Tisdagens guldkorn är...

...naturligtvis den sovande sonen jag hittade i soffan när jag kom hem från jobbet.

Ett kvarts sekel har passerat. Men ändå ser jag saker jag sett i hela hans liv, ända sedan han låg på min mage och någon skrek "en pojke! Ser du det? En pojke!" Det är något särskilt som jag aldrig skulle kunna beskriva eller på något sätt förklara. Men antagligen delar jag det med andra mödrar.

Jag går direkt fram och luktar på honom. OK. Nu avslöjar jag något. Jag tycker om att lukta på mina barn och kommer att göra det tills dom är pensionärer om jag hänger med tills dess, vilket mycket väl kan hända. Det är bara det att nu tycker jag det är rätt ballt och struntar i om folk tycker jag är lite vrickad.

Han sover vidare och jag lagar mat. Det känns som att ha en fjäril i huset. Så har det varit länge. När man minst anar det flyger han iväg i en slingrande sicksackbana ut ur huset igen och bort mot nya idéer och upptåg, mot avlägsna mål som är summan av lösryckta drömmar han haft ett tag.

Alltid på väg, tänker jag. Han har varit på väg länge. Stannade bara nödvändigast hos oss under de år det behövdes för mat och fostran, sen drog han praktiskt taget och lämnade oss och de tre yngre med långa näsor.

Förundrade tittar vi på. Vi har sen länge slutat oroa oss på föräldravis, det där med alla frågor och funderingar om mat, kläder, jobb, hus och hem... Han har alltid fixat allt och det med ett stort leende och en sjujäkla livsglädje som smittar alla i hans närhet. Och som sagt, det händer att han dyker han upp. Som en färgrik fjäril i vårsolen.

Lyckliga oss!
//E.

Måndag den 13 sep

Dagens guldkorn är...

...två stora, feta, guldiga klimpar: min skrivargrupp och all energi den ger och Staffans telefonsamtal om att han kommer hem i morgon.

Söndag 12 sep

Dagens guldkorn:
Att vakna i en norsk liten kuststad...
Se att det är solsken och att höstfärgerna glöder. Första djupa andetaget på stugbron, veta att det är 24 mil hem, minst, men med lite planering ska vi nog lyckas förlänga den sträckan.

Lördag 11 sep

Dagens guldkorn:

Jag upptäckte att det var en mycket behaglig känsla att sätta sig på hojen och veta att den är min och att jag kan åka vart jag vill.

Dagens guldkorn 10 september är...

...att jag lagar entrecote åt mekanikern som servar min hoj inför weekendmys i Norge.

Hela dagen har gått i ett grådis. Jag ogillar vit himmel. Jag vet inte varför, men troligen hänger det ihop med vinter och en allt för inbäddad och tyst värld. Dagen har dock bjudit på en hel del rofyllda stunder som värmer hjärtat. Endast två lektioner, varav en räckte hela förmiddagen nästan, den andra direkt efter lunch. Båda dessa möten med tonåringarna fyllde mig med en fredagsro jag saknat ett tag. Det var drama för en del och högläsning för en del och alltsammans maldes ner i lågmälda men djupa diskussioner på hög nivå. GILLA, säger jag bara.

Men till sist, det allra bästa är ändå en fredagseftermiddag när jobbveckan är slut.
Att få sitta tillsammans med sina närmaste och prata om livet i stort och smått. Äta gott och tända ljus - det är lycka det.
//E.

OKEJ - LYSSNA NU, JAG HAR EN IDÉ!

Somliga dagar i livet suger så mycket energi ur ens livsådra att man inte kan mer än sitta helt stilla på en stol framåt kvällen och lyssna på huvudvärken som vältrar sig runt innanför skallbenet.

Det är inte ofta det händer, men idag är en sån dag.

Jag är, som alla vet, en rätt gladlynt och positiv person i grunden som har bestämt mig för att se möjligheter och glädje i tillvaron hellre än att raskt hitta baksidan på medaljerna. Livet är inte en dans på rosor, men jag upprepar, man kan välja hur sur man vill vara om man är frisk och har mat för dagen, och dessutom råkar bo på en fredlig plätt på jorden. Tro inte att jag är glad som en solstråle jämt. Ånej, det finns andra dagar. Även om jag väljer att tiga ihjäl dessa och vänta ut det onda.

Idag är en fruktansvärt surmulen dag. En skitdag. Ja, det är en vanlig mörkblå torsdag i almanackan och vädret är ju inte det sämsta men det har inte hjälpt. Min ilska och frustration över hur elaka människor kan vara med varandra och hur hänsynslöst och oempatiskt och trångsynt och inbilskt en del uppträder, det tänder min ilska mer än något i världen. Och att vara förbannad en HEL dag, det tär på krafterna. Dessutom, och det här är det värsta, det innebär att jag SLÖSAT en hel dag på ilska och det har jag sannerligen inte råd med. Så nu har jag använt en timme till att hitta något jag blivit riktigt glad över idag och det har varit tufft, ska jag säga. Till slut lyckades jag i alla fall vända tanken (och kommer att sova något så när hyfsat?) och känner mig lite bättre till mods.

Det positiva jag hittade i dagen var min dotters kommentar vid middagsbordet då maken berättade att jag var inbjuden till en finare fest och jag mumlade nåt om ny kjol.
- På Hobbyboden finns det såna där nätstrumpor och sköterskedräkt till, lite halvporrigt, men...

Jag skrattade så jag skrek när jag tänkte mig in i det sällskap jag kommer att vara i. Made my day, alltså. Välsignade ungar.

Ja, och vad är då min idé?
Jo, det skulle vara att varje dag lägga in ett blogginlägg där jag berättar något som varit bra, kul, glädjande, uppiggande eller mysigt med just den dagen. Ibland längre inlägg, ibland bara korta fraser för att säga vad som varit bra. Det skulle förhoppningsvis få fler att tänka efter och ta vara på det roliga i livet. Inklusive mig själv. Och hösten kanske blir gladare och ljusare och det behöver jag.

Jag utmanar mig själv på en månad från och med idag.
Hörs i morron då. // E.

Kort tur till Näckten

Bara för att återställa en del saker, gillra råttfälla och lite smått och gott. För övrigt kan jag inte se mig mätt på vatten.









/E.

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid - jaha? När då?

Jag känner mig allmänt irriterad just nu för att livet rusar fram igen i expresstågsfart. Alltså - det är kallt ute och det är HELA SJU VECKOR sen jag stod nånstans i Sverige och önskade att jag fick frysa för en liten stund. Trodde det var i förra veckan, typ... Skräckslagen över denna insikt fortsätter jag fundera över hur allt går så fort och OM jag hinner känna efter.

Jag bestämde igår att jag skulle klistra in alla mina foton, främst de från hojresorna i somras. Då kommer jag plötsligt att tänka på hur fort allt går igen. Från papper till digitalt i ett nafs. Det var inte länge sen man satt och bet på naglarna och kollade posten tre gånger om dan för att se om filmerna kommit.

Nu plockar jag mina bilder ur datorn och förvandlar själv till papper igen i mitt eget lilla labb fast först efter att ha redigerat och fixat i fotoredigeringsprogrammet i min egen dator. Va? Otänkbart för bara några veckor sen. Eller är det år?

Samtidigt som jag började återuppleva sommarens resa i dagbok och bilder så bestämde jag att när detta är klart, ska jag skanna in alla mina pappersalbum som inte finns digitalt, bara för att de innehåller bilder tagna på medeltiden. Snacka om att skaffa sig jobb. Det är ju bara det att då har jag liksom både och av alla. Fattar du?

Helt plötsligt har jag massor att göra och vill göra det idag! Skanna bilder. Fixa album. (Skriva, måla, åka höstturer på hojen, gå i skogen, simma, läsa ut böckerna, blablablaa...)

Eftersom jag känner mig själv rätt väl efter femtiofyra års samvaro så vet jag att jag kommer att titta på klockan varenda ledig minut framöver och undra när jag ska ha tid att göra detta. I stället för att njuta av det jag just nu gör, då jag sitter där och pysslar i eget rum med utsikt över grannens trädgård och Slingervägen som slingrar sig fram mellan kåkarna.

Det är svårt att ta vara på livet när det enda livet gör är att rusa fram.

/Eva

Födelsedag. Utan paket och bjäfs...

Vid midnatt var födelsedagen över och helt plötsligt hade det gått femtiofyra år sedan jag swischade ut i livet på BB i Östersund. Efter att ha legat i sjuksäng (som man gjorde på den tiden) fick min kära moder mig i ett paket och kunde åka hem till västra Jämtland utan att veta hur det skulle gå till med mig.

Säger hon i alla fall. Sen har jag en hel del minnen från diverse födelsedagar. Det är ju kul! Själv har jag nu lyckats få min familj att fira med mig genom att gå ut och äta. Inga paket. Känns bra. Nästa steg är julen. Inga paket. Ut och äta? Återstår att se...

Hemma hos mig när jag var ung och ansvarslös firade man födelsedagarna rejält. Dessutom hade vi inte bara våra egna dagar, lillebror och jag, utan vi blev firade högtidligen även på varandras födelsedagar, en liten egenhet som uppstod av okända skäl. För när den ena fyllde år, visste den andra att det vankades paket. Hur kul var inte det? Två dagar per år hystade man in presenter förutom till jul! Dessutom var det jämnt fördelat, vad jag minns. Trehjulingarna, till exempel, fick vi minsann i maj och det innebar att på min dag i augusti blev det mindre och färre paket åt oss, för den stora presenten hade ju kommit redan tidigare då den yngre brodern hade sin dag.

För att inte tala om cyklarna. Då fick min lillebror vackert vänta med storpaketet till i augusti, för då fick jag min cykel. Lillis fick en trampbil samma dag och allt var frid och fröjd som vanligt. Vad vi öppnade för presenter i maj det året minns jag inte. Kanske var det ritblock och pennor och varsin bok?

Jag tror faktiskt inte att vi hade nån särskild tanke på detta med att vi firade varandras dagar. Jag tror inte heller att vi hade deppat ihop om det skulle ha varit på det mer vardagliga viset, att en fått vänta. Det är både spännande och komiskt att tänka på så här på ålderns brittsommar, när man har vett att reflektera över livet. Partyt var dock alltid ägnat födelsedagsbarnet. Då var den andre gäst, precis som vilken annan unge som helst. Och på tårtan var det grädde och Non Stop och inuti var det vanilj.

Jag har funderat lite över presentminnen och det som ploppar upp är en lilabrun och vit liten hund i bomullsdoftande leksaksdjurspäls, stoppad med träull. Tusse, fick den lille rackarn heta och genast när den packats upp låstes den in i ett skåp av mig för att den inte skulle förstöras av gästerna! (Vem av mina beskedliga små gäster som skulle kunna tänkas göra detta är för mig än i dag en gåta...) Nå, flickorna, för det var bara flickor, vällde in. Vällde och vällde, jag hade väl typ sex kompisar. Men ändå. Knappt hade koftorna hängts upp på krokar och skorna ställts under elementet förrän en modig liten dam frågade:
"Får je si på hunn?"

Jag minns min oro då jag först undrade hur hon kunde veta att jag fått en leksakshund, sedan över huruvida hunden skulle bli dragen i örat eller så. Det gick bra, ska jag säga. Modern tryckte väl in pälsbollen i skåpet igen efter att den inspekterats av min kamrat. Öron och ben i behåll. På hunden, menar jag.

För övrigt har jag alltid varit glad och lycklig över mina presenter. Men nu mera känns det mest som om man byter prylar. OK, då, en pyttegåva med omtanke, bara för att, till jul. Det får jag väl stå ut med. Det kommer förresten att bli omöjligt att lägga ner presentandet helt för maken går som vanligt omkring med plakat där det står att han fyller år och att det går bra att uppvakta med genomtänkta och dyrbara gåvor.
"Den där idén om att ingen ska köpa paket gäller DEJ, bara DEJ!" säger han med eftertryck. Och så ringer han runt och säger att det går bra att komma på hans dag, "ring på med armbågen, bara..." säger han obekymrat och förväntar sig famnvis med presenter.

Ni hör ju vad jag har att slåss med.

//Eder gåvolösa men mycket nöjda E.

Stugtid

Jo, vi har en stuga. Sportstuga? Fånigt ord... Nåja, sport att få bort all råttskit och spindelväv. Möjligen.

Stugan är en del av makens barndom. Efter det en del av vår tidiga förälskelse och lite senare en del av våra ungars barndom. Och någon enstaka gång en del av vårt "javisstja-man-kanske-skulle..."

Den har liksom nyttjats i olika tidsepoker och däremellan nästan glömts bort och fått ligga till sig inbäddad i tallris, spindelväv och mossa. Och nu senast, det mer ovälkomna fladdermusbajset.

Vi åkte dit. Det är fyra mil. Inte en livslängd bort. Lätt att ta sig. Och varje gång översköljs jag av otaliga minnen. Några hemliga, några jag ler åt, några jag gråter över och några jag suckar över. Det finns spår och saker från 60-talet och dryga fyrtio år framåt. Just nu råkar det vara mest spår från den period vi sist var där, dvs barnperioden. Efter det har besöken mest bestått av sporadiska, mycket korta kontrollvisiter varannat år, mest för att se att inget hänt.

Vi röjde rejält. Jag kände mig som doppad i en cocktail av Klorin, såpa och myggolja.
"Vi slänger...", sa maken till min stora förvåning. Han brukar vara försiktig med sånt. Jag är mera av sorten släng-skiten utan att reflektera över vad det kan vara bra till, eller ännu hellre höra till.

Vi slängde barnteckningar som bleknat och bestod av ett fåtal streck, mina älsklingsmuggar från -81, dom där som ser ut som stora porslinsfrukter, pyjamasar sen -67, blå träningsoverallsbyxor a la husvagn, ägare okänd, udda kaffekoppar,(JAG slängde UDDA kaffekoppar! Jo, ni som vet, än är undrens tid icke förbi!), en femarmad ljusstake och ett getingbo. Bland annat.

Snart hoppas jag att det ska kännas som en ny epok tar över. Det är så tydligt att efter att kidsen inte ville följa med längre (finns varken el eller vatten) så bara lät vi allt falla och lämnade detta hörn av världen som borde vara en oas för den moderna och stressade stadsmänniskan mitt i karriären. Vi har som sagt lämnat det flera gånger och bara inte varit där. Konstigt. Det faktum att vi gjort så upptog en hel del av min tankeverksamhet då jag stod där med såpvattnet upp till axlarna och skurade skåp och lådor. Kanske är det nu som det börjar igen? Då är vi tillbaka på ruta två, alltså då jag och maken var två ansvarslösa ungdomar som mest ville vara ensamma. Alternativt ha fest ett par dygn eller så. Däremellan var det fiske och en hemlig ö av alla 365 öar. Var man tidigt uppe och lyckades sno åt sig rätt ö först, kunde man bada naken och sen vågade ingen annan sig dit.

Ja, vi kanske tar tag i det igen, inte som två ansvarslösa ungdomar, oroa er inte, utan som två städade, ansvarsfulla femtioplusare. Vad ska vi annars göra med all vår fritid? Klippa häck och gräs och måla hus har vi ju gjort. Och hojsemesetern är över. Dags att utöka fritidssysselsättningarna? En ny sportstugeepok i vårt färgglada liv: vila från dator och TV, bara fotogenlampa och stearinljus, sjövatten vid behov och ett utedass med Kungen och Silvia, detta gamla strävsamma par. Inte helt fel. När jag tänker efter, alltså. Fast jag vet inte om jag kommer att bada naken för att skrämma bort oönskade gäster från Ön. Kanske. Eller nåt.
//E.

Lästörstens baksidor

Jag har fem böcker på gång. Det är inget ovanligt, dessutom fungerar det fint för mig. En brukar dock alltid ta över och så är det nu med.

Lässuget är så stort att jag blir bekymrad. Det är som om hjärnans små tunnlar torkat ihop och nytt måste snarast in annars blir jag sjuk och det allvarligt. Hela förra året bestod av läsning, givetvis, men det är sånt som hör till jobbet. En och annan ungdomsbok läst i superfart för att kunna ha bra diskussioner om innehåll, massor av elevtexter och så all denna facklitteratur som hör till jobbet och inte minst mitt pluggande.

Nu har jag ju bestämt att jag ska lägga pluggandet åt sidan i år och låta mig själv läsa egenvald skönlitteratur under ett års tid. När jag inte läser skriver jag inte heller , ett faktum som flera författare tar upp och det är bara att instämma. Alltså - mot bokhögen!

Nu brukar det bli så att jag råkar gå med i diverse bokklubbar och har helt plötsligt en uppsjö av obeställda böcker som jag inte visste fanns, än mindre att jag beställt eller ej avbeställt, kanske. Och lika många räkningar. Nå, lästörsten betalade genast alla räkningar och beställde nytt och sen har jag hängt med huvudet i olika böcker. Jag börjar alltid läsa medan jag packar upp, därav flera på g, och så pass långt hinner jag att jag har intrigen klar för mig och vet vilka som är med. Då kan man ju alltid ta nästa... Och sen blir det som det blir.

Det här är en sån dag då jag är ensam hemma. Genast ser jag min chans till ostörd räserläsning i sju timmar. Vid tretiden hör jag ljud på grusgången utanför huset och inser att den bestialiska knivmördaren har kommit. Stel som en pinne hyschar jag åt hunden (ifall hon skulle få för sig att leka vakthund och morra lite, eller så) och tittar på klockan. Nej, det är för tidigt för Thomas, då ÄR det mördaren! Snabbt som bara den smygspringer jag hukande (för att inte synas i fönstren) mot dörren och låser så ljudlöst jag kan. Jag ålar mig tillbaka till sovrummet och lägger mig platt ner bredvid hunden. Inga ljud hörs, ingen knackar på dörren. Efter en stund upptäcker jag att jag fortsätter läsa och blir räddare och räddare. Mördaren har redan styckat en och är nu på jakt efter nästa offer. Då hör jag lite tyngre steg utanför och inser att det är sonen. Raskt upp och låser upp dörren. Låtsas som det regnar... Välkomnar sällskap med undrar om jag hinner läsa ett par timmar till innan middagen.

Det är då jag ser att altandörren är öppen! Naturligtvis har mördaren slunkit in och väntar nu någonstans i huset på mörkret. Då kommer han att bedöva mig med ett hemskt medel som gör mig förlamad och sen kommer han att släpa ut min son genom dörren i benen medan jag ligger där hjälplös och snart totalförlamad...

Om jag inte hörs av något mer har något ätit upp mig. //E.