En bild säger mer än tusen ord ibland.

[ett svärord] skulle man kunna dra till med

Att ta fram något så ovanligt som en tillskärarsax och ett måttband är nästan oöverkomligt för mig - ändå gjorde jag det för ett par timmar sen. Jag hade ett uppdrag, tyckte jag, i att pimpa husvagnsinredningen med nya gardiner. Vi är ju ändå där ibland och det vore väl för trist att inte omgiva sig med vackra färger när man vill kreera, (kommer från  latinets creáre i betydelsen "skapa", bra ord att utnyttja vid tillfälle).

Kreera är just vad jag brukar göra där, blandat med lite husmorsgymnastik, för kommande äventyr på asfalten. Ja, precis, nu blir det husmorsgymnastik resten av mitt liv framöver. Fan, säger jag, som inte får svära för modern. Men nu är det befogat: F A N! Så fort jag sätter igång med saker som har med muskler och leder att göra så skiter det sig. Resultatet denna gång är en inflammerad muskel i axel. Nu vet jag vad det innebär att vara enarmad. Vänstern (som tur var inte höger) har hängt livlös rakt ner och vid minsta försök att lyfta denna har en knivspets körts in i axeln och grävt omkring. Åtminstone har det känts så. Drogad igen, alltså. Inte kul.

Nå, jag haver ju sportlov och behöver inte sörja arbetsdagar som gått till spillo. Det är väl viktigt? SPORTLOV, hörde jag nån inkompetent person säga i radion, då ska man SPORTA. Jag stängde av skiten och hällde upp kaffe med tillhörande lussebulle (hatar semlor!) och la upp fötterna på bordet. (Sist jag satt så fick jag ryggskott...). Alla vi som VILL sporta och så går det åt skogen, då? Morrande över förlusten av lediga kreativitetsdagar satt jag och funderade på om jag eventuellt skulle dränka mig eller så. Styrketräning för några hundratal mil på hojen är ju livsviktigt för tusan. Kanske eventuellt för mitt välbefinnande i övrigt också, men det är underordnat. Sommaren hägrar, maken har beställt prylar och mekandet kan börja. Och vad blir det då av mig om jag likt en sillmjölke fortfarande sitter med fötterna på bordet och fikar?

Ja, hur som helst, vad har detta med saxen att göra? Jo, i morse kunde jag röra min arm lite till och kände mig nästan smärtfri, så tyghögen skulle bort, likaså den förhatliga symaskinen. Konstigt, men min ovilja till sömmandet är näst intill oöverstiglig. Men att skapa något nytt kan innebära ett annat välbefinnande och då kan det kosta ibland. Alltså, symaskin stånkades upp på köksbordet (den kommer icke in i Eva-rummet!) med min friska arm och de tillklippta gardinerna lades fram. Höstlövsfärgade, retromönstrade, underbara....
EN gardin blev klar, sen gick symaskinen sönder. Ridå!

Fattar ni kopplingen? Ska till att sy - symaskin sönder. Ska till att styrketräna - muskel sönder. Jaa, det var mitt lov, det. Jag hade som sagt en del planer. Å andra sidan är jag mycket flexibel och ska nu inte sörja allt för mycket. I går tog jag mig till en vän och vi pratade en hel del om konstnärliga påhitt och hantverk, det vi inte kan vara utan. I hennes hus finns massor av fina saker och stoff till nya påhitt både när det gäller text och bild, så LITE bra mår jag allt, trots fadäsen med axeln och humördippen. Och efter det kändes det rätt att ta fram saxen och måttbandet, sova en natt (på höger sida med armen uppallad) och sen sätta igång med klipp och söm. Dessutom händer nu detta: jag ska glädja min svärmor med ett besök. Jag tar vägen förbi Skidstadion så det blir ett par kilometers husmorspromenad till henne i stället för tvärs över gatan, typ, lånar hennes symaskin på plats medan hon kokar kaffe åt mig och så syr jag gardinerna och sen så går jag hem till mitt fina hus och funderar med gott samvete ut nästa sak att kreera.

/E.

Hur man planerar sin tid

Sitter i Hovde och planerar min ledighet:

1. Sy saker (belönas med shoppingtur på stan där jag får välja vad jag vill i Hobbyboden).
2. Städa köksskåp (belönas med att jag får sitta 4 timmar i korgstolen och sippa ett glas rött vin medan jag läser den nya boken).
3. Stryka hela tvättkorgen (belönas med 2 timmar på relaxen på badet inklusive salladslunch).
4. Skriva omdömen i svenska (belönas med skidtur på sjön HEMMA med kär kamrat).
5. Gå igenom chiffonjéns alla lådor (belönas med skrivardag utan avbrott, inspirerad av gamla texter, foton, barnböcker, dagböcker och kärleksfullt "fritis"tillverkade presenter av gullungarna).
6. Skura stora blå mattan med såpa och borste (belönas med dagstur till skrivarvän för inspirerande babbel över medhavd lunch).
7. Röja i hobbyrummet och bestämma mig för vad det ska heta: Hobbyrum, Målarrum, Mitt rum, Gästrum, Där uppe, Hålet-i-väggen, Eva-rummet..? (belönas med att jag får måla klart väggen bakom sängen).
8. Städa alla garderober och köra bort löjliga kläder (belönas med lördagsförmiddag på stan och sen pubbesök).

Det var den veckan det. Återstående dagar av min ledighet äro alltså planerade i detalj. Sa jag att det spelar ingen roll om jag börjar med belöningarna?

Åtminstone tänker jag börja med att måla klart väggen i...i...tja, vi säger väl Eva-rummet, så länge. Det är inte många förunnat i vuxen ålder att klottra hejdlöst på tapeterna. Det är i alla fall vad jag har gjort. I ett par varv. Nu senast rev jag sönder alla mina akvarellkladdar och klistrade upp dessa fläckvis. Efter en stunds betraktande målade jag över det mesta med en hel låda akrylfärg. Jag undrar vad jag fick utlopp för? Det är sånt jag går och funderar på ibland - jag erkänner det gärna. Under allt detta vilar även en tidigare gigantisk akrylmålning av ett fantasilandskap. När huset renoveras av nästa ägare eller kanske rivs om femtio år kommer man att fundera på vem som gjort detta. Schizofrent, kommer man att säga.

Jag har fotat av väggen för ert höga nöjes skull och för min egen dokumentations skull och redigerat en del för framtida bruk. Kluddat på vägg och kluddat på dator. The same shit.

Som sagt. Nu ska jag åka hem och börja avverka min lista på ledighetsaktiviteter, om jag nu kan övertala min man.
- Att göra på ditt lov? Jag tror jag lämnar dig här! sade han barskt och omtänksamt. (Han har ingen aning om belöningslistan. Fniss.)

//Eva

En unge till hoppar ur boet....

 Oj. Nu ska han flytta, han som bor där nere och som vi inte är vana vid att han försvinner så väldigt långa stunder åt gången. Det innebär att huset tömts på ungdomar, nästan, och jag själv uppmanade maken i veckan att packa sina saker.

 

-Vi drar! sa jag och menade att vi absolut inte kan bo kvar en dag till utan ett hus fullt av

unga människor som förgyller måltider, soffor och väl intrampad gångstig till kylskåpet.

Maken, som ofta är mer sansad än sin spontant hetsiga äkta hälft, tyckte att vi kan vänta ett par veckor till. Typ. Och jag är ju rätt flexibel och snäll, så ok då. Men ändå. Detta hus utan unga, vad är det för miljö?

Vi flyttade in för 13 år sen. Den äldste var då just 13 och skulle inviga kåken med övernattning i sitt tänkta rum. Med fanns bästisen, förstås. Rummet som valts av sonen, efter noggrant övervägande, låg i källarvåningen innanför gillestugan. Vi tyckte det var en kul idé, det var ju viktigt att ungarna kände sig hemma så snart som möjligt och vi släpade glatt ner sovsäckar och luftmadrasser.

Natten förflöt lugnt, vi hemma i lägenheten som mer såg ut som en loppmarknad med lådor överallt och sonen och kompis i ett ödehus en dryg kilometer bort. Morgonen efteråt meddelade två skärrade grabbar att det spökade i kåken och att dom minsann inte tänkte bo en dag till. Eller natt. Sen drog dom väl nånstans för att fika saft och bullar eller nåt. Vi övriga fortsatte packa och jag funderade en stund över spökena och tänkte att det var synd att våra frön fötts in i en lägenhet med alla ljud som finns där av grannar och ogrannar. Själv är man ju van vid knäppningar i tomma träkåkar med panna som slår på och av och slamrande ventiler…

Nåja. Det blev ju bra, spökena försvann snabbt när alla ungdomar tog plats, två nere och två uppe och vi i mitten med en fasansfull vakthund (RIP, doggen) och för övrigt ofta översovande polare. Man har känt sig rik många gånger, det kan jag säga, när skohyllan svämmat över då man tassat upp en söndagsmorgon och passerat hallen på väg till kaffepannan. Tiden i ett hus fullt av livsenergi och glädje, men också krig och fred, har varit fantastisk under sin storhetstid. Nu har detta utarmats på ungdom. Allt i sin ordning, så klart. Men ändå…

På något vis har huset blivit tonårshuset. Vi tillbringade konkret tonårstiden här. Ja, inte vi, jag menar ungarnas. Nu är alla mer eller mindre på väg och vi kan ju lika gärna tälta, jag och maken. Vi ska ju ändå snart åka jorden runt så varför inte börja planera rent praktiskt också? Tält, varmkorv och läsning av lokalblaskan på biblan borde vara ett alternativ till besparing inför det som komma skall. Familjeprinsessan finns kvar, åtminstone har hon sin adress här, men har man en fästeman så har man, och då huserar man där man är i fred, dvs inte hemma….

Håhåjaja, som morfar skulle ha sagt (tror jag). Vi får se hur det blir. Fader och son får frossa i möbler och tapeter hela morgondagen och själv ska jag pyssla med nåt och tänka på hur det var när jag flyttade första gången till en källarvåning tio mil bort utan mobil och facebook och modern hoppades att jag skulle dyka upp till helgen. Det var tider, det.

Livet trallar vidare, hörni.

//E.

Lördagstankar under bautabjörken

Lördag - ni vet min favoritdag.

Till råga på allt lyste solen in genom fönstret och bautabjörken (som fyller sovrumsfönstret och hela norrsidan av huset med för den delen, till både skräck och glädje) hade fått en ny ton på stammarna. Inte vet jag vad det är för ton men jag ser den i alla fall. Det är den där färgen som skvallrar om vårvinter.
- Dom är ju för fan bara björkfärgade, sa en filur en gång när jag försökte förklara. Så jag lade ner det projektet. Hur som helst, jag njuter av det och kan ligga och glo ut genom bautabjörken i evigheter om det är läge.

Nu närmar jag mig två ämnen som jag hade tänkt att ta upp i bloggens lördagsbilaga.
1. Bautabjörken
2. Ett nyttigt slappande

Det hör ihop. Den uppmärksamme kanske funderar över varför jag skrev "stammarna" och inte "grenarna". Jo, just för att det är en bautabjörk. Den är gigantisk och de grenar som växt ut från den ursprungliga stammen är som en rejäl björkskog, inte ens ung utan stabil och rejäl. Hela trädet är som en storsvensk midsommarnattsdröm. På vår och sommar. Men akta sig på höst och vinter när stormen ryter. Då flyttar jag familjen till sydsidan av kåken och ser till att alla har med sig det nödvändigaste ifall bautabjörken skulle slita sig. Då skulle vårt hus demoleras på samma sätt som det lilla legohuset som halverades av en vildsint fyraårings karateslag.

Det är inte vår björk, det är grannens. Och det är en Ornäsbjörk. Ornäsbjörkar skräpar ner ofantligt mycket. En gång ursäktade sig grannen, men vi var noga med att säga att det absolut inte gjorde något och att vi älskade träd och att man skulle vara rädd om det som fanns och njuta av grönskan då vi ändå får se oss som ganska centralt boende i en stad. Det var sant. Och dessutom flyttade vi ju in på sommaren för 13 år sen. Bautabjörken var ofantligt vacker och vad jag minns var det inga stormar det året. Och inte var det så noga med utsikt och sånt för det var ju norrsidan och sovrum och allt. Det mesta stämmer än. Men som sagt - vi har ju upplevt några höststormar och med skräck sett monstret vajande komma närmare....

Hur som haver, jag älskar att ligga och glo upp i det gröna. Eller lila. Eller vitpudrade eller vad det nu råkar vara för nyans och årstid och väderlek. Jag tror att det är nyttigt. Och då kommer vi in på punkt två.

I morse då vi vaknat frågade maken vad jag ville göra idag. Genast började jag räkna upp vad jag måste göra idag, alltså rätta nationella prov, fixa till mammas födelsedagspresent och dammsuga.
- Jag frågade vad du VILL göra, sa maken en gång till.

Tja, ärligt talat, slappa, skriva lite, ta en rejäl promenad och kanske ta en biltur för att plåta lite och sen avsluta med den goda lördagsmiddagen. Proven kan jag rätta i morgon, jag måste ändå jobba då.
- Då sätter vi igång, sa han och menade att jag skulle skriva lite medan han hämtade nya bilen och sen kunde vi alltid åka västöver och plåta och jag kunde köpa mammas present på ICA i Järpen eller nåt, för bilen skulle ju ändå provköras, bestämde han. 

Jaa, that´s it. Va lätt, tänkte jag. Och så kröp jag längre ner i sängen och läste i ÖP om stress. Och husmödrar. Och måsten och pliktkänsla och prestationsångest. Det riktigt kröp i mig för jag känner sannerligen med alla människor jag mött som är utbrända. Samtidigt inser jag att jag nog klarar mig bra eftersom jag genomlevt en tjugo år tuff period, det inser jag när jag ser tillbaka. Sorger och mest glädje men kaotisk, nåt annat vill jag inte påstå. Det var bara det att jag till och med då låg och glodde upp i nån björk lite då och då. För att jag kunde. Och för att livet erbjöd det.

Det är bara att inse att det gäller att ta vara på saker när man har möjlighet. Jag är nog lyckligt lottad som kan det. Jag tror inte att jag är född sån, det har kommit genom mina ungar och min livskamrat, tror jag. Mer säger jag inte. Jag tar min kamera, mina vandringskängor och går it i solen för att invänta make med ny bil och lämnar åt er några bilder på bautabjörken. Lev väl.

//E.

Tillägnas alla mina hjärtan var ni än är i världen....

Jag önskar dig inte rikedom, inte heller ärans glans,
utan vart du än går ska ett trött hjärta glädjas
åt ditt leende, eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så skall ditt liv bli ett spår av ljus,
så som änglarnas fotspår passerar genom natten.

Inskription på en kyrkovägg i Upwaltham, England

En lördag i februari.

Människor runt om mig som jobbar måndag till fredag åtta till fem brukar säga att fredagskvällen är veckans bästa. Jag håller inte med.

Det är lördagsmorgonen, just när man vaknat. Två vita dagar ligger framför mig och ibland har jag eller någon annan fyllt dem med meningsfullt innehåll. Men oftast är de tomma, blanka och vita. Som omålade blad. Det är det bästa av allt! Fredagskvällarna brukar försvinna in i nåt dis av veckoslutströtthet, tvivelaktig film på TV och ett stupande i säng för att äntligen åtnjuta åtta timmars åtråvärd sömn. Och innan jag somnar brukar jag alltid tänka: när jag vaknar är det lördagsmorgon. Latte, tidning och småprat med maken om vad vi vill göra med helgen. Efter min morgonpromenad, förstås.

Förr i tiden, när vi hade hund (för en vecka sen, alltså) fanns det inget val när det gällde morgonpromenaden. Det var bara att ge sig ut, vilket alltid varit en källa till den goda starten på helgen. Idag gick jag, för första gången på 13 år utan dogg, ett par kilometer med största behållning. Trots att jag saknade mitt sällskap.  Klockan var inte ens halvnio när jag fick den äran att frukostmysa i soffan med min morgonpigge son. Husets herre skulle dyka upp först till middag, eftersom han varit på konferens och det innebar ju att det var fritt fram för en Eva-dag. Vad ville jag göra? Dags för en konstnärsträff! På en av stans större växtbutiker.

Jag blir aldrig mätt på att gå i växtaffärer och kolla på saker. Och lukta! Det är ju helt fantastiskt. Och alltid kommer jag ut med något jag inte visste att det fanns än mindre att jag behövde det. Som en prisma på en stålpinne för tjugo spänn. Eller en liten metallboll i chockrosa, bra att ha för att ...tja, vem vet. För att inte nämna munkmarmelad, torkade pumpor, illgröna småstenar och gåsäggstvålar som luktar gurka. Så värst mycket blommor köper jag inte. Nu för tiden blandar jag friskt mina blommor med plastdito, mest för att jag oftast med viss förvåning upptäcker att jag äger en del krukväxter. Det är när dom liksom har brett ut sig som en platt geggig matta över fönsterbrädor och bord och skriker efter vatten. Eller torka, för all del.

Ja, jag var alltså inne i butiken lääääänge och kom ut med diverse saker som en konstgjord murgröna och en fyrkantig, platt keramikkruka på rea. De illgröna småstenarna köpte jag inte. Inte idag.

Konstnärsträff? Ja, det är när man njuter av där man är och det man gör. Det är genialiskt och det brukar alltid funka. Jag försöker ha en konstnärsträff i veckan. Oftast på lördagar. Hela lördagen kan vara en konstnärsträff om det vill sig väl. Gissa vad jag gjorde sen? Jo, jag åkte hem, placerade fyrkanten i köket och gick upp på mitt lilla rum där pennor och färger ligger och klistrade väggen full med gamla akvarellskisser som jag tänkt slänga. Nu fick de bli tapet, i ett enda saligt kalejdoskopsmönstrat äventyr. Jag klistrade och tejpade och rev och slet. När väggen var full betraktade jag den i en halvtimme sedan målade jag över det mesta med akryl. Stopp.

Jaa, det var en lördag det. Konstnärsträffen och väggen.  Det första var bra, det andra var...konstigt. Men troligen god terapi för något jag inte riktigt vet om mig själv. Kanske är det helt enkelt en lördag jag har gjort?
Lugn, jag har inte blivit galen. Jag lämnade rummet med färger överallt inklusive på det vita överkastet, lagade middag och tände ljus och kände mig oerhört lycklig över att jag var jag.

//E.

Sov gott du varma, stora pälsboll.

 Och så ska man till att strukturera om livet en aning. Det är tungt, det är tråkigt, det är sorgligt. Ändå visste vi. Hunden skulle inte leva så värst länge till, det förstod vi. Vi får nog vara nöjda med 91 hundår, hon bar sin ålder med heder, opererad ett par gånger, en aning lomhörd och stel men glad och klok.
Promenaderna på sista tiden hade börjat bli mycket korta och långsamma och sovstunderna så oändligt långa. Inte heller gjorde hon sig mödan att hasa sig ner ur soffan för att se vem som kom hem, på slutet. Så därför lät vi henne glida in i de sälla jaktmarkerna, som indianerna säger.

Och nu har vi provat ett dygn utan hund. Det är naturligtvis fortfarande en vass tagg i hjärtat, trots att jag så fort jag kom hem i går, innan jag klätt av mig jacka och kängor, kastade mig över matskålar och tillbehör och förpassade allt ut i soptunnan, allra längst ner. Sparkade över hundspåren i snön och plockade bort en svart dammråtta som retfullt låg mitt på hallmattan. Sen satt jag på en köksstol och grät resten av dan. Precis som i söndags då jag var hemma med doggen bara för att jag visste. Och nu är det ett hus utan hund. Konstigt. Det har vi aldrig upplevt.

Nu har vi som sagt redan börjat omforma livet. Märkligt så fort det går. Vill det sig illa kommer man inte ut som man ska, så jag ska nog göra ett schema över aktiviteter på bestämda tider. För någon mer hund kommer inte in i livet än på tjugo år. Möjligen kan jag tänka mig en golvmopp eller promenadlimpa vid dryga åttio om jag är vid full vigör. Men innan dess ska vi ju resa jorden runt, jag och maken....

Redan nu har vi dragit ut på middagarna, ingen som ivrigt puffar på oss och väntar på kvällstur. Sovmorgon för vissa och ingen brådska hem för maken på lunch. "Matlåda", mumlade han och det lät underligt. Det är annars min grej. Vi går och kommer hipp som happ och det är ingen ordning på familjen. Är det så här det ska vara sen? Inte kan man gå hem från krogen i vettig tid för att hunden måste ut och inte får man sällskap ut i rosa vårmornar eller kolsvarta snöstormsmornar. Nu får vi svettas på gym och gå powerpromenader med stavar om vi ska leva till åttio. (Doggen gillade inte stavarna, hon brukade bita ett rejält tag i dem och prova att bryta av eländet, precis som hon gjorde med andra pinnar som var i vägen). Men inte blir det samma sak utan hund.

Nej, det är med stor saknad i våra hjärtan vi fortsätter leva i ett gapande tomt hus utan en svart, kelsjuk pälsboll som tränger ut oss i soffhörnen om lördagarna och behagfullt breder ut sig som straff för att det aldrig bjuds på ostbollar. Så var det med det. Och livet går vidare.

/E.

Middag - dagens viktigaste.

Vi pratade om middagar jag och min kamrat.
Att det finns dom som inte äter middag på kvällen tillsammans, det låter otroligt underligt i mina öron. I hennes också.

Förutom gamla, vanliga hälsoregler tre mål mat om dan, så är middagen för mig en supersocial företeelse, familjens dagliga sammanträdesplats, ett speaker's corner, en återförening efter dagens strapatser.

Jag minns från min barndom (herregud, det låter som jag är gammal när jag säger så där...), hur viktigt det var med middagen. Om något skulle vara i vägen så att man inte återsågs kring middagsbordet i femtiden så skulle världen ha rämnat. Trodde jag i alla fall. Det har följt mig genom åren och våra egna ungar har alltid förstått att en samling i köket innan kvällen är en djupt rotad och högst nödvändig ritual i det Alexanderssonska hemmet.

Naturligtvis är vi inte ensamma om det. Långt ifrån. Så pass långt ifrån att jag, just som jag sa i början, blir oerhört förvånad då jag upptäcker att det finns någon som inte äter en middag ihop med sig själv eller eventuella samboende personer. Jag har ingen lust att spekulera i varför, men nog är det väl en stund man kan ta ut som dagens höjdpunkt? Om inte annat, menar jag.

Jag minns att jag sa en gång till kidsen, när dom var i äventyrsåldern, att vad som än händer och sker, så ska man tänka att vi möts hemma i köket klockan fem ungefär. Ingen fara, även om stan brinner eller det blir gräshoppsinvasion så oroas ej - till middan möts vi. Bergsäkert. Och så har det varit. Ron har lagt sig över huset. Allt från läxsnack till framtidsplaner om huruvida semestern ska gå till Flen eller Haparanda har flimrat över bordet när ett gäng ungar ska matas och pratas. Vissa perioder har hela familjen fått flytta sin middag för att någons träningstid inkräktat på middagsreviret. Att nån skulle äta sen eller före var otänkbart, i alla fall inte så länge familjen var mer töjbar på nåt vis. Lite senare fattades någon nu och då på grund av naturliga skäl, men det har vi fått vänja oss vid.

Jag är dessutom köksdiktator, som jag sagt förr. Jag lagar mat. Punkt slut. Skulle någon mot förmodan glömma att meddela sin sena ankomst eller frånvaro får man soppsleven i huvudet. Det gäller alla - oavsett ålder. Tro nu inte att mina barn går ut i livet som köksanalfabeter bara för att jag härskar över spisregionerna. Nejdå, när dom flyttar får dom en stekpanna i present och en kokbok till jul. Och glada lycka till-rop som inte har så mycket med kokkonst att göra som med middagsträffar, det som är viktigt!

Ingen av kidsen har klagat. Med förtjusning kan jag i stället konstatera att samtliga lagar mat och en gillar att skämma bort sin flickvän med mammas räkgryta. Hoppas nu bara att alla också minns hur viktigt det är att alltid ha servetter och levande ljus om det så bara är torsdag och fiskbullar och ketchup. Allt för att förgylla den mumsiga lilla stunden!

Så - hur kan man INTE äta middag ihop?

Inte ens under semestern slutade hon att fösa ihop
sin familj till ett möte om aftonen...

//E.

Om proceduren att "jula av". Och jula på?

Jula av?

Innebär det då att man innan har julat på? Eller julat fram?

Själv gillar jag hellre ordet julgransplundring. Det låter barnskratt, godis, lekar  och fest. Åtminstone har det varit så hos oss då vi passat på att fira två grabbars födelsedagar och slagit ihop allt till ett jätteparty. Tidigare, ja, inte nu. Nu bara plockar man bort julsakerna och försöker allt som går att inbilla sig att man ser att det är trettiofyra minuters mer dag.

Denna jul var som sagt rätt ovanlig på Slingervägen. Vi kom och gick och det var ingen ordning. Men jul blev det och alla verkar nöjda. Och nu har jag införskaffat nya köksgardiner i grönt och gjort en smärre omöblering i vardagsrummet så att vi ska tycka att det är trevligt att avjulifiera hemmet. Fast det är ju som det är när man plockar bort tomtarna. Det är en känslosam procedur. Jag samlar tomtar och med hjälp av alla egenhändigt tillverkade alster av barnahänder genom åren så har jag en imponernade samling nu. Det blir tomt. Det ska jag bara säga.

Hur det nu var så upptäckte jag att det gick ovanligt fort att ta bort julen. Konstigt, det tog bara en timme. Något måste fattas, förutom de hemgjorda. Och det var då jag upptäckte att de allra största tomtarna inte varit med. Hur har nu det gått till? Allt kan ju inte vara upp och ner bara för att tre av fyra ungdomar saknades över jul. Jo, ta mej sjutton hade jag inte missat de fem stora. Var i hela friden var dom??? Dessutom hade jag sneglat upp emot taket och tänkt att alla smällkarameller som ska hänga där mellan rum och hall inte fanns i år. Och raskt tyckte jag mig minnas att de 23-åriga smällkaramellerna fick vandra vidare förra julen och att jag nog hade tänkt att skapa nya på all min fritid före jul mellan betygssättningar och omdömesskrivande, eftersom jag älskar att pyssla!

Nå, pyssel och betyg går icke ofta hand i hand så jag lade ner projektet och tänkte modigt att det blir jul ändå. Och David är ju på andra sidan jorden och han brukar vara den som bryr sig mest. Åtminstone hörs han mest. Och därför gjorde jag också en liten revidering i tomtespridningen i huset och packade varsamt tillbaka några av de dyrbarheter som ungarna skapat. Tänkte att jag måste förnya något i alla fall. (Modigt igen!) Så visst, ett par saker färre var det ju.

Ja, nu till avjulningen. Tallen kastades ut trots att den var så vacker som aldrig den och tomtarna packades ner och den skrumpna hyacinten fick gå i sopgraven. Ajöss med julen. Då hände sig det underliga att när jag släpade in lådorna i förrådet upptäckte jag en hel banankartong med julsaker som jag bara inte öppnat. Va? Hur kunde det ske??? Där låg stora tomtar, broderade julbonader, stora ljusstakar och julkrimskrams i allsköns röra. OCH smällkaramellerna!

Jag kastade mig ner till maken och snyftade att jag blivit minnessvag och behövdes tas in på utredning. En hel jullåda ouppackad! Jag hade till och med flyttat på den för att få fram jultallsfoten. Elände! Men maken bara såg på mig, luttrad som han är, och sa att allt hade ju gått bra ändå. Och inte trodde han heller att hans hustru måste utredas. Fattar han inte att det är katastrof?

Håhåja, ja, säger jag bara. Nu har jag gjort om i förrådet. Ställt lådorna i ordning med innehållsförteckning på. Låda ett, advent, låda två, lucia, låda tre... Ifall nåt skulle hända mig menar jag. Och i ett par nya fina lådor med silkespapper ligger de hemtillverkade tomtarna med sina speciella karaktärsdrag. Det säger jag bara, det finns inga som sprider sån julstämning som dessa så nästa år blir det hedersplats igen. Och smällkaramellerna ska upp och det ska vara ordning igen. Och det ska ta en halv dag att jula av. Minst.

Alla dessa dagar....

...som kom och gick / inte visste jag att de var livet.

Jag citerar Stig Johanssons dikt "Förlusten". Det var några ord som dök upp när jag nu skannat ner minnen ur alla våra album. Jag hade tänkt, åtminstone i mina vildaste fantasier, att jag skulle skanna alla foton för att spara mer säkert nu när tekniken gått framåt. Sen insåg jag att det skulle ta ett par veckor. Heltid. Och det kan jag ju ha som hobby som pensionär, kanske. Mellan hojresorna jorden runt, alltså.

Nå, jag bestämde mig för att skanna de viktigaste bitarna ur barnens liv och några guldkorn här och var. Det blev betydligt mer lätthanterligt. Samtidigt kom det för mig: har vi gjort allt detta? Har jag varit med om allt detta? Var det så här det var? Såg det ut så här?

Och det var då jag tänkte att alla dessa dagar, det är naturligtvis livet. Sen kan jag inte alls säga att jag känner något som helst samröre med titeln till Stig Johanssons lilla dikt. Det är ingen förlust. Tvärtom, jag blev bara ännu rikare när jag blev påmind om allt som hänt som jag haft förmånen att uppleva, trots stora sorger. Men det är tyvärr också en bit av livet och jag kan faktiskt få minnas guldstunderna med nära och kära som inte finns med längre.

Foton har stor betydelse för mig, jag har alltid fascinerats av foton. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände strax före och efter och bakom kameran, till exempel. Timmarna jag tillbringat uppe i mitt lilla rum har inte bara handlat om att skanna och sortera, det tog minst lika mycket tid att fundera över olika saker som hänt i livet, som vi gjort, där vi varit och vad som sagts.

Det är kul med minnen, trots att jag inte ännu betraktar mig som lastgammal. Alla dessa dagar - det är ju livet. Märkvärdigare är det inte.

//E.