Ett gäng bilder från sommaren...

...slumpmässigt utvalda för något jag inte minns längre. Men här kan de ju alltid roa någon....Enjoy.

En grönskande ingång till några Stockholmsbor.

Minnet av Storsjöyran 2012

Hojresan. Vi lämnade Sunndalen och åkte uppåt. Vi undrade vem som bodde på andra sidan...

David och Therese följde med till stugan en dag i början av sommaren för att kolla förödelsen efter Dagmar. Allt nästan väl, kunde vi konstatera. Huset stod kvar, mitt emellan två fällda barrträd.

I stan efter midnatt, studentdagen. Thomas slår följe med oss gamlingar ett tag.

Jipppiiiiii!!! Jag hittade en färglåda från 60-talet. Alla som är insatta vet hur den luktar! Överlycklig får jag äga den. Den skulle kunna vara min - de gröna färgkakorna är nästan slut...

Min förvildade rabatt i sommarhettan med blå himmel bakom. Nåt att titta på i mitten av januari.

Och kolla vad jag hittade bakom friggisen. 

Åre. Lågsäsong.

Här kan man sitta och fika och ha det bra. Perfekt för långfika, och samtidigt njuta av sol och Åresjö.

Gammal lekplats

Mammas idoler sticker upp sina huvuden i gräset.

Snäcksamling. Är det Esters?

Min motorcykel får vård. Eller kanske heter det service. Notera droppställningen i alla fall.

Mitt emellan flyttningarna. David kommer hem till oss päron med väskorna ett tag. 

Barnängen - nostalgin dryper då vi minns sommardagar på samma plats då de två herrarna var ca 20 år yngre.

Frukostfest hos Staffan och Elisa i Blackeberg.

//E.

Köksbordet

Jag läser i Karins blogg om att vara hemma vid köksbordet igen. Det fick mig att tänka över värdet av ett köksbord.

Jag hamnar oftast här, det har jag sagt många gånger. Trots sovrum i helblått, Mitt Rum med alla målargrejer och vardagsrumssoffa med hög mysfaktor. Vid köksbordet - husets nav.

När man sätter sig ner runt ett köksbord ska oftast något diskuteras eller reflekteras över, eller rätt och slätt ätas. Men själv hör jag också till dem som anser att det är världens bästa skrivbord, staffli, småslöjdsbänk och tillskärarbord. Dock framförallt är det en mötesplats för mig. Vid köksbordet samlas ju alla nån gång under dagen. Den säkraste platsen att träffa hela familjen samlad, där allt som hänt ventileras, där alla får veta hur alla haft det under dagen, under resan, på festen.... Där planeras framtida händelser och där fikas det med gästerna.

Jag tänker tillbaka på olika boplatser, både fasta och tillfälliga, i mitt liv. Det första jag ser för mitt inre är platsen där köksbordet står och vad som skedde där. Det är både sorger och bedrövelser och glada fester. Men den där vardagen, det är nästan den som känns viktigast. Den vi glömmer bort att uppskatta ibland.

Det finns en del saker som direkt dyker upp i mitt minne, här där jag sitter i ensamhet vid mitt köksbord och njuter. När jag var liten och jag och brorsan hade tröttnat på bilparken och dockparken, ville vi leka med modellera. Detta skulle ske vid köksbordet, allt annat var otänkbart. Mamma plockade fram vaxduken för lerlekar och så satte vi igång. Modellerandet krävde ibland att jag drömskt tittade ut på torrgranen som stod bakom vedboden. Glodde man tillräckligt länge på den kom inspirationen till roliga lerfigurer i fräscha färger som vi sen bankade ner till lilagrå korvar, som vid återanvändandet oftast  innehöll hårstrån, torkade brödsmulor och tändstickor, irriterande nog. (Den där torrgranen hade en magisk inverkan på mig. Idag har jag en fet och frodig gran utanför ett av köksfönstren, men inte inspirerar den inte...).

En mer skrämmande upplevelse från min barndom var när farbror Gustav kommit för att stycka älg. Det var höstmörkt. Under taklampans sken tornade han upp sig, storväxt som han var, högt över köksbordet, svingande knivar, yxor och sågar med uppkavlade skjortärmar. Det skvätte blod och köttslamsor och av och till torkade han svetten i pannan med en blodig näve och passade på att svepa undan det svarta håret som slet sig från bakåtkamningen. Jodå, det minns jag.

Vid köksbordet i barndomshemmet hölls alla kalas med nonstopsgarnerade tårtor och sugrör i de "okrossbara" Duralexglasen. Det lästes engelska och spelades Fia med mormor. Det dukades till söndagsfrukost med utdragen bordsskiva för att alla skulle rymmas och vid köksbordet satt morfar och sörplade elvakaffe på fat. Alltid på samma plats. Kaoset vid köksbordet när vi fick lämna middagen framme och åka i ilfart till stan då mormor dog. Vid samma köksbord fikades det nattetid efter dansen, ensam eller i sällskap. Långt senare låg min förstfödde son på samma köksbord. Åtta dagar gammal bajsade han på skötbädden och vi runt om applåderade.

Just i dagarna röjer vi i det hus där jag och maken flyttade ihop. Det första som skedde var att köksbordet och den delen av huset skulle återställas. Allt annat får vänta. Vad minns vi från vår flytt in i det lilla huset? Jo, första middagen vid köksbordet. Färsk fisk från viken och vitt vin i glasen. Det var midsommar. Känslan av att sitta där vid vårt köksbord och titta på sommaren utanför och veta att nu är det vi. När vintern kom och det var trettio grader kallt tog maken in mina nytvättade klänningar, som jag hängt ute, stelfrusna till statyer och staplade dessa till ett konstverk på köksbordet. Längst upp tronade kattungen.

Jaa, köksborden i mitt liv, tänk om de kunde berätta! Jag lyfter lite på duken och ser på den rispiga och gropiga furuytan. Någon protesterade då vi tog in ett kraftigt furubord i köket. "Men då får ni akta bordsskivan så att inte den repas..." Vi ryckte på axlarna Tyckte furu var fint. Vad hade man ett köksbord till i en fyrabarnsfamilj om det inte fick repas? Nej, här skulle bakas, här skulle byggas och snickras. Det finns spår av allt, lite hamrande, lite hackande, lite ritande, lite målande, lite nagellack, en brännskada och undertill ett hemligt meddelande med spretiga bokstäver i blyerts. Det är blod, svett och tårar etsade i bordsytan, osynliga märken av huvuden som dunkats i ilska och märken av skor från ett kalas då hela gänget utklädda till sjörövare och monster samlades på bordet för bästa partybilden. Det är lackfläckar från Stora Julklappskvällen då alla samlas för lack och rim, det har skurats efter att ha agerat skönhetssalong med permanentvätskor och ögonskuggefläckar. Och alla fester! Med lite god vilja har jag lyckats samla 16 stycken runt bordet. Det känns rikt, det!

Ja, det finns många härliga saker att fördjupa sig i runt ett köksbord. (Notera dubbeltydigheten). Här är några:

Nästan som förr - Solbergsköket, vårt första.

Köksbord på Slingervägen - just nu.

Typiskt mammaköksbord

Partygänget

//E.

Inspirationen - hallåååååå...

Sommarlovet det långa och ljuvliga lider mot sitt slut och timmarna är räknade. Just då har jag uppdraget att skapa lite bilder av änglar. Ett par utställningar väntar och jag får superinspirationen just då jag talar om det med inblandade. Springer hem, slår upp dörren till Mitt Rum och öppnar alla lådor. Det fattas inget där, ska jag säga. Efter år av samlande och experimenterande finns otaliga material lagrade. Det är kanske det som tar död på inspirationen?

Jag har möblerat om så att jag har mitt skrivbord vid fönstret. Att ha ett rum i kvällssol är trevligt, men ljuset är kort. Dessutom stirrar jag rakt in i grannens hus om jag inte hänger mig över skrivbordet och spanar åt höger. Då ser man Slingervägen. Eller en del av den i alla fall. En slingrig del. Men man kan ju inte få allt. I alla fall så är det som det alltid varit - så fort jag får ett hörn eller ett rum så ska det inredas för den Stora Inspirationen. Visst. Jag minns hur det var hemmavid när trettonårsförfattandet satte fart.
Det röda bordet stod så att jag hade utsikt neråt vägen. Det hjälpte. Tänkte att det skulle vara likaledes nu, alltså släpade jag skrivbordet fram till fönstret och gav upp viss golvyta samtidigt. Men det bjuder jag mig själv på.

Nå, alltså i första hand ser jag grannens hus och balkong. Kan det vara det som hindrar min inspiration från att promenera fram på vägen och rakt in i mig när jag sitter där vid fönstret och drömmer? Eller är det alla grejer, som sagt? Kanske tror jag att inspirationen ligger i en ask kritor och ploppar upp när jag öppnar den? Jo, det har jag alltid trott. För den gör det också. En gång. Sen ska det liksom gå av sig själv. Men hallååååå....var är den???

Jag ska måla lite änglar igen. Det är svårt, men ändå fortsätter folk att fråga efter änglar. Kan det bero på att vi ständigt törstar efter tron på något och behovet av det som kan tolkas hur man vill, av var och en? Varför är just änglar och älvor så "inne"? Är det inte mättat? Fantasyfigurer? Varför? Jag gjorde slut med mina änglar efter att jag illustrerade den lilla boken Änglar anamma. Efter det ville jag nåt annat. Men det återkommer hela tiden. Har du inga änglar? Har du några änglatavlor kvar? Suck. Nää. Men nu har jag ändå producerat ett par tavlor som jag är relativt nöjd med. Dock vill jag faktiskt göra något helt annat. Änglar ok - men jag är som sagt trött på de svävande vackra och romantiska och genomskinliga.

Jag tecknade i alla hast en bedagad, äldre hippiedam med bränt skinn i fjäderboa för att få slut på ängleriet. Den skulle liksom skrämma upp alla som såg den. Mig skrämde den då. Troligen alla andra som sett den också. Men den tolkas nog inte som ängel, det är min hemlighet. Eller var - tills nu.

Men - på'n igen. Jag stannar i Mitt Rum tills jag fått en idé. Kanske ser jag en i grannens hus? Sen får jag gå ut en stund. Tror jag. Har jag tur promenerar inspirationen också så vi möts i nån gränd.

//E.

Rapport från hojerskan

Jag  - en skinnknutte.

???

Nja. Jag kände, efter en del kommentarer jag får, att jag måste skriva av mig mina tankar. Vem är jag - och framför allt NÄR är jag VEM? Hängde du med?

Jag är lycklig ägare av en gammal hoj, precis en sån jag vill ha, och det är min tredje "precis en sån jag vill ha". Jag gör det jag vill och det har jag blivit ganska bra på, med tiden, vill säga. För tio år sen kände jag att ungarna var så pass stora att jag vågade ta klivet ut på vägen på mitt sätt. Punkt.

Jag var tretton då jag började köra motorcykel. Mentalt. Men på den tiden hade allt en annan innebörd. Jag drömde konstant om att åka med dom tuffa killarna. Att jag skulle sitta på min egen var ungefär likvärdigt med att ha en egen häst - alltså ouppnåeligt. Nu är det ju så här att hästjobb och motorcykeljobb går bara inte att jämföra. Jag skurar min hoj, teknikern servar den och sen åker jag iväg. När jag har lust. En häst kräver mer än tillfälliga nycker - det vet jag minsann av säkra källor i min närhet. Vad blev det då av drömmen? Jo, efter diverse turer på bönpallen sporadiskt bestämde jag mig för att bestämma själv.Just det. Det vore något som skulle passa mig bra, tänkte jag. Intresset för att köra en motorcykel har alltid funnits men riktigt varför har jag aldrig lyckats utröna. Inte förrän nu, med tio års erfarenhet i bagaget och resor hit och dit i Sverige och Norge.

Jag är inte särskilt tuff. Av någon anledning är det just det begreppet som kommer upp. Vem säger det till min man, mitt i femtioårsåldern och med flera hojmil i ryggsäcken än jag? Nej, det hör jag aldrig. Däremot träffar jag av och till stenhårda brudar som nyss eller för ett par år sen fixat körkort och kör omkring på sporthojar som om elden vore efter. Frågar man om hojen kan man få till svar : "aaa, den har attityd, det gillar jag". Då fnissar jag på insidan och tänker att om en motorcykel kan ha attityd så är det min gamla Honda från 79. Lite rost och lite trögstartad vissa dar, men som en motorvetare sa: "dom är för jävliga dom här gamla hondorna, dom bara går och går, aldrig nå strul". Nä, det är ju sant, förstås. Fast jag brukar ligga lågt med att säga nåt över huvudtaget. Jag trivs i min hojklubb, mest karlar, men inget snack. Man får inga särskilda hurrarop för att man är en av alltför få damer som kör, utan man är bara en. Bra. Då är jag med ett tag till.

Men det finns en mening med det hela som jag oftast bara delar med mig själv. Det som gör allt optimalt med att ta motorcykeln en sväng runt sjön eller 400 mil bort. Det är så långt bort från tuffhet som det bara kan bli i min värld. Innan varje säsong förbereder jag mig noga med sånt jag måste tänka på.  Samma bok, samma påminnelser. Samma korta avrostningsturer innan resan hit eller dit. Tanken på att åka 275 mil utan krockkudde, utan bälte, utan plåtkaross och ständigt vara rädd för att aldrig synas, höras eller över huvudtaget räknas av bilister i trafiken brukar få mig att fundera på skillnaden mellan tuffhet och dumdristighet. Det är den krassa verkligheten.

Men nu är det ju inte riktigt så att jag skräckslagen sätter mig på hojen i april varje år och undrar om jag skrivit ner sista viljan ordentligt. Då skulle jag ju inte åka nånstans. Men nu till min poäng med min hojåkning. Kravet på koncentration på vägen, trafiken, djuren och vad min motorcykel gör och sist men inte minst vad jag gör, innebär att man måste släppa andra tankar. Kan det bli bättre? För min del är det det ultimata sättet att stressa av. På köpet får jag andra saker jag gillar: förändring, flytten, nya världar, nya människor, nya miljöer, och en annan gammal klyscha: närvaron. Ja, allt jag har sagt hittills, handlar inte det om närvaron?
Jag kan inte låta bli att dela några bilder, gamla som nya, från flera års kringkuskande på två hjul.

Oslo från Ekebergs camping, lätt tillgänglig med hoj.

Ett sommarhus i Skärlöv på Öland

Kalmar

 

Alvaret

Vänern

Sånt som händer med gamla hojar. Norge nånstans för ett antal år sen.

Öland, Skärlöv, hos familjen Edfalk.

Polcirkeln, Norge

Smålands skogar :)

En som väntar på shoppingtur med mc till Luleå. Hos Staffan i Boden.

Vila i Åsele. Strax efter eller innan min vurpa i en grushög.

Mellan Norge och Sverige i höjd med Arjeplog.

Härnösand

Borgvattnet, Therese (HON är tuff, som åker bakpå!) plåtar spöken.

Koa

Röros

Kystriksveien, Liatinden mitt i bild.

Steinkjer

Tibrandsholmen, Rödön. En annan tuffing....

Regndränkt i Grisslehamn

Mariehamn

Rättvik

Melöy

Fäbodarna, hos Eva-Marie.

Furusund

Oslo

Saltkråkan

Smygehuk

Tjolöholm, väskusten.

Ystad

Visby

Färjan över till Norderön

Med ömck på tur

Kullen, Skåne

Bortsett från allt detta är det ju också skitkul. Det vet alla som njuter av att köra i Norge på en smal, krokig men bra väg. Eller på Österlen. Inte lika kul i bil. Tja, tuff eller dumdristig?

Livet livet

Jag funderar av och till mycket på livet. Och döden, följaktligen. Alldeles särskilt mycket kommer tankarna när någon lämnar livet, någon som man känner eller när människor dör i onödan av olika illdåd och sjukdomar. Det är jag ju inte ensam om, men det är inte ofta man tar upp samtalsämnet till vardags.
Astrid Lindgren lär ha ringt sina båda systrar varje dag på ålderns höst, och då de naturligt kände att livet snart var till ända fanns ju oron över detta alltid med. Men för att inte låta tankarna på döden ta över samtalen började de alltid med att säga "döden, döden", så var liksom den saken avhandlad och man kunde prata om annat. Ibland när jag har långa samtal med mina vänner tänker jag "livet, livet", fast tyst för mig själv. Det är det vi liksom är mitt i, hoppas vi i alla fall. Eller ja, kanske på den senare halvan, men ändå. Livet pågår. Är vi medvetna om det? Ännu ett citat jag gillar är John Lennons "livet är det som pågår medan vi gör upp andra planer". Som sagt, är vi medvetna om det?

Innan helgen var jag på en begravning i mina hemtrakter och funderade hela vägen dit, ensam som jag var i bilen, på livet. Och döden. Samtidigt ploppade tankar upp om närvaron i vardagen, att ta vara på tiden. Vilket i sin tur ledde till filosofiska funderingar på hur jag värderade sträckan Järpen - Åre. Och hur länge sen det var jag åkte den varje dag, som skolbarn. Eller rättare sagt tonåring i fin form - högstadieform. Ni vet allt det där man är INNAN livet börjar på allvar. Vad tänkte jag då? Fattade jag att tiden var viktig?

Jodå, faktum är att jag var rätt bra på det. Tror jag i alla fall. Naturligtvis hör det ihop med ett idogt skrivande och ett idogt ritande och fotograferande. Dokumentation av viktiga livsbitar. Det syns i dagboken då jag högtidligt skriver som fjortonåring att "just NU ligger jag under rönnen och det luktar kossa, rönnblomma, gräs och dill. Just NU är det varmt och solen liksom silar sig fram mellan träden innan det blir kväll. Och huset luktar varmt trä, det gillar jag. Då är det sommar." Bakom huset skymtade Åreskutan, och Åre var inget annat än byn där affärn låg.

När jag åkte där mellan Järpen och Åre på väg till kyrkan var det en förfärlig trafik. Yra i stan, fredag, mässa i Fäviken, turister, hemvändare och en handfull ortsbor. Omkörd av en fullastad bil tänkte jag på människorna som satt i den. Vad visste dom om sträckan Järpen - Åre? Hur kan dom liksom bara blåsa förbi Tossön dit min allra bästa polare flyttade och lämnade mig förtvivlad kvar, åtta år och evigt olycklig. Hur kan man bara åka förbi platser som backarna i Hålland utan att se mig och B cyklande för livet med flaxande hår för att hinna ikapp och se var en blå PV med de snyggaste killar som skapats på vår jord tog vägen? Svängde den hit eller dit? Hur kan man sakta ner och glo så på Åreskutan när man närmar sig avtagsvägen till Såå? Den ligger ju där den ligger men vid den punkten var jag alltid fem minuter från hemmet och började tänka på vad som skulle ske då jag hoppat av skolbussen, som läxor, sökande efter nya brevkompisar i Allers eller långa telefonsamtal med B om möjligheten att en blå PV skulle stå parkerad i Hålland nästa helg också.

Lite äldre blev jag då jag passerade Björnänge och tänkte att inga förbiilande turister vet att det var på Helmertz allt hände. Sträckan som är kvar till Åre gav lika många flashbacks, varje meter har en bit historia. Hur mycket har jag inte hunnit med? Hur kan livet vara så sprängfyllt? Det måste ju ändå finnas en mening mer än att jag har en del kul minnen som jag bär med mig. Vart tar alla dessa minnen vägen då man dör? Det låter så himla futtigt att säga äsch dom lagras i din hjärna och när du dör så dör dom med. That´s it.

Jaa, jag tänker på att det gäller att stanna upp och tänka efter på vad som sker just nu. Och vad som är meningen med det. Jag skriver i min semesterdagbok (jag hade en särskild för våra sommarresor när jag var barn) om nuet och poängterar det tydligt här och var. Jag har skrivit barskt till mig själv att "just NU sitter jag vid det bord jag längtat efter sen i somras och snart ska vi gå till pappershandeln. Jag längtar, för dom har så fina brevpapper, mycket finare än hemma! GLÖM INTE DEN HÄR KÄNSLAN!" Intressant. Inte har jag glömt den, inte.

Okej, dags att bryta mina filosofiska tankar. Jag säger er ungar, för det är för er jag skriver i första hand, känn efter ett snäpp extra på Springsteenkonserten, på västkuststranden, på sockerkaksfikat hos momma och skit i planeringen för nästa andetag. Det hinns ändå. Livet, livet....

/E.

Språkbarriärer

Under en fantastisk resa i Möre och Romsdal hamnade vi på en camping i Bud långt ute i kustbandet strax efter den häftiga resan över Atlanterhavsveien. Vi var nog de enda icke-fiskarna på plats, alla andra hade med sig spön, båtar, hinkar, håvar...ja, allt som kunde tänkas höra ihop med fiskarcamparens liv. Vi hade fått oss tilldelade en stuga med utsikt över strand och camping och tillbringade frukostar och middagar med att fundera över vad de alla hade för sig, där vi satt vid köksbordet med den blåvita vaxduken och gluttade bakom gardinen som klippta och skurna ur en Molinfilm.
Det var fransoser, tyskar och holländare över lag. De släpade uppblåsbara båtar och hinkar och spön fram och tillbaka hela tiden och hade alltid rejäla fiskar med sig hem framåt kvällen. I köket stektes fisk och utanför rensades och filéades fisk. Hela tiden. Campingköket erbjöd endast en enda diskbänk och en enda spis, så ville man utnyttja detta och laga exempelvis köttbullar kunde man räkna med kö och ävenledes en ihållande doft av stekt fisk som bitit sig in och smaksatte alla sinnen. Nå, stället var idylliskt ändå. Lika idylliskt var det att höra och se ungar av olika nationaliteter leka som alla ungar leker och stöka i köket som alla ungar stökar då tillfälle ges. 

Dagen för vår hemresa hade vi (som inte utnyttjade köket annat än för disk) som vanligt lite bråttom att komma iväg. Jag plockade ihop vår lilla disk och tågade till köket, hoppades att diskbänken skulle vara fri. Men nej, där var det full fart med disken. Jag hade bara att vänta. Alltså ställde jag diskbaljan på bänken och placerade mig med armarna i kors med blicken riktad mot diskhon och de som ockuperat platsen. (Precis som alla andra som väntade på diskplats gjorde varje dag, vill jag påpeka.) Mitt kroppsspråk skulle säga att jag gärna också hade lust att diska och att det vore schysst om det blev ledigt snart. Eller så snabbt som möjligt, med andra ord. Men se denna gång hade jag inget för att jag kroppsspråkade om min önskan. Nej, de unga damerna som diskade, uppskattningsvis fyra och sju år, typ, såg en stund (!) på mig och återgick sedan till sin uppgift. Det vill säga kolla hur mycket skum som kom ur borsten jämför med svampen, kolla hur diskmedlet gick att dosera och hur skillnaden var mellan rinna, droppa och forsa, bygga ett par staplar av plastglas och se om de höll för vattenstrålen eller om de föll i djupare eller grunt vatten, diska alla bestick tre gånger bara för att det var så kul, ösa vatten i kopparna och sen ösa ur och sen i och så ur igen för-det-vet-man-ju-hur-kul-det är, räkna stråna på diskborsten och sen titta på mig igen för att se om jag fortfarande stod kvar med armarna i kors. Märk väl, TITTADE på mig. Det vill säga, de slutade med allt och stirrade på mig ett par minuter.

Jag gissade på att de inte förstod mitt språk och mycket riktigt, de var fransktalande. Jag letade i huvudet efter ett par snälla franska ord om vatten och ursäkter och vilja att diska, men tyvärr har min skolfranska tydligen försvunnit, för jag kunde inte komma på ett enda ord! Jo, typ "skynda på!", men min fostran förbjöd mig att säga nåt sådant till de två unga damerna. Inte kom jag heller på vad varmvatten hette eller en artig fråga om det inte var min tur nu.... Jag visade slutligen min lilla diskhög och pekade på vattenkranen och diskhon. De stirrade tillbaka och slutligen log den minsta varmt och visade mig sin kopp, full med skum. Jag provade att inte le tillbaka och kände mig som surhäxan Morrhoppa. Tänkte att de för evigt skulle minnas den arga tanten i köket i Bud i Norge. Men icke, de återgick till sin skum-och vattenlek. Då spolade jag hårt i kranen bredvid i tvätthon (iskallt vatten) och fyllde min lilla balja, tänkte att de skulle drabbas av medlidande och upplåta varmvattenkran och diskho. Men nej, de byggde vidare på ett litet torn av muggar och samtalade om... mig?

Efter en dryg kvart började jag fundera på om ingen förälder saknade de unga damerna. Men icke! Då började jag fundera på om det var taktik för att bli av med ungarna en halvtimme eller mer. Ja, ja, många tankar flög omkring medan jag stod där i kö med armarna i kors, ömsom suckande ömsom pekande och gestikulerande. Det visade sig dock att de var helt opåverkbara och det hela slutade med att jag halvdiskade i iskallt vatten i tvätthon och marscherade argt därifrån. Klampade lite också när jag gick ut. Ur ögonvrån såg jag att de unga fransyskorna log glatt åt mig när jag lämnade rummet, medan de fyllde på mer vatten och skum och började en tredje diskomgång av de utslitna besticken och muggarna.

Slutsatser: skolfranska är bra att kunna. Kroppsspråk biter inte på unga fransyskor som har ett uppdrag.
Barn är underbara.

Utsikt från ett fönster i Bud.

//E.

Dalarna

Vi åkte genom hjärtat av Dalarna på vägen hem från semesterresan. Tankarna ramlade över mig då vi passerat Borlänge och var på väg mot mina hemtrakter. Just det. Det KÄNNS som mina hemtrakter.

Ja, jag är då infödd jämte med rot och hjärta i Såå, i världens vackraste Åredal, och där har jag stannat tills jag valde att flytta mig tio mil österut. Men ändå känns det som om den där trakten kring Siljan är min. Jag tänkte länge på det. Dalmål och dalmasar och midsommarstänger och kurbitsar... det är saker som får mig att längta. Tanken kom för mig, där jag satt i bilens framsäte, att om någon spelat in en film med terrorister som pratar dalmål så skulle jag ha svårt att ogilla dessa. Om jag läst en bok där blodiga mord utspelat sig vid Siljans strand och där mördaren jagat sina offer i Rättviks gränder hade jag omöjligen ryst så mycket som jag gjort ifall dramat utspelat sig exempelvis i Sorsele eller Lockne.

Min längtan är förknippad med roligheter, naturligtvis. Ända sedan jag var en liten skitunge har Dalarna och ett antal masar och kullor haft en stor och positiv inverkan på mig. Som liten fanns "Gitta" i mitt liv som var en extramamma. Hon var ett helt Dalarna i miniatyr. Hon kallade mig Ääva, hade kurbitsmålade saker i hemmet, ett härbre med dalastuk och så sa hon att katta var "uta" eller "inna" beroende på var han fanns. Dessutom var lärarn i byskolan från Dalarna, vilket aldrig gick att ta miste på, och en gång fick vi alla åka på skolresa till hans ställe i Gagnef och det var en upplevelse jag aldrig glömmer! Så ung jag var förstod jag att det var en generositet utöver det vanliga att upplåta sitt sommarställe och laga mat åt en hel skola. All berörd personal fick åka med och mysa! Vi fick gå i Folkets Park och höra Sven-Ingvars och sova i baddräkterna om vi ville!

Min morbror är musiker och några gånger bjöds byns dalmasar hem till oss på fika för att försöka översätta texter som Daladragspelaren Evert Sandin sjöng på ett antal LP-skivor som morbror hade. Vi satt bredvid, brorsan och jag, och lyssnade på LP:n "Stjinnbracka me lukku" och fattade nada av detta skumma daltungomål. Men besökarna som kunde språket, dom visste, dom. Det var sommar och sol och vi sommarlovslediga ungar satt med lärarn och Gitta och drack guldsaft och alla skrattade åt stjinnbrackorna.

En sommar började vi resa på semester till Dalarna. Jag var elva och vi for till Rättvik. Det var nog mest för att mamma och Gitta hade pratat om hur tryggt och bra det var med en semesterresa till Dalarna. Vi bodde hos familjen Gunnars på Lerdalshöjden, hyrde en vindsvåning. Höjden av lyx, tyckte vi, som fick handla på Centrum och Sörlins. Behöver jag ens nämna att det var en leksaksaffär och en pappershandel? Alla pratade som Gitta och överallt var det dragspel och fest och så gick vi på fik varje dag, nästan.

Efter detta åkte vi till Dalarna varje sommar ett antal år. Vi bodde lite här och var, men alltid i Siljanstrakten. Men allra hippast var då modern tyckte att vi ungar, när vi var i början av tonåren, nog skulle gilla att bo centralt så hon hyrde hus på en gård mitt i Rättvik. Jojo, hyresvärdens unga hade party lite då och då och haschröken letade sig in i vårt lilla bo, liksom snuskiga visor av alla de slag. Trots det var Dalarna det mest romantiska som fanns i min värld. De vimsiga festprissarna utanför var bara en parentes.


Alla saker hände, förälskelse i en (eller fler) knätofsprydd folkdansare i ungdomslaget, nya kompisar, klädinköp som inte alls på låååånga vägar fanns hemma, typ ljusrosa gabardinbyxor och ljuslila blusar med fjärilsärmar.... och när jag kom hem hade jag dialektduell med kompisarna som varit i Norge.

Ljuvliga dalasomrar!

Lite senare i livet hamnade jag där både en och flera gånger. Exempelvis på en improviserad bröllopsresa då vi letade upp mamma och hennes fästman som av bara farten fortsatt att semestra i Dalarna då och då. Som två glada gubbar i lådan invaderade vi deras lågmälda semester i Tällbergskvarteren och ville bo granne ett par dar. Och när våra ungar kom kändes det rätt naturligt att passera Dalarna en eller två gånger per år på vårt kuskande runt landet. Det var ju som ett andra hem - vi (jag) visste ju vad som fanns. Och slutligen blev Leksand sommarland ett måste för att sommarlovet skulle vara fullbordat.

40 mil bort - ett sommarparadis!

Jag kan nog gärna drunkna i massor av sommarminnen då jag har lika många från min egen barndom som från när våra barn varit där. Jag har numera också trevliga minnen från vuxensemestrar på hojen. Första motorcykeln är inköpt i Dalarna, exempelvis.

Jag sammanfattar mitt Dalarna i några få saker: papper och pennor på Sörlins, rosa gabardin, glassdrinkar på Klockargården i Tällberg, långbryggan och fika på gammelgård. Solsken och rea på Konsums klädavdelning. Det är jag, det.

För att inte tala om när vi nåt årtionde senare passerade Hjortnäs brygga och sjuårige David blev så inspirerad av ett pågående bröllop att han genast bestämde sig för att fria till sin lekkamrat när han kom hem och beordrade oss att köpa ringar. Eller när sextonåringen rebelliskt kom hem och förklarade att han tänkte fan dra på semester med Johan i EPA:n.
"Vart då, om man får fråga?" sade vi och stod där med armarna i kors och snabbtänkte ut konkreta invändningar mot Köpenhamn, Stockholm och Trollhättan eller vad som komma skulle. Inte visste vi var en EPAtraktor kunde ta ett par äventyrslystna unga grabbar.

"Leksand sommarland!" hävde han ur sig och glodde stint på oss.
Vi nickade allvarligt och sade att det behövdes bara en mobiltelefon, annars så "vare grett..."
Leksand ? Äh, det var som hemma, ju...

Så all min längtan till Siljanstrakten den sitter som rotad. Den förknippas med lugn och ro, ledighet, sommar och glada upplevelser. Inte så svårt att tycka om. Inte så svårt att känna som hemtrakter.
Ett par bilder följer. Och en kul video. Missa inte en gammal dragspelare från Vikarbyn! Fniss!

Allt är sig likt....

Gammelgården i Rättvik

Några fiskare vid Enån på 90-talet

Några åkare på sommarland

och här kommer han, dock ej med stjinnbracka....:

Evert Sandin i sitt esse.

Lev väl i världen och ta vara på dina reseminnen!
//E