Att vara mitt emellan.

Min mamma och alla våra barns farmor och mormor, har fyllt 80.

En glad och pigg och alldeles oföränderlig kvinna som bidragit till ett par ungar som bidragit till sju barnbarn som bidragit till all vår livsglädje och hopp om att nya generationer ska skapa framtidstro och fred på jorden. Och som dom smittar av sig när dom kommer i närheten!

Visst är det konstigt, men ibland tar min hjärna ut svängarna, ofta under dåsiga morgontimmar. Plötsligt kom mormor framför mig, som kom från Amerika och skulle besöka föräldrarnas hemland. Hon dansade på båten för att tjäna någon slant. De tyska mynten finns kvar. När Titanic gick under tordes de inte åka hem till Amerika igen, biljett fanns till skeppet som skulle gå strax efter, men det blev aldrig av.

Familjen stannade och bodde bland annat på "andra sidan sjön" i Brattland, i Tvärset. Många årtionden senare var det utflyktsplats för familjen med oss ungar som mest var rädda för getingar och spindlar och som ville fiska i bäcken som vi hört att dom gjorde förr. (Jag ogillade krypen, brorsan gillade fisket!)

Vi barn växte upp och flyttade runt oss tills vi hamnade i Östersund och Stockholm till slut och våra ungar har knappt en aning om Tvärset och Titanic. De gillar hästar, dataspel och glor på film dygnet runt. Nån gång har dom sett Titanic och suckat. Vilken romantik...

Jo, fatta bara, brukar jag tänka, men jag säger inte så mycket. Det är liksom en hel värld emellan fast jag har berättat om hur det var, så som mormor berättade och mamma/farmor/mormor bekräftat.

Swisch - tiden svingar sig nästan hörbart över min avslappnade lekamen såna där halvdåsiga mornar, där jag ligger och saknar något. Från ett stall nånstans i Stockholmstrakten där en ung brorsdotter rider omkring till en gammal tant som sitter på en trappall framför spisen eller symaskinen, hon som jag växte upp med under mina viktigaste år. Hon som gifte sig med en man vars mor föddes av någon som mött någon i ett annat stall i Stockholmstrakten...

Mitt i allt detta finns jag, mitt emellan saker som händer. Med alla känselspröt bakåt och framåt. Tanken är hissnande: att vara mitt emellan!

Det är när jag vaknar som jag inser att jag har en historia att berätta. Minst en, kanske tre. Och så tar jag fram blocket och skriver ner tankarna.

David stiger på sitt tåg till Oslo, Ingemar och hans familj bilar hem till Stockholm, Therese är hos pojkvännen och vi som är hemma blir alldeles plötsligt medvetna om tystnaden och tiden igen. Thomas vaknar och fixar fika, förmodligen omedveten om att han är en viktig länk till något. Han är bara på väg till något, bortåt, utåt, något eget, livslusten kallar. Inte tänker han på imorgon och igår.

Det är så det är.

//Eva

SUCK...

...alltså, jag har ett vattenhål och det är det där rummet som faktiskt inte är större än ett hål i väggen. Thomas bodde där förr, men efter ett antal rokader i hemmet av naturliga skäl residerar han nu i två källarrum och se där, genast fick jag ett eget krypin. Eget rum - när hade man det sist?

Jag har förutom gästbädden proppat rummet fullt med sånt som kan få mig att gå igång ordentligt när det gäller att göra saker med händerna, måla och rita och klistra och klippa och sånt. En välsorterad hobbyaffär har inget mot vad jag har. Särskilt som jag samlar och sparar. Bokmärken från 1962 trängs med sprillans ny färgskrivare. Skrivbordet är överbelamrat av teckningar sen man var "ettagluttare" fram till Photoshopade bilder av akvareller.

Jag suckar för att jag längtar dit. Dörren står på glänt, när jag kikar i trappan ser jag trähyllan med saker. Den liksom skickar ut ormiga strålar som ska fånga in mig, så jag ska sugas in där och stanna några timmar. Det är bara det att tiden inte finns just nu. Det är nationella prov, det är utvecklingssamtal, det är omdömen som ska skrivas och ovanpå allt mitt pluggande som jag är världsbäst på att skjuta på till en annan tidsera.

Ibland går jag dit och djupandas. Ser ut genom fönstret, rakt in i grannens visserligen, men ser även gatsvängen, höghusen och eftermiddagssolen, högt uppifrån, känns det som. Flyttar lite på pappershögarna och öppnar lådorna för att se om lilla och stora akvarellådan ligger kvar. Snart så är det fritt fram, snart så...

På begäran lägger jag ut bilder och pyssel på en annan blogg nu, sånt som kommer ut från det där lilla vattenhålet jag har. Huller om buller, hellre än bra och med en massa fniss.

Kramar er på Hjärtedagen! //Eva

Jag förundras och avundas de färgrika unga damerna som ibland visar upp de mest fantasifulla och kreativa ansiktsmålningar och kläder. De finns i plugget. Jag ser dem på nära håll! Mångfärgade lösögonfransar, svarta eyeliner som tagit nya svängar runt ögat som en annan inte kunnat drömt om, utstickande attribut på plaggen och flerfärgat hår. Ibland till och med lösöron...typ rådjur? Eller nåt. Det verkar för mig som om dessa varelser/vanliga tonårsbrudar har en fot i vardagen och den andra i en för mig okänd värld. Fantasy?

Eftersom jag är en nyfiken person (annars lär man sig inte mycket, som min kloke man säger) så frågar jag ju. Jo, får jag till svar, man har verkligen en fot i en annan värld. Och sen säger de inte mer, tackar blygt för mina uppskattande ord om att jag verkligen gillar färgrika personer. Färgrik i benämningen just mycket färger och gärna lite udda pynt. Det är nåt särskilt över det. Ett mod, nåt man står för och gillar.

En dag får jag en skriftlig förklaring som ger mig möjligheten att titta in i den andra världen. Det är en kort kommentar i en skrivbok om att det ska bli kul med lajv i helgen. Och sen får jag veta vad det går ut på. Lajv - det är högst allvarligt det. Ja, jag visste ju att rollspel fanns men inte så nära och så vardagligt. Dessa små individer är ju närapå sin roll även till vardags. Och det er mig en tanke:

Kanske man ska starta ett eget lajv. Det ska gå ut på att alla som är med är extremt vänliga mot alla omkring sig. Alla måste göra någon annan människa en tjänst. De flesta jag känner är ju så klart vänliga. Men det finns ju en och annan som behöver öva på att visa mer empati. Lajvet skulle gå ut på att värva såna som måste omformateras en aning så att de blir mer omtänksamma om sina medmänniskor. Den roll man har får man sen skriva kontrakt på att ha minst ett år. Klarar man det stiger man i graderna. Bra va? Attribut och kläder? Tja, varma färger. Allt från lindblomsgrönt till eldrött. En påse hemliga lappar där det står snälla saker som man delar ut i smyg, lägger i fickor och väskor. Det kan stå t ex "du är världens bästa!" eller "alla gillar dig". Får man en sån lapp vet man att det finns nån i närheten som tillhör lajvföreningen Din Vän.

Man kan ju gå vidare i detta. Handlar det bara om att få chansen att byta roll, så... Det är det nog många som behöver. Om inte annat den lille tolvåring som skrev i ett lajvforum att han "inte ville ha nåra vuxna med för han ville slåss på liv och död". Allt har sin baksida. Men som Irja säger: Gi int opp, int!

//Eva

Nu har dom fyllt år

Två busar, idag relativt coola killar som står på egna ben, har fyllt år. Den hemmavarande för ett par dar sen och Oslobon idag, faktiskt. Januari har inte alltid varit min favoritmånad varför vi satte ett par ungar till världen denna mörka och ohändelserika tid. Vilket har inneburit att de andra två också har kunnat se fram emot en tid fylld av fest och kalas.

(Ja, jag tillhör de lyckligt lottade kvinnor som blivit gravid på beställning, ungefär.)

Nu går det ju lugnt till med kalasandet och dessutom är det inte alltid jubilaren är hemma varför januari snart kommer att intaga en mer glåmig stil igen. Särskilt om den siste, närmast kameran, snart drar också. Vilket är troligt. Nåja, vi kör på med julgransplundringar och sista-januarifester ändå. Skam den som ger sig.

Jag inser, när jag tittar på det roliga fotot, att det fanns en viss tid av action i vårt liv. Inget actiondrama den gången, mer actionkomedi skulle jag vilja säga. Storebror hade sin första examen i Stora kyrkan. Det var högtidligt, vi var på premiär och de små bröderna var ju som synes upphottade med nya skjortor. De var dessutom trimmade till att lyssna på sina föräldrar, sitta kvar på samma plats och kanske hade de också en liten tablettask i fickan som skulle kunna avleda de myror som brukade uppstå i baken vid de minst anade tillfällen.

Naturligtvis var de exemplariska och vi kunde njuta av skönsång av allt från fnissande ettagluttare till de ofantligt mer erfarna femmorna som gjorde sin sista examen innan bautaklivet in i högstadietiden. Det var femmornas föräldrar som grät mest.

Nåja, efter en halvtimme av det mer än timslånga programmet fick brorsorna nog. Tablettaskarna var slut och de var trötta på att peka på storebrorsan och vinka. Alltså klämde de i med egen sång till församlingens förtjusning. Därtill hade de förstått att den röda boken innehöll sångtexter vilket inbjöd till en mer kultiverad stil. De skulle minsann visa omgivningen att de kunde alla sånger. Och så fick vi alla veta att en del psalmer innehöll rejält trallvänliga strofer med värsta Sigge-Fürst-refrängen.

RAJDATIRATTARAJDAJJJJDIDAAAAAJJJJJDAAAAJJJJJJ, hördes den ljuva lilla gossduon av och till under den sista delen av examen. Och så var det plötsligt de som var festens mittpunkter.

Icke att vi rodnade. Nej, vi sträckte på oss och tänkte att vi var stolta över våra januaribarn som roade en halv kyrka. (Andra halvan hade fokus på en annan kör längre fram.)

Det var tider, det! Möjligen kan liknande händelser återkomma i form av barnbarn om man har tur. Vi får hoppas att Oslobon firar sin dag ordentligt idag. Tror att han varit hemma alla sina födelsedagar hittills, vilket ju naturligtvis har varit mycket trevligt för oss gamla partyrävar.

Det är en hel vecka kvar av månaden, som ändå har gått allt för fort. Som vanligt. Man tror alltid att det ska sega sig fram men när man minst anar det står man där och undrar var tiden försvann och vips är det dags för morsans tårtkalas sista januari.

Ha det gott hörni, snart är det vår!
Eva

Främmande

Igår kväll fick vi främmande. Det var några som kom och knackade på i halvtiotiden. Utan att först ha ringt och kollat om vi var hemma.

Min första tanke - något har hänt!
Min andra tanke - har vi glömt nåt vi bestämt?

Det var trevligt. Absolut, vi satt ett par och babblade, känner varandra mycket väl sedan nästan tjugo år tillbaka, bor nästgårds, umgås av och till över lite mat. Nu satt vi i soffan och drack lite whisky. Softade. Som ungarna säger.

Tanken slog mig senare, fast vi pratade lite om det då också, att man aldrig bara ringer på. Det gjorde man förr, tror jag. Inte ringde tant Margareta och frågade om det var läge att dricka en kopp kaffe på eftermiddan? Inte bestämdes en kvarts fika flera veckor i förväg? Nä, det är nåt nytt skumt som smugit sig in. Jag funderade mycket på det sen. Vad handlar det om?

Jag tror att vi är förbaskat rädda att störa varandra. Vår egentid är så dyrbar att man drar sig för att dyka upp som gubben i lådan i någons hem. Det är inte alls samma sak att åka till någon som jobbar och störa. Då är man ju redan upptagen så då är det liksom redan kört. Hänger ni med?

Jo, jag känner några få som dyker upp några gånger om år. Det uppskattas. Det är naturligtvis dom som själva kan koka kaffet medan jag målar klart tånaglarna. Dom som struntar i om man sitter i långkallingarna och mormors nattlinne vid köksbordet och lägger patiens. Det är nog mest dom som vågar dyka upp, tror jag. Som vänder i dörren om det är fel dag. Så var det förr, när jag var liten, det är jag säker på. Folk kom och gick. Kaffepannan stod på, det fanns hastbullar i blåburken jämt.

Till saken hör att huset är tomt på ungar. Jag och maken är ensamma och det är ovanligt. Det riktigt ekar. I fredagskväll tänkte jag mig kartan och att avkomman var spridd för vinden, en i Boden, en i Oslo, en i Barcelona. Och en i Odensala, för all del. Den plötsliga stillheten bidrog till stora frågetecken. Vad ska vi göra nu? Leka kurragömma och äta kakor i sängen, föreslog Brido så glatt.

Det blev ingen kurragömma för vi känner ändå till alla gömställen. Men vi köpte en ny, stor TV. Släpade fram gamla filmer och åt i soffan framför TVn så sent så det var syndigt. Mysigt, ska jag tala om. Det var bara det att i går kväll hittade vi en ruskig thriller, en sån där som skrämmer skiten ur mig. Det hade börjat blåsa och det var becksvart på altanen. Mina blickar flackade mellan TV:n och fönstret ut mot altantrappan. Snart skulle säkert mördaren dyka upp med en yxa där ute. Då hörde vi någon som klampade på vår bro. Och på den vägen var det, alltså.

Så här på slutet kan jag väl erkänna att jag hade en tanke före den där första: det var den där om mördaren...

//Eva

Jul ut - ljus in.

Julen är utslängd eller hur man nu ska säga.

Granen är i alla fall utkastad. D v s själva stommen, liksom, barren ligger på golvet och i bokhyllan. Som vanligt, vill jag tillägga, för enligt mina dagboksanteckningar så har jag alltid kommenterat hur granen barrar så vi måste avsluta juleriet redan nu.

Ändå ska en gran in varje år. Eller tall, möjligen. Men ingen jul utan grandoft! Gran och hyacint, det är jul, det. Och skinka, säger maken längtansfullt. Lack, lägger jag till. Ja, ingen plastgran kommer in så länge vi orkar sopa barr.

På sistone har vi vaktat granen. Skrikit åt folk som kommit för nära att dom inte får andas, för vi vill ha kvar granen en dag till. Hunden har förstått att det inte är tillrådligt att ens gå en meter nära och sonen har inte fått slängt sig i soffan utan försiktigt och stillsamt intagit sin plats framför TV:n. Allt för att inte barren skulle ramla av innan plundringen.

Plundringen är viktig. Jodå, vi hade en i år med. Gästerna var en aning till åren och ville inte dansa runt granen men påsar fick dom, minsann. Och sen åt vi en bättre middag och hade trevligt. I köket, så att inte granen rubbades och barren skulle hänga kvar till idag. Men nu! Nu är den väck!

Och när jag ska till då går det undan, julen ska bort in i minsta vrå och det fort. Maken tog sig an det som var kvar av granen efter att jag slitit av alla kulor och bjäfs. (Jo, när jag är julless heter det bjäfs! Tidigare heter det pynt eller till och med dekorationer.) Han sopade och bar säck efter säck med barr. Och medan han kastade ut skelettet hängde jag upp vårgardinerna och vräkte undan allt som kan tänkas skymma ljuset, typ tomtar och lyktor.

Det är märkligt, det må vara -25 och becksvart men när julen och det röda åker ut och det ljusgröna och vita åker in då förändras världen igen. Nya tag, nya dagar, ett nytt år med massor av roliga saker att göra, härliga människor att träffa och tiotusen nya möjligheter.

Känn efter!!//Eva

Jämtland -27

Skrivardag i kyligt Marieby men i varmt sällskap.



Vår vita värld...



Ådernät?


Naturen formar egna snöbollar. På spett.



Vi fuskade då vi plockade äpplen i höstas. Ändå har jag det ljuvligaste rosa äppelmos i flera askar från vårt lilla träd.

OK, jag går väl ut då...

...efter att ha läst den eminenta bloggen Skenbilder så gör jag ett nytt försök. Tar med kameran igen och samlar på mig några vinterbilder på "tråkställena" omkring mig.
Och hoppas att jag SER mer den här gången. Om inte annat underlag för mina elevers kommande vintermålningar.
Jag ger mig inte! //E.

Nyårslöftet

Hahaha. Trodde ni att ni skulle få veta det? Never!

Läser i stället ur en fet pärm med texter från 1971 om diverse drömmar och önskningar inför framtiden.

Så mycket kan jag säga, att inte mycket har förändrats. Vad tyder det på? Antingen att jag hade en djup insikt i själslivets och omvärldens olika fällor, fasor och möjligheter redan som femtonåring på vischan i mellannorrland eller att jag nu som välutbildad femtiotreårig dam fortfarande inte har någon som helst realistisk syn på verkligheten.

Nu fick vi något att fundera på framöver.

Jag skulle aldrig i mitt liv avslöja vad det står i min nyårsönskelista från 1971. Men en sak ska jag säga, det står en del om hur jag ska vara som vuxen. Kritiskt resonemang, väl avvägda och genomtänkta argument och ett eget förhållningssätt präglar texten:

" När jag blir stor och kanske får egna barn MÅSTE jag minnas hur det var och vara tonåring. Ifall man känner sig sur och nere ska man få va ifred och INTE bli anklagad för och vara MISSNÖJD för det kanske man inte alls är. Och då spelar det ingen roll hur man än förklarar sig så fattar INGEN. Och när INGEN vill lyssna då kan man lika gärna få vara sur och nere, för det är ALLA någon gång. Men det tycks VISSA glömma och det tänker då ALDRIG jag göra..."

Efter det följer en hel del tänkvärda saker som kan vara bra att ha i ryggsäcken som vuxen. Det vill säga hur man förklarar sitt pussande på andra(s?) pojkar när den man är kär i råkar vara nån annanstans. Hur man snackar skit om varandra på ett bra sätt så att ingen blir sårad. Och varför det är viktigt att börja sminka sig klockan 11.00 på förmiddagen när det är dans bortiskogen på kvällen.

Jag kommer att författa en handbok baserad på dessa kloka tips längre fram. Ni kan få köpa denna till reducerat pris om ni bara säger att ni minsann känner mig.

Apropå nyårsönskningar, menar jag.
//Eva.

NYÅRSREVY - året i bild

JANUARI 09

Vi sitter många kvällar vid köksbordet och planerar. Tiden går fort och maken måste börja meka snart för att ha motorcyklarna i bästa skick inför sommaren. Vi tar innerkurvan runt Skandinavien, kanske? Resrutten ser ut att bli sisådär 400 mil. Ja, särskilt sen brodern helt käckt säger att det är nära till Öland från Oslo...vilket det ju är!



FEBRUARI 09

Kalasmånaden med fler kalas än dagar. En kär vän uppvaktas och vi har planerat mycket länge. Bland presenterna finns diverse festligheter. Allt för att förlänga livet med ett skratt. Say no more...



MARS 09

Vi inviger ny vintervana - husvagnen står i Hovde från och med nu. Skidorna utanför, skriv- och målarsaker innanför. Solen skiner och vi får en massa nya grannar.



APRIL 09

Staffan dyker upp! Som en sällsynt fågel lagom till sin pappas födelsedag förgyller han huset några få dagar.



MAJ 09

Min favoritmånad och ljuset gör att mc-folk kan börja göra långturer vilken kväll som helst. Till exempel kan man åka till Annica i Borglunda för att mysa med de unga, vackra hundarna.



JUNI 09

Hara Brygga med ÖMCK. Nej, vi blev inte 200 men vi försökte i alla fall. Solen skiner, det är en kanonkväll som alla andra junikvällar med hojåkarna: Utflykt, fika, umgänge och mycket skratt.



JULI 09

Mannen går på semester och några timmar senare är vi på väg norrut mot Boden. Äntligen iväg på Skandinaviska rundturen! Pausen i Alvdal mitt i Norge på väg söderut mot Oslo är en pärs. Det är plus 34 i solen, lätt förvällda i våra hojkläder tar vi en välbehövlig rast.



AUGUSTI 09

Senare delen av sommaren använder vi till att renovera vår altan. Deadline är bestämd med ett mindre party då vi inviger "Vår Vita Värld" med kräftor, västerbottenpaj och ett antal nära och goa vänner.



SEPTEMBER 09

Motorcykelåkningen avtar i och med mörkret och svalare kvällar. Mer tid på helgerna till målandet och skrivandet. Tack och lov för mitt lilla rum. Min ateljé?



OKTOBER 09

Jag börjar läsa bildpedagogik. Teori och praktik blandas som väl är, vi har en del att visa när det blir dags för oss att lära oss att göra utställningar. Alltid med frågorna vad, hur och varför i huvudet.



NOVEMBER 09

Min och Margaretas bok Änglar anamma! är äntligen klar och vi har release och vernissage på bokens akvareller samtidigt. Spännande! Pirrigt!



DECEMBER 09

Ett år går fort. Det är ett år sen David flyttade till Oslo. Till jul dyker han upp med sin Linnea och ser till att husets alla vrår fylls med unga människor.


Jag önskar mina läsare gott nytt år.
Vi ses i cyberspace om inte annat! // Eva

Ingen jul utan en amerikansk, förbannad anka.

Julaftonsfriden sänkte sig så småningom över Slingervägen.

Tre av fyra ungar hemma plus en bonus då Davids flickvän är med och förgyller tillvaron för oss med ytterligare kvinnlig fägring i huset.

I går på självaste julafton gjorde jag något mycket udda. Jag måste ha för allra första gången i mitt liv varit ute i ärenden mitt under Kalle Anka. Och jag var inte ensam i bilen - bredvid satt vår yngsta! Alltså har vi tagit ett stort steg bort från en femtioårig tradition. Vid tretiden samlas man ju, väl? I alla fall var jag ensam på vägen och vid ALLAs portar och gårdar brann marschaller och i ALLAs fönster skymtade ljusskenet från TV:n och man kunde riktigt höra Allapappapappapappapappapadiaaahhhh sippra ut genom väggarna. Där åkte vi omkring i staden som var tömd på bilar och människor och sökte efter någon form av butik som var öppen efter tre. Vilket också visade sig vara knepigt värre. Till slut hittade vi en räddningsplats - bensinstationen! Där jobbar tydligen någon mellan femton och nollnoll. Även på självaste julafton...

Ja, vi skulle ju alltså också ha marschaller. Helt plötsligt blev det viktigt, så vi gjorde det enda tänkbara, satte oss i bilen för att jaga ljus. Fast det var mitt i Kalle Anka. Hemma satt resten av familjen och höll ställningarna och vi hann till Robin Hood. Vuxenpoäng? Att inte se K.Anka? Naa, jag vet inte.

Märkligt med Kalle Anka; samma tid, samma plats, samma filurer. Och alltid en startsignal för julaftonens början. Jag minns året då det helt plötsligt skulle tas bort av någon påhittig filosof som bestämt att ett tecknat program inte skulle fördärva julaftonsfriden. Som tur var hade videon uppfunnits så vi säkrade våra barns högtidsstund för all framtid. Observera att detta band packades ner i jullådan för att inte hamna i videoskåpet, det skulle vara minst lika hädiskt att se K. Anka till midsommar som att inte se densamma till jul. Nu var det ju så att ett enat ramaskri från folket rev upp detta befängda beslut så det blev aldrig av.

Jag minns att ett liknande påhitt genomdrevs när jag var en snäll liten tös som för det mesta fann mig i vad som bestämdes utan att protestera. I stället för ankor som slogs med ekorrar på julaftonen sändes ett mesigt fjollprogram med dansande älvor i en obegriplig miljö. Jag vet att jag tog skada. Det var då mina små horn växte ut och jag blev besvärligare att tas med. Så kan det gå.

Nu är jag säkrare i min roll så därför vågade jag ta en biltur när ALLA andra satt bänkade framför TV:n. Angående mitt sällskap i bilen bekymrar jag mig inte. Hon är av en helt annan kaliber. Tradition, säger jag. Enformigt, säger hon. Trots arton års Kalle Ankajular.

God Jul önskar jag er.
Låt julfriden härska, drick ingen glögg och läs några böcker!
//E.