Om man bara sitter och ritar en helg...

...så blir det liksom som om man sugs in i sin bild och sen är det fasen så svårt att kämpa sig upp.
Det är tungt, just nu. Gråvintern ligger över en som ett tak och jag har ingen riktig ork trots att dagen är nära tre timmar längre. Men jag har tagit vara på dagen idag, ändå. Ritat, ritat och ritat...planlöst, drömlikt och i nåt sorts hypnotiskt tillstånd. Ingenting är färdigt, nio skisser med en färgklutt här och var. Det är som mina fem böcker  - ett kapitel här och ett kapitel där, beroende på läslust och sinnesstämning. Hoppas jag vaknar snart och upptäcker att det är vår.

/E

Jag slänger inga dagböcker!

Av och till stöter jag på människor som uppmanar mig att slänga mina gamla dagböcker. Orsaken till varför det skulle vara bra brukar vara varierande. Det är allt mellan att ingen ska behöva läsa om mina privata tankar från att vem skulle vara intresserad. Ja, inte vet jag. Själv vet jag bara att de är en rikedom jag släpar på. Här finns allt från innerlig och ärlig julkänsla, beskriven och gestaltad som bara en tolvåring kan till insiktsfulla eller blåögda utlägg om livet från blivande mor till fyrabarnsdito.. Det är guld, det.

Ibland behöver jag ta fram dagböckerna och påminna mig om livet. Det är framförallt tillfällen då jag söker inspiration till bilder och texter. Men också de gånger jag funderar på vad vi gjorde och hur det var. Det finns så gott som inget som ska censureras. För i så fall är det redan borta. Eller så skrev jag det aldrig, jag bara tänkte.

Inlåst i hemmet som jag är på grund av en elak förkylning är det ett lättsamt tidsfördriv att rota i lådor när kroppen måste upp ur vilande ställning. Så skedde även denna gång. Jag fick för mig att jag skulle söka efter en liten semesterdagbok då jag låg och tänkte på en resa jag gjort men inte kunde minnas några viktiga detaljer om en ort. (Då är det bra att ha dagböcker kvar!) Jag hittade genast anteckningarna men kunde inte låta bli att fiska upp en annan bok från -93. Årtalet lockade till en titt. Hur var det? Vi hade tre små killar. Therese hade fortfarande kvar sin biologiska mamma i livet och vi hade en unge i skolan och två på dagis. Jag var tandsköterska och maken hade börjat jobba med datorer. Livet flöt på och vi hade kommit i fas efter blöjåren. Boken lockade till läsning, kan jag säga, eftersom jag lätt kan erkänna att det var vilda västern med tre mycket unga filurer och två som jobbade oregelbundna tider...

Vad det står i boken avslöjas jag inte mer än till den det berör, men en del saker vill jag bara dela med mig av. Dagböckerna innehåller inte bara min egna anteckningar om vardagen, de innehåller en del foton och andra minnen som piggar upp livet ytterligare. Eller vad sägs om ett handskrivet hjärta, förmodligen tillverkat till Alla hjärtans dag av en som lärt sig skriva. Nej, jag slänger ingenting!

/E

Morfars vas

Av någon anledning har vasen alltid kallats "morfars vas". Det är inte alls min morfars. Det är min. Däremot har jag fått den av min morfar en gång när jag var för liten för att ansvara för oersättliga värdesaker. Den ansågs som mycket dyr och mycket exotisk. "Bavaria" står det under den. Inte vet jag vad det innebär, annat än att den var så märkvärdig i min barndom att den låstes in i det skåp som kallades buffén i vardagsrummet och bara kom fram på högtidsdagar. Hanterad av vuxna.

Konfirmationsblommorna hamnade i "morfars vas", det vet jag. En annan gång minns jag att jag försiktigt frågade modern om möjligheten att sätta en vanlig sketen bonnbukett med baldersbrå och timjan i den. Efter en del eftertanke svarade mamman att det fanns ju andra vaser... Därmed var det otänkbart att "morfars vas" passade till annat köpeblommor. När jag släpade hem en stor bukett slemmiga och klargula kabbelekor och krävde att de skulle ha finaste vasen fick jag en plasthink. Vem hade trott nåt annat, plockade i diket i kohagen som dom var.

Nu har den flyttat med mig i vuxen ålder (inte flyttningarna under senare tonår då man levde i och med kartonger, då var den inlåst i urhemmet i buffén...) Men sen, sen fick den nådigast intaga en hedersplats i mitt första egna hem - längst in längst upp i ett köksskåp. Inga rödklövrar och blåklockor från Solbergs soliga ängar där inte. Nix. Jag tordes nog inte ens tänka tanken. Tror att jag blev förvånad när jag fann den när vi flyttade vidare.

Sen dess har den alltid stått orörd i ett furuskåp med bättre porslin medan en mängd andra vaser trängts lättillgängligt i köket. Konstigt att "morfars vas" liksom besitter en magi som säger att den inte får användas utom i undantagsfall, som exempelvis bröllop och begravning. Om man nu minns att den finns, så att säga.

Nå, nu har märkvärdigheten kommit fram. Jag har beslutat mig för att den ska få härbärgera vårens tulpaner ända fram till sommarens blandbuketter, konstant stående på mitt köksbord. Morfars vas är ju min för hundan! Och förresten - en av dom där sämre vaserna som stod ute på brotrappan i alla väder året om och höll både maskrosor om sommarn och sandgegga hopjoxad av ett par ungar på vårsidan, den stod det "Majolika" på, om man vände på den. Men den har vi slängt.

/E

Gott slut eller god början?

Gott slut är ett onödigt uttryck. Jag tycker det låter som om jorden ska gå under fortare än den gör. I stället bör man önska sina nära och kära en god början. Sätt igång nu med det du alltid tänkt. Tiden går ju. Jag tänker på John Lennon: "Livet är det som händer medan du gör upp andra planer".

Jag ger inga nyårslöften mer än att jag påminner mig själv varje nyår att jag ska ta vara på dagarna och framför allt ljuset som sakta rullar in. Det gör jag också, så uppenbarligen lyckas jag alltid hålla mitt löfte. Det är bra gjort, vågar jag påstå. Men än är det bara 30 minuter längre dag så det märks inte allt för stor skillnad, och i fönstret står tomtarna kvar, i vardagsrummet står tallen kvar och julstjärnorna hänger uppe, trots att de tre vise männen både hunnit fram och tillbaka för läääääänge sen. Jag pyntar av Tjugondag knut. Punkt slut. Det är då man ser en strimma ljus.

Jag tänker inte tjata om att julen kom och gick som ett swisch, för det säger alla. För den gör ju det. Tre ynka dagar som alla andra helger med en extra dag ledigt. Men när gamla mor sa här om kvällen att hon inte kunde förstå varför hon släpar fram tomtar och gran när ingen riktigt njuter av det längre som när det fanns småbarn runt omkring, då sa jag att jag tror att det är väldigt obra att låtsas som om inget hänt och bara låta juldagar passera utan tomtar och troll. Men jag förstår vad hon menar. Någon bör komma och beundra granen, längta efter en julklapp, kolla om julgodiset finns på plats och veta att det blir revbensspäll och tjälknul i år också. Jag känner att jag är på väg att trilla dit själv. Om jag vore ensam och ingen skulle komma förbi ens på en kopp kaffe då och då - ja, då skulle jag skita i julen helt och hållet. För hur det än är, så är det en högtid som gjord för umgänge och fest,  förväntan och överraskningar.

Nu är varken mor eller jag ensamma på det viset. Men visst sker en förändring när det alltid har funnits minst en unge i kretsen som längtat och plötsligt är alla vuxna och kanske till och med någon annanstans. Jag har lite lamt försökt propagera för en jul utomlands i familjen. Jag menar, i stället för julklappar och julmat och kan man planera att åka på en billig resa en vecka och bara slappa i en solstol. Eller åka till en storstad och vrålshoppa för all del. (Inget av detta skulle passa mig. Solstol är otänkbart, shoppa är skittråkigt.) Men det brukar inte vara svårt att hitta på äventyrliga upplevelser så jag torde överleva utan problem. Men nu har majoriteten av familjen rynkat på näsan åt mitt förslag och jag har julat på som vanligt. Extra kul var det att ALLA var här. Det har inte hänt på åtta år eller så. Jag är nöjd och tacksam över att så skedde. Som sagt - julen är som gjord för umgänge och fest.

Efter juldagarna har jag helt och hållet ägnat mig åt bilder. Printat ut foton och ritat och målat. Mer än vanligt. Men nu växer en idé i mitt huvud som jag ska hålla fast vid. Så jag önskar mig själv en god början och återgår till pennlådan och skissandet. Vad jag har för idé får du veta om tre år eller så.

Åter igen: God början och håll ut!

//E.

Vilket härligt år det varit! Titta bara!

Januari
Maken snäpper upp hojåkandet och startar året med en tur på vintervägen.

Januari
Den yngste sonen passar på att bli 24.
Vi firar på den lilla röda finkrogen.

Februari
Dagsljuset ger en aning om vad som komma skall.
Vi åker till Hovde med skoter på släp.

Februari
En farmor och en mormor och två barnbarn:
en östersundare och en stockholmare.

Mars
Vi tar oss upp till Anaristoppen och njuter av utsikten över Åreskutan bland andra fjälltoppar.
Hemfärden blir vanskligare då skotern går sönder...

Mars
Jultallen tjänstgör någon månad till som fågelträd.

April
Vi ska äntligen se Jerka i hans farewellshow.
Så bra att man samtidigt kan mysa med nära och kära i huvudstaden.

April
Och sån tur att vissa råkar fylla 28 samtidigt så vi kan fira det också.
Till exempel med shopping.

Maj
Stockholm en gång till! Men nu ska mamman köpa en hoj.
Alla godingar fikar lite på Fjällgatan.

Maj
Säljaren Olle och maken monterar vindrutan.
Jag har provkört, känner mig nöjd och glad och ser fram emot att köra hem vidundret.

Juni
Röjer i Näckten efter stormen förra vintern.
Skogen ser otrevlig ut tycker jag.

Juni
Vi åker mycket hoj. Några rundturer i länet innan semestern som ska gå längre bort.

Juni
Midsommarkalas på morgonen innan de gästande stockholmarna
ska fara på traditionellt  midsommarfiske i Västjämtland.

Juli
Äntligen - hojresan gick till Skagen enligt planerna.

Juli
Hemvägen gick över Öland

Juli
En gatumusikant på Storsjöyran blir beundrad av en tant:
- Men VAD heter du som spelar och sjunger så fint?
- David...

Juli
Hojtur på hemmaplan, Ristafallet.

Augusti
Pärlbröllop
Vad kan bli bättre än en hemlagad trerätters med de två ungdomar som finns i stan?

Augusti
En mindre pärlbröllopsresa går till Trondheim. På hoj, så klart. 

September
Vardagsbiltur.
Vi har alltid velat se vad som finns om man åker förbi Näckten
 och fortsätter på den okända skogsvägen...

September
Sista hojturen med klubben går till ett sommarfik på Annersia.
Småkallt och myggigt och trevligt som vanligt.

Oktober
Nu måste väl båten vara tät ändå..? Vattenfylld ett par månader.

November
Mamman har några dagar ledigt och då blir det Stockholm där halva familjen bor.
Och så vill vi se katten som den outtröttliga djurvännen Ester räddat livet på.

November
Middag hos brorsan som alltid och där är alla.

November
Therese fyller 22 och bjuder på tårta hemma hos sig.

December
Jag och en vän deltar i marknad på Frösön med några av våra fina saker.

December
Alla samlade till jul - det har inte hänt på många år.

December
Storsnasen i eftermiddagsljuset. Vi åker till Norge för att vinka av sonen som bor i Bergen.
Flyget går från Vaernes och vi tar det som en nöjestripp.

Gott nytt år önskar jag er! Jag ser fram emot nästa år och hoppas och tror att det blir lika bra och fyllt av roligheter som vanligt.

/E.

Intet är som väntans tider...

Idag har jag pyntat kåken.

I morse for maken till Norge för att hämta son nummer ett som ska förära oss en jul. Det var sju år sen sist...
Det känns toppen. Ungen gör som han vill, det har vi alltid slagit fast. Men hur det än är - en samling av alla nära och kära när det är som mörkast är mycket värt!

Nå, nu är det midnatt och ungen och maken har ännu inte dykt upp. Kan det bero på flygandet? Javisst. Ett väntat plan med en efterlängtad son i  - varför skulle det vara i tid?

För mig är dock ingen skada skedd. Här har fixats och pyntats och gamla pojkrum snyggats upp för övernattningar av hemvändare. En minigran här och en julstjärna där. Ska det va så ska're. Maken har haft en annan typ av dag. Väntan i avlägsen storstad. Låter som en roman. Betydligt bättre än verklighetens tröstlösa väntan på att plan ska komma när tidtabellen lovat.

Jag minns själv då jag flyttat hemifrån och kom hem på jular. Jag var ju i och för sig inte lika långt borta som mina söner råkar vara, men ändå. Jag ville att allt skulle se ut som det alltid gjort. Åtminstone till 80 % ungefär... Ifall julgranen skulle stå nån annanstans eller om det mot förmodan icke skulle serveras lutfisk ville jag vara beredd på det. Här är allt sig tämligen likt. Funderade i morse på om julgranskaramellerna som alltid hängt i dörröppningen till vardagsrummet skulle behöva förnyas. Svaret på frågan var ett rungande JA. Jag var i och för sig ensam om att skrika "ja" eftersom alla andra var borta. Men nu får dom hänga med en jul till, därefter sopkorgen. Då, mina vänner, MÅSTE jag anteckna i min almanacka inför nästa jul, lämpligast i slutet av november, att nya julgranskarameller måste tillverkas. Annars kanske det inte blir någon jul, Gud förbjude.

Nu sitter jag här i natten, väntar på att få krama en unge som växt upp och lämnat boet för länge sen, funderar på morgonens inköpslista och tänker tacksamt att jag kan köpa revbensspjäll och älgfärs. Samt en julklapp till. Den som fattades. Typ.

/E

Årets tall trallallalalalaaa

En dag på Frösön

Lite tanttvätt i vintermyset

Grönkålsgrytan är klar, kompisar.

Finns det nåt bättre än att....

... veta att alla kommer till vårt hus om julen, att jag ska snart börja laga julmat och baka resten av kakorna och att vi har mer än hälften av julklapparna klara. Billiga, många, litet men välment, ett paket att öppna.

En vecka kvar - sen händer allt!

//E.

Ljus och skaparglädje

Öppet hus i vår kreativ verkstad - inte så välbesökt som vi önskat men desto mer trivsam samvaro med pennor och papper. Nästa drag är att besöka en marknad eller två. Fast själv har jag svårt att se mig som marknadstant av någon anledning. Kanske jag blir en när jag väl är där.  

Vi har så många fina saker, så många timmars själsvila i skapandet av allt från leksaksaskar med plastdjur i till vackra väskor i osannolika tyger. Jag är ingen säljare - jag är en görare. Sen vill jag vältra mig i fina färger och material och drömma om var saker skulle passa. Men som sagt, det ska ju säljas så nu får det bli marknadssvängen. Ett tag såg vi oss dra omkring i folkvagnsbuss med vimplar och bjällror och sen blev det vanlig landsvägsbuss så man kan inreda och bo. Vid det laget var vi på väg till Kristinehamn eller nån annan stad på lagom semesteravstånd. Vem vill ta busskort? Vi spånade på. Men för att hålla oss fast i nuet gjorde vi upp vilka som ska stå i marknadsståndet om ett par veckor. 

Själv har jag packat ner hemmaverkstan till en plåtlåda som jag drar omkring på. Akvareller och Promarkers. That's it. Känns bra. Vilket inte hindrar att jag tvärgör några julpryttlar för tillfälliga marknadsdagar. Möjligheten finns. Tack och lov. 

/E

Dagens ljus i mörkret kring lärarns arbetsbördor

Knack, knack, knack på dörren till bildsalen. Bildlärarn öppnar.
Utanför står två meter elev med en liten bit chokladtårta på en jättestor tallrik.
- Här! säger tvåmetarn med mörk tonårsgrabbstämma och räcker över till bildlärarn.
- Men TACK! suckar bildlärarn och tar andäktigt emot tårttallriken, klockanhalvtredarrigt.
- Ät upp så jag får disken, beordrar eleven, och ser uppfordrande ut.
- Tusen tack, men jag lovar att diska själv!
- Lovaru?
- Lovar. Svär.
Dörren smäller igen. Bildlärarn avslutar sin lektion med en gigantisk tårttallrik i ena handen. Bildeleverna tågar ut, mumlar kommentarer om snåla gänget i hemkunskapssalen som bara bjöd EN på tårta och det var LÄRARN.
- Jag måste diska själv, upplyser lärarn.
- Amendåså. Slänger blonda lockar över ryggen och går. Hejsvejs. Sitt här då i mörkret och ät din tårta.
- Mhm, kan du lita på. Because I'm worth it.

Man blir snäll av tårta bakad av elev. I morgon ska jag ta med chokladbollar till min bildklass. Det är dom värda.

/E

Gomiddag - dagens ljus.

Dagen ljus igår:

Dotter firar sexårsdag med pojkvän.
Moder:
- Hur ska ni fira det, då? Restaurang? Eastern Palace är billigt och gott...
Dotter:
- Vet inte. Bio kanske.
Moder (skämtsamt):
- Äh, ni vill väl komma hem till mamma och äta, fnissfniss.
Dotter:
- Jaaaaaaaa! Fondue?


Härliga ungar! Mammas middagsbord lockade mer än restaurangbesök och bio. Man tackar för att livet försett mig med möjligheten att fixa gomat till kidsen!

Fonduegrytan brukar åka fram ett par gånger om år som mest. Att ha en kokande oljegryta på bordet kräver kontroll. När barnen var ca fem, sju, nio och elva introducerade vi denna specialitet med brandsläckaren bredvid bordet och stränga order att sitta stilla. Eftersom ungarna av olika anledningar alltid varit små gourmeter (när det gällt kött, inte musselsoppa och surströmming, tyvärr) så var det ingen konst. Andäktigt höll de små liven sig i skinnet då de skulle få dela ännu en middagshemlighet med vuxenvärlden. Att stoppa en egenhändigt preparerad köttbit i munnen, härligt knaperbrun utanpå och rosa eller till och med blodröd inuti, smällde högre än gammelmormors knäckklubbor med strössel på. Jojo, sen var det kört. Grannen fick låna ut sin gryta ett par gånger om år senare eftersom barnen växte och det krävdes två grytor på bordet för att hålla värmen. Det händer inte numera. Igår klarade vi oss med en.

Nu lyser en novemberblek sol, "det blåser i träa ida" och jag ska vara i verkstan - hurra!!

Dagens ljus! Dagens Ted!

Jag pratade med en elev idag.
- Den där musiken lyssnade väl du på när va ung, va?
- Nja, jag tror att jag alltid har lyssnat på allt, sa jag. Förresten vadå ung?
- Ja, när du var fjortis.
- Jag har aldrig varit fjortis! (Nu hade jag fått en något bitskare ton).
- Alla tjejer har varit fjortisar!
- Jag är ingen tjej! (Fortfarande bitsk, men lite lamare.)
- Nä, du är ju lärarn, suckade eleven och gick, tyckte det var inte lönt att snacka längre. Jag skruvade upp Ted Gärdestad. Andra dan. Ingen dansade i den här klassen, däremot målbrottsmorrades det lite över musikvalet. Men det bekom inte mig, som njöt av min rätt att bestämma över musiken och att dessutom kunna konstatera tufft att jag inte längre är tjej.

Vad är jag då? Tant? Det har ju blivit inne att ha små käcka citat här och var där det står "Att vara tant är att göra va fan man vill". Första gången skrattade jag, men sen har jag tänkt att det där är ju en sanning med modifikation. Vem gör som man vill? Å andra sidan är jag nöjd där jag är. Åldersnoja har jag inte, trots att jag gnäller över att tiden gå stup i kvarten.

Det positiva med att passera 50 har författaren Charlotta von Zweigbergk* skrivit om:

Självförtroendet ökar

• Du vet vem du är och vad du kan.
• Du vet att du klarat av andra bekymmer förut.
• Du tar fler saker med en klackspark.
• Världen rasar inte samman om du misslyckas.
• Du vet att du har åstadkommit väldigt mycket bra genom åren.
• Du vet dina begränsningar. 

Barnen har blivit stora

• Ni kan umgås när det passar.
• Du har inte längre något ekonomiskt ansvar.
• Det är slut på diskussioner om tider, städning, att hjälpa till.
• Du kan ringa unga kloka människor du litar på.
• Du har alltid någon att be om hjälp när det behövs.
• Du kan stolt luta dig tillbaka och titta på ditt livsverk.

 Relationerna blir bättre

• Du vet vem du är.
• Du har blivit smidigare och frågar innan du dömer.
• Du är inte lika rädd för att göra bort dig.
• Du vågar tycka helt annorlunda.
• Du inser att vänskap kan fungera fast ni är helt olika.

 Äntligen är du snygg

• Du förstår att du duger bra.
• Du vet att all yta blir bättre av en god insida.
• Du kan konstatera att din egen stil gör dig snyggast.
• Du vet att kärlek och utseende inte har något samband.
• Du inser att det inte spelar någon roll att du aldrig blev fotomodell.

Njut av den, ni!

//E

* Cirkus 50 av Charlotta von Zweigbergk