EFIT - gårdagen dokumenterad med Ett Foto I Timmen.

06.00
Irriterat konstaterar jag att jag satsat helt fel i mitt kaffekoppssamlande enligt en intressant artikel i en tidning. Den här går fetbort, som ungdomarna skulle uttrycka det. Fel färg, fel form, fel allt. Suck. Serverar mig själv morgonkaffe i en blå mugg från Indiska istället.

07.00
Promenerar genom huset med den blå muggen från Indiska i handen. Planerar dagens slit med huset som snart, alldeles snart, ska läggas ut till allmän beskådan för att förhoppningsvis locka en köpare. Det känns sisådär. Det har jag aldrig varit med om. Övar mig med att lägga upp bilder själv i cyberspace.... Passerar hallbyrån på väg ut för att lukta på stans morgonluft. Byrån skvallrar om vissa pågående aktiviteter.

08.00
En stämningsfull bild av en jordplätt i trädgården. I väntan på grönskan.
En djävulsmaskin rev bort och utplånade resterna av den vackra syrenbuske vi en gång hade. Som allra vackrast var den när vi hade studentfest för första gången i huset. Sonen poserade framför de lila blomstren innan tröttheten efter ett dygns festligheter tog över. Sen kom det där fläskiga snöfallet en oktoberdag och dödade syrenen och ett flertal träd i området. Vi hann rädda äppelträdet, i alla fall.

09.00
Var ska man börja? Förberedande arbete inför flyttfotografering. Det mesta är nog gjort i sovrummen. Här är ett gammalt foto på världens finaste tjej. Hennes rum står tomt sen något år tillbaka, men har man tur gästar hon någon gång med en översovning och har för säkerhets skull lämnat åtminstone en morgonrock.

10.00
Återställt. Gardinerna valda av en sjuåring som inte var allt för förtjust i flytt till hus från lägenhet. Men med egna färger valda kändes det nog ok. Rosa väggar och sommargröna gardiner med fjärilar på kappan. Svärmor sydde eftersom vi höll på med målerier och tapetsering här och var. Undrar hur det kommer att se ut sen... 

11.00
Nästa rum - mitt pysselrum, men före det pojkrum för lillelillebror. På sängen står en klenod upphittad i förrådet. Det är en värld omskakad av en jordbävning, ser det ut som. Bara det att i mitt naturkatastrofsäkrade hus är vissa möbler fastlimmade. Fåtölj, stereobänk och hylla står kvar, medan soffan är knäckt, bordet är kastat mot väggen och hur är det egentligen med husets dam? Hon bröt nog nacken. Tyvärr. Men Mona-Lisa sitter säkert, evigt leende.

12.00
En teckning hittar jag i gamla dagisbilder. Staffan har just börjat dagis, vilket han inte var så överförtjust i. Dock var han mer än villig att presentera sin familj på papper. Jag är glad att jag får ha grön tröja. Sparar bilden för att senare låta en expert (ej bildlärare) göra en djupanalys av den: varför har pappafiguren inga ögon?

13.00
Allt mitt hobbymaterial är sedan länge nerbantat till en plåtportfölj. Men gardinerna som grannen och gårdfarihandlaren Nils tillhandahöll har jag sparat i fyrtionio år och kommer att ha dem överallt där jag behöver inspiration och påfyllning i fantasin i mitt skrivande. Överkastet är en kvarleva från sjuttiotal, passar mig bra. Det gröna, alltså. Klart för start, rum nummer två.

14.00
Fika. Gör tårta. Bara för att. Men vad nu? Målarfärgspinne i kökslådan? Nå, vittnar om kaos...

15.00
Tar bort alla teckningar som hängt i trappan till nedre plan för att pryda kala väggar. Där har de hängt i 16 år. De senaste tio åren har det retat mig eftersom jag varit less på dem. I tio år har jag inte gjort något åt det utan hoppats på att lusten skulle infinna sig. Nu har de åkt. I sopkorgen, ungar, förlåt. Men jag har MASSOR av era gamla bilder kvar ändå. De var dammiga och en spindel gnagade på en, så det var bara att slänga. Men det ser tomt ut. Det gör det.

16.00
Någorlunda återställt. Den självlysande stjärnhimlen lyser i natten. Davids val av tapet på väggen vi satte upp för att dela upp gillestugan i två rum. Ett arbetsrum med pappas dator (för sexton år sen hade vi EN dator i huset) och den andra större halvan åt en 11-åring. Då hade vi ingen bäddsoffa utan säng som stod högt upp under taket med plats för skrivbord under. Sonen slog huvudet i taket när han vaknade.   

17.00
Älstingens rum. Från början. alltså. Här invigdes huset med övernattning av Staffan och hans bästa vän. På morgonen efteråt när vi kom med diverse flyttprylar konstaterade de med darr på rösten att det spökade. Det är ovanan att bo i ett trähus, det är som hos mormor, tröstade vi. Men icke. Spöken var det. Fast vi har inte sett och hört så värst många efter deras övernattning. Troligen skrämde de två trettonåringarna spökena på flykten för evigt. Bergsprängare, chips och läsk kan driva andar ur hus. Det tror i alla fall jag.

18.00
Går bara förbi.....En gång pannrum. Numera nåt annat. Ej återställt ännu.

19.00
Vi lagar middag hos fina mamma i stället. Vi provar omvänd ordning. Nåt helt nytt för morsan som morrar över tidens gång. Sitt och gör nåt, fila naglarna eller lös korsord, jag lagar mat och fixar, säger jag. Bestämt. Jag ska i alla fall diska, säger hon lika bestämt. Okej då. Och så ska hon prompt betala efterrättstårtan. 

20.00
Köksbordet förvandlat till målarverkstad. Nu ska listerna laseras och sättas fast. Lite kökspimp, så ser det genast trevligare ut. Nu har vi kommit så långt att en fredagskväll med flyttrenoveringspyssel är roligare än allt annat. 

21.00
Listerna torkar, pannrummet får vänta, nu ska handen träna blyerts. Vad som helst rinner ur pennan medan hjärnan komponerar barnboksidéer.

22.00
Sovrummet nästa. Dags för rekreation och dygnsvila. Här ligger en "tavla" som icke får förgöras. Eller så slänger jag den efter noggrann domumentation. En samling inbjudningskort som jag hittat i den allmänna röran. Kalastiden var en kul tid. Vi vuxna var lika sugna som barnen, för ofta betydde det kafferep och timvis med trevligt babbel över kakfaten och lekande barn i bakgrunden.

23.00
Godnatt Slingerväg nummer tio.

/E

Konstiga drömmar...

...man har.
Just nu är det spöken som gäller, tydligen.
I natt drömde jag att jag låg och läste i en tidning som sedan helt plötsligt sögs in i väggen. Jag kände hur håret reste sig i nacken där jag låg (ja, även när jag vaknade kallsvettig, på riktigt) när jag famlade efter tidningen och insåg att vägen var magnetisk och att jag kände av en okänd kraft som jag läst om i någon gammal bok. Det gällde att skydda barnen så jag knuffade ner lille Staffan som låg och sov bredvid mig och skrek att vi var tvungna att utrymma huset. Samma hus som alltid återkommer i mina drömmar. Stort och ödsligt med mörka väggar och många rum, varav några obebodda men med diverse möbler ändå.

Ja, alltså jag vaknade och kände mig helt urlakad MEN utsövd och funderade på att kliva upp och göra nytta. Kvart i tre. Nå, grannarna hade väl fått nåt att fundera på om jag börjat putsa fönster.

Lilla mamma börjar vänja sig vid all hjälp och jag börjar vänja mig vid det också. Det nya i livet, alltså. Mamma, med alla hustomtar, och så det allt mer tilltagande röjningarbetet i och omkring huset. Maken snickrar, rörmokar, målar, spacklar och slipar och mitt i allt beställer grejer till hojen. Själv har jag knappt tordas lukta på cykeln när jag passerar garaget nån gång. Då kommer det bestämt i alla fall att suga i åktarmen och det känns tryggt. Nåt vardagligt och stabilt. Jag lovar, första åkturen för året blir den vanliga runt viken. Allt annat vore fel. Varför drömmer man inte om det?

Det är kolsvart ute, maken har kommit in från friggispimpet och jag ska bekämpa eventuella mardrömmar ännu en natt. Konstigt att man minns en del drömmar flera år efteråt. En dröm som förföljde mig några nätter när jag var liten var att man kunde trampa på en mina om man gick fel i buskarna längst ner på vår gård närmast järnvägen. En natt trampade en familjemedlem på minan och gick upp i rök. Den skräcken satt i den. En annan gång drömde jag att vi skulle badas av mamma, jag och min lillebror. Något gick fel. Duschen kom ur mammas ögon och vi kunde inte stänga av. Huuuuuvvvvaaaaa. Jag ryser än idag. Ja, just det, ja. Nu har jag piggat upp er med lite mardrömmar.

Ha det i nattens skräckkammare!
/E

Arbetsro

I morse tänkte jag att om jag inte arbetar kommer jag att gå in i den där väggen. Kanske.

Påsklovet har inneburit så mycket ommöblering i tillvaron att jag känt mig mer matt än jag någonsin tidigare gjort. Som jag tidigare sa så uppskattar man vardagen mer när det händer saker i ens liv. Och samtidigt märker jag att jag håller på att vänja mig vid att mamma inte längre är samma mamma. Och att jag följdaktligen inte heller är samma dotter. Det är tungt. Men ofta tänker jag på vad en vän en gång sa när vi satt och pratade om livets fram- och baksidor. Att när det händer något som känns tungt så frågar hon sig vad det är hon får nu. Vad ska hon dra för lärdom att detta? Det gäller att klura ut meningen med livet, liksom. Jag tyckte det där kändes bra. Det är klokt.

Nej, inte "går jag in i väggen", inte. Men ingen morgon har det känts så skönt att sätta sig i bilen och åka två mil till jobbet. På vägen dit hann jag, trots att jag var ensam och inte hade mina samåkare med mig, tänka på vad som var på gång både i bildsalen och i svenskan. Det var snorhalt och jag var rätt skakis när jag klev ur bilen, men på något sätt kändes det normalt. Så här är det varje år. Vardagsproblem.

Eleverna var trötta och klagade obligatoriskt på att lovet gått för fort och att man inte aaaaaaaaaaaalls minns vad man gjorde innan påsk. Bra, det är som det ska vara. Långa suckar över att behöva hitta sina påbörjade beskrivande rapporter om Sveriges minoriteter, argt letande efter bilder i bildsalen "som låg precis just HÄR innan lovet, vem har tagit min biiiiild?" Och så den sura tonåringen som betraktar min tröja och konstaterar att jag har ett litet hål på den. "Den där kan du ju inte ha en dag till!".  Jag känner mig som sleven i grytan när jag har dom där sura tonåringarna omkring mig. Det bästa är att man får vara sur själv ibland utan att dom hänger en för det. Som sagt, dagen har givit mig kraft och arbetsro.

Mot nya mål.
/E

Och så blev det lördag.

Vår.
Jag måste säga att det är oerhört viktigt att få vakna till fågelkvitter. (Och duvorna, de räknas, trots makens morrande). Den utflyttade dottern sa, efter en övernatt hos oss i urhemmet, att det var fantastiskt att få vakna till fåglarna för det hade hon minsann inte hemma trots att fönstret stod öppet. Ja, det är skillnad på att bo på Slingervägen och Rådhusgatan....

Mammatankarna tränger på redan innan jag vaknat. Drömde om en stormig eftermiddag på tidigt 60-tal då vi promenerade från vårt hus till tant Gitta. Jag höll mamma hårt i handen. Strax innan man kom fram till Gitta kunde man se änden på gamla vägen som vi gick på. Där var det skog. Det syntes inte att gamla E75an fortsatte bortöver. Jag minns att jag tänkte att det var tur att vi var i trygghet bakom skogen, för där bortom visste man inte vad som skulle kunna hända. Det var en sådan stark känsla att jag skrev en dikt om det. Men ingen vet vad den egentligen handlar om, mer än jag. Och du, ifall du nu vet vilken dikt jag menar, efter att ha läst detta.

Jahaja. Mamman var mycket pigg idag och gladdes över att hon har den fina lägenhet hon har. Vi pratade vidare en stund och jag kände att hon kanske inte riktigt var i samma tid som jag.

Gör det nåt?
Nej. Hon har det bra, det är jag säker på. Och den omsorg som vi nu får stifta bekantskap med är fantastisk. Jag är djupt tacksam över allt, alla samtal med sköterskor och personal och all tid som de tycks ha att prata med mig. Tacksam för dem som jobbar inom omsorgen och hur de agerar och vad de redan vet om mamma efter bara ett par dagar.

Själv ska jag sätta fötterna i ett fotspa med timjan och salt, dricka vidrigt svart kaffe och fokusera på jobbet. På måndag måste jag få träffa mina elever. Där finns kraft och energi och vardagligt ungdomstjafs - längtar efter vardagen!

/E

Fortsätter på mitt nya liv

Jag fortsätter framåt.
Nu har jag slagit mig ner vid köksbordet (mitt högkvarter sen årtionden tillbaka) och känner en stunds tillfredsställelse. Mediciner, 8 stycken, inhandlade åt mor som ligger hemma på soffan och myser med sina katter. Vi drack en kopp te och hon förundrades återigen över hur det gick till att hon plötsligt blev så sjuk.
- Du var nästan tre veckor på lassarettet, sa jag.
- Det minns jag inte, sa hon.
- Nä, det kan ju i och för sig vara skönt, sa jag.
- Just det, sa hon, jag minns det nog om jag börjar tänka på det men jag skiter i det.

OK, tänkte jag, och drack te och åt choklad som kommit från ingenstans i mammas köksskåp. Sen åkte jag hem och tog tag i min andra del av mitt nya liv. Inte den som handlar om att ta hand om sin mamma som aldrig tills nu varit klen på något sätt, utan den del som handlar om att flytta och avveckla tonårshuset. Det är svårt, båda delarna, men på olika sätt.

Garderoberna är tömda och allt kört på skräphögen. Nästan. Oroa er inte, ni som bor ute i världen, era värdefullaste leksaker är kvar. Och en LITEN väska med fyra sparkdräkter, två babyset som är handgjorda av vänner och ett par sockor, stora som tändsticksaskar. Sånt måste man bara ha kvar.

Fortsättning följer.
/E

Påsklov och nytt liv

Livet förändras ständigt.

Varje gång infinner sig en strak känsla hos mig, kopplat till mitt resonemang att ta vara på livet:
JAG LÄNGTAR TILL VARDAGEN!

Det här händer mig varje gång något oväntat sker som kommer att förändra mitt liv åt något håll. Det är då jag alltid funderar över hur lite vi uppskattar den där gråvardagen när allt flyter på i sina gamla fotspår. Jag älskar gråvardagen och suger i mig varje sekund av livet och nuet. Mindfulness, skulle nån säga, jasså, skulle jag svara. I så fall har jag hållit på med det sen jag var tonåring och ofta undrat över vilket funktionshinder det sorterar under. Det där att gilla det inrutade trygga där jag själv styr över överraskningarna.

Morgonens livsfunderingar (brukar ske som bäst i duschen) handlar om mamma som kommit hem till sig efter en sjukhusvistelse på nästan tre veckor. "Lite virrig" och glömsk har vi sagt att hon är, både vi närstående och hon själv. Nu har naturligtvis oordning skett i hennes liv som förvärrat detta och jag måste försöka anpassa mig till det nya i livet. Att ha en ny sorts mamma. Det är tufft ska jag säga. Jävligt tufft. Särskilt som jag måste bli en ny sorts dotter.

Men som alla andra brukar man ju anpassa sig i någon grad till slut och här sitter jag och väntar på vardagen. Alltså att jag ska fundera på vad vi ska ha till middag och vilket betyg Olle och Anna ska ha. Och kanske planera någon liten resa. Sucka över asfalt och ha dåligt samvete för uteblivna situps. Men det kommer väl. Det gör det alltid. Men till dess är allt kaos och oro.

Sonen fyllde trettio igår. Det var säkert en upplevelse för honom. Enligt alla sociala medier har han blivit ordentligt omhändertagen 95 mil bort från oss päron. Vi ska fira honom vid ett senare tillfälle.
Men det går att reflektera även över honom i mammaoron och längtan över vardagen. Hur var det när han kom? Jo, då längtade jag också till gråvardagen.

Jag minns kristallklart hur det var att föda fram gossebarnet på 1420 gram och hur jag och den nyblivna pappan ringde våra morsor när äntligen telefonautomaten rullades in tillsammans med fikat. Två dygn senare längtade jag till vardagen när jag väcktes av sköterskan som kom in med en hungrig bebis klockan halvfyra på morgonen. Jag minns nog att jag i mitt sömnomtöcknade tillstånd tänkte att det skulle bli skönt att få komma hem till vardagen och sova som vanligt.... Ja, ja, jag anpassade ju mig till det nya och blev tigermamman som fräste ilsket åt alla som ville "avlasta mig några timmar så att jag fick vila".  Jag höll på att längta ihjäl mig efter att det nya skulle bli gråvardag. Vilket det ju blev. Resterande två födslar var någorlunda planerade och ingick i vardagen men när den sista ungen kom var det kaos igen och jag minns mig själv försöka behålla lugnet för att invänta gråvardagen. Inte för att barnaskaran utökats ( det var ändå en hemlig dröm att ha en jättefamilj) utan på det sätt det skedde med sjukdom, dödsfall och efterföljande trauman.  Då sa jag det till och med till alla - NÄR BLIR DET VARDAG IGEN?

Just nu har jag svårt att se längre än till nästa timme. Hur går det? Har hemtjänsten funkat på morgonen? Hur var natten? Hur länge funkar det över huvudtaget?

Livet pågår. Men en vanlig sketen gråvardag - suck vad jag längtar.
/E

Morgontankar i vårsolen.

Det slår mig att snart (förhoppningsvis) flyttar vi tillbaka hit. Vi har liksom gjort en cirkel, vi två.
Hittade en bild från 1979, midsommar, 28 grader varmt, Tegelbruksvägen - Solberg i skytteltrafik med möbelbuss och lite Amazon.

 Att packa ihop min blivande sambos pojkrum gick rätt snabbt. Här hade vi bott ihop ett drygt halvår innan kåken i Solberg var klar för inflyttning. Kändes skumt att flytta ut på landet åt fel håll för mig som just blivit stadsbrutta. Men egen bostad var viktigare än sådana petitesser. Att det dessutom var ett helt hus vi skulle råda över var ju en bonus. Vem tänkte på snöskottning, flera hundra meters väg upp till allmän väg, avsaknaden av nära grannar och några rejäla backar att ta sig upp för om man ville träffa en kompis? För min del kändes det väldigt bekant....

Så när vi lämnade Tegelbruksvägen för att starta eget boende är det inte en saknadens tår jag torkar ur ögat. Det är mer troligt att det är för att kolla att sminket sitter där det ska sitta. Man skulle ju vara skitsnygg på den tiden - även vid körning av sopor och möbler. Precis som nu.

Vi fortsätter.
/E

En gråsöndag 1 mars

Skitjobbig dag.

Vaknar och ser flyttkartonger - ja visst ja, vi håller på att städa ut våra sedan länge utflyttade barn. Jobbigare än jag anat. Som att gräva en grop i vardagstryggheten, Jag ställs inför en stor förändring (som jag längtat efter, varför är det då så skitjobbigt?)

Två rejäla baljor med lego - i en alldeles nyss överfylld vindsgarderob, främst fylld av leksaker och tonårsprylar. Vi bad att få legot. Och ser framför oss ett antal barnbarn som besöker sin gamlingar och bara längtar efter att få leka med lego. Som bara vi har...

Död dinosaurie. Eller vad det är. Svanslös i alla fall. Denna skräckinkjagande leksak var så läskig att den varje natt bars ut ur rummet för att de små söta gullungarna skulle våga sova. 

Del av trasigt tittskåp påminner om en hobbyverksamhet jag pysslade med ett tag och sålde vidare till en liten presentbutik tills den gick omkull och jag tappade intresset. Samtidigt som tur var. Diskbänken tillhörde mitt eget dockskåp, Intressant vy genom det lilla köksfönstret. Är det inte ett par grabbar som snart ska korsa järnvägen. Efter kommer troligen mamman och skriker stanna-stopp-ett-steg-till-och-jag-låser-in-er-i-garderoben-och-ni-blir-utan-kvällsmat-och-sen-skickar-jag-bualappen-på-er. Typ.

U S C H

Promenad för att rensa skallen. Gråsöndag.

Vi stannar ute och går runt huset, pratar om att städa gården. Tittar på taket...
Nä, inte en tegelpanna till.
Ingen vill klättra på den där stegen och ännu mindre beundra någon utsikt från taket.
Vi petar den till rätta med en pinne och tvingar in oss.

Plockar bort och ihop dagböcker, smycken gamla fotoalbum tillhörande Thereses mamma och pojkarnas lillfaster. Det tar tid och många tankar flyger genom huvudet. Det är tyngre än jag väntat mig och svårt att hantera.
.Många partybilder och resebilder - jag tänker att man vet aldrig hur kort ett liv kan bli.
En partybild visar ett ettårsparty. Det är snart tjugonio år sedan. 

Som tur är ringer svärmor och vill fika nånstans.
Är det säkert att det är jag som betalat fikat? säger hon misstänksamt.

Svärmor vill åka en sväng och se Frösöberget. Det passar min sinnesstämning perfekt.
Skitig snö, grå dag, knappt några ungar i backen. Vi åker hem och jag undviker huset igen.
Träffar Therese i stället.

Avslutar med att övningsköra.. Hon är glad, hon, och jag är tungsam idag. Vi åker runt, runt, runt och sen upptäcker vi båda att vi ska äta tacos till middag i våra respektive hem så vi provianterar efter att ha parkerat väldigt länge och noggrant på Odenhallens parkering.
Tacos - våra favoritkäk. Men inte ens det hjälpte mig.


Nu återstår bara en natts sömn så kanske det blir ordning på kärringen igen.
/E

Den 16 feb. En vanlig måndag.

Dagen började med ett famlande i ett becksvart kök fram till kaffekokaren och kökslampan. Som vanligt. Men om man står i fönstret fem minuter med sin kopp kan man se en strimma hopp på himlen. Jobb, jobb, jobb från åtta till fem. Njuta av middag i lugn och ro sen mammabesök och så tid för jobb en stund till. En vanlig måndag.

På pluslistan idag:  Åttorna hade mer koll än de vill erkänna på boken vi läser och på mailen kom en bekräftelse att jag kan ansluta mig till en digital bildportfolio.
På minuslistan: det blåser fortfarande och jag har inte orkat ringa tandläkaren.

När jag besökte mamma var hon mycket pigg ikväll och skrattade åt både mig och sig eftersom hon inte har en tanke på vilka veckodagar det är och hur tokigt det kan bli. Jag passade på att berätta att brorsan kommer. Lagom till din födelsedag, försäkrade jag henne.
Mamma: Fyller jag år?
Jag: Ja, 85, på lördag. Borde du fira.
Mamma: Hörrödu! Jag är minsann född 1930!
Jag: Jaha, och nu är det 2015.
Mamma: Hmmm, det är nåt som inte stämmer.
Jag: Precis. Släng almanackan och köksklockan. Elda upp skiten. Det är bara elände.
Mamma: Just det, ja, där har vi det! Har du också problem med tiden? Du är väl bara 58? Borde ha mer koll...

Nu är jag hemma och har koll på att klockan är halvnio och en ny arbetsdag flåsar mig i nacken. Och jag som inte...
/E

0600
Kolsvart ännu.

0615
Räddningen. Kaffe, tulpanerna och snälla nyheter.

07.15
Väntar på samåkningsbilen.
Morgonljuset - äntligen.

0800
Städade tydligen skrivbordet i fredags...imponerande.

10.30 och framåt
Bildsal och färgglada ungdomar

Klart slut.

Fortfarande den 15 feb

Det gick inte att gå på isen - köldeffekten måste vara bortåt -25 och det är mer än vad jag står ut med. Blåser det kan jag gärna stanna hemma. Men solen skiner alltjämt och vi bytte bara sjö, promenerade runt Lillsjön.
Gamla kära Lillsjön. Hur många badtimmar har vi inte lagt där på den tiden barnen var just barn och man hade lite pengar. Det var lyx att promenera med tvillingvagn och fikakorg till sandstranden och den lilla ljumma sjön i skogen. Nu för tiden är den bortglömd. I alla fall av oss. Vi marscherade runt sjön i rask takt och bestämde oss för att det är en synnerligen lämplig liten tur om man känner för en skogspromenad. Under tiden vi gick där ringde mamma och ville ha kaffefrämmande.

En frusen badplats

Och en öppen bäck.
Sol på stenar under vatten kan få mig att längta efter något obestämt.
Jag är lika fascinerad varje gång och har ännu inte kommit på vad jag längtar efter.
Kanske var jag fisk i ett tidigare liv? Eller sjöjungfru? Jag föredrar det senare...

Vi övertalade mamman att det var slut på julen och maken fick ta bort julstjärnan till att börja med.

Sen grävde jag i gamla fotoalbum helt enkelt för att påminna mamman om resor till Gran Canaria.
Oundvikligen hittade jag andra roliga foton också.
De två äldre sitter snällt i soffan och glor på TV. Den yngre planerar sattyg. Det syns.

1975. Jag är i Boden och firar min 19:e födelsedag.
Förbannad på en expojkvän just för att han nyss visat sig vara just en expojkvän.
 På spaning efter nya mål, alltså. Det syns också.

Solen har hamnat där jag vill att den ska vara. Det är eftermiddag och ljuset dröjer sig kvar.
Maken är i garaget och skruvar isär sin hoj. Det gillar jag. Det suger i åktarmen...


/E

den 15 februari

Söndag.
Vackert väder.
Vad ska vi göra idag?
Vi går ner på sjön...

Fast egentligen skulle jag väl skriva den där novellen som jag inte har någon idé till men det är ju en tävling.
Och egentligen skulle jag vilja göra klart ett fotoalbum till en speciell person men det kan jag inte gå in på närmare eftersom personen läser min blogg. Åtminstone händelsevis och ibland.
Och så skulle jag väl rita bilder till min barnbok som jag har en vag idé om i alla fall och gärna också komma på en story som passar barn.
Jag borde ge feedback på 15 texter som elever skrivit och som ska ligga till grund för nästa arbete och helst också planera upp bildlektioner för kommande dagar.
Mamma behöver peppning för att göra en del saker hon borde göra och strykkorgen svämmar över.

Vi går ut.
Alltså.

Så här är livet.

/E