vanligt, men det mesta försvann under vattenstrålen. Och visst, grannen undrade nog vad som skedde och några prylar gick sönder som var i vägen, men det var ju som bara petitesser. När allt var klart var allt blött, inklusive mig. Det droppade lite från taket och det fräste om infravärmen sen när vi dukade bordet. (Som var blött och luktade ved.)

Sen då? Ja, sov som en gris. Trött ändå. Denna dag har jag suttit på en stol och känt mig trött. Kom inte med nåt snack om ålders- nånting. Jag är bara 22 och kämpar hårt för att bli äldre. Det är kanske det som är felet? Att ta sig vidare kräver sin tribut, det är väl därför jag är så trött? Där har vi det! Nån som lyckats ta sig förbi 22-sträcket med livhanken i behåll? Jag går då i alla fall och lägger mig nu igen.
Gonatt, då. I morron är det en ny dag.

Klädinköp gör mig konfys

I veckan råkade jag få tillfälle att gå i affärer för att göra diverse klädinköp till mig själv. Händer inte ofta.

Men hur som helst - för några veckor sen var jag med familjeprinsessan i affärer och skulle shoppa något till henne. Hon urkade och stånkade och stönade inför alla supertöntiga kläder som fanns. Hon ville ha nåt Thereseplagg. Typ svart. Hon gick fram som en ångvält mellan klädställen och föste blusar och tunikor åt alla håll under morranden och fyanden. Till slut hittade hon en kort, glansig, mycket kolsvart liten jacka.
"Fan va snygg" sa hon bara och ryckte med sig jackan och mig till provrummet.
"Svär inte!" sa jag. Som vanligt.
"Menändå...", svarade hon och kråmade sig framför spegeln. Tittade noga så den passade henne både bak och fram. Passade på att fixa frillan, betraktade sig själv kritiskt i ett antal poser och sen var det klart.
"Tur att man hittade NÅNTING", sa hon med en oefterhärmlig tonårssuck, petade på en vit blus med smock och passade på att säga "ful". Bara så att jag skulle veta.

Det var nämligen så, att jag förundrades över modet då vi steg ut i klädvimlet i butikerna den dagen. Jag är sjukt ointresserad. Hänger aldrig med. Men till min förvåning så såg jag kläder jag själv hade då jag var mellan fjorton och sjutton ungefär. Blusar med puffärmar och smock, broderade tunikor, sextiotalsfärger och fjärilsärmar och oj, oj, oj, vad jag klev bakåt! Jag slet i alla saker och sa till Therese att "den här är PRECIS som den jag hade då jag var på dans och ..." och "en SÅN HÄR paniksydde jag för att jag ville vara fin för att..." och så vidare. Tonåringen vände bara tuggummit i munnen och suckade.
"Men usch!" sa hon bara. "Inte min stil, vettu", sa hon som skyr pastell och rynkat som pesten.

Vi köpte jackan och for hem. Och jag planerade att göra egna inköp senare, uppiggad som jag var av det jag sett. Kunde tänka mig en blus med nåt broderat på till kalasen vi ska gå på i maj. Och nu till saken.

Icke ett enda av de nostalgiska plaggen fanns kvar! Nej, där var allt lila, vinrött och kalla blåa och röda saker. Eller tråkbeigegråaktigt. Vad hade skett? Nej, intet fanns att köpa. Sur och nedslagen gick jag igenom hela stan. Så fick jag helt plötsligt syn på en kjol! Ja, håll i er alla som vet min syn på kjolar och klänningar. Men nu är det gjort. En kjol! I nån rosarödorange nyans, kort lite klockad. Jodå. Så nu har jag en kjol. Inte har jag tänkt och ha den på kalas, nej, den ska jag ha när jag är ute med doggen, grillar lördagsmiddag eller skurar hojen med avfettning och oljar kedjan. Den ska väl funka som ett par shorts? Va? Lin är ju tåligt, ska nog gå att slita på. Och vad jag ska ha på kalas, det vet man inte. Fel och ha jeans och linne? Som vanligt.

Sade hon och suckade.
Puss och kram.

Äntligen

Äntligen.
Första middagen på altanen. Röjde en plätt - d v s bordet och sex stolar skurades. Sen satt vi där och åt grillmiddag. I linne, shorts och solsken. Äntligen!

Innan dess åkte vi en tur med hojen (äntligen) och njöt av att bara göra det. Lite muttrande från min sida dock när jag upptäckte att bromsarna låg på och jag körde fast helt enkelt. Det osade bränt och rök om framhjulet när jag med våld tvingade cykeln över gatan för att åtminstone inte bli hajmat mitt i vägen. Inom mig såg jag sumpade dagar med perfekt hojföre den närmsta tiden, men mekanikern finns ju alltid där och skruvar till det.
- Haru skiftnyckeln påre? frågade han.

Borde jag väl ha, kanske. För ett tag sen råkade han se att jag hade hans favvoskiftnyckel i min handväska. (Kan alltid va bra att ha: fixar sadel på eminent damcykel, slå i skallen på rånare, banka in spik i altangolv som man river sig på, osv. För att inte tala om alla skruvar som fanns på barnas lekfordon för hundra år sen och sedemera min egen motorcykel...) Sen dess får jag nog inte ha den längre. Med en suck hängde jag den på plats i verkstan efter femton års tjänstgöring i väskan. I alla fall slutade allt lyckligt som vanligt och vi kunde göra vår tur. Äntligen.

Sen marinerade vi kött (fisk till mig) och grillade och grejade i solen. Finns det nåt bättre än lördagar? Alltså - äntligen lördag. Också. Och ett gäng hungriga ungdomar som luktar sig till köket och frågar
- När ere mat?
Jaadå, dom både lagar mat och diskar ifall läget är sånt, men nu råkar jag vara kökschef i huset, som en del av er vet, och det är en del av nöjet. Borde väl sälla mig till kratt- och vårstädningsligan men som vanligt lullar jag runt i kvarteret och hejar på grannarna med glada tllrop när dom vårstressar. Inte jag. Jag gör ju bara roliga saker. Visserligen satte min privata trädgårdsmästare igång med avverkning och jag såg både snöbollsbuske och syrén försvinna under hans motorsågsmassaker, men vad gör det? För jag såg att krokusarna som nån föregångare planterat hade kommit upp - äntligen!

Och nu, äntligen, halvljummen aprilkväll, ungar utspridda på lördagskul och jag och trädgårdssmekanikern delar på en iskall öl i soffan. Kanske jag får lust att vårstäda i morgon och sätta upp genomskinliga gardiner i salongen. Äntligen.

Pussokramdå. / Eva

Nej, det är inte jag...

...på bilden. Det är en av mina ungar.

Mina ungar är det viktigaste och bästa som finns och de symboliserar ju allt det roliga och glada i livet. Därför passar bilden i min header. Just nu är tre av fyra hemma och på fredag kommer en till. Jag känner mig rik!

Morsan.

Fem mil...

...brukar det vara på min egen privata premiärrundtur.

Jag frös som jag aldrig frusit förr. Aldrig trodde jag väl att jag skulle LÄNGTA HEM på en premiärtur! Håll i mig, nån! Jordens undergång är nära!

Jadå, lilla mamma, jag hade ordentligt med kläder på mig. Vi hade ju gjort en sväng innan för att kolla att alla saker var som dom skulle. Men ändå... Efter halva sträckan stannade jag och stoppade in fingarna i motorn. Bävade inför att ta mig över broarna över Storsjön och hem, såg isen och tänkte vinter.

När handskarna luktade bränt skinn började jag kunna röra fingrarna igen och var hemma inom en knapp halvtimme. Stel som en pinne begrundade jag premiären.
- Det är för kallt, klagade jag för maken, som såg varm och nöjd ut som alltid.
Han tittade strängt på mig och sa:
- Det är ALDRIG för kallt för en hojtur!

If it doesn´t kill you it makes you stronger..?/Eva