Fårö

Lördagen, för snart två veckor sen (VAR tar tiden vägen???) tillbringade vi på Fårö. Jag hade inga som helst förväntningar eller aningar eftersom jag ännu var i "var-är-jag?-fasen". Det vill säga den fas jag befinner mig i innan jag landar i ledigheten. Jag fattade ju knappt att vi var på Gotland. Och här skulle jag ju gärna infoga en smiley om jag använde chatspråk i bloggen.

Alltså. Fårö. Vad tänkte jag? Ja, Ingmar Bergman, tungsinnighet, mörka skyar, karga stränder, raukar och kanske ett och annat lamm. Med ett ryck på axlarna och förhoppning om ett bra lunchhak (i första hand!)åkte vi över med färja. Det var vi och fem till. Typ.

Vi tvärstannade genast på Ebbas lunchkrog för att stärka oss inför rundturen. Åt indiskt och välkryddat (inga gotlandsspecialiteter här inte!) och sen åkte vi på vinst och förlust. Vi tänkte runda ön. Solen gassade de minuter vi hoppade upp på hojarna och startade, så vi bara åkte dit solstrålarna pekade. Åtminstone så länge de fanns.

Hur var det? Ja, jag tror att bilderna får tala för sig själva.





Fårö fyr



En gotländsk gård, Fårö

I närheten av Langhammer

Helgumannens fiskeläge

Nantens stuga och kvarn

Vid fyren

Visst är det fantastiskt? Vi hade alla väder som fanns och som synes stannade vi gärna en längre stund allra längst upp på Fårös norra del. Väl värt ett besök till. En annan sommar...
//E.

Promenad i parken

När det blir så här fina, varma sommarkvällar blir jag rastlös. Det blev jag när jag var en flicksnärta på elva-tolv också. Då satt jag i fönstret på vårt rum, det jag delade med mor och bror och tittade ut med nåt sorts skumt vemod och ville bara springa nånstans. Inte hemifrån för alltid, men bara springa iväg ut i skogen, ner till sjön eller bort till Böle eller var fasen som helst. Det var som om världen låg och vilade och väntade på något.

Lite så är det nu med. Det är bara det att nu säger jag till maken att vi ska gå ut, åka en biltur eller tar hojen och kör längs vattnet. Oftast är han med och gör mig sällskap. Men han vet nog inte att det är den där sommarkvällsrastlösheten som kryper i mig.

I går kväll var en sån kväll.
- Vi sticker ut och fotar, sa jag.

- Bra idé, sa han (som egentligen hade tänkt betala räkningar ) och så for vi bara ner till Badhusparken. Det blev ingen promenad till Frösön denna kväll, annars är det en favorit ifall Svenssons fik är tillgängligt, utan vi blev kvar i parken och glodde på sommaren. Då såg jag att någon pyntat "Far och son", statyn som står vid vattnet. Av någon anledning blev jag glad och varm i hjärtat och delar därför med mig av detta lilla uppiggande och oförargliga tilltag.

//E.

Anledningen till Gotlandsbesöket...

...var inte bara att se Gotland - det var ju dessutom en av de största mc-träffarna i Sverige. Lelleträffen i Visby. Den som vi tänkt (önskat) besöka i ett antal år men den har alltid legat på fel tid inom våra möjliga ramar, så att säga. Programmet har alltid skyltat med provkörningar av olika hojar, olika utflykter, tävlingar, banor...allt. Och så klart även party på kvällarna. Men man kunde alltid välja att bo på en mindre livlig del av campingen. Kneippbyn var abonnerad för träffen.

Vi tänkte oss en mindre livlig del då vi ser oss som seriösa bajkers som vill njuta till tusen av livet på hojen vilket inte alltid inkluderar party 24-7 . Men tyvärr - garantierna för detta fanns inte längre. Visade det sig.

Utsikt från tältet

Nå, vi är rätt fredliga och tänkte att några dygn med partysugna bajkers kan vi stå ut med. Så vi slog upp tältet i gassande solsken, åkte in till stan och köpte god middag och slog oss ner i solen utanför tältet med kulinesserna. Åt middag med sol, hav och värme och varvande hojmotorer på behörigt avstånd. Sen bestämde vi oss för att sova ut innan vi tog oss an Gotland ordentligt.

Sova? Jo, det fick vi göra fyra dagar senare. Efter Gotland. Partajandet visade inga gränser och inte heller påhittigheten då det gällde att partaja ordentligt. Lyckades man slumra till väcktes man abrupt av varvande motorer på kul, fyrverkerier i tältet bredvid, allsång i femton versioner (olika låtar), disco på tre ställen (olika låtar), testning av falsetter, pisstävling bakom vårt tält, gräl och förslag på lösningar på dito gräl. Vi insåg att vi hamnat i grytans mitt, så att säga. Men att flytta tältet var inget alternativ, vi hade köpt ett paket. Bara att gilla läget alltså.

Maken öppnade moteld med Thore Skogmans Surströmmingspolka vid sjutiden varje morgon när festligheterna hade övergått i snarkande, men tyvärrr uteblev reaktionerna från granntälten. Inte ens då vi höjde volymen avsevärt med Rosen av Arne Qvick. Vi provade att sjunga med som man gjort natten innan (olika falsetter, alltså, inte svårt) och då till och med polisen lyste med sin frånvaro i vårt oväsen insåg vi att vi var i laglöst land. Några fyrverkerier hade vi tyvärr inte, då vi inte räknat med det, och det räckte inte med att stampa på uppblåsta, urdruckna Festistetror så det small. Vi förstod att vi var tvungna att göra Gotland på egen hand. Nattmarodörerna hade slocknat och vi var ensamma.

Almedalen

Ringmuren

Visby

Ringmuren

Från hamnen



En av många ruiner i Visby - St Lars kyrka

En del av ringmuren på kvällen



Jungfrun - rauk vid Lickershamn

Lickershamn

Våra färder på Gotlandsmark var fina - inte tu tal om det. Trots att vi gäspade mer än normalt. Det regnade mest hela tiden och vi kryssade fram i regnställ och glatt humör, tror jag. Men vägarna var som gjorda för oss och andra som gillar att köra hoj och gästfriheten kändes stor.

Jaja, vi kanske är för gamla för stora träffar med tusentals mc-åkare. Men i alla sammanhang finns det olika klientel och jag undrar vad man vill med sitt intresse? Ja, det är säkert väldigt olika. Åtminstone tror jag att vi sett alla sorter men inser att vi som uppskattar långåkning på bekväma maskiner var i minoritet. Åtminstone hittade vi inga förutom ett par dalmasar som verkade vara i vår kaliber. De som mest utmärkte sig var allt från stöddiga tjejåkare i dyra mc-outfits som inte räcker för en pissig regnskur till skränande herrar i 40-årsåldern som i flock tävlade om vem som kunde varva högst och svina mest. Ja, där fick ni!

Trots min leverans av smaskig komocka till somliga kan jag bara säga att det var fantastiskt kul att åka till Gotland och jag vet fortfarande hur jag ska ta vara på livet - och det är viktigast för mig. Det finns massor av guldkorn att berätta om. Återkommer med Fårö! Wow!

//E.

Sommarlov och semester och Gotland och väder och tid att landa.

Besynnerligt - jag har ännu inte funnit lovkänslan. Det trots att vi redan avverkat en tripp, planerad sedan i vintras. Fast när jag ser tillbaka så inser jag att jag inte haft tid att tänka på sistone ens. De sista två månaderna har varit synnerligen turbulenta och jag ser inte att det funnits en enda sak jag kunnat välja bort utom att skriva, rita och läsa. Behöver jag säga att även motorcykeln stått stilla och det kändes lite ruggigt inför Gotlandsturen att inte ens ha kört 25 mil innan.

Jag måste säga att för varje vecka som går blir jag mer och mer övertygad om att det är livsviktigt med tid för reflektion och eftertanke av det som skett. Någonstans hörde jag att det behövs en halvtimme varje kväll i absolut stillhet då man går igenom dagen och låter hjärnan hinna sortera och värdera. För min del brukar det räcka med några rader i en anteckningsbok för en reflektion. Men även dagboken är tom. Det snurrar olika fort i livet, det är då ett som är säkert. Så här tror jag inte det blir på länge igen. Hoppas jag.

Nå, Gotlandsresan - den packade vi till i blindo i två timmar efter varsin extremt lång arbetsdag ända in i det sista och sånt straffar sig ju på olika sätt. Till exempel som att jag hade packat tre gånger så mycket kläder som jag behöver men ingen madrasspump. Skratta inte. Det var bara EN detalj av viktiga saker som vi glömde. Och varför alla dessa kläder? Jag brukar minsann få plats med tre veckors packning i en necessär. Nästan. Åtminstone är det vad jag brukar säga till vissa vänner som också åker runt på två hjul ibland och vill ha halva garderoben med...

Ja, nu var vi borta i en dryg vecka. Jag förväntade mig att sommarlovskänslan och semesterruset skulle komma när vi lämnat länsgränsen men den ville inte visa sig. Regn och rusk följde i våra spår och vi kände oss som Michelingubbar där vi tunga av rustning och regnställ tuffade fram i Hälsingeskogen. Rutten var "Rakaste-vägen-till-Nynäshamn-med-smarta-stopp-för-mat-bensin-och-vila" inprogrammerat i GPS fast med mc-kartan och vanliga vägkartan som backupar. Los, en plats Gud glömt, tyckte vi var en bra början. Där kan man pausa och käka nåt, resonerade vi. Det måste ju finnas en korvkiosk i alla fall. Så mycket annat hade vi inte väntat oss. Men icke. En liten ICAbod hade öppet och maken gick in för att höra sig för om var man kunde få sig lite krubb.
"Nej, här finns INGENTING", hade den uppgivna kassörskan meddelat med darr på stämman, vilket också mycket riktigt stämde in på ort och ställe. Dessutom försvann all civilisation för ett bra tag där i gränsen mellan Hälsingland och Dalarna i Finnmarken. Vi blev så pass oroliga över att inte hitta bensin i tid att vi knackade på i ett hus på en enslig plats och lyckades få köpa en dunk då vi lyckats skramla ihop kontanter så det räckte till fem liter.

Jodå, det var starten på resan. Men annars tog vi oss till Sala där vi ville sova över och gå igenom packningen för att se vad vi glömt. Och jag påminde om att vi måste upp tidigt för att hinna i tid till Nynäshamn och båten.
"Båten går inte förrän på torsdagmorgon, ju", sade maken och då måste jag ju erkänna att det blev lite semesterkänsla i alla fall. I min förvirring den senaste tiden hade jag inte ens koll på dagarna men nu fick jag  liksom en hel dag till skänks och vi firade med laxsoppa på påse.
Vi sov gott och länge, vilket skulle komma att behövas - men det visste vi inte då....

Lycka är att finna en vägkrog efter Storskogen.

Fortsättning följer. /E.

Nu kanske...

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....

//E.

Rapport från en sofftransport

"Kan ni komma med soffan?"
"Självklart, vi brukar köra soffor!"
"Fint! När?"
"Snart. Typ fredag eller så."

Våren i Oslo. Vi såg framför oss försommar, sol och någon timme på uteservering i Grünerlykka. Glass på Aker Brygga och en promenad på Operahusets terasser. Klart att vi körde soffa. Precis som vi kört säng till Boden ("kör inte på nån älg för jag vill inte ha nån blodig säng - den va dyr") eller transporterat ett halvt hem i en husvagn till Luleå ("hur fan fick ni in allt?") eller kört runt med soffor mellan Myrorna i Luleå och lägenheter i Boden ("jag har en kompis som behöver en soffa, kan vi skjutsa dit den också?") Imponerade söner står stumma inför vårt åkande land och rike runt och lovar dyrt och heligt att köra våra soffor och sängar den dagen vi ska på hemmet och icke längre kan köra bil.

Deal! säger jag bara.

Utsikt från en soffa i Oslo

Resan till Oslo gick genom både Dalarna och Värmland och solen lyste på oss hela tiden utom i Noppikoski för där regnar det jämt. Då vi var små och alltid åkte till Dalarna på sommaren fick vi lära oss att Noppikoski är en synnerligen oaptitlig liten håla.

"Skulle bilen stanna här skulle jag faktiskt bli rädd!" sa alltid modern varje år då vi passerade vägskylten och kiosken mitt i finnmarken och därmed var detta planterat för tid och evighet i våra sinnen. I varje fall i mitt. Så pass allvarligt att då min sextonårige rebell och hans polare satte av i EPAtraktor på äventyr till Leksand, var det Noppiskoski mina varningar gällde.
"Tänk om EPAn stannar i Noppiskoski!" sa jag gravallvarligt.
"Och?" svarade han säkert och sen drog dom.

Nu passerade vi finnmarken med soffa på taket utan missöden. Den här gången också. Noppiskoski var stängt.

I Olso var det sommar. Frukost på kvarterspuben och glass på Aker Brygga och....då ringde ungen som fått sin soffa.


"Hallå! Kan vi fara på IKEA? Nu när ni har bil och allt!"



Som sagt. When I get older losing my hair many years from now...

//Eva.



På plats i soffan. Hmmm, vad kan vi mer behöva..?



PS. Vi for inte genom Noppiskoski på hemvägen. Och i lasten hade vi ett vackert soffbord från IKEA som en annan unge passade på att shoppa med sig hem. Vi samlar flyttpoäng, jag och maken. 



 











Nej, jag kan inte vara utan...

Jag kan inte vara utan skrivande och utåtriktat svammel om min värld. Jag gillar när livet galopperar runt mig och det börjar det göra nu igen. Månaden har för få dagar, maj är här och det är min absoluta favorit alla kategorier.

Hojen är på plats, björkarna har slagit ut men konserverats en aning (tacksam för kylan!)  och ungarna ser till att berika vårt liv med alla påhitt. Kvällarna är långa och det är lätt att glömma bort att gå och lägga sig och det är fantastiskt att vakna till fågelkvitter i syrenhäcken och med solen stickande rakt i ögonen. (Skulle aldrig falla mig in att mörklägga sovrummet på sommaren!) Och framför allt: sommaren är späckfull av resor och upplevelser. Kamerabatteriet laddat och ryggan packad. Alltid. Så vill jag ha det.

Jag pratade med min bror på morgonen. Han har ett kul jobb, tycker jag, då han just nu åker runt i Sverige och plåtar. Vi kom i samspråk över vackra platser i landet, värda att se, bevara och reflektera över vem som bor och lever i slott och kojor. Jag gillar det. Att åka runt och plåta, även om jag nu inte är fotograf. Men en del vyer gör sig själv och det är minnet som räknas när jag sen tar fram bilderna. Vi pratade om Västgötaslätten och hur fantastsikt det är med ett så utplattat landskap. Sen kom jag att tänka på 400-mila för två år sen (jesses, TVÅ år sen???) och hur det var när vi tog oss över gränsen ovan polcirkeln från Sverige till Norge. Jag lovar - det fanns minuter under färden då jag hukande längtade till Skåne eller nåt, då fjällmiljön var så hisnande att det tog andan ur mig och jag undrade om bromsarna skulle hålla när vi skulle nerför fjället och rulla mot fjordarna... Precis som första gången jag såg Vättern i månljus från Motala strand och trodde att jag var på charterresa till Medelhavet. Helt overkligt. Men upplevelser som för alltid fastnat inom mig och berikar mitt liv och min fantasi, inte minst.

Som sagt, kamera och rygga laddad. Mer bilder till min blogg. Återkommer snart med rapport om livet.

/E.

Bloggen ligger nere för tillfället.

Besök gärna Enhenna, så länge.
Vi ses! Kram.

Oinspirerad eller bara för lite tid att tänka..?

Visst,  jag tar vara på livet än - lita på det. Från nu fram till augusti är det proppfullt med roligheter. Jag har det äckligt bra. Jag vet. Jag har bara lagt all energi någon annanstans i ett annat flöde. Tiden går åt till målande i olika former, skrivande i andra forum och sen helt enkelt ett sjujäkla jobb med Thomas lägenhet och med svärfars hus. Vårt eget står på sparlåga. Gardinstängerna ligger på golvet sen en månad tillbaka och dammsugaren i källaren är trasig sen före jul. Vilket betyder att källaren är dammig och att gardinerna i vardagsrummet ännu är för långa för jag vill inte sy upp dessa (eller häfta upp med häftapparat) eftersom de nya gardinstängerna kommer att sitta högre. Jaa, där ser ni, fasen va trist, har hon inget bättre att skriva om?

Joo, kanske att jag hittade mig själv på ett foto när jag googlade på Östersund där det står att min livskamrat fortfarande får mig att le. Ja, det är ju så sant, annars skulle jag inte ha honom som livskamrat, så klart. Men mest beror det på att familjen alltid haft en viss fallenhet för galna infall av varierande storlek och betydelse. Det får mig att le. Alternativt asgarva.
Maken: När ska jag va ledig i sommar tycker du?
Hustrun: Tjaa, när du vill, jag har ju sommarlovet, så...
Maken: Jag tänkte på Lelles på Gotland, kan man få in det i semesterplanerna?
Hustrun: Hinner vi? London några dar i juli. Sen vet man ju inte om budgeten räcker längre. Men jag vill absolut fara till Norge en liten sväng ifall båda grabbarna ska jobba där.
Maken: Ja? Och? Ifall vi är på Gotland är det ju nära till Oslo och Stavanger. Man bara blåser över, gjorde vi ju ifjol. Fast åt andra hållet. Tält och nudlar. Billigt.

Jisses, efter år av blöjbyten och skjutsar och grillkorvsutflykter kan vi väl få göra galna saker. Och skratta åt det. Inte vet jag hur det här går. Men en sak är säker - vi är bra på att leva när det är ljust och att gå i ide när det är mörkt. Som yrvakna höns vimsar vi runt i kartboken och bland hojsajterna för att hitta nya vägar och nya äventyr så fort det våras ibland bergen.Det gäller bara att ta sig fram. Och ha lite kul.



//Eva

Rapport från fiket.

En konferens på eftermiddagen som jag ensam skulle gå på erbjöd möjligheten att äta lunch ute. Mitt på dan en sketen torsdag i mitten av mars är det rätt intressant att se vilka som rör sig i staden. Det var ett tag sen, nämligen...

Tidsnöd innebar att mitt val av lunchhak blev en aning snävt. Inte lämna stadskärnan, alltså. Närmast konferenslokalen fanns två ställen att välja på, varav det ena råkade vara en gammal populär samlingsplats i olika perioder under mitt liv, Törners. Ja, då för tiden var det minsann inget lunchhak, det var ett fik rätt och slätt. Numera räknar man väl detta palats (för dom har ju byggt ut uppåt och hitåt och ditåt) som en restaurang fast det fortfarande låtsas vara fik. Alltså stegade jag in och fann till min kolossala förvåning att det var tomt. I alla fall vid första anblicken. Jag kunde alltså lugnt beställa rökt lax med rödbetor, fetaost och mangodressing. (Jo, minsann, hon vräker då i sig...)

Jag kunde konstatera att saker och ting förändrats eftersom jag inte hittade kaffemaskinen och därefter inte förstod hur man skulle få ur densamma lite kaffe. Som en mossig gammal kvarleva från den urgamla fik-tiden gick jag tillbaka till disken och frågade den unga snärtan där bakom hur fanken man fick sig lite kaffe. Hon studsade fram och tryckte på en knapp och jag tänkte att hon inte hade en blekaste aning om hur många gånger jag varit där och fikat. Låååååååångt innan hon ens var påtänkt, sådeså. Men jag sa inget. Styrde bara stegen mot de inre regionerna. Där var dom! Alla!

Åtta barnvagnar parkerade hipp som happ barrikaderade den ljusare avdelningen. Fem av dessa vagnar var avsedda för tvillingar! Lugnet bredde ut sig inom mig - allt var som vanligt! Så här skulle det ju se ut. Annars var det inget Törners. Jag kryssade mig fram mellan vagnar och overaller och ormade mig ner bakom ett bord. Här skulle njutas och minnas! Ensam. Vilken lyx! Inom mig såg jag otaliga Törnersbesök med liggvagn, tvillingvagn, sulky och till och med skrinda. Vi har minsann varit med och barrikaderat och blockerat, det är meningen. Jag minns förtjusningen hos oss (och händelsevis en och annan gammal snäll tant) när vi kunde släppa lös fyra stycken från selar och åkpåsar. Fyra stycken Killevippsugna fikamonster med bakelse och saft i blick. Oftast inte utan medföljande mormor eller farmor som hystade upp stålar och köpte ett par omgångar av allt som de guldlockiga små pekade på. Som kronan på verket efter allt fikande skulle någon bajsblöja bytas också och atmosfären var hur gosig som helst på detta prakteldorado för oss småbarnsföräldrar. Efter en stund kunde man luta sig bakåt och sörpla sitt eget kaffe och hoppas att ingen  av de färdigfikade gullungarna smetade smörkräm på någon gammal päls eller pillade ner tårtgarnering i tantväskorna som stod lite obevakat under borden ibland. Jaa, det var tider, det!

Medan jag satt där och tuggade i mig laxsalladen kunde jag bara konstatera att barnvagnsparken tillhörde ett gäng pappor som jämlikt fördrev delar av föräldraledigheten på fiket. (När jag var föräldraledig sölade man fika med andra morsor i sandlådor på granngårdarna en sketen torsdag och fikade på fiket på lördagarna med barnens far....) . Tja, saker förändras, trots att Törners ännu erbjuder småbarnsföräldrar en oas. Inte bara kaffemaskiner och lunchrätter, besökarna har månne också förändrats. Inte såg jag en enda liten tant med päls. Ingen farbror med tidning och räkmacka. Inga studenter med latte och knäckbakelser heller. Nää, det var nog bara jag som stod för tantbeståndet denna torsdagslunch. Och inte en endaste liten unge vågade sig fram för att pilla ner en halväten liten sockerkringla i min handväska....

Men en sak är säker - saken behöver undersökas närmare så jag tror att jag ska ta tjänstledigt en torsdag i april och spionera vidare på vilka som går på fiket.

//Eva

Tankar under bordet.

Idag ser jag på mina grabbar som spacklar och målar i det som snart ska bli yngste sonens egna hem. Jag gläds med honom och minns mitt och makens första hem. Och hur vi spacklade och slipade.

Maken, eller då var han ju inte äkta utan bara fjås, kommenderade oss själva att helspackla sovrumsväggarna och det gjorde vi. Under tiden han var borta på ett resejobb kommenderade jag vidare en tillfällig tjejkompis att slipa med mig. För hand. Med kloss. Helt sovrum....

Underligt nog ville hon inte vara med mig mer än två kvällar och försvann senare från stan. Kanske minns hon än hur hon hamnade i ett slipdammsinferno tillsammans med en energisk brud som ÄLSKADE jobbet för det var vårt blivande hem. Sen fick vi veta att det var totalt onödigt. Det hade nog räckt med ett par prickar spackel över några skruvhål. Men strunt i det, vi smällde upp en underbar knallgrön tapet från golv till tak och förresten på snedtaket också, när vi ändå höll på. Sen sov i vi i en grön dröm.

När sonen skulle välja tapeter föreslog jag försiktigt, (man vill ju inte påverka), grönt. Tänk - han nappade direkt! Lindblomsgrönt, dock, inte knallgrön.

Nu är dom där borta och pysslar, han och brorsan. Storebror tänker flytta tillbaka till Oslo, meddelade han så snart han dök upp från sin äventyrsresa. Men innan dess får vi njuta av att ha honom hemma ett tag. Det är gott. Ännu godare att veta att vi kan åka till Norge på hojtrippen och att Londonresan är beställd. Skönt. Särskilt som jag känner mig överkörd av en bulldozer....utan att förså varför. Men det kanske klarnar. Hejsvejs,

//E.