December

December - mitt i årsringen. I alla fall i min årsring. Tavlan, ni vet. Nej, jag ska inte nämna den mer. Inte just nu.

Julen har passerat. Snabbt som alltid. Men jag vet ju det, varför jag har lagt mig till med en vana att alltid liksom suga ut favoritögonblicken (om man nu kan det) så att jag ska leva på det länge sen och påminna mig om hur oförskämt bra jag hade det.

Det finns ett par bra strategier jag använder: städa minimlat (funkar genom att alltid köra var sak på sin plats efter bruk. Punkt. ) och alltid kameran framme. Funkar.

Julen börjar alltid hos oss med att en unge kommer hem och slutar med att granen kastas ut på Tjugondag knut. Det är gran, kulor, glitter, tomtar och hyacinter så man får gå krabbgång i huset och sen tillkommer kak- och matstök. I love it! Och trots mina försök att avskaffa julgåvorna var det fullt under granen i år igen. Alla sneglar efter sitt namn på nåt paket när man passerar till och från julbordet. Jag blir alltid liksom lite bestört när jag läser eller hör om människor som reser bort eller struntar i julen av olika skäl och använder ordet "slipper" julstök. Då tänker jag alltid att det är väl för humlan vars och ens sak. Vaddå slippa? Gör som du vill - vem tvingade dig? Brukar jag tänka.

Alla som känner mig vet att jag älskar stora samlingar av främst familj men också goda vänner runt mitt bord. Jul är ett typiskt sånt tillfälle. Fast jag tycker att alla ska bestämma själv. Hit kommer man av fri vilja. En jul råkade alla vara på andra ställen så det var bara jag, maken och en unge och en farmor. Det var den märkligaste jul jag varit med om. Jag erkänner villigt att det var rysligt tomt och tyst. Skulle detta uppstå en gång till tror jag nog att det vore nära till hands att åka bort och låta sig uppleva jul på fjällpensionat. Inte för att då "slippa" julstök utan för att slippa "slippa" större julstök eftersom nästan ingen kommer att vara med. Fattar ni? Nej, det kräver jag inte heller, men jag har ett behov av att försöka uttrycka detta. Därmed avslöjar jag nog att jag tycker att julen är till för någon form av samling familje- eller kompisvis. Det vore ohemult skittrist att fira jul ensam eller nästan ensam. Jag försöker föreställa mig hur jag och min livspolare sen snart fyrtio år tllbaka skulle fira jul själva utan nära och kära omkring oss. Jag skulle ägna julveckan åt att sakna. Inget med julen skulle kännas särskilt meningsfyllt.

Åh, nu ser jag ångestens svett på era pannor, ni som kanske ska fira jul på annat håll nästa år, eller som har firat flera jular utan rosig mamma med pepparkaksstinkande hår och bensinluktande pappa som kör lass på lass med varor och klappar hit och dit. Men, jag poängterar, det är fritt val. Jag kommer inte att sätta mig i den situationen att jag ska sitta och sakna - jag tänker ta med make och eventuell unge och dra på panget i Tjottahejti.

Jo, det finns en sak till. Jag uppskattar tystnaden och eftertanken som uppstår när alla andra är borta på andra ärenden under dessa dagar och jag blir kvar med tänt ljus, kaffekoppen och hyacintdoften. Bara för att veta att om någon timme är det fullt hus igen. Just nu är det ett sånt ögonblick och tänk att då finns det ro att skriva, rita och planera. Och läsa om träd. Men det är en annan historia som jag återkommer till senare. Nu lite julbilder.

Lite bullbak bara... 

Vi tar och pyntar altanen. Vem vet - vi kanske kan sitta ute i det som numera kallas vinter.
 Dvs plus tre och grillväder.

Alla mina tomtar. Varje år kommer en ny. De älsta är såna vi fått i våra barndomar, jag och maken. Den böjde med bleknad luva i mitten fick jag ta emot av svärmor för hundra år sen. Vi hade just flyttat ihop och skulle pynta upp vår första jul. Svärmor räckte över en fin kartong med förmaningar och bruksanvisning av en gammal tomte som har en kropp av en pinjekotte (som börjar tappa delar) och som stödjer sig mer och mer på sin käpp.  Näsan av celluloid har en buckla.
Trots svärmors förmaningar har den kommit till efter att den hamnat i vår vård. 

En unge har kommit och jag får som alltid den äran att gå på stan och fika och råda om julklappar.
Jag tror att det blivit en tradition nu? I alla fall har vi gjort det i flera års tid.
 Alltid lika trevligt och liksom alltid start på min ledighet och på julen.

Ja, nu är vi där jag vill vara. Bordet dukat för fler än vanligt. Några har kommit hem, några kommer sen. Julen är på g.

Jaha, där satt dom. Tre söner som inte setts på ett halvår.
Kunde varit ännu längre sen om inte vi hade haft vårt stora kalas i somras, där alla lyckades samla ihop sig.

Förr hade dom tomteluvor åtminstone... Och sågs varenda dag.

Älskad tomte

Jullunchen. Älsta brorsan styr upp med att få alla att forma en bokstav var i "god jul" med sina händer. Kanske lyckas han. Vi skrattar mest... 

Julklappar till stora och ..stora.

Vi går till mamma sen. Hon har stolt numrerat sina barnbarn i den ordning de kommit.
 Prins nummer Ett ser till att mormor får ordning på julklapparna.

En julkram 2016. En lilla syster och en storebror

En julkram att annat år. 

Kompisar dyker upp till middag eller en stunds snack.
 Det hör liksom till att fler än ens egen familj finns med i huset. 

Vi åker till flygplatsen med en som ska hem till Norge.
 Oväder är på gång. Det syns redan på Snasahögarna där stormen har börjat styra upp dagen på fjället.

Men han sitter i godan ro i bilen och har det bra. Tänk om det blir inställt, ditt plan, säger vi.
Jaha, Säger han. Typ.

Kvinnodominans  -  nä, inte i vår familj. Men det har faktiskt gått väldigt bra.
 Det är vi som bestämmer och styr över karlarna och hittills har vi inte hört några klagomål. 

En annan jul. 

Ett par skrämda ungar hemma oss mormor en julafton för länge sen.
 VEM KNACKADE PÅ FÖNSTRET?

Härliga jul!!!


/E

Novembeeeeer -hurraaaaaa!!! Not.

Jag försökte i alla fall.

Den här månaden är alltid på något vis trög.
Fördelar och nackdelar väger hela tiden upp varandra i denna månad, därför är det extra grått.

Den har bara trettio dagar  men den har också hela trettio dagar. Man vet inte hur man ska stå ut fram till julmånaden och man vet inte hur man ska hinna allt innan julmånaden (nu tänker jag jobbet alltså).

Den börjar med en extra ledig dag för oss lärare i Allhelgonahelgen sen kommer alla deadlines och alla arbeten ska läsas och läggas till betygshandlingarna.. Det är varken vinter eller höst och hojarna ska in och snöslungan ska ut. Ena dagen går man i lågskor och kavaj, andra dagen ska man ha snöskor och dunjacka. Det är helgon och ljus, monster och skräck. Nån granne har fuskt och satt p julstjärnan för tidigt och nån kommer inte att pynta förrän andra advent. Herreminje. Ingen ordning.

Jag däremot har laddat mitt lilla rum fullt med kassar med julstjärnor, ljusstakar, girlanger och pynt. Lysbollar i glas, julservetter och röda dukar ligger framme. Startskottet går på fredag.

För övrigt har jag tagit fram de halvtorra färgtuberna för att fortsätta på min eviga tavla - årstidstavlan. Den är skapad två gånger men lagd i låda igen. Nu växer den fram på en jätteduk. Tyvärr upptäckte jag häromkvällen att den var ohanterbart stor. Men det kan inte hjälpas. Jag behöver ha utrymme för det som ska dit.

Årstidstavlan har jag haft i huvudet sedan jag gick i tvåan eller trean. På väggen i skolsalen satt en årstidstavla i papper. Syftet var att vi unga elever skulle lära oss hur året såg ut, ordningen på månaderna, rätt antal dagar och lite tips på vad man lämpligen sysslade med under de olika årstiderna. Årstidstavlan var klockformad och januari var ju klockan ett. Ju, för det var liksom självklart. Efter det har jag varit ohjälpligt skadad. Vad har året med klockan att göra? Ja, det blir tolv tårtbitar om man vill. Sen mina första år i skolan har jag haft klart för mig att januari är det samma som klockan ett. Sen är det en enda glad nerförsbacke till juni när det vänder och en seg lång uppförsbacke mot kolmörka midvintern är att vänta. Eller midnatt.

Jag skulle vilja vända på steken och se till att uppförsbacken blir en enda fest i valborgseldar och ljusa sommarnätter och slutar med surströmmingspremiär och nystart klockan ett (ni fattar, va?) efter en ljuvlig semester. Sen glider man lätt nedåt mot midvinternattens köld och julklappar. Mitt år ska börja med höst. Jag köper också alltid dagböcker som börjar med augusti. Helt rätt.

Antagligen finns det någon läsare som just nu avfärdar mig som mentalt instabil - milde himmel va hon surrar! Ja, det är skönt att vara 60 och göra som man vill. Tavlan hänger på väggen vilket är vanskligt då färgerna kan vara smetbara. Men till och med det skiter jag i. Det är min vägg. Var ska jag annars ha den under tiden jag tänker?

För övrigt tog nästan november slut medan jag skrev detta och i samtliga fönster brinner stjärnor och stakar och som vanligt är första ljuset tänt. Det ska kännas att det är advent. Snart jul. Stämningen är viktig. Hyacinter på fönsterbrädan, röda gardiner och lite, lite äcklig glögg bara för att man ska. (ICAs Saturnus går ner, möjligen...) Alla dessa ritualer och traditioner som vi badat våra ungar och oss själva i. Inte skulle jag klara mig utan, inte. Fast ett samtal med en son upplyser mig om att vi inte hade ett skit för den traditionen, ifall vi nu trott att det skulle haft nån världslig betydelse.

 - Hallå! Hur har du det på första advent och allt?
- Va? Ere de idag?

Den gamla mamman suckar, den gamle pappan sliter sitt hår. Överallt ska man vara och styra upp. Nåja, vi eldar vårt knubbiga adventsljus, tar en vintrig biltur till sommarhuset och njuter av alla stjärnor och ljus i alla fönster. Julskyltningen struntar vi i. Ifall den nu finns. Vi har har ju inga tomtesugna ungar längre så vi har ingen koll.

Hej hopp. Bilder:

Advent på g

Biltur till sommarhus och en titt på sommarens nöjesplats. Bryggan.

Årstidstavla i vardande

Näkten i vinterskrud

En annan advent. 87.

Väntan på julen. Vad gör man då?

Tårtkalas mitt i allt. Tur man har vänner..

Till och med på den här tiden skulle jag gått i taket om inte adventsstjärnan hängt i fönstret.

Oktober - och en hyllning till Näkten.

Näkten.

Eller Näckten.


Det verkar finnas oklarheter hur det stavas. Men skit samma. Detta är familjen Alex sommarparadis. Fast jag måste säga att det gått många år sen vi sist "paradisade" här.

En gång på det glada sjuttiotalet sov vi över här en sommarfestnatt, jag, min pojkvän och hans syrra och ett antal kompisar. Jag tyckte det var världens ände, men fascinerades av att det skulle finnas 365 öar. Åtminstone såg man fem-sex från stugan...

Mitt första möte med Näkten. Sommaren 1978. 35 grader en hel vecka.

Vi åkte hit, på semester eller weekend, några somrar i rad innan barnen kom. Sen blev det deras paradis också. Vi har en egen ö. Möjligen delar vi den med någon annan, men det är försten som gäller. Är man där tidigt kommer ingen annan dit. Att duka upp maten på klipporna och sen slänga sig i plurret, det är sommar, det. Det är en speciell ö för att klipporna tilllåter både dykning och försiktigt plask i kanten, klippor som är platta, stora stenar med kokvrå och två rum, klippor som är lämpade för skattjakt och klättring. Den ön vill man bara stanna på en hel solig dag.

En gång bestämde vi oss för att äta vår middag på en ny ö varje kväll. Efter en vecka hade vi utforskat en del öar, kan jag säga, stora med skogar och laguner, små som en enda storsten mitt i vattnet. Hemma i stugan eldade vi i vedspis och lagade spaghetti och köttfärssås till hungriga solbrända ungar som ville spela spel i skenet av levande ljus. När dom blev större byggdes kojor och kanoten kom fram. De döks från klippor och fiskades på utter. Sommarparadis, som sagt.

Fast sen blev det omodernt att ha en stuga i bushen som inte är uppkopplad och som har utedass och saknar ström och rinnade vatten. Och med det var det slut på sommaräventyren. Vi fick som andra föräldrar vara där tonåringarna är.

Men nu har det gått några år sen vi helt plötsligt stod utan ungar och vi börjar så smått ta tillbaka sommarparadiset som har en gisten båt, ett mossigt tak och en skogstomt med rester av stormen Gudrun med polare som fällde ett par granar på varsin sida om huset. Det finns att göra, men ingen brådska. Som sagt, sommarparadis.

Bilder får tala vidare.

Det är en fin höstdag att besöka stugan på. 

Gäle. En gång fanns här ett Coop.

En gång i tiden jublade ungarna när vi kom till den här sträckan.
 Inte långt kvar till utedass, myror och spindlar, klippor och barr, fotogenlampor och gamla Kalle Anka
Och vem skulle först få tända i spisen?.

Den här vägen promenerar man på. Släpar och bär sina saker till stugan...

...som skymtar bland tallarna.

Lite för mycket sly har det blivit på sistone.

Lite fattigt på träd efter Gudruns framfart. Men det utmärkta kyslskåpet funkar än.
Om man tar sig in. Där finns sylt från 1968? Och surströmming från -83.

Sylt till morgongröten om man så vill.

Viss konst får man aldrig flytta på.

Inte den här heller. Barskåpet.

Och annan konst har kommit till på senare år. Dokumentation av sommardagar.

Fridfullt. Inget som stör utsikten, precis. Bara skog...

Så här har det alltid varit.

Från lilla tvättfatsvrån kan man se sjön

Röjning för skurningen. Jag hittade ju en burk Fenom. Luktade som förr i tiden efter att trägolvet skrubbats.

Här har det kockats, allt från varmkorv och mos till filé mignon.

Viken är inbjudande som vanligt. Här ska byggas brygga!

Alla dom där småholmarna. Välbesökta av ungar som fikat, fiskat, badat och lekt sjörövare.

Naturens mönster

Det är bara i Näkten det växer skägglav på aspar. 

På väg tillbaka efter en dag med skurborste och planering för framtida sysslor,
som nybygge av brygga och reparation av båt och röjning av gäststuga och...

Vi pratar om allt vi varit med om i Näkten på hemvägen och hur det var på den där tiden
det var ett gäng ungar med jämt och hur det var innan ungarna
och kommer som alltid fram till att tiden går för fort.

Jag rotar fram gamla bilder:

På väg till eller från en ö för bad och lek.

Ön. Fyra av sex. Gästande barn var mer regel än undantag.

Ön

En mycket liten ö. Men den räknas.

Kräftkalas på bryggan.

En liten filur i båten, i solen, i ett sommarparadis.
I väntan på att någon ska komma och ro iväg på någon utflykt.

 

Lite senare fick jag en brygga i 40årspresent av familjen.
Den sjösattes i Grönviken och med hjälp av ett par tonåringar, maken och svärfar
bogserades denna kommande myshörna till vår stuga. Det var en bit det. I stugan väntade jag
och ett gäng ungar.

Här går det undan. Två motorbåtar och bryggan på släp!

Nu kommer bryggan, nu kommer bryggan...! Men vissa har ju andra viktiga saker för sig.

Snart är undret på plats och det ska vi fira med en rejäl stugmiddag på spaghetti och köttfärssås.
Alla sex ungarna hjälper till med bryggbygget.

Det var det, det.
Nu är en ny brygga på gång. En ännu större. Som man kan åka på. Kanske vill några vuxna ungar komma och gästa sommarparadiset och tuffa runt på bryggflotten med kräftor och ostkrokar som en revival. Vi får väl se.

September

Ska man ha hund eller inte?

Vi längtar efter en hund. Vi längtar inte efter valptiden, att bekymra oss över hundvakt och dyra veterinärräkningar. Men ändå. Den nyvunna "friheten" med utflyttade ungar, och ingen hund heller, har varit attraktiv ett par år men så fort jag ser en hund vill jag rusa fram och snusa den i pälsen. Kan innebära viss fara.

Vi lånade oss en hund några veckor i vintras. Det var kul. Någon ville hänga med ut. Någon ville gosa i soffhörnet och morra ifall någon smög på tomten. (Hoppas jag i alla fall). Någon spydde också på heltäckningsmattan och packade in några kilo hundhår under sängen (samma heltäckningsmatta) och någon dreglade ner ena soffhörnet till oigenkännlighet.

Det beror förstås på vad man vill ha för sort. Vi är inte riktigt enade där, maken och jag. Vi har inte enats om sort. Eller ålder. Jag är för halvstora, färdigfostrade hundar. Maken tycker det är ok med valp, en inte alltför stor hund som ryms på hojen på nåt sätt. Vi har en del att fundera på.

Men bilden ovanför påminner om unghundstiden. Den superbusiga tonåringen Zingo spanar in tre grabbar som under glada skratt springer ner i diket för att markera reviret under en kisspaus på semesterresan. Folkabussen var full med ungar och hund och campingprylar. I Åsa på västkusten fick vi klagomål från tältande grannar för att hunden skällde hela natten, hade diarre och badade med ungarna på fel strand. Hemma fick vi skäll av ungen som spelade match när unghunden slet sig lös och sprang in på planen för att vara med. Till motståndarnas jubel...

Jaa, men mest var hon till glädje, förstås, det lilla livet. Jag saknar hunden. Men det är svårt när man vill ha en exakt likadan! Men det vore mysigt nu när hösten drar in. En varm och go hund...
/E