Lördagstankar under bautabjörken

Lördag - ni vet min favoritdag.

Till råga på allt lyste solen in genom fönstret och bautabjörken (som fyller sovrumsfönstret och hela norrsidan av huset med för den delen, till både skräck och glädje) hade fått en ny ton på stammarna. Inte vet jag vad det är för ton men jag ser den i alla fall. Det är den där färgen som skvallrar om vårvinter.
- Dom är ju för fan bara björkfärgade, sa en filur en gång när jag försökte förklara. Så jag lade ner det projektet. Hur som helst, jag njuter av det och kan ligga och glo ut genom bautabjörken i evigheter om det är läge.

Nu närmar jag mig två ämnen som jag hade tänkt att ta upp i bloggens lördagsbilaga.
1. Bautabjörken
2. Ett nyttigt slappande

Det hör ihop. Den uppmärksamme kanske funderar över varför jag skrev "stammarna" och inte "grenarna". Jo, just för att det är en bautabjörk. Den är gigantisk och de grenar som växt ut från den ursprungliga stammen är som en rejäl björkskog, inte ens ung utan stabil och rejäl. Hela trädet är som en storsvensk midsommarnattsdröm. På vår och sommar. Men akta sig på höst och vinter när stormen ryter. Då flyttar jag familjen till sydsidan av kåken och ser till att alla har med sig det nödvändigaste ifall bautabjörken skulle slita sig. Då skulle vårt hus demoleras på samma sätt som det lilla legohuset som halverades av en vildsint fyraårings karateslag.

Det är inte vår björk, det är grannens. Och det är en Ornäsbjörk. Ornäsbjörkar skräpar ner ofantligt mycket. En gång ursäktade sig grannen, men vi var noga med att säga att det absolut inte gjorde något och att vi älskade träd och att man skulle vara rädd om det som fanns och njuta av grönskan då vi ändå får se oss som ganska centralt boende i en stad. Det var sant. Och dessutom flyttade vi ju in på sommaren för 13 år sen. Bautabjörken var ofantligt vacker och vad jag minns var det inga stormar det året. Och inte var det så noga med utsikt och sånt för det var ju norrsidan och sovrum och allt. Det mesta stämmer än. Men som sagt - vi har ju upplevt några höststormar och med skräck sett monstret vajande komma närmare....

Hur som haver, jag älskar att ligga och glo upp i det gröna. Eller lila. Eller vitpudrade eller vad det nu råkar vara för nyans och årstid och väderlek. Jag tror att det är nyttigt. Och då kommer vi in på punkt två.

I morse då vi vaknat frågade maken vad jag ville göra idag. Genast började jag räkna upp vad jag måste göra idag, alltså rätta nationella prov, fixa till mammas födelsedagspresent och dammsuga.
- Jag frågade vad du VILL göra, sa maken en gång till.

Tja, ärligt talat, slappa, skriva lite, ta en rejäl promenad och kanske ta en biltur för att plåta lite och sen avsluta med den goda lördagsmiddagen. Proven kan jag rätta i morgon, jag måste ändå jobba då.
- Då sätter vi igång, sa han och menade att jag skulle skriva lite medan han hämtade nya bilen och sen kunde vi alltid åka västöver och plåta och jag kunde köpa mammas present på ICA i Järpen eller nåt, för bilen skulle ju ändå provköras, bestämde han. 

Jaa, that´s it. Va lätt, tänkte jag. Och så kröp jag längre ner i sängen och läste i ÖP om stress. Och husmödrar. Och måsten och pliktkänsla och prestationsångest. Det riktigt kröp i mig för jag känner sannerligen med alla människor jag mött som är utbrända. Samtidigt inser jag att jag nog klarar mig bra eftersom jag genomlevt en tjugo år tuff period, det inser jag när jag ser tillbaka. Sorger och mest glädje men kaotisk, nåt annat vill jag inte påstå. Det var bara det att jag till och med då låg och glodde upp i nån björk lite då och då. För att jag kunde. Och för att livet erbjöd det.

Det är bara att inse att det gäller att ta vara på saker när man har möjlighet. Jag är nog lyckligt lottad som kan det. Jag tror inte att jag är född sån, det har kommit genom mina ungar och min livskamrat, tror jag. Mer säger jag inte. Jag tar min kamera, mina vandringskängor och går it i solen för att invänta make med ny bil och lämnar åt er några bilder på bautabjörken. Lev väl.

//E.

Tillägnas alla mina hjärtan var ni än är i världen....

Jag önskar dig inte rikedom, inte heller ärans glans,
utan vart du än går ska ett trött hjärta glädjas
åt ditt leende, eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så skall ditt liv bli ett spår av ljus,
så som änglarnas fotspår passerar genom natten.

Inskription på en kyrkovägg i Upwaltham, England

En lördag i februari.

Människor runt om mig som jobbar måndag till fredag åtta till fem brukar säga att fredagskvällen är veckans bästa. Jag håller inte med.

Det är lördagsmorgonen, just när man vaknat. Två vita dagar ligger framför mig och ibland har jag eller någon annan fyllt dem med meningsfullt innehåll. Men oftast är de tomma, blanka och vita. Som omålade blad. Det är det bästa av allt! Fredagskvällarna brukar försvinna in i nåt dis av veckoslutströtthet, tvivelaktig film på TV och ett stupande i säng för att äntligen åtnjuta åtta timmars åtråvärd sömn. Och innan jag somnar brukar jag alltid tänka: när jag vaknar är det lördagsmorgon. Latte, tidning och småprat med maken om vad vi vill göra med helgen. Efter min morgonpromenad, förstås.

Förr i tiden, när vi hade hund (för en vecka sen, alltså) fanns det inget val när det gällde morgonpromenaden. Det var bara att ge sig ut, vilket alltid varit en källa till den goda starten på helgen. Idag gick jag, för första gången på 13 år utan dogg, ett par kilometer med största behållning. Trots att jag saknade mitt sällskap.  Klockan var inte ens halvnio när jag fick den äran att frukostmysa i soffan med min morgonpigge son. Husets herre skulle dyka upp först till middag, eftersom han varit på konferens och det innebar ju att det var fritt fram för en Eva-dag. Vad ville jag göra? Dags för en konstnärsträff! På en av stans större växtbutiker.

Jag blir aldrig mätt på att gå i växtaffärer och kolla på saker. Och lukta! Det är ju helt fantastiskt. Och alltid kommer jag ut med något jag inte visste att det fanns än mindre att jag behövde det. Som en prisma på en stålpinne för tjugo spänn. Eller en liten metallboll i chockrosa, bra att ha för att ...tja, vem vet. För att inte nämna munkmarmelad, torkade pumpor, illgröna småstenar och gåsäggstvålar som luktar gurka. Så värst mycket blommor köper jag inte. Nu för tiden blandar jag friskt mina blommor med plastdito, mest för att jag oftast med viss förvåning upptäcker att jag äger en del krukväxter. Det är när dom liksom har brett ut sig som en platt geggig matta över fönsterbrädor och bord och skriker efter vatten. Eller torka, för all del.

Ja, jag var alltså inne i butiken lääääänge och kom ut med diverse saker som en konstgjord murgröna och en fyrkantig, platt keramikkruka på rea. De illgröna småstenarna köpte jag inte. Inte idag.

Konstnärsträff? Ja, det är när man njuter av där man är och det man gör. Det är genialiskt och det brukar alltid funka. Jag försöker ha en konstnärsträff i veckan. Oftast på lördagar. Hela lördagen kan vara en konstnärsträff om det vill sig väl. Gissa vad jag gjorde sen? Jo, jag åkte hem, placerade fyrkanten i köket och gick upp på mitt lilla rum där pennor och färger ligger och klistrade väggen full med gamla akvarellskisser som jag tänkt slänga. Nu fick de bli tapet, i ett enda saligt kalejdoskopsmönstrat äventyr. Jag klistrade och tejpade och rev och slet. När väggen var full betraktade jag den i en halvtimme sedan målade jag över det mesta med akryl. Stopp.

Jaa, det var en lördag det. Konstnärsträffen och väggen.  Det första var bra, det andra var...konstigt. Men troligen god terapi för något jag inte riktigt vet om mig själv. Kanske är det helt enkelt en lördag jag har gjort?
Lugn, jag har inte blivit galen. Jag lämnade rummet med färger överallt inklusive på det vita överkastet, lagade middag och tände ljus och kände mig oerhört lycklig över att jag var jag.

//E.

Sov gott du varma, stora pälsboll.

 Och så ska man till att strukturera om livet en aning. Det är tungt, det är tråkigt, det är sorgligt. Ändå visste vi. Hunden skulle inte leva så värst länge till, det förstod vi. Vi får nog vara nöjda med 91 hundår, hon bar sin ålder med heder, opererad ett par gånger, en aning lomhörd och stel men glad och klok.
Promenaderna på sista tiden hade börjat bli mycket korta och långsamma och sovstunderna så oändligt långa. Inte heller gjorde hon sig mödan att hasa sig ner ur soffan för att se vem som kom hem, på slutet. Så därför lät vi henne glida in i de sälla jaktmarkerna, som indianerna säger.

Och nu har vi provat ett dygn utan hund. Det är naturligtvis fortfarande en vass tagg i hjärtat, trots att jag så fort jag kom hem i går, innan jag klätt av mig jacka och kängor, kastade mig över matskålar och tillbehör och förpassade allt ut i soptunnan, allra längst ner. Sparkade över hundspåren i snön och plockade bort en svart dammråtta som retfullt låg mitt på hallmattan. Sen satt jag på en köksstol och grät resten av dan. Precis som i söndags då jag var hemma med doggen bara för att jag visste. Och nu är det ett hus utan hund. Konstigt. Det har vi aldrig upplevt.

Nu har vi som sagt redan börjat omforma livet. Märkligt så fort det går. Vill det sig illa kommer man inte ut som man ska, så jag ska nog göra ett schema över aktiviteter på bestämda tider. För någon mer hund kommer inte in i livet än på tjugo år. Möjligen kan jag tänka mig en golvmopp eller promenadlimpa vid dryga åttio om jag är vid full vigör. Men innan dess ska vi ju resa jorden runt, jag och maken....

Redan nu har vi dragit ut på middagarna, ingen som ivrigt puffar på oss och väntar på kvällstur. Sovmorgon för vissa och ingen brådska hem för maken på lunch. "Matlåda", mumlade han och det lät underligt. Det är annars min grej. Vi går och kommer hipp som happ och det är ingen ordning på familjen. Är det så här det ska vara sen? Inte kan man gå hem från krogen i vettig tid för att hunden måste ut och inte får man sällskap ut i rosa vårmornar eller kolsvarta snöstormsmornar. Nu får vi svettas på gym och gå powerpromenader med stavar om vi ska leva till åttio. (Doggen gillade inte stavarna, hon brukade bita ett rejält tag i dem och prova att bryta av eländet, precis som hon gjorde med andra pinnar som var i vägen). Men inte blir det samma sak utan hund.

Nej, det är med stor saknad i våra hjärtan vi fortsätter leva i ett gapande tomt hus utan en svart, kelsjuk pälsboll som tränger ut oss i soffhörnen om lördagarna och behagfullt breder ut sig som straff för att det aldrig bjuds på ostbollar. Så var det med det. Och livet går vidare.

/E.

Middag - dagens viktigaste.

Vi pratade om middagar jag och min kamrat.
Att det finns dom som inte äter middag på kvällen tillsammans, det låter otroligt underligt i mina öron. I hennes också.

Förutom gamla, vanliga hälsoregler tre mål mat om dan, så är middagen för mig en supersocial företeelse, familjens dagliga sammanträdesplats, ett speaker's corner, en återförening efter dagens strapatser.

Jag minns från min barndom (herregud, det låter som jag är gammal när jag säger så där...), hur viktigt det var med middagen. Om något skulle vara i vägen så att man inte återsågs kring middagsbordet i femtiden så skulle världen ha rämnat. Trodde jag i alla fall. Det har följt mig genom åren och våra egna ungar har alltid förstått att en samling i köket innan kvällen är en djupt rotad och högst nödvändig ritual i det Alexanderssonska hemmet.

Naturligtvis är vi inte ensamma om det. Långt ifrån. Så pass långt ifrån att jag, just som jag sa i början, blir oerhört förvånad då jag upptäcker att det finns någon som inte äter en middag ihop med sig själv eller eventuella samboende personer. Jag har ingen lust att spekulera i varför, men nog är det väl en stund man kan ta ut som dagens höjdpunkt? Om inte annat, menar jag.

Jag minns att jag sa en gång till kidsen, när dom var i äventyrsåldern, att vad som än händer och sker, så ska man tänka att vi möts hemma i köket klockan fem ungefär. Ingen fara, även om stan brinner eller det blir gräshoppsinvasion så oroas ej - till middan möts vi. Bergsäkert. Och så har det varit. Ron har lagt sig över huset. Allt från läxsnack till framtidsplaner om huruvida semestern ska gå till Flen eller Haparanda har flimrat över bordet när ett gäng ungar ska matas och pratas. Vissa perioder har hela familjen fått flytta sin middag för att någons träningstid inkräktat på middagsreviret. Att nån skulle äta sen eller före var otänkbart, i alla fall inte så länge familjen var mer töjbar på nåt vis. Lite senare fattades någon nu och då på grund av naturliga skäl, men det har vi fått vänja oss vid.

Jag är dessutom köksdiktator, som jag sagt förr. Jag lagar mat. Punkt slut. Skulle någon mot förmodan glömma att meddela sin sena ankomst eller frånvaro får man soppsleven i huvudet. Det gäller alla - oavsett ålder. Tro nu inte att mina barn går ut i livet som köksanalfabeter bara för att jag härskar över spisregionerna. Nejdå, när dom flyttar får dom en stekpanna i present och en kokbok till jul. Och glada lycka till-rop som inte har så mycket med kokkonst att göra som med middagsträffar, det som är viktigt!

Ingen av kidsen har klagat. Med förtjusning kan jag i stället konstatera att samtliga lagar mat och en gillar att skämma bort sin flickvän med mammas räkgryta. Hoppas nu bara att alla också minns hur viktigt det är att alltid ha servetter och levande ljus om det så bara är torsdag och fiskbullar och ketchup. Allt för att förgylla den mumsiga lilla stunden!

Så - hur kan man INTE äta middag ihop?

Inte ens under semestern slutade hon att fösa ihop
sin familj till ett möte om aftonen...

//E.

Om proceduren att "jula av". Och jula på?

Jula av?

Innebär det då att man innan har julat på? Eller julat fram?

Själv gillar jag hellre ordet julgransplundring. Det låter barnskratt, godis, lekar  och fest. Åtminstone har det varit så hos oss då vi passat på att fira två grabbars födelsedagar och slagit ihop allt till ett jätteparty. Tidigare, ja, inte nu. Nu bara plockar man bort julsakerna och försöker allt som går att inbilla sig att man ser att det är trettiofyra minuters mer dag.

Denna jul var som sagt rätt ovanlig på Slingervägen. Vi kom och gick och det var ingen ordning. Men jul blev det och alla verkar nöjda. Och nu har jag införskaffat nya köksgardiner i grönt och gjort en smärre omöblering i vardagsrummet så att vi ska tycka att det är trevligt att avjulifiera hemmet. Fast det är ju som det är när man plockar bort tomtarna. Det är en känslosam procedur. Jag samlar tomtar och med hjälp av alla egenhändigt tillverkade alster av barnahänder genom åren så har jag en imponernade samling nu. Det blir tomt. Det ska jag bara säga.

Hur det nu var så upptäckte jag att det gick ovanligt fort att ta bort julen. Konstigt, det tog bara en timme. Något måste fattas, förutom de hemgjorda. Och det var då jag upptäckte att de allra största tomtarna inte varit med. Hur har nu det gått till? Allt kan ju inte vara upp och ner bara för att tre av fyra ungdomar saknades över jul. Jo, ta mej sjutton hade jag inte missat de fem stora. Var i hela friden var dom??? Dessutom hade jag sneglat upp emot taket och tänkt att alla smällkarameller som ska hänga där mellan rum och hall inte fanns i år. Och raskt tyckte jag mig minnas att de 23-åriga smällkaramellerna fick vandra vidare förra julen och att jag nog hade tänkt att skapa nya på all min fritid före jul mellan betygssättningar och omdömesskrivande, eftersom jag älskar att pyssla!

Nå, pyssel och betyg går icke ofta hand i hand så jag lade ner projektet och tänkte modigt att det blir jul ändå. Och David är ju på andra sidan jorden och han brukar vara den som bryr sig mest. Åtminstone hörs han mest. Och därför gjorde jag också en liten revidering i tomtespridningen i huset och packade varsamt tillbaka några av de dyrbarheter som ungarna skapat. Tänkte att jag måste förnya något i alla fall. (Modigt igen!) Så visst, ett par saker färre var det ju.

Ja, nu till avjulningen. Tallen kastades ut trots att den var så vacker som aldrig den och tomtarna packades ner och den skrumpna hyacinten fick gå i sopgraven. Ajöss med julen. Då hände sig det underliga att när jag släpade in lådorna i förrådet upptäckte jag en hel banankartong med julsaker som jag bara inte öppnat. Va? Hur kunde det ske??? Där låg stora tomtar, broderade julbonader, stora ljusstakar och julkrimskrams i allsköns röra. OCH smällkaramellerna!

Jag kastade mig ner till maken och snyftade att jag blivit minnessvag och behövdes tas in på utredning. En hel jullåda ouppackad! Jag hade till och med flyttat på den för att få fram jultallsfoten. Elände! Men maken bara såg på mig, luttrad som han är, och sa att allt hade ju gått bra ändå. Och inte trodde han heller att hans hustru måste utredas. Fattar han inte att det är katastrof?

Håhåja, ja, säger jag bara. Nu har jag gjort om i förrådet. Ställt lådorna i ordning med innehållsförteckning på. Låda ett, advent, låda två, lucia, låda tre... Ifall nåt skulle hända mig menar jag. Och i ett par nya fina lådor med silkespapper ligger de hemtillverkade tomtarna med sina speciella karaktärsdrag. Det säger jag bara, det finns inga som sprider sån julstämning som dessa så nästa år blir det hedersplats igen. Och smällkaramellerna ska upp och det ska vara ordning igen. Och det ska ta en halv dag att jula av. Minst.

Alla dessa dagar....

...som kom och gick / inte visste jag att de var livet.

Jag citerar Stig Johanssons dikt "Förlusten". Det var några ord som dök upp när jag nu skannat ner minnen ur alla våra album. Jag hade tänkt, åtminstone i mina vildaste fantasier, att jag skulle skanna alla foton för att spara mer säkert nu när tekniken gått framåt. Sen insåg jag att det skulle ta ett par veckor. Heltid. Och det kan jag ju ha som hobby som pensionär, kanske. Mellan hojresorna jorden runt, alltså.

Nå, jag bestämde mig för att skanna de viktigaste bitarna ur barnens liv och några guldkorn här och var. Det blev betydligt mer lätthanterligt. Samtidigt kom det för mig: har vi gjort allt detta? Har jag varit med om allt detta? Var det så här det var? Såg det ut så här?

Och det var då jag tänkte att alla dessa dagar, det är naturligtvis livet. Sen kan jag inte alls säga att jag känner något som helst samröre med titeln till Stig Johanssons lilla dikt. Det är ingen förlust. Tvärtom, jag blev bara ännu rikare när jag blev påmind om allt som hänt som jag haft förmånen att uppleva, trots stora sorger. Men det är tyvärr också en bit av livet och jag kan faktiskt få minnas guldstunderna med nära och kära som inte finns med längre.

Foton har stor betydelse för mig, jag har alltid fascinerats av foton. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände strax före och efter och bakom kameran, till exempel. Timmarna jag tillbringat uppe i mitt lilla rum har inte bara handlat om att skanna och sortera, det tog minst lika mycket tid att fundera över olika saker som hänt i livet, som vi gjort, där vi varit och vad som sagts.

Det är kul med minnen, trots att jag inte ännu betraktar mig som lastgammal. Alla dessa dagar - det är ju livet. Märkvärdigare är det inte.

//E.

Minnesbilder från 2010 och Gott Nytt År!

Vad var bäst? Jag tror att jag har plockat russinen ur kakan med mina bilder. Att ungarna skaffat jobb och tagit sig ut i världen. Att vi fortfarande samlats kring både knäppa och mer vanliga traditioner om än i förändrad form. Att jag och min bättre hälft också i år gjort våra hojturer. Att jag har ett jobb jag älskar och fått njuta av ännu ett sommarlov. Att jag känt mig rik, frisk och lycklig med det jag har i år också. 

JANUARI - traditionell januaritårta hos mormor



FEBRUARI - Några fina helger i Hovde. Varje gång vi åker över isvägen måste jag plåta.



MARS - En sällsynt fågel gästar boet.

APRIL - Rödöbron och en nästan isfri Storsjö lovar att vi snart kan byta ut bilen mot hojen.

 

MAJ - Therese och jag cyklar en och en halv mil en vårkväll

JUNI - Mellan packning och reseplanering tillbringar jag en del tid på Jamtli.

JULI - Vi har nått Skåne på vår långresa genom Skandinavien och lunchar på Kalle på Spången. Det måste man!

AUGUSTI - bröllopsdagen firas med kaffetermos på Åreskutans topp. Helt rätt.

SEPTEMBER - en kortare tur till Norge innan mc-säsongen lider mot vila.

  

OKTOBER - lata soffkvällar medan vi vänjer oss vid mörkret. Thomas och Zingo har sina givna platser.

NOVEMBER - David och Linnea justerar packningen på väg till Sydamerika. Vi är med till Stockholm och vinkar.

DECEMBER - att vara så få till en julmiddag är det ingen av oss som någonsin upplevt.

Om julen, ensamheten och sällskapet.

Jag börjar med att önska alla en god fortsättning på julen. Här är julkortet jag tillägnar er alla kära och nära som ingen hälsning ännu fått i jul från mig. Jag tänker mycket på vänner med värme och tillgivenhet - men vad hjälper det om ingen ser och hör? Seden med julkort och muntliga hälsningar är förlegad, känns det som. Eller är det det?

Varje morgon öppnar jag facebook.

Facebook innehåller en ny form av umgänge som jag har upptäckt att jag uppskattar (men inte föredrar!) därför att jag gillar att veta vad mina vänners ungar gör nu för tiden - ja, det bara ett exempel, men ett bra sådant. Visst, sånt får man veta om man ringer och babblar som vanligt, men ändå, nu känns alla nära på ett digitalt sätt. Jag tar mer del i andras liv. På gott och ont, men jag brukar välja att fokusera på det goda. Men är det det? Gott, menar jag? Då är det väl onödigt att ringa?

Fast ärligt så handlar det mest om mina ungar när det gäller facebook. Faktiskt så är ju mina söner ute i världen och detta är vår säkraste kommunikationskanal. Ord och bild. Super! I morse slet jag upp fejan för att förhoppningsvis få ett livstecken från David och Linnea som åkt buss i ett dygn från Ecuador till Peru. Och se, lugnet spred sig inom mig genast, ingen buss i diket. Mina kids i säkerhet i Lima. Den andre ser ut som en barchef på sitt jobb i Kambodja. Välmående och brunbrända lever de "små" gossarna långt bort från mammas beskyddande vingar och klarar sig utmärkt. Gott att veta. De har antagligen också firat jul på olika ställen, olika sätt och med annan god mat i värme och sol. Saknade här hemma, men icke missunnade!

Vi firade lite hipp som happ, vi. Vi började redan den 23:e eftersom familjeprinsessan hade valt att fira hos pojkvännen så hon inbjöd till förjul kvällen innan med alla våra familjemedlemmar som finns i närheten. Efter det vidtog ett mer släpphänt julande lite här och var efter allas ork, tycke och smak, och det hela avslutades med Husmors-TV från -54 hos svärmor på juldagsmorgonen.

Huvudsaken är ju att ingen är ensam. Eller hur? Som om det vore skillnad på julen och andra dagar?
Efter ett påminnande mail har jag legat vaken i natt och funderat mycket över ensamhet och sällskap. Jag funderar över ensamma vänner och vänner som har sällskap men som man inte ringer så ofta som man vill. För vill gör man. Men vad händer sen? Är det tiden? Tiden i den bemärkelse att det är ett samhälleligt syndrom: man umgås mer digitalt. Eller tiden i bemärkelsen just brist på tid att sitta ner i tio minuter och prata bara.

En nära vän ringde mig igår.
- Jag vill inget särskilt, sa hon.

Jag blev glad och inspirerad av det vi pratade om. Typ inget mer än småprat om vad vi höll på med. Men ändå. Och sen tänkte jag länge på detta "Jag vill inget särskilt". Det är nog det viktigaste jag hört på länge. Jag menar, att ringa för att man inte vill något särskilt visar ju att man är nära. Jag pratar ju med mamma i telefon ett par gånger i veckan eller går dit. Inte vill jag henne nåt särskilt, mer än att se och höra att livet är ok. Jag måste ju faktiskt tillstå att jag ofta undrar om livet är ok med ett antal andra personer också. Ja, de som inte hänger på fejan lite nu och nu och då. Och så kom det som sagt ett mail igår som påminde mig om att ringa en vän.

Ensamheten kan ha ett värde, men bara om den är självvald. Jag, till exempel, njuter av att vara ensam hemma under dagen. Och frukosten. Åh, frukost med ett tänt ljus, sina egna tankar och tidningen. Jag kan gå över lik för att vara själv på morgonen. Alltså kliver jag upp halvsex för att säkra mitt revir. Utom på lördagar då jag går över samma lik för att dela morgonen med maken, kaffe och nyheter och planer för helgen. Eftersom jag har det så bra att jag kan välja.

Och från det till att välja ett nyårslöfte. Mitt ska bli: Ring en vän. Lite oftare.

Skrivet i ett av mina anfall av stream-of-consciousness // Eva.

Jullapparna

Inte julklapparna. Jullapparna. Det krävs naturligtvis en förklaring. Den kommer här.

Varje år som jag (för det är oftast jag) öppnar jullådan med kulor och pynt till granen, hittar jag också en hög med lappar med handskrivna minnesanteckningar kring forna julgransplundringar. Varje år blir jag sittande med dessa lappar i knät och suckar över hur det var det året och den gången. Där finns som regel en anteckning om vädret under helgerna, om julklappar som vann störst hurrarop, om hälsa och sysslesättning och en och annan liten anteckning om vad året inneburit. Och alltid står det något om just stunden för avklädandet av granen, vem som gör vad och så där.

Ja, som ni fattar så är det inte allt för utförligt skrivet, det ryms alltså fortfarande på lappar. Lapparna består av sådant som just för stunden låg närmast till, som det verkar. Tomma kuvert, baksidan på en glitterkartong, ett julkort som inte blev skickat...whatever.

Just idag öppnade jag jullådan och klädde tallen (jo, det blev en tall - ett praktexemplar!) lite för tidigt enligt min mening, men ändå, och som vanligt hittade jag lapparna och fick för mig att de skulle sorteras och läggas i ett kuvert, kanske. Lite irriterat konstaterade jag att 1998 och 2009 stod på samma lapp men på varsin sida. Men det bekräftar ju bara att det alltid har gällt att ta det som råkar vara närmast och klottra på det. Baksidan på 1998-lappen var tydligen oskriven, så...

Jag bestämde mig i alla fall idag på stående fot att nu får det vara slut på oordningen . Nu ska en bok läggas i jullådan. Samtidigt funderade jag på varför detta lappsystem uppstått. Jag som har trettiosju dagböcker och femtioen anteckningsböcker för just anteckningar som sedan kan bli nåt annat. En bok i väskan, en i ryggan, en i byrån och en på jobbet.... Men icke när det gäller jullådan. Naturligtvis finns ett svar. Det är tradition.

Min mamma har alltid gjort anteckningar om julgransavslutningen. Ofta var det miniplundring och liten påse till. Jag minns att jag tyckte det var lite sorgligt. Jag minns också att det var nästan februari innan graneländet åkte ut. Men saken är den att hon har skrivit på lappar och då har jag ärvt detta beteende i sin absoluta helhet. Skumt. Eller festligt..? Ja, det var liksom bara en tanke som slog mig, där jag satt under tallen och drömde mig iväg i anteckningarna kring första gemensamma julgranen. Det var väl den vi stal, kanske?  I alla fall läser jag att vi klädde granen och sen stack vi åt varsitt håll. Hem till våra morsor, båda två! Året var 1979.

Trettio lappar....Vad har dom för värde? Jag skriver ju dagbok, mest i form av fotoalbum. Men ändå. Jag tror att värdet är egentligen det där att det blivit en tradition i sig att ha ett gäng lappar i jullådan. Det hade aldrig varit samma sak om den lilla anteckningen funnits i ett album eller dagboken. Nä, det är just stämningen kring jullådans två stora betydelser: Doften av kåda och papper och bokmärken som alltid stiger ur vår jullåda har mycket hög julmysfaktor när den plockas fram. Men det är också med vemod som samma låda  kommer fram när allt ska bort och man öppnar denna, gapande tom, så när som på ett par kottar nån unge prytt för tio år sen och den där trasiga garntomten som man inte kan med att slänga. Och så alla lapparna, förstås. Dom hör dit. Ingen annanstans. Med fasa snuddar jag tanken att smygtitta i jullådan en sen junikväll och läsa lapparna.... NÄPP!! Tur att jullådan är så gott som oåtkomlig under ljusare tider. Förseglat med bomullssnören och omgärdad av spindelnät. Så ska det förbli.

//Eva

Hur man införskaffar en gran till jul

Det var nära att jag inhandlade en plastgran.

Jag fortsätter att prata om julen och sånt vi brukar göra som ABSOLUT inte får ändras. Det är inte så ofta jag känner sådan barnslig julstämning som i år, den förändrades sedan ungarna helt plötsligt själva började inhandla julklappar för egna tjänade pengar. Ja, kort sagt dom har ju växt upp. Men man kan inte annat än förundras då de senaste veckorna bjudit på ett julstämningsväder utan like. Varje morgon jag och doggen går ut blir vi lika förvånade över att alla träd fortfarande ser ut att vara doppade i vispgrädde och att hus och gårdar ligger inbäddade i samma tjocka bomullstäcke som vore det klippt ur en sagobok. Det är alltså omöjligt att inte känna att det blir en bullerbyjul i år. 

Det är mitt i allt detta jag får för mig att man kan ju prova att ha en plastgran. Det finns en bakgrund till min befängda idé. (Befängd för att det i vår familj har varit helt otänkbart att bryta allt som har att göra med själva julgransanskaffningen.) Jo, jag var på ett synnerligen eminent party i ett synnerligen vackert hem. Där var det julstämning, vill jag lova! Det gamla huset var som klippt ur en amerikansk trettiotalsfamiljefilm och i ett hörn stod en gigantisk gran. Designad, inte hafsigt smyckad. Två och en halv meter hög, tror jag.

Visserligen var jag tvungen att påpeka för värden att man inte bör klä granen före dan-före-dan, vän av ordning som jag är. Men han bara log och sa att till advent åkte den fram. Annars får man njuta så kort tid, menade han. Så var det med det. Jag gav mig inte in i någon diskussion utan uppförde mig exemplariskt och sa till och med att det var en vacker gran.

Jag menade det verkligen och bestämde mig för något så revolutionerande som att härmas (Ja, jag menar typ av gran, inte tidpunkt för gran). Jag frågade maken som, som vanligt lät sin hustru hållas tills hon vet bättre, och han sa att han hade en till försäljning på jobbet till och med (Han visste nog att den var ful...) Jag kollade med sonen som bara sa jaså och med dottern som såg ut som ett frågetecken och dom andra två dom får ju skylla sig själva som inte är hemmavid över julen.

Sagt och gjort - jag åkte ner till makens arbetsplats och tittade på granarna. Det tog mig bara fem minuter att avfärda tanken. Inte gick dessa att jämföra med den gigantiska gran jag blivit så betuttad i. Nej, det var bara att återgå till urtraditionen. Med en viss lättnad ska jag erkänna. Alltså, ett par dagar före jul kommer vi att paniskt köra runt halva Jämtland för att hitta en gran som duger. Hos en försäljare, alltså, tro inget annat. Det är bara det att till traditionen hör att man ska vara sen. Typ síst. Nåja, vi har aldrig blivit utan. Och snygga har dom varit. Mycket därför att vi har uppträtt myndigt och strängt bland julgransförsäljarna och inte låtit dessa på något vis tro att vi nöjt oss med en undermålig gran.
"Skaka fram den största och jämnaste", brukar maken strängt säga.
"Just det, till det priset, så...", brukar jag säga, för att ytterligare förstärka kundens rätt att få det bästa.
Det hjälper alltid.

Jag kanske vågar avslöja att vi haft andra metoder. Det är nu mer än 30 år sen vi i vår gröna ungdom stal en gran nånstans söder om stan. Jag tänker inte säga var, trots att detta brott nu är preskriberat, skulle jag tro. Men det var en cirkus utan dess like och vi kände oss som de brottslingar vi var och hade hut nog i kroppen att skämmas inför vårt tilltag. Vi hade en bil med täckt flak, en yxa, en ficklampa och... nä, inte huvor med hål för ögonen, men typ nåt liknande. Vi väntade tills kvart över midnatt så smög vi bilen på småvägar söderut.

Efter en dryg timmes letande hittade vi den: den perfekta granen. (Jo, jag erkänner. Vi hade sett ut den någon vecka innan i dagsljus.) Jag hade den äran att köra så det var så ledes den dåvarande fästmannen som kastade sig ut med yxan i högsta hugg så fort jag saktat ner till promenadfart. Med skräck såg jag hur han i mörkret försvann ner i ett meterdjupt dike, dök upp igen, kastade sig över granen och svingade yxan i månskenet med ett enda hugg (tyckte jag, som var så rädd att jag knappt höll mig på vägen) så körde han in granen på flaket och vräkte över kapellet och slet upp dörren för att kasta sig in i bilen som jag knappt hunnit stanna. Tre minuter tog det.
"KÖR!" skrek han och jag stampade gasen i botten och efter några mil kunde vi slappna av och fästmannen kunde släppa taget om yxan samtidigt som jag återgick till lagstadgad hastighet. Runt tretiden på morgonen smög vi in bilen på vår gård. Tände inga lysen utan gled smidigt in i huset och kröp i säng. För säkerhets skull. Ja, vi hade inga grannar och så, men man kunde ju aldrig veta. Vi hade ju ändå begått ett brott.

Granen? Ja, lite tilltufsad vill jag minnas, men rätt snygg ändå.

Att skaffa gran har alltid varit ett äventyr. Det hör till, även om äventyret på sistone mest bestått av att vara sist ute. När jag hade en ettåring och en treåring på kälke och en bäbis på g när som helst, då var det hippt att stöna fram till granförsäljaren att han måste hitta en gran, två komma fem meter hög, binda fast den på kälken, binda fast ungarna ovanpå och sen hoppas att jag tog mig hem utan att bäbisen kom på parkeringsplatsen. Granförsäljaren gjorde allt jag bad om och undrade om jag hade långt hem och jag svarade alltid "inte så värst" och vaggade lite extra därifrån. Sen gick vi runt kvarteret och in i huset. Det fanns ingen hiss så jag och knattarna knatade uppåt fyra trappor och slet in granen som alltid var för stor så det var till att ta itu med ett mindre skogsröjningsarbete på vardagsrumsgolvet till ungarnas stora förtjusning. Det var barr och kåda överallt och man fick bada den yngste i smör och plocka barr ur sängarna och besticklådorna. Men jul blev det. Och bäbisen kom när den skulle - flera veckor efteråt. Och så höll vi traditionen vid liv: man MINNS hur granen kom i huset.

Som sagt. Gran köpes. Om ett par veckor.
//Eva