Back in town

I lördagskväll när vi kom tillbaka från vår tripp kände jag mig helt plötsligt oresonligt ledig och tyckte att sommarlovet kändes oändligt. Det sitter i. Det känns inte ens otrevligt att ta tag i den vildvuxna trädgården fast jag inte direkt gillar den typen av jobb. Jag ska klippa häck. Kratta ihop, lasta i säckar, jobba så kroppen får sitt. Det känns skönt.

Jag har gillat att vara borta i tre veckor, jag har också längtat hem. Men som jag sa till maken: jag längtar hem för att känna hur det känns att veta att vi ska snart åka iväg igen. Jajamen. Där har vi det. En gång till. Och då känns semestern ännu längre.

Sent igår kväll satt jag med dryga 400 foton i datorn och funderade på hur detta nu ska läggas upp. För varje bild återupplevde jag resan och undrade över vilka som var det verkliga höjdpunkterna utöver att jag gjort det absolut bästa jag vet: lång motorcykelsemester som innefattar umgänge med viktiga personer i mitt liv.

Alltså, förutom kramar och tid med de två utflyttade sönerna, samt all varm och omtänksam gästfrihet från släkt och nära vänner, tror jag att de verkliga höjdarna var tio timmars sömn första natten i tält i Oslo, picnicen på Holmenkollen med David och Linnea, cykelturen upp till Kullens topp, lunchen på Kalle på Spången, hängmattan hos Ingemar i Skärlöv, den sena middagen med Staffan på Furusunds värdshus och den gungande frukosten på bryggan hos Eva-Marie.

Sen finns det vissa saker som skulle kunna stå för resans fyrfaldiga buarop, som mina getingstungna bröst, att jag glömde handväskan på ett klädställ i shoppingeldoradot Nordby, att kaffet hos Flickorna på Skäret kostade en hundring samt att Sjöbo är ett märkligt samhälle. Dessutom brände vi oss i solen så vuxna vi är och ingen vill veta hur det är att i två och en halv vecka ha 35 graders värme på en hojresa...smällar man får ta.

Det finns mycket att skriva om, att reflektera över och det finns som sagt 400 bilder. En resedagbok kommer, då saker fallit på plats.
Häcken väntar.
//E.

Nattens äventyr...

Förvirrad som jag är i mitt nya förvirringstillstånd, försöker jag få lite struktur i min vardag. Jag borde packa ner baddräkten. (Tänkte hon och tryckte ner ulltröjan och fleecestället i packpåsen).

Ja, mitt sommarvacuum har ännu inte släppt. Natten var fylld av mardrömmar om maken som föll genom en stor brädhög med massor av spikar åt alla håll. Under brädhögen fanns typ ingenting. Han körde en jättestor spik genom näven.
I nästa sekund hade jag med mig en liten kille i nyföddstorlek i en brunluddig filt. Han växte till en ettåring då han skulle sova och jag bäddade ner honom i en låda bakom ett hus. Under tiden skulle jag kolla tågtidtabeller. Någon ropade åt mig att det var ett gäng ungar kring babyn så det var bäst att jag tittade till honom. De hade burit iväg honom till en annan mamma som skulle passa honom och hon väckte den lille för han var så söt. Jag blev maktlös och kunde bara se på när hon gick iväg med honom.
Helt plötsligt skulle jag ta mig uppför en mur efter att ha sett att maken tog sig till hälsocentralen (det ordnar sig, sa han, som han brukar) och det gällde för mig att hinna med tåget. Jag lämnade två par gummistövlar och ett par kassar och tog ett jättehopp över ett stup och kastade mig mot väggen där jag fick tag i stenarna. Helt plötsligt hade jag en paraply i min hand och upptäckte att så länge jag hade denna uppfälld gick det mycket lätt att klättra uppåt och jag förstod att det jag läst om att paraplyer upphäver tyngdlagen fungerade.
Problemet var att mina stövlar och kassar stod kvar på andra sidan gapet. Medan jag tittade på dessa kom babyn som nu växt upp till stilig, lång man och var irriterad för att jag hade tågbiljetterna i kassen.
- Jag far till Åre, sa han plötsligt och visade mig att han hade pengar i fickan och så gick han. Det började spöregna och jag bestämde mig för en långpromenad runt ravinen för att hämta mina kassar. I hälarna hade jag plötsligt ett gäng fjortonåriga blondiner som sjöng schlagerdängor från sextiotalet och ville att jag skulle sjunga med. Jag fick springa för att komma undan.
Som tur var vaknade jag och kastade mig ut ur sovrummet där babydoft, gummistövlar och schlagersång fortfarande svävade omkring i det blå. (Vårt sovrum är helblått).

Jag smällde igen dörren för att komma undan, men gläntade den snabbt igen för att rädda hunden. Maken var räddningslöst förlorad i dimman som han sov. Men något bandage från hälsocentralen såg jag inte. Så jag gick ut. Hunden såg förvirrad ut också. Och jag försöker få ordning på mig själv, tillvaron, hojen, packningen, hemmet...

Det går trögt. Jag som ÄLSKAR att planera, särskilt ju närmare händelser vi kommer, men nu satt vi i soffan igår och glodde på Skånes sydkust. Det kändes overkligt, på nåt sätt.
-Ska vi ta Skanör och Falsterbo? Också? frågade jag maken. (Jag har haft som mål i fyrtio år att åka tillbaka till Skåne och leta gamla minnen, dvs Kullamannen och ett hus i Klippan...det kan ju räcka, kanske).
-Ja, vafan, det är väl lika bra, sa han, med en entusiasm som om vi hade ett tröttande uppdrag att sanera södra Sverige på sandloppor eller nåt.

Jojo, så går det när man har det så bra att man har den där hojen jag längtat efter sen jag var sexton, har åtta veckor sommarlov och är frisk och gift med en som också tänker ha kul resten av sitt liv. Och vi kan åka var vi vill. Så var kom hösäckskänslan från?

I morron far vi.

//E.

Snart...

...ska jag börja skriva igen.
Pusshej.

Första dagen på mitt sommarlov.

Doggen väckte mig 5.30. Hon skiter väl i mitt sommarlov. Och varför skulle jag snarka bort det? Vi tog en låååång promenad ska jag säga. Min förhoppning var att jag skulle känna den där sköna sommarlovskänslan som brukar uppenbara sig i början av juni. Men icke! Vantar och mössa, häggen för evigt frystorkad i blomstadiet och över Storsjön växer hotmolnen. Snö?

Jag bläddrar i mina dagböcker för att läsa om andra första-sommarlovs-dagar.
12 juni 1970: Sommarlov...fast jag saknar niorna. Det blåser jättemycket och nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag hade gått ut åttan och det mest spännande som hände i mitt liv var faktiskt det som hände på skolan under den perioden. Det var separtionsångest, niorna försvann och nästa gång skulle jag själv vara nia och det var ju bara för stort. Då skulle hela livet förändras! Naturligtvis var jag konstant kär och det står också om planer på olika ragg inför året som komma skulle, men dessa tänker jag inte avslöja här.

Däremot kan jag säga att den magiska gränsen - 15 år - närmade sig. Så sommarlovet bestod nog mest i en evig väntan på skolstart för då skulle allt hända. När jag nu sitter här kan jag väl inte riktigt säga att jag kan sätta mig in i den känslan. Jag tänker inte tillbringa lovet med att längta tills att jag fyller femtiofyra och skolan ska börja. Jag tänker ge järnet. Som vanligt. Tiden är dyrbar.

Återkommer med flera dagboksanteckningar senare. Gymmet och relaxen lockar!
//E.

Sommarlovet har börjat...

...och det har pågått tre och en halv timme.

Här sitter jag med solen utanför köksfönstret med en lång (mental) lista på ATT-GÖRA-PÅ-SOMMARLOVET.

1. Skura bron. (Måla!)
2. Sova

Punkt tre till tjugosju tänker jag inte avslöja. Det handlar om sådant som ska förbereda en längre resa. Tänkte inte säga något. Vidskepligheten håller mig i ett fast grepp.

Återkommer förmodligen då jag eventuellt känner av att sommarlovet verkligen ÄR.
//E.

Avslut, avsked, avundas mig!

Jag insåg idag att jag inte kommer att träffa mina kurskamrater mer efter i morgon. Kanske aldrig. Det vet man ju hur det är:
"Hejsvejs, det var vansinnigt kul att råkas och vi ses säkert snart. Jag kommer och hälsar på i Skärhamn. I Skellefteå. I Kalmar..." Jo, visst vad man gör. Bullshit. Inte ens de själar som råkar bo i Härnösandstrakten kommer man att se. Alla har vi annat för oss.

Vilket inte hindrar mig från att byta adresser och säga saker som att "jag och min man vi drar ju runt på vägarna under somrarna och då är det ju bra och veta var man kan stanna och fika och så". Och det hindrar inte mina nya vänner från att säga "jamen GÖR det!"

Det känns skönt. Jag tror vi ska testa.
"Hörrö, minns du mej? Vi pluggade bild ihop. Jo, vi är just nu i närheten av Halmstad och tänkte att du kunde bjuda oss på middag. Gärna räkor. Fisksoppa? Går det att sova över? Vi behöver tvätta. Och ja, vi är inte så lite skitiga, du vet, det regnade ju och det var lerigt. Och dessvärre behöver vi byta olja i en av hojarna. Kan vi göra det på din gård?"

Ja, ja, jag överdriver. Men i alla fall. Rent krasst är det så,ibland.

Var började jag? Jo. Det är över nu. B-uppsatsen är presenterad och inlämnad. Portfolion är betygsatt. Jag är nöjd. Känner mig tillfreds. Men mest av allt: så fruktansvärt taggad! Jag har så mycket idéer så det sipprar ut genom porerna! Och jag har så många andra att bolla idéer med över hela Sverige!

Eftersom att uppsatserna är klara fanns tid för minifördjupningar i olika tekniker. Så kul! Från kroki till broderi (jo, vi målar med tråd...) så fick vi tillbringa eftermiddagen hemma hos en av våra lärare för att måla i hennes växthus! Sol, värme, tjugo stycken skapande personer på ett ställe. Vi ska njuta ihop ett dygn till, utan läxa, bara jobba. Sen säger vi "hejdå, vi ses..."

Avundas mig! som ungarna säger.



Krokier, utspridda på golvet i bildsalen...


Bigarråträdet.








Fikonträd.


Dammen, designad av ägaren själv.





Jag avslutade dagen ensam nere vid havet - reflektion.

//Eva

Lediga ledighet!!

Jag fattar inte vad som gör att jag känner mig så ledig!
Det verkar skumt.

Jag strosar runt i kåken, vet att fönstrena ska putsas men känner ingen brådska. Skurade huset i fredags. Grillade sent. Åt länge. Sov länge. Lång lördagsmorgon som vanligt med tidning och kaffelatte i sovrummet, lång shoppingrunda med Therese, lång middag hos momma, halvlång tur med hojen och lång kväll i sommarköket....

Nu syns en strimma isblått ljus i väst. Resten är försommarskymning och jag känner resan närma sig!

NJUT!!!
//E.

Tick, tick, tick, tick...

Igår kände jag att det var nära. Det som jag längtar efter hela tiden, varje dag och varje minut. Ledigheten, friheten och motorcykeln. Minipackning, karta och långresa...inte allt för mycket planerat, bara näsan åt rätt håll.

Den ultimata livskvalitén.

Värmen igår var startskottet på något som legat i dvala, kände jag. Det är så mycket jag inte känt och gjort denna vår, på grund av skäl som studier och arbete samtidigt. Nåja, veckorna då jag själv fått vara elev har varit fantastiskt roliga och jag har alltid varit kreativt pigg då jag kommit tillbaka till jobbet. Sämre då med alla timmar framför datorn, detta livsnödvändiga medium för både det ena och det andra. Timmar som jag snott av träningstid och eget skapande.

Men nu går det att räkna timmarna. Den stund jag var ute på vägen igår kändes som att förflytta sig från en kokong ut i friheten igen. Exakt så. Jag kände hur mina sinnen började vakna och räkneverket startade. Två veckors arbete, en veckas avslutande studier och en veckas "jobb" igen, en vecka fylld med lekar och städning och examensbestyr. Sen så.

Märkligt nog, till skillnad från förra sommarens 400-mila, har vi inte planerat rutten i år. Bara att vi ska träffa grabbarna och just nu befinner sig båda två söder om Dalälven. Själv har jag för övrigt siktet inställt på Kullaberg och Österlen. För att inte tala om Åland, Öland och Mollösund. Och då är det ju inte långt kvar till David i Oslo. Roslagen har vi turen att åka igenom när vi ska till Staffan, Furusund, och nog ska vi hinna åka längs Vättern? Vi har ju tre veckor. Och om allt funkar har vi ytterligare två veckor lite senare. Nordnorge? Varför inte....

Det är bara att inse: rabatten kommer att växa igen i år med och vi kommer att vara borta under Yran. Det blir inte så svårt att stå ut med, det kan jag lova.

Planlöst = lyckligt!
//Eva

Mannen läser väderleksrapporten....

....och låter som en domedagsprofet. Förresten vet vi inte om vi har nån hundvakt i sommar, makens motorcykeldelar är på verkstan och vi vet inte om dom hinner hit innan semestern, jag är förkyld och har inte synkat bilderna i tentan ÄN, det finns inga bromsar på min kärringcykel (Kärringcykel är en RIKTIG cykel med bred sadel och utan växlar och bjäfs), förrådet är skitigt och fönstrena oputsade och biblan stängd. Det kommer inte ens nån tidning.

Ja, det var det. Glöm det där med positiva bloggen som tar vara på livet. Man kan inte ens låtsas när det regnar sånt där regn som kletar sig fast istället för att dränka en. Så blir man liksom dubbelt så blöt som annars. Jag kan inte förklara hur det går till, men eftersom jag är delägare i en hund så vet jag ju hur hon blir. Det vill säga dubbelt så blöt.

S U C K !

Det borde vara superläge för städning av förråd, kreativt skrivande och måleri. Möjligen kan detta fixas genom stenhårt arbete med bildpeddan. Kanske det går. Men då får det förbanne mig regna resten av helgen också!

//Sureva

Hon spenderade dagen.

Med en massiv läxhög, försenad tenta och med hem och trädgård i förfall lämnade hon alla sina göromål, sträckte sig lojt efter solglasögonen och släntrade ut på gården. Hon såg på mannen och kommenderade in honom i bilen.

Mil lades till mil när de susade genom vårlandskapet bort mot södra Storsjöbygden för att slösa några tusenlappar på nya accessoarer till livet. Hon spenderade någon timme med att lustfyllt fylla kundvagnen och ställde sig sedan ute med ansiktet vänt mot solen medan mannen gjorde stora hål i kontot.

Med välfylld bil reste de vidare och njöt av vårfärger och soldiset. Sent på eftermiddagen bar hon in alla varor och tittade obekymrat på förödelsen i köket, varpå hon öppnade kylen och med en enda armrörelse svepte ner diverse råvaror i en ugnsfast form, ringlade över sju deciliter grillolja Honey Smoke och ställde in allt i ugnen. Medan maten stekte sig låg hon på den obäddade sängen och vippade med de cerisemålade tårna upp emot väggen, lyssnande på ljudet av mannens fingrar då de dansade över tangentbordet när han grävde ytterligare ur kontot för att och beställa delar till alla hennes fordon på webbutiken.

Efter den intressanta gourmetmåltiden fick hon lust att promenera längs sjön och på kullarna på ön. Mannen såg återigen till att hon blev nöjd och eskorterade henne tillsammans med hunden genom skogar och ängar, bort mellan nyland som prunka fulla av bröllopsblomsters prakt. (I alla fall snart). Och så skådade de bort över fjällen och sjön, där de stod högst upp på berget och plötsligt blev hon sugen på dessert! Mannen använde båda sina fötter för att gasa så mycket som möjligt då han pressade den lilla röda bilen uppför backarna till butiken. Hon ville nämligen handla på sin närbutik och tiden var mycket knapp. Med choklad- och mangoglass och jordgubbar kurade de sedan skymning i det lilla otäckt stökiga huset då hon plötsligt insåg att dagen var slut.

Oops.
//E.

"The swishing sound..."

Och här siter jag mitt i natten och dokumenterar för min bildportfolio. Tar en paus för att skriva något för nöjes skull.

Det var en bra vecka, men piskan viner över huvudet. Hundra procent arbete och hundra procent studier går inte alltid ihop. Naturligtvis. Å andra sidan är detta självvalt och jag erkänner villigt att all fritid som vikts åt studier under året är helt ok. Jag klagar inte, det är kul. Men, som sagt, nu stjälpte lasset och jag har fått uppskov en vecka med det jag måste lämna in i portfolion. Jag citerar min lärare:
"...I love the swishing sound when the deadlines pass by..."
Hon refererade till vår ängslan över deadlines och tentor. Och hur vissa kunde se på saken. Jag håller nog inte med. Jag älskar inte det ljudet - det ger mig prestationsångest.

Nåja, det regnar, min man har försett mig (oss) med en ny bil och jag tog ledigt och åkte med på bilinköpsresan in i djupaste Härjedalsskogen och njöt av nya vyer som vanligt. Därav arbete i natten. I love it.

//E.