Undrar om jag är envis?

OK, jag är född och uppvuxen i Åre och håller mig på plats i länet för att jag trivs. (Jag tog mig ju aldrig till New York, så...) I och med detta följer också att man måste åka skidor alternativt försvara varför man inte tycker det är kul. Det har jag gjort i hela mitt liv, försvarat alltså, sedan en överidiotisk händelse då jag var tolv år. Jag nämner inga namn, det är ju som bekant en positiv blogg och dessutom riskabelt att hänga vissa, men i alla fall. Hur som helst, jag svor på att aldrig sätta en fot i en skidbacke efter det och längtade efter att jag skulle få bli vuxen och själv bestämma vad jag gillade och inte.

Nu blev det ju inte så. Jag har ju en bror som jag mer än gärna tillbringar tid med och vi åkte några säsonger med behållning, helt enkelt för att han gillade att åka skidor och ville jag umgås så var det bara att sätta igång. Behållningen var just umgänget, solen, den mer bonniga och oflashiga stämningen i backen på andra sidan och så naturligtvis att jag bestämde själv. Sen flyttade jag till stan och hade ingen särskild längtan till pisten.

Sen kom ungarna och självklart blev det en hel del åkande igen. Ungar ska vara ute och det gäller att hitta saker som alla kan göra ihop så länge det går. Men dom växer ju som bekant upp och snart kunde man ju glömma att man skulle hänga på dom där små liven som försvann långt ovanför trädgränserna och sen återfanns flera timmar senare på parkeringen, brunbrända och stjärnögda. Förundrat såg jag på. Jaha? Kul för dom.

För någon vecka sen kom plötsligt något över mig - är det inte roligt att åka skidor ändå? LITE kul, är det väl? Va? Jag glodde mig själv i spegeln och sa bestämt ifrån att det måste finnas något som gör att folk betalar miljoner för att åka fort utför på ett par bräder i stället för att skida runt på sjön eller i spåret. Nu tyckte jag nog att min spegelbild hade något skeptiskt i blicken, men det struntade jag i.

Igår var det en strålande dag, sol och vår i luften. Och vi åkte skidor. Det vill säga jag tog mig ner, trots femton års paus från pisterna och maken gjorde mig sällskap. För att ringa polis och brandkår om jag bröt mig eller nån annan, för den delen. Kul? Nja.

Vaknade idag med träningsvärk och känslan av att ett dagsverke ska klaras av idag med, sen måste jag ägna mig åt plugget resten av veckan. Men jag ska åka skidor idag med. Det ska jag. Hur envis är jag? Det vet jag inte riktigt än. Sånt beror på. Går det att ändra på en djupt rotad olust och ovilja? Jag skulle inte vilja bryta en arm eller ett ben så här innan hojsäsongen, kan jag lova, för långturen hägrar, asfalten är framme och mekanikern har börjat jobba med det som ska göras.

Mot backen! Med glädje.
Sade hon sammanbitet och återgick till sin frukost på ägg och apelsiner.
//E.

Glad Påsk och lite till...

En gång för länge sen gick jag på stan en skärtorsdag, kanske för att köpa nåt till påskäggen. Då hörde jag glada barnröster och såg ett gäng påskhäxor och påskgubbar komma i en liten parad längs gågatan. Jag gick åt sidan och tittade. Kameran var med då som nu. Och plötsligt, mitt i det stojiga karnevalståget, såg jag en glad liten filur som stolt och målmedvetet marscherade framåt. Våra ögon möttes kort, sen låtsades han som om jag inte fanns och stampade taktfast vidare mot torget för någon sorts happening. Jag fångade ögonblicket och åkte sen hem. Troligen efter att ha gjort mina inköp av småprylar till fyra påskägg.

Sen firade vi påsk. Kanske åkte vi till mormor. Såg påskkarnevaler och åt godis och klädde ut oss. Sen for vi hem och plundrade påskträdet. Eller vad vi gjorde. Alla tillfällen till fest måste tillvaratas. Långt senare råkade jag ta ett liknande foto och kopplingen var glasklar: en glad kille i en samling lika glada kompisar och föräldrar. Då firade påskgubben att han slutat nian. Och vi åkte hem och plundrade inte påskträdet utan kylen på blodiga biffar, kanske.

Framtidstro. Lust att göra nåt kul. Det ser jag i alla fall i glada barn.

Jag saknar ofta att fokus ligger på allt som är gott, bra, rikt och alla möjligheter vi ändå har. Tänk på allt som är roligt i livet! Tänk va kul man kan ha, tänk va bra vi har det, vi som bor här! Visst, det finns massor att bekymra sig över, men ibland glömmer vi att se det festliga, se alla fina ungar och lyssna på dem. Tänk vilken kraft och vilken källa till nytänkande och till skapande av en positiv värld! Det gäller att hitta på och satsa på saker som kan ge livskraft och inte fastna i det grå.

För mig är det viktigt att duka bordet i gult, köpa tulpaner och gula ljus (fast vi åkte runt stan i en timme för det var slut överallt) och sen fundera på om det går att släpa fram grillen fast det kanske ösregnar i morgon också. Och köpa påskägg och fylla med nåt strunt. På gården står ett julgranslik, för tillfället pyntat med påskfjädrar och träägg. Ser helt sjukt ut, men vi skrattar varje gång någon saktar ner stegen utanför huset och tittar in på påskträdet. Fjädrarna har liksom vissnat på grund av ösregnet och den lutar redan eftersom det töar kraftigt. Grannen sliter sitt hår.

Men ändå. Vi har det bra, vi är lediga några dagar, två är hemma och ska mysa, en är på väg hem för att mysa och en på väg till Pajala för att jobba och förhoppningsvis mysa lite också.

Gladaste Påsken önskar jag er!

//E.

Äntligen påsk!

Men är det inte för underbart!

På gården ligger den forna julgranen och väntar på att bli bortkörd den dagen husbonden samlat ihop tillräckligt med skräp för att köra ett storlass. Just som jag såg den bruna barrlösa pinnen fick jag en idé: recycling på hög nivå! Vi ska ju ha ett påskträd, det har vi alltid haft vid bron! Tradition sedan barnen var små och uppskattade färgglada fjädrar och godispåsar och vi hemgjorda påskkäringar och skolpysslat påskpynt.

Sagt och gjort. Jag vidtalade maken som som alltid supportar mina idéer med hurrarop.

Så om ni ser en begagnad julpinne vid vår farstukvist pyntad med fjädrar och bjäfs så är det planerat och med tanke på god återvinning och naturligtvis med respekt för allemansrättens förbud mot att avverka i onödan.

Själv rymmer vi till Hovde.

//E.

Earth hour och Lysfest

Jordtimmen - har ni släckt?

Lustigt vilka flashbacks som kommer helt utan föraningar. Jag transporterades plötsligt 45 år bakåt i tiden (rätta mig den som vet mer!) och hamnade på en Lysfest i Björnänge. Festen hölls för att få ihop till väglyse på byvägen genom Björnänge och jag minns att jag hade en vit skjorta med manschettknappar gjorda av vita och röda pärlor.
- Vilka fina! sa en okänd nykompis och pillade lite avundsvärt på mina ärmslag.
- Jaa, minns jag att jag sa, och blev nyfiken på denna lilla fräkniga tjej som jag aldrig sett förr. Minns att jag tänkte att hon måste vara väldigt mycket äldre som vågade prata med mig. (Minns också att jag inte gillade mina manschettknappar).

Det var hon nu inte, visade sig sig senare. Men det är en annan historia. Dock minns jag att vi sprang, kan höra ljudet av springande barnskor, sorlet av vuxna som pratade, lukten av kaffe och cigarettrök. Det var ljust, en takkrona av ett gammalt hjul fyllt med lampor, det var serpentiner och det var påsar med en russinask, en tablettask och kanske ett äpple? Jag har ingen aning om vad som skedde, men underhållning var det. Och det jag särskilt minns, det var allt detta ljus!

Jag hade roligt! Och som vi jobbade för att få ljus! Och som vi kämpade senare för att få ljus på resten av vägen, hemma genom byn några kilometer längre bort. Revyerna avlöste varandra och väglyse blev det också. Men sen då?

Alla dessa roliga fester, förväntningar och ljuv eftersmak. Och sen när lyset väl var där... då slutade det.

Ikväll undrar jag - tänker alla på hur det var när vi jobbade för väglyset? Och hur bra vi har det? Och släcker ni så att vi bidrar till lite sparande av energi?
Bara undrar. //E.

Recept på skitväderdag i Hovde.

Vad det är skönt att vara vuxen och bestämma!

Vi for till fjälls för att det var dags med en helg utan att jag arbetar eller pluggar. Men jag åker inte utan böcker, datorn, akvarellskrin och, tro det eller ej, pärllådan. (Bokmärksasken har på senare tid blivit utbytt...)

Någon typ av hantverk bör utföras mellan övningarna i pisten, tänkte jag. Vi installerade oss i en husvagn som bjöd på en endaste liten ynka grad värme eftersom något överhettningsskydd löst ut. Men skit samma, elektrikern fixade det och sen pulade vi in alla grejer och jag upptäckte till min fasa att vi glömt mjölken och insåg att morgonen skulle bli tuff utan kaffelatte.

Vi tog på tröjor och ullstrumpor och öppnade whiskyn. Sen sov vi gott eller i alla fall bitvis för spöregnet väckte mig av och till. Tanken på att fara hem var inte långt borta i morse kan jag säga, när jag och doggen tog en powerwalk i tråkvädret till affärn som var stängd.

Men så kom vi på den ljusa idén att ingen annan än vi bestämmer så vi skiter i skidåkningen. Man kan ju
1. läsa en bok eller två
2. skriva en berättelse
3. ta en långpromenad bort till Bydalen för kropp och samvete
4. gå ut och äta

Och så tog vi bilen till affären och köpte mjölk! Snacka om GÖRLEDIG.
Livet är toppen! Alltid!
//E.

Skrivardag och vårdagjämning

Vi samlades hos Maud idag. Skrivardag - denna oas i mitt liv.

I morse när jag öppnade dörren och klev ut på bron övervägde jag att ta med kaffekoppen och läsa tidningarna ute. Det är den där vårluften med den där vårlukten. Omisskännlig.

Ni vet: jord, lera, vårregn och smältande snö. Men jag hasade mig in igen på den ogrusade och halkiga lilla stigen från postlådan och till brotrappan. Insåg att jag ändå måste bylsa på mig för att sitta ute i arla morgonstund och grannen skulle tro (eller möjligen få bekräftat) att jag är en underlig figur med udda vanor. Det var bara det att det råkade vara vårdimma också, något jag älskar! Och i allt detta skulle jag köra nästan fem mil för att komma till Måddans inspirerande hus. Va mysigt!

Det är faktiskt inspirerande. Vissa platser tycks vara hemsökta av en vänligt sinnad skrivarande. Den finns hos Maud, det är säkert. Så fort vi kommer innanför dörrarna så börjar bokstäver, ord och meningar att regna över oss. Idéerna riktigt kryllar runt våra fötter och vi drunknar nästan i kreativitet. Utanför huset fortsatte vårdimman att svepa in oss och våra fantasier.

Nu är jag hemma igen, väl medveten om att planerna för kvällen var att plugga. Men det har ännu inte hänt, skrivarlusten sitter i och då kan man inget annat göra än att bejaka idén... Plugget får vänta. Åtminstone till midnatt, sen får vi se.

Det är en hel dag kvar av helgen. Morgondagen lovar sol och jag ska nog gå ut och lukta på våren, men sen ska jag skriva vidare. Innan idéerna tonar bort i dimman.

Mot våren hörni! Och stort tack till Maud som låter oss vara i hennes hus! Och bland skrivarandarna.

Att minnas ihop.

- Jag tänkte dra en sväng till Åre och kika runt lite.

Sade son nummer ett som man typ aldrig träffar. Jag fick följa med eftersom jag anmälde mig som intresserad då han samtidigt sa att han fick väl fara själv eftersom alla jobbar och "allt vad ni håller på med" om dagarna. Jag påminde om viss ledighet från min sida under ett par dar och han nappade på det. På ett villkor: jag fick inte skrika och tjoa om hur han körde.

Jag har inte skrikit och tjoat, jag har haft väldans trevligt. Inte så ofta man får chans att prata i fem timmar med den som för sex år sen lämnade boet för gott och sedan dess varit en mycket sällsynt fågel. Det var raka spåret hem till byn där han konstaterade att vädret var sämst och att inget fanns att dokumentera i minnesbanken, som han sade, min fotograferande son. Men han dröjde sig kvar fem minuter vid mormors gamla hus och funderade precis som jag hur man kan ta bort en halv skog, en hel kulle och schakta om världen.

Varför berättar jag detta? Jo, för det är intressant att betrakta minnen som vi har gemensamt fast i två olika generationer på två olika sätt. Jag ser mina saker, han ser sina och vi reflekterar olika över det. Ibland blandar jag ihop det och vet inte om det är barnens eller mina minnen. Inte hade dom högkvarter i gropen bredvid fjöset? Dom hade nog kojan närmare huset skulle jag tro. Och inte var den byggd med kvistar och en redan rotad gran som stomme utan jag vill minnas nåt med trägolv och vaxduksvägg.

Nåja, i alla fallen var jag där som biträdande arkitekt, om man nu kan vara det. Undrar om dom vet, dom som har möblerat om världen, att dom har schaktat bort ett par högkvarter, hemliga klubbar och saft- och bullkojor....

Klart är att vi båda minns våra kojor, dessa tillflyktsorter, oaser och nödvändiga gömställen. Kanske kan man få skadestånd? Jag ska prata allvarligt med sonen om detta. Det ska jag.




/E.

Nasses taxi?

Alla som har varit i Härnösand och i närheten av universitetet vet säkert var Universitetsbacken är. Det är den där korta mördarbacken bredvid biblioteket. Mycket brant och tidvis halkig förstås.

Jag klättrar uppför den där backen varje morgon då jag är där. Nu sist upplevde jag något just där som färgsatte hela resten av veckan och det sitter i än. Något väldigt roligt och livsbejakande! Jag ska berätta.

Det hade snöat och blåst under natten och Universitetsbacken var definitivt inte plogad. Man kunde skönja två spår i snödrivorna. Jag förberedde mig på klättring så nära väggen till biblioteket som det gick. Att ta en annan väg runt hela kvarteret skulle ha gjort mig rejält försenad. Då ser jag en mamma med en dubbelbarnvagn på väg nerför branten. Hon slirar hit och dit i de nästan halvmeterdjupa snödrivorna, kämpandes för att hålla kvar och hålla emot vagnen. Det ser rätt farligt ut. Längst fram hänger en unge som av ansiktsuttrycket att döma tror att hon är på tivoli. När ekipaget kommer närmare ser jag att barnvagnschaffisen är Sabine. Hon ser så otroligt glad ut, precis som hon också är på tivoli. Det var nog det roligaste hon gjort den dan! Inte bryr hon sig om mina bekymrade undringar om att det måste ha varit en pärs att ta sig nerför branten.
- Vi ses om en stund! säger hon glatt.
Innan jag hinner påbörja klättringen ser jag nästa halsbrytande övning. En man med portfölj, beige rock och hatt och CYKEL! Nerför! Tänk er vanlig herrcykel i opistad puckelpist. Jag står stilla, beredda att ringa SOS. Men han klarar det och när han kommer närmare ser jag samma tivolileende som Sabine hade. Ja, man kunde nästan vänta att han skulle kliva av och släpa upp cykeln för att göra om resan.

Slagen av denna livsglädje inför forceringen av en oplogad, näst intill oframkomlig backe, stretar jag framåt och uppåt. Då möter jag en älde dam. Hon ser ut som en professor, såna man kan väntas finna på ett universitetsområde. På högklackade stövlar och med vevande armar för att hålla balansen SKRATTADE hon hela vägen ner mot mig. Återigen en tivolibesökare!

Dagen fylldes av solsken förstås. Inga sura miner över en oplogad vägsnutt. Det var nästan så att jag önskade att snöröjaren skulle låta den vara kvar åtminstone till lunch. Men tyvärr var den borta vid det laget.

Jag refererade genast till min absoluta favoritbok, alla kategorier: Nasses taxi. (Om ni har missat den så måste ni reparera skadan snabbt för det höjer garanterat er livskvalitet att äga denna bok!) Nasse är så glad. Han har en skottkärra som han hittat och i den kör han folk och fä som behöver en taxi. Mannen på cykeln påminde mig om lärarn som Nasse kör. Citerar direkt ur boken:
"Stationen ligger åt andra hållet. Det är inte så mycket nerförsbacke, det syns knappt men det känns. Det går lätt att köra lärarn, fast han är stor.
- Huj vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse, skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?"

Sen tippar Nasse av lärarn vid stationen så han dimper i backen och slår huvudet. Men han fnissar och säger att det var en skojig färd och betalar Nasse. Ja, sen finns det en hel del andra roliga händelser, men alla har de gemensamt att man blir så glad och lycklig av bild och text. Lika glad som jag blev av de galna Härnösandsborna(?) som glatt kastade sig utför stupet.

Vill ni läsa boken? Om inte annat för att få veta varför Nasses taxi bara funkar i nerförsbacke... Min store idol Sven Nordqvist har skrivit och tecknat. Med glädje rekommenderar jag er detta.
Gå ut i snön nu! // E.

Jag får väl skylla mig på mig själv, som en vän sa för 100 år sen.

Jag har ju själv valt det. Att plugga och jobba heltid.
Jag klagar inte - nejdå - inte min familj heller som snällt undrar om jag minns vad dom heter och vad dom gör. Vi ställde in oss på ett hundår, det gjorde vi faktiskt. Och nu är det kniven mot strupen.

Fyra böcker ska redovisas i veckan. Jag har läst två. En sög jag i mig med en lustkänsla som bara kan upplevas av den som efter år av bildundervisning äntligen får en aha-upplevelse om vad man håller på med. Jag dreglade över boken på bussen hem och höll så när på att missa min hållplats efter nästan fem timmars resa.

Den andra boken har jag läst tre gånger utan resultat, nästan 300 sidors forskningsrapport. Jag läser extensivt, försöker hitta fokus, grepp om, guldkorn... men hamnar oftast i någon udda dagdröm om något jag vill skriva om men som jag inte tänker avslöja förrän den kommit ut som bestseller.

Där ser ni - ofokuserad och splittrad.

Jag har tecknat och gjort en del praktiska läxor. Att teckna under pistolhot är inte kul. Jag är mer för användandet av bilder i andra sammanhang, bildspråket, jag är inte så bra på att avbilda saker och tycker dessutom inte det är särskilt roligt heller. Men jag vet, brorsan, jag vet att man måste rita jämt för att lära sig se. Det är bara det att jag nog ska hålla mig till dekorativt måleri. Designa gardintyger?

I alla fall. Jag skriver för att veta vad jag tänker och för att hålla min blogg öppen. Igår kväll lösgjorde jag mig från köksbordet och datorn och ritblocket och upptäckte plötsligt att jag har två trevliga män hemmavarande.
- Ska vi göra nåt? Typ gå på krogen? undrade jag och kände livsandarna bortom bokdammet vakna. Det är ju trots allt vinterfestival och stan är lilarosa av och till. Så vi gick på favvopuben. Far och son blev bjudna på middag av mig som knappt har haft ett vettigt samtal med min familj sen detta började. Snällt va?

Sedan swischade vi genom stan, tog några bilder (aldrig gå ut utan kamera!) och sen swischade vi hem. Och jag återgick till studierna...och mannen och sonen till varsin TV-soffa. That´s it. Kom i säng vid midnatt.

Jag tycker att min bild får illustrera min snabba visit i en annan värld.


Jag är priviligierad som har jobb och plugg, kom ihåg det!
//Eva

Att vara mitt emellan.

Min mamma och alla våra barns farmor och mormor, har fyllt 80.

En glad och pigg och alldeles oföränderlig kvinna som bidragit till ett par ungar som bidragit till sju barnbarn som bidragit till all vår livsglädje och hopp om att nya generationer ska skapa framtidstro och fred på jorden. Och som dom smittar av sig när dom kommer i närheten!

Visst är det konstigt, men ibland tar min hjärna ut svängarna, ofta under dåsiga morgontimmar. Plötsligt kom mormor framför mig, som kom från Amerika och skulle besöka föräldrarnas hemland. Hon dansade på båten för att tjäna någon slant. De tyska mynten finns kvar. När Titanic gick under tordes de inte åka hem till Amerika igen, biljett fanns till skeppet som skulle gå strax efter, men det blev aldrig av.

Familjen stannade och bodde bland annat på "andra sidan sjön" i Brattland, i Tvärset. Många årtionden senare var det utflyktsplats för familjen med oss ungar som mest var rädda för getingar och spindlar och som ville fiska i bäcken som vi hört att dom gjorde förr. (Jag ogillade krypen, brorsan gillade fisket!)

Vi barn växte upp och flyttade runt oss tills vi hamnade i Östersund och Stockholm till slut och våra ungar har knappt en aning om Tvärset och Titanic. De gillar hästar, dataspel och glor på film dygnet runt. Nån gång har dom sett Titanic och suckat. Vilken romantik...

Jo, fatta bara, brukar jag tänka, men jag säger inte så mycket. Det är liksom en hel värld emellan fast jag har berättat om hur det var, så som mormor berättade och mamma/farmor/mormor bekräftat.

Swisch - tiden svingar sig nästan hörbart över min avslappnade lekamen såna där halvdåsiga mornar, där jag ligger och saknar något. Från ett stall nånstans i Stockholmstrakten där en ung brorsdotter rider omkring till en gammal tant som sitter på en trappall framför spisen eller symaskinen, hon som jag växte upp med under mina viktigaste år. Hon som gifte sig med en man vars mor föddes av någon som mött någon i ett annat stall i Stockholmstrakten...

Mitt i allt detta finns jag, mitt emellan saker som händer. Med alla känselspröt bakåt och framåt. Tanken är hissnande: att vara mitt emellan!

Det är när jag vaknar som jag inser att jag har en historia att berätta. Minst en, kanske tre. Och så tar jag fram blocket och skriver ner tankarna.

David stiger på sitt tåg till Oslo, Ingemar och hans familj bilar hem till Stockholm, Therese är hos pojkvännen och vi som är hemma blir alldeles plötsligt medvetna om tystnaden och tiden igen. Thomas vaknar och fixar fika, förmodligen omedveten om att han är en viktig länk till något. Han är bara på väg till något, bortåt, utåt, något eget, livslusten kallar. Inte tänker han på imorgon och igår.

Det är så det är.

//Eva

SUCK...

...alltså, jag har ett vattenhål och det är det där rummet som faktiskt inte är större än ett hål i väggen. Thomas bodde där förr, men efter ett antal rokader i hemmet av naturliga skäl residerar han nu i två källarrum och se där, genast fick jag ett eget krypin. Eget rum - när hade man det sist?

Jag har förutom gästbädden proppat rummet fullt med sånt som kan få mig att gå igång ordentligt när det gäller att göra saker med händerna, måla och rita och klistra och klippa och sånt. En välsorterad hobbyaffär har inget mot vad jag har. Särskilt som jag samlar och sparar. Bokmärken från 1962 trängs med sprillans ny färgskrivare. Skrivbordet är överbelamrat av teckningar sen man var "ettagluttare" fram till Photoshopade bilder av akvareller.

Jag suckar för att jag längtar dit. Dörren står på glänt, när jag kikar i trappan ser jag trähyllan med saker. Den liksom skickar ut ormiga strålar som ska fånga in mig, så jag ska sugas in där och stanna några timmar. Det är bara det att tiden inte finns just nu. Det är nationella prov, det är utvecklingssamtal, det är omdömen som ska skrivas och ovanpå allt mitt pluggande som jag är världsbäst på att skjuta på till en annan tidsera.

Ibland går jag dit och djupandas. Ser ut genom fönstret, rakt in i grannens visserligen, men ser även gatsvängen, höghusen och eftermiddagssolen, högt uppifrån, känns det som. Flyttar lite på pappershögarna och öppnar lådorna för att se om lilla och stora akvarellådan ligger kvar. Snart så är det fritt fram, snart så...

På begäran lägger jag ut bilder och pyssel på en annan blogg nu, sånt som kommer ut från det där lilla vattenhålet jag har. Huller om buller, hellre än bra och med en massa fniss.

Kramar er på Hjärtedagen! //Eva