Lördag i bilder



Klockan är åtta.
 Lördag morgon och sol i huset - vad kan man mer begära?




Jo, men titta, blå himmel! Hojen till kusin B?
Jodå, lagom med en tur i slutet av säsongen om det inte
 kommer regn. Fast det ser skumt ut västerut...



Men ingen lördag utan lördagsmorgon. Lata sig länge, latte och läsning.

Kollar in bautabjörken utanför sovrumsfönstret.
 Det är lugnt - än är den mest grön. Ingen höst alltså.

T kommer hem en sväng. Vi ska uppvakta farfar som fyller år.
Tårta och kaffe i picknickkorgen. Mot "hemmet".

Men först till Mormor.
Har man en deckare över måste hon matas med den.
 "Utan läsning blir jag tokig", säger hon.
Jag hittade en i brevlådan i onsdags.
Jag är tydligen med i en bokklubb igen...

Var kom detta gråväder ifrån?
På vägen till Mormor och sedan Farfar omvärderar vi hojturen.
 Det får bli i morgon, kanske.

Tårtkalas hos en 89-åring.

På några minuter hade tårtan förminskats till en pyttebit som
inte heller behövde ligga och skräpa. Den försvann nån gång
under diskningen. Undrar vem som tog rosen?

Dagen fjärde kaffekopp.
 Jag har hört att det är bra för ett långt och häslosamt liv med mycket kaffe.

På ett annat bord hade någon parkerat sina tillhörigheter.
Det är då inte Farfars...

"Skitigt!" konstaterade familjens prinsessa och rynkade på näsan åt "hemmets" skötsel av fiskboet.

Hemma i trädgården en sväng, mätt på tårta och kaffe
kunde jag bara konstatera att äpplena måste in i morgon.

Funderade också över motorcykelskelettet som väntar på renovering och försäljning.
Tur man har partytält. Man kanske ska passa på att ha ett gardenparty innan snön kommer.
Gör väl inget att det står lite oljiga pinaler där. Verkstadsparty?

Den här ska inte säljas. Det lysgröna medlemsmärket sitter kvar sen i juni på Gotlandsträffen.
Känns som det är hundra år sen. 

Vi får den äran att ta en tur till Lit med familjeprinsessan och hennes alla matkassar.
Tacomiddag står på hennes och pojkvännens meny och det går just nu inga bussar.
Men vi har ju inget annat för oss, så....
Det byggs hus i stan. Undrar vem som ska bo här?

"Den där kan du plåta, mamma".

Här nånstans slank hon in med sina kassar.
Sommar även hos de två turturduvorna.

Höstig Indalsälv. Lördagen är nu lördagseftermiddag.

Funderar på mina stenar.
Jag målar och lägger ut av och till. Ibland blir dom stulna.
Jag får väl bjuda på det....

Och ja just, ja...Vi borde nog göra nåt åt broräckena. Typ nästa år.

Ödsligt hus, inga unga hemma.
Ljustiden är här och man får duka i köket.

Fast min glada kusin berättade om kommande tjugo grader till nästa helg.
Det är bara att hoppas. Då slår vi rekord i utesittning, bästa sommarn någonsin.

Fast idag blir det inne. Sötpotatisgratäng. Avocadon glömde hon som for med tacomiddagen.
Vi offrar oss gärna och gör en avocadosallad. Jag ringer henne och
tipsar om vitlökssås i stället - det är godare, säger jag.

Medan maten står i ugnen sippar jag ett glas rött, fortsätter teckna på
familjeprinsessan och blir aldrig nöjd.

Byter till att gå igenom en låda gamla brev från medeltiden. Ja, från -74 då och framåt.
Spännande. Men tidskrävande. Det får vänta till nästa dag. Eller nästa gång.

Middag för två går fort. Nyss var det minst sex personer konstant till middag.
Då räckte inte sötpotatisgratång på tre potatisar och två laxfiléer långt...
Men det var roligare.

Medan laxarna steks tar jag en titt på altanen.
Blommorna vill inte göra höst...

Slingervägen börjar kvälla till sig.

Och laxarna är klara att ätas.

Vi tar vardagsrummet i besittning och jag ser att fönstret i min läshörna behöver en städning.
Ängeln fick jag en gång av en elev. Den har stått där i fyra år. 

Det ser inte bättre ut än att mörkret lägger sig som ett lock över stan....

Mina stenar från Åresjön och Ångermanälven och Öland och Vättern och Lysekil samsas
med snöbollslyktorna från Solbergstiden.
Porslinsrosen är en typisk Evagrej som jag hittade i en hemlig affär.

Tja, det  var det, det. Ny dag - nya möjligheter kommer.

/E.

Jamen, edga då!!!

Vi har kul på jobbet ibland. Faktum skrattar vi så vi snyftande kryper ut på toan för att torka ögonen och rätta till mascaran inför nästa framträdande inför publiken (klassen). I alla fall gjorde vi det i fredags. Inte för att det var fredag, vilket i och för sig är en trevlig dag, utan för att någon gladlynt kollega tipsat om boken "Vardagsedge". Jag fick låna nämnda bok och hittade en del saker som föranledde gapskratten.

Det handlar om att göra vardagen lite mer spännande så att man inte går ner sig i tristessen. Jag, som i princip bara gör roliga saker, tyckte genast att det kunde vara kul med flera kryddor i vardagen. Det behöver ju inte vara roligt jämt - det kan ju vara spännande också. Så jag satte igång att sluka boken från pärm till pärm i jakten på idéer. Och si, snart hade jag en hel del egna och funderar nu på att skriva en uppföljare.

Att edga sin vardag det är att se till att sätta sprätt på vardagliga händelser. Jag gillar exempelvis det här:
Spela rysk tandkrämsroulette, blanda, blunda och borsta. Alltså, man har ett antal tandkrämstuber varav en är preparerad med wasabi. Kul!

Eller utse sig själv till kvarterspolis. Det vore nåt för både min man och mig. Fast vi skulle få varva veckorna, för att inte bli uttröttade för snabbt, för vi skulle ha fullt upp! Tänk bara alla bilar som står lite här och var i svängen, eller alla som slösar på lysen i samtliga rum varje kväll. Vore mysigt att få knacka på och påpeka att det slösas med energin. För att inte tala om hur och när folk hämtar posten. Morgonrockar som har sett sina bästa dagar, orakade herrar och damer med papiljotter och jag vet inte allt anskrämligt man får stå ut med. Sånt skulle man kunna räta upp. Ja, ja... kvarterspolis skulle kräva en del av en, det är då ett som är säkert.

 Ett annat mer suspekt tips är att sticka in tungan i undulatburen. Men vad vet man? En del gör ju allt för att få till lite mer action i vardagen. Det närmaste jag kan komma någon vardagsedge med fåglar är när jag ställer komposten på bron och tänker att jag bara ska tömma diskmaskinen, gå på toa och snöra på mig skorna innan jag tar den vidare till soptunnan. Det har hänt att jag hunnit före måsarna, så det så. Men det finns ju liksom andra gånger. Våra luttrade grannar vet att jag plockar potisskal och sopar kaffesump på bron av och till. Om inte annat vet dom det när dom hör och ser skränflocken störtdyka mot Slingervägen.

Ett annat hett tips i boken är att tejpa för tankmätaren. Då blir det garanterat spännande. Tänk att så lite kan göra så mycket! Jag provar gärna!

Något som redan praktiseras i vår familj är att dra upp rullgardinen innan man klätt på sig. Det är ju rätt tajt mellan husen. Jag är rätt så ruschig av mig på morgonen och alltid uppe först. Vilket också innebär att jag sliter glatt upp gardinerna i sovrummet innan maken hunnit klä sig och alltid höjer han handen till en trött hälsning till grannen och säger "hej, hej Greta" som vanligt. Ifall hon skulle råka titta in genom vårt fönster, menar han. Så har han i alla fall hälsat.

Ja, det är bara att börja fundera på hur man ska förgylla sin vardag, både hemma och på jobbet. Jag är övertygad om att det finns långt fler roligheter att komma på. Inte bara att koka ägg i mikron....

//E.
Tips och citat från "Vardagsedge" av Malin Stehn, Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft Sjöström.

Tänkte på alla böcker jag har på g...

Det är bra att läsa mycket. Man håller hjärnan igång och dessutom är det ett måste om man ska kunna klämma fram nåt skriftligt själv.

Jag har kommit på att det inte är så dumt att ha flera böcker på gång samtidigt. Varför inte - att ha många bollar i luften är ju så himla käckt och populärt. Gärna bland lärare....

Det fick mig att fundera över om man måste läsa ut en bok i taget, reflektera och njuta ett par dar innan nästa. Ni vet, när man ännu befinner sig i det där läsruset brukar det bara vara för mycket med en bok till innan den andra smälts in i hjärta och hjärna. Men det gäller nog bara samma genrer. Ifall man väljer olika typer så går det alldeles utmärkt att ha ett gäng böcker att välja mellan.

Just nu hoppar jag glatt mellan dokumentären om en kvinna som åkte fast för ett narkotikabrott i Thailand och en roman om en kvinna som flyr med sitt barn undan en ondskefull man. Den första boken handlar om huvudpersonens fängelsevistelse och är en skakande beskrivning av hur det faktiskt går till bakom murar och taggtråd. Den andra är en typisk roman i genren kvinna-blir-misshandlad-och-flyr-under-nytt-namn. Båda böckerna har jag fått med uppmaningen att de är läsvärda så varsågod och läs!

Nja, det är si och så med kvalitén. Men ok, lite spännande är det allt. Man vill ju veta om den flyende kvinnan kommer undan och om hennes vidrige typ till man åker fast forever, och man vill ju också veta hur man överlever en fängelsevistelse på "Bangkok Hilton" tillsammans med ett tusental andra kvinnor i minst sagt olika skick. Hur gick det sen, liksom?

Bortsett från dessa har jag en bra deckare på gång som åker fram då jag är i toppform i huvudet, vilket inte sker på vardagskvällar, direkt. Den är alldeles för krånglig med för många namn och platser att hålla reda på så det får bli typ lata lördagseftermiddagar, utsövd och snäll, utsträckt i soffan kanske med lite rött vin inom räckhåll. Det är ingen fara att jag har glömt bort vad som hände senast. Mördaren går ju lös så det är bara att logga på. Visst ja, den blodiga mössan, var det ja....

För att inte tala om fackböckerna. I målarrummet ligger "Teckna med högra hjärnhalvan" , en kurs för den som behöver få lite mer självförtroende när det gäller skapandet. Jag har läst den en gång förr och tänkte sätta fart på en del elever snart, behöver bara tänka ut hur övningarna ska läggas upp i mitt späckade bildschema. Men det kommer, det kommer.... Bredvid ligger en poesibok jag köpt utrangerad på biblan för 5 kronor. Jag läser i den också, en dikt för varje dag året runt. Helt underbar! Har jag inte inspiration får jag. Gamla poeter, de riktiga höjdarna Bellman, Fröding, Ekelund....

Splittrad? Nej, det blir jag inte. Har bara kommit på att man behöver en bok för varje tillfälle, sinnesstämning, lust och olust. Däremot har jag svårt att minnas allt jag läser. Jag kan höra kollegan säga att "den får man bara inte missa, det är en resa, ett mirakel, en upplevelse som inte går att beskriva..." och jag nästan dreglar vid tanken på att jag snart, mycket snart kommer att kräla över disken på biblan eller bokhandeln för att få BOKEN, bara för att sen känna igen den som ja, just ja, den läste jag ju ut förra månaden.

Jao, som Thomas säger, jag överdriver kanske lite. Lite längre tid kan gå. Men ändå. Det är ju lite förargligt, kanske. Fast jag kommer att fortsätta ha fler böcker på gång. Har jag väl börjat ett sånt liv kommer jag att fortsätta tills jag blandar ihop kokboken och thrillern. Det blir spännande, det. Vem vill komma på middag?

//E.

Tyst i huset!

Huset är alldeles tyst....

Jag älskar huset. Det är tyst. Ibland så tyst att jag tror att världen har stängt ner sig själv och kan bara startas om ifall man går ut.

Jag gillar att vara ensam. Det är vardagslyx. Visserligen har jag tusen gånger fått förklara för anhöriga och närstående att jag naturligtvis inte vill vara utan dem men i alla fall. Jag gillar att vara ensam! Vara själv. I mitt hus. Jag vet ju att någon kommer hem så småningom. Där har vi kanske en poäng.

Jag lyssnar på vinden, det enda som hörs, och så dessa knak och visk som alltid finns i gamla trähus. Jag har ju levt med det i större delen av mitt liv, det får mig att känna mig som hemma i dubbel bemärkelse. Ofta funderar jag på vad vi gjort här och vilka fotspår som finns i husets själ. Vi inser ju att vi inte ska bo kvar här så länge till. Vad ska vi med tre våningar till? Vi behöver något lättskött och praktiskt nu när vi helt plötsligt är tillbaka till den där tvåsamheten vi började med. Vi tänker på det och har planer.

Helgen har varit rätt ensam. Observera att det nu är positivt. Jag har pysslat i huset medan maken pysslat i ett annat hus. Börjat röja tonårsrummen i källaren och min vana trogen slängt lite "skräp". Det är en av poängerna med att vara ensam - ingen bryr sig ifall man slänger lite gamla dataprylar, vetenskapliga magasin eller dammiga solglasögon. Tror jag. Resten av tiden har gått åt till fotoalbumen och teckning samt slöläsning av tre dagar gamla DN. Jodå, jag har varit ute och rört mig, tro inte att jag försoffas bara för att jag har huset för mig själv och njuter av tystnad.

När jag var i min gröna ungdom hände det rätt sällan att man var ensam hemma. Men de gånger man fick möjligheten minns jag att jag kände mig som en drottning. Dock sökte jag tvärtemot nu ljud. Mycket ljud.

Det första som hände var att jag drog på stereon allt vad som gick. Alla dörrar inomhus öppnade jag åt alla håll för att jag skulle kunna röra mig fritt snabbt som vinden mellan allt jag skulle passa på att göra i min ljuva ensamhet. Typ kolla om man kunde ta trappan i fyra kliv ifall man tog sats bortifrån skafferiet och kunde axa genom hallen utan att krocka med någon eller något. Man kunde också göra mackor på pepparkaka med omöjliga blandningar på och ligga i soffan och äta medan man bläddrade i hemliga fotoalbum. Annars gick det ju alltid att dansa framför stora spegeln på övervåningen medan musiken dånade i bottenvåningen och se hur man tog sig ut i en shake. Dörren var alltid låst, ingen fick störa min ensamhet.

Ingen facebook skvallrade om vad polarna hade för sig, ingen mobil ringde och det fanns inget att se på TV före kvällen. Det var bara att kräma musik, dansa, äta fantasifulla mackor på olämpliga platser och göra tjurrusningar i trappan. Ljuvliga ensamhet!

Ändå - jag känner igen tystnaden i mitt nuvarande bo från då. Det hände att jag lyssnade till det tysta då också, innan jag drog igång stereon. Det enda som hördes var husets knak och visk och vindens sus, då som nu. Jag hade en känsla av att vara i en stor varm kropp som omslöt mig och det fanns dagar då jag fasade för att jag en gång skulle bli tvungen att flytta ut i stora världen. Kanske var det då jag krämade stereon som värst. Jag behövde inte tystnaden så mycket som den åtrådda ensamheten. Och så småningom kom ju nån hem...då också.

En reflektion bara.../E.

12-årsdagen

Jag tänkte berätta om födelsedagar.
Idag fyller jag år och jag har haft ett tufft jobb att försöka få släkt och familj att tona ner firandet till ett minimum. Ja, jo, jag är en festglad typ som tycker att inget tillfälle till fest ska försittas men det är inte riktigt detsamma som att fira födelsedag med presenter och tårtkalassittningar.

Bestämt sade jag till ungar och husbonde att inte köpa nåt utan hellre göra nåt kul med mig denna dag - typ gå på fiket eller fiska öring i bäcken.

Nu finns ingen bäck i närheten, så det går bort, och skulle det finnas en sådan så tvivlar jag på att det skulle finnas bäcköring. Och funnes bäcköring så antar jag att fiskekort behövdes och fick man så en fisk som inte uppnår en längd av 27 cm så måste den kastas tillbaka. Alltså kvarstår fiket som den mer lättsamma alternativet för lata gratulanter och jubilar.

Jag tog med min familj och våra mödrar och gick på fiket - alla råkade vilja ha hallontårta. Det var ju bra det. Då kändes det tryggt, precis som hemma. Med en sorts tårta, menar jag. Maken försökte hålla ett tal till övriga kafégästers stora glädje (eller fasa?) men så fort han sagt "Kära 55-åring..." kastade jag ett sockerklistrigt hallon på honom och så blev det liksom inget mer. Efter fiket stack vi ut på vägarna med löfte om att komma hem och bjuda på grillkorv till middag. Jag lovar att det blev en succé, hela dagen. OK, ett par paket blev det. Som modern bitskt sade:
"Det ska väl inte du bestämma!" och den andra modern höll med så lite litteratur blev det ju förstås. Men annars klarade jag det bra, övriga hade hörsammat mitt krav.

Annat var det när man var tolv. Då var man i paketåldern fortfarande. Jag poserade snällt framför bilen (jag ska säga er att jag har ett fett antal födelsedagsbilder där jag poserar framför en bil...) och mormor hade sytt ny klänning. Jag råkar ju fylla år i samband med att skolan börjar efter sommarlovet och det har liksom varit med blandade känslor jag jubilerat genom tiderna.

Nå, där står jag och jag minns den dagen eftersom jag skulle börja i ny skola till hösten. Sommaren hade bjudit på ett rafflande kärleksdrama, en semestervecka i  Dalarna och ett par besök av någon kär släkting från en annan del av Sverige. Och på denna dag hade jag i vanlig ordning blivit väckt med bullar och saft på säng och alla dagens paket, varav ett var en hund i tyg som lades till min gigantiska mjukdjurssamling i garderoben. Den luktade mycket gott av tygpäls, träullsstoppning och leksaksaffär. Jag hade haft tårtkalas och min morbror hade säkerligen dragit ett par låtar på dragspelet. Visserligen ville jag hellre höra Sven-Ingvars än dragspel, men det var trevligt för det var liksom feststämning.

Ofta fick man ha kalas för några vänner och då blev det ju ännu roligare. Man fikade och lekte Gömma nyckeln med "fågel, fisk eller mittemellan". Ja, sen gick man ju hela dagen i födelsedagsstämning och var finklädd och hade klackskor. Det var högtidligt på något sätt.

Idag har jag liksom inte den där födelsedagsstämingen med mig riktigt, den är borta sen länge. Men det är kul att minnas de där dagarna när man hade jubileum ett helt dygn och gick omkring och var finklädd och fingrade på presenterna. Undrar om jag då, när jag stod framför SAABen och gruvade mig för skolan men gladde mig åt dagen, skulle ha kunnat tänka mig in i hur min födelsedag 43 år senare skulle te sig. Nej, då hade man inte kunnat föreställa sig att man ens hade nåt liv, så urgammal som man skulle vara.

Jag säger er, jag hade en bra dag och är tyvärr fortfarande 27 och ett halvt. Vad trodde ni?

//E

Heejm?

Igår for jag till mina hemtrakter, medsläpandes en sömnig tonåring som skulle få shoppa. Jag åker hem lite då och då, eller det vill säga rätt sällan, om jag ska vara krass. Jag har ett behov av att återse den plats som ligger till grund för kreativitet och fantasi.

När vi satt på bageriet och fikade sa jag till min vän sen fyrtio år tillbaka att jag hade bott längre tid i stan än "hemma". Det är flera år sen jag passerade den gränsen. Så varför då se detta som "hemma"? Tja, det är där jag har mina rötter, så är det, det är jag helt enkelt. Och varje gång jag kommer hem så ser jag saker som får mig att le. Jag tänker närmast på min grönaste ungdom och lite till. Det finns mycket att berätta - titta vad Enhenna skriver om, till exempel!

Jag tog med mig familjeprinsessan och åkte ner till sjön, på den plats jag är van att gå ner till sjön på. Vart annars? Dottern grinade illa när hon såg ut över gräset och påpekade att huggormar var farliga. Jag glodde på henne som om hon kom från en annan planet och tänkte att om någon ens nämnt huggormar på min tid i trakten hade jag kanske gapskrattat eller också låst in mig på rummet och inte vågat mig ut mer under sommarhalvåret. Jag övertygade henne om att hon nog inte skulle bli överfallen av någon orm och så gick vi till en hemlig plats där många hemligheter avhandlats under ett antal år.

"Där satt vi och pratade när ingen skulle höra eller se och där lekte vi spion och gömde saker" sa jag till henne. Hon tittade trött på mig och undrade hur vi skulle ta oss ner till vattnet i stället (så vi kommer iväg härifrån nån gång, hörde jag henne tänka). Jaha, vi travade ner över klöverängen och upptäckte att ingen strand fanns att promenera på. Jag hade nämligen planerat en del fotograferande för mitt ritande, så att säga. Vad besviken jag blev då ingen strand fanns! Det såg ut som barndomens tidens tidiga vårar då vattnet var högt och man längtade efter att se hur pass långt upp det skulle komma så man kunde bygga flottar och segla mellan buskarna.
"Men va trist!" skrek jag till prinsessan som trippade fram i leran med sina tygskor, dock utan ormbett.
"Segt", svarade hon deltagande och tillade att jag nog inte kunde ta mig någonstans så det var lika bra att dra.

Ja, vi åkte hem efter att ha slängt en del blickar på mitt barndomshem och konstaterade att nuvarande ägare körde gräsklipparen över graven där jag grävt ner mina plasttroll. Samtidigt insåg jag att även mina grabbar hunnit gräva ner en del saker (minns tydligt när ett skrin med tidningsurklipp skulle gömmas) på samma plats och kände en djup tillfredsställelse över att två generationer minst (jag vet ju inte vad mamma och hennes föräldrar grävt ner i jorden under fniss och skratt) lekt en hel del där. Där stod jag och filosoferade över vad som eventuellt kunde komma upp och smidde planer på vad jag skulle kunna skriva och berätta om, när dottern smällde igen bildörren och påminde mig om att det var dags.

"Vare brunt då också?" frågade hon om huset.
"Rött, minns du väl!" svarade jag men insåg att hon inte hade en susning. Hur skulle hon? Och snabbt räknade jag bakåt och fann att det var nog runt femton år sen en ny ägare tog över och att hon knappast hunnit gräva ner nåt eller grävt upp heller, för den delen, då familjens prinsessa som mycket ung ( i grävaråldern) råkade vara en formidabel sakletare. Alltså var det ingen mening att bolla en massa milstolpar med henne, ju, så vi packade in oss och drog hem.

När blir stan hemma? Jag älskar stan, känner mig som hemma och känner en massa folk men kan fortfarande sitta på gågatan på ett fik i två timmar utan att se en enda bekant. Det gillar jag. Men det blir ändå inte samma sak. Och då undrar jag över mina barn och vad dom tänker om staden. Kommer dom att ha samma känsla, dom som i princip kan bo var som helst? Kommer dom att ha den där rotkänslan eller är det individuellt? Intressant fråga. Oviktig i världssammanhang kanske, men lik förbaskat intressant. Jag pratar med min sömniga tonåring om det och hon ser bara frågande ut, så jag bestämmer mig för att vänta tjugo år till med att fråga. Tills vidare kommer jag att fortsätta rita och skriva om det roliga i livet.

//E.

Susa fram i sommarnatt

Igår kväll åkte vi och ett gäng andra hojåkare till Föllinge. Mekanikern hade fixat en del saker på min motorcykel efter den sega färden hem från Nordnorge, ja i alla fall från Grong och hem. Den orkade knappt upp för backarna över gränsen mellan Verdal och Skalstugan, men ibland fick den helt oförberett fart och jag hade tur som satt kvar då den på eget bevåg ryckte upp sig.... och ett tag trodde jag nog att jag skulle bli kvar extremt länge där på fjällkammen i solen och med all utsikt, men med en helt trasig maskin. Vilket i och för sig inte var helt fel. Med plats och väder, menar jag, men en annan gång, tack.

Nåväl, jag har skaffat mig en mekaniker och kan skatta mig lycklig. För att undersöka problemet bytte vi hoj där på fjället och jag fick den äran att köra BMW 1100 GS några mil. Maken försvann med ett vrål bortöver fjällkanten och jag blev kvar med något jag knappt suttit på med den knapphändiga informationen att man stänger av blinkersarna på höger handtag. Jaha. Det var som bara att köra, annat fanns ju inte.

Jag fick kontakt med maken ( han såg mig bakom rök och damm då jag var i kapp och vinkade allt vad jag kunde ) strax innan Duved och fick byta tillbaka till min egen. PUH!, säger jag bara. Hem kom vi i sinom tid och den kunnige äkta hälften trodde sig ha lokaliserat felet. Vilket stämde då jag nu alltså tog mig till Föllinge bland många andra utan hackande motor. 

Där for dom....

Alla parkerar in alla och ingen kommer iväg
 förrän alla stillat sitt kaffebegär

Veteranbilägare och hojåkare - en god kombination

Hembygdsgården i Föllinge

Så kan det också vara. Inte min den här gången....

Långan

Långan

Det är något mycket speciellt med att åka i sommarkvällen tillsammans med några andra som också vill njuta av livets goda och ses över en fika i nån jämtlandshåla. Då kan man ju passa på att se hur vackert det är här också. Jag brukar inte tänka när jag kör hoj, jag tömmer skallen och koncentrerar mig helhjärtat på körningen. Mest för att överleva, men också för att mentalt koppla av, nåt jag saknar mycket på vintern. (Skidåkning på platta backen eller snöskottning kräver liksom ingen större koncentration, anser jag). Igår var det dock annorlunda. Eftersom vägen var så gott som tom, förutom oss ca trettio stycken, kom jag in i en behaglig lunk och blev mer eller mindre kristallklart medveten om sommarlovet och var jag var i nuet. Sånt brukar hända mig mycket sällan, men jag vet att det är ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma. Jag var bättre på det då jag var en romantisk tonåring och nogsamt skrev i dagboken om rönnblommor, ljudet av åror i vatten och doften av mormors pannbiff. Det är något jag saknar, faktiskt. Är det det som är mindfulness?

Jag har ett tydligt exempel från min mer vuxna tillvaro och det var då jag stod i fönstret och tittade ut på gården och på de allra första snöflingorna som föll. I famnen hade jag min förste son, han var sju månader och jag tänkte att "när den här snön är borta har jag varit hemma en hel vinter med ett litet barn". Jag kände mig rik, minns jag. Det gjorde jag även igår. Jag kommer att känna doften av älggräs och höra motorljudet tills jag inte längre finns. Bra. Det sparar vi på.

//E.

SISTA JULI - HJÄLP!!!

Ok, jag måste glo länge på almanackan och fatta att det är slut på Den Stora Sommarmånaden. Och det fast hela augusti är kvar....Men i juli är man ju liksom mitt uppe i den härliga, gröna och ljusgula sommaren. (I min värld kan det mesta beskrivas med färg). Jag glor stint på siffrorna på bladet. Hur kunde dom bara försvinna så där? Dom luras! Nån dag har hoppat bort. Så måste det vara. Ta till exempel 2. Vad var det för dag? Vad hände då i mitt liv? Använde jag den till nåt nyttigt? Raskt springer jag iväg till sommardagboken för att hitta bevis för att den inte fanns. Men, jo, ta mej sjutton, och det var sol! Och det var varmt! Och det var kusinträff i Enarsvedjan! Av alla ställen på jorden åkte vi till denna lilla by i Offerdal för att makens kusiner på faderssidan skulle samlas en heldag med mat och kalas och små utflykter. Vi, det var jag, maken som i det här fallet var Kusinen och de två unga hemmavarande som skulle träffa tremänningar. Jag tänker inte inveckla mig i beskrivningar om den dagen, jag kan bara kort säga att det blev en kalasdag! Så himla trevligt och så många goa personer och så mycket go mat! Och så fruktansvärt mycket mygg, knott och småsväda som det bara är i en urjämtsk bygd en sommarnatt i juli.

Alla ville leka....stora och små.

Farfars barndomshem

Rester av liv från förr.

Jaha. Bara att konstatera att det var en bra dag fylld av trivsamma möten och många skratt. Så var det med nummer 2. Jag minns precis. Jadå. Men det var ju en lördag, då brukar det i de flesta fall hända nåt annat än det vardagliga grå. Jag glor på ett annat nummer, till exempel 11. Vad  var det för dag? Jesses, nästan två veckor in i juli? Vi var väl i England?

Jamen sidär. Det var ju den där dagen då vi skulle till Madame Tussaud och visa ungdomarna hur Hitler och Roger Moore ser ut som vaxdockor. Vi hade ju varit där förr och de unga var nyfikna och förväntansfulla. Inte visste vi att det var ett fruktansvärt kaos med skrikmusik och ett insläpp som närapå sprängde lokalerna. Inte visste vi att nu får man klättra på vaxdockor, ligga i deras famnar och rufsa om deras peruker. Och inte visste vi att nu åker man med ett slamrande tåg genom Englands historia och slaget vid Trafalgar förvandlas i ett nafs till ett enda jättetivoli.

Nej, nu är det nya tider! Till råga på allt hade jag tappat min biljett (som jag i tre dagaras tid påmint min familj om att de absolut inte fick tappa) och jag och maken fick ta en extra tur till Picadilly för att köpa ny till mig medan ungarna själva fick fajtas med tusen tyska, franska och italienska entusiaster som skulle in samtidigt och ta på sina idoler i vax.

När vi väl kom in slussades vi ofrivilligt hit och dit och befann oss plötsligt på röda mattan med Bruce Willis, Brad Pitt och Jennifer Aniston. Jo, det var flera, rena stjärnvimlet, men vem såg vem när vi två hoppade upp och ner sökande varandras ansikten för att inte uppslukas av folkmassan och försvinna för evigt in i infernot av idolhysterin? Jag skrek till maken att vi ses i gryningen vid hotellet och att jag hoppades att "barnen" överlevt och var i säkerhet i skräckkabinettet. Han vinkade glatt tillbaka och vad han sa har jag ännu inte fått klarhet i. Vi upptäckte varandra i närheten av soffan där The Beatles slappade med ett tjog medelålders damer åmande i deras knän alltmedan de väntade på att förevigas av kommenderade amatörfotografer. Väl nere i skräckkammaren lugnade allt ner sig och andra skrik tog över, mer ödesmättade på nåt vis. Jag hittade maken ( i alla fall kände jag igen hans hand när jag greppade tag i näven) och röt att han inte fick släppa mig och att jag nog skulle dö av skräck inne i den fasansfulla fängelsehålan med skyltar som "personer med hjärtbesvär, gravida eller små barn varnas särskilt".  Jag blundade mesta tiden men öppnade ögonen lagom för att se en maskbeklädd Hannibal Lecter kasta sig över mig ifrån en mörk vrå och då skrek jag allt vad tygen höll och fick fart. Ut kom jag och prisade solen och sommarhimlen och bakom en röd buss skymtade jag mina barn - tack och lov och pris! Vi pustade ut på en pub. Vilade våra öron. Vilken dag......



Michael Jackson - utan fans kring halsen



Jag inser att juli nog innehållit en hel del. Naturligtvis, vi var ju i London. men sen då? Vad innehöll siffra 19?

En titt i dagboken beskriver en dag i Bodö. Jösses, va vi har åkt!!!

Vi hade en hytte, det var ju risk för regn och vi hade nått vårt mål. Vi sov väldigt länge den här dagen men maken hade en bräda för lite i sin sängbotten och tyckte inte att vi skulle överdriva det där med en lång natts god sömn... Vi beordrade lagning samtidigt som vi bokade in natt nummer två. Sen lagade vi god frukost. under tiden vi åt kom en man (som inte pratade svenska, norska eller engelska?) och lagade vår säng. Han meddelade oss med tre ord att han var polack och sen snickrade han på medan vi satt och åt såg på. Konstigt, minst sagt. Kändes underligt och fel och främmande. Men han log, bankade och slet och snickrade och klev sedan ner (maken hade överslafen som alltid, jag vågar aldrig sova mer än en tre decimeter från marken) fortsatt leende och sopade av min säng där han stått.

Vi svalde frukosten och begav oss på upptäcksfärd i ett disigt Bodö. Hem kom vi med nytt tält, ett par öl var och fisksoppa till middag. Sen blev det ju bara kalasväder! Dimma, åska, regbågar och sol, sol, sol.... och så packade vi och tänkte att vi hade det bra, saknade ungdomarna och särskilt den som bor i Norge men just då var i Sverige medan vi var i Norge och jösses va jag längtade hem just då fast vi hade det så gott och stod och såg på fjällen som kom fram ut dimman.

Vid campingen på Bodö

Dimman ligger kvar innan solen tar över kvällen



Bajkernäste?

 Okej då. Juli försvann kanske inte. Det kanske var en överfull månad som liksom vällt sig över oss och vi som har glömt tiden helt enkelt...? En hastig titt på dag 24 ger ett helt annat perspektiv. Då har vi skräckslagna pratat med sonen som bor i Oslo flera gånger under ett par dygn. Han verkar lugn och försäkrar att hans liv på nytt jobb rullar på trots det helvete som drabbat Norge.
"Man får äta hur mycket choklad man vill!"  sms:ar han glatt från Freiafabriken.
Älste grabben har mönstrat på sitt jobb som bartender på Ms Galaxy och vi gläds med honom, den yngste grabben ser till att Storsjöyran håller måtten och familjeprinsessan har sommarpartyn med "grabbarna" som hon säger om sitt gäng. Känns bra. Allt känns bra. Juli måste ha varit en av de mer innehållsrika månaderna. Varför stirrar jag på siffror och undrar vad jag gjort?

Jag tycker att mindfullness är ett nytt begrepp som jag småler åt, jag som är så bra på att leva i nuet och njuta av detta. Jag som bara gör roliga saker, så ofta tillfälle bjuds. Glömde jag att sitta stilla en dag och tänka kanske?  Troligen. Vi säger att det är så. Tills jag kommer på nåt annat i alla fall.

Nu ska jag sluta stirra på julisiffrorna och i stället samla mina bilder till ett stort, fett album och sen, sen ska jag inte sakna en siffra! Lev väl, hörni!

//E.