Ljuvliga sommar och en Ålandsresa.

Men alltså, handen på hjärtat, visst kan det bli för mycket av det goda? Jag är ingen 30-gradersfantast. När jag säger att det är aning föööör hett brukar omgivningen blänga och ibland be mig sluta yttra mig nu när det äntligen blivit sommar. Ja, jag böjer mig. Men för mig är sommar ljumma kvällar, ljusa nätter och semester, möjligheten att göra ingenting eller allt.

Jag har faktiskt struntat i kylan i år, men regn är svårt att stå ut med, även för mig. Särskilt om det aldrig upphör så man får gå torrskodd i trädgården åtminstone.

Hur det nu än är så ville vi se lite mer av ljuset och tittade på väderkartan över de där sista dallrande semesterdagarna och såg att på Åland är det ju sol. Så vi stack iväg några dagar. En kamrat hade dessutom påmint mig om Åland tidigare och plötsligt fick jag en sådan längtan dit. Att det sammanföll med väderkartan var ju ett jätteplus. Vi steg upp i gryningen igen. Jag gillar det, det kommer inte att bli sista gången. Att åka genom ett sovande sommarsverige är en upplevelse. Jag brukar passa mig för klyschor som en del hojåkare kör med, det där med "sån frihet" och "uppleva alla dofter" och så brukar jag tänka att seriöst - nog är det väl motorcykelkörningen som är kul, skit samma vad det luktar och man är inte mer fri på en hoj än nån annastans, snarare tvärtom eftersom koncentrationen är fem snäpp högre än i andra fordon om man vill överleva.

Nå, tillbaka till min upplevelse. Jag bara säger det en gång. Alla luktintryck förstärks klockan fyra på morgonen när ingen annan är vaken, när solen just gått upp och daggen ligger kvar i det som växer. Tyvärr fick de där första två timmarna ett abrupt slut när vi övergav skog och äng för motorvägen till Gävle för att det skulle gå undan och för att vi hade färjetid att passa. Det är ok, men inte mer.

Åland är utomlands, i alla fall känns det så när man flyttar klockan. Vi har några besök att minnas, dels med barn som lärt sig simma och lekt sjörövare på Pommern, tonårskalas med fika på Svarta Katten och så vi med hojarna nån sommar. Vi har alltid tältat. Nu körde vi med liten packning och hittade ett hotell i centrum. Kunde inte bli bättre. Vi hade fyra kanondagar inklusive åkdagarna. Det enda som jag har att ogilla med stora bokstäver är hemresan, då vi valde att ta en färja som kom till Sverige klockan 14. Då är det så att man får förbereda sig på mörker på hemvägen. Och älgar. Vilket vi mycket riktigt också upplevde. Inget regn denna gång, som när vi kom från Öland. Men kolsvart. OCH älgar. Allt gick bra, ändå.

Nu är jag hemma. Arbetet har kört igång. Sommardagboken är välfylld och mamma är ok.
Lite bilder...

ÅÅÅlandshavet blå....

Jag får en märklig känsla av att tiden stått stilla... 

Natt i Mariehman

Som sagt - tiden står stilla. Affären är full av gosaker för en pennskrinsråtta som jag. Men ett draperi av getingar gjorde att vi inte riktigt trivdes i affären. Om man nu tog sig in för alla getingar, vill säga. Eller ut... Vi tipsade innehavaren om Anticimex.

Sist vi var här (några år sen ) fanns inga SALEskyltar. Bara REAskyltar. Nu börjar det krypa in lite utrikiska i skyltfönstren. Synd.

Ingen hattrea tyvärr.

Och Svarta Katten finns kvar.

Fast den här gången blev det lunch på fiket. Inga kakor eller glass.

Pommern ligger där den ska ligga och bakom möts färjorna i en evig skytteltrafik.

Trevligt hak. Vi landade här en kväll och hade det så bra att vi gjorde en repris kvällen efter. Jag till och med åt exakt samma mat. Inte tråkigt. Tradition.

Hotell med upplysta trappor. Rum med egen ingång, liksom.

Dags att ge sig av på en utflykt till Geta. Där blev vi shanghajade av en tant som tvingade in oss i det lilla hembygdsmuseet som visade hemmet åt en lots. Intressant men komiskt. Jag var mer intresserad av tanten, erkänner jag. Hon fiskade upp oss på vägen när vi stannat för att orientera oss. Frågade var vi kom ifrån och bad oss att inte ha ihjäl ormen om vi såg den, för den var fridlyst. Kopparslå. Maken kom att tänka på en Mohlinfilm, sa han, och det är en perfekt beskrivning av situationen tanten, eventuell orm och vår inschasning i lotsstugan. 

Det var visst nån mc-träff som vi missat. Båten slukade oss alla, dock.

Jag har tyvärr inga bilder på älgarna.
Allt väl.
/E

Det är bara att fortsätta njuta av livet, man vet aldrig vad som händer i morgon!

Vi pratar om det ofta. Att vi har det bra och att vi bara gör roliga saker. Vi pratade om det vid middagsbordet igår med David och hans Astrid. Om man har allt, som vi har, jobb och hem och trygga, friska liv med fina ungdomar så kan man faktiskt stanna upp och se det också. De unga vid bordet nickade och så pratade vi vidare om mindfulness. Är det inte det vi gör när vi njuter av nuet och livet?

Det blir alltid tomt efter att familjemedlemmar har rest som besökt oss. I tomheten satt vi på altanen och filosoferade.
- Vi måste väl ta en sväng till, va? sa jag till maken som bara haft ett par dagars semester och inte riktigt det heller.
- Ja, för fan, sa han som vanligt och nu sitter vi med Ålandskartan och färjetiderna. Hur kan man klaga på livet om man har den möjligheten?

På Ålands hav ska solen skina har vi hört och vi har varit på Åland ett antal gånger och vet att det är trevligt att åka omkring där, fika i Mariehamn och mysa på stranden i röd sand. En helgtripp till Åland, det låter som om vi bor i Stockholm. Men vi får ta smällen, det kostar att bo lyxigt mitt i Sverige. Nu ska man sova en stund och suga på karamellen. Den där åkkaramellen. Suget efter att fara på vinst och förlust.

Gonatt - på återseende.

260-mila, sommaren 2015.

Resedagboken är inte särskilt diger detta år. Vi satte en gräns på en vecka, alla anledningar till detta vet ni: hus, mammor osv. Allt har sin tid. Nästa sommar åker vi kanske långt. Men även om sommarens resa blev kort hade den ett alldeles särskilt syfte. Vi skulle överraska. Ingen, utom några få vänner, visste vad vi skulle göra.

På Öland skulle min bror ha utställning med sina fina akvareller från samma ö och där skulle även vår son spela sina egna ballader på vernissagen. Genast, när vi fick veta det för ett halvår sen, bestämde vi oss för att överraska med ett oanmält besök. Dels visste vi ju inte om det skulle gå på grund av rådande omständigheter och ville inget annonsera. Dels är det ju kul att just överraska. Vi gjorde en reseplan, den roligaste delen av semestern. Vi skulle ta oss till Öland i smyg på en dag. 106 mil hade vi framför oss i vår rutt.

För er som åker motorcykel kan vi säga att från Östersund åkte vi E14 till Ånge, väg 83 till Bollnäs, väg 272 till Sandviken, väg 68 till Avesta, väg 70 mot Heby och därifrån 56an via Västerås, Eskilstuna, Katrineholm och Norrköping. Från Norrköping E22an Västervik, Oskarshamn och Kalmar. Sen Öland, raka spåret ner till sydspetsen på västra sidan mot Ottenby där vi landade på vandrarhemmet i Näsby. Start 04.16 och mål ca 22.00. Inte en enda vägsnutt att klaga på. Bästa (= roligaste) hojvägarna längs den här sträckan finns tveklöst i Gästrikland. Värt att åka dit bara för att åka...

Här är resan i text och bild.

Klockan 03.00 ringer väckarklockan. Efter en liten frukost drar vi på oss rustningen samtidigt som solen går upp. Det är magiskt! Så vackert och så stillsamt. Bara vi och någon enstaka morgonpigg fågel. 

Hojarna är packade sedan ett par dagar tillbaka. Bara papperskartan som ska ligga på plats i tankväskan, GPS som ska startas upp och Gopro-kamera som ska justeras. 

I Sandviken kan vi inte låta bli att stanna och ta en bild på mig och min fina hoj som jag snart känner mig rätt hygglig kompis med. (Jo, det händer att jag saknar någon av Hondorna, svårt att säga vad eller varför.) Vi stannar på samma plats som för två år sen då jag körde hem den efter inköp i Stockholm. Storsjön bakom skvallrar om en del regnstänk på vägen och just här åker makens regnställ fram. Inte mitt - jag är redan vattentät :)

Färjestaden. Här intages middag i solnedgången. Det blir ju rätt mörkt här nere och vi (jag, i alla fall) är inte särskilt glad över att åka i mörker. Vi har ca fem mil till Ottenby vandrarhem på Ölands södra udde. 

Det är ett mycket fint vandrarhem och vi har två km gångavstånd till Carlas i Näsby där utställningen är. Ottenby vandrarhem är fint, det rekommenderar vi. Efter en natts tung sömn är det skönt att låta hojen stå stilla och promenera en hel dag - det behövs efter 106 mil. Vi promenerar bort till Carlas Café och smyger runt hörnet. 

Jo, då var vi framme då. Spännande. 

Vi tänker hänga här resten av dagen och kvällen. David och hans Astrid bor på plats, dessutom. 

Vi står och tittar på konstnären när han langar in lite fler tavlor. Vi vinkar till och med. Han vinkar tillbaka utan att se vilka vi är. Kul.

Det går nog inte att beskriva hur kul det var att överraska. Det finns inga bilder eftersom vi ju skulle kramas till höger och vänster av mer än förvånade och glatt överraskade familjemedlemmar. Nu kan vi titta på tavlor med konstnären själv och alla andra godingar som tillhör oss.

David levererar och bidrar till stämningen omkring utställningen och alla vackra bilder. 

Vernissagefest

Vernissagefest

Vi går den där tvåkilometerssträckan flera gånger mellan Carlas och vandrarhemmet. Det är mysigt att promenera mellan hus och trädgårdar och se havet hela tiden. Jag gillar Öland mer och mer, helst södra delen där landskapet är så unikt.

En strimma kvällssol 

"Där är havet... Jaha. Det är som på Louvren..".

En trevlig kväll på Carlas med nära och kära. Johan Johansson och Kettil Medelius underhåller med sånger av Kjell Höglund. Riktigt bra! 

Dagen efter åker vi hoj igen och far hem till brorsan i Skärlöv och lunchar med alla. Här är katten Astrid Skärlöv, räddad till ett gott liv av Ester. Hon har fått följa med på semester till Öland, de andra katterna är hemma i storstan.

Wille förser oss med melon...

...och hästen Snurre får smaka.

Efter lunchen sticker vi iväg runt ön på upptäcksfärd, jag och maken. Vi stannar i Byxelkrok längst uppe i norr för att ta en fika och se på havet. Där ute ligger Blå jungfun, omsusad av sägner. Under 1600talet började man prata om ön som Blåkulla och om häxsabbaten som hölls här. Det får allt bli ett kommande projekt att ta sig dit. Om inte annat för att titta på vackra stenar. Bara titta - det är en nationalpark. 

Efter frukost nästa dag påbörjar vi hemresan. I lugnare takt än nerresan. Nu ska vi inte köra på en dag. Vi stannar till mitt på Alvaret. Möckelmossen.

Kisa. En stad där livet stått stilla sen 60-talet? Som så många andra lite anonyma ställen i landet. Gamla neonskyltar på butikerna, lite gråtrist och händelselöst.(Förlåt alla Kisabor...)

Nora. Ännu en liten stad men absolut inte anonym. Vi stannar för en natts vila och för att se lite på Nora som faktiskt är berömt för att det är en av tre trästäder och så för deckardrottningen Maria Lang som bodde här. Och även såg till att alla mord skedde i närområdet. Här kan man känna Christer Wijks ande smyga omkring, kanske. Det är en mysig stad att spatsera runt i. Är man i Nora måste man också äta Noraglass, en specialitet. (Ja, den är god, stor och gräddig... men mer märkvärdig är den inte. Tycker jag.)

Vandrarhemmet Nora Tåghem är en upplevelse. Inrymt i gamla tågvagnar med all gammal utstyrsel kvar inklusive resdamm. Vi dinerar medhavd mat i en resturangvagn med träbänkar och dricker ett glas vin efteråt i salongen. Såg det ut så här i gamla första klassvagnar? Nåja, trångt i sovvagnen men vi skulle ju bara sova. Men när vi pulat in all packning coh våra rustningar så var det liksom fullt sen...

Salongen

Känner mig som någon i en Agatha Christieroman. Eller Hitchcockfilm.

Vi landar sedan hos goda vänner i Fäbodarna, Söderfors och blir kungligt mottagna med gomiddag med utsikt över fjärden.
En natts sömn till och vi åker hemåt. Denna gång njuter vi av små vägar i Gästrikland, som jag sa i början så fina hojvägar. 

Middag i Årsunda och sen är vi redo för att ta oss an ovädret. Nu längtar jag hem lite, trots att vi bara varit borta en vecka.

Innan ovädret kom. Ett stopp inför fin åktur genom ett fint landskap, Gästrikland. Vi åker över Kårböle hem, vilket visar sig vara ett lyckokast då vägen är enormt fin. Tur det, med tanke på att vi tillbringar sista trettio milen i ihållande regn och mörker. 

Mitt i natten, allt, precis allt, är genomblött. Till och med min vattentäta rustning. Men inget står emot skyfall i trettio mil i 100 knyck. Sista tio milen kände jag mig hypnotiserad av allt vatten, tilltagande mörker mitt i allt det grå och dessutom kyla. En het dusch, pannrummet fyllt av sura plagg och en kvarglömd Amarone i skåpet - så avslutas en kanonresa. 

//E.

Hur kan det bara?

Hur kan det bara regna och vara sånt infernaliskt skitväder???
Jag bryr mig inte om hetta och steksol, men ljuset, det livsviktiga ljuset, det saknar jag. Och nu är det snart för sent. Visst, några dagar står man ut för då kan man röja i huset och baka och tvätta och stryka och sånt som tydligen hör semestern till (enligt nån övercheck pajas i radio). Jo, jag bakade bullar, hör och häpna, och kände mig som mamma till fyra busungar igen. Sen tog energin slut. Jag har rullat tummar, suttit stilla och tänkt, gått en timmes rask promenad och tittat till mamma. Börjat på en deckare som inte vill hugga tag i mig riktigt än. Antagligen är detta den ultimata vilan. Men ändå. Att inte kunna njuta ute mer än vad som skett hittills det tär på humöret, känner jag.

Ingen hojåkning, heller. Aldrig, sen jag skaffade min första motorcykel, har jag kört så lite fram till denna datum någon sommar. Snart ska vi iväg på en tur (om det funkar för mammor och hus) och då blir det åka av. Planerna är att ta ut svängarna på så liten tid som möjligt. Med körovana. Det sa jag till maken också. Suckade tungt. Han svarade inte, suckade också. Nå. Så fort solen tittar fram ska jag köra fram och tillbaka till Trondheim. Typ. Se på havet. Köpa en chokladkaka och en påse räkor och åka hem. På samma dag. Det är en bra rutt, bra plan. Den kör vi på.

Det positiva ändå med detta väntande (för väntan är det, på bättre väder, att huset ska bli sålt, att vi ska få flytta och att man ska få träffa några av dom där bortflyttingarna nån gång snart) är att jag ritar MASSOR. Jag skyndar mig att ta vara på dagsljuset. Från 6.00 är jag uppe, frukosterar och planerar nästa bild. Det gillar jag. Trots väder och väntan. Och när jag letar bildinspiration bland alla mina tusentals foton så kan jag samtidigt drömma om äventyr på hojen och allt jag upplevt och känna mig rik. Och lycklig.
Sånt här, till exempel:

Skärlöv, Öland

Kalmar

Oslo

Polcirkeln

Kullen i Skåne

Snickargården på Saltkråkan

Kystriksveien - världens vackraste resa

Visby. Lelleträffen.

Atlanterhavsveien

Trollstigen

Alla färjor överallt

Efter en vaknatt till havs. Lökken, Danmark

Bergen

Skagen




Ja, det är bara att känna sig rik. Som sagt.
/E

Vi rör oss inte.

I alla fall inte inomhus.
Idag fick vi en skylt som vi har satt upp på huset. Säljes, står det. Inne är det fortfarande visningsfint. Eller nja, nästan. Det verkar som om vi börjar bo in oss igen efter flera veckors stretande mot "det perfekta hemmet". Det är oordning på filtarna i soffan, det står disk kvar på diskbänken tills någon orkar flytta på den, det hänger tvätt i tvättstugan och det finns (ve och fasa!) tandkrämsrester i handfatet. Dessutom är det nu ogräs i min nyplanterade lilla kryddträdgård (lugn - det rör sig om en plätt stor som en kaffebricka. Odla ska jag göra SEN. I växthus.)

Ja, det tyder på att vi får göra ett ryck igen inför nästa visning som är på måndag. Då har man en hel söndag på sig att pimpa om man vill.  Och det vill vi ju. Så många som möjligt ska begripa att de vill ha just detta hus. Helst igår.

I kväll styrde vi upp sommaren lite och tog en tur på nästa tio mil på hojen. Det luktar sommar, björklöv, skog och jord... I kväll körde jag med visiret öppet nästan hela tiden. Inte förrän i kväll har det känts som sommar på riktigt och jag fattar att vi har slitit rätt hårt sista tiden. Vi har också, trots mammorna som vi ser efter, tänkt oss en liten resa. Om man planerar bra kan man kanske åka en vecka. Livet ser ut så just nu. I övrigt är det stilla. Jag upplever en djup harmoni just nu. Eller är det vacuum innan något stort händer, vad det vara månde..?

Jag ritar rätt mycket och pennbudgeten är överskriden. Jag släpar mig lojt genom huset, promenerar strängt en timme varje dag, besöker mamma och ritar igen. Kör en sväng på hojen. Klipper lite gräs.
Väntar på något. Men harmonisk, Skönt.

Det är fortfarande ljust, solen lyser in i hallen och vi hänger i soffan. I morgon är det slut på juni.

/E

Semester...

Det är mer än en månad sen som kontrakt skrevs och nu kommer huset ut på annons. Tonårshuset, som vi säger, vi som bott här under den perioden vi hade tonåringar. Nästa vecka ska vi kunna se huset i bild och hoppas på en köpare som tycker att hen har hittat drömhuset.

Själv vill jag bara iväg. Vid det här laget brukar vi ha en semesterrutt inplanerad. Det har vi inte i år av olika naturliga orsaker. Det känns konstigt. Det är ynka en och en halv timme sedan jag gick på ledighet och det känns inte som semester. Inte som sommar heller, för den delen, i denna rekordkyliga maj och juni. Min hoj står dock på gården, det är bara att åka. En oerhörd lyx. 

Den månad som gått har varit full av energikrävande händelser som naturligtvis har påverkat min okänsla av semester och sommarlov.

Förutom den vanliga arbetsbördan med betyg och bedömning tillkom en rundflytt av personal och arbetsplatser i huset, varför vi inte har avslutat med utvärderingar och arbetslagsmöten utan med ommöblering av mer gigantiskt slag. Oordning för mig som är traditionsnörd. 

Mamma har varit vissen och i mitten av maj gick min morbror bort, vilket inte bara vände upp och ner på världen för mamma utan även för oss anhöriga. Han var gammal och dog fridfullt. Men han var ju en central figur i familjen då jag växte upp. Dragspel och bilar och en oerhörd generositet är de tre ord jag kommer på just nu, när jag tänker på min morbror som hade en bekantskapskrets som var gigantisk. Det finns mycket att berätta, men det överlåter jag åt Enhenna att så småningom göra.

Förutom terminsavslut, dödsfall och vissen mor så har husstöket tagit mer på krafterna än vad jag trott. Bara utflytt av prylar inför fotografering och visning... Detta har även medfört att ett annat säkert semestermärke strukits: grillfesten. Som läget är nu blir det väl mest gravöl när huset säljs och champagne när det nya invigs. Och sånt är ju svårt att planera. 

Så, just nu sitter jag här vid köksbordet med datorn. Tittar på gatan som för sista gången haft förbitrillande studenter efter att Palmcrantzskolan stängts. Tittar på häcken som just börjat grönska i kylan och tittar på fåniga miniväxter som vi inhandlat på IKEA för att de ska passa in i visningspimpet. Kommer på att jag gillar att vara ensam hemma dagtid och att, som sagt, hojen står startklar utanför huset. 

På plussidan:(förutom hojen)

Det ÄR faktiskt sommarlov

Vi har ett fint hus att flytta till

Morsan är piggare

Ungarna är friska och glada och har jobb och bostäder

Jag ska skriva en barnbok. Och DET PROJEKTET SKA BLI MITT SOMMARJOBB! 

Mot penseln och pennan!

Återkommer. //E