Alla dessa dagar....

...som kom och gick / inte visste jag att de var livet.

Jag citerar Stig Johanssons dikt "Förlusten". Det var några ord som dök upp när jag nu skannat ner minnen ur alla våra album. Jag hade tänkt, åtminstone i mina vildaste fantasier, att jag skulle skanna alla foton för att spara mer säkert nu när tekniken gått framåt. Sen insåg jag att det skulle ta ett par veckor. Heltid. Och det kan jag ju ha som hobby som pensionär, kanske. Mellan hojresorna jorden runt, alltså.

Nå, jag bestämde mig för att skanna de viktigaste bitarna ur barnens liv och några guldkorn här och var. Det blev betydligt mer lätthanterligt. Samtidigt kom det för mig: har vi gjort allt detta? Har jag varit med om allt detta? Var det så här det var? Såg det ut så här?

Och det var då jag tänkte att alla dessa dagar, det är naturligtvis livet. Sen kan jag inte alls säga att jag känner något som helst samröre med titeln till Stig Johanssons lilla dikt. Det är ingen förlust. Tvärtom, jag blev bara ännu rikare när jag blev påmind om allt som hänt som jag haft förmånen att uppleva, trots stora sorger. Men det är tyvärr också en bit av livet och jag kan faktiskt få minnas guldstunderna med nära och kära som inte finns med längre.

Foton har stor betydelse för mig, jag har alltid fascinerats av foton. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände strax före och efter och bakom kameran, till exempel. Timmarna jag tillbringat uppe i mitt lilla rum har inte bara handlat om att skanna och sortera, det tog minst lika mycket tid att fundera över olika saker som hänt i livet, som vi gjort, där vi varit och vad som sagts.

Det är kul med minnen, trots att jag inte ännu betraktar mig som lastgammal. Alla dessa dagar - det är ju livet. Märkvärdigare är det inte.

//E.

Minnesbilder från 2010 och Gott Nytt År!

Vad var bäst? Jag tror att jag har plockat russinen ur kakan med mina bilder. Att ungarna skaffat jobb och tagit sig ut i världen. Att vi fortfarande samlats kring både knäppa och mer vanliga traditioner om än i förändrad form. Att jag och min bättre hälft också i år gjort våra hojturer. Att jag har ett jobb jag älskar och fått njuta av ännu ett sommarlov. Att jag känt mig rik, frisk och lycklig med det jag har i år också. 

JANUARI - traditionell januaritårta hos mormor



FEBRUARI - Några fina helger i Hovde. Varje gång vi åker över isvägen måste jag plåta.



MARS - En sällsynt fågel gästar boet.

APRIL - Rödöbron och en nästan isfri Storsjö lovar att vi snart kan byta ut bilen mot hojen.

 

MAJ - Therese och jag cyklar en och en halv mil en vårkväll

JUNI - Mellan packning och reseplanering tillbringar jag en del tid på Jamtli.

JULI - Vi har nått Skåne på vår långresa genom Skandinavien och lunchar på Kalle på Spången. Det måste man!

AUGUSTI - bröllopsdagen firas med kaffetermos på Åreskutans topp. Helt rätt.

SEPTEMBER - en kortare tur till Norge innan mc-säsongen lider mot vila.

  

OKTOBER - lata soffkvällar medan vi vänjer oss vid mörkret. Thomas och Zingo har sina givna platser.

NOVEMBER - David och Linnea justerar packningen på väg till Sydamerika. Vi är med till Stockholm och vinkar.

DECEMBER - att vara så få till en julmiddag är det ingen av oss som någonsin upplevt.

Om julen, ensamheten och sällskapet.

Jag börjar med att önska alla en god fortsättning på julen. Här är julkortet jag tillägnar er alla kära och nära som ingen hälsning ännu fått i jul från mig. Jag tänker mycket på vänner med värme och tillgivenhet - men vad hjälper det om ingen ser och hör? Seden med julkort och muntliga hälsningar är förlegad, känns det som. Eller är det det?

Varje morgon öppnar jag facebook.

Facebook innehåller en ny form av umgänge som jag har upptäckt att jag uppskattar (men inte föredrar!) därför att jag gillar att veta vad mina vänners ungar gör nu för tiden - ja, det bara ett exempel, men ett bra sådant. Visst, sånt får man veta om man ringer och babblar som vanligt, men ändå, nu känns alla nära på ett digitalt sätt. Jag tar mer del i andras liv. På gott och ont, men jag brukar välja att fokusera på det goda. Men är det det? Gott, menar jag? Då är det väl onödigt att ringa?

Fast ärligt så handlar det mest om mina ungar när det gäller facebook. Faktiskt så är ju mina söner ute i världen och detta är vår säkraste kommunikationskanal. Ord och bild. Super! I morse slet jag upp fejan för att förhoppningsvis få ett livstecken från David och Linnea som åkt buss i ett dygn från Ecuador till Peru. Och se, lugnet spred sig inom mig genast, ingen buss i diket. Mina kids i säkerhet i Lima. Den andre ser ut som en barchef på sitt jobb i Kambodja. Välmående och brunbrända lever de "små" gossarna långt bort från mammas beskyddande vingar och klarar sig utmärkt. Gott att veta. De har antagligen också firat jul på olika ställen, olika sätt och med annan god mat i värme och sol. Saknade här hemma, men icke missunnade!

Vi firade lite hipp som happ, vi. Vi började redan den 23:e eftersom familjeprinsessan hade valt att fira hos pojkvännen så hon inbjöd till förjul kvällen innan med alla våra familjemedlemmar som finns i närheten. Efter det vidtog ett mer släpphänt julande lite här och var efter allas ork, tycke och smak, och det hela avslutades med Husmors-TV från -54 hos svärmor på juldagsmorgonen.

Huvudsaken är ju att ingen är ensam. Eller hur? Som om det vore skillnad på julen och andra dagar?
Efter ett påminnande mail har jag legat vaken i natt och funderat mycket över ensamhet och sällskap. Jag funderar över ensamma vänner och vänner som har sällskap men som man inte ringer så ofta som man vill. För vill gör man. Men vad händer sen? Är det tiden? Tiden i den bemärkelse att det är ett samhälleligt syndrom: man umgås mer digitalt. Eller tiden i bemärkelsen just brist på tid att sitta ner i tio minuter och prata bara.

En nära vän ringde mig igår.
- Jag vill inget särskilt, sa hon.

Jag blev glad och inspirerad av det vi pratade om. Typ inget mer än småprat om vad vi höll på med. Men ändå. Och sen tänkte jag länge på detta "Jag vill inget särskilt". Det är nog det viktigaste jag hört på länge. Jag menar, att ringa för att man inte vill något särskilt visar ju att man är nära. Jag pratar ju med mamma i telefon ett par gånger i veckan eller går dit. Inte vill jag henne nåt särskilt, mer än att se och höra att livet är ok. Jag måste ju faktiskt tillstå att jag ofta undrar om livet är ok med ett antal andra personer också. Ja, de som inte hänger på fejan lite nu och nu och då. Och så kom det som sagt ett mail igår som påminde mig om att ringa en vän.

Ensamheten kan ha ett värde, men bara om den är självvald. Jag, till exempel, njuter av att vara ensam hemma under dagen. Och frukosten. Åh, frukost med ett tänt ljus, sina egna tankar och tidningen. Jag kan gå över lik för att vara själv på morgonen. Alltså kliver jag upp halvsex för att säkra mitt revir. Utom på lördagar då jag går över samma lik för att dela morgonen med maken, kaffe och nyheter och planer för helgen. Eftersom jag har det så bra att jag kan välja.

Och från det till att välja ett nyårslöfte. Mitt ska bli: Ring en vän. Lite oftare.

Skrivet i ett av mina anfall av stream-of-consciousness // Eva.

Jullapparna

Inte julklapparna. Jullapparna. Det krävs naturligtvis en förklaring. Den kommer här.

Varje år som jag (för det är oftast jag) öppnar jullådan med kulor och pynt till granen, hittar jag också en hög med lappar med handskrivna minnesanteckningar kring forna julgransplundringar. Varje år blir jag sittande med dessa lappar i knät och suckar över hur det var det året och den gången. Där finns som regel en anteckning om vädret under helgerna, om julklappar som vann störst hurrarop, om hälsa och sysslesättning och en och annan liten anteckning om vad året inneburit. Och alltid står det något om just stunden för avklädandet av granen, vem som gör vad och så där.

Ja, som ni fattar så är det inte allt för utförligt skrivet, det ryms alltså fortfarande på lappar. Lapparna består av sådant som just för stunden låg närmast till, som det verkar. Tomma kuvert, baksidan på en glitterkartong, ett julkort som inte blev skickat...whatever.

Just idag öppnade jag jullådan och klädde tallen (jo, det blev en tall - ett praktexemplar!) lite för tidigt enligt min mening, men ändå, och som vanligt hittade jag lapparna och fick för mig att de skulle sorteras och läggas i ett kuvert, kanske. Lite irriterat konstaterade jag att 1998 och 2009 stod på samma lapp men på varsin sida. Men det bekräftar ju bara att det alltid har gällt att ta det som råkar vara närmast och klottra på det. Baksidan på 1998-lappen var tydligen oskriven, så...

Jag bestämde mig i alla fall idag på stående fot att nu får det vara slut på oordningen . Nu ska en bok läggas i jullådan. Samtidigt funderade jag på varför detta lappsystem uppstått. Jag som har trettiosju dagböcker och femtioen anteckningsböcker för just anteckningar som sedan kan bli nåt annat. En bok i väskan, en i ryggan, en i byrån och en på jobbet.... Men icke när det gäller jullådan. Naturligtvis finns ett svar. Det är tradition.

Min mamma har alltid gjort anteckningar om julgransavslutningen. Ofta var det miniplundring och liten påse till. Jag minns att jag tyckte det var lite sorgligt. Jag minns också att det var nästan februari innan graneländet åkte ut. Men saken är den att hon har skrivit på lappar och då har jag ärvt detta beteende i sin absoluta helhet. Skumt. Eller festligt..? Ja, det var liksom bara en tanke som slog mig, där jag satt under tallen och drömde mig iväg i anteckningarna kring första gemensamma julgranen. Det var väl den vi stal, kanske?  I alla fall läser jag att vi klädde granen och sen stack vi åt varsitt håll. Hem till våra morsor, båda två! Året var 1979.

Trettio lappar....Vad har dom för värde? Jag skriver ju dagbok, mest i form av fotoalbum. Men ändå. Jag tror att värdet är egentligen det där att det blivit en tradition i sig att ha ett gäng lappar i jullådan. Det hade aldrig varit samma sak om den lilla anteckningen funnits i ett album eller dagboken. Nä, det är just stämningen kring jullådans två stora betydelser: Doften av kåda och papper och bokmärken som alltid stiger ur vår jullåda har mycket hög julmysfaktor när den plockas fram. Men det är också med vemod som samma låda  kommer fram när allt ska bort och man öppnar denna, gapande tom, så när som på ett par kottar nån unge prytt för tio år sen och den där trasiga garntomten som man inte kan med att slänga. Och så alla lapparna, förstås. Dom hör dit. Ingen annanstans. Med fasa snuddar jag tanken att smygtitta i jullådan en sen junikväll och läsa lapparna.... NÄPP!! Tur att jullådan är så gott som oåtkomlig under ljusare tider. Förseglat med bomullssnören och omgärdad av spindelnät. Så ska det förbli.

//Eva

Hur man införskaffar en gran till jul

Det var nära att jag inhandlade en plastgran.

Jag fortsätter att prata om julen och sånt vi brukar göra som ABSOLUT inte får ändras. Det är inte så ofta jag känner sådan barnslig julstämning som i år, den förändrades sedan ungarna helt plötsligt själva började inhandla julklappar för egna tjänade pengar. Ja, kort sagt dom har ju växt upp. Men man kan inte annat än förundras då de senaste veckorna bjudit på ett julstämningsväder utan like. Varje morgon jag och doggen går ut blir vi lika förvånade över att alla träd fortfarande ser ut att vara doppade i vispgrädde och att hus och gårdar ligger inbäddade i samma tjocka bomullstäcke som vore det klippt ur en sagobok. Det är alltså omöjligt att inte känna att det blir en bullerbyjul i år. 

Det är mitt i allt detta jag får för mig att man kan ju prova att ha en plastgran. Det finns en bakgrund till min befängda idé. (Befängd för att det i vår familj har varit helt otänkbart att bryta allt som har att göra med själva julgransanskaffningen.) Jo, jag var på ett synnerligen eminent party i ett synnerligen vackert hem. Där var det julstämning, vill jag lova! Det gamla huset var som klippt ur en amerikansk trettiotalsfamiljefilm och i ett hörn stod en gigantisk gran. Designad, inte hafsigt smyckad. Två och en halv meter hög, tror jag.

Visserligen var jag tvungen att påpeka för värden att man inte bör klä granen före dan-före-dan, vän av ordning som jag är. Men han bara log och sa att till advent åkte den fram. Annars får man njuta så kort tid, menade han. Så var det med det. Jag gav mig inte in i någon diskussion utan uppförde mig exemplariskt och sa till och med att det var en vacker gran.

Jag menade det verkligen och bestämde mig för något så revolutionerande som att härmas (Ja, jag menar typ av gran, inte tidpunkt för gran). Jag frågade maken som, som vanligt lät sin hustru hållas tills hon vet bättre, och han sa att han hade en till försäljning på jobbet till och med (Han visste nog att den var ful...) Jag kollade med sonen som bara sa jaså och med dottern som såg ut som ett frågetecken och dom andra två dom får ju skylla sig själva som inte är hemmavid över julen.

Sagt och gjort - jag åkte ner till makens arbetsplats och tittade på granarna. Det tog mig bara fem minuter att avfärda tanken. Inte gick dessa att jämföra med den gigantiska gran jag blivit så betuttad i. Nej, det var bara att återgå till urtraditionen. Med en viss lättnad ska jag erkänna. Alltså, ett par dagar före jul kommer vi att paniskt köra runt halva Jämtland för att hitta en gran som duger. Hos en försäljare, alltså, tro inget annat. Det är bara det att till traditionen hör att man ska vara sen. Typ síst. Nåja, vi har aldrig blivit utan. Och snygga har dom varit. Mycket därför att vi har uppträtt myndigt och strängt bland julgransförsäljarna och inte låtit dessa på något vis tro att vi nöjt oss med en undermålig gran.
"Skaka fram den största och jämnaste", brukar maken strängt säga.
"Just det, till det priset, så...", brukar jag säga, för att ytterligare förstärka kundens rätt att få det bästa.
Det hjälper alltid.

Jag kanske vågar avslöja att vi haft andra metoder. Det är nu mer än 30 år sen vi i vår gröna ungdom stal en gran nånstans söder om stan. Jag tänker inte säga var, trots att detta brott nu är preskriberat, skulle jag tro. Men det var en cirkus utan dess like och vi kände oss som de brottslingar vi var och hade hut nog i kroppen att skämmas inför vårt tilltag. Vi hade en bil med täckt flak, en yxa, en ficklampa och... nä, inte huvor med hål för ögonen, men typ nåt liknande. Vi väntade tills kvart över midnatt så smög vi bilen på småvägar söderut.

Efter en dryg timmes letande hittade vi den: den perfekta granen. (Jo, jag erkänner. Vi hade sett ut den någon vecka innan i dagsljus.) Jag hade den äran att köra så det var så ledes den dåvarande fästmannen som kastade sig ut med yxan i högsta hugg så fort jag saktat ner till promenadfart. Med skräck såg jag hur han i mörkret försvann ner i ett meterdjupt dike, dök upp igen, kastade sig över granen och svingade yxan i månskenet med ett enda hugg (tyckte jag, som var så rädd att jag knappt höll mig på vägen) så körde han in granen på flaket och vräkte över kapellet och slet upp dörren för att kasta sig in i bilen som jag knappt hunnit stanna. Tre minuter tog det.
"KÖR!" skrek han och jag stampade gasen i botten och efter några mil kunde vi slappna av och fästmannen kunde släppa taget om yxan samtidigt som jag återgick till lagstadgad hastighet. Runt tretiden på morgonen smög vi in bilen på vår gård. Tände inga lysen utan gled smidigt in i huset och kröp i säng. För säkerhets skull. Ja, vi hade inga grannar och så, men man kunde ju aldrig veta. Vi hade ju ändå begått ett brott.

Granen? Ja, lite tilltufsad vill jag minnas, men rätt snygg ändå.

Att skaffa gran har alltid varit ett äventyr. Det hör till, även om äventyret på sistone mest bestått av att vara sist ute. När jag hade en ettåring och en treåring på kälke och en bäbis på g när som helst, då var det hippt att stöna fram till granförsäljaren att han måste hitta en gran, två komma fem meter hög, binda fast den på kälken, binda fast ungarna ovanpå och sen hoppas att jag tog mig hem utan att bäbisen kom på parkeringsplatsen. Granförsäljaren gjorde allt jag bad om och undrade om jag hade långt hem och jag svarade alltid "inte så värst" och vaggade lite extra därifrån. Sen gick vi runt kvarteret och in i huset. Det fanns ingen hiss så jag och knattarna knatade uppåt fyra trappor och slet in granen som alltid var för stor så det var till att ta itu med ett mindre skogsröjningsarbete på vardagsrumsgolvet till ungarnas stora förtjusning. Det var barr och kåda överallt och man fick bada den yngste i smör och plocka barr ur sängarna och besticklådorna. Men jul blev det. Och bäbisen kom när den skulle - flera veckor efteråt. Och så höll vi traditionen vid liv: man MINNS hur granen kom i huset.

Som sagt. Gran köpes. Om ett par veckor.
//Eva

I väntans tider.

Ja, jag menar advent. Förstås.

För mig, som är traditionspolis, är det viktigt att göra rätt. Vilket jag påpekar lika ofta som maken åberopar rätten till Fars Dag, gärna en hel vecka. Vi diskuterar Fars- och Morsdagsfirandets vara eller icke vara av och till, men advent är lika viktigt som självaste julafton. Där äro vi samstämmiga.

Jag gillar att fixa till det och allt ska vara som vanligt. Men ändå inte. Därför brukar jag rota fram alla julsaker och välja vad som eventuellt ska få pryda hus och hem detta år. Tomte eller inte på dörren? Rund eller fyrkantig ljusstake? Plingplongkyrka eller inte? Och så där håller jag på. Dessutom måste jag också köpa något nytt, om så bara en pytteliten kvast flugsvampar att dekorera med.

I år har jag tur, det BEHÖVS verkligen något nytt - en elektrisk adventsljusstake till Thereses rum! Så jag åker iväg till Rusta och känner den där glädjen som alltid kryllar i kroppen när jag hamnar bland grälla färger, pynt, pyssel och onödiga men totalt oumbärliga satser med pärlor, papper och glitter, typ.

Det är då jag ser ljusstakarna! Ljuslila, illturkosa och rosa. Va?! Är det jul eller loppmarknad på Portobello? Nä, någon måtta får det vara med påhitt! Det går omöjligen att känna rätt stämning med en illturkos adventsljusstake på fönsterbrädan. Förtretad lämnar jag detta tivoli (jag klampar lite extra med fötterna när jag tomhänt går förbi kassan) och åker hem. Utan en endaste liten påse med paljetter, till och med. Vi får se hur det blir, kanske kommer jag över chocken och tar mig då till en annan butik. Den gamla hederliga elaffären på Storgatan känns som ett stabilt och pålitligt alternativ.

På vägen hem ser jag att flera har FUSKAT och redan pyntat sina fönster och gårdar. Att dom inte skäms! Jag tar med mig hunden och går en besiktningsrunda i kvarteret. Vad ser jag? Jo, inte mindre än samtliga har tjyvstartat! Ja, inte närmsta grannen som troligen fått känna av mina gliringar genom åren. Han kämpade förtvivlat med sin adventsgran på söndagkväll - i senaste laget, alltså. Men hellre det.

Det skulle se ut om man tog och firade med tomte och klappar redan den 14 november, eller klädde midsommarstången samtidigt som majbrasan brann. Vi är snart där. Allt är huller om buller och ungarna lär sig inte ens att se skillnad på påskhäxan och Halloweenmonstret. Ur led är tiden!

Naturligtvis har jag alltid föregått med gott exempel. Adventsljusstake med kronljus varje adventssöndag. Högtidligast till middagen. (Förr i världen till frukost, men av olika skäl har morgonvanorna förändrats, trots advent). Den röda stjärnan hängs i sovrummet (som det var hemma när man var liten), trästjärnan i vardagsrummet och elstaken i köket.
I min egen ljuva barndom hörde även adventskalendern till den stämningsfulla delen. Jag menar den där i papper med luckor. Jag kan fortfarande minnas det fantastiska i att öppna lucka 23, hitta en liten ängel och veta att det var bara timmar kvar. Säkert var det glitter runt om också och så var bakgrunden djupblå och så....Suck.

Annat var det med våra ungar. Förutom TV-kalendern och varm Oboy i soffan om vintermornarna kunde de se fram emot chokladkalendrarna som mormodern kom med. Och som det inte räckte med detta så hade vi en sån där kalender med saker på, en urfånig idé vi böjt oss för i ett anfall av masspåverkan. Men bara en - och fyra barn. Alltså, en kalenderpresent var fjärde dag hade man som barn i huset att vänta sig. Punkt slut.
Sen var vi så fiffiga att vi köpte en plastbondgård och slog in alla djuren. Att sen fyraåringen påpekade att hans andra paket inte var någon överraskning, det är smällar man får ta i en julhektisk organisation:
"Gris. Också" sade han med darr på rösten.

Ja, det är roliga saker att minnas. Prylkalendern försvann ganska snart men chokladkalendrarna har hängt med långt upp i åldrarna som en kul grej. Mormodern har glatt leende överräckt dessa år efter år. Jag kan fortfarande se ungen, som en gång harmset plockat fram gris nummer två ur sitt lilla paket, då han som tonåring tar emot chokladkalendern med ena ögat på TV:n och det andra på mormodern. Han sliter  rappt isär kalendern i två flak så chokladbitarna hoppar som små glödloppor och så hivar han in alltsammans i två rediga grabbnävar.
"SCHLUT" säger han förtjust och tillägger "gott" för säkerhets skull.

Nu är även detta en tradition som bevakas. Tyvärr är nämnda tonåring ute i djungeln och lär bli utan när mormodern upprätthåller ordningen. Men jag hoppas att dom någonstans i sitt kommande liv fortsätter att bevara eller i alla fall minnas våra traditioner. Att dom också ska minnas att det var kul att tända ett ljus och ligga och filosofera under en adventspappersstjärna och känna förväntan. Även om allt förändras runt omkring.

//E.

Va? Är klockan november redan?

Oj.
Jag tittade ett par år bakåt i tiden och såg att i november 2008 skrev jag några rader om min årstidstavla. Den som fortfarande bara är en skiss. Eller nä, den är kanske mer en målad skiss. Men den är i varje fall långt ifrån färdig. Som vanligt kom så mycket annat emellan.

Ifall du undrar vad en årstidstavla är så kan jag tala om att det handlar om att förändra min egen årsbild. Min egen bild av tiden, på något sätt. Varför den ska förändras handlar bara om någon diffus idé att se om man kan måla sig till en annan uppfattning av något så abstrakt som till exempel en tidscykel. Det går ju egentligen inte att se. Lik förbenat har jag en tydlig bild i skallen. Har du? Eller förresten, du har kanske slutat läsa här. Tänker att "nu hittar hon på nåt märkvärdigt för att...."

Men nej, jag menar allvar. Jag har alltid sett året framför mig som en klocka. Klockan ett ligger januari. Då vet ni också att klockan sju ligger juli. Allt förpackat i praktiska tårtbitar, färdiga att serveras allt eftersom tidsmaskinen vrids medsols ett hack. Mars, klockan tre, varsågod, en tårtbit med ljusturkos snö och långa eftermiddagssolstrålar. Eller en bit oktober, choklad med brandgult och eldrött strössel? Jodå, lite krispig, kanske. December, garnerad med vispgrädde och hundratals små kulor i lika många färger.

Vem har satt dessa griller i mitt huvud? Inte jag. Det är Fröken.

Fröken i skolan. Hon hade en stor urtavla uppklistrad där året var indelat precis på detta sätt. Vi fick bidra till att garnera de olika tårtbitarna med bilder som vi ritade och klippte ut. Just nu minns jag bara skidåkaren i blå toppluva på bruna skidor i februari och tussilagon i april. Där fanns också en segelbåt, men det var inget jag tog till mig då segelbåtar inte existerade i min barndoms vattendrag. Det kändes som om det var Frökens. Hon kanske kände nån som hade en sån där båt.

Ja, så nu vet du. Och jag har funderat på det där. Ifall jag gör en egen med november klockan fyra, till exempel, hur blir det då? Om jag gör en stor och sätter upp på väggen så att jag måste se den varje dag, kommer jag då att tycka att det ska bli lite lättare att det blir vinter för nu går det ju äntligen nerför och sen får ju sommaren ligga på topp, liksom. Jag tänker i alla fall prova att förändra min världsbild, i varje fall då det gäller årstidsklockan jag ständigt har framför mig.

Nå. Det var också ett inlägg. Så du vet vad jag gör ifall jag inte kommer på jobbet som vanligt. Jag kanske tror att det är sommarlov....

//E.

Jo, och själv ska jag till Kluk....

Tänk va konstigt - världen känns inte så stor längre. David är i Ecuador och luffar runt med ryggsäck och flickvän. Staffan åker till Kambodja för att det är ballt. Båda kommer kanske hem i maj nån gång eller vad det var. Och här sitter vi och tänker att dom kunde lika gärna ha åkt till Jönköping, längre bort känns det inte just nu.

Ja, vi skulle ju rent krasst kunna åka och hämta dom ifall dom skulle bli sjuka eller rånade. Det skulle vi. Plåstra om och trösta. Dom är ju bara 23 och 25... Men å andra sidan vet man ju knappt vad som händer då dom bara är på sina respektive bostadsorter Oslo och Boden, lika långt åt båda hållen härifrån sett. Och tokigt folk finns det överallt, det är då ett som är säkert.

Själv tycker jag att idén jobba och resa är utmärkt. Alltså jag menar jobba sjukt mycket och resa långt länge. Inte vardagsknega och fara till Mallis en vecka. Det finns nog inte något man lär sig så mycket på som att besöka världen live på något sätt.  Att träffa andra kulturer och människor på en annan plats måste slå alla andra källor till vetande på fingrarna. Tror jag.

När jag blir pensionär ska jag göra samma sak. Jag har redan börjat förbereda maken på husvagnsboende på random platser och försäljning av egenhändigt tillverkade prylar som vi blir stormrika på så att vi kan ta hojarna och dra jorden runt, en världsdel i taget alltså. Man ska inte förta sig.

Och annars då? Jo, man smårör ju på sig. Nyss Stockholm, i morgon Kluk och om några veckor hemlig plats i Västjämtland då snorungen till kusin inbillar oss att han fyller fyrtio. Man blir berest redan nu och roar sig kungligt på allehanda sammankomster. Så....jodå.

Vi hörs!//E.

Nordens Venedig / Fjollträsk

Efter att ha avvinkat sonen och flickvännen på Arlanda inför äventyr i andra världar ägnade jag ett par dagar åt att umgås med min bror och hans familj, som så påpassligt råkar bo i närheten. Maken, som också var med och vinkade, valde att styra sig hemåt.

Det var när jag och Ingemar stod och tittade in i en vildvuxen trädgård på Barnängen och minns soliga sommardagar för tjugo år sen som plötsligt ett annat minne flimrade förbi. Det var om en av de otaliga gånger jag varit på besök i denna stad som jag tycker bjuder på så mycket. Jag kom ihåg allra första gången jag var där!

Det var rätt sent i livet, sent med dagens ögon sett. Jag var sjutton år och kom från landet. Lasse var över tjugo och kom från Stan. (Stan var Stockholm, inte Östersund, det fick man absolut INTE säga, då avslöjade man ju att man hade nollkoll och trodde att världen slutade bakom knuten).

Jag var kär, tyckte jag. Mamma hade gått med på att jag åkte ifall jag bodde hemma hos mammas väninna. Tryggt och säkert skulle det vara, för även om Lasse var välkänd och trivsam, så kunde man aldrig veta. Med på resan följde en kompis som var lite äldre. Hon skulle bo hos en tant i en annan del av Stan. (Min kompis hade för övrigt besökt Stan en gång tidigare och var således mycket erfaren).

Det var höst då också, och när vi närmade oss huvudstaden piskade regnet tågfönstren och i det becksvarta reste sig plötsligt väldiga kolosser som sträckte sig ända upp till himmelriket, belysta som det anstod något så gudomligt och fullkomligt: skyskraporna! Vi reste oss också i vördnad och pressade näsorna mot fönstret och rös inför äventyret i denna stad som hade allt och mer därtill att erbjuda. Vi rullade rakt in i The Golden City!

På centralen (inte stationen - det fick man INTE säga, då röjde man ju att man var bonnläpp) mötte Susan, dotter till min mammas vän. Susan, hon var världsvan, ensam hade hon mött oss trots sina futtiga sjutton år. Hon hade papiljottlockar, beige kappa och en jätteaxelväska som också var beige, för den delen, och tyvärr måste jag erkänna att mina gabardinbyxor inte var lika vida och långa som hennes och att jag hade fel jacka och fel frissa, till och med. Det var sällan vi sågs. Det var när mammorna träffades, typ en gång vart tredje år på den tiden. Vi levde i olika världar, förstås, på tonårsvis.

 - Håll i väskorna! skrek Susan och tog täten genom tunnlarna.
Att hon kunde! Vi hade fullt sjå att dels glo på höga hus och försöka få en endaste glimt av Sergels torg, dels att akta våra väskor och armar så att inte vi blev bestulna eller fick ett sprutstick av någon illvillig lodis som ville göra oss till dreglande missfoster på en kvart. Sånt kunde hända, det hade vi hört, trots att vi var i The Golden City.  

Hemma hos Susan satt hennes kompisar med papiljotter och vida byxor och kjolar. Troligen ville dom se lantisarna innan dom gick hem till sig. Dom handhälsade och uppträdde som små damer och jag önskade att jag hade gått en kurs i Stadsvett samt packat ner några av mammas rosa plastspolar.

Nå, det slutade lyckligt. Jag minns inte mycket mer än att jag var med Lasse och så ett besök på en pizzeria i Gamla Stan som hette Piraten. Det besöket levde jag flera veckor på. Inte bara på att berätta om båten som hängde i taket, utan också om pizzan som var en nyhet - det kunde man skryta med länge hemma bland de stackare som inte fått smaka livets goda utanför kohagarna. För övrigt hade jag alltså blivit lika erfaren som min medresenär och nu kunde vi världsvant berätta för alla hur man hittade överallt i Stan.

Håhåjaja, vad mycket kul livet har att erbjuda!
Efter denna första gång har det blivit åtskilliga resor till huvudstaden med diverse halsbrytande äventyr och många minnesbilder dyker upp i skrivande stund. Det är allt från att ha vaknat ensam i en liten hytt på en stor båt och upptäcka att polaren fortfarande partade i pentryt till att stå med gapande mun och båkåtböjd nacke inför Carl Larssons Midvinterblot. När det gällde båten så spårade jag ursinnigt asgarvet jag hörde och hittade min polare i knät på kocken. (Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag blev så arg.) När det gällde Carl Larsson så åkte jag enkomt ner trots usel ekonomi för att se målningen som lånats hem från Japan. Det var värt vartenda öre!

Jodå. Det är kul i Stan. Men nu blir jag överväldigad av andra saker än några höghus med upplysta fönster. Vi har en förkärlek till fik, jag och min bror. Gamla fik som luktar mazarin och kokkaffe. Det finns några att välja på. Både i Stan och i stan.

//E.

Om facebook och lite till...

Det här är en positiv blogg med fokus på det goda i livet.

Eftersom jag har bestämt mig att försöka se saker från den ljusa sidan så brukar jag också skriva om det. Men det finns dagar när jag önskar att jag hade makt att förändra andras inställning också. Dagar när jag,  precis som de unga jag jobbar med, vill sucka djupt och mycket ljudligt och himla med ögonen och säga MEEENÅÅÅÅÅÅHH.....samtidigt som jag vänder mig bort från inskränktheten.

Nu är ju jag en uppfostrad person (hoppas jag) eftersom min moder har visat sin kärlek genom att engagera sig i det, så jag gör inte såna saker synligt. Men gärna hemligt inom mig. Ibland till och med räcker jag fingret och tänker att "stick och brinn" eller nåt annat som genast ska eliminera inskränktheten. Såna tankar dyker upp i mitt huvud, till exempel då jag ser ondskefullt skitsnack på Facebook och i andra snackforum på nätet. Då tänker jag att hur dum får man va? OK, att man går omkring och förgiftar sin egen hjärna med fjuttiga tankar om ditt och datt, men låt bara inte trångsyntheten och dumheten välla ut genom kakhålet eller fingrarna, behåll skiten själv.

Trista uppfattningar, som tyvärr inte tyder på annat än brist på utbildning, fostran eller lust att lägga energi på att skaffa sig ett liv, kan man behålla för sig själv. Tyvärr avslöjar man sin egen lilla trånga värld då man skapar grupper som har kränkande innehåll, eller kommenterar på ett sätt som gör att man visar sitt stöd. Det är lika trist som det som hände på Frösön förra veckan då människor på flykt som söker skydd blir mottagna av ett gäng skränande fegskitar som visar prov från sin lilla fjuttvärld där man skakar av rädsla för att lära sig nåt.

Naturligtvis blir jag ledsen och till och med uppgiven ibland av allt sånt här som sker. Inte minst då det händer bland ungdomar som borde ha bättre koll på omvärlden. Men mest av allt blir jag så glödhett, rasande urförbannad att det kan hålla mig vaken på nätterna där jag tänker ut de mest fascinerande åtgärder mot dumheten.  Då är det mycket svårt att se nåt positivt, det ska ni bara veta.

//

Stugrapport

Jag försåg mig med skogsbrallor, fleece och kaffetermos. Maken försåg sig med motorsåg och ett elaggregat ifall vi skulle få lust att prova på att ha el i stugan i någon form. Solen strålade och det var plusgrader. 
Jag har länge sett fram emot detta; såga, hugga, kvista, släpa och stapla. Det ska beredas plats för ljuset på skogsplätten där vi har vår lilla oas. Och det med handkraft. Hade vi tänkt.

Det var dock inte alldeles enkelt. Visserligen visste vi väl att furorna var rätt så kraftiga, men vi kunde nog inte tänka oss hur det skulle se ut. Fällningen var beställd av kompetent folk. Inget fel på det. Men det såg ut som om Gudrun II dragit fram. Eller som om en ny skog hade växt upp. Det var grenarna på de fällda tallarna som reste sig mäktigt mot skyn och vi kände oss som lillputtar där vi stod bland stockarna. Vi insåg att detta var inget för oss, det skulle krävas en arsenal av skogsmaskiner för att utföra det vi planerat. Där gick vi miste om skogsarbetarleken. Dessutom startade inte motorsågen. Så vi hade ändå stått där med lång näsa utipåfall att vi hade velat prova att kapa åtminstone en enda "liten" stock.


Nåja. Solen sken, som sagt, och det knakade i den tunna isen när vågorna tryckte på mot stranden. Om man inte får arbeta så får man rasta. Så vi öppnade termosen och drack kaffe på verandan i solen medan vi lyssnade på isen, vågorna, vinden och talltitorna. Kan man ha det bättre?

Och så fixade vi lite småsaker inuti stugan och planerade för verandabygge nån gång i framtiden. (Ifall vi skulle råka bli gäralöus på ålderns höst.) Maken körde igång elaggregatet (som snällt startade till skillnad mot den trilskande motorsågen) och så provade vi att ha en glödlampa i huset. Det kändes nästan hädiskt. Inte ska det vara el där, inte. Här är det fotogen och stearin som gäller för lyskraften och järnspisen står för värmen.  Men lite spännande var det allt att se hur det tedde sig. Och det kan ju vara lite frestande att dammsuga nån gång i framtiden. Men inte för mycket. Eller för ofta. Sopborste och knäskurning - det är hög mysfaktor på det!

Vi lastade in motorsågen och kaffetermosen i bilen och for efter att ha pluggat igen ett par råtthål och låst in elen. Vi tog en tur till världens ände (jo, det ligger bortåt det där hållet där vi har stugan) för att se om vi såg  till nån storbonde med skotare eller skogstraktor, men söndagsfriden härskade så pass att det nästan gick att skära i den med kniv (motorsågen gick ju inte igång) och vi ville ju inte störa denna.

Om det nu härskade någon söndagsfrid även på Slingervägen så kan jag bara tala om att mannen i mitt liv dock lyckades skära i denna då sågen behagade starta. Med ett vrål väckte den även de döda, skulle jag tro. Jag gick till fönstret för att titta men såg inget. Trädgården var rökfylld och i dimman anade jag maken som hade sin egen lilla motorsågsmassaker där bakom. Rätt suspekt. Men vi måste ju leva upp till det som våra luttrade grannar tror sig veta om oss.

Vi fnissade som ungar och så var den dagen till ända.

Livet är toppen!
//E.