Skrivardag och vårdagjämning

Vi samlades hos Maud idag. Skrivardag - denna oas i mitt liv.

I morse när jag öppnade dörren och klev ut på bron övervägde jag att ta med kaffekoppen och läsa tidningarna ute. Det är den där vårluften med den där vårlukten. Omisskännlig.

Ni vet: jord, lera, vårregn och smältande snö. Men jag hasade mig in igen på den ogrusade och halkiga lilla stigen från postlådan och till brotrappan. Insåg att jag ändå måste bylsa på mig för att sitta ute i arla morgonstund och grannen skulle tro (eller möjligen få bekräftat) att jag är en underlig figur med udda vanor. Det var bara det att det råkade vara vårdimma också, något jag älskar! Och i allt detta skulle jag köra nästan fem mil för att komma till Måddans inspirerande hus. Va mysigt!

Det är faktiskt inspirerande. Vissa platser tycks vara hemsökta av en vänligt sinnad skrivarande. Den finns hos Maud, det är säkert. Så fort vi kommer innanför dörrarna så börjar bokstäver, ord och meningar att regna över oss. Idéerna riktigt kryllar runt våra fötter och vi drunknar nästan i kreativitet. Utanför huset fortsatte vårdimman att svepa in oss och våra fantasier.

Nu är jag hemma igen, väl medveten om att planerna för kvällen var att plugga. Men det har ännu inte hänt, skrivarlusten sitter i och då kan man inget annat göra än att bejaka idén... Plugget får vänta. Åtminstone till midnatt, sen får vi se.

Det är en hel dag kvar av helgen. Morgondagen lovar sol och jag ska nog gå ut och lukta på våren, men sen ska jag skriva vidare. Innan idéerna tonar bort i dimman.

Mot våren hörni! Och stort tack till Maud som låter oss vara i hennes hus! Och bland skrivarandarna.

Att minnas ihop.

- Jag tänkte dra en sväng till Åre och kika runt lite.

Sade son nummer ett som man typ aldrig träffar. Jag fick följa med eftersom jag anmälde mig som intresserad då han samtidigt sa att han fick väl fara själv eftersom alla jobbar och "allt vad ni håller på med" om dagarna. Jag påminde om viss ledighet från min sida under ett par dar och han nappade på det. På ett villkor: jag fick inte skrika och tjoa om hur han körde.

Jag har inte skrikit och tjoat, jag har haft väldans trevligt. Inte så ofta man får chans att prata i fem timmar med den som för sex år sen lämnade boet för gott och sedan dess varit en mycket sällsynt fågel. Det var raka spåret hem till byn där han konstaterade att vädret var sämst och att inget fanns att dokumentera i minnesbanken, som han sade, min fotograferande son. Men han dröjde sig kvar fem minuter vid mormors gamla hus och funderade precis som jag hur man kan ta bort en halv skog, en hel kulle och schakta om världen.

Varför berättar jag detta? Jo, för det är intressant att betrakta minnen som vi har gemensamt fast i två olika generationer på två olika sätt. Jag ser mina saker, han ser sina och vi reflekterar olika över det. Ibland blandar jag ihop det och vet inte om det är barnens eller mina minnen. Inte hade dom högkvarter i gropen bredvid fjöset? Dom hade nog kojan närmare huset skulle jag tro. Och inte var den byggd med kvistar och en redan rotad gran som stomme utan jag vill minnas nåt med trägolv och vaxduksvägg.

Nåja, i alla fallen var jag där som biträdande arkitekt, om man nu kan vara det. Undrar om dom vet, dom som har möblerat om världen, att dom har schaktat bort ett par högkvarter, hemliga klubbar och saft- och bullkojor....

Klart är att vi båda minns våra kojor, dessa tillflyktsorter, oaser och nödvändiga gömställen. Kanske kan man få skadestånd? Jag ska prata allvarligt med sonen om detta. Det ska jag.




/E.

Nasses taxi?

Alla som har varit i Härnösand och i närheten av universitetet vet säkert var Universitetsbacken är. Det är den där korta mördarbacken bredvid biblioteket. Mycket brant och tidvis halkig förstås.

Jag klättrar uppför den där backen varje morgon då jag är där. Nu sist upplevde jag något just där som färgsatte hela resten av veckan och det sitter i än. Något väldigt roligt och livsbejakande! Jag ska berätta.

Det hade snöat och blåst under natten och Universitetsbacken var definitivt inte plogad. Man kunde skönja två spår i snödrivorna. Jag förberedde mig på klättring så nära väggen till biblioteket som det gick. Att ta en annan väg runt hela kvarteret skulle ha gjort mig rejält försenad. Då ser jag en mamma med en dubbelbarnvagn på väg nerför branten. Hon slirar hit och dit i de nästan halvmeterdjupa snödrivorna, kämpandes för att hålla kvar och hålla emot vagnen. Det ser rätt farligt ut. Längst fram hänger en unge som av ansiktsuttrycket att döma tror att hon är på tivoli. När ekipaget kommer närmare ser jag att barnvagnschaffisen är Sabine. Hon ser så otroligt glad ut, precis som hon också är på tivoli. Det var nog det roligaste hon gjort den dan! Inte bryr hon sig om mina bekymrade undringar om att det måste ha varit en pärs att ta sig nerför branten.
- Vi ses om en stund! säger hon glatt.
Innan jag hinner påbörja klättringen ser jag nästa halsbrytande övning. En man med portfölj, beige rock och hatt och CYKEL! Nerför! Tänk er vanlig herrcykel i opistad puckelpist. Jag står stilla, beredda att ringa SOS. Men han klarar det och när han kommer närmare ser jag samma tivolileende som Sabine hade. Ja, man kunde nästan vänta att han skulle kliva av och släpa upp cykeln för att göra om resan.

Slagen av denna livsglädje inför forceringen av en oplogad, näst intill oframkomlig backe, stretar jag framåt och uppåt. Då möter jag en älde dam. Hon ser ut som en professor, såna man kan väntas finna på ett universitetsområde. På högklackade stövlar och med vevande armar för att hålla balansen SKRATTADE hon hela vägen ner mot mig. Återigen en tivolibesökare!

Dagen fylldes av solsken förstås. Inga sura miner över en oplogad vägsnutt. Det var nästan så att jag önskade att snöröjaren skulle låta den vara kvar åtminstone till lunch. Men tyvärr var den borta vid det laget.

Jag refererade genast till min absoluta favoritbok, alla kategorier: Nasses taxi. (Om ni har missat den så måste ni reparera skadan snabbt för det höjer garanterat er livskvalitet att äga denna bok!) Nasse är så glad. Han har en skottkärra som han hittat och i den kör han folk och fä som behöver en taxi. Mannen på cykeln påminde mig om lärarn som Nasse kör. Citerar direkt ur boken:
"Stationen ligger åt andra hållet. Det är inte så mycket nerförsbacke, det syns knappt men det känns. Det går lätt att köra lärarn, fast han är stor.
- Huj vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse, skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?"

Sen tippar Nasse av lärarn vid stationen så han dimper i backen och slår huvudet. Men han fnissar och säger att det var en skojig färd och betalar Nasse. Ja, sen finns det en hel del andra roliga händelser, men alla har de gemensamt att man blir så glad och lycklig av bild och text. Lika glad som jag blev av de galna Härnösandsborna(?) som glatt kastade sig utför stupet.

Vill ni läsa boken? Om inte annat för att få veta varför Nasses taxi bara funkar i nerförsbacke... Min store idol Sven Nordqvist har skrivit och tecknat. Med glädje rekommenderar jag er detta.
Gå ut i snön nu! // E.

Jag får väl skylla mig på mig själv, som en vän sa för 100 år sen.

Jag har ju själv valt det. Att plugga och jobba heltid.
Jag klagar inte - nejdå - inte min familj heller som snällt undrar om jag minns vad dom heter och vad dom gör. Vi ställde in oss på ett hundår, det gjorde vi faktiskt. Och nu är det kniven mot strupen.

Fyra böcker ska redovisas i veckan. Jag har läst två. En sög jag i mig med en lustkänsla som bara kan upplevas av den som efter år av bildundervisning äntligen får en aha-upplevelse om vad man håller på med. Jag dreglade över boken på bussen hem och höll så när på att missa min hållplats efter nästan fem timmars resa.

Den andra boken har jag läst tre gånger utan resultat, nästan 300 sidors forskningsrapport. Jag läser extensivt, försöker hitta fokus, grepp om, guldkorn... men hamnar oftast i någon udda dagdröm om något jag vill skriva om men som jag inte tänker avslöja förrän den kommit ut som bestseller.

Där ser ni - ofokuserad och splittrad.

Jag har tecknat och gjort en del praktiska läxor. Att teckna under pistolhot är inte kul. Jag är mer för användandet av bilder i andra sammanhang, bildspråket, jag är inte så bra på att avbilda saker och tycker dessutom inte det är särskilt roligt heller. Men jag vet, brorsan, jag vet att man måste rita jämt för att lära sig se. Det är bara det att jag nog ska hålla mig till dekorativt måleri. Designa gardintyger?

I alla fall. Jag skriver för att veta vad jag tänker och för att hålla min blogg öppen. Igår kväll lösgjorde jag mig från köksbordet och datorn och ritblocket och upptäckte plötsligt att jag har två trevliga män hemmavarande.
- Ska vi göra nåt? Typ gå på krogen? undrade jag och kände livsandarna bortom bokdammet vakna. Det är ju trots allt vinterfestival och stan är lilarosa av och till. Så vi gick på favvopuben. Far och son blev bjudna på middag av mig som knappt har haft ett vettigt samtal med min familj sen detta började. Snällt va?

Sedan swischade vi genom stan, tog några bilder (aldrig gå ut utan kamera!) och sen swischade vi hem. Och jag återgick till studierna...och mannen och sonen till varsin TV-soffa. That´s it. Kom i säng vid midnatt.

Jag tycker att min bild får illustrera min snabba visit i en annan värld.


Jag är priviligierad som har jobb och plugg, kom ihåg det!
//Eva

Att vara mitt emellan.

Min mamma och alla våra barns farmor och mormor, har fyllt 80.

En glad och pigg och alldeles oföränderlig kvinna som bidragit till ett par ungar som bidragit till sju barnbarn som bidragit till all vår livsglädje och hopp om att nya generationer ska skapa framtidstro och fred på jorden. Och som dom smittar av sig när dom kommer i närheten!

Visst är det konstigt, men ibland tar min hjärna ut svängarna, ofta under dåsiga morgontimmar. Plötsligt kom mormor framför mig, som kom från Amerika och skulle besöka föräldrarnas hemland. Hon dansade på båten för att tjäna någon slant. De tyska mynten finns kvar. När Titanic gick under tordes de inte åka hem till Amerika igen, biljett fanns till skeppet som skulle gå strax efter, men det blev aldrig av.

Familjen stannade och bodde bland annat på "andra sidan sjön" i Brattland, i Tvärset. Många årtionden senare var det utflyktsplats för familjen med oss ungar som mest var rädda för getingar och spindlar och som ville fiska i bäcken som vi hört att dom gjorde förr. (Jag ogillade krypen, brorsan gillade fisket!)

Vi barn växte upp och flyttade runt oss tills vi hamnade i Östersund och Stockholm till slut och våra ungar har knappt en aning om Tvärset och Titanic. De gillar hästar, dataspel och glor på film dygnet runt. Nån gång har dom sett Titanic och suckat. Vilken romantik...

Jo, fatta bara, brukar jag tänka, men jag säger inte så mycket. Det är liksom en hel värld emellan fast jag har berättat om hur det var, så som mormor berättade och mamma/farmor/mormor bekräftat.

Swisch - tiden svingar sig nästan hörbart över min avslappnade lekamen såna där halvdåsiga mornar, där jag ligger och saknar något. Från ett stall nånstans i Stockholmstrakten där en ung brorsdotter rider omkring till en gammal tant som sitter på en trappall framför spisen eller symaskinen, hon som jag växte upp med under mina viktigaste år. Hon som gifte sig med en man vars mor föddes av någon som mött någon i ett annat stall i Stockholmstrakten...

Mitt i allt detta finns jag, mitt emellan saker som händer. Med alla känselspröt bakåt och framåt. Tanken är hissnande: att vara mitt emellan!

Det är när jag vaknar som jag inser att jag har en historia att berätta. Minst en, kanske tre. Och så tar jag fram blocket och skriver ner tankarna.

David stiger på sitt tåg till Oslo, Ingemar och hans familj bilar hem till Stockholm, Therese är hos pojkvännen och vi som är hemma blir alldeles plötsligt medvetna om tystnaden och tiden igen. Thomas vaknar och fixar fika, förmodligen omedveten om att han är en viktig länk till något. Han är bara på väg till något, bortåt, utåt, något eget, livslusten kallar. Inte tänker han på imorgon och igår.

Det är så det är.

//Eva

SUCK...

...alltså, jag har ett vattenhål och det är det där rummet som faktiskt inte är större än ett hål i väggen. Thomas bodde där förr, men efter ett antal rokader i hemmet av naturliga skäl residerar han nu i två källarrum och se där, genast fick jag ett eget krypin. Eget rum - när hade man det sist?

Jag har förutom gästbädden proppat rummet fullt med sånt som kan få mig att gå igång ordentligt när det gäller att göra saker med händerna, måla och rita och klistra och klippa och sånt. En välsorterad hobbyaffär har inget mot vad jag har. Särskilt som jag samlar och sparar. Bokmärken från 1962 trängs med sprillans ny färgskrivare. Skrivbordet är överbelamrat av teckningar sen man var "ettagluttare" fram till Photoshopade bilder av akvareller.

Jag suckar för att jag längtar dit. Dörren står på glänt, när jag kikar i trappan ser jag trähyllan med saker. Den liksom skickar ut ormiga strålar som ska fånga in mig, så jag ska sugas in där och stanna några timmar. Det är bara det att tiden inte finns just nu. Det är nationella prov, det är utvecklingssamtal, det är omdömen som ska skrivas och ovanpå allt mitt pluggande som jag är världsbäst på att skjuta på till en annan tidsera.

Ibland går jag dit och djupandas. Ser ut genom fönstret, rakt in i grannens visserligen, men ser även gatsvängen, höghusen och eftermiddagssolen, högt uppifrån, känns det som. Flyttar lite på pappershögarna och öppnar lådorna för att se om lilla och stora akvarellådan ligger kvar. Snart så är det fritt fram, snart så...

På begäran lägger jag ut bilder och pyssel på en annan blogg nu, sånt som kommer ut från det där lilla vattenhålet jag har. Huller om buller, hellre än bra och med en massa fniss.

Kramar er på Hjärtedagen! //Eva

Jag förundras och avundas de färgrika unga damerna som ibland visar upp de mest fantasifulla och kreativa ansiktsmålningar och kläder. De finns i plugget. Jag ser dem på nära håll! Mångfärgade lösögonfransar, svarta eyeliner som tagit nya svängar runt ögat som en annan inte kunnat drömt om, utstickande attribut på plaggen och flerfärgat hår. Ibland till och med lösöron...typ rådjur? Eller nåt. Det verkar för mig som om dessa varelser/vanliga tonårsbrudar har en fot i vardagen och den andra i en för mig okänd värld. Fantasy?

Eftersom jag är en nyfiken person (annars lär man sig inte mycket, som min kloke man säger) så frågar jag ju. Jo, får jag till svar, man har verkligen en fot i en annan värld. Och sen säger de inte mer, tackar blygt för mina uppskattande ord om att jag verkligen gillar färgrika personer. Färgrik i benämningen just mycket färger och gärna lite udda pynt. Det är nåt särskilt över det. Ett mod, nåt man står för och gillar.

En dag får jag en skriftlig förklaring som ger mig möjligheten att titta in i den andra världen. Det är en kort kommentar i en skrivbok om att det ska bli kul med lajv i helgen. Och sen får jag veta vad det går ut på. Lajv - det är högst allvarligt det. Ja, jag visste ju att rollspel fanns men inte så nära och så vardagligt. Dessa små individer är ju närapå sin roll även till vardags. Och det er mig en tanke:

Kanske man ska starta ett eget lajv. Det ska gå ut på att alla som är med är extremt vänliga mot alla omkring sig. Alla måste göra någon annan människa en tjänst. De flesta jag känner är ju så klart vänliga. Men det finns ju en och annan som behöver öva på att visa mer empati. Lajvet skulle gå ut på att värva såna som måste omformateras en aning så att de blir mer omtänksamma om sina medmänniskor. Den roll man har får man sen skriva kontrakt på att ha minst ett år. Klarar man det stiger man i graderna. Bra va? Attribut och kläder? Tja, varma färger. Allt från lindblomsgrönt till eldrött. En påse hemliga lappar där det står snälla saker som man delar ut i smyg, lägger i fickor och väskor. Det kan stå t ex "du är världens bästa!" eller "alla gillar dig". Får man en sån lapp vet man att det finns nån i närheten som tillhör lajvföreningen Din Vän.

Man kan ju gå vidare i detta. Handlar det bara om att få chansen att byta roll, så... Det är det nog många som behöver. Om inte annat den lille tolvåring som skrev i ett lajvforum att han "inte ville ha nåra vuxna med för han ville slåss på liv och död". Allt har sin baksida. Men som Irja säger: Gi int opp, int!

//Eva

Nu har dom fyllt år

Två busar, idag relativt coola killar som står på egna ben, har fyllt år. Den hemmavarande för ett par dar sen och Oslobon idag, faktiskt. Januari har inte alltid varit min favoritmånad varför vi satte ett par ungar till världen denna mörka och ohändelserika tid. Vilket har inneburit att de andra två också har kunnat se fram emot en tid fylld av fest och kalas.

(Ja, jag tillhör de lyckligt lottade kvinnor som blivit gravid på beställning, ungefär.)

Nu går det ju lugnt till med kalasandet och dessutom är det inte alltid jubilaren är hemma varför januari snart kommer att intaga en mer glåmig stil igen. Särskilt om den siste, närmast kameran, snart drar också. Vilket är troligt. Nåja, vi kör på med julgransplundringar och sista-januarifester ändå. Skam den som ger sig.

Jag inser, när jag tittar på det roliga fotot, att det fanns en viss tid av action i vårt liv. Inget actiondrama den gången, mer actionkomedi skulle jag vilja säga. Storebror hade sin första examen i Stora kyrkan. Det var högtidligt, vi var på premiär och de små bröderna var ju som synes upphottade med nya skjortor. De var dessutom trimmade till att lyssna på sina föräldrar, sitta kvar på samma plats och kanske hade de också en liten tablettask i fickan som skulle kunna avleda de myror som brukade uppstå i baken vid de minst anade tillfällen.

Naturligtvis var de exemplariska och vi kunde njuta av skönsång av allt från fnissande ettagluttare till de ofantligt mer erfarna femmorna som gjorde sin sista examen innan bautaklivet in i högstadietiden. Det var femmornas föräldrar som grät mest.

Nåja, efter en halvtimme av det mer än timslånga programmet fick brorsorna nog. Tablettaskarna var slut och de var trötta på att peka på storebrorsan och vinka. Alltså klämde de i med egen sång till församlingens förtjusning. Därtill hade de förstått att den röda boken innehöll sångtexter vilket inbjöd till en mer kultiverad stil. De skulle minsann visa omgivningen att de kunde alla sånger. Och så fick vi alla veta att en del psalmer innehöll rejält trallvänliga strofer med värsta Sigge-Fürst-refrängen.

RAJDATIRATTARAJDAJJJJDIDAAAAAJJJJJDAAAAJJJJJJ, hördes den ljuva lilla gossduon av och till under den sista delen av examen. Och så var det plötsligt de som var festens mittpunkter.

Icke att vi rodnade. Nej, vi sträckte på oss och tänkte att vi var stolta över våra januaribarn som roade en halv kyrka. (Andra halvan hade fokus på en annan kör längre fram.)

Det var tider, det! Möjligen kan liknande händelser återkomma i form av barnbarn om man har tur. Vi får hoppas att Oslobon firar sin dag ordentligt idag. Tror att han varit hemma alla sina födelsedagar hittills, vilket ju naturligtvis har varit mycket trevligt för oss gamla partyrävar.

Det är en hel vecka kvar av månaden, som ändå har gått allt för fort. Som vanligt. Man tror alltid att det ska sega sig fram men när man minst anar det står man där och undrar var tiden försvann och vips är det dags för morsans tårtkalas sista januari.

Ha det gott hörni, snart är det vår!
Eva

Främmande

Igår kväll fick vi främmande. Det var några som kom och knackade på i halvtiotiden. Utan att först ha ringt och kollat om vi var hemma.

Min första tanke - något har hänt!
Min andra tanke - har vi glömt nåt vi bestämt?

Det var trevligt. Absolut, vi satt ett par och babblade, känner varandra mycket väl sedan nästan tjugo år tillbaka, bor nästgårds, umgås av och till över lite mat. Nu satt vi i soffan och drack lite whisky. Softade. Som ungarna säger.

Tanken slog mig senare, fast vi pratade lite om det då också, att man aldrig bara ringer på. Det gjorde man förr, tror jag. Inte ringde tant Margareta och frågade om det var läge att dricka en kopp kaffe på eftermiddan? Inte bestämdes en kvarts fika flera veckor i förväg? Nä, det är nåt nytt skumt som smugit sig in. Jag funderade mycket på det sen. Vad handlar det om?

Jag tror att vi är förbaskat rädda att störa varandra. Vår egentid är så dyrbar att man drar sig för att dyka upp som gubben i lådan i någons hem. Det är inte alls samma sak att åka till någon som jobbar och störa. Då är man ju redan upptagen så då är det liksom redan kört. Hänger ni med?

Jo, jag känner några få som dyker upp några gånger om år. Det uppskattas. Det är naturligtvis dom som själva kan koka kaffet medan jag målar klart tånaglarna. Dom som struntar i om man sitter i långkallingarna och mormors nattlinne vid köksbordet och lägger patiens. Det är nog mest dom som vågar dyka upp, tror jag. Som vänder i dörren om det är fel dag. Så var det förr, när jag var liten, det är jag säker på. Folk kom och gick. Kaffepannan stod på, det fanns hastbullar i blåburken jämt.

Till saken hör att huset är tomt på ungar. Jag och maken är ensamma och det är ovanligt. Det riktigt ekar. I fredagskväll tänkte jag mig kartan och att avkomman var spridd för vinden, en i Boden, en i Oslo, en i Barcelona. Och en i Odensala, för all del. Den plötsliga stillheten bidrog till stora frågetecken. Vad ska vi göra nu? Leka kurragömma och äta kakor i sängen, föreslog Brido så glatt.

Det blev ingen kurragömma för vi känner ändå till alla gömställen. Men vi köpte en ny, stor TV. Släpade fram gamla filmer och åt i soffan framför TVn så sent så det var syndigt. Mysigt, ska jag tala om. Det var bara det att i går kväll hittade vi en ruskig thriller, en sån där som skrämmer skiten ur mig. Det hade börjat blåsa och det var becksvart på altanen. Mina blickar flackade mellan TV:n och fönstret ut mot altantrappan. Snart skulle säkert mördaren dyka upp med en yxa där ute. Då hörde vi någon som klampade på vår bro. Och på den vägen var det, alltså.

Så här på slutet kan jag väl erkänna att jag hade en tanke före den där första: det var den där om mördaren...

//Eva

Jul ut - ljus in.

Julen är utslängd eller hur man nu ska säga.

Granen är i alla fall utkastad. D v s själva stommen, liksom, barren ligger på golvet och i bokhyllan. Som vanligt, vill jag tillägga, för enligt mina dagboksanteckningar så har jag alltid kommenterat hur granen barrar så vi måste avsluta juleriet redan nu.

Ändå ska en gran in varje år. Eller tall, möjligen. Men ingen jul utan grandoft! Gran och hyacint, det är jul, det. Och skinka, säger maken längtansfullt. Lack, lägger jag till. Ja, ingen plastgran kommer in så länge vi orkar sopa barr.

På sistone har vi vaktat granen. Skrikit åt folk som kommit för nära att dom inte får andas, för vi vill ha kvar granen en dag till. Hunden har förstått att det inte är tillrådligt att ens gå en meter nära och sonen har inte fått slängt sig i soffan utan försiktigt och stillsamt intagit sin plats framför TV:n. Allt för att inte barren skulle ramla av innan plundringen.

Plundringen är viktig. Jodå, vi hade en i år med. Gästerna var en aning till åren och ville inte dansa runt granen men påsar fick dom, minsann. Och sen åt vi en bättre middag och hade trevligt. I köket, så att inte granen rubbades och barren skulle hänga kvar till idag. Men nu! Nu är den väck!

Och när jag ska till då går det undan, julen ska bort in i minsta vrå och det fort. Maken tog sig an det som var kvar av granen efter att jag slitit av alla kulor och bjäfs. (Jo, när jag är julless heter det bjäfs! Tidigare heter det pynt eller till och med dekorationer.) Han sopade och bar säck efter säck med barr. Och medan han kastade ut skelettet hängde jag upp vårgardinerna och vräkte undan allt som kan tänkas skymma ljuset, typ tomtar och lyktor.

Det är märkligt, det må vara -25 och becksvart men när julen och det röda åker ut och det ljusgröna och vita åker in då förändras världen igen. Nya tag, nya dagar, ett nytt år med massor av roliga saker att göra, härliga människor att träffa och tiotusen nya möjligheter.

Känn efter!!//Eva

Jämtland -27

Skrivardag i kyligt Marieby men i varmt sällskap.



Vår vita värld...



Ådernät?


Naturen formar egna snöbollar. På spett.



Vi fuskade då vi plockade äpplen i höstas. Ändå har jag det ljuvligaste rosa äppelmos i flera askar från vårt lilla träd.