Som jag redan nämnt går jag igenom gamla dagböcker och andra spännande anteckningar om livet. Det finns naturligtvis massor att läsa om barn, vilket har fått mig att fundera på vad dom hade i sina små huvuden, de underbara änglarna vi närt vid våra bröst. Hör här:
Staffan har just börjat prata och leker med en dalahäst. Vuxenvärlden lär honom att det heter "häst".
-Kan du säga "häst", lille vän?
-Ninou.
-Nej, häst!
-Ninou.
Sonen går omkring om säger "ninou" åt det som vi andra kallar häst under minst ett halvår. Vi undrar om han kanske varit fransman i sitt förra liv..? Han låter fransk. Vi väntar för att se om han utvecklas till fransos och förevisar honom för en släkting som vill se och höra undret. Släktingen tar fram dalahästen och frågar vad det är för något, medan vi stolta föräldrar förväntansfullt står i bakgrunden.
-Häst! svarar ungen och därmed återgår vi till ordningen.
David, 3 år, imponerar ofta på oss som inte förstår hur saker hänger ihop. Exempel:
Cykeltur med mamma runt Lillsjön, ungen sitter i cykelsitsen.
- Mamma! Stanna! Jag såg en söndag!
Jag stannar och backar lite. Tänker att jag äntligen ska få se hur en söndag ser ut. Ända sedan jag var liten har jag alltid tänkt att söndagar är ljusgula och sega, precis som sega gubbar. Fast inte så goda. Dessvärre ser vi inte till söndagen mer och den lille ler hemligt. Än idag åker jag förbi Lillsjön ibland för att kanske få en glimt av söndagen, tyvärr utan resultat hittills.
David, 4 år, på promenad i hamnen lyser upp när vi närmar oss den lilla kuren där man kan köpa biljett till ångaren Thomée.
- Där inne bor krysiluren! upplyser han oss.
Tänk, det har vi aldrig vetat. Däremot känner vi kapten Anders Jönsson som rattat båten några somrar. Att han är en krysilur var en nyhet. Men nu vet vi det, tack vare sonen. Inom oss undrar vi vad som krävs för att uppnå epitetet krysilur. Vi vågar inte fråga sonen för då kanske han tror att vi inte vet vad det är...
Thomas, 3 år, springer runt, runt i lägenheten och sjunger med hög röst samma ramsa som han kört de senaste halvåret:
-Kompanissa, kottenia, flingeflax!
Vi tror att det är en besvärjelse för att förhindra vissa skeenden, eftersom han oftast tar till ramsan när det drar ihop sig till sängdags eller tvättning. Om man har tur att få tag i en lortig fot och kan hala fram ungen som gömmer sig under sängen rabblar han ramsan, om man bestämt att det är dags att gå till sängs marscherar han och slår taktfast med träsked mot kastrull och sjunger samma ramsa. Killar man honom på magen skriker han inte av skratt som andra ungar utan han skriker kompanissa kottenia flingeflax. Då är det lite svårt att tro att det är en besvärjelse, men vad vet man? I smyg har jag provat att rabbla samma ramsa när jag insett att jag måste stryka, men tyvärr har inget förändrats. Inte heller har ramsan hjälpt då jag läst den för arga katter som väckt mig om natten.
Thomas, 4 år, ser en fläderhäst i Stockholm. Hur vi än tittar ser vi ingen fläderhäst, men vi nickar och håller med. Ingen vill ju avslöja sin oförmåga att se fläderhästar lite här och var, något som kanske är högst vanligt i Storstockholm.
Staffan, 6 år, förklarar dessutom att man har kraftgjort runt parken. (Där fläderhästarna finns?) Vi tittar på det kraftgjorda järnstaketet och tänker att det finns olika sorters staket. Kraftgjorda passar runt stockholmsparker med fläderhästar och icke kraftgjorda passar runt kossor på landet. Skönt att veta.
Therese, 4 år, ser en svart-vit fågel som är lagom. Känns tryggt att det inte är några utsvävningar när det gäller svart-vita fåglar. Apropå svart-vit så förklarar Thomas, 6 år, att han hör svart-vit musik på radion.. Det är ju bra, tycker vi, men det tycker uppenbarligen inte han. Vi får lära oss att musik ska vara färgrik, annars får det vara.
David, 5 år, förklarar att tjejer ska man slåss med och Staffan, 6 år, förstår inte varför vi har mikron i köket och TV:n i vardagsrummet när det ska vara tvärtom.
Naturligtvis ställer vi några försiktiga frågor till de två små filosoferna angående detta för att reda ut vad som ligger bakom. När det gäller slagskämpen får vi bara det självklara svaret att det är roligare att slåss med dom än att vara med dom. Tjejerna, alltså.(Vi har aldrig fått veta hur det hängde ihop, eftersom han redan som sexåring var en charmör och hjärtekrossare). När det gäller mikron och TV:n är det självklara svaret till oss mossiga typer att man vill kunna se på TV när man lagar mat och vice versa. Hur vi än vridit och vänt på det hela har vi ännu inte till fullo förstått tankegången, men som sagt, vi vill ju inte verka helt blåsta så vi nickar och säger att i nästa hus, så...
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...
/E
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
