Dagar jag vill minnas från 2021

JANUARI

Frösön
Dagen då jag började gilla vintern.

Fagerbacken
Kvällen då jag fortfarande gillade vintern. Alltså har jag förändrats.

Tegelbruksvägen
Dagen då vi tyckte det var kul att göra med en promenadväg i trädgården.

Soffan Tegelbruksvägen
Dagen då vi begrep att Thomas talar med hundar. 

Månadens Näkten
Kung Bore var här?

FEBRUARI

Trossgränd
Dagen då mamma fyllde 91.

Trossgränd
Dagen då mamma fick muggar som underlättar för alla att veta var de hör hemma - hos Astrid!

Månadens Näkten
Bryggbåten sover.

MARS

Evas verkstad
Dagen då jag tillverkade ett par Waldorfdockor igen efter 33 år. Den bästa ska flytta till Skåne!

Evas verkstad
Dagen då jag snabbt fyllde sju ark med akvarellmålningar innan de försvann ur huvudet.

Månadens Näkten
Dagsmeja.

APRIL

Folkets Park, Malmö
Dagen då Finn hade tagit mammas och pappas vantar.

Folkets Park, Malmö
Dagen då David var barn igen och pappan gjorde det han alltid gjort.

Månadens Näkten
Islossning.

MAJ

Tegelbruksvägen
Dagen då växthusets gröda planerades.

Alsen
Dagen då vi rostade av oss med årets första hojtur inför en längre tripp och såg Åreskutan över Alsensjön.

Kall
 Dagen då vi rostade av oss med årets första hojtur inför en längre tripp och såg Åreskutan över Kallsjön.

Månadens Näkten
Åska, serietidningar och en kall.

JUNI

Årsunda
Dagen då vi tältade vid Storsjön i Årsunda.

Visby
Dagen då vi promenerade längs havet i hettan.

Månadens Näkten
Sommarkväll

Sommarbonus:
Månadens Näkten
Sommarnatt.

JULI

Någonstans i Sverige - husbil
Dagen då vi provade bruna bönor och rött vin.

Hemma hos Finn, Malmö
Dagen då vi fick se prinsen springa omkring i stället för krypa.

Torup
Dagen då vi gjorde en utflykt med fika i bokskogen.

Hemma hos Finn, Malmö
Dagen då vi insåg att vasktvätt gäller även 2021.

Köpenhamn
Dagen då jag inte köpte ett par rutiga, turkosa byxor.

Månadens Näkten
Nakenbad.

AUGUSTI 

Tegelbruksvägen
Dagen då vi var hemma en stund och vattnade i växthuset.

Trollstigen
Dagen då vi firade bröllopsdagen med att trotsa stup och hårnålskurvor på varsin motorcykel efter att ha laddat med räkmackor och en lefsa.

Soffan Tegelbruksvägen
Dagen då Stårsa flyttade in.

Månadens Näkten
Valpkurs i sjövett.

SEPTEMBER 

Arådalen
Dagen då vi testade en liten fjälltur med en valp i ryggsäck.

Såå, hemlig plats
Dagen då jag tankade lite inför kommande bildarbeten.

Månadens Näkten
Sensommarfärger.

OKTOBER 

Hemma hos Finn, Malmö
Dagen då Finn visade hur man skär isär en trätomat med en träkniv.

Katrinetorp
Dagen då vi promenerade i en engelsk park.

Limhamn
Dagen då vi rastade en pytteliten hund på en gigantisk gräsmatta..

Österlen
Dagen då vi lämnade Skåne och lilla prinsfamiljen.

Månadens Näkten
Bryggstängning.

NOVEMBER 

Gamla teatern, Östersund
Dagen då jag och Therese återupplevde 1965. Ja, jag i alla fall...

Månadens Näkten
Uppvärmningsförsök.

DECEMBER

Tegelbruksvägen
Dagen då jag och Stårsa tog fram alla tomtar.

Tegelbruksvägen
Dagen då sönerna hjälpte till att behålla klappinslagningstraditionen danföredopparedan.

Trossgränd
Dagen då Therese och Nero muntrade upp mormor Astrid.

Tegelbruksvägen
Dagen då jag upplät mina köksdomäner till min lillebror.

Månadens Näkten
Vem där?

God fortsättning!


/E

 

Snart jul enligt almanackan. Tomtar hos morsan. Saknar lukten av papper och sågspån.

 Någon som använder ordet almanacka nu för tiden? Jag gör det i alla fall. Det är sen gammalt. Det verkar vara mer poppis att säga kalender. Men nej, jag kör envist med almanacka.

Jag har vänt blad sen ett par veckor tillbaka och ser nu en glad liten Finn med gullig mössa i vagnen, på åktur i Folkets park i Malmö. Lite konstsnö är sprejad på buskarna. Så det ska se juligt ut. Men fotot i almanackan är fint och fyller sin funktion: farfar och farmor lyfter blicken från mikron varje gång vi värmer en kopp eller en tallrik och ser en leende prins. Då blir inte bara koppen varm.

Jag har långsamt börjat fatta att det blir jul snart. Terminen (ja, jag räknar tiden i terminer och lov) har gått extra fort sedan jag blev deltidspensionär. Jag är på jobbet tre dagar i veckan och gullar med hunden de andra dagarna. Och ja, just det ja, planerar lite slött julkakor och julbord. 

Jag tänker på jularna när jag var en unge. När luciadagen var inne och alla luciafester avklarade var det så man eventuellt kunde vädra julen. Det jag direkt kommer att tänka på är dofter. Jag kan alltid frammana minnet av hur det luktade när man klev in vårt hus. När det närmade sig jul luktade det hyacint, kakbak och hade man tur - mormor Esters chokladgodis. Närmare jul, ett par dagar innan luktade det ännu mer hyacint, skinka och alldeles säkert chokladgodis. Och kvällen innan julafton luktade det bonvax, grankåda, sågspån och papper. 

Papper, den lukten är lika speciell som hyacinterna för mig. Det luktade faktiskt något särskilt av kartongerna som togs ner från vinden ("tredjevinn" - ett paradis med spåntäckt golv, spindlar och spöken) i ett lätt moln av sågspån. Kulor och pynt packades upp och det luktade just papper när man borstat bort lite sågspån från lådorna och knutit upp papperssnörena.  Allt var nogsamt paketerat i tidningspapper, silkespapper, kartonger och askar och så mammas julanteckningar som låg i någon låda. Sen ska vi inte glömma att vi även slog in alla julklappar i finaste julpapper som luktade lyx.

Idag packade jag upp jullådorna, stack ner näsan djupt ner och kunde förnimma något av jullukt. Kanske för att vi har tryckt in lådorna i en garderob i stugan i Solberg. Det har läkt lite sågspån på golvet där det har jag nog sett. Tomtarna kom fram och på plats och jag tryckte med våld undan den där smygande lilla tanken att det här var ju bara kul när ungarna var små. Naturligtvis vill jag aldrig vara utan tomtar, gran, smällkarameller i dörröppningen och revbensspjäll och skinka och Jansson och långkål, och....

Jag gick till mamma efter att tomtarna var på plats. Hennes tomtar måste också fram. Hon borde även ha en gran som är mycket större och massor av pynt så hon nästan inte tar sig fram. Jag vet inte riktigt varför jag tänker det. Hon har inte koll, längre. Kanske är det det. Att mamma inte vet om att det är jul och att jag accepterat detta till slut. Ju juligare det blir runt henne ju mer kanske hon känner av stämningen som hon månade om när hon var sig själv och när vi var ungar och när vi kom med barnbarn.

Stårsa fick följa med till mamma. Det brukar vara medicin för alla åkommor - hundplåster.  Jag satte på kaffevatten, dukade upp saffransbullar och saffranskakor och skumtomtar. Mamma suckade och sa att jag skulle sätta mig fem minuter. Det säger hon alltid. Jag ska bara... sa jag och tog fram tomtelådan. Luktade diskret i den, men kände inget speciellt. Öppnade en annan låda med gamla julgranskulor som är heliga. (Det var dom redan när vi var små: "n'dänn kula hadd n'morfar") och si där - det luktade jul!

- Sätt dig. Fem minuter kan int va för mycke! sa mamma strängt.

Pricken över iet var hyacinten jag hade med. Ingen jul utan hyacinter! Helst blå. Jag reste mig igen och flyttade blomman till soffbordet för att ha doften under näsan.

-Minns du hyacinten jag alltid fick i namnsdagspresent på julaftnarna? sa jag fast jag vet att hon inte minns.

- Sitt! röt mamma för säkerhets skull innan jag fick veta att hon minsann minns hyacinterna. Stårsa hoppade upp och ner i soffan, demolerade en tomte, åt en halv kringla som hon hittade under ett skåp, bet mamma i fingret så hon skrek FY elaka katt! och hade sen svansdans en stund som fick morsan att skratta. Trots fingret. Sen sa hon åt Stårsa att sätta sig fem minuter. Också.

Jag pratade på om sågspån, bonvax, jullådor och granar. Satt stilla, drack kaffe, luktade på hyacinten. När Stårsa fick för sig att hon nog kunde hoppa upp på bordet och döda ytterligare en tomte och mamma röt åt mig att sätta mig ytterligare en gång insåg jag att jag skulle gå hem för dagen. En timme är mycket för lilla mor. Och det var länge sen hon kände lukt. Men tomtarna gillar hon och hyacinten är blå och hon ska få en stor gran. 

Nu ska jag sitta i soffan snart med en god bok. Och leta efter julen. Den brukar dyka upp, det gör den. 

Antingen är det ett överfall eller ett försök till kel. 

Innan tomtedemoleringen. Var finns haren?

Leopardkakor till barnbarnet.

/E

 

My baby grew up

 ... in a kolsvårt PV sport.

Den har ni väl hört?

Jag var på konsert för några dagar sen. Äntligen Hep Stars, Ola & Janglers och Shanes. Den som väntar på nåt gott... Jag har väntat sen -66. Skam den som ger sig.

Helt plötsligt satt jag i en fullsatt teatersalong på tredje raden och skulle få se min barndoms idoler lajv. Jesses! Andakt, förväntan och massor av flashbacks där jag såg mig själv sittande vid fönstret på vårt rum, utsikt över grannhuset och Tio i topp skrålande på morsans transistor. Penna och spiralblock i högsta hugg för att skriva upp resultatet. Kommer Hep Stars att toppa listan med "Sunny Girl"? Varför ligger inte "Lets Dance" med Ola & Janglers bättre till? Ja, det var mycket jag funderade över, men viktigast var att lista resultaten. Jag önskar faktiskt att jag hade kvar nåt block.

En gång var det nära att jag såg Shanes på riktigt. Vi var i Boden på semester och det var festival i Björknäsparken som vi fick gå en sväng på. Jag hade hört att Shanes skulle spela där, sent, så det var nog inte tänkbart för en elvaåring att vara med på. Jag drömde om Lennart Grahn och trodde (eller låtsades så mycket att jag trodde) att jag råkade stöta på honom och han pratade med mig. Vad han sa minns jag inte men jag var övertygad om att nu kunde allt hända - JAG hade pratat med Lennart Grahn i Shanes! I Boden - platsen där solen aldrig ler? Nog log den alltid - ända upp till öronen.

Jaha. Lite nostalgi. Hur det nu varit genom tiderna så har jag aldrig lyckats se mina barndomsidoler, popbanden som var så viktiga. Svenne var viktigast och jag hade en elefantbild på garderobsdörren. Svenne i nån sorts kaftan och sin eviga polotröja hållande i en tecknad krona som krönt popkung, som jag minns det. Klart man ville se honom i verkligheten nån gång. 

Men tiden har liksom bara gått och Bildjournalen, 60-talets viktigaste källa till det som var värt att veta om pop- och filmvärlden, levererade plötsligt en dag med stora, feta bokstäver att popen nu skulle dö ut i Sverige. Alla band var på väg att lösas upp och allt hopp var ute för folkparkerna och mänskligheten. Det var -68, ungefär samtidigt som jag tappade förmågan att leka och låtsas. Alla band försvann eller löstes upp och återuppstod i någon ny, märklig konstellation som inte stämde in i popbubblan och ingenting var längre som förut.

Sen dess har jag tänkt att någon gång i livet borde jag i alla fall få chansen att se resterna av min popperiod i verkligheten. Och som sagt, för några dar sen hände det. Jag köpte två biljetter och ringde dottern. 

"Du ska få gå på konsert. Jag bjuder på biljetten. Och jag bjuder på middag innan."

Ungefär så gick det till. Dottern sa okej. Hon råkade vara ledig och som alltid glad och snäll och tillmötesgående. Undrade lite försynt vad hon skulle gå på.

"Opera. Mästersångarna av Wagner. Lite tung, men sånt man får stå ut med en fredagkväll".

Två sekunders paus, sen sa hon ok igen och undrade vad hon skulle få att äta.

Vi hade en mycket trevlig kväll. Över bibimbapen på Sammurai berättade jag i en timme om idoler, 60-tal, långhåriga killar, viktiga poplåtar och tioitopplistor på spiralblock. Dottern lyssnade vänligt och tålmodigt och suckade att det blir nog kul. Och kul blev det nog först för henne då Clabbe klev upp på scenen och hon sa att "den där gubben ser ju ut som han i Idoljuryn". 

Det var ju "bara" tre äldre herrar, Lennart, Clabbe och Svenne, som representerade sina band och sitt 60-tal. Men det var mer än nog för mig. Det var mycket bra musik, det är klart. Många fler minnen och stämningar passerade genom både mig och publiken, som för övrigt landade på 60 plus, med få undantag. Dottern skymtade en klasskamrat sen högstadiet i ett hörn. 

Som sagt - en trevlig kväll. Bra musik. Clabbe såg till att hålla tempot på scenen och Lennart hade faktiskt sångröst kvar han med. Publiken skrålade med (jo, pensionärer kan skråla, verkligen!)  i "Cadillac" och "Chris-Craft No.9" och när hela tillställningen avslutades med "I natt jag drömde..." stod alla upp och sjöng för full hals och det är ju en låt som alltid känns lika angelägen att sjunga. 

Jag undviker att säga nåt om Svenne. Det mest diplomatiska jag kan dra till med är väl att ibland är det bättre att minnas sina rosa drömmar och idolerna kanske ska hålla sig hemma... typ. Men ändå, kvällen var värd biljetten och känslan av att ha sett något jag tänkt se, om än inte i den fason jag drömt om, var på något sätt mättad. Och vi två kärringar på vift - bäst! 

Nästa uppdatering kommer inom kort. Det är ju snart jul. Vet ni hur viktigt det är med hyacinter?

/E.

Oppå graven

 När man var liten, eller inte så jätteliten men lagom, var det inte mycket som behövdes för att man skulle livas upp. Det kunde t ex vara att åka ”oppågraven” i Åre. Herregud, du hör ju, liva upp kvällen med ett gravbesök. Mer behövdes inte, alltså. Men saker skulle hända - allt gillades.

Ärligen var det väl så att ”gravturen” kunde i bästa fall även innebära besök på kiosken och en Starlet eller   Mitt livs novell och kanske en glass. Men också att åka en liten biltur var välkommet, trots den futtiga halvmilen. Morsan skötte graven med omsorg, min mormor och morfar skulle alltid ha fräscha blomster i hår, ogräsfritt, lyktor och ljus och och allt vad det var.  När mamman flyttade till Östersund, sent om sider, fick andra familjemedlemmar ta över de mer glesa gravbesöken. Men blommor och lyktor skulle det vara. I dagsläget försöker jag leva upp till mammas kvalité på gravvård men lyckas nog inte helt. Ändå får jag en sällsam känsla varje gång jag besöker Åre kyrkogård, vilket jag nyligen gjorde i sann allhelgonaanda.

Jag struttar runt där bland minnesstenarna över min barndoms alla snälla tanter och farbröder. Min mormor och morfar var naturligtvis också snällast i världen och jag har gräsliga minnen från morfars död, eftersom jag minns hur han liksom föll ihop i sin TVfåtölj och sen hur förtvivlad mamma var. Jag minns också mormors död, hur jag hade gruvat mig i förväg för att hon skulle dö, vilket jag insåg att hon nog snart skulle göra då jag var i tidiga tonåren. Mormor, hon var ju Huset och Hemmet. Ja, morsan fanns ju där, men hur tomt skulle det inte bli ifall mormor försvann? Det var väl hon som var chef? Tänkte jag.

Jag tänkte extra mycket på mormor här om dagen. I skolan där jag jobbar försöker man minimera matsvinnet genom att helt enkelt inte ha något utrymme för att slänga kompost, mer än möjligen en halv potatis. Helt rätt. Eller så kan man göra som mormor, hon som alltså var chef i barndomshemmet enligt min fasta övertygelse, hon kunde ta en åt sidan ibland och fostra en lite extra utom morsans hörhåll.

Mormor, hon berättade en hiskelig historia om en flicka som inte ville äta upp sitt bröd. Flickan hade slängt sin brödbit och stampat på den för att den inte skulle märkas så väl. Det hade straffat sig omedelbart. Flickan blev nämligen uppslukad av marken där hon stampade.

Skräckslagen lyssnade jag och rannsakade mig själv noggrant ifall jag hade råkat tappa en liten brödbit nånstans när jag nån gång gått ut med en tunnbrödstut i handen och gud förbjude kanske skulle jag råka trampa på nån kvarglömd smula. Våndan över att bli  slukad av marken varade något år. En gång minns jag att jag frågade mormor var detta hemska hade skett, eftersom det inte var någon annan som pratade om det.

- Under Anaris, svarade mormor mystiskt, efter en halv minuts eftertanke.

Då fick Anarismassivet en ny innebörd i mitt unga liv och jag var glad att det inte syntes hemifrån stugan. Vem fasen ville dit? Aldrig jag, i alla fall. Jag kan också tala om att det var med stor försiktighet jag deltog i elvafikat utomhus på somrarna.  Ifall nån bullbit skulle råka slinka ur greppet…

Mormor kunde ramsor och hemliga språk, hon hade pratat med en döing i telefon och hon berättade att när man drömde om svarta hästar skulle någon granne dö.  När hon inte berättade sjöng hon. Särskilt minns jag den om en liten flicka som tvingades dricka brännvin ur en kopp så att hon dog. Den satt, den. Särskilt tänkte jag på den visan när vi hade magsjuka och brännvinsflaskan kom fram. Det var en hiskelig sörja med malört i botten och en brunaktig vätska ovanpå. En stor matsked så spydde man inte. 

Ärligt talat minns jag bara att man spydde. Särskilt sen malörten kom fram.

Jag saknar mormor. Hon var fantastisk. Sydde alla mina examensklänningar, gjorde julgodis så man grät av lycka och kokade en härlig sursöt sås till korven, recept direkt från ”Amirka”. Luktade vitlök och medicin, hade ständig värk men orkade ändå linka upp för trappan för att stoppa om oss när mamma någon enstaka gång åkt på dans. Hon sjöng inte bara skillingtryck om ensamma, sjuka barn utan också ”I låga ryttartorpet…” som inte var så hemsk. Hon satt kvar tills vi somnade efter att ha försäkrat oss om att mamma skulle komma hem sen hon dansat klart. Det var mest jag som oroade mig. Och så talade hon ofta om att hon älskade oss ungar över allt annat.

Ja, det var mormor, det. En liten blomma på graven är hon allt värd, så även morfar, så klart. Han hade gärna kunnat få leva lite längre, han skulle ha varit en motvikt när jag våndades över tappat bröd, jordslukningar och brännvin. 

Här vilar mormor och morfar. Och ja, jag vet att stenen ska skuras. Sånt man gör till våren? Är det såpa och skurborste? Så att de ska känna sig som hemma när såpvattnet doftar och rinner ner i deras huvuden?

Ja, det återstår att se.

Här är mormor och jag i vår trädgård. Antagligen på den tiden det inte fanns några sorger och bekymmer, annat än möjligen ifall man trampat på en brödbit. Men hallå, som ungarna säger, jag har inte kastat bort bröd som jag inte velat ha. I alla fall inte när jag var liten… om man trampat på den då, och det var ett misstag, hade man då också blivit slukad? 

Tyvärr får jag inte veta det. Men jag älskade i alla fall mormor. Det gjorde jag.

/E.

Ja, nu har det gått åt väldigt mycket tid...

 … sen sist.

Men det är så det är. Livet med en valp och livet med pennorna för någon annans räkning tar så otroligt mycket energi. Skrivandet tar stryk. Men faktum kvarstår - jag skriver för att veta vad jag tänker, som någon filosof sagt. Det är så sant. Att skriva om det man tänker reder ut saker. Kan man dessutom roa någon samt hålla släkt och intresserade vänner uppdaterade är det ett plus. Men mest behöver jag uppdatera min egen hjärna. 

Jag tror att jag försöker förstå vem jag är nu. Att vara pensionär till en del av vardagen är konstigt, jag trodde jag skulle njuta av att sitta i trädgården med en balja svart kaffe och titta på alla som går till kneget. Men nej, jag ränner runt, kliver upp astidigt för att hinna så mycket som möjligt av dagen, har nya projekt innan jag hunnit avsluta de förra. Allt är som vanligt, alltså. Fast kanske har jag mindre tid till allt... Skratt. Eller suck. Ibland - det händer - sitter jag alldeles stilla och reflekterar över livet. Tro det eller ej. Vad har alltså skett sen sist?

Jag (eller VI, jag är ju inte ensam) har:

1. försökt fostra den lilla pirayan till valp. Hörsam - nej. Bitig - ja. Rumsren - äntligen (?). Dessutom är det en knähund lite oftare än vi trott. Tjatar och hoppar till hon blir upplyft och kringburen på armen medan vi kokar välli... nä visst ja, medan vi sköter hushållssysslor eller försöker kolla mailen i telefonen. Hunden har upptäckt att om tvåbeningar sitter och äter "i lugn och ro" kan man få lite rulle på det hela ifall man lyckas sno något som genast ska lämnas tillbaka operforerat. Man smyyyyger fram till hörnet precis så att matte eller husse i ögonvrån ser att man har något och sen är kapploppet i full gång. Skitkul. Räserbanan går bland annat under sängen, under soffbordet, ett varv runt köket och så under sängen igen. Nå, motion behövs ju alltid....

2. packat i och ur husbilen. Jo, vi måste få klämma Prinsen. Det lär bli en jul utan skåningar här, det är tufft nu med tågpriser och tågtider. Jag ska bespara mig själv och alla andra vad jag tänker kring tågtider, tågpriser och tillgänglighet och Götaland och Svealand. Men vi har en husbil och har därmed allt med oss som Skalman. Vi körde en hösttur. Bilens skafferi fullt av kakor och lite tidiga julklappar. Garderoben full av kläder eftersom jag aldrig kan välja nåt och för att jag kan ta med allt och för att man faktiskt inte vet om det är vinter eller höst dit man ska. (Det var varm höst.)

3. läst ut ett antal böcker som vanligt och som vanligt med stor behållning på flera sätt. Jag har läst "Kyla", en ungdomsroman som kittlar fantasin på ett obehagligt sätt - hur förberedda är vi på en kris? Om el och uppkoppling försvinner och det är 30 grader kallt i flera dagar, hur gör man då? Jag kan tala om att mina elever inte hade koll på "batteridriven transistorradio". (VAD är det? Jo, fan, moffa hade en i stugan.) . Jag har läst Gud i Bardolino" och återupplevt en period i min gröna ungdom då jag var grymt religiös och jag har läst "Offermakaren" bara för att handlingen utspelar sig i Åre och upplevde en besynnerlig känsla av att hela storyn vara konstig bara för att jag var med i miljön ända in i minsta dike. Jag har lyssnat på livsöden i biografier och slutligen har jag äntligen genom en kontakt kommit över "Att bli mamma till sin mamma" av Maj Fant. Den har jag bara öppnat lite försiktigt än, jag behöver andas djupt. Återkommer.

4. ritat. En vän behöver bilder till ett bokprojekt. Mer säger jag inte. Det är bara en sådan utmaning. Och så kul. Men tidskrävande och stunderna i nuläget då skrivbordet är enkelt att erövra är få. Just nu svämmar det över av obetalda räkningar, nyinköpta strumpor, snygga stenar jag hittat, pennor och papper som inte har någon bestämd adress och sist men inte minst en jätteblomma som inte har nånstans att ta vägen än. (Är du palettbladsspecialist? frågade en vän. Nä, jag bara hoppas att blomman ska vara snygg ett tag framöver. Av sig själv, liksom.)

5. tömt växthuset och fryst in kryddorna och flyttat pelargonier till en annan del av världen och dessutom funderat på nya plantor till nästa sommar  när vi inte alls kommer att vara hemma och undrar vem som ska ta hand om allt.  

6. firat sista trettioåringen av barnen. Nu så. Fast va fasen - de är ju fortfarande ens ungar. Familjeprinsessan blev 30, pang tjoff. Minns det som igår hur hon flyttade in med en tablettask och en kasse kläder. Hennes mormor stod i hallen med den ofattbara sorg som bara den som mist sitt barn har och vi var bara förvirrade och ungen hade fullt upp med att se hur hon skulle göra frivolter på madrassen som släpats upp från källaren för att hon (eller nån av oss) skulle sova på den under hennes första natt på Konstapelgränd. En vecka senare var det jul och sen hade alla fyra ungarna vattkoppor och jag började heta "mamma Eva" och sen var det sommarlov och så blev hon svartrockare och sen förlovad och utflyttad. 

Ja, det är ungefär så. Emellanåt gör vi en tur till stugan och andas in skogen och sjön och går på utedasset. Balsam för själen. Eller åker till min barndoms Åredal och vilar ögonen på Renfjället och spegelblank Indalsälv.

Hängde du med på uppdateringen? Om inte så kommer bildstöd här. Lev väl. Hörs snart. Lovar. 

Den lilla hunden hjälper sin husse med allt. Glada tillrop vid vinterförankring av brygga till exempel. 

(Ja, vi TROR att hon kommer med glada tillrop, men saken är den att hon i så fall bara tänker dem tyst, för hon säger aldrig något. Det är mest vi som säger något, typ "nu är du i vägen" eller "fan, flytta på hunn!"). Men hon är ju mest gullig.

Tidig morgonpromenad i Malmö. Äntligen stor springyta. Önskar husse och matte också sprang som några dårar. Skulle varit kul.

Liten Prins skär lätt trätomater i bitar med ett fint grepp om kniven. Notera sittningen. Man vill ju bara klämma´n tills han piper, godingen!

Kvällspromenad i Malmö. Samma plats. Samma snåla fart på tvåbeningarna i familjen. 

Husbilshäng. På resa genom Sverige - tacksam för att det går. Sol och lite damm och lite mysmiddag.

Skåneväg

Natt vid Lagan, nånstans på gränsen mellan Halland och Skåne. En liten pärla som vi samlat på oss för övernattning på väg.

November

Frusen,

Hudiksvall. Av alla ställen...

Ritblocket. 

Pappershögen

Några väl kända aspar som står kvar, dock inte delar av utsikten till vänster. Liiiite mysigt var det allt här när man var liten och det inte var så många hus. Jag brukar tänka på det här när vi passerar strax ovanför mitt barndomshem.  

Idag såg det annorlunda ut när vi åkte genom byn. 

Puss och hej, leverpastej.

/E.

Stårsa

 Vem fasen har tid att skriva blogg när man är småbarnsförälder igen. Fast det var enklare än att ha valp. Att ha ett gäng blöjbarn alltså.

 Valp innebär sömnlösa nätter och oro för piss i soffan och bitmärkta vader och händer och hår i mun. Valp är också detsamma som villkorslös kärlek, gos och skratt - så mycket skratt att man står ut med allt. Stårsa har flyttat in och håller oss i schack. Hon är en dansk-svensk gårdshund, noggrant utvald efter tre års funderande på ras. Nån som gillar motorer och vill hänga med sina tvåbeningar tjugofyrasju. Här är hon nu.