Nu kanske...

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....

//E.

Rapport från en sofftransport

"Kan ni komma med soffan?"
"Självklart, vi brukar köra soffor!"
"Fint! När?"
"Snart. Typ fredag eller så."

Våren i Oslo. Vi såg framför oss försommar, sol och någon timme på uteservering i Grünerlykka. Glass på Aker Brygga och en promenad på Operahusets terasser. Klart att vi körde soffa. Precis som vi kört säng till Boden ("kör inte på nån älg för jag vill inte ha nån blodig säng - den va dyr") eller transporterat ett halvt hem i en husvagn till Luleå ("hur fan fick ni in allt?") eller kört runt med soffor mellan Myrorna i Luleå och lägenheter i Boden ("jag har en kompis som behöver en soffa, kan vi skjutsa dit den också?") Imponerade söner står stumma inför vårt åkande land och rike runt och lovar dyrt och heligt att köra våra soffor och sängar den dagen vi ska på hemmet och icke längre kan köra bil.

Deal! säger jag bara.

Utsikt från en soffa i Oslo

Resan till Oslo gick genom både Dalarna och Värmland och solen lyste på oss hela tiden utom i Noppikoski för där regnar det jämt. Då vi var små och alltid åkte till Dalarna på sommaren fick vi lära oss att Noppikoski är en synnerligen oaptitlig liten håla.

"Skulle bilen stanna här skulle jag faktiskt bli rädd!" sa alltid modern varje år då vi passerade vägskylten och kiosken mitt i finnmarken och därmed var detta planterat för tid och evighet i våra sinnen. I varje fall i mitt. Så pass allvarligt att då min sextonårige rebell och hans polare satte av i EPAtraktor på äventyr till Leksand, var det Noppiskoski mina varningar gällde.
"Tänk om EPAn stannar i Noppiskoski!" sa jag gravallvarligt.
"Och?" svarade han säkert och sen drog dom.

Nu passerade vi finnmarken med soffa på taket utan missöden. Den här gången också. Noppiskoski var stängt.

I Olso var det sommar. Frukost på kvarterspuben och glass på Aker Brygga och....då ringde ungen som fått sin soffa.


"Hallå! Kan vi fara på IKEA? Nu när ni har bil och allt!"



Som sagt. When I get older losing my hair many years from now...

//Eva.



På plats i soffan. Hmmm, vad kan vi mer behöva..?



PS. Vi for inte genom Noppiskoski på hemvägen. Och i lasten hade vi ett vackert soffbord från IKEA som en annan unge passade på att shoppa med sig hem. Vi samlar flyttpoäng, jag och maken. 



 











Nej, jag kan inte vara utan...

Jag kan inte vara utan skrivande och utåtriktat svammel om min värld. Jag gillar när livet galopperar runt mig och det börjar det göra nu igen. Månaden har för få dagar, maj är här och det är min absoluta favorit alla kategorier.

Hojen är på plats, björkarna har slagit ut men konserverats en aning (tacksam för kylan!)  och ungarna ser till att berika vårt liv med alla påhitt. Kvällarna är långa och det är lätt att glömma bort att gå och lägga sig och det är fantastiskt att vakna till fågelkvitter i syrenhäcken och med solen stickande rakt i ögonen. (Skulle aldrig falla mig in att mörklägga sovrummet på sommaren!) Och framför allt: sommaren är späckfull av resor och upplevelser. Kamerabatteriet laddat och ryggan packad. Alltid. Så vill jag ha det.

Jag pratade med min bror på morgonen. Han har ett kul jobb, tycker jag, då han just nu åker runt i Sverige och plåtar. Vi kom i samspråk över vackra platser i landet, värda att se, bevara och reflektera över vem som bor och lever i slott och kojor. Jag gillar det. Att åka runt och plåta, även om jag nu inte är fotograf. Men en del vyer gör sig själv och det är minnet som räknas när jag sen tar fram bilderna. Vi pratade om Västgötaslätten och hur fantastsikt det är med ett så utplattat landskap. Sen kom jag att tänka på 400-mila för två år sen (jesses, TVÅ år sen???) och hur det var när vi tog oss över gränsen ovan polcirkeln från Sverige till Norge. Jag lovar - det fanns minuter under färden då jag hukande längtade till Skåne eller nåt, då fjällmiljön var så hisnande att det tog andan ur mig och jag undrade om bromsarna skulle hålla när vi skulle nerför fjället och rulla mot fjordarna... Precis som första gången jag såg Vättern i månljus från Motala strand och trodde att jag var på charterresa till Medelhavet. Helt overkligt. Men upplevelser som för alltid fastnat inom mig och berikar mitt liv och min fantasi, inte minst.

Som sagt, kamera och rygga laddad. Mer bilder till min blogg. Återkommer snart med rapport om livet.

/E.

Bloggen ligger nere för tillfället.

Besök gärna Enhenna, så länge.
Vi ses! Kram.

Oinspirerad eller bara för lite tid att tänka..?

Visst,  jag tar vara på livet än - lita på det. Från nu fram till augusti är det proppfullt med roligheter. Jag har det äckligt bra. Jag vet. Jag har bara lagt all energi någon annanstans i ett annat flöde. Tiden går åt till målande i olika former, skrivande i andra forum och sen helt enkelt ett sjujäkla jobb med Thomas lägenhet och med svärfars hus. Vårt eget står på sparlåga. Gardinstängerna ligger på golvet sen en månad tillbaka och dammsugaren i källaren är trasig sen före jul. Vilket betyder att källaren är dammig och att gardinerna i vardagsrummet ännu är för långa för jag vill inte sy upp dessa (eller häfta upp med häftapparat) eftersom de nya gardinstängerna kommer att sitta högre. Jaa, där ser ni, fasen va trist, har hon inget bättre att skriva om?

Joo, kanske att jag hittade mig själv på ett foto när jag googlade på Östersund där det står att min livskamrat fortfarande får mig att le. Ja, det är ju så sant, annars skulle jag inte ha honom som livskamrat, så klart. Men mest beror det på att familjen alltid haft en viss fallenhet för galna infall av varierande storlek och betydelse. Det får mig att le. Alternativt asgarva.
Maken: När ska jag va ledig i sommar tycker du?
Hustrun: Tjaa, när du vill, jag har ju sommarlovet, så...
Maken: Jag tänkte på Lelles på Gotland, kan man få in det i semesterplanerna?
Hustrun: Hinner vi? London några dar i juli. Sen vet man ju inte om budgeten räcker längre. Men jag vill absolut fara till Norge en liten sväng ifall båda grabbarna ska jobba där.
Maken: Ja? Och? Ifall vi är på Gotland är det ju nära till Oslo och Stavanger. Man bara blåser över, gjorde vi ju ifjol. Fast åt andra hållet. Tält och nudlar. Billigt.

Jisses, efter år av blöjbyten och skjutsar och grillkorvsutflykter kan vi väl få göra galna saker. Och skratta åt det. Inte vet jag hur det här går. Men en sak är säker - vi är bra på att leva när det är ljust och att gå i ide när det är mörkt. Som yrvakna höns vimsar vi runt i kartboken och bland hojsajterna för att hitta nya vägar och nya äventyr så fort det våras ibland bergen.Det gäller bara att ta sig fram. Och ha lite kul.



//Eva

Rapport från fiket.

En konferens på eftermiddagen som jag ensam skulle gå på erbjöd möjligheten att äta lunch ute. Mitt på dan en sketen torsdag i mitten av mars är det rätt intressant att se vilka som rör sig i staden. Det var ett tag sen, nämligen...

Tidsnöd innebar att mitt val av lunchhak blev en aning snävt. Inte lämna stadskärnan, alltså. Närmast konferenslokalen fanns två ställen att välja på, varav det ena råkade vara en gammal populär samlingsplats i olika perioder under mitt liv, Törners. Ja, då för tiden var det minsann inget lunchhak, det var ett fik rätt och slätt. Numera räknar man väl detta palats (för dom har ju byggt ut uppåt och hitåt och ditåt) som en restaurang fast det fortfarande låtsas vara fik. Alltså stegade jag in och fann till min kolossala förvåning att det var tomt. I alla fall vid första anblicken. Jag kunde alltså lugnt beställa rökt lax med rödbetor, fetaost och mangodressing. (Jo, minsann, hon vräker då i sig...)

Jag kunde konstatera att saker och ting förändrats eftersom jag inte hittade kaffemaskinen och därefter inte förstod hur man skulle få ur densamma lite kaffe. Som en mossig gammal kvarleva från den urgamla fik-tiden gick jag tillbaka till disken och frågade den unga snärtan där bakom hur fanken man fick sig lite kaffe. Hon studsade fram och tryckte på en knapp och jag tänkte att hon inte hade en blekaste aning om hur många gånger jag varit där och fikat. Låååååååångt innan hon ens var påtänkt, sådeså. Men jag sa inget. Styrde bara stegen mot de inre regionerna. Där var dom! Alla!

Åtta barnvagnar parkerade hipp som happ barrikaderade den ljusare avdelningen. Fem av dessa vagnar var avsedda för tvillingar! Lugnet bredde ut sig inom mig - allt var som vanligt! Så här skulle det ju se ut. Annars var det inget Törners. Jag kryssade mig fram mellan vagnar och overaller och ormade mig ner bakom ett bord. Här skulle njutas och minnas! Ensam. Vilken lyx! Inom mig såg jag otaliga Törnersbesök med liggvagn, tvillingvagn, sulky och till och med skrinda. Vi har minsann varit med och barrikaderat och blockerat, det är meningen. Jag minns förtjusningen hos oss (och händelsevis en och annan gammal snäll tant) när vi kunde släppa lös fyra stycken från selar och åkpåsar. Fyra stycken Killevippsugna fikamonster med bakelse och saft i blick. Oftast inte utan medföljande mormor eller farmor som hystade upp stålar och köpte ett par omgångar av allt som de guldlockiga små pekade på. Som kronan på verket efter allt fikande skulle någon bajsblöja bytas också och atmosfären var hur gosig som helst på detta prakteldorado för oss småbarnsföräldrar. Efter en stund kunde man luta sig bakåt och sörpla sitt eget kaffe och hoppas att ingen  av de färdigfikade gullungarna smetade smörkräm på någon gammal päls eller pillade ner tårtgarnering i tantväskorna som stod lite obevakat under borden ibland. Jaa, det var tider, det!

Medan jag satt där och tuggade i mig laxsalladen kunde jag bara konstatera att barnvagnsparken tillhörde ett gäng pappor som jämlikt fördrev delar av föräldraledigheten på fiket. (När jag var föräldraledig sölade man fika med andra morsor i sandlådor på granngårdarna en sketen torsdag och fikade på fiket på lördagarna med barnens far....) . Tja, saker förändras, trots att Törners ännu erbjuder småbarnsföräldrar en oas. Inte bara kaffemaskiner och lunchrätter, besökarna har månne också förändrats. Inte såg jag en enda liten tant med päls. Ingen farbror med tidning och räkmacka. Inga studenter med latte och knäckbakelser heller. Nää, det var nog bara jag som stod för tantbeståndet denna torsdagslunch. Och inte en endaste liten unge vågade sig fram för att pilla ner en halväten liten sockerkringla i min handväska....

Men en sak är säker - saken behöver undersökas närmare så jag tror att jag ska ta tjänstledigt en torsdag i april och spionera vidare på vilka som går på fiket.

//Eva

Tankar under bordet.

Idag ser jag på mina grabbar som spacklar och målar i det som snart ska bli yngste sonens egna hem. Jag gläds med honom och minns mitt och makens första hem. Och hur vi spacklade och slipade.

Maken, eller då var han ju inte äkta utan bara fjås, kommenderade oss själva att helspackla sovrumsväggarna och det gjorde vi. Under tiden han var borta på ett resejobb kommenderade jag vidare en tillfällig tjejkompis att slipa med mig. För hand. Med kloss. Helt sovrum....

Underligt nog ville hon inte vara med mig mer än två kvällar och försvann senare från stan. Kanske minns hon än hur hon hamnade i ett slipdammsinferno tillsammans med en energisk brud som ÄLSKADE jobbet för det var vårt blivande hem. Sen fick vi veta att det var totalt onödigt. Det hade nog räckt med ett par prickar spackel över några skruvhål. Men strunt i det, vi smällde upp en underbar knallgrön tapet från golv till tak och förresten på snedtaket också, när vi ändå höll på. Sen sov i vi i en grön dröm.

När sonen skulle välja tapeter föreslog jag försiktigt, (man vill ju inte påverka), grönt. Tänk - han nappade direkt! Lindblomsgrönt, dock, inte knallgrön.

Nu är dom där borta och pysslar, han och brorsan. Storebror tänker flytta tillbaka till Oslo, meddelade han så snart han dök upp från sin äventyrsresa. Men innan dess får vi njuta av att ha honom hemma ett tag. Det är gott. Ännu godare att veta att vi kan åka till Norge på hojtrippen och att Londonresan är beställd. Skönt. Särskilt som jag känner mig överkörd av en bulldozer....utan att förså varför. Men det kanske klarnar. Hejsvejs,

//E.

En bild säger mer än tusen ord ibland.

[ett svärord] skulle man kunna dra till med

Att ta fram något så ovanligt som en tillskärarsax och ett måttband är nästan oöverkomligt för mig - ändå gjorde jag det för ett par timmar sen. Jag hade ett uppdrag, tyckte jag, i att pimpa husvagnsinredningen med nya gardiner. Vi är ju ändå där ibland och det vore väl för trist att inte omgiva sig med vackra färger när man vill kreera, (kommer från  latinets creáre i betydelsen "skapa", bra ord att utnyttja vid tillfälle).

Kreera är just vad jag brukar göra där, blandat med lite husmorsgymnastik, för kommande äventyr på asfalten. Ja, precis, nu blir det husmorsgymnastik resten av mitt liv framöver. Fan, säger jag, som inte får svära för modern. Men nu är det befogat: F A N! Så fort jag sätter igång med saker som har med muskler och leder att göra så skiter det sig. Resultatet denna gång är en inflammerad muskel i axel. Nu vet jag vad det innebär att vara enarmad. Vänstern (som tur var inte höger) har hängt livlös rakt ner och vid minsta försök att lyfta denna har en knivspets körts in i axeln och grävt omkring. Åtminstone har det känts så. Drogad igen, alltså. Inte kul.

Nå, jag haver ju sportlov och behöver inte sörja arbetsdagar som gått till spillo. Det är väl viktigt? SPORTLOV, hörde jag nån inkompetent person säga i radion, då ska man SPORTA. Jag stängde av skiten och hällde upp kaffe med tillhörande lussebulle (hatar semlor!) och la upp fötterna på bordet. (Sist jag satt så fick jag ryggskott...). Alla vi som VILL sporta och så går det åt skogen, då? Morrande över förlusten av lediga kreativitetsdagar satt jag och funderade på om jag eventuellt skulle dränka mig eller så. Styrketräning för några hundratal mil på hojen är ju livsviktigt för tusan. Kanske eventuellt för mitt välbefinnande i övrigt också, men det är underordnat. Sommaren hägrar, maken har beställt prylar och mekandet kan börja. Och vad blir det då av mig om jag likt en sillmjölke fortfarande sitter med fötterna på bordet och fikar?

Ja, hur som helst, vad har detta med saxen att göra? Jo, i morse kunde jag röra min arm lite till och kände mig nästan smärtfri, så tyghögen skulle bort, likaså den förhatliga symaskinen. Konstigt, men min ovilja till sömmandet är näst intill oöverstiglig. Men att skapa något nytt kan innebära ett annat välbefinnande och då kan det kosta ibland. Alltså, symaskin stånkades upp på köksbordet (den kommer icke in i Eva-rummet!) med min friska arm och de tillklippta gardinerna lades fram. Höstlövsfärgade, retromönstrade, underbara....
EN gardin blev klar, sen gick symaskinen sönder. Ridå!

Fattar ni kopplingen? Ska till att sy - symaskin sönder. Ska till att styrketräna - muskel sönder. Jaa, det var mitt lov, det. Jag hade som sagt en del planer. Å andra sidan är jag mycket flexibel och ska nu inte sörja allt för mycket. I går tog jag mig till en vän och vi pratade en hel del om konstnärliga påhitt och hantverk, det vi inte kan vara utan. I hennes hus finns massor av fina saker och stoff till nya påhitt både när det gäller text och bild, så LITE bra mår jag allt, trots fadäsen med axeln och humördippen. Och efter det kändes det rätt att ta fram saxen och måttbandet, sova en natt (på höger sida med armen uppallad) och sen sätta igång med klipp och söm. Dessutom händer nu detta: jag ska glädja min svärmor med ett besök. Jag tar vägen förbi Skidstadion så det blir ett par kilometers husmorspromenad till henne i stället för tvärs över gatan, typ, lånar hennes symaskin på plats medan hon kokar kaffe åt mig och så syr jag gardinerna och sen så går jag hem till mitt fina hus och funderar med gott samvete ut nästa sak att kreera.

/E.

Hur man planerar sin tid

Sitter i Hovde och planerar min ledighet:

1. Sy saker (belönas med shoppingtur på stan där jag får välja vad jag vill i Hobbyboden).
2. Städa köksskåp (belönas med att jag får sitta 4 timmar i korgstolen och sippa ett glas rött vin medan jag läser den nya boken).
3. Stryka hela tvättkorgen (belönas med 2 timmar på relaxen på badet inklusive salladslunch).
4. Skriva omdömen i svenska (belönas med skidtur på sjön HEMMA med kär kamrat).
5. Gå igenom chiffonjéns alla lådor (belönas med skrivardag utan avbrott, inspirerad av gamla texter, foton, barnböcker, dagböcker och kärleksfullt "fritis"tillverkade presenter av gullungarna).
6. Skura stora blå mattan med såpa och borste (belönas med dagstur till skrivarvän för inspirerande babbel över medhavd lunch).
7. Röja i hobbyrummet och bestämma mig för vad det ska heta: Hobbyrum, Målarrum, Mitt rum, Gästrum, Där uppe, Hålet-i-väggen, Eva-rummet..? (belönas med att jag får måla klart väggen bakom sängen).
8. Städa alla garderober och köra bort löjliga kläder (belönas med lördagsförmiddag på stan och sen pubbesök).

Det var den veckan det. Återstående dagar av min ledighet äro alltså planerade i detalj. Sa jag att det spelar ingen roll om jag börjar med belöningarna?

Åtminstone tänker jag börja med att måla klart väggen i...i...tja, vi säger väl Eva-rummet, så länge. Det är inte många förunnat i vuxen ålder att klottra hejdlöst på tapeterna. Det är i alla fall vad jag har gjort. I ett par varv. Nu senast rev jag sönder alla mina akvarellkladdar och klistrade upp dessa fläckvis. Efter en stunds betraktande målade jag över det mesta med en hel låda akrylfärg. Jag undrar vad jag fick utlopp för? Det är sånt jag går och funderar på ibland - jag erkänner det gärna. Under allt detta vilar även en tidigare gigantisk akrylmålning av ett fantasilandskap. När huset renoveras av nästa ägare eller kanske rivs om femtio år kommer man att fundera på vem som gjort detta. Schizofrent, kommer man att säga.

Jag har fotat av väggen för ert höga nöjes skull och för min egen dokumentations skull och redigerat en del för framtida bruk. Kluddat på vägg och kluddat på dator. The same shit.

Som sagt. Nu ska jag åka hem och börja avverka min lista på ledighetsaktiviteter, om jag nu kan övertala min man.
- Att göra på ditt lov? Jag tror jag lämnar dig här! sade han barskt och omtänksamt. (Han har ingen aning om belöningslistan. Fniss.)

//Eva

En unge till hoppar ur boet....

 Oj. Nu ska han flytta, han som bor där nere och som vi inte är vana vid att han försvinner så väldigt långa stunder åt gången. Det innebär att huset tömts på ungdomar, nästan, och jag själv uppmanade maken i veckan att packa sina saker.

 

-Vi drar! sa jag och menade att vi absolut inte kan bo kvar en dag till utan ett hus fullt av

unga människor som förgyller måltider, soffor och väl intrampad gångstig till kylskåpet.

Maken, som ofta är mer sansad än sin spontant hetsiga äkta hälft, tyckte att vi kan vänta ett par veckor till. Typ. Och jag är ju rätt flexibel och snäll, så ok då. Men ändå. Detta hus utan unga, vad är det för miljö?

Vi flyttade in för 13 år sen. Den äldste var då just 13 och skulle inviga kåken med övernattning i sitt tänkta rum. Med fanns bästisen, förstås. Rummet som valts av sonen, efter noggrant övervägande, låg i källarvåningen innanför gillestugan. Vi tyckte det var en kul idé, det var ju viktigt att ungarna kände sig hemma så snart som möjligt och vi släpade glatt ner sovsäckar och luftmadrasser.

Natten förflöt lugnt, vi hemma i lägenheten som mer såg ut som en loppmarknad med lådor överallt och sonen och kompis i ett ödehus en dryg kilometer bort. Morgonen efteråt meddelade två skärrade grabbar att det spökade i kåken och att dom minsann inte tänkte bo en dag till. Eller natt. Sen drog dom väl nånstans för att fika saft och bullar eller nåt. Vi övriga fortsatte packa och jag funderade en stund över spökena och tänkte att det var synd att våra frön fötts in i en lägenhet med alla ljud som finns där av grannar och ogrannar. Själv är man ju van vid knäppningar i tomma träkåkar med panna som slår på och av och slamrande ventiler…

Nåja. Det blev ju bra, spökena försvann snabbt när alla ungdomar tog plats, två nere och två uppe och vi i mitten med en fasansfull vakthund (RIP, doggen) och för övrigt ofta översovande polare. Man har känt sig rik många gånger, det kan jag säga, när skohyllan svämmat över då man tassat upp en söndagsmorgon och passerat hallen på väg till kaffepannan. Tiden i ett hus fullt av livsenergi och glädje, men också krig och fred, har varit fantastisk under sin storhetstid. Nu har detta utarmats på ungdom. Allt i sin ordning, så klart. Men ändå…

På något vis har huset blivit tonårshuset. Vi tillbringade konkret tonårstiden här. Ja, inte vi, jag menar ungarnas. Nu är alla mer eller mindre på väg och vi kan ju lika gärna tälta, jag och maken. Vi ska ju ändå snart åka jorden runt så varför inte börja planera rent praktiskt också? Tält, varmkorv och läsning av lokalblaskan på biblan borde vara ett alternativ till besparing inför det som komma skall. Familjeprinsessan finns kvar, åtminstone har hon sin adress här, men har man en fästeman så har man, och då huserar man där man är i fred, dvs inte hemma….

Håhåjaja, som morfar skulle ha sagt (tror jag). Vi får se hur det blir. Fader och son får frossa i möbler och tapeter hela morgondagen och själv ska jag pyssla med nåt och tänka på hur det var när jag flyttade första gången till en källarvåning tio mil bort utan mobil och facebook och modern hoppades att jag skulle dyka upp till helgen. Det var tider, det.

Livet trallar vidare, hörni.

//E.