Mars 2016

Ljuset har kommit tillbaka och en dryg månad har gått. Fortfarande blir jag lika förvånad och glatt överraskad då jag kliver upp på morgonen och går in i vårt ljusa fina allrum med kök i ena änden och soffgruppen i den andra. Som jag ville ha det.

Idag har vi åkt skidor i Svartsjöarna. Skönt. Det är inte så ofta vi åker på tur. Men nu när maken (tillfälligtvis?) bytt backen mot platta marken har jag sällskap och då blir det givetvis roligare. Vi skidade runt i skogen och jag påpekade två gånger att jag gillar att vara i skogen. Alltså, jag menar verkligen det. Skogens sus måste ju vara välgörande för alla själar?

Jag pratade med en elevs mamma för någon vecka sedan, efter att vi avhandlat utvecklingssamtalet. Vi kom in på ordet utbrändhet och stress. Vi suckade båda två och gjorde några halsbrytande uträkningar om hur illa det var ställt med oss, särskilt i den här delen av Sverige. Konstigt. Det borde inte vara så. Men vi kom in på mindfulnesskurser och antistressaktiviteter, bland annat målarböcker för vuxna som säljs snart i alla typer av butiker. (Till och med i souvenirbutiken...) Att sitta och stilla fylla i färg i redan förritade komplicerade mönster, att fylla färger i fjärilar, blommor och hus. Det är avslappnande..? Jag vet inte. För mig skulle det innebära samma sak som det innebär för en vän att promenera. "Planlöst irrande, va ska det va bra för?" sa hon när vi talade om att röra på fläsket med hjälp av raska promenader.

Jodå, jag vet. Jag hamnar alltid själv i ett meditativt tillstånd när jag ritar och målar. Jag är liksom inuti bilden. Det brukar vara jobbigt att kliva ur. Lite förvirrande. Desto mer avstressande tycker jag då att det är att vara i skogen. Eller på vattnet. Där det är som det är och alltid har varit. Ute. Helt enkelt. Det var länge sen vi umgicks med ryggsäck och termos, men det är speciellt att fika med gransus.

Dagarna går allt för fort framåt. Vi talar om födelsedagar (festplaner med grillar och tält), jämna år (anledning att fira!), motorcykelturer (jag vill åka till Bergen igen, över Danmark...), altanbygge (längtar efter plats för mååånga och låååånga middagar), mammor (dom har det bra tycker vi, och faktiskt orkade båda delta i påskmiddag hos oss)... och ibland halkar vi in på världsläget (och jag har bestämt mig för att undvika det ämnet här. Jag försöker ta vara på livet just nu. Överlevnadsstrategi).

I dagarna har jag planerat för tavlan till sovrummet och nu har jag delat idéer och tankar med maken. Parafras igen, som sagt. Var det landar är en hemlighet, men jag ska snart, om en halvtimme, med ena armen fösa undan allt på skrivbordet, breda ut underlaget, grundmåla och skissa. Sen så. Påsklovet är räddat. Fast i morgon vill jag åka en sväng till havet. Lycko oss som bor här! Trots att "alla" är utbrända och deprimerade och ritar i vuxenmålarböcker. Lite bilder från dagarna som gått:

Badhusparken - denna oas. För dagen klädd i vitt och blått och med otända kulörta lyktor runt skridskobanan.

Elevarbeten. Snöskulpturer i Badhusparken.

Vinter i stan

Och vintermorgon på Tegelbruksvägen.

Mormor dök upp från ingenstans i mitt skissblock. Hon påminde mig om hur det var tysta kvällar i de sista sommarsolstrålarna med bara fågelsång och styvmorsvioldoft som sällskap.

Påsk hos oss. Sparsamt men mysigt.

Hemma. Punkt.

Sixten. Ja, vi måste nog ha en hund. Sort kommer att kräva långa diskussioner. Men inte att. Vi lånade Sixten och njöt av morgonpromenader och hundlukt

Tulpantiden.

Ha det!
/E

Övergår till något som heter Månadsblogg från och med nu.

Det är jag som har hittat på det. Månadsblogg.

I takt med världens ondska avtar min skrivlust och jag gräver ner mig i foton och gamla bilder för att se tillbaka på en bekymmersfri barndom. Åtminstone för en stund. Sen tillbaka till arbetet och verkligheten igen.

Januari har marscherat förbi i stadig takt med fester och kakor och vin. Nu är det vårkänning och kroppen ska återställas på en schysstare hälsonivå hade jag tänkt. Träning och vatten. Vatten och träning. Bokstavligen.

Det började med revykväll och god middag, sen blev det superduperfestmiddag hemma hos oss för att tacka för hjälpen med diverse husreparationer. Jag frossar i matrecept och experimenterar med olika veggorätter. Rostad buttenutpumpa, hallonsås till torsken, kokt grönsallad, chokladtryffeltårta. Det är ingen hejd på vad jag hittar på. Det är dessutom ännu roligare i nytt kök.

Efter det en vecka i Stockholm med dels fortbildning, dels flytthjälp åt son. Men också lite lyx. Det vill säga mat och ädla drycker, utemat varenda kväll utom när min bror bjöd på pasta med veggosås - gott så man grät. Frosseri är väl en dödssynd..? Nåja. Nu är det ny månad och ljuset börjar synas före och efter jobbet. Koolt. Det var på tiden. Då kan man byta liv igen.

Nu har jag styrt upp mitt rum med hela manuset som en storyboard framför mig, hängande på väggen. Jag ska ju skriva en barnbok som snart alla vet. Utom förlagen. Men det kommer, det kommer. Tills dess "ska jag bara"... Bakom gästsängen står en avlång ram och väntar på att fyllas med nästa parafras. Vi ska ha en i sovrummet. Parafraser är kul. I köket hänger en minivariant av Picassos Guernica omgjord till ett inbördeskrig med Pettsongänget. Fast alla ser glada ut på min bild.
Håhåjaja - slit och släp. Va bra man har det!

Några gamla bilder. Som påminner om den glada forntiden.
Hej på er /E.

Ester,den stackarn som numera har körkort, fick skjutsa sin far och faster till
bland annat Årsta för vi ville gotta oss i 50-talet. Här är det k-märkt.

Och efter det ville vi bli skjutsade till Valands café för att njuta av mer nostalgi.

Och som kronan på verket åkte vi till butik Sivletto för att insupa
 atmosfären och späda på vår plötsligt påkomna "det-var-bättre-förr"-anda.
Jag köpte eau de cologne. Sista flaskan 4711.

Affischtavla från förr. ABBA-museet. Annan nostalgi.

Jag har en av min lillebrors råttungar i handen. 70-tal, härligt! 

Mormor och morfar. Förr i tiden.

Definitivt 70-tal.


SUCK.

En summering av året som gått.

Nu är det tyst i huset. Alla har åkt hem, helgerna är över, maken arbetar och jag ska ÄNTLIGEN efter höstens flytt och stök ta mig tid att ta i pensel och penna. Men först en titt på bilder från kameror, tidsdokumentation, ett klipp ur det jag upplevt.

2015 firas in med nyårsdagslunch hos mamma. Tulpaner och hyacinter samsas - ute är gräsmattan grön....

Skål, farsan! I januari bjuder vi yngste sonen på födelsedagsfest. Den längsta vintermånaden har alltid betytt fester, dels våra två januaribarn men också en tradition från mor att ha gräddtårta varje sista januaridag. För att fira att eländet är över och man ser ljuset... 

I februari tar jag en tur till Stockholm för att kursa. Passar på att hänga i stallet med Ester och Luna, hänga med det andra födelsedagsbarnet och fira i efterskott, och njuta av vintern som faktiskt kom så lagom. 

85-årskalas för mamma i februari. 

I mars är det bråttom att få färdig presenten till den där 30-åringen som bor utomlands. Han ska få en bok om sitt liv med bilder och minnen. Många roliga saker har jag hittat i mina och andras lådor och skåp. 

I april firar vi födelsedag igen och i vårljuset går vi på finkrog med pappan.

Vårstädningen och bidraget till majbrasan blir extremt digert i år. Det gäller att röja för nu är husförsäljning och flytt verklighet snart.

I maj lämnar min morbror jordelivet och det blir dragspelsmusik i himlen i stället. En stunds eftertanke på en viktig plats.

Juni och sista gången vi ser bautabjörkens musöron när vi vaknar. Förhoppningsvis ska någon annan få njuta av detta snart. Nu är det klart med fotografering och annons.

Vi pimpar huset för alla visningar. Det är midsommar och vi hoppas det ska gå fort.

Det är en kall och grå sommar. Men vi gör våra små utflykter ändå. Vi till exempel lunchar på Tivars på Norderön....

...och äter envist middagar på altanen - Vår Vita Värld. För att skicka fina bilder på hur varmt och mysigt vi har det i Östersund fixar maken till termometern i potatiskastrullen först.

I juli gör vi vårt livs roligaste resa på hoj hittills. Vi ska överraska min bror på hans vernissage på Öland där även vår som ska spela. Ingen vet nåt. Vi stiger upp tre på morgonen och åker dryga 90 mil. Vid åttatiden på kvällen äter vi i Färjestadden innan vi åker till Ottenby för att bo på vandrarhemmet.

Det blir en lyckad tillställning. Vi smyger in och överraskar alla. David underhåller och vi njuter av konst, musik och umgänge.

I början av augusti tar vi en tur till. Vi väljer Åland eftersom vi är så sugna på en solglimt. Vi stannar i Mariehamn där tiden ibland står stilla. Flashbacks från sena 60-talet i Rättvik får jag av denna fina pappersbutik.

Det är fler som vill se solen på Åland....

Det blir ingen grillfest i år eftersom vi hela tiden har visning av huset. Men på min födelsedag kommer några nära och kära till trivsam samling i Vår Vita Värld - den sista sittningen på denna sköna plats. Nu närmar det sig.

Augusti bjuder på en solig helg. Upp på hojen och fika i Ristafallet - hem och förbereda jobb och flytt.

Man måste vila sig från husen. Vi åker till Höga Kusten en helg och andas sensommarluft.

Ingen bautabjörk på Tegelbruksvägen men massor av smultron i september

I oktober börjar vi ana hur vi ska få det.

Ett par dagar innan Allhelgona tömmer vi huset och överlämnar nycklarna till en glad trebarnsfamilj.

Klart! November firas in med brakmiddag och orange stajling i höstens tecken.

December. Julgranen fick plats på den gränslösa platsen mellan kök och rum. Kakor i ugnen - julstök på gång.

Och hem kommer alla grabbar och vill umgås. (FNISS!)
Det blir en fin jul med massor av paket, skratt och middag med båda mammorna. Lyckat!

Nytt år kommer. Lite nysnö. Kanske lite kallare. Vi har våra planer för året - vi ska bygga en ny Vit Värld och vi ska ha ett par rejäla kalas. Minst!

Gott nytt år på dig!
/E

En saknad själ.

Mitt i julen då alla åkt hem och jag just satt och funderade på vad jag skulle göra nu så åkte jag till en plats jag inte besökt sen 1994. Jag tog liksom mod till mig.

För många år sen kom min mammas livskamrat (för han var just livskamraten trots den korta tid de fick ihop) in i våra liv. Jag hade flyttat och min bror var på väg. Inte var det så kul att tänka på hur ensamma mamman skulle sitta ensam i ett tyst och ödsligt hus om mörka vintern, bli insnöad och inte ta sig till affärn för att köpa mjölk förrän plogen behagat röja. Typ så tänkte vi. Det var just då han dök upp, herr A. Och på något underligt vis bara passade han in som om han alltid varit där.

A presenterades för oss på mammas födelsedag. På sitt speciella sätt att inte göra så stor affär av känsliga saker sa mamma liksom i förbigående att vi skulle få träffa en speciell person. Vi hade ju redan fått veta det på omvägar, att mamman hittat en vän, så vi var lika fåordiga tillbaka:
"Aha..."
"Han är konstnär!" sa mamma och tittade på mig.
"Ahaa..."
"Han är den snällaste jag träffat nånsin!" sa hon.

Mamma hade liksom vigt sitt liv åt oss helt och hållet, så nu när vi lämnat boet och hon hittat någon att dela livet med så var det som om hon måste förklara sig. Fast vi var verkligen lättade och glada, för att inte säga så nyfikna så vi höll på att dö. I alla fall jag. Nåväl, han dök upp och sen gick det som det gick. Han blev liksom bara en av oss. Mammas fästman, barnens fuskmorfar (som han kallade sig) och en knuff på min bror i rätt riktning mot hans begynnande konstnärsbana. Mamma var så lycklig som vi aldrig sett henne och det var dans och resor och fester och vernissager. Vi rycktes med i allt detta, allihop. Jag, som gillar stora bullriga familjefester, fortsatte att mysa då vi trängde ihop oss antingen hemma hos min morbror eller hos mamma eller i hans hus som också var hans ateljé. Dessutom var han ju pappa till en tjej som då och då var med. Att vi ofta var tolv när respektive var med var inte så ovanligt på våra sammankomster.

Att jag engagerade mig så mycket i allt detta måste bero just på att alla omkring mig var så sorglöst lyckliga då. Det var som om en massa knutar lösts upp under åttiotalet. Ännu hade inte cancersjukdomar skrämt livet ur oss, vi gifte oss och fick barn, vi var odödliga flerbarnsföräldrar som höll på att bygga upp ett nytt socialt nätverk, vi hade fått bra jobb och allt var en salig julgransplundring året runt. Så hände det saker som förändrade allt.

När det var som bäst blev A sjuk och dog. Jag fattade inte hur mamma skulle överleva det och ingen annan heller för den delen. Det blev ett sådant ofattbart jättehål i familjen. Jag minns glasklart hur det var den dagen. Solen sken, världen var gul för det var påsk och ungarna var glada och sprang omkring i pyjamasar och lekte med påskägg. Jag minns färger, dofter, ljud och ljus. Allt i slow motion. As dotter i telefonen: "jag tror ni måste komma..." och jag skrek "men vänta"! Vi var förberedda men ändå inte. Och jag funderade mycket på livets orättvisa.

Men livet går ju vidare. Det blev tyst om konsten. Ja, brorsan höll ju ställningarna med vernissager och utställningar, men det var ju i en annan del av landet, det. Mamma stod ut i ett par år i sitt hus sen drog hon vidare. Vi hade ju ett gäng ungar och nya utmaningar. Och helt plötsligt är det 2015. Hela tjugofem år har gått. Men jag har inte varit till stugan och ateljén på mer än tjugo år, kanske mest på grund av mammas ovilja att resa tillbaka. Varje gång jag passerat har jag tittat efter ljus och varje gång det lyst har det blivit 80-tal igen. Där har det stannat.

Men ibland vaknar jag upp och frågar mig varför jag inte gör saker, som t ex tar kontakt med As dotter och besöker henne någon av de där gångerna då det lyser i det där huset. Vi möttes i cyberspace som alla andra och stämde träff. Jag sa att det nog skulle bli jobbigt. Det gör inget, sa hon, kom hit ändå. Och så for jag. Vi träffades över en fika i köket. Allt var som vanligt och ändå inte. Men det var som att titta in i 80-talet. En liten rundtur och lite prat. Vi fördjupade oss inte i minnen, det var som att balansera lite på en lina för min del för att inte råka in i något okontrollerat känslosvall. Vi hade nog kunnat prata hela natten och lite till. Det gällde att avhandla dryga tjugo år av våra liv över en kaffekopp. I ateljen blev vi förevigade av en ny generation med konsten i blodet.

Och när jag for där ifrån på snirkliga, hala svängar och tungan rätt i mun minns jag hur jag körde samma väg från en nyårssupé som A bjudit hem oss på. Jag var den enda som inte druckit champagne, i magen låg vår första bebis, bredvid satt min make sedan ett drygt år tillbaka och bak satt konststudenterna min lillbrorsa och hans flickvän. Mamma vinkade av oss med order att köra försiktigt. Och så fortsatte livet sorglöst några år till.

I atlején, äntligen, allt är nästan som vanligt...

...och köksdörrens visa ord.


/E

Mitt i julen och ingen Kalle

Så kom vi då till den punkt då jag alltid förvånat frågar mig vad jag ska göra nu då?

Hösten har försvunnit i renovering av två hus, vanligt skolarbete för bild- och svenskalärare och därpå en varsin gammal och sjuk mamma som behöver omtanke. Pennan och penseln har legat i träda, likaså umgänge med vänner och festliga påhitt. Dock har hjärnan fått koppla av med en och annan bok och för övrigt är jag frisk.

Nu ligger jag här i vårt rosa sovrum, uppkopplad och avkopplad, med datorn i knät som man ju ska med en laptop (?) och känner att snart kommer nya friska vinar att blåsa. Ledigheten är lång, och för mig är det ovant efter höstens prövningar. Jag bär som alltid en känsla av tomhet när det över, stöket inför julen, alla ungdomar hemma och middagsbord för åtta. Jag verkligen älskar att vara många, att fixa och laga mat, njuta av umgänget. Sen blir det liksom knäpptyst. Varje gång undrar jag vad som egentligen hände.

Inför den här julen fylldes soffan och husets alla tillgängliga bäddar av hemvändare. Mjölk och kakor stod på önskelistan av och till (till min förvåning...) och hallgolvet var skorikt igen. Eftersom det är förhållandevis sällan vi ses allihop så ska alltid allas livs olika skiftningar avhandlas från när vi senast sågs och fram till dagens datum och då blir det rätt livat. Undras på att tystnaden ekar efter de pratglada juldagarna.

Ända till dagen D hade jag förberett allt för alla eventualiteter kring våra mödrar. Maken var lugn som en filbunke, tyckte efter att ha flyttat sin mamma hit och dit under hösten, att julfirandet var en baggis. "Det är bara att hämta dom, går det så går det..." Medan jag mer var orolig för om mammorna plötlsigt skulle bli sjuka, säga nej men kom hit i stället, inte orka ståhejet, inte känna igen sina barnbarn, inte ha det bra... ja, beredskapen skulle vara hög. Liksom mysfaktorn kring julbordet.
Vi flyttade julfirandet till eftermiddagen och för första gången i mitt liv hördes ingen Bengt Feldreich sjunga om stjärnor i det blå eftersom vi smaskade Jansson och skinka som bäst då och ingen kom ihåg att sätta på TVn för att åtminstone ha lite traditionellt anksnatter, ekorrtjatter och fanfarer för modiga matadorer i bakgrunden.

Det blev alltså bara så bra det kan bli och alldeles som vanligt. (Förutom det där med Kalle Anka, då). Mammorna blev hämtade av ett par glada barnbarn, julbordet rymde alla med hjälp av en gigantisk spånskiva och sen fylldes rummet av pappersskräp av min julklappsglada familj. På några få timmar var det över och dagarna efter droppade de av en efter en, de som inte delar hus med oss längre. Förnöjsamt grymtande över hur fint det blev i nya boet och hur bra det ska bli när verandan har byggts lämnade de oss.

Och här är vi nu, två som funderar på vad vi ska göra nu. Men först ska jag fundera över julen lite till. Återkommer om den livsviktiga hyacinten, hur en julmorgon ska kännas och vad som inte får hoppas över och varför.
/E

Hemlängtan

Just i kväll när jag lagat mat, ätit med mina kära och handlat åt mamma efter en lååång dag hamnade jag i soffan, ensma en stund i det tysta huset. Tittade mig omkring och kom på mig själv med att tycka att nu får det vara nog på lyxen. Alla nya möbler och ryamattan och ljudlös diskmaskin... Nu vill jag hem! Klart, slut på semestern.

Det var då jag kom på att hemmet är sålt till en annan barnfamilj som ska börja pynta för julen och så helt plötslig tänkte  jag surt att dom vet ju inte hur det ska se ut med alla smällkarameller i dörröppningen och ljusslingan i altantaket. På några sekunder hade dock min hjärna återgått till det normala och jag insåg min situation. Satt jag inte och längtade bort? Eller längtade tillbaka? Jojomensan, precis vad jag gjorde.  Och det kom som en överraskning. Vemodet tog över förnuftet en stund.

Nu har jag packat in saker i det som kommer att bli "mitt rum". Skrivbord och tusen pennor. Det kommer att bli bra. Men ändå. Jag längtar hem just nu.

/E

Det börjar bli kris...

...för nu är det alldeles för mycket måsten. För ett par dagar sen gick jag en liten promenad (ja, ingetr planlöst irrande som en vän till mig brukar säga, utan en promenad med ett uppdrag). På vägen kom jag på mig själv med att det skulle vara skönt med en mer normal vardag med kvällspromenad, arbetsplanering, ritstunder, skriva lite, ja, sånt där som inte riktigt får plats nu. MEN, jag klagar inte, för det känns verkligen som om jag kommit hem. Nu har första ruset lagt sig, men det känns fortfarande som att bo på hotell. Ett lätt sus i någon fläkt, (eller är det kylskåpet?), trafikljud från stan, tystgående diskmaskin och dammfri bokhylla.

Någon saknad av Slingervägen finns ej. Nej. Trots alla händelser. Å andra sidan hände väl det mesta på Konstapelgränd med all glädje och sorg och en framväxande vänkrets.

Nu är vi här. Vi plockar med saker, vi samsas om var tavlor ska sitta och vi planerar ännu en tur till IKEA. Men huvudet är fullt av sådant som måste ut. Det är därför det är kris. Jag håller på att spricka av brist på rit- och skrivtid. Eftermiddagen ägnades åt en tvåtimmars föreläsning om seriespråkets betydelse. En sekvens av kursen bestod av en miniworkshop.
- Gör ett utkast till din serie. Du får två minuter! sa hon som höll i rodret.
Runt mitt bord hördes suckar, ungefär som från en skock elever som alltid tycker att det är för lite tid, medan jag grabbade pennan och sprutade ut gubbar, bilar, snöbollar och en arg mormor på en pappersremsa. Min serie var klar på en minut, och då var det som om jag klippt ett litet hål i rithörnan på hjärnan och lättat på trycket. Det liksom spritsades ut saker genom pennan. Jag var inte särskilt förvånad. Det är ju sånt jag gått och burit på några månader. Mina kamrater stirrade på mig och min penna och såg nog hur kallsvetten bröt fram när jag skulle stoppa mig själv efter att tiden var ute. Efter ett idogt brottande med att få loss pennan ur min egen hand kunde jag vända min uppmärksamhet till föreläsaren igen.
-Inget doodlande på papperet nu, fräste jag inombords åt mig själv. Koncentration!

Ja, det är inte lätt. Men jag har ett skrivbord hemma, just nu överbelamrat med tjugo fotoalbum som inte har något annat ställe att vara på. Men sen. Sen ska jag rita. När hyllorna är inhandlade, badrummet klart och lådorna uppackade.

Lev väl. Rita lite du också.
/E

Idag kom den där hemkänslan över mig.

Idag kände jag en djup hemkänsla när jag satt i soffan en stund. Det där långt inombords som inte går att förklara. Jag kan inte förklara det för mig själv på annat sätt än att jag får sån lust att skriva eller måla och att om jag just då hade penna och papper skulle bli sittande någon timme badande i fantasin. Ibland brukar jag tänka att det är en kraft som uppenbarar sig, nästan synlig.  Den finns då inte överallt - det är ett som är säkert. På vissa ställen går det bara inte att krama ett endaste streck ur pennan. Men här ska det nog gå. Titta på ljuset! Ljuvligt!

Nå, nu är det vårt nya hem. Nästa helg måste vi högtidligen inviga huset med finmiddag och övernattning. Sen är det bara att byta adress. Inte utan vemod. Idag har det släpats möbler, skruvats, tapetserats (en vägg, bara!) och så har vi intagit skräpmatslunchen vid det lilla, bruna, fina bordet i den orangea världen. Och till det den där hemkänslan. Det blir bra, det här.

Men ändå tänkte jag i morse när jag vaknade att "hur ska det kännas att inte se bautabjörkens alla växlingar varje morgon?" Jag provade att lägga mig i nya sängen och kikade ut genom fönstret som vätter åt ett annat håll än man är van vid. Vad såg jag? En klarblå himmel och inget annat. Ja ja, det får duga.  Vi har i alla fall minimerat risken av överfall av bautabjörk en kall och stormig natt. Det ska villigt erkännas att den tanken också har funnits.

Vad mer har hänt? Jo, vi klistrade upp den där tapeten. En Beatlesvägg. Mest för att vi ville byta tapet. Och antagligen i ett anfall av sjuttiotalsnoja, nu när vi ändå ska tillbaka till brottsplatsen, så att säga. I början av vår gemenskap delade vi det gamla pojkrummet här... Jaa, livet har sina svängar.
Hej på er!

Bautabjörken i fönsterspringan

Tänkte att rosa gardiner skulle vara ett lyft. Eller jag vet inte.

Abbey Road på Tegelbruksvägen

Hemkänslan och ljuset.

Gnäll över faktum.

Snart ställs jag inför faktum. Vi är på väg att lämna Slingervägen.

Hittills har det gått framåt med flytten. Vi har renoverat lite till, vi har köpt möblerna vi behövde, vi har fyllt klädkammaren i nya huset och snart gjort plats i garaget för hojarna. Här hemma (hör nu:
h ä r   h e m m m a ) börjar det glesna än mer bland alla saker och nu satte vemodet in i kväll på allvar.
Ska vi inte fira jul här? Ska vi inte ha fler stora middagar på altanen - Vår Vita Värld? Ska jag inte vakna till bautabjörkens grenar som hotar att ta över världen eller som lovar att pigga upp oss med ljusgröna musöron varje maj?

Senaste tiden har jag ständigt gått omkring med en gnagande känsla av övergivenhet. Det finns ingen förklaring, men det enda ord jag hittar som kan sätta ord på vad jag känner.  Det är tyst, det är tomt, saker jag tycker om är bortplockade... Förvisso för att dyka upp i nästa hem men ändå. Antagligen är det så att jag hela tiden varit så fokuserad på att komma iväg till nästa bo så att jag inte släppt fram saknaden av detta hus. Nu kommer allt att vara nytt. Soffa, säng, bokhyllor, bord och stolar...allt. Helt enkelt för att inget av det vi har platsar på mindre golvytor. IKEAlasset vi åkte hem med i förrgår blev häpnadsväckande digert. Vi tittade på släpvagnen och undrade hur det skulle gå. Det gick.

Maken skruvar bokhylla, jag är h e m m a och stryker för att slippa släpa med all stryktvätt. (Inte så dumt med lite press på frun, jag som gärna skjuter denna syssla lååååångt fram om det går). På väg ner i tvättstugan, som jag verkligen kommer att sakna, snubblade jag nästan över en hink med diverse rester som inte fått plats i nån låda ännu. Det var då jag kände den där övergivenheten igen. Och inser att det kommer att bli fruktansvärt tufft att lämna över nyckeln.

/E

Från ett vardagsrum...

...till ett annat.

Jag försöker bestämma i vilken ordning allt ska stå i MITT kök.

Vi hittade i alla fall ett gäng coola stolar.

Davids nalle och Staffans katt. De sista som lämnar huset?