Hur kul är det inte?

Att gå på fest med en massa goa vänner och en massa man inte inte har en susning om vilka dom är, det brukar alltid sluta bra!

Jag gillar mina arbetskamrater, där sitter det inte fast. Dansade igår kväll tills mina fötter fastnade i golvet. Bokstavligen. Då åkte vi hem. Det var bra.

I morse vaknade jag tidigt av att solen stack mig i pannan. Den hade smitit in genom en springa mellan gardinerna och hittat precis dit den skulle. Och jag välkomnade detta och gick ut i solen med hunden. Men innan dess slängde jag en hastig kik på mina fötter. Och hisnade! Totally unrecognizable! Svartare än svart! Jag gick på tå in i duschen.

Något renare stack jag, laktritsfossingarna och Dogg ut på prommis. Vi gick till Remonthagen och njöt av solen och värmen. Jag satte mig i gräset och funderade på fenomenet fest medan jag betraktade mina fötter. Grönsvarta nu, efter en kilometer i gräs. Jag tänker på fester vi varit på och fester vi haft. Det spelar inte så stor roll vilken form det är, det är lika roligt varje gång! Jag gillar verkligen momentet att träffa vänner och obekanta på ledig tid och skratta ihop.

Jag kan på rak arm säga att det var lika roligt när jag var tretton och min familj hade surströmmingsmiddag i sportstugan på gården en sketen torsdagskväll som ett rejält röjarparty som igår med rocknroll och några timmars workout på dansgolvet.
Jag minns temafester med rutiga kläder, julgransplundringar med smällkarameller som small som ett knallskott och påsar med ballonger och russinaskar. Dammiddagar i stearinljussken där samtalen ballat ur i skvaller och töntiga erkännanden, förfester som varit så in i baljan urroliga att man skitit i att gå på den rätta festen för den hade ändå inte kunnat mäta sig och nyårsfester med barnen med smällare, varm glögg och varm choklad i termos ute på gården. För att inte tala om bjudbal och föreningsstämmor med efterföljande partyn.

Jodå, s' att...som brorsan säger. Jag älskar när det rör sig! När det kommer många eller några om bara det är fest och samling! Om två veckor ska jag ha kärringmiddag.
Då gäller det att ha blommig banlonklänning, fotriktiga knytskor och bruna stödstrumpor. Vi ska äta plommonspäckad nånting med gelé och hasselbackare, brylépudding och kaffe med likör. Eller ännu värre sherry. Det tror jag är tantparty. Och min största utmaning blir nu att få tag i lagom stora papiljotter så jag kan få till en tant-permanent-look.

Jodå, s'att.....

Festa på! // E.

Fotoalbumets betydelse genom tiderna

Ända sen jag var liten har fotoalbum betytt mycket.

Man tog fram och tittade, minns den gamla goda tiden och drömde sig tillbaka, förfasade sig över modet och undrade var den där Torhilde tog vägen egentligen. Att se sig själv brukar väcka en viss förundran. Tänk hur man såg ut. Tänk hur man tänkte. Tänk vad man inte visste. Tänk vad man inte ännu gjort...

Även om fotograferandet numera är digitaliserat och man kan göra en massa skojiga saker med bilder på nätet så måste jag säga att inget går upp mot ett album med "riktiga" foton. Ett tag undrade jag om det skulle försvinna i och med datorns intåg i var och varannans hem. Men jag misstänker att en ny industri försöker motverka - scrapbooking. Jag har nog scrappat sen jag var sexton, det ingick liksom i min filosofi hur en berättelse skulle se ut, bokstavligen. Bild och text skulle smyckas med tillbehör såsom små minnen i form av brev, kvitton, urklipp, restaurangnotor och biljetter. Till och med kolapapper... ifall det nu var av vikt att spara.

Numera kan man köpa ett skrynkligt kolapapper och sätta in som accessoar. Jodå, det blir fint och jag gillar att det finns fler än jag som kan sitta i timmar och drömma över sax och lim och småsaker. Det är kreativt. Huvudsaken är att man får spara sina bitar ur tiden på sitt sätt.

För visst är fotot en bit ur tiden. Tror det var min käre bror, som är proffs, som sa det och jag håller så innerligt med. Det är inte bara fotot utan allt som hände runt omkring. Man minns situationen, det dyker upp minnen om varför bilder togs, hur det luktade, hur det lät, vad som hände sen och hur det var att stå där bakom kameran. Vem var man då?

Fundera på det!
//Bildfröken


En öl på en trevlig bar i en trevlig stad med trevligt sällskap.


övernattning på vinden


spökar det här också?


och så sprang han upp på kullen...


slagen hjälte efter kalaset


kanadensaren

Ser fram emot...

Jag gillar att det regnar idag. Skrivandet och annat inomhuspyssel kommer på efterkälken och idag ska det tas itu med.

Vi hade faktiskt planerat en helgtur på hojen, den där sista, lite längre, som man brukar få lust med när man börjat nedräkningen på säsongen. Jag ringde kompis i Gävletrakten och sa att nu kommer vi. Nej, sa hon, det går inte. Som tur var, sa hon det. Två dagars normalt jobb har tagit ut sin rätt och jag skulle inte ha varit särskilt skärpt, det vill jag lova. Antagligen brist på sömn innan man är inne i vardagstrallen igen. Dessutom regnar det som sagt idag, det kan ju vara kul om det INTE regnar ifall man behöver köra fyrtio mil för att komma hem.

Så vi planerade om, bestämde oss för en bättre tur västerut i stället, nu när solen sken och det var lagom åkvärme. Men så satt vi där på altanen i Vår Vita Värld och funderade över kaffet... Häcken, målandet av vindskivor på Friggisen, laga källarfönster, grilla, köpa nya blommor. Jag måste säga att jag böjde mig för faktum. Vi bör göra detta NU, sen vet man aldrig och som det ser ut så är de närmsta helgerna ett bra tag framöver inbokade med festliga aktiviteter.

Så vi gjorde det där. Och det kändes bra att vara hemma och påta på gården. Halva häcken är visserligen kvar, man kan ju inte hinna allt. Och målarfärgen tog slut så Friggisen är fortfarande halvgjord. Men vi grillade en massa gott, jag har nya gröna växter i huset och ser fram emot hösten. Hörde ni det där sista?!

SER FRAM EMOT HÖSTEN

Det beror helt och hållet på att jag fortfarande är så imponerad över att min och vår sommar blev så perfekt i alla avseenden. Allt funkade! Allt blev gjort som vi tänkt! Varenda dag har bara varit super! För min del får det gärna bli höst nu. Tiden går så oerhört fort att vi behöver en brejk för att planera nästa sommars äventyr. Vi drömmer om att göra om resan men kanske ta ut svängen närmare kusterna och köra åt andra hållet? Jag kommer ihåg en motorcykeltur för tjugofem år sen, då var vi i Molde...

Nåja, september kan bjuda på en hel del och jag har gjort turer ända in i oktober förr. Och nu. En regnig dag erbjuder mig att återuppleva sommaren för där ligger ett nytt album, mer än 200 foton och minnen som ska arrangeras. Så jag kryper in i mitt lilla hobbyrum och drömmer mig tillbaka till hängmattan hos brorsan på Öland. Vilken lyx!

/Kramar er!

Sommarmornar äger allt

Just sommarmornar!
Alla som vet lite mer om mig vet att jag inte är särskilt förtjust i gassande solsken och 25 grader, bättre då 30 grader och mulet. MEN, som en känd engelsman säger, när det gäller sommarmornar, och nu pratar vi om nån gång mellan sex och åtta på morgonen, då ska solen skina och himlen vara blå! Vilket har skett också väldigt mycket under den här sommaren. Hur dagen sen sett ut är oviktigt.

Själv har jag ju skaffat privilegiet att gå ut med byrackan först. Innan nån annan hinner, menar jag. Nåja, ingen slåss heller om detta. Erkänner.

Idag funkade det inte! Antagligen har grovarbetet tagit ut sin rätt. Eller gårdagens plötsliga brist på grovarbete? Benen ville inte bära och det var ju tur för hunden som aldrig vill kliva upp i ottan. Irriterat stängde jag av alarmet och vaknade en stund senare med mobilen i handen! VA!! Det har aldrig hänt förr! USCH!! Jag vill inte missa en sommarmorron!!! Aldrig! Argt stampade jag in i duschen och vållade mig själv köldskador för att vakna till. Drack en kopp iskallt kaffe på stående fot för att se om koffeinet hjälpte och sen liksom KASTADE jag mig ut på bron och djupandades. Icke.

Hunden såg sur ut. Jag försökte få fart på henne genom att ljuga ihop nåt om "bada" för att hon åtminstone skulle kräva aktivitet. Nä. Inte det heller. Släpade mig en dryg kilometer dock och intalade mig att nu har jag tre njutdagar utan måsten innan allvaret börjar. Motorcykeltur västerut, en sväng på Jamtli för att kolla på världens konst och kreativa möten står på schemat. Vad hände när jag kom hem efter hundpromenad? Jag tittade på doggen: hon kastade sig på altangolvet, sträckte lojt ut sig och somnade på tre sekunder med en suck. Jag kom på den goda idén att göra exakt lika! Alltså, slängde mig ner på samma golv och lät tiden gå.

Och så låg jag där, bredvid min snarkande pälsboll, och tänkte på sommarmornarna. Jag är så rädd om den tiden! Jag har massor av minnesbilder från sådana mornar som passerat. Men ett par saker minns jag särskilt och det ena var när jag var i mitten av tonårstiden. Det hände nämligen att jag släpade ut mitt täcke och sov vidare under en stor rönn, trots min rädsla för livsfarliga mördargetingar och giftspindlar. Så låg jag där och njöt på mitt sätt av sommarmorronen, med fingrarna vispande i det daggfuktiga gräset, hela jag insvept i doften av rönnblommorna och ljudet av bondens hötork, sommartecken säkrare än något annat.

Det andra jag minns är en mycket tidig sommarmorgon i Vitabergsparken i Stockholm. Tre små grabbar och en gigantisk frukostkorg, vilken höjdarstart på dagen! Då låg vi där i gräset under ekar och lindar högst upp vid kyrkan och glodde på röda luftballonger som väste sig fram över himlen i morgonsolen. Fantastiskt!

Nu har jag legat här och lyssnat på hundsuckar och morgontrafik och förmiddagen tar över. Lite kaffe och en äggmacka så är man fit for fight igen.

/Eder sega.

Simsalabim...

Nu blir det party! Eller har det varit..?

På lördag ska det ligga linnedukar på bordet och goda vänner ska intaga kräftor.
I love it! Kniven mot strupen - så blir det klart.
Grannarnas sovmornar och rofyllda kvällar på altaner och uteplatser är obefintliga just nu. Mannen härjar vid sågen och jag härjar med kofot och hammare. Har man tur är det rocknroll också!

Nästa år ska vi INTE bygga nåt då ska vi BARA åka hoj. Så det är lugnt, kära grannar!

//Eva

Gröööönt....

Hall och trappor gröna - klart!

Altanen tar form, nya brädor ersätter ruttna och snickaren ser glad ut. Jag bjöd honom på oxfilé och rött vin. Det var det väl värt. Och själv smaskade jag i mig fisk och ville minnas hur det var förr. Det vill säga alla platser vi målat på.

Minns då vi flyttade ihop i ett litet hus vi hyrde på andra sidan sjön i Brunflotrakten. Så vackert, så mysigt, så off. Men vi planerade och tapetserade, köket blev smårosigt i gulbrunt. Sovrummet djupgrönt. Vår fina lilla trappa blev illröd med polkagrisrandig tapet därtill. Resten var modernt, det vill säga tråkiga beiga färger. Men vi trivdes och flyttade sen glatt in till stan då vi inte riktigt trivdes så mycket som vi gjort i början. Mest beroende på avstånd och lust på egen lägenhet.

Vi satte igång med att renovera och tapetsera och måla, mest minns jag att vi tapetserade det lilla rummet, som så småningom skulle bli barnkammare, i grönt. Det var en billig tapet, eftersom vi inte hade pengar till mer än det billigaste, men jag tyckte den var så vacker med gröna, långa blad och bambustänger! Än idag, faktiskt, skulle jag valt den.

Saken var den att när vi skulle hänga upp våderna gick de sönder. Jag fastnade UNDER en, maken RÖT och jag GRÄT och sen brände jag mig på det nakna vägguttaget och kunde ha DÖTT. Det var fullt slagsmål med tapet och nästan mellan äkta par. Men det gick.

Jag menar, vi är fortfarande ihop. Ja, tapeten fick vi också dit, men vi brukar tänka på den som en äktenskapsprövning. Efter det är vi mer strukturerade och rutinerade, vi väljer bort billiga gröna tapeter med bambumönster.

Jag gillar att göra om. Funnes en rimlig möjlighet skulle jag nog måla om vartannat år. Men att se det nya, det färgglada, det rena... det är livgivande!

/Eva

Att pimpa en rutten altan

Vi sliter med altanen.

Jag har fiskat fram snickaren som låg under altanen. Eller var det gjutaren, kanske? Nåja, nu är det i alla fall snickaren. Jag har i uppdrag att hålla marktjänst samt måla här och var, vilket jag gör med glädje. Snickaren har nu kommit upp i marknivå, eller till och med ett snäpp högre upp och nu ska vi pimpa altanen. Jodu! Pimpa!

Ja, man börjar ju från grunden, det är ju därför gjutaren gjorde sitt först. Men sen kommer vi att köra vårt rejs när det gäller tyllig altan. Jag hade en idé som snickaren tände på, nämligen att göra vår lite ruffiga altan till en blandning av loppis och engelskt herrgårdsburspråk. Hänger ni med?

På altanen ska vi ha hellånga spetsgardiner och ljuskronan är ju redan inhandlad. Vi ska ha blommig soffa och brunbetsat bord och kuddpuffar att sitta på. En och annan läbbig staty (poslinshund med öppen käft?) och en bokhylla, dock ej fylld med böcker utan gamla krukor och träsaker som husets barn förärat oss till jul och födelsedag, nogsamt hopknåpade på slöjden eller fritis. Det kommer att finnas tjocka, mjuka mattor att värma frusna tår på för våra gäster och för er alla som väntat, (pass på!) så kommer nu en TRAPPA av sällan skådat slag att pryda nerfarten av vår altan till den ljuvt gröna gräsmattan.

Snickaren räknar och mäter och sågar, jag målar och lagar mat och ser till att vi kommer ut på krogen med jämna mellanrum för att inte missa yrankänslan, blandat med hojturer med ömck. Här uppe är det nämligen mycket tyst och städat där vi bor, så för att förgylla det stilla lantlivet hamrar och spikar vi blandat med varvning av hojmotorer samt att vi som sagt klär upp oss / ut oss för lunch eller bara en endaste öl på krogen dag- som nattetid.

Det gäller att ta vara på det roliga innan man hoppar i graven!
/Eva

Njuttid

Vaknade till regn, sovit gott - skönt!
Gick ut med doggen och det var varmt - härligt!
Fixade kaffe - gott!
Kröp ner i sängen igen med kaffemuggen och läste tidningen med mannen i mitt liv - lyx!
Planerade dagen - semester!
Målade trappan en gång till - fint!
Bestämde att vi skulle gå ut och äta middag - YES!
Krogstråket, träffade en massa underbara vänner - perfekt!
The Women spelade - kan det bli bättre!
Klockan är halvtolv och jag har haft en kanondag - njuttid!

Pussokram//Eva

Jobbar och sliter för nu har vi semester

Och det är inte helt fel.
I år hade vi planerat rätt.
Maken hade två veckor - vi reste bort.
Maken jobbar en vecka - skönt, jag kan skriva och måla och till och med göra ingenting!
Maken ledig tre veckor - nu ska vi arbeta med boet. OCH göra roliga saker.

Själv har jag just upptäckt att jag har sommarlov. Jo, det tar ett tag att fatta det för mig varje år och oftast kommer det i slutet av sommarlovet. Då brukar jag få panik och sticker iväg än hit än dit, men nu så har vi liksom fått till det, planerat rätt.

Jag har hunnit landa och nu tar vi tag i det som vi planerat så länge. Måla och reparera, som man får lov att göra om man har hus. Det är rätt kul faktiskt, vi har ju oftast kul ihop och det kan man även ha under en altan, i leran och sanden, bland spindlar och avåt. Avåt - det är inte ofta man träffar på dylika.

Innan kvällen kom med kvällssol och 17 grader så hade jag målat trappa och trapphall gröna. Jo, det är liksom väldigt grönt, just nu. En nyans är fel, vägg eller trapp, den borde varit mörkare...eller den andra ljusare. Beror på hur man väljer att se det. Men what the häck, vi får väl måla över nån del då. Typ sen.

I kvällssolen kröp jag in under altanen till min man och så släpade vi cementplintar och flyttade grus och bräder. Och si - genast kommer det att bli tryggare för er gäster att sitta på vår altan och gotta er. Allt arbete utfört med stor kärlek till att vi har ett hus och varann och att det är så himla kul att jobba ihop. Och inget kan hindra oss från att dela en öl eller två under äppelträdet när vi vill. Det är semester, det!

/Eva

Skrivbehov

Jag behöver skriva. Men idén är långt borta, sitter fast längst in i ett skrymsle i min hjärna, kräver att lockas ut med rätt inspiration. Och rätt inspiration vet man aldrig var den är. Den dyker ju upp när man minst anar det, ofta obeställd. Skrivargruppen planerar inför hösten och jag behöver nya texter att bjuda på. Piskan är min bästa morot.

Vid köksbordet och fönstret mot gatan brukar jag vänta, ibland upp till ett par timmar för att se om idén vill knacka på rutan. Det gör den någon gång om sänder, men idag känns det som det kommer att bli svårt.

I Gloria Mundi pratar vi om oberättade berättelser, jag älskar det! Men, vad vill du att jag ska berätta? Det är frågan.

//Eva