Sommarpyssel 5 - saker att göra på semestern

Höga kusten. Jag har en obehagskänsla jag inte kan identifiera riktigt. Den bara finns där. Ja, när någon säger höga kusten längtar jag åt andra hållet. Ingen förklaring.

Ett par gånger har jag tidigare varit där och då har det varit semester med familjen, en kortare sådan. Första gången då vi åkte för att ekonomin inte tillät den sedvanliga turen runt halva Sverige. Vi hade det trevligt men ett par av ungarna var på väg mot tonåren och det var lite vajigt som det är då med allas viljor. Andra gången hade redan två aviserat att det fick vara slut med familjesemestrar hopklämda i samma stuga eller tält så vi tog helt sonika med de två yngsta och for. Kort. Lätt att ta sig hem om det skulle behövas liksom. Mor- och farföräldrar stod för hemmaservicen när det behövdes, minns jag. Kanske är det detta som gör att jag har denna obehagskänsla - det att det var en förändring på väg. Barn växer som bekant och livet tar nya vägar. Eller kanske är det ett tidigare liv med diverse vedermödor som gör att jag ruskar på mig vid tanken på att åka till Höga kusten? Vad vet man? Nåja, nu ska du få höra hur det blev den här gången.

Maken hade gjort en resa med några "gubbar" på hoj medan jag roat mig med barnbarnet i enande del av världen. Resan han gjort hade just precis gått till Höga kusten, en fin dagstur på ca 60 mil. Nu föreslog han att vi skulle göra en sådan också men stanna ett par, tre dar åtminstone. Naturligtvis höll jag med. Hojåkning säger jag inte nej till och avståndet kändes lockande, man kunde ju alltid åka hem på nån timme, tänkte jag rent krasst. Dessutom borde jag ju ge området en ny chans på nåt sätt.

Tur var väl det. Vi har haft tre dagars riktigt fin hojåkning på fantastiska vägar med fina vyer och mysiga småbyar blandat med öppet hav och skärgård. Av någon anledning var det svårt att hitta boende eftersom vi inte vill trängas på tältplatsernas servicehus i dessa tider. Men till slut fann vi ett rätt hyfsat ställe i Docksta. Priset kan ju säga en del om standarden men är det bara rent brukar vi inte bry oss så mycket. Vi skulle ha Docksta som bas under två nätter, tänkte vi. Dagarna skulle vi tillbringa på vägarna.

Så blev det. Jag har omvärderat Höga kusten och minns nu mest fin körning och perfekt väder. Lite bilder får fortsätta berätta.

Norrfällsviken. Gissa om jag snubblat där jag gått med ansiktet vänt mot stenarna. Inte för att se var jag kliver, utan för att se vilken som passar in i mitt stensamhälle. (En annan historia som handlar om stenar och akrylfärg)

Norrfällsviken. Havet, där är det, havet. Som på Louvren....  Som i Göran Palms dikt. En favorit.

Vi fastnade liksom här en stund. Det är nåt magiskt med ljudet av vågor.

Vissa platser fick mig att längta extra mycket till Norge. En sommar utan norska vägar är liksom lite fattigare, tycker jag. Det fattas för mycket.

Som ovan.

 

Bönhamn. Grymt besviken att Arnes Sjöbod var borta...

Höga kustenbron

Spegelblankt vatten får mig alltid att stanna upp. Det påminner om så mycket gott att det är omöjligt att inte stanna och bara titta. 

Bottniska viken

Bilden påminner om något -vad? Vet du?

Norrfällsviken.

//E

Sommarpyssel 4. Saker att göra på semestern

TACK för grönskan

T ACK för violerna

Och tomaterna

Och min fina skräpkorg...

Och tacksam för maten - grillad tonfisk med kålgratäng.

Älskade växthus...

... var ska man annars vara på kvällen när det blir svalt?

Och var ska man annars odla ifall man är smålat och bara gör det minsta?
Kram på dig🧡

Sommarpyssel 3 - saker att göra på semestern

Det blev en hojtur i alla fall.

Vi tog inte husbilen, vi laddade batterierna på varsin motorcykel. Nu har vi hållit på med det rätt länge, nånstans runt tjugo år aktivt på längre turer. Jag vill genast avfärda allt snack om frihetskänslan som ibland dyker upp. Eller nån som säger "va tuff du är". Jag är för gammal för att tycka nåt sånt om jag ens gjort det. Jag brukar svara att frihet det är nog när jag vandrar i skogen eller paddlar kanot eller så. Tuff vet jag inte, dum kanske hellre, med tanke på riskerna. Men det är värt det. För hjärnan töms på allt skrot, koncentrationen på körning, andras och egna vägval och känslan att vara på väg är det som lockar. Sen ska jag genast avslöja en hemlighet - det är kul att köra. Det trodde du inte, va?

Jag insåg att det måste till nåt som jag mår gott av för att få lite balans efter jobbåret som har varit tuffare än vad nån vet, samt att på det inte få träffa nära och kära efter pandemiutbrottet blev liksom droppen. Att få bli farmor och inte veta när man få se och ta i den lille... Att inte veta hur det är i mammas lägenhet, att inte veta när jag kan träffa henne....

Nejånej. Allt har svängt igen men det var en tid där jag trodde det skulle gå överstyr. Nu har jag fått snusa på den lille och på de goa föräldrarna med, för den delen. Och för att på nåt sätt försegla det goda så tog vi oss an Visingsö. Den där ön jag sett på håll och funderat på hur det ser ut där. Jag sa det till maken och han sa som vanligt
- Javafan, vi sticker väl dit.
Den jargongen är jag lycklig över så långe det går. Tacksam över möjligheten.

Vi tog oss runt Vättern och ut på Visingsö. Nu har jag sett det också. Rik. Titta på lite bilder. Själv ska jag sätta mig med en kopp kaffe och översätta det digitala till papper. Också.

Nånstans i närheten av Hassela kör vi omkring i leran på en vilsen väg. Rätt kul. Svettigt och skitigt.
Vi siktar på en övernattning i Jädraås - hittar ett vandrarhem som verkar bra. Det är också verkligen bättre än bra: Jädraås Herrgård. Dit kommer vi på kvällen och får själva ta oss fram i huset, guidade av ett telefonsamtal med en trivsam värd. Det är lite grått men hojvädret är fortfarande perfekt och vi landar i huset för att laga oss en sen middag i ett välsorterat kök.

                                                                     

Få se nu...ska vi ta finsilvret? 

Utsikt från rummet.

     

 Vägen bjuder på flera guldkorn, väl värda att återbesöka. Fina motorcykelvägar och njutbar körning i näst intill obefintlig trafik.

Efter Jädraås kör vi ner till Askersund för att hitta en ny sovplats. Det är lite skönt att inte ha tält, vi har börjat unna oss lyxen att bo bra på "gammeldagar". Men tältet låg faktiskt på golvet i vardagsrummet en vecka innan vi stack...Vi tog beslutet att lämna det. 

Nästa stopp blir på Per Olofsgården mellan Kumla och Askersund. Ytterligare ett fantastiskt ställe att stanna på. Som dammig vägfarare händer det ofta att det är med blandade känslor man öppnar en dörr till ett nattstopp och ser ljusa tyger. Nåja, lortiga saker läggs UNDER sängen, alltid.

Bloggerskan poserar efter kvällspromenaden. 

I coronatider har hotellvärden planerat mycket noga. Alla sällskap, (typ fyra på hela hotellet?), hade varsin kaffebryggare, varsitt kyslskåp, och ett eget serveringsfat med frukosttillbehör. Allt ordnat så att det rymdes minst ett par fjällkossor mellan borden. 

Maken vittjar "vårt" kylskåp.

Efter en god natts sömn tar vi oss längs Vättern (ja, det har jag längtat efter, nåt särskilt med den sträckan) och highfivar oss själva som har hjälm, visir och skyddskläder då vi passerar turistfällan Gränna. Här känns det som om vi är på Storsjöyra. Men vi ska till Visingsö och tar färjan över.

Det finns nog flera anledningar att åka tillbaka och stanna längre senare i livet på Visingsö. Vi är ju här bara för att köra hoj, se hur det ser ut och pricka av på bucket list. Det är som väntat vackert, vindpinat och tja, Verkön och Norderön...för att jämföra med hemtrakterna. Men den här ön är ju platt. Och pinfull av historia. Så mycket spännande som hänt här. Men det får du ta reda på själv.

På väg från norra udden mot den södra.

Visingsövy

Turistfälla. Men vi är ju turister och vi går i fällor.

Södra udden. Vi rundade ön med ett matstopp i mitten på Svensgården som synes ovan. Efter denna korta sight-seeing av Visingsö insåg vi att vi var tvungna att bege oss till fastlandet för vidare färd runt sjön. Vi åkte i regnskurar och solsken via Jönköping för att hitta ett lämpligt boställe för natten. Det var flera gånger jag tänkte att vägen är resans mål under den här turen. Sverige är fantastiskt för att vara lite klyschig, inte desto mindre sant.

                                                                           

Vi landade i Tidaholm av alla platser, men det beror mycket på valet av kul vägar. Tror inte jag varit i Tidaholm förr, men vi fann ett B&B och det visade sig vara i ägarens hem med tillhörande Thaisnabbhak, Det lilla mathaket var stängt pga rådande omständigheter men frukost skulle vi få. En tallrik skulle stå framdukad med kontinental frulle på prick klockan 8.00. Vi var ensamma. Kan tilläggas att vi sovit gott och dessutom kvällen innan tittat liiiite på Tidaholm som var stendött. Kanske alla var lika trötta som vi?

Några avslutande bilder på en känd plats. Även om mycket byggts om i Rättvik så finns vissa saker kvar. Sörlins Bokhandel t ex som förgyllde alla semestrar i min barndom, likaså Centrum Lek och Hobby. Ett besök där på kvällstid (bara det, alltså, kvällstid!) var ju nästan höjdpunkten på Dalarnaresan.

Den spegelblanka Enån får avsluta bildkavalkaden för denna hojtur. Jag har tusen bilder till, mest för att veta vad jag gjort under alla turer när jag sitter och rullar tummarna i framtiden.



Återkommer med flera saker att göra på semestern snart.

/E.

Sommarpyssel 2 - saker att göra på semestern

Ja, släktforskningen får vänta. Nu är allt fokus på Finn.

Finn är vårt första barnbarn. Man är farmor. På riktigt.

En dag i mitten på juni tog vi husbilen till Malmö där den lille bor. Väl isolerade från omvärlden skulle vi få ta del av den ljuvliga lilla parveln, ja kanske till och med få snusa och bära på undret. Att bila genom sommarsverige får mig alltid att känna förundran över det land vi bor i. Varje gång åker vi nya vägar, varje gång gör vi nya upptäckter. Varje landskap har sin charm. På grund av den outhärdliga hettan (ja, jag tillhör ju dom som gillar det vi ofta kallar "svensk sommar", dvs ca 23 grader och i bästa fall uppehåll), tog vi oss bara korta bitar. Den där gamla husbilen som kostat mekanikern åtskilliga timmar kvällar och helger, den älskar vi. I alla fall jag. Att kuska runt med huset på ryggen och alla tänkbara bekvämligheter - det gillar jag.

Nå, vi landade på en tom camping vid Fryken, sedan på en parkering nånstans i Dalslandsskogarna och på den tredje dagen rullade vi in på en cirkus i Malmö, där vi skulle bo. Eller nja, det var i alla fall en campingplats som ståtade med dyra hus att hyra (cirkusvagnar) samt ett stort cirkustält för eventuella happenings och en foodtruck, tillika. Lugnt och skönt. Vi och några få till. Lagom i dessa tider.

Och så fick vi då beskåda undret, så småningom.  Några få månader gammal, rund och go, låg han där och betraktade oss misstänksamt. Det lilla ljusa håret stod på ända, huden doftade bäbis och armarna var som gjorda att bita i... Ja, missförstå mig rätt. Jag kunde inte låta bli att bita i mina egna ungar heller. Vad jag minns skrattade dom mest. Möjligen kan det ha lett till att en av de små senare blev känd som "han som bits" på dagis och andra lyfte upp sina bebisar när jag och min kull kom.... Nåja, sånt man får fundera över på gamla dar.

Det är så märkligt. Jag och maken får vänja oss vid att se den lille filuren typ tre gånger om år om vi har tur. Ja, fast det gäller nu. Vi har redan planerat för hur det blir om några år då vi förhoppningsvis får rå om längre tider. Du vet, lekstuga, 14 kilo lego, sju hyllmeter sagoböcker, sandlåda, verkstad med allt som behövs för den lille kontnären, musikstudio, sportstuga, räserbil.... Ja, hos farmor och farfar ska allt hända. Det ser vi fram emot. Om ödet vill oss väl blir vi gamla och starka.

Vi var ju tvungna att återvända efter tre dagars oupphörligt snusande och tittande och bärande. Och jag skänker en varm tanke till en som inte längre finns med oss i livet. När vi var nyblivna föräldrar och inte visste hur vi skulle stå och gå eller sitta med den lille fanns Ingrid. Hon bodde två kvarter bort med tre ungar och gubbe. På nåt vis visste hon hur det kändes när man var nymamma. Jag minns glasklart när hon kom in och skyndade sig att tvätta händerna (35 år innan coronatiden) och sen förklarade för oss att "je ske bäre hit och syytt je". För dig som int´begrip så betyder det att man bara ska bära, ha i famn, ha i knät... njaä, det går inte att förklara riktigt. Och så tog hon sen bebisen i famnen och talade om för honom att han hade det bäst som fått oss som föräldrar, att vi var dom viktigaste som fanns och att vi älskade honom över allt annat. Men att ibland skulle hon in och sytta...

Det blev väldigt mycket syttat för Ingrid kan jag säga. Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång. Saker man minns när man snusar på en bebis.

Som sagt, vi var ju tvungna att åka hem. Färden hem i normalväder gick via Öland, Lönneberga och Bullerbyn, Vikbolandet och Kolmården och väl hemma väntade växthuset med tomaterna och alla krukväxter som släppts ut till sitt sommarbete. Lyckliga farmor och farfar, ja, det är vi det, bjöd in blom- och husvakterna på grillmiddag. Och packade hojväskorna samtidigt. Återkommer.

Som vi längtat - son och sonson.

På väg  =  äventyr

Strömsfors bruk - en viloplats för natten.

Skogspromenad om kvällen. Vem står i skogen?

Södra Öland.

Vita gäss långt, långt borta på havet.

Mönsterås - sova på kajen, inte helt fel med denna middagsutsikt.

Bullerbyn. Åtminstone Norrgården och Mellangården. 

Sörmland i högsommarskrud.

Mot nya äventyr!
/E.

Sommarpyssel 1 - saker att göra på semestern.

Av nyfikenhet började jag söka information om släktingar via en släktforskningstjänst på nätet. Jag sökte på mammas sida. Anledningen till allt var egentligen den där emigrationen till USA i början av 1900-talet. Mormor föddes i Amerika, men tre år gammal fick hon bli svensk då familjen bestämde sig för att åka hem.

Sen jag var liten har jag fått höra att man åkte hem för att hälsa på. Planen var att återvända till Amerika men så gick det där osänkbara skeppet under, du vet Titanic, och då tordes de inte åka nåt mer. De blev kvar. Lite senare fick jag en annan version: mormorsmor Märit kunde inte trivas i Sverige, hon ville tillbaka till USA. Därav beslutet att återvända. Men som det blev som det blev, så fick Märit tre barn till och skötte ungar, kor, grisar och höns på en liten gård i skogen och sen dog hon ung, tyvärr. Då fick mormor ta över. Fjorton år gammal fick hon pyssla om och göra sin mamma snygg fast hon var död och sen bli mamma åt sina småsyskon med allt vad det innebar medan pappa Erik skötte jord och skog.

Som liten och under min uppväxt var det liksom bara så det var. Mormor hade suddiga minnen från Escanaba, där de bodde. Men hon hade sparat några mynt hon fått för att hon ”dansat” på båten och i hennes dagbok finns recept på Fry Cakes.  Som mellannamn hette hon Constance. Jag kände ingen som hade en mormor som hette Constance så det var minsann nåt att skryta med. Mormor berättade också om sin uppväxt på den där gården och det hände att vi åkte dit. Särskilt när nån av hennes syskon hälsade på i sin barndoms trakter. Efter mormors död hände det att min mamma och min morbror ville åka dit, fast de aldrig har bott där. Då fick vi ungar följa med och fika på brotrappan och känna historiens vingslag. 

Men just det där med Amerikaresan är spännande. Jag har plöjt ett antal passagerarlistor men har ju faktiskt ingen aning om varifrån de åkte och var de landade. Bara var de slog sig ner. Jag fortsätter läsa och leta. Gamla brev säger inget om emigration och resa och de tidiga åren over there och mormors lilla dagbok som jag har berättar inget. Däremot har jag fått detaljer från livet på den lilla gården och tänker att mormor var bra på att berätta och beskriva även om det är fragment. Att hon som 11åring fick gå och handla åt familjen, tex. Först ner genom skogen, sen över Indalsälven i båt (hennes far rodde för vattnet var för strömt) och sen en nätt promenad till affären i Björnänge (?) och sen tillbaka ner till stranden och invänta sin far. Och ändå fast det var lååångt och tungt och ensamt har hon beskrivit allt det vackra i Åredalen med fjäll och skog och vatten och dofter och ljud. Hon har också skrivit hur lyckliga de var trots ont om pengar, en död mamma och plikten att ta hand om sin småsyskon. 

Mamma har också både skrivit och berättat sånt som jag fått ta del av fast det är en annan tid. Om tidiga mornar i iskallt kök, om låååång väg till drömjobbet på affären och så lycklig trots brist på pengar och dagens lyx. Det där kommer ofta fram nu när jag gräver i gamla minnen både i dokument och brev och annat. Den där lyckligheten.  Det är nåt speciellt och jag tror att det var meningen att de skulle bli kvar där i Åredalen. Jag har forskat långt bakåt och ser att på mormors sida håller vi oss runt Renfjället och på morfars sida runt Hammerdal och Lit. 

Vi är jämtar ända tillbaka till 1400-talet. Känns fint, det.

Återkommer med mera spännande saker.  Här ses ett par minnen, ytterligare en generation som fick sitta på sina förfäders bro i Tvärsätt och naturligtvis njuta av Tvärån, fast storebror ängsligt håller fast lillebror. 

/E.

Lössläppt äntligen.

Luktviolerna tar sig.
Regnet strilar och växthuset doftar. Tomatplantorna är tjocka och fina och luktärterna kommer så sakteliga. Ljuvliga tid. Vi stålsatte oss för att inte kunna resa i sommar och jag hade precis räknat ut hur min rastlöshet skulle få utlopp i trädgård och stuga. Då kommer den efterlängtade reselättnaden.
Jag släpper det jag har för händer och riktar blicken mot packningen. Det vill säga köket till husbilen som står diskat och klart på köksgolvet. Kommunikationsradion till motorcykeln. Kartboken - roligaste vägarna. Var är den? Växthusspaden slänger jag på golvet.

Vi ska få se vårt barnbarn live. Fattar du? Längtan är stor, fast vi inte kan föreställa oss hur den ska vara sen. Efter att vi har (förhoppningsvis utan hinder av minsta snuvasymtom) fått snusa på den lilles huvud och hört hans röst. Hur är längtan då?

I förmiddags videochattade barnbarnet med sin farmor och farfar. Han blinkade flera gånger och vinkade vilket uppenbarligen betydde "kom genast hit". Han sa också nåt men det är hemligt. Nåja, vi får åka till Skåne - inte det sämsta. Eftersom det eviga åksuget i min tarm har hållits tillbaka med mer våld än vad jag anat, satte jag igång med att - städa. Just det. Om jag inte får åka NU, måste energin ut nån annanstans. Du vet, stryka gardiner till stugan och skura kaklet bakom spisen. Och absolut INTE jobba en enda dag till fast det är två veckor kvar. Jag har inte tid med det. Jag måste packa. Och sticka en barnkofta. Baka kakor och göra en lista på vad mamma behöver.

Den lille väntar. Jag ska bara tanka.

/E

Ooooh, sommarnatt...

När det blir den första sommarkvällen och sommarnatten längtar jag alltid till urhemmet. Det går aldrig att bortse från. Förr tyckte jag att det bara var ett tecken på svaghet, typ att jag ännu inte flyttat hemifrån och växt upp. Andra gånger har jag tänkt att andra kanske tror att jag blivit övertalad eller inte sett nån annan utväg än att dra. Men så är det inte. Jag älskar min stad och att bo i hjärtat av Jämtland. Jag skulle inte vilja bo nån annanstans. Men den där längtan den är jag stolt över numera och berättar gärna om den. Det skulle kunnat vara värre, jag är tacksam att jag har det jag har med mig i livet. 

Jag säger ofta att jag kommer från världens vackraste by och fortsätter envist att säga det. Och inget kan ta sommarnätterna i Åredalen ifrån mig. Rent krasst är det ju så att jag kan åka dit när jag vill. Därför bor jag lugnt kvar i min stad och tänker att ett par timmar bort, så...

Första sommarkvällen var i måndags. Växthuset fick sina tomatplantor och lavendelkrukorna trängs. Pelargonerna är utflyttade och samsas med murgrönan. Check. Nu är frön i jorden som ska se till att väggarna kläs av väldoftande blomster. Luktärter och bönor. Men det var när jag fann en påse grekisk lövkoja som jag fick en sån vansinnig längtan ”hem”. 

Mamma planterade då och då grekiska lövkojor i rabatten utanför huset, mitt barndomshem. På kvällen när vi rekat styvmorsviolsbeståndet och var på väg in i huset kunde mamma stanna tvärt och dra in den ljuvliga doften av lövkojorna i näsan och säga:

- Nu är det verkligen sommar. 

Jag gjorde ju likadant, förstås. Och dessutom kallade vi inte den väldoftande lilla lila blomman för grekisk lövkoja, vi trodde de hette luktviol eller nattviol eftersom de bara luktar på kvällen. Märkligt. Det var sommar. Det var luktvioler och en lila Åreskuta och höfläkten i Danielssons och en motorbåt på Indalsälven. Huset luktade trä när man kom in och kanske en avlägsen doft av kaffe och lite gammal och seg sockerkaka. Och snart styvmorsviolslukt när mamma fyllt en skål med sin bukett. Sen satt vi där i tystnaden vid köksbordet. Tittade på kvällssolstrålarna som låg  på gräsmattan och drack en kopp te med skorpa och marmelad. Eller gammal seg sockerkaka, ifall man ville. Kände hur fötterna liksom kändes lortiga av vägdamm och visste att jag måste tvätta tassarna handfatet innan jag hoppade i bingen. 

Allt det där överfaller mig alltid första varma sommarkvällen. Var jag än är. Och en överjordisk längtan. Återkommer med rapport om växtligheten. När jag ser om luktviolerna tar sig. 

E.

E.

Nu är det tvärtom

Jag ser tillbaka och inser att jag ofta säger att tiden springer. Det gör den väl också, i alla fall ut mitt vanliga perspektiv. Men, just nu har jag upptäckt att jag tycker tiden går oändligt sakta. Inget händer. Samma gamla pandemi, samma gamla nyheter som alltid säger olika saker men ändå samma:
Alla blir smittade men se upp så att du inte blir smittad. Håll avstånd men ok att krama en släkting, till och med bättre än att ta i hand. Åk inte men åk om det är nödvändigt. Åk till sommarstugan och stanna där men åk inte alls. Dom flesta märker knappast av sin sjukdom men för det mesta blir man väldigt sjuk. Det här är över till juli men kommer nog aldrig ta slut.

Allt beror på var man råkade lyssna/läsa.
Jag tror fortsatt på att hålla mig (oss) från andra men omöjligt i jobbet där vi trängs och det verkar plötsligt ok. Det hör väl till. Ett råd hit men ett annat dit. Suck. Jag som är så sjukt beroende av struktur och en plan i vardagen. För övrigt trivs jag alldeles utmärkt med att hålla mig från andra.
- Du har blivit som jag! sa svärsonen glatt. Han som inte nån gång stuckit under stol med att han gärna skulle vilja bo långt från folk.

Varför går då tiden så erbarmligt sakta? Jo, det är som att trampa i en seg deg. Varje dag segar sig fram. Det är fyra oändliga veckor kvar till semestern. Varje dag är som rysk roulette, bli sjuk eller inte bli sjuk. Snö eller inte snö. Betyg eller inte betyg...

Jag har planterat om tomaterna. De har växt sig ur krukorna. Men de går inte att sätta ut i växthuset, frostrisken är för stor. Jorden innehåller naturgödsel och alla står i mitt rum samt i köket. Ska vi nu vakna till bajslukt varje dag? Varför går det så sakta? Varför är det inte juni nu?

Finns det nåt bra då? Jo, det är klart. Jag städar bäst när jag lyssnar på ljudbok och betar av den ena efter den andra. Varvar med pappersbok om ändan vill sätta sig ner nån gång och händerna inte vill laga mat eller rita. Det finns såna stunder också. Men nu är det så att min tänkta barnbok snart är klar och det fattas bara att texten kommer på plats. Idag gjorde jag sista bilden. Sista bilden. Som jag segat på med detta. Nästa som en långsam pandemi. Men nu tror jag att allt är på plats. Jag firade med att köpa ett paket nya pennor och planera nya bildprojekt och börja beta av listan för Enhenna

Lev väl. Håll avstånd.
/E.

Gravturen. Hemliga platser.

Va?
Jag har en känsla av att det var igår jag skrev i bloggen, men tji fick jag. Det var på dagen två veckor sedan. Å andra sidan har jag sett till att Enhenna uppdaterats, vilket inte är en dag för tidigt. Det finns massor av roliga saker att minnas och idag tog roadtriplusten oss till hemliga breddgrader, hemlig som i hem. I alla fall för min del, till urhemmet. Vi åkte västöver.

- Ska vi ta en gravrunda? sa jag muntert så här i pestens tid.
- Varför inte, sa maken och var fortare ut genom dörren än jag. Vi lämnade glatt krattning och fönsterputs till nåt annat århundrade. Och så tog jag med ett par penséer i lerkrukor som mormor skulle ha gillat. Tänkte hon behövde lite blommor i sitt hår.

Vi tog alltså en gravrunda.

Gravrundan tog oss både till Duved och Åre. Våra morföräldrars minnesmärken stod kvar ordentligt och en och annan morbror och moster åt både maken och mig. Mormor och morfar fick en pensée var och så vinkade jag åt barndomskamraterna (alltså gubbarna och tanterna i byn) som ligger utspridda runt mormor och morfar. Det brukar komma upp en massa roliga minnen när jag ser alla dessa namn och då kan det hända att jag behöver besöka HEMliga platser som förstärker det jag vill minnas.

Samtidigt passar jag på att samla på mig idéer till nya inlägg i Enhenna. Ofta krävs att jag ska vara på plats för att minnas roliga och knäppa saker. Jag vet att jag ofta sagt att jag haft det och har det oföärskämt bra. Jag trivs med livet och har så gjort för det mesta, med sorger och annat trist som hör livet till, men ändå. Och ofta kommer jag tillbaka till barndomen i världens vackraste by. Jag har gjort den till en guldskimrande barndomsdröm med snälla vuxna överallt och inga problem i hela världen att bry sig i. Så enkelt är det ju inte men ändå. Jo, nästan. Det är därför Enhenna är viktig.

Efter gravrundan och en del idéer åkte vi hemöver igen och just när vi passerade mitt barndomshem på avstånd kom jag på en annan gång i en annan tid då jag stod på lägdan framför mig. På den tiden fanns det höhässjor fullt på lägdan. Jag hade gömt mig bakom en sådan hövägg och fångat in en katt som jag tänkte prova att sätta koppel på (läs snöre) och leka hund med. Men kattens matte anade ugglor i mossen och tur var väl det. Ja, det är en annan historia som jag tror Enhenna får regissera. För att du inte ska förfäras kan jag lugna dig med att jag aldrig skulle kunnat skada någon levande varelse. Jag utgår alltså från att leken inte hade funkat ändå.

Ja, nu stod jag där och glodde ner över lägdan och mindes saker. Det är hemliga platser, precis just en punkt där man minns något speciellt. Jag har några på lager, platser alltså, men vill inte avslöja alla. Men lite bilder kan jag bjuda på.

2020

1990

 Här ifrån har jag utsikt över ett antal hemliga platser. Det känns som om det var bättre förr.

Hemlig plats. Ganska lugnt på den här bilden, i alla fall. Hör du regnet? 

Plats med märklig dragningskraft fast jag vet inte varför. Men nåt är det i alla fall.

Ja, så där håller jag på. Säkert kan det här inlägget leda till en fråga om jag är berusad, tokig eller allmänt ålderssvamlig. Tack, jag tror inget av detta. Det är väl bara det att nu för tiden skriver jag vad jag tänker utan att ta så mycket hänsyn till vad folk tycker. Det kan behövas lite text som inte innehåller nya rön om hur jorden går under och vi alla långsamt utplånas på olika sätt.

Jag tar en gravtur med maken jag. Det är fint, det. Som när man var liten och morsan sa att "je ske fära på graven, je, ske da fålj mä?" Det gjorde man ju gladeligen. En tur in till byn, och kanske, om man hade flyt, ett besök på kiosken på torget och glass eller tidning och en chokladbit. Idag hade jag flyt igen, så här femtio år senare. Glass blev det och så öppnade sig det där minneshålet som gör att jag vill skriva.