Konsten att vara

Påsken flöt förbi utan sill, ägg och internet.

I Hovde finns inget som lockar förutom skidspår, pister och eventuella skoterleder. Att tillbringa kvällen på den enda lilla krogen finns inte med på vår lista. Alltså har man sig själv att ta hand om,  något annat finns inte att göra, helt enkelt. Det skulle kunna klassas som tråkigt - något vi alla behöver ha ibland. 

Jag tänkte mycket på det där i helgen när jag blev sittande på förmiddagen ensam i husvagnen och försökte bestämma om det var stavgång eller skidor som gällde. Maken svischade fram i pisterna. Internetanslutningen funkade inte, vilket uteslöt att jag smygjobbade lite. På bordet låg en oerhört spännande thriller som jag tänkte dra ut på över helgen och i ryggsäcken blocket och akvarellfärgerna.

Klockan tickade långsamt. Långsamt. Vad jag än valde skulle det bara handla om mig och mitt välmående, något annat fanns inte att välja på. Unikt, eller hur?

/E.

Brev

Sonen skickade mig ett brev. Ett pappersbrev med vita randiga ark fullskrivna med vardagsprat om livet.

Vi hade ringts och jag sa liksom i förbigående att det var sällan vi pratade men att man hade ju för all del kontakt genom fejan, detta sociala forum som blivit allas fikarum med allt vad det innebär av skvaller och kallprat. Men även ett kikhål in i sedan länge utflyttade familjeindividers vardagsliv.

Jag sa att det var roligare och nyttigare med brev. Pappersbrev med frimärke. Ett frimärke som föranleder påklädning av ytterkläder, kort (eller lång) promenad till butik, byte av pengar mot klisterlapp och sen ut till närmaste postlåda, vilket skulle kunna betyda ytterligare några steg innan man kan styra kosan hemåt. Som förr i tiden.

Jag påminde sonen om när han en gång för 7-8 år sen fick ett brev i postlådan och hela familjen samlades. Redan då var det märkligt. Vi liksom sniffade över axeln på pojken som vände och vred på pappersarken. Vem skrev brev? Jag svamlade om alla mina brevisar som jag haft i min ungdoms fagraste vår, men ingen var särskilt intresserad. Alla ville bara glo i hans privata brev. Som förresten var från en tjejkompis.

Vilket föranleder mig att tala om att jag faktiskt, hör och häpna, SLÄNGDE några hundra gamla brev här om dan! Fyllde sopgapet med brevpapperssidor som skvallrade om kärlek, elände, jobb och flytt. Tonårsbrev och brev från okända brevkamrater från annons i Hemmets Veckotidning.

" Jag är en trettonårig tjej som gärna vill ha brevkompisar från hela Sverige. Mina intressen är teckning och djur och mina idoler är Shanes, Tages och Herman's Hermits. Skynda dig att skriva!
Sign. Eva"

Sen kom fyrtio brev och så skulle man sålla. Det var Ingrid i Skövde som skrev långa brev med tokiga idéer och bus, det var Monika från Västerås som berättade saker jag inte ville veta, det var Erika i Vilhelmina som skrev om en trasig familj och ett eländigt liv och det var Benny från Vällingby som skrev om moppen och hotade att hälsa på. Och så rik man kände sig när alla nya okända  kompisar, på betryggande avstånd, förgyllde brevlådans innehåll. Nå, nu åkte de in i evigheten efter ett städryck där jag också hunnit läsa några av de dammiga pappersarken som legat i samma skokartong sedan 1979 då jag blev sambo.

Några sparade jag. Det finns skäl till det. Skälet är att de kommer från mycket nära och kära och andra handlar om så spännande privata saker att de helt enkelt hör till livet. Sånt kan man inte slänga, inte, dagböcker, viktiga brev, slutbetyg och vigselbevis, sånt har man bara kvar. Dessa livets milstolpar.

Nå, tillbaka till sonens brev som var upphovet till dessa tankar. Det var otroligt trevligt att sprätta upp det handskrivna kuvertet med spretig pojkstil på. Jag blev så till mig att innan jag läste ville jag se om jag ägde ett brevpapper för att kunna svara. Letade efter ett knallgult med utropstecken på i orange....nej, visst nej, det var nåt jag hade -73. Hur ser dom ut nu för tiden? Finns det överhuvudtaget att köpa? Vad kostar portot? Frimärken finns, det vet jag, för det måste man ha om man vill skicka viktiga meddelanden till exempelvis Försäkringskassan.

Så nu kommer jag alltså att ge mig ut på jakt efter brevpapper. Det blir - nice. Som dom säger nu för tiden.

//E

En skotertur

När jag och maken skrämt liv i den gamla Polarisen med alla klistermärken så åkte vi helt ohämmat mot fjällhimlen.

Vi hade tänkt oss nånstans uppåt, basen var den mysiga goa husvagnen i Hovde. Nu så! Vi tänkte tillbaka på skoterturer upp på det som en av sönerna kallade "bofinksfjället" med harm i rösten efter en stormig dag för tjugo år sen på andra sidan Hovde, bortåt Arådalen till. Men ditåt skulle det vara en allt för lång tur, resonerade vi, och satte kurs mot Hosjön, eventuellt, med matsäck i ryggan.

Det var ett tag sen vi gjorde en sån tur, så jag glömt hur det blir med mig när fjällvärlden breder ut sig och man känner sig obetydligt liten. Det är ingen konst att bli ödmjuk. Samma känsla av litenhet dök upp sist då vi åkte hoj -09 från Arjeplog ner mot Junkerdalen i Norge och korsade fjällvärlden som liksom åt upp mig bit för bit tills jag tvingade maken att stanna för att jag skulle kunna känna efter om jag fanns kvar. Nu var det dock inte tid att stanna. Solen sken men man vet ju aldrig med fjällväder. Så vi stod på och vips var vi framme vid avtagsvägen mot Anarisstugan. Maken pekade mot skylten och gjorde en gest som skulle kunna tolkas som wtf. Det betyder "skitsamma" eller "vifårvälsevadsomhänder". Inget Hosjön, alltså.

Anarisfjällen har jag växt upp med.
När jag var liten var de en ljusblå skugga man såg från en plats längst upp i byn, en skarp fjällkontur som skrämde för att mormor berättat en hemsk historia om en flicka som inte orkat äta upp sitt bröd och därför kastat det i smyg och sedan trampat på det och då sjunkit ner genom jorden och uppslukats. Av någon skum anledning har jag alltid tänkt att det var på Anaris - denna blekblå, okända mark långt, långt bort. Inga kända territorium som gamla hederliga Renfjället, Välliste eller Åreskutan. Barnlekar alltihop, platser man känt sen födseln, både med fantasi och fötter.

Jodå, såna skräckhistorier är jag uppväxt med! På Anaris sjunker man ner i marken om man inte passar sig...

Ja, vi åkte dit. Det som imponerade på mig var naturligtvis den plötsliga utsikten mot Åreskutan mitt i alltihopa. Sen var det ju fika, ostmacka på rågbröd, termoskaffe och apelsiner. Ja, och så chokladkakan, då. Där kunde man ju sitta. I evighet. Jag var noga med att inte tappa bröd och sen råka trampa på det. För säkerhets skull.

Men nu var det ju så att vi skulle hem. Och då skotereländet började hacka såg jag genast den gamla indianhövdingen i Little Big Man som bestämmer sig för att det är "a good day to die" och undrade var vi skulle bli hittade. Två mil framåt och två mil bakåt var det som en enda stor prärie. Eller öken. Jag gick igenom packningen och räknade ut att det fanns två vindsäckar i fickformat och en chokladkaka. Mobiltäckning fanns ju så klart inte. Och så undrade jag hur det skulle bli med utvecklingssamtalen med mina elever.

Ja just det. Hur det nu var så kom vi liksom hem igen och skotern står uppallad i väntan på reparation. Själv ska jag gå igenom fjällkartan igen och se var man ska åka nästa gång. Jag bjuder på ett par bilder.

Lev väl!

//E.

Inspirerande...

....är det att träffa kamraterna som målar och knåpar och pysslar med allehanda vackra ting. Idag satt vi i vår verkstad några timmar och njöt av livet. Vi pratade om att värdesätta möjligheten att vakna och vara frisk, kunna jobba och bo och göra saker man tycker om att göra. Framför allt att ha en egen vrå i en gemensam verkstad där andra också dyker upp och bidrar till skaparlusten.

Jag jobbar med tanken att göra bilderböcker av komiska eller vardagliga händelser, gärna från förr. Kanske är det det jag ska göra när jag blir stor?

Hmmm.

Öppet hus i advent

Min vrå

Kalligrafidagen

/E

JOBBJOBBJOBB

Idag funderar jag på var mitt skrivande tar vägen.
Vad äts det upp av? Lätt att säga jobbet. Kanske är det sanningen också.

I dagarna funderade jag på att byta jobb, sånt kan man alltid göra. Hm, tänkte jag. Det skulle vara skönt att jobba i en fabrik igen. Eller städa nånstans. Eller stå i affär, plocka upp dukar och servetter i hyllor... Eller kanske man skulle ta nåt skrivbordsjobb. Sitta framför datorn ännu mer.

Skrivbordsjobb...ja, det är väl det jag har. Nån gång emellanåt hinner man träffa ungar och lära dom nåt. Förhoppningsvis. Annars är mitt jobbskrivbord översvämmat av utvärderingar, omdömen, dokumentationer och forskningsresultat. Olästa och lästa böcker, läsjournaler och elevarbeten som väntar på bedömning eller feedback. Planeringar och individuella utvecklingsplaner. Enkäter och rapporter. Betygsunderlag och nationella provresultat.

En gång fick jag för mig att stanna kvar och städa upp. Det skulle jag aldrig gjort. Det innebar att jag fick ytterligare några timmars kvällsarbete att göra då jag fann sånt som skulle ha gjorts för tre veckor sen och sånt jag måste göra inom max en vecka, för att annars.... Och mitt i allt tronar datorn. Den som alltid måste funka, annars.... och så kolla att papper som är sekretssbelagda ligger där dom ska, annars... Ja, det är lika kaosartat som jag beskriver det.

Fabrik? Hm? Jag jobbade på fabrik en gång. Då var jag nyinflyttad i stan och hade turen att få jobb på dåvarande LM Eriksson. Det var bra då jag insåg att man snart kunde ägna tankarna åt planering av vad man skulle göra resten av sitt liv i stället för att fokusera på arbetsmomenten. Fördelarna var att man i hörsnäckan som satt i från sju till fyra lyssnade mycket på radion (låååååångt före Spotify ) och hittade P1 som ny favvokanal. Massor av nya kompisar fick jag också, såna som hade samma mål som jag. Sitta och tänka ut vad man ville med livet. Dessutom tjänade man pengar. Nackdelarna var allt annat och det var rätt mycket. Enahanda, inget dagsljus, en kugge i ett hjul som troligen skulle gått ändå om man inte var där.

En dag pickade en glad tjej mig i ryggen och sa att det öppnar en tandsköterskeskola i stan, vi ska börja där du och jag. Sen blev vi tandsköterskor och det var ju ett trevligt jobb ända tills det gick upp för mig hur illa behandlad man kunde bli i detta kvinnodominerade yrke. Nej tack. Men jag har fortfarande min utbildning kvar och det är brist på tandsköterskor, sägs det. Och man är ledig när man kommer hem. Och det är service, vård, styling och....och skrivbord och assistans.

Städat har jag gjort och varit i butik nån sväng, för att inte tala om turisttiden. Kul? Nja, det roliga var väl att det 70-tal och man var som roligast själv.

Nej, det ser ut som om jag blir kvar. Om inte annat för att det varje dag händer nåt nytt. Och för att det dyker upp lite ungdomar här och var som gör livet glatt och soligt och för att jag får möjligheter att utveckla det jag gör. Fast vi jobbar som galningar för att få ledigt sommar och jul. Och då är det värt det. Avslutar med vårljuset som smyger sig in och påminner om stundande sommarlov. Då ska jag skriva. Det ska jag.

/E

Nattens drömmar

Alla dessa drömmar....

Just nu har jag en period av drömmar. Ofta handlar det om ödehus, hus som ska renoveras och övergivenhet. Jag har ingen aning om vad det betyder.

I natt kämpade jag mig upp ur en knäpp dröm där min brors familj och min egen bara gick iväg och käkade på restaurang i Åre medan jag letade en laddare till min telefon. I den regngråa kvällsdimman hittade jag min vän som gärna skulle leta upp en laddare bara jag hjälpte henne städa en affär innan gästerna skulle dyka upp...

Dessutom hade jag en kexchoklad med mig som hon kommenterade att jag åt. Jag förklarade att det var det enda jag hittat då jag inte ätit sen dagen innan och nu visste jag inte ens om jag skulle få nån middag för alla hade lämnat mig och gått på restaurang och jag visste inte var. Snyft. Hon tog av sig gummihandskarna och släppte skurkäppen för att leta en laddare och då var min telefon spårlöst borta helt plötsligt. Naturligtvis. Fattades bara att jag skulle trampa sirap också. Förgäves letade jag i mina spår tillbaka en stund, men hopplösheten tog över och jag gick tillbaka till den gapande tomma affärslokalen med såpskurat trägolv. I ett hörn med ljus, vackra stenar och en vattenskål hade min vän arrangerat telefonkabeln bland stenarna och sa att jag nog kunde lägga min telefon där.

Nå, senare kom jag hem, hem till mitt barndomshem, och där var alla och höll på med nån sorts förflyttning av saker i de stora tomma rummen. Den som stod längst ut var min bror som fick ta skopan med ovett för att de bara skitit i mig och käkat i lugn och ro utan att ringa och fråga var jag tagit vägen. Hans fru sa dock att "jag sa ju att vi skulle ringa!" (En eloge till min goa svägerska!) Vad de andra sa till sitt försvar det vet jag inte. Stämningen var mycket deprimerande, kan jag tala om. Alla klafsade omkring i snösörja och världen var lilasvart, på nåt sätt. Samtliga ungar försvann dessutom  bakom vedboden när jag uppenbarade mig i mitt gamla hem, upprörd och övergiven.

Vid det här laget vaknade jag som tur var och försökte ta mig ur drömmen. Det skulle vara toppen att få veta vad det handlar om. Jag känner mig inte direkt övergiven.

Jag tror att jag ska söka upp en drömtydare. Kanske får jag då uppmaningen att ge igen, så huka er ni som inte ringde och letade mig när ni satt och smaskade i er finmiddag på restaurang utan mig! Och försök inte med nåt trams om att ni alla ringde mig för telefonen kom fram senare och det fanns INTE ETT ENDA missat samtal!

/E

Sista januari - städdags.

Det är slut på den långa vintermånaden. Dagen är två och en halv timme längre. Det märks. Två och en halv timme att fylla i verkstan. För en gångs skull prioriterar jag mitt pyssel med färgerna. Och då gör jag som alltid - jag sätter igång med allt på en gång utan att veta riktigt vad jag vill göra. Jag inser att det är mer terapi än konstnärlig verksamhet. Dessutom har jag alltid ena fingret i bildsalen, på nåt vis, och vad jag än gör funderar jag på vad jag kan använda det till. I jobbet.

När jag är på jobbet funderar jag tvärtom. Undervisar jag i tuschteknik funderar jag sen på vad jag kan göra av det....Livet är konstigt. Men i slutet av januari brukar jag vilja nytt. Jag började med att öppna datorn efter en trevlig shoppingrunda med Therese (ja, vi handlade grönsaker, potatis och tvättmedel), så längtade jag efter boken om kungen och viloläge. Men jag har en ovana som ibland driver min omgivning till vanvett: jag får nya infall hela tiden för varje steg jag tar, det vill säga går jag in i köket och packar upp varorna och öppnar kylen och ser mat som bör ompackas och frysas gör jag det innan jag packat in klart och stängt kyldörren. På vägen till källaren och frysen kan jag snubbla över datorn, tar fram den, lägger kylmaten på bordet, öppnar datorn och kollar mailen där det finns ett brev från A att hon vill köpa ett kort med en brud på (kan du måla dit en prins också?) och så reser jag mig, går upp i verkstan, tar fram penseln och pennorna, börjar rita.....ja. Det som skulle ner i frysen ligger på bordet bredvid min surrande dator med mailen öppen och - har jag tur - har jag i alla fall stängt kylskåpsdörren....

Nu är visserligen shoppingrundan inpackad i skåpen, men datorn stod i vägen för min väg till sovrummet och kungaboken. Jag ska bara, tänkte jag i vanlig ordning och bestämde mig för att städa bilder. Hårddisken bågnar och jag faller i trans över ögonblick jag sparat. Titta här, innan de förpassas till pappersalbum och extern förvaring till tidens ände.

Vad har dom gjort med Remonthagen???

Som när man var liten och det var vinter.

Finaste 24-åringen vi känner

Midnatt - sömnlös. Fullmånen tar in köket.

Kullarna - älskad lekplats

Verkstan, mitt hål i väggen

Födelsedagsfirarna

Över isen på Storsjön

Jämtlandsvinter

In i dimman.

Den 22 januari

Jag skriver på yngste sonens 24e födelsedag.
I dagboken skrev jag söndagen den 23 oktober 1988:
"..jag blir glad om det är en pojke. Ofta får jag höra att jag bör hoppas på en tjej nu, för annars måste jag ju ha fler barn..?"
Sagt på skoj, men tröttsamt att höra. Kön var, och är, ointressant.

Det kom en pojke på knappa fem kilo. BB-vistelsen var en helt annan än den jag genomlevt med nummer ett och två. Ungen kom ut efter ett plopp 11.32 och efter en snabb koll att allt var ok hoppade jag in i duschen och var glad för servicen att få ha egen telefon på rummet. (Alltså en stor grön metallåda med petmoj och stålsladd på en rullställning...). Min rumskamrat hade också rutin. Vi klädde på oss och stack på Törners när vi antog att hormondeppet skulle komma tillsammans med bröstmjölken. Där satt vi och sörplade té och väntade. Inget hände. Eller så märkte vi inget i våra vilda diskussioner om nattvak, blöjmärken och syskonkärlek.

Syskonkärleken visade sig omedelbart den dag Thomas fyllde 29 timmar. Då inspekterades han av två bröder som klappade och luggade och sen glatt godkände BB-vagnen som rallykärra med bebisen som förare. Som tur var fick vi stopp innan de nådde slutet av korridoren.

För övrigt längtade jag hem hela tiden. Till tvååringen, treåringen och vaknätterna och blöjkartongerna.
Vad vi hade gett oss in på har vi troligen ännu idag inte fattat. I mina dagböcker från älstingens födelse och tre år framåt handlar det inte om annat än vaknätter, Mamma Mu, pencillin och luncher hos grannen. Vi var i en rosa dröm där varken krig eller samhällsutveckling fanns.

- Herrejösses, säger jag till maken, hur var det egentligen? Vi sov aldrig. Men vi hade umgänge varje dag med alla grannar som inte heller sov pga bebisar, bajs och kolik. Vi var ett tajt gäng som bjöd varandra på lunch och turades om att gå på toa i lugn och ro.
-Så var det, säger han bara glatt. Han har tydligen också förträngt slitet med de tre prinsarna. Bra är väl det, hur trist och barnlös skulle världen annars vara?

Nå, när prinsessan kom andades en del bekanta ut och förstod att vi tagit oss an detta barn för att det var en tjej. Det behövde ju vi. Behöver jag säga att vi inte träffade dessa bekanta så ofta efter det? .
Och sen var inget sig likt längre. Bra det med. Hur trist och färglöst skulle inte det alexanderssonska hemmet varit annars? Utan fyra gangsters.

Det är bara det att vi nog hade en rätt lugn tillvaro fram till den 22 januari 1989. Då Thomas anlänt insåg vi att vi inte var födda med tre armar var, att tre småbarn sover på olika tider, får kikhosta efter varandra och sjunger olika högt i olika stämmor eller hur jag ska uttrycka mig. Det var då vi gick in i den rosa drömmen.

Nu sitter jag här i mörkret och funderar. 24 år har gått och jag kan fortfarande höra barnmorskans röst:
- Pojke. Fotbollslag..?
Och fast vi hade satt stopp där, innan vi visste om att vi skulle få en prinsessa, så tänkte jag att det kanske inte vore så dumt med nån bebis till ändå... där jag låg med en nyfödd Thomas på magen.

//E.

Hejdå julen!

Jullådan är framme igen och på gården står tallen, grön och fin, nertryckt i snön. Jag har alltid velat ha fler träd på gården, nu har jag en tall som jag ska njuta av ett tag framöver. Kanske man skulle ta och mata fåglarna i nämnda träd. Skulle göra sig som god ersättning för julgranskulor, talgbollar med vidhängande vackra sidensvansar och domherrar. Fast dom kanske inte gillar talgboll? Länge sen man höll på med sånt där. Det var nog sist då man snickrade fågelbord i slöjden på 60-talet. Jag var väl en tio-elva.... men fågelbordet monterades sen på gården och jag fick lära mig att ekorrar är elaka.

Det är skönt att plocka bort tomtar. Våren kommer liksom genast sprittande in i huset. Jag vill i alla fall tro det. För att påskynda vårprocessen inhandlade jag nya gardiner och satte upp. Julstjärnan har ersatts av en blåvedslampa och det finns tulpaner på ICA om man så vill. Dessutom har maken bidragit till vårkänslan genom att åka till Ö-vik för att hämta en motorcykel. En till. Varför bara ha tre? När man kan ha fyra... Det är kul att pyssla med. Snart är det asfalt och jag har försiktigt börjat titta på roliga vägar att åka på.

Livet springer iväg väldigt fort, men jag blir bara bättre och bättre på att ta vara på dagen och njuta i nuet. Det är ett framsteg. Jag har märkt att det handlar mycket om reflektion, tid att tänka. Tillfällen som idag, en hel dag utan måsten och ensam i huset, ska jag faktiskt gå upp i mitt lilla krypin och måla. Jag behöver tänka ut hur den ska se ut, den där årstidstavlan jag jobbar på. Otaliga skisser har kommit till, en del är till och med färdiga tavlor som jag ratat eftersom de inte ger rätt känsla. Detta lilla (stora?) projekt har jag hållit på med i fem år nu, utan att lösa gåtan hur den ska vara för att kännas rätt. I går kom jag på att det kanske handlar om material och teknik, inte innehåll. Alltså åkte jag iväg för att utöka kalligrafimaterialet. Nu blir det bläck och akvarellfärg. Det gäller att smida i dagsljus, kan jag säga.

Återkommer med rapport.

Familjens allra första egeninhandlade porslinstomte från 1982....
fyra centimeter hög och lite skavd i kanterna. 

En skälig ersättare till jultallen - i eftermiddagssolen
 var björkarna prydda med guld.

/E.

Digitala och handritade minnen

Aldrig har jag suttit så mycket framför skärmen som de sista dagarna. Hemsidan, skrivit ut bilder, redigerat gamla texter, mailat och bloggat och så fejsboken som har blivit som nån sorts del av ens vardag.

Ibland när jag saknar mina söners röster och tänker förfärat att men va f. jag har ju inte ringt på två veckor, så upptäcker jag oftast att jag nyss har meddelat mig med dessa två utflugna på skärmen. Jag måste i alla fall säga att det är helt ok. Bara man sliter sig från eländet (=att bli sittande) och tar en långpromenad ibland. Vilket vi gjorde idag....bland andra dagar, så samvetet är hyfsat rent.

Jag har ändå, i arbetet med hemsidan, gått igenom så mycket kul jag varit med om. Det har gjort mig på ett extremt bra humör och jag känner mig väldigt taggad på nya äventyr. Till och med att börja jobba i morgon. Till helgen ska tomtarna bort, tallen ut och vintern och ljuset in. Och den lilla anteckningsboken med minnesanteckningar från gångna jular ska fyllas i - en tradition som funnits sedan början av 60talet. Korta minnesantecknigar skrivna på julgranskulekartongernas lock eller på någon gammal servett eller överblivet julkort. Naturligtvis började jag också skriva på lösa lappar...och här finns inte ett enda dataskrivet ord.

Det är kul att läsa varje år man tar fram jullådan. Men allra roligast är att allt är handskrivet och så otroligt opretentiöst, beroende på stundens lust, tid, ingivelse eller ibland med irriterad stil som får mig att förstå att jag inte riktigt hade tid med det där just då. Att skriva alltså...

24 lappar bort skriver jag att det är svårt att klä av julgranen då världens klåfingrigaste unge är med och packar upp det som packats ned med ett soligt leende. Jag skriver också att nästa jul kommer ytterligare ett klåfinger att vara med och sannolikt hjälpa till om tillfället finns. Jojo. Så var det. 24 lappar bort, älskade klåfingrar!

En julmorgon på klåfingertiden

Året som gick - minnesbilder

Jag önskar härmed alla ett gott nytt år. Själv sitter jag djupt försjunken över bilder, så.....

JANUARI - En lugn och seg månad - det lyser svagt hemma hos en unge.
Skönt att veta att nära och kära har det bra i sina hus och hem.

FEBRUARI - Farmor inne på sitt 92a år bjuder på vinterfika.
Ett "änglaspel" med cirkusdjur står
framme året runt - en present från ett barnbarn.

MARS - en prinsessa får sin prins och firar förlovning.
 Och så levde dom lyckliga i alla sina dar....

MARS - vi hämtar hem David från Oslo
då han bestämt sig för att byta huvudstad. ("Kör soffor", alltså...)
 Och passar på att ta en minisemester, så klart!

APRIL - farfar lämnar oss och tre brorsor träffas inför avskedet.

APRIL - första och sista mysstunden i nya husvagnen
innan vi upptäcker möglet

APRIL - besök i Stockholm i samband med en konferens.
 Jag får vara med Staffan och Elisa
flera dagar och en av dem går vi på musikmuseet.

MAJ - vi har tur efter Dagmars härjningar.
 Stugan i Näckten hamnade mellan två stormfällda träd.

JUNI - Therese ser till att huset får sin sista studentfest.

JULI - Stockholm igen. Vi "kör soffor" som vanligt och passar på att
 göra en del nostalgitrippar, som t ex till Barnängen. 

JULI - hojtur till havet på västra sidan och en sväng på Atlanterhavsveien

AUGUSTI - hojtur till havet på östra sidan, Höga kusten och Härnösand

SEPTEMBER - en tripp till Åre med ett gäng ungdomar 

SEPTEMBER - en sista koll i Näckten innan vintern.
En av byana runt sjön, Gäle, ligger inbäddad i det blå. Kontraster till Åre...  

OKTOBER - jodå, vi "kör soffor" igen. Stockholm en gång till.
Alexanderssonsklanen träffas igen ett par dagar.

NOVEMBER - kreativa verkstan EMEME på Färjemansgatan har
öppet hus och vi bjuder på fika och presenterar oss,
Eva, Maud, Eva, Maria och Eva
 och visar våra hantverk

DECEMBER - juletid och julefrid i stan...och, som sagt,
gott nytt år från Slingervägen.

 Glöm inte att ta vara på livet, bara.

.

//E