Som i en annan värld...

...befinner jag mig just nu.

Tystnaden blev liksom total efter juldagarna. Alla grannar tycks vara bortresta, Slingervägen påminner starkt om en bortglömd vrå på landet, mindre livlig än där jag växt upp. Maken och jag för ett synnerligen stillsamt liv framför brasan med en god bok var. Nä, skojar bara, vi har ingen brasa. Men nya, goda böcker, givetvis. De hårda paketen har vi inte sparat på.

Dock måste jag slita mig från böckerna och uppdatera fotoalbum. Det sker jul och sommar, för det är ett gediget arbete. Alltså började jag morgonen med kaffe och dator. Och insåg plötsligt att kommande vecka är fullsmockad. Av pappersarbete. Ett kärt sådant, men tidskrävande.

Mina fotoalbum är viktiga berättelser om händelser i livet. Inget hafs, här inte. Jag gjorde en halsbrytande beräkning en gång och kom fram till att av hundra bilder blev ca fyrtio kvar, varav hälften fick hedersplats i pappersalbum. Av de sextio jag slängde fanns ca tio som jag bara inte visste när, var, hur eller varför de var tagna. Det är ju intressant. Här är ett som påminner mig om att lovet snart är slut och min vrå kommer att fyllas med arbetskamrater av kött och blod:

//E.

Julefrid

Nej, jag kommer inte att skriva att julen bara rann förbi och vi hann inte det och det. Julen har tagit sig tid att breda ut sig i hemmet redan från advent med en och annan tomte. Hyacinterna har fått dofta en månad snart och vi hade tallen i huset ett par dagar för tidigt så att även skogsdoften spridit sig.

På nåt sätt har julen varit en av de roligare även om alla jular i mitt liv varit bra, men några minns man mer än andra. När jag fick Barbie Twist till exempel. Det var en jul att minnas. 1969 var det visst. Inte var det för att jag var lycklig över att jag fått det så hett åtrådda tillskottet till Barbiefamiljen utan för att jag grät så det skvalade när alla paket var öppnade och julen plötsligt kändes överstökad. Men det var en bra jul ändå, för på nåt sätt fattade jag att jag var på väg in i en vuxenvärld där dockorna snart skulle vara ett minne blott och julen skulle få en helt ny innebörd än hårda paket.

En annan minnesvärd jul inföll i början av 2000-talet. Tomten blev för evigt avslöjad. Snopet kändes det. Vad gör man nu innan barnbarnen kommer? När jag tänker tillbaka på jularna kan jag inte minnas en tomtefri sådan innan vår yngsta fällde den ödesdigra kommentaren "det var grannen, va?" och gjorde slut på tomtebesöken. Efter det har ingen bultat på fönster och dörrar eller klampat på bron med sällsamt tunga steg. Känns som om man kan bli sentimental för mindre...

Nå, denna jul var lite speciell då vi hade den äran att fira med min bror och hans familj, varför hemmet återigen var fyllt till bredden av ungdomar minus en som vi saknade men som julade med kärleken. Jag vill liksom att det ska krylla av folk och paket, varför jag fick mitt lystmäte tillgodosett och kan nu i den stilla tystnaden på Annandagen när alla återgått till sina respektive bon gå igenom foton, skriva ut foton, klistra in foton, skriva i bloggar och tankeböcker, läsa de sju böckerna jag har på g och rita lite krumelurer i ritblocket och köpa en och annan ny färgpenna. Wohoo...julefrid!

Stora lackningskvällen danföredan...

Resultatet

Vi som var med på festen

Dom som åt

Dom som väntade

Dom som skötte markservicen

Dom som kollade fejsbok på paddan

Det här är George Clooney

Farmor innan hon drunknade bakom julklappshögen

Dom som packade upp och provade

Bästa julklappen från konstnärerna i storstan

Vi som tog en typisk juldagspromenad fick se en gråmelerad stad

Stämningsbild från Jamtli  (70-talet som museiföremål)

Han som gillar julen

 //E.

Julestök

Juleljusen är på plats

Världens finaste Therese är på besök

Adventsljusen

Natt från min verkstad

Rådhuset

Julhandel, snart är allt klart.

En kort tur till Solberg

Julrusch

Kvällspromenad, en del pimpar mer än andra

Farmor på besök

Nattligt Galtije

Skyltfönstret hos en nyupptäckt antikaffär

Julfrid på stan

Julkortsidyll?

Frösön från Norra station

Aldrig jul utan tomten med knäckt näsa

Jultallen fixad...

...och knäcken kokt. Längtar efter nära och kära. Snart...

/E

Betyg, elever och kakor.

Kvällarna ser ljusa ut nu när betygen är satta. Eleverna slappnar av - jag slappnar av. Eller det vill säga, när man kommer hem. Det gäller förmodligen både mig och eleverna. Själv bakar jag gladeligen snygga kakor. Vad ungarna gör vet jag inte - kokar knäck? På skolan är det full fart inför lucia och avslutningar och myspysdagar. Mitt i allt detta blir man av och till ställd mot väggen av en hoppfull tonåring för att snabbt svara på vilket betyg man satt på densamme. Jesses, inte har jag 140 betyg i skallen....men efter lite letande i papperen kan man ge besked och så antingen lommar eller skuttar eleven iväg bortåt korridoren. Själv fortsätter man bekymmerslöst att städa färgskåpet.

Ja, det är som det är med betyg. Särskilt i de estetiska ämnena. Jag funderar alltid på huruvida man kan bedöma om ett konstverk är A eller B, men med tiden blir man luttrad och, seriöst, det finns ju betygskriterier att gå efter. Men ändå....

Samtal med bildelev 1 som andfått spränger sig in i bildsalen mellan pass ett och två:
- Tjahörrö, kan man få veta betyget?
- Ja om en kvart, jag har lite att fixa.
- Men hörrö, kan du inte bara lite snabbt säga, asså du behöver inte förklara, bara säga.
- OK, jag kollar...det är ett C.
- Ett C???!!! Fan jag trodde minst B, jag. Hörrö, jag är värd ett B, juuh...

Ryggsäcken åker av med en duns och jag slutar fixa. Inser att samtalet kommer att ta minst en kvart. Efter kvarten är eleven införstådd med systemet och sin insats och nöjd med sin individuella utvecklingsplan för att höja sitt bildbetyg. Själv får jag jobba som sjutton för att ställa i ordning planering som ska erbjuda och möjliggöra för alla individer att klättra mot högre betyg. Men det är ju mitt jobb, så...

Samtal med bildelev 2 som hänger över min axel för att se hur jag ritar en häst:
- Va hade du för betyg i bild när du gick i skolan? Bra va? Du ritar ju assnyggt.
- Tack, snällt sagt. Jo, det var bra betyg, faktiskt.
- Ja men hur blir man så där bra på att rita?
- Man ritar ofta och då menar jag ofta. Men man kan inte få betyg bara på att man ritar snyggt.
- Va kan man inte? Men alla dom som har bra betyg ritar ju skitfint.
- Jaha, det brukar liksom höra ihop. Ritar man fint övar man mycket och är jätteintresserad. Och är man jätteintresserad blir man oftast rätt bra på det man gör. Och blir man bra på det man gör vill man nog oftast bli bättre och så vidare och då kollar man i böcker och nätet efter inspiration och hittar annan konst och man vill veta hur andra gjort och varför och hur och vips så är man bäst på allt.
- Va? Är det så lätt?
- Jaa, visst det är superlätt. Det är som med matte. Eller geografi.
- Pluggämnen?
- Pluggämne.

Nöjd över att han satt bildämnet på pluggämneskartan packade jag ihop och åkte hem. Inga fler betygsdiskussioner idag. Jag skalade av mig lärarskalet och tog på mig bagarskalet. Jag gillar att baka också, inte bara rita. Skillnaden är att jag gillar snygga kakor i fina färgsättningar - inte näringsinnehåll och kvalitet....näpp. Kakor är inga pluggämnen.

Färgkaka?

//E.

Va mycket kul man kan göra!

Ibland vaknar jag på nätterna och har huvudet fullt av saker jag tänker göra. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men just nu har jag liksom i alla fall bestämt mig för att det inte är dåligt. Det gäller bara att lägga upp det hela på ett smart sätt.

En titt i almanackan säger mig att det är två och en halv vecka kvar tills man kan ägna dagarna åt umgänge med nära och kära och dessutom en del pyssel som jag gillar. I det pysslet inbegrips baka kakor, skriva i bloggarna, göra foton, göra tuschteckningar, vara i verkstan, göra presentaskar, fixa hemsidan, städa garderoberna och slänga lite försiktigt här och var...vi förbereder så sakteliga en flytt. Det kommer att ta ett par år, det vet vi, men det gör inget. Och helst inte mer än ett par år. Helst bara ett och ett halvt, men det vet man ju hur det är.

Jag måste i alla fall säga att jag är i nerförsbacke. Det är positivt. (Uppförsbacken är det där halvåret mot jul innan det börjar gå nerför igen. I min värld.) Jag vet precis hur det gick till. Jag kikade in i grannens hus. Genom fönstret. Det är liksom ofrånkomligt då husen står så nära att vi kan se vad vi har i stekpannorna på våra respektive spisar. Grannen hade hängt upp samma gardiner som förr, samma blommor som alltid, samma ljusstakar åt vårt håll, samma utegran och då tänkte jag att jag inte skulle vara sämre. Jag fick liksom fart, tänkte att om jag leker att det är skitkul även om vi inte numera har tindrande ögon som räknar dagarna till julafton i almanackan så kanske det blir det. Och det funkade!

Julen har börjat komma och helt plötsligt vände det liksom, jag som i senaste inlägget gnällde om Kanarieöarna eller nåt. Lådorna är framplockade, julgardinerna uppe, glöggen sprättad, ett par julklappar klara, saffran inhandlat, hyacinterna inköpta och juleljusen tända. Kanske man ska ta fram granen också - vore kul! In första advent - ut trettondag jul. Det skulle vara ett nytänk som drar ut på festligheterna lite. Och kanske kan det få mig att sluta vara ett julneggo. Skrämmande för att vara jag, som är en traditionspolis och som gärna ringer runt till grannarna och säger att de måste släcka julstjärnorna för de är en dag för tidigt. Men det kanske betyder att jag håller på att renoveras på något sätt. Eller snarare revideras.

Från nu, alla mina kära familjemedlemmar, kommer jag att älska julen, frossa i detaljer och fixa saker för tidigt! Rubbet. Ingen kommer i alla fall att vara hemma och kolla om vi har inslagningskväll på rätt sätt, utan allt kommer att vara klart långt i förväg och vi kan bara luta oss bakåt och njuta. Och rita. Och fixa hemsida. Och vara i verkstan. Och skriva...

//E

Lite snö så...

...kanske man kommer i stämning.

Igår släpade jag fram jullådorna. Släpade!
Något gör att jag inte tycker det är bekvämt längre att dubbelvikt backa mig ut ur förrådet släpandes kofferten med juleljus och stjärnor i ena handen och tomtefar i den andra. Tomten sprang tillbaka in meddetsamma. Han fick vara, det är ju ett tag kvar tills han ska fram.

En titt ner i kofferten sa mig att jag nog hade bråttom sist jag hade nåt med den att göra. I början av januari, skulle jag tro. Det var ingen ordning alls. Stjärnor och porslinstomtar och julgransfot i en enda röra med lite glitter och krafs däremellan. Jag blev sittande i trappan med en liten trave tomtekort handgjorda av barnahänder. Det var då jag kom på att jag saknade julen.

Julen - det är det där fenomenet som uppstår när man har småbarn hemma. När allting blir spännande och allt man gör har med ungar att göra. Julbaka, pynta och pyssla och slå in och smyga och viska och längta och bara ligga och titta på granen och veta att tomten kommer snart eller kom igår. Plötsligt förstod jag varför de gamla mammorna ibland säger att dom inte tycker det är nån vits med julgran. Vi har alltid stirrat på dom helt oförstående och frågat:
"Va? Ska du inte fira jul, du?"

Dom har ibland försökt med att säga att det räcker med ett par juldukar och en kaksort. Ljus har man ju ändå under vintern lite här och var, så... Men då har vi vuxna barn protesterat och sagt att det är lugnt, vi fixar julgran och två kaksorter till, sitt i båten, ta det lugnt. Allt ska bli som vanligt. Och så har mammorna haft julgranar och kakor trots att det är glest med besök så fort juldagarna är över och alla åkt hem till sitt.

Men under juldagarna då? Då alla ändå vill glittra ikapp med gran och ljus? Dessutom har jag den stora glädjen att fira med ett stort gäng i år igen. Det är ju toppen! Nästan alla barn hemma ett par dar och jag får duka långbord och koka skinka. Hur vore det om inte man hade pimpat kåken på traditionellt vis? Ja, inte hade det varit kul, inte. Men ändå...
Som jag sagt tidigare, det kryper fram lite då och då, skulle det inte vara helt fel att fira jul i sol och värme och låta granen stå kvar i skogen. Som mamma säger ibland: julen är bara rolig när man har småbarn omkring sig. Jag upptäckte just att jag är precis likadan! Kan man hyra nån liten unge nånstans tro? Jag ska ta reda på det.

Lite julminnen att mysa åt:

Julen då allting barrade

Julen då allt var handgjort

Julen då tomten var en skrämmande figur

Julen då man förstått vitsen med tomten

Julen då tonårsgrabbarna klädde granen 

Julen då tomten kom med Janne Önnerud

//E.

Önskelistan sätts upp NU! Deadline första advent!

Av olika skäl fick jag för mig att kolla i mina dagböcker vad vi gjort under jularna från det att första ungen föddes. Det var en intressant resa.

I alla dagböcker kom det fram att julen bara försvann i ett nafs och att ingen fattade vad som skedde.
Varför då? frågar jag mig. Inte på ett enda ställe står det att julen var lång och vilsam och att timmarna segat sig fram under tomteperioden. (Jo i nån av mina första, då jag var tolv år och julafton var den längsta och segaste och drygaste väntan som fanns, men det var då, det.) Efter att man blev vuxen har man liksom sällat sig till gänget - tiden går fort. Julen bara försvann. Granen in och ut. Nej det måste åtgärdas. Jag behöver ändra på något. Kanske ska man klä granen till första advent? Och framför allt - köpa klappar i tid! Nu, helst.

Jag har en arbetskamrat som i dagarna tagit fram samtliga sina tomtar, sisådär sjuttiofem stycken i olika storlekar. Så fort det blir mörkt åker dom fram, säger hon. Hittills har jag nöjt mig med att titta strängt på henne så hon ska veta hur fel jag tycker det är. Men från nu ska jag omvärdera hennes handlingar.
En annan vän skulle hellre dö än sprätta på julmusten före julaftonsmiddagen. Jag har alltid applåderat hennes insiktsfullhet.

Andra jag känner vältrar sig redan nu i girlangorgier och planerar var vartenda julpynt ska sitta och köper för säkerhets skull lite mer redan i oktober. Har man bara röda, gröna och gredelina girlanger måste man utöka färgprakten med orangea, turkosa och offwhite. Extra billiga och extra långa. Räcker runt huset två varv. Kön är lång på Dollarstore.

En granne jag har har andra åsikter:
" En hänn JÄÄÄVLA jula!" säger han med eftertryck. Gärna i kassakön så att alla svettiga småbarnsföräldrar med skinkor och kakeldekor i korgarna får dåligt samvete för att de tar upp plats.

Jag tror egentligen inte att julen bara försvinner. Det handlar i stället om allt som man (läs jag) ska göra innan jul. Av gammal sed och vana. När det är dags att fira och eventuellt vila blir man förvirrad eftersom man varit igång i julkarusellen en hel månad. Därför måste jag göra något radikalt nu. Jag börjar köpa julklappar! När det blir rusning ska jag luta mig tillbaka och läsa en god bok medan revbensspjällen grillas i ugnen. Det gäller bara att planera vem som ska få vad. Det blir väl lätt. Eller..?

Flera gånger har jag försökt avstyra julklapperiet. Men det är omöjligt. Alla vill ha och ge presenter. Och...jag erkänner att stora inslagningskvällen med glögg-, lack- och skinkdoft är oerhört viktig i mitt liv. Det är den kvällen tomten smyger runt hörnet.
"Jag kan höra hur tomten susar!" sa Staffan som liten parvel. Sen fick han antagligen lägga sig bakom stängd dörr och höra hur vi prasslade med papper och snören. Det var på den tiden det var lätt: lastbil, overall, bok, pussel, robot. Mjukisdjur, sockor och lovikkavantar... Att inhandla julklappar till fyra små var en fröjd. Med åren blev det lite svårare men så länge önskelistan fanns och gav en fingervisning var det ju rätt hyfsat. Önskelistorna har innehållit hoppfulla önskningar från rena utopier till löjligt lätta att uppfylla. Ett år hade en unge önskat sig en fyrhjuling. Listan började alltid med värstingönskningarna för att senare sluta med mer sansade drömmar. Kanske fanns alltid en förhoppning om att en stenrik SantaClaus skulle uppenbara sig och slänga ner lite fyrhjulingar, luftballonger och bioanläggningar. Vad vet jag. Ingen har i alla fall visat någon besvikelse, fastän paketen rymts under granen mer än väl.

Önskelistan har oftast suttit på kylskåpsdörren med en magnet. Där har hoppfulla barn fyllt på från höstkanten fram till den 22 december när deadline varit. Där har snälla mor-och farföräldrar, morbröder, fastrar och kusiner gluttat för att få idéer och paxa presentinköp.

Ur en bok från innan tonårstiden ramlade en önskelista ut:

Vad jag minns har vi inte inhandlat vare sig stroboskop eller rökmaskin. Däremot en Gustafkatt till Prinsessan. Månne var det allt hon önskade sig? I så fall fick vi fria händer och säkerligen var hennes pakethög minst lika stor som grabbarnas. Eller så var det skrivkunskaperna som haltade så att vi muntligen fick lista ut vad som fattades i hennes värld. 

Jahapp. Jag ska alltså genast sätta upp en önskelista på kylskåpsdörren. Ifall någon skulle råka titta in kan de ju fylla i. Undrar hur den kommer att se ut idag? Deadline kommer i alla händelser att vara första advent. Så de så. 

//E 

Monstren och bananerna

Pling pling!
Det ringer på dörren och maken öppnar.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! gallskriker tre grabbar i 10-årsåldern och stirrar uppfordrande på gubben.
Jag som står bakom kulisserna hör att han förhandlar för att komma undan repressalier. Det slutar med att han ber monstr...förlåt, grabbarna, vänta tills han konsulterat huskorset. Det är jag. Huskorset.

Förtvivlat springer maken omkring i köket och välter stolar och river ut mjölpåsar ur skåpen. Han vill gärna hitta åtminstone en endaste liten chokladkaka eller ask med TuttiFrutti från 1974. Men icke. Huskorset säger barskt att inget finns.
- Ge ungarna en FRUKT. Det är nyttigare! säger hon. (Och sen kommer dom inte tillbaka, tänker hon belåtet. För då inser dom att här finns inget godis, inte.)

Maken hämtar fruktkorgen och fem bananer åker ner i deras bautakasse. Sen är allt lugnt till nästa kväll.

Pling pling!
Dottern är hemma på besök och öppnar dörren.
- GODIS ELLER BUUUUS!!! hör jag det bekanta gallskriket. Nu stirrar grabbarna på en vilt flabbande ung dam. Undrar om dom saknade den snälle gubben, ifall det nu var samma gäng..? Den skrattande dottern kippar efter luft och går dubbelvikt till köket och hör nu - hon tar en klase bananer och slänger ut till monstren! Fattar ni vad det innebär? Utskrattade och utan godis. BANANER TVÅ GÅNGER!

Typiskt. Vem är ensam hemma om kvällarna? Jo, det är huskorset, det. Här får man sitta i ensamt majestät med lysena släckt och dörrar och fönster låsta. Maken roar sig i verkstan, ungdomarna har för länge sedan dragit sin kos. Det plingar oupphörligt på dörren. Det knackar och gnisslar och gnälls runt knutarna. Kvarterets alla monster och spöken har samlats för att straffa familjen som bara hade bananer.

Egenhändigt tillverkade monster på den tiden
 man spökade enbart i sitt eget hem.

/E

Bild

Läraryrket är sannerligen ingen dans på rosor. Det hade jag då inte trott heller.

Men en sak är säker - då jag kliver in i bildsalen händer mycket positiva saker även om jag som sagt ibland sliter mitt hår över att inte hinna allt och sedan vara tvungen att bedöma. För tillfället har jag satt mina elever lite på pottkanten genom att slänga ut ett diffust projekt om antiken. Hur går det?

Ja, jag vet efter alla dessa år att ett välplanerat arbete med en påläst lärare och rätt fyrkantiga direktiv ger bra utdelning rent ordnings- och produktionsmässigt. Men ibland hinner jag inte eller bara inte riktigt  har tänkt klart innan vi tillsammans kastar oss in i ett projekt. Då kan det sluta var som helst. Nu har jag ett antal mål att inrätta mig efter så för att täcka in några större områden samkör jag konsthistoriska delar och det som fortfarande kallas modern teknik, dvs digitala former av skapande.

Eftersom eleverna arbetar med antiken i övrigt hakade jag på med att i bildsalen fråga om dom kunde berätta för mig hur antiken såg ut. Framför mig satt ett drygt tjugotal romare och greker med koll på sitt liv och leverne. (Dom jobbar i story-line, dvs dom ÄR greker och romare just nu). Tyst stirrade dom på mig en stund, tuggummin vändes, hårtussar snurrades, suckar hördes. Eftersom det nu var bildlärarn som frågade antog dom direkt att jag ville veta om arkitektur, skulptur, utsmyckningar och stilar. Spridda kommentarer hördes om lerkrukor och stenpelare och snygga gubbar med blad i håret.

Det är den här fasen jag egentligen tycker är bäst, det där med funderande och fantiserande ungar i tretton - sextonårsåldern. Det är inget fel på kreativiteten ska jag säga. Idéerna började ploppa fram och snart hade jag ett myller av killar och tjejer som med uppkavlade ärmar gick till attack mot materialskåp och datorer. Jag lyckades överrösta idésprutandet en gång innan jag drunknade i havet av skapandet. Det var när jag ropade att allt skulle dokumenteras med kamera, redigeras på ett fiffigt sätt och sättas ihop med text till en vettig digital presentation. Efter det hukade jag mig.

En timme senare stod jag kvar i en ekande tom bildsal med nödtorftigt städade bord. Det liksom dammade i luften av kartong, gips, lera, akrylfärger och pappersklippsrester i regnbågens alla färger. Det är konstigt - dom läste av mig och mitt minst sagt ogenomtänkta projekt innan jag själv hade planerat. Återigen kan jag konstaterar att det är lärarn som lär sig mest i klassrummet.....och jag får samtidigt en skopa skaparlust slängt över mig  av en hög ungdomar i sina bästa år.

Bildbloggen är uppdaterad med ett tidigare projekt - karaktärer i lera, med mina elevers tillstånd.

//E

Nostalgi

När det blir riktigt mycket på jobbet och jag märker att jag tappar en dag i veckan då brukar jag försöka haka fast mina tankar i något konkret i hemmet. Nu, innan klockan slagit tio och jag snart ska förflytta mig till horisontalläge, tog jag ett språng upp i mitt lilla hobbyrum och tittade på färglådan, vände på en del bilder som stirrade på mig och rättade till gardinen. Suck. Nu är det ett allt för sällan besökt hobbyrum i föräldrasamtalstider och betygssnack. Rummet bredvid gapar också tomt och kolsvart. Helt plötsligt flyttade hon. På riktigt minsann.

Och där nere tömmer vi så sakteliga. Gillestugan kommer fram igen, den som en gång gjordes om till pojkrum med självlysande tapet. Och i det andra pojkrummet innanför gapar hyllor tomma och en rätt knepig crosstrainer står och dammar. Den är felkonstruerad, därför används den inte. Det har vi bestämt. Maken och jag. Men den fyller ju ut lite....För resten har vi inte tid.

Äsch. Jag vill liksom plocka lite bland saker för att skingra tankarna kring jobbet, och då upptäcker jag att jag bara har mina egna saker att plocka i, inte alla andras. Typ samla sockor, dammråttor och borttappade presentkort under sängar. Jag har nog problem med det här i alla fall. Blir det så att när barnen flyttar tar jobbet all tid? Jag menar verkligen ALL tid. Här har jag tappat bort en hel dag och undrar vad jag gjorde då? Huset som vi nyss flyttade in i. Snart ska vi flytta ut. Jag vet hur det blir. Även fast det kommer att dröja minst ett år tills vi är redo så kommer vi att stå där som fån och se oss som nyss inflyttade. Så här:

Och nu ska vi välja rum....

//E.

En liten resa

Märkligt så många resor man gör med "soffor". I familjen är det ett samlingsbegrepp på allt från en påse strumpor till en - soffa. Det handlar om flyttningar mellan städer och länder och lyor. Ibland kan man köra hur mycket som helst mellan lyorna på ett och samma ställe.Det är då jag känner mig som en skådis i en unik film med både Monty Phyton och Mr Bean tillsammans.

I helgen kördes en soffa till Stockholm. Så här:

En son ringer och undrar om vi har lust att köra "nån soffa eller så". Jodå, vi har bara väntat på detta. Man kan ju inte bo utan TV, TV-bänk och stekpanna.
-Ållrajt, säger vi, vi kommer den femte, det passar bra.
Snart ringer en annan son som råkar finnas i samma stad:
-Hörrö, finns det nån säng?
-Jorå, säger vi, det finns en inplastad och körklar i förrådet. Den kan du få.
-Ballt, svarar den sängbehövande och så kommer det sig att vi lastar en säng ovanpå biltaket, väl inslagen tillsammans med en utfläkt TV-bänk.

Väl framme i Stora Staden ska prylar fördelas. Vi kör stekpanna och TV till Blackeberg. Vi lastar även av sängen och pular in denna med, då vi inte hade tid att köra ut till Rågsved samma kväll eftersom vi ska installera oss själva i Solna och sedan hinna höra sonens senaste rockband på en söderkrog. Dagen efter åker vi till Sundbyberg och hämtar en son som sovit hos kompisar, kör till Blackeberg, lastar sängen, kör till Rågsved och lastar ur hos nästa son. Brorsan ringer:
- Middag i Hässelby! Ja, det tackar man inte nej till. Men först köra lånad säng till Solna. Ny last på taket. Dubbelt så högt som sist. Åker till Solna och lastar av.

Kafferast.

Dottern vill shoppa. Bilen till Kista. Alla affärer på plats och gratis parkering. Sen åker vi till Hässelby och käkar innan vi skjutsar en son till Blackeberg och oss själva och ett par ungdomar till Solna.

På hemvägen missar vi Uppsala. Men det gör inget för det finns genvägar rakt in i Sverige, som den pittoreska-Sverige-bilder-suktande mamman i familjen vill åka på, varpå alla andra genast gör som hon säger och så blir det Ockelbo pizzeria till lunch och kisspaus i Ljusdal.

Check.

Ja, jag klagar då inte. Vi har ju världens finaste ungdomar. Vad kan man mer begära? Jo, att man får köra en soffa till eller två innan man lägger sig.

Delar av soffa i gul korridor. 

Tre grabbar och en paketerad soffa. 

Rådslag om nya soffkörningar?

Soffan sätts fast. Eller tas loss. 

Dirt and Disorder. Paus i soffa.

//E