Här var det dammigt också...

... sorry familjen och eventuella andra. Småsaker som nationella prov och ett idogt arbete med att hålla näsan ovanför ytan i en hel del andra situationer tär på förmågan att sätta ihop bokstäver till ord i min digitala loggbok. Men nu är våren här. Jag har en resa att prata om, tid att damma av saker jag tycker om och påsklovet har bara börjat.

Återkommer när bilderna fallit på plats.Till dess får du njuta av polskt godis.
/E

Gran

Här om dagen knackade grannen på dörren och meddelade att han tänkte ta bort granen som står alldeles intill vår tomt.
- Nej, sa jag grinigt, där sitter ju rödstjärten och sjunger för mig varje sommarmorgon. Var ska han nu ta vägen, tror du? Och vad ska jag vila ögonen på när jag njuter av helgfrukosten? Va?
Grannen ryckte på axlarna och kontrade med att vi får mer solsken och så gick han ut med sågen. Pang, tjoff så var granen väck och ett höghus uppenbarade sig i mitt köksfönster i stället. Jag kommer att sitta på andra sidan köksbordet från och med nu.

Jag gick ut och inspekterade gården en sväng och hittade en liten förtorkad gran som låg bredvid brädhögen (eller var det en gammal julgran från oss från 1999?). Bestämt hivade jag den över häcken i huvudet på grannen som brottades med hammocken.
- Här haru! skrek jag och klampade iväg följd av grannens gapskratt. Fattar dom inget? Granar är viktiga i stan. Rödstjärtar trivs inte överallt och överdriven mängd solsken är, som alla vet, av ondo. Argt satte jag mig vid köksbordet, andra sidan, och stirrade ut genom fönstret. Jag kände igen situationen. Fast då var året 1965 eller nåt och min barndoms trädgård blev en gran fattigare. Suck - vad är det för fel på träd?

/E

Loppis på Furan

Ja, vi tog oss till Furuparken och hyrde ett bord. I packningen fanns ett gevär, en bakmaskin, musikinstrument, dockor och en kyl-/värmeväska. Plus en massa gamla skrivmaskiner. Bland annat, alltså. Vi blev av med en hel del. Sonens gitarr gick innan vi ens hann få upp bildörren. Dom är på hugget kunderna. Det som blev kvar var skrivmaskiner och bakmaskin. Typiskt.

- Sånt där inreder ju folk med nu för tiden, sa en passerande antikkännare och klappade på en svart skrivmaskin anno 1927.
- Vem farao vill dammtorka en sån? undrade jag som tänker praktiskt. (Och estetiskt - i alla fall min estetiska värld. Och där ingår ingen gammal skrivmaskin).
- Säg inte det, smålog antikförståsigpåaren och spankulerade vidare.

Jag härdade ut och jag och maken turades om att vakta bordet. Jag gillar ju att se på folk så jag hade det väl inte allt för tokigt, ska jag erkänna. Mitt i allt hämtade jag min gamla mor som ville se en loppis igen. Hon tänkte på loppisar vi åkt på när barnen var små och kassan skral. Då besökte vi rätt frekvent den typen av handel och aldrig gått tomhänt hem. Plastpulkor och leksaker, bandyklubbor och rullskridskor....

Mamman handlade glatt både gardiner och deckare och jag var belåten över att hon överlevde kalabaliken. Innan hon gick hann hon både såga en brödförsäljare vid fotknölarna och roffa åt sig en komplimang av en man. Imponerat traskade jag i hennes fotspår och skjutsade sen henne hem i solskenet innan jag återvände till trängseln och maken som håvade in stålar.

Med tanke på folkmängden en solig marssöndag så behövs denna typ av försäljning. Jag var rätt skeptisk, tänkte på tidigare försök när vi släpat porslinssvanar och barnkläder i lådor. För det mesta har vi kommit hem med lika många prylar eller fler. Den här gången var vi mer realistiska och sållade hårt, vilket bar viss frukt. Medlidandet visste inga gränser när vi såg hur folk suckande packade ner klädhögar, bokhögar och gammalt bricbrac. Vem vill köpa en glasljusstake med stearinfläckig ljusmanschett av tygrosor eller en träkåsa från Göinge med rispig dekal? Uppenbarligen ingen, trots folkmassan på loppmarknaden en söndag när vårsolen ler. Själv kom jag hem med en bok om akvarellmåleri som jag ska ta till jobbet och så, ja, just ja, ett par cerisefärgade gardiner. Undrar var jag ska ha dom? Men 20 spänn, det var dom väl värda. Eller..?

/E

En marssöndag i svartvitt

Vi väntar på våren som kommer och går, kommer och går, kommer och går...

En helg kom en son på besök och livade upp oss vårtrötta. Men hem till sitt for han ju och vi tog oss an en blötgloppig söndag efter frukosten. En promenad i Badhusparken och en oförklarlig känsla av gäralaushet ledde till ett cafébesök med gamla mammor och en fikasugen yngling. 

Gråvårväder och trötta krukväxter som inte vaknat än.

Thomas goda limpa livar upp frukostbordet

Morgonmöte i soffan

En ensam staty i parken

Vem vill bada? 

Mot Frösön, fika på Svenssons - bäst!

Resenärer bak i bilen

Hugga in på citronkaka i femtitalslampans sken.

Tack för idag

/E

Internationella kvinnodagen

Dagen bjuder på alla väder som finns. I morse när jag vakande hörde jag vindknak i trät och vid en snabb koll utanför rutan konstaterade jag snöstorm med noll sikt. Undrade om snöskoveln stod kvar på gården. Efter kaffet strålade solen och jag såg att gräset vuxit under grilltunnan och tänkte på gräsklipparn. Men den står i ju i boden...

Nå, nu i plaskregn och vårsus i trädkronorna sitter jag och filosoferar över internationella kvinnodagen. Att det ens ska behövas. Jag, som är bra på att göra massor av roliga saker, funderar på mitt eget kvinnoliv. Någon har ibland haft synpunkter på hur ett kvinnoliv ska se ut. En studievägledare sa till mig en gång (då barnen var fyra, sex, åtta och tio år) att jag borde flytta hemifrån för "nu var det min tur"... Jag kan inte glömma det. Det gällde någon utbildning. Vaddå min tur? Jo, hon var riktigt sur över att jag inte ville lämna hemorten. Jag hade ju en karl...nu var det hans tur att tvätta, städa och mata ungar. Sade hon. Och jag reste mig upp och gick. Utbildning har jag skaffat mig på plats, efter att ha bytt studievägledare. Det var en man.

Jag undviker att kommentera detta mer. Vad jag än säger kan det missuppfattas.

Tidigt insåg jag att matlagning var min grej i familjelivet och kastade ut karlarna, man och tre söner, ur köket eftersom matfixet har varit och är min avkoppling. (Två av sönerna har pluggat hotell&restaurang sen...).
När det kom en fix och färdig treårig dam till familjen insåg hon snabbt att köket var mammas domän som man nådigt lånade om man städade efter sig. När hon flyttade ropade jag efter henne att det var viktigt att dela på hushållssysslorna med den man lever med. Hon sa inte "nix - det är mitt område!" i alla fall så hon går nog sin egen väg helt oskadd. Vad jag vet så har även mina söner inte heller tagit skada av att inte få lära sig koka ägg och gröt och experimentera med kakbaket (förutom traditionsenligt pepparkaksbak när plötsligt alla fick tillträde till borgen). Däremot har det ibland kommit frågor om nåt recept från mina söner som skulle laga till sina prinsessor...

Mannen i mitt liv har alltid jobbat, lagat bilen, hojen, datorn, snöslungan, skotern och gräsklipparn. Jag har varit hemma med ungarna och såg till att dom hade gröna och röda kläder och massor av neutrala leksaker och att killarna fick vara söta påskkärringar och att lilltjejen fick vara Dracula på alla maskerader. Till vardags lekte grabbarna krig och gjorde om lekrummet till grustag där dom hade bilrally och entreprenadfirmor och tjejen målade världen rosa med allt som fanns och mannekängade pimpinett i evigheter i olika kreationer framför varenda spegel som fanns. Dom fick hållas. Och kom inte och säg att dom gör som vi gör, inte som vi säger.

Jag har haft en hel del annat för mig än att pimpa mig framför spegeln och måla rosa. Jag har grovjobbat med renoveringar och kör hoj och kan bli både skitig och genomblöt. Maken har trätt symaskinen och sytt sig en kostym, varit noga med inredning och skurat golv medan jag lagt upp gardinerna med häftapparaten. Så nog har ungarna sett både det ena och det andra. Dom har gått sina egna vägar ändå, grymt olika alla fyra.

Däremot hoppas jag att dom ska förstå att alla oavsett kön är lika värda. Och det vet jag att dom gör. Respekt för människan, helt enkelt!

/E

Jag tar vara på lovet

Ledighet ska brukas anser jag. På mitt sätt.
Jag är uppe vid sextiden, mest för att läsa tidningen FÖRST men också för att inte missa tid att göra sånt jag gillar. Det är allvar. Finns det nåt bättre än att se dagsljuset komma och veta att det är bara början på en hel dag ofylld av måsten? Nej. Det slår det mesta.

Jag har nogsamt delat in lovet i röjning av vind och kök (jo, det är kul när man har lusten och tiden och kan söla kaffe när man vill och lyssna på musik när man vill) och ritlådan.

Vindsröjning har inneburit leksaksrensning. Gotjejen har varit hemma och tyckt. Plockat och slängt och sorterat till försäljning. Inte vill hon spara saker till några barn, inte. Och hon får ju göra som hon vill eftersom det är hennes. Men vi hade en rolig stund då vi försökte ordna Barbiesaker och jag minns så väl min egen Barbietid. Hur det kändes när man lyfte Barbie ur kartongen och plastlukten av perukerna. Den gröna dräkten med snäv 60-talskjol och kort jacka med trekvartsärm. Och skorna.... De första skorna var sköra små sandaletter men plötsligt kom de riktiga pumpsen och de var fantastiska! Jag har sparat en vit sko, som en askungesaga för sig. Kvalitén var hundra gånger bättre än de pumps dotterns plastdonnor äger. Ingen äkta Barbie med självaktning skulle gå i dem! Men som med allt annat översköljs världen av billiga plagiat. Och då kan ju plastmadamerna frossa i skor och fylla sin garderob. Och vårt köksbord.

Mellan röjningarna åker ritlådan fram och jag försvinner in i äventyret. Ur pennan kom plötsligt morfar och ville sitta med mig en stund i rabatten. Det fick han. Vi satte oss där och filosoferade över en fika medan jag väntade på mormor. Då dök hon upp, men en bit bort. Fixade med blommorna som vanligt. Inte gillade hon att vi satt i rabatten men hon sa inget, för det var en tidig sommarmorgon och solen sken så att gräsmattan var randig av gula strålar.

Fast det syns inte än... Men det kommer snart, trallalala.

//E

En minnesbild

Plötsligt landade i digitala postlådan några bilder. En vän har varit på vinden och hittat gamla bilder som jag gjort. Inspiration, undrade hon, och det är det ju. Jag har tänkt på bilderna i några dagar nu och ännu mer idag eftersom jag pratade med en av mina elever, en ung dam, som gärna ville rita "bättre" och "mer verkligt". Hon undvek att säga "jag kan inte" eller "jag är inge bra på att..." för då vet hon, liksom alla mina andra elever, att jag går i taket.
"ALLA KAN!!!" ryter jag så taket lyfter sig. När taket landar igen och eleverna sitter förstummade i dammet ryter jag en gång till "ALLA ÄR BRAAAAAAA!" och sen lugnar jag ner mig och säger med len röst att det gäller bara att vara envis, träna och bearbeta och tro på sin förmåga.
"Bara och bara", säger ofta dom äldre, som vågar ifrågasätta mer. Men den här unga damen var just för ung för att morra åt mig, hon frågade bara mig om jag alltid hade ritat mycket. Och då sa jag som det var, att jag nog har ritat lite varje dag om jag slår ut det på dryga femtio år. I alla fall har jag nog ritat NÅGOT, typ telefonkonst under långa samtal med bästis eller pojkvän, på servetten vid tråkiga middagar, under konferenser, under lektioner och på resor...ritat på lappar eller medhavda block. Jodå. Men det har inte betytt så mycket mer än att saker har runnit ur pennan. Bättre har då perioderna varit då jag haft uppdrag, både i utbildningar och från allsköns människor som förväntar sig att jag kan. Det är då jag blir mest kreativ. Och det säger jag till eleverna också, att jag förväntar mig att ni kan fixa det.

Min elev undrade vad jag gillade mest att rita och då blev jag liksom satt på pottkanten. Jag fick förklara att jag gillar att fantisera och rita det jag tänker. Hon såg oförstående ut och det gjorde nog jag med, för jag undvek att utveckla mina tankar. Däremot berättade jag att jag hade en affischperiod, när jag och alla andra ritnördar i klassen, gjorde bilder med slogans eller symboler på. Det var 70-talsperioden. Det tog aldrig slut på neonfärgade papper i teckningssalens förråd. Håltimme efter håltimme satt vi där medan vår snälle magister förberedde lektioner (antar jag) och gjorde affischer, stora som små. Jag hade redan då insett att Creedence Clearwater Revival var suveräna och gjorde en hel del skivomslag till singlar och EP:n. Foton från mitt rum på 70talet skvallrar om dessa skivomslag som alltid hamnade på väggen. Och ibland hos nån kompis i form av miniaffischer. Som den här.

Ja, jag visade min elev bilden och förklarade att jag var bara nåt år äldre när jag höll på med det här precis hela tiden. 

"Vilket jobb!" sa hon. Jag höll med och inbillade mig att jag kom precis ihåg hur jag hittade på mönstret på bokstäverna. Och samtidigt kom jag på något annat som jag gillar med att rita, så jag tänkte dela med mig av det också, eftersom hon nu frågat.

"Man liksom hamnar i en annan värld, man blir som besatt av att göra klart, allt annat försvinner, man ser liksom bara pennan och papperet och hur det växer fram, det är en magisk känsla, det är nog det jag gillar mest, jaa, det är det..." babblade jag på och insåg snart att hon såg trött ut och kvävde någon gäspning. 

"Men den är ju fin..?" sa jag malligt och höll mobilen under hennes näsa för att hon inte skulle missa en detalj. Hon suckade lite och sen sa hon:

"Jorå. Men nu vill jag göra nåt riktigt." Och så vände hon mig ryggen för att se om det fanns någon annan som kunde inspirera henne till stordåd, inte nån mossig gammal lärare som pladdrade om affischer från medeltiden och besatthet av att rita. 

Jaa, det var det, det. Men kul är det att det finns nån som sparat mina gamla teckningar från 70-talet. Jag gillar den, jag, för den står för en mycket viktig period i livet när det inte var nån som helst hejd på fantasin.

/E

Den 16 februari 2014

Idag ska man ta vara på livet igen.

Var var vi, nu? Jo, det regnar, det är 0,7 grader på Slingervägen. Grannen promenerar raskt förbi med sina hundar och jag känner ett sting av saknad men behärskar mig och tänker att vi aldrig behöver fixa hundvakt. Det är ju nu vi ska vara rörliga och obundna, det har vi bestämt. Och jag är på väg. Hela tiden på väg. Så känns det i kroppen och själen, jag väntar på förändring och förnyelse. Vi är två om det. Men jag pratar för mig själv. Maken sköter det hela mer praktiskt, så att säga. Under tiden pågår livet:

Maken förgyller städningen en vanlig helgförmiddag
till min stora glädje.

Klockan är halvåtta och jag smyger ensam omkring som ett spöke och njuter av
morgonljuset. Konstigt att bokhyllan är överfull igen - vi rensade ju i fjol...
I korgstolen ligger MC-Nytt och påminner om att det snart är säsong. 

Dagen kommer och avslöjar regn och en påminnelse om att fönstren ska målas
i sommar. Det är mitt jobb att fixa alla fönster. Och där står det en hoj som ska säljas.

Makens humor: om man köper en modell av hustruns motorcykel så tappar hon inte
hoppet om att det blir asfalt snart. Sist jag fick en leksak i vuxen ålder var det en som
gav mig en liten plastkvadrat med flyttbara siffror i som skulle fösas i rätt följd
efter en del pillande. Jag blev överlycklig. Då också.

Som ungdomarna säger: Orka.
Dammtorkning på den gamla chiffonjén borde ske ögonaböj,
det är bara det att jag tänker kasta ut den för den är så trist och jag vill bara nytt.
Men glasfiguren jag fick av S när jag var femton och dökär,
glastrollet jag fick av mor när jag var tolv och gillade troll,
nipperasken jag fått av min farmor för tusen år sen, ett foto från mammans
70årspresent med oss alla barn och barnbarn samlade på långbryggan i Rättvik
och en ukulele...
Det är bra saker att ha. 

När det blir kväll går jag runt och tänder ljus överallt... 

Rosor köper jag till min man. Det bör man göra ibland.

Det rasar från taket, istapparna är borta. Dagen bjuder på dammsugning (utan hatt för nu är det min tur) och så måste jag väl ge mig på chiffonjén. Nån som vill köpa en chiffonjé? Och sen ska jag göra en flashig och lagom rolig bildpresentation om konsthistoria som roar fjortonåringar, och så ska jag ner i verkstan och träffa en kompis, stryka lite tvätt, sälja en bil....Tja, dagen går nog. Och det är livet som pågår, ingen mening att göra upp andra planer, som salig Lennon så riktigt sagt.

Puss på er.

/E

KÖK!

Idag har vi stämt träff med köksmannen. Det är han som ska hjälpa oss att skapa ett kök i vårt kommande bo. Det är kusligt att tänka på att vi ska lämna detta familjens tonårshus. Men sanningen att säga - det är nog en vecka sedan jag var inne på före detta flickrummet, tre veckor sedan jag var i pojkrummet längst ner längst in och flera dar sen jag satte min fot i min lilla hemverkstad (som jag ju monterat ner till en liten väska). Vad har vi för nytta av detta stora hus? Nej, det ska bli skönt med nytt. Ett plan. Men ändå....

/E

Om man bara sitter och ritar en helg...

...så blir det liksom som om man sugs in i sin bild och sen är det fasen så svårt att kämpa sig upp.
Det är tungt, just nu. Gråvintern ligger över en som ett tak och jag har ingen riktig ork trots att dagen är nära tre timmar längre. Men jag har tagit vara på dagen idag, ändå. Ritat, ritat och ritat...planlöst, drömlikt och i nåt sorts hypnotiskt tillstånd. Ingenting är färdigt, nio skisser med en färgklutt här och var. Det är som mina fem böcker  - ett kapitel här och ett kapitel där, beroende på läslust och sinnesstämning. Hoppas jag vaknar snart och upptäcker att det är vår.

/E

Jag slänger inga dagböcker!

Av och till stöter jag på människor som uppmanar mig att slänga mina gamla dagböcker. Orsaken till varför det skulle vara bra brukar vara varierande. Det är allt mellan att ingen ska behöva läsa om mina privata tankar från att vem skulle vara intresserad. Ja, inte vet jag. Själv vet jag bara att de är en rikedom jag släpar på. Här finns allt från innerlig och ärlig julkänsla, beskriven och gestaltad som bara en tolvåring kan till insiktsfulla eller blåögda utlägg om livet från blivande mor till fyrabarnsdito.. Det är guld, det.

Ibland behöver jag ta fram dagböckerna och påminna mig om livet. Det är framförallt tillfällen då jag söker inspiration till bilder och texter. Men också de gånger jag funderar på vad vi gjorde och hur det var. Det finns så gott som inget som ska censureras. För i så fall är det redan borta. Eller så skrev jag det aldrig, jag bara tänkte.

Inlåst i hemmet som jag är på grund av en elak förkylning är det ett lättsamt tidsfördriv att rota i lådor när kroppen måste upp ur vilande ställning. Så skedde även denna gång. Jag fick för mig att jag skulle söka efter en liten semesterdagbok då jag låg och tänkte på en resa jag gjort men inte kunde minnas några viktiga detaljer om en ort. (Då är det bra att ha dagböcker kvar!) Jag hittade genast anteckningarna men kunde inte låta bli att fiska upp en annan bok från -93. Årtalet lockade till en titt. Hur var det? Vi hade tre små killar. Therese hade fortfarande kvar sin biologiska mamma i livet och vi hade en unge i skolan och två på dagis. Jag var tandsköterska och maken hade börjat jobba med datorer. Livet flöt på och vi hade kommit i fas efter blöjåren. Boken lockade till läsning, kan jag säga, eftersom jag lätt kan erkänna att det var vilda västern med tre mycket unga filurer och två som jobbade oregelbundna tider...

Vad det står i boken avslöjas jag inte mer än till den det berör, men en del saker vill jag bara dela med mig av. Dagböckerna innehåller inte bara min egna anteckningar om vardagen, de innehåller en del foton och andra minnen som piggar upp livet ytterligare. Eller vad sägs om ett handskrivet hjärta, förmodligen tillverkat till Alla hjärtans dag av en som lärt sig skriva. Nej, jag slänger ingenting!

/E