Ett par vykort till brorsan och alla er andra som inte fick några....

Hej!


Här kommer hälsningar från London. Vi har det bra. Vädret är varierande men det är ju vi vana vid. Hotellet är bra och ligger centralt nära Hyde Park. Vi har shoppat, åkt på sightseeing med båt och buss och besökt kända platser. Det bästa med resan är nog båtturen på Themsen och besöket på Jamie Olivers krog där vi lyckades boka bord för några veckor sen.

Allt väl från fyra par trötta fötter. Hälsa grannen!
 

PS:
För det första: jag hade aldrig den där wow-känslan. Vad skyller jag det på? Det mesta beror säkerligen på mig. Inom mig tänkte jag på hur pass stor skillnad det är nu mot då, när jag var i London på 70-talet. Men också på internationalisering och engelskan som ett vardagsspråk hos oss också, samt all information som vi överöses med. Allt kommer närmare på gott och ont  (jag tycker faktiskt mest på gott) och världen har som sagt krympt. Alltså infann sig inte lyckoruset av att befinna sig i en världsstad (vad fanken menas med det?) utan mer en sällsam känsla av att se genom våra ungdomars ögon. Dom har aldrig varit där.

Jag letade efter något och kanske fann jag det en sen kväll på Trafalgar Square där vi satt i skymningen och tittade på människor. Det handlar om att vara på en historisk plats där helt plötsligt hela världen går förbi, representerat av ett par personer från alla hörn som finns. Fattar ni? För övrigt lyckades jag irritera mig på en hel del. Till exempel tyckte jag att Picadilly Circus var för litet och ointressant och inte alls som på det där vykortet från 1976 och som jag minns det. Och att Madame Tussaud's var förstört av vildsint kommersialisering, där musik vrålade, folk skrek och skrålade och klättrade på dockorna för att förevigas i knät på Beatlarna eller med armarna om halsen på Brad Pitt. Utrymmet att se var noll, än mindre att röra sig. Och att jag inte har med mig säcken full av engelska böcker till mina unga elever. ( Men det beror mest på att jag alldeles glömde bort att leta antikvariat. Eller så hann jag bara inte.) För övrigt var det bra och jag klagar inte - jag har det bäst som har fått möjlighet att göra detta och jag skulle utan tvekan åka tillbaka men först Paris. Eller så.

Jag skickar här ett antal vykort och låter bilderna tala till er med en liten kommentar till.  Vi hörs när jag återkommit från bajkeräventyret i Norge. // E.

 

Utsikt från en flygstol.




Ett härligt kaos på Portobello Road, lördagsmarknad.
 Inget som en sakletare missar!



En busstur runt valda delar av stan tar oss över
Tower Bridge, bland annat.

Interiör från Jamie Oliver's restaurang Fifteen - ett
efterlängtat och tidigt inbokat besök. En verksamhet som
ligger mig varmt om hjärtat då han tar hand om och
utbildar ungdomar som behöver stöd för att tro
på sig själva och livet.
Värt vartenda öre - både mat och service.

London Eye - nej, vi vågade inte åka.
Ungefär 25 personer får plats i varje
litet ägg och det tar runt 30 minuter att långsamt åka runt.

Kristallkrona på Harrod's.
Den är mer än tre meter lång (hög?) och Thomas
funderade på att köpa denna till sin lya.
Bara att punga ut med några hundratusen.

Visst är det London?

Skomode.
Dock blev det sportskor på mig
och glitter och glamour på prinsessan.
Vi hoppade över hajdosorna.

Kreation av dasspapper. På Ripley's Believe It or Not.

Turistfälla?

Soho. Ett gäng Hare Krishnaiter rockar loss.
Glad stämning kan jag tala om!

Hästhuvud i Hyde Park.

Lilla Manhattan.

Trafalgar Square.

Dukat till frukost i en källare på Sussex Gardens.



En känd vetenskapsman förevigad

 i vax - Madame Tussauds.

En av de få som inte var behängd

med fans runt halsen så att det gick att få en bild......

Textförfattaren i världens största gungstol på Ripley's i London.



Packa packa packa

Resväskan gapar tomt och väntar på att få glufsa i sig rätt antal skor och lite till. Mer är det inte. Familjen har sparat för att shoppa loss, det gäller oss alla. Väskorna ska vara tomma på ditvägen och fulla på hemvägen. Så är det.

Det ska bli toppen att åka med ett par ungar till London, att dom vill hänga med oss, härligt! Vi har jobbat hårt för att förbereda oss, en vecka är på tok för lite men dock det enda det fanns utrymme för både i pluskan och i tiden. De två som ska med har fått i uppdrag att tänka ut vad de vill göra. Minst ett par saker var, sa vi. Sonen hade bestämda önskemål om akvarium och Jamie Oliver's Fifteen förstås. Precis vad jag redan trott att han skulle föreslå. Likaledes blev jag inte ett snäpp förvånad då familjens prinsessa genast sa shopping. Pappan hade förstås förslag på både det ena och det andra som han, som har varit i London tretton gånger, ska se och göra (nostalgi  - både han och jag var där på sjuttiotalet sist!) och själv sällar jag mig till shoppingskaran och nåt enstaka museum, konst. Och ett slott. Storstadspuls gillar jag också. Och att det är så många människor och att höra ett annat språk. Och hotellfrulle...

Jag minns första gången jag var i London. Det var en sommar på sjuttiotalet. Vad gjorde vi? Jag, vi åkte runt på en massa sightseeing förstås eftersom vi åkte med en gruppresa där programmet var klart. Men faktum är att det som imponerade mest på mig förutom att bara vara i atmosfären var det gamla slottet Windsor. Otroligt - jag var i tjugoårsåldern och borde hängt på pubar, men nää, inte jag och mina kompisar. Vi följde snällt med på turerna och gillade ett gammalt slott. Bara för det tänkte jag mig dit igen.

Annat var det lite senare då jag och min nye pojkvän efter en veckas häng på Isle of Wight upptäckte att vi hade så mycket pengar kvar att vi tog in på hotell i London. Då var det minsann pubar och fullt ös dygnet runt. Ja, ja. Man vet inte var det slutar nu heller.

" Vart är den där resfebern alla babblar om?" undrade prinsessan tjurigt medan hon packade ner enligt henne äckligt lite parfymer, deodoranter, krämer och allehanda smink i väskan. Jag undvek att svara att det nog är resfeber som påverkar humöret. Det är inte lätt att vara glad om man är flygrädd och aldrig har flugit förr. Själv är jag blasé och tar med bok och Mp3, ska softa mig igenom flygresan och se van ut. Allt för prinsessans skull. Så att hon inte märker att jag inte heller gillar att flyga, det vore ju katastrof.

Nåja, till London tror jag nog att vi kommer. Och hellre med flygplan än genom nån hemsk tunnel under kanalen....I will survive!
//E.

Fårö

Lördagen, för snart två veckor sen (VAR tar tiden vägen???) tillbringade vi på Fårö. Jag hade inga som helst förväntningar eller aningar eftersom jag ännu var i "var-är-jag?-fasen". Det vill säga den fas jag befinner mig i innan jag landar i ledigheten. Jag fattade ju knappt att vi var på Gotland. Och här skulle jag ju gärna infoga en smiley om jag använde chatspråk i bloggen.

Alltså. Fårö. Vad tänkte jag? Ja, Ingmar Bergman, tungsinnighet, mörka skyar, karga stränder, raukar och kanske ett och annat lamm. Med ett ryck på axlarna och förhoppning om ett bra lunchhak (i första hand!)åkte vi över med färja. Det var vi och fem till. Typ.

Vi tvärstannade genast på Ebbas lunchkrog för att stärka oss inför rundturen. Åt indiskt och välkryddat (inga gotlandsspecialiteter här inte!) och sen åkte vi på vinst och förlust. Vi tänkte runda ön. Solen gassade de minuter vi hoppade upp på hojarna och startade, så vi bara åkte dit solstrålarna pekade. Åtminstone så länge de fanns.

Hur var det? Ja, jag tror att bilderna får tala för sig själva.





Fårö fyr



En gotländsk gård, Fårö

I närheten av Langhammer

Helgumannens fiskeläge

Nantens stuga och kvarn

Vid fyren

Visst är det fantastiskt? Vi hade alla väder som fanns och som synes stannade vi gärna en längre stund allra längst upp på Fårös norra del. Väl värt ett besök till. En annan sommar...
//E.

Promenad i parken

När det blir så här fina, varma sommarkvällar blir jag rastlös. Det blev jag när jag var en flicksnärta på elva-tolv också. Då satt jag i fönstret på vårt rum, det jag delade med mor och bror och tittade ut med nåt sorts skumt vemod och ville bara springa nånstans. Inte hemifrån för alltid, men bara springa iväg ut i skogen, ner till sjön eller bort till Böle eller var fasen som helst. Det var som om världen låg och vilade och väntade på något.

Lite så är det nu med. Det är bara det att nu säger jag till maken att vi ska gå ut, åka en biltur eller tar hojen och kör längs vattnet. Oftast är han med och gör mig sällskap. Men han vet nog inte att det är den där sommarkvällsrastlösheten som kryper i mig.

I går kväll var en sån kväll.
- Vi sticker ut och fotar, sa jag.

- Bra idé, sa han (som egentligen hade tänkt betala räkningar ) och så for vi bara ner till Badhusparken. Det blev ingen promenad till Frösön denna kväll, annars är det en favorit ifall Svenssons fik är tillgängligt, utan vi blev kvar i parken och glodde på sommaren. Då såg jag att någon pyntat "Far och son", statyn som står vid vattnet. Av någon anledning blev jag glad och varm i hjärtat och delar därför med mig av detta lilla uppiggande och oförargliga tilltag.

//E.

Anledningen till Gotlandsbesöket...

...var inte bara att se Gotland - det var ju dessutom en av de största mc-träffarna i Sverige. Lelleträffen i Visby. Den som vi tänkt (önskat) besöka i ett antal år men den har alltid legat på fel tid inom våra möjliga ramar, så att säga. Programmet har alltid skyltat med provkörningar av olika hojar, olika utflykter, tävlingar, banor...allt. Och så klart även party på kvällarna. Men man kunde alltid välja att bo på en mindre livlig del av campingen. Kneippbyn var abonnerad för träffen.

Vi tänkte oss en mindre livlig del då vi ser oss som seriösa bajkers som vill njuta till tusen av livet på hojen vilket inte alltid inkluderar party 24-7 . Men tyvärr - garantierna för detta fanns inte längre. Visade det sig.

Utsikt från tältet

Nå, vi är rätt fredliga och tänkte att några dygn med partysugna bajkers kan vi stå ut med. Så vi slog upp tältet i gassande solsken, åkte in till stan och köpte god middag och slog oss ner i solen utanför tältet med kulinesserna. Åt middag med sol, hav och värme och varvande hojmotorer på behörigt avstånd. Sen bestämde vi oss för att sova ut innan vi tog oss an Gotland ordentligt.

Sova? Jo, det fick vi göra fyra dagar senare. Efter Gotland. Partajandet visade inga gränser och inte heller påhittigheten då det gällde att partaja ordentligt. Lyckades man slumra till väcktes man abrupt av varvande motorer på kul, fyrverkerier i tältet bredvid, allsång i femton versioner (olika låtar), disco på tre ställen (olika låtar), testning av falsetter, pisstävling bakom vårt tält, gräl och förslag på lösningar på dito gräl. Vi insåg att vi hamnat i grytans mitt, så att säga. Men att flytta tältet var inget alternativ, vi hade köpt ett paket. Bara att gilla läget alltså.

Maken öppnade moteld med Thore Skogmans Surströmmingspolka vid sjutiden varje morgon när festligheterna hade övergått i snarkande, men tyvärrr uteblev reaktionerna från granntälten. Inte ens då vi höjde volymen avsevärt med Rosen av Arne Qvick. Vi provade att sjunga med som man gjort natten innan (olika falsetter, alltså, inte svårt) och då till och med polisen lyste med sin frånvaro i vårt oväsen insåg vi att vi var i laglöst land. Några fyrverkerier hade vi tyvärr inte, då vi inte räknat med det, och det räckte inte med att stampa på uppblåsta, urdruckna Festistetror så det small. Vi förstod att vi var tvungna att göra Gotland på egen hand. Nattmarodörerna hade slocknat och vi var ensamma.

Almedalen

Ringmuren

Visby

Ringmuren

Från hamnen



En av många ruiner i Visby - St Lars kyrka

En del av ringmuren på kvällen



Jungfrun - rauk vid Lickershamn

Lickershamn

Våra färder på Gotlandsmark var fina - inte tu tal om det. Trots att vi gäspade mer än normalt. Det regnade mest hela tiden och vi kryssade fram i regnställ och glatt humör, tror jag. Men vägarna var som gjorda för oss och andra som gillar att köra hoj och gästfriheten kändes stor.

Jaja, vi kanske är för gamla för stora träffar med tusentals mc-åkare. Men i alla sammanhang finns det olika klientel och jag undrar vad man vill med sitt intresse? Ja, det är säkert väldigt olika. Åtminstone tror jag att vi sett alla sorter men inser att vi som uppskattar långåkning på bekväma maskiner var i minoritet. Åtminstone hittade vi inga förutom ett par dalmasar som verkade vara i vår kaliber. De som mest utmärkte sig var allt från stöddiga tjejåkare i dyra mc-outfits som inte räcker för en pissig regnskur till skränande herrar i 40-årsåldern som i flock tävlade om vem som kunde varva högst och svina mest. Ja, där fick ni!

Trots min leverans av smaskig komocka till somliga kan jag bara säga att det var fantastiskt kul att åka till Gotland och jag vet fortfarande hur jag ska ta vara på livet - och det är viktigast för mig. Det finns massor av guldkorn att berätta om. Återkommer med Fårö! Wow!

//E.

Sommarlov och semester och Gotland och väder och tid att landa.

Besynnerligt - jag har ännu inte funnit lovkänslan. Det trots att vi redan avverkat en tripp, planerad sedan i vintras. Fast när jag ser tillbaka så inser jag att jag inte haft tid att tänka på sistone ens. De sista två månaderna har varit synnerligen turbulenta och jag ser inte att det funnits en enda sak jag kunnat välja bort utom att skriva, rita och läsa. Behöver jag säga att även motorcykeln stått stilla och det kändes lite ruggigt inför Gotlandsturen att inte ens ha kört 25 mil innan.

Jag måste säga att för varje vecka som går blir jag mer och mer övertygad om att det är livsviktigt med tid för reflektion och eftertanke av det som skett. Någonstans hörde jag att det behövs en halvtimme varje kväll i absolut stillhet då man går igenom dagen och låter hjärnan hinna sortera och värdera. För min del brukar det räcka med några rader i en anteckningsbok för en reflektion. Men även dagboken är tom. Det snurrar olika fort i livet, det är då ett som är säkert. Så här tror jag inte det blir på länge igen. Hoppas jag.

Nå, Gotlandsresan - den packade vi till i blindo i två timmar efter varsin extremt lång arbetsdag ända in i det sista och sånt straffar sig ju på olika sätt. Till exempel som att jag hade packat tre gånger så mycket kläder som jag behöver men ingen madrasspump. Skratta inte. Det var bara EN detalj av viktiga saker som vi glömde. Och varför alla dessa kläder? Jag brukar minsann få plats med tre veckors packning i en necessär. Nästan. Åtminstone är det vad jag brukar säga till vissa vänner som också åker runt på två hjul ibland och vill ha halva garderoben med...

Ja, nu var vi borta i en dryg vecka. Jag förväntade mig att sommarlovskänslan och semesterruset skulle komma när vi lämnat länsgränsen men den ville inte visa sig. Regn och rusk följde i våra spår och vi kände oss som Michelingubbar där vi tunga av rustning och regnställ tuffade fram i Hälsingeskogen. Rutten var "Rakaste-vägen-till-Nynäshamn-med-smarta-stopp-för-mat-bensin-och-vila" inprogrammerat i GPS fast med mc-kartan och vanliga vägkartan som backupar. Los, en plats Gud glömt, tyckte vi var en bra början. Där kan man pausa och käka nåt, resonerade vi. Det måste ju finnas en korvkiosk i alla fall. Så mycket annat hade vi inte väntat oss. Men icke. En liten ICAbod hade öppet och maken gick in för att höra sig för om var man kunde få sig lite krubb.
"Nej, här finns INGENTING", hade den uppgivna kassörskan meddelat med darr på stämman, vilket också mycket riktigt stämde in på ort och ställe. Dessutom försvann all civilisation för ett bra tag där i gränsen mellan Hälsingland och Dalarna i Finnmarken. Vi blev så pass oroliga över att inte hitta bensin i tid att vi knackade på i ett hus på en enslig plats och lyckades få köpa en dunk då vi lyckats skramla ihop kontanter så det räckte till fem liter.

Jodå, det var starten på resan. Men annars tog vi oss till Sala där vi ville sova över och gå igenom packningen för att se vad vi glömt. Och jag påminde om att vi måste upp tidigt för att hinna i tid till Nynäshamn och båten.
"Båten går inte förrän på torsdagmorgon, ju", sade maken och då måste jag ju erkänna att det blev lite semesterkänsla i alla fall. I min förvirring den senaste tiden hade jag inte ens koll på dagarna men nu fick jag  liksom en hel dag till skänks och vi firade med laxsoppa på påse.
Vi sov gott och länge, vilket skulle komma att behövas - men det visste vi inte då....

Lycka är att finna en vägkrog efter Storskogen.

Fortsättning följer. /E.

Nu kanske...

...möjligen att jag hittar tillbaka till tangentbordet.
Nationella prov rapporterade. Betygen satta. Hojen ren och reparerad från smärre skada samt en del avslut jag behövt göra i livet för att komma framåt igen. Livet, det som gör svängar och girar så att vi behöver hålla i oss för att hänga med, då räcker inte mina händer till skrivandet. Men nu hägrar sommarlovet minsann - lika efterlängtat varje år och varje år tar det ett par veckor att varva ner. Sådant får mig att fundera. Vad tusan håller vi på med?

Nåja, tröstar jag mig med, framåt midsommar är jag förhoppningsvis mig själv igen, rätt layed-back när det gäller måsten och full av äventyrslusta. Jag har medvetet givit mig in i leken och dessutom lånat pengar för att göra det. Ångrar mig inte - jag var rätt klarsynt (och luttrad?) redan när jag började jobba i skolan. Punkt.

Andra saker påverkar också vårt liv. Huset börjar utarmas på unga. Ja, prinsessan bor kvar i praktiken, d v s hennes rum ser ut som det brukar, alltså har hon varit där och kommer troligen tillbaka. Hoppas vi. Det vore bra - någon måste röja väg bland parfymer och femhundraåttiotre toppar, linnen och tröjor ibland. Men yngste sonen har bosatt sig i egen lya med väl genomtänkt inredning enligt sin livsdevis - man jobbar ihop en massa stålar och sen köper man det man vill ha. Ja, ja, inom rimliga gränser. Men nåt åt det hållet i alla fall. Det blev väldigt defenitivt. Lägenhet dök upp, IKEA ett par varv och så en namnskylt på dörren. Hejdå.

Tomt. Men nära till. I stället dyker en annan upp som vi inte sett på nästan ett år. Ja, vi ses typ en gång om år om vi har tur. Han är som en fjäril. Dock fladdrar han in med buller och bång, full fart och ostyrig. Svårfångad, brukar jag tänka. Han intar huset, nosar upp oss och ser om allt är som det ska, fladdrar bort, kommer igen, ena dagen som om inget hänt i livet, andra dagen serverande livserfarenheter som bara den som räknar världen som sin hemadress har. Och ingen vet om han är en besökare från ett annat land eller om han är barn i huset. Märklig känsla. Jag håller hårt i, åtminstone timme för timme. Ingen vet var han är i morgon.

Så är det just nu. Det snurrar. Det går fort. Och någon sa att häggen snart har blommat ut utan att jag märkt det....

Innan äventyrsåldern.....

//E.

Rapport från en sofftransport

"Kan ni komma med soffan?"
"Självklart, vi brukar köra soffor!"
"Fint! När?"
"Snart. Typ fredag eller så."

Våren i Oslo. Vi såg framför oss försommar, sol och någon timme på uteservering i Grünerlykka. Glass på Aker Brygga och en promenad på Operahusets terasser. Klart att vi körde soffa. Precis som vi kört säng till Boden ("kör inte på nån älg för jag vill inte ha nån blodig säng - den va dyr") eller transporterat ett halvt hem i en husvagn till Luleå ("hur fan fick ni in allt?") eller kört runt med soffor mellan Myrorna i Luleå och lägenheter i Boden ("jag har en kompis som behöver en soffa, kan vi skjutsa dit den också?") Imponerade söner står stumma inför vårt åkande land och rike runt och lovar dyrt och heligt att köra våra soffor och sängar den dagen vi ska på hemmet och icke längre kan köra bil.

Deal! säger jag bara.

Utsikt från en soffa i Oslo

Resan till Oslo gick genom både Dalarna och Värmland och solen lyste på oss hela tiden utom i Noppikoski för där regnar det jämt. Då vi var små och alltid åkte till Dalarna på sommaren fick vi lära oss att Noppikoski är en synnerligen oaptitlig liten håla.

"Skulle bilen stanna här skulle jag faktiskt bli rädd!" sa alltid modern varje år då vi passerade vägskylten och kiosken mitt i finnmarken och därmed var detta planterat för tid och evighet i våra sinnen. I varje fall i mitt. Så pass allvarligt att då min sextonårige rebell och hans polare satte av i EPAtraktor på äventyr till Leksand, var det Noppiskoski mina varningar gällde.
"Tänk om EPAn stannar i Noppiskoski!" sa jag gravallvarligt.
"Och?" svarade han säkert och sen drog dom.

Nu passerade vi finnmarken med soffa på taket utan missöden. Den här gången också. Noppiskoski var stängt.

I Olso var det sommar. Frukost på kvarterspuben och glass på Aker Brygga och....då ringde ungen som fått sin soffa.


"Hallå! Kan vi fara på IKEA? Nu när ni har bil och allt!"



Som sagt. When I get older losing my hair many years from now...

//Eva.



På plats i soffan. Hmmm, vad kan vi mer behöva..?



PS. Vi for inte genom Noppiskoski på hemvägen. Och i lasten hade vi ett vackert soffbord från IKEA som en annan unge passade på att shoppa med sig hem. Vi samlar flyttpoäng, jag och maken. 



 











Nej, jag kan inte vara utan...

Jag kan inte vara utan skrivande och utåtriktat svammel om min värld. Jag gillar när livet galopperar runt mig och det börjar det göra nu igen. Månaden har för få dagar, maj är här och det är min absoluta favorit alla kategorier.

Hojen är på plats, björkarna har slagit ut men konserverats en aning (tacksam för kylan!)  och ungarna ser till att berika vårt liv med alla påhitt. Kvällarna är långa och det är lätt att glömma bort att gå och lägga sig och det är fantastiskt att vakna till fågelkvitter i syrenhäcken och med solen stickande rakt i ögonen. (Skulle aldrig falla mig in att mörklägga sovrummet på sommaren!) Och framför allt: sommaren är späckfull av resor och upplevelser. Kamerabatteriet laddat och ryggan packad. Alltid. Så vill jag ha det.

Jag pratade med min bror på morgonen. Han har ett kul jobb, tycker jag, då han just nu åker runt i Sverige och plåtar. Vi kom i samspråk över vackra platser i landet, värda att se, bevara och reflektera över vem som bor och lever i slott och kojor. Jag gillar det. Att åka runt och plåta, även om jag nu inte är fotograf. Men en del vyer gör sig själv och det är minnet som räknas när jag sen tar fram bilderna. Vi pratade om Västgötaslätten och hur fantastsikt det är med ett så utplattat landskap. Sen kom jag att tänka på 400-mila för två år sen (jesses, TVÅ år sen???) och hur det var när vi tog oss över gränsen ovan polcirkeln från Sverige till Norge. Jag lovar - det fanns minuter under färden då jag hukande längtade till Skåne eller nåt, då fjällmiljön var så hisnande att det tog andan ur mig och jag undrade om bromsarna skulle hålla när vi skulle nerför fjället och rulla mot fjordarna... Precis som första gången jag såg Vättern i månljus från Motala strand och trodde att jag var på charterresa till Medelhavet. Helt overkligt. Men upplevelser som för alltid fastnat inom mig och berikar mitt liv och min fantasi, inte minst.

Som sagt, kamera och rygga laddad. Mer bilder till min blogg. Återkommer snart med rapport om livet.

/E.

Bloggen ligger nere för tillfället.

Besök gärna Enhenna, så länge.
Vi ses! Kram.

Oinspirerad eller bara för lite tid att tänka..?

Visst,  jag tar vara på livet än - lita på det. Från nu fram till augusti är det proppfullt med roligheter. Jag har det äckligt bra. Jag vet. Jag har bara lagt all energi någon annanstans i ett annat flöde. Tiden går åt till målande i olika former, skrivande i andra forum och sen helt enkelt ett sjujäkla jobb med Thomas lägenhet och med svärfars hus. Vårt eget står på sparlåga. Gardinstängerna ligger på golvet sen en månad tillbaka och dammsugaren i källaren är trasig sen före jul. Vilket betyder att källaren är dammig och att gardinerna i vardagsrummet ännu är för långa för jag vill inte sy upp dessa (eller häfta upp med häftapparat) eftersom de nya gardinstängerna kommer att sitta högre. Jaa, där ser ni, fasen va trist, har hon inget bättre att skriva om?

Joo, kanske att jag hittade mig själv på ett foto när jag googlade på Östersund där det står att min livskamrat fortfarande får mig att le. Ja, det är ju så sant, annars skulle jag inte ha honom som livskamrat, så klart. Men mest beror det på att familjen alltid haft en viss fallenhet för galna infall av varierande storlek och betydelse. Det får mig att le. Alternativt asgarva.
Maken: När ska jag va ledig i sommar tycker du?
Hustrun: Tjaa, när du vill, jag har ju sommarlovet, så...
Maken: Jag tänkte på Lelles på Gotland, kan man få in det i semesterplanerna?
Hustrun: Hinner vi? London några dar i juli. Sen vet man ju inte om budgeten räcker längre. Men jag vill absolut fara till Norge en liten sväng ifall båda grabbarna ska jobba där.
Maken: Ja? Och? Ifall vi är på Gotland är det ju nära till Oslo och Stavanger. Man bara blåser över, gjorde vi ju ifjol. Fast åt andra hållet. Tält och nudlar. Billigt.

Jisses, efter år av blöjbyten och skjutsar och grillkorvsutflykter kan vi väl få göra galna saker. Och skratta åt det. Inte vet jag hur det här går. Men en sak är säker - vi är bra på att leva när det är ljust och att gå i ide när det är mörkt. Som yrvakna höns vimsar vi runt i kartboken och bland hojsajterna för att hitta nya vägar och nya äventyr så fort det våras ibland bergen.Det gäller bara att ta sig fram. Och ha lite kul.



//Eva