Var sak har sin tid

Var sak har sin tid - jaha? När då?

Jag känner mig allmänt irriterad just nu för att livet rusar fram igen i expresstågsfart. Alltså - det är kallt ute och det är HELA SJU VECKOR sen jag stod nånstans i Sverige och önskade att jag fick frysa för en liten stund. Trodde det var i förra veckan, typ... Skräckslagen över denna insikt fortsätter jag fundera över hur allt går så fort och OM jag hinner känna efter.

Jag bestämde igår att jag skulle klistra in alla mina foton, främst de från hojresorna i somras. Då kommer jag plötsligt att tänka på hur fort allt går igen. Från papper till digitalt i ett nafs. Det var inte länge sen man satt och bet på naglarna och kollade posten tre gånger om dan för att se om filmerna kommit.

Nu plockar jag mina bilder ur datorn och förvandlar själv till papper igen i mitt eget lilla labb fast först efter att ha redigerat och fixat i fotoredigeringsprogrammet i min egen dator. Va? Otänkbart för bara några veckor sen. Eller är det år?

Samtidigt som jag började återuppleva sommarens resa i dagbok och bilder så bestämde jag att när detta är klart, ska jag skanna in alla mina pappersalbum som inte finns digitalt, bara för att de innehåller bilder tagna på medeltiden. Snacka om att skaffa sig jobb. Det är ju bara det att då har jag liksom både och av alla. Fattar du?

Helt plötsligt har jag massor att göra och vill göra det idag! Skanna bilder. Fixa album. (Skriva, måla, åka höstturer på hojen, gå i skogen, simma, läsa ut böckerna, blablablaa...)

Eftersom jag känner mig själv rätt väl efter femtiofyra års samvaro så vet jag att jag kommer att titta på klockan varenda ledig minut framöver och undra när jag ska ha tid att göra detta. I stället för att njuta av det jag just nu gör, då jag sitter där och pysslar i eget rum med utsikt över grannens trädgård och Slingervägen som slingrar sig fram mellan kåkarna.

Det är svårt att ta vara på livet när det enda livet gör är att rusa fram.

/Eva

Födelsedag. Utan paket och bjäfs...

Vid midnatt var födelsedagen över och helt plötsligt hade det gått femtiofyra år sedan jag swischade ut i livet på BB i Östersund. Efter att ha legat i sjuksäng (som man gjorde på den tiden) fick min kära moder mig i ett paket och kunde åka hem till västra Jämtland utan att veta hur det skulle gå till med mig.

Säger hon i alla fall. Sen har jag en hel del minnen från diverse födelsedagar. Det är ju kul! Själv har jag nu lyckats få min familj att fira med mig genom att gå ut och äta. Inga paket. Känns bra. Nästa steg är julen. Inga paket. Ut och äta? Återstår att se...

Hemma hos mig när jag var ung och ansvarslös firade man födelsedagarna rejält. Dessutom hade vi inte bara våra egna dagar, lillebror och jag, utan vi blev firade högtidligen även på varandras födelsedagar, en liten egenhet som uppstod av okända skäl. För när den ena fyllde år, visste den andra att det vankades paket. Hur kul var inte det? Två dagar per år hystade man in presenter förutom till jul! Dessutom var det jämnt fördelat, vad jag minns. Trehjulingarna, till exempel, fick vi minsann i maj och det innebar att på min dag i augusti blev det mindre och färre paket åt oss, för den stora presenten hade ju kommit redan tidigare då den yngre brodern hade sin dag.

För att inte tala om cyklarna. Då fick min lillebror vackert vänta med storpaketet till i augusti, för då fick jag min cykel. Lillis fick en trampbil samma dag och allt var frid och fröjd som vanligt. Vad vi öppnade för presenter i maj det året minns jag inte. Kanske var det ritblock och pennor och varsin bok?

Jag tror faktiskt inte att vi hade nån särskild tanke på detta med att vi firade varandras dagar. Jag tror inte heller att vi hade deppat ihop om det skulle ha varit på det mer vardagliga viset, att en fått vänta. Det är både spännande och komiskt att tänka på så här på ålderns brittsommar, när man har vett att reflektera över livet. Partyt var dock alltid ägnat födelsedagsbarnet. Då var den andre gäst, precis som vilken annan unge som helst. Och på tårtan var det grädde och Non Stop och inuti var det vanilj.

Jag har funderat lite över presentminnen och det som ploppar upp är en lilabrun och vit liten hund i bomullsdoftande leksaksdjurspäls, stoppad med träull. Tusse, fick den lille rackarn heta och genast när den packats upp låstes den in i ett skåp av mig för att den inte skulle förstöras av gästerna! (Vem av mina beskedliga små gäster som skulle kunna tänkas göra detta är för mig än i dag en gåta...) Nå, flickorna, för det var bara flickor, vällde in. Vällde och vällde, jag hade väl typ sex kompisar. Men ändå. Knappt hade koftorna hängts upp på krokar och skorna ställts under elementet förrän en modig liten dam frågade:
"Får je si på hunn?"

Jag minns min oro då jag först undrade hur hon kunde veta att jag fått en leksakshund, sedan över huruvida hunden skulle bli dragen i örat eller så. Det gick bra, ska jag säga. Modern tryckte väl in pälsbollen i skåpet igen efter att den inspekterats av min kamrat. Öron och ben i behåll. På hunden, menar jag.

För övrigt har jag alltid varit glad och lycklig över mina presenter. Men nu mera känns det mest som om man byter prylar. OK, då, en pyttegåva med omtanke, bara för att, till jul. Det får jag väl stå ut med. Det kommer förresten att bli omöjligt att lägga ner presentandet helt för maken går som vanligt omkring med plakat där det står att han fyller år och att det går bra att uppvakta med genomtänkta och dyrbara gåvor.
"Den där idén om att ingen ska köpa paket gäller DEJ, bara DEJ!" säger han med eftertryck. Och så ringer han runt och säger att det går bra att komma på hans dag, "ring på med armbågen, bara..." säger han obekymrat och förväntar sig famnvis med presenter.

Ni hör ju vad jag har att slåss med.

//Eder gåvolösa men mycket nöjda E.

Stugtid

Jo, vi har en stuga. Sportstuga? Fånigt ord... Nåja, sport att få bort all råttskit och spindelväv. Möjligen.

Stugan är en del av makens barndom. Efter det en del av vår tidiga förälskelse och lite senare en del av våra ungars barndom. Och någon enstaka gång en del av vårt "javisstja-man-kanske-skulle..."

Den har liksom nyttjats i olika tidsepoker och däremellan nästan glömts bort och fått ligga till sig inbäddad i tallris, spindelväv och mossa. Och nu senast, det mer ovälkomna fladdermusbajset.

Vi åkte dit. Det är fyra mil. Inte en livslängd bort. Lätt att ta sig. Och varje gång översköljs jag av otaliga minnen. Några hemliga, några jag ler åt, några jag gråter över och några jag suckar över. Det finns spår och saker från 60-talet och dryga fyrtio år framåt. Just nu råkar det vara mest spår från den period vi sist var där, dvs barnperioden. Efter det har besöken mest bestått av sporadiska, mycket korta kontrollvisiter varannat år, mest för att se att inget hänt.

Vi röjde rejält. Jag kände mig som doppad i en cocktail av Klorin, såpa och myggolja.
"Vi slänger...", sa maken till min stora förvåning. Han brukar vara försiktig med sånt. Jag är mera av sorten släng-skiten utan att reflektera över vad det kan vara bra till, eller ännu hellre höra till.

Vi slängde barnteckningar som bleknat och bestod av ett fåtal streck, mina älsklingsmuggar från -81, dom där som ser ut som stora porslinsfrukter, pyjamasar sen -67, blå träningsoverallsbyxor a la husvagn, ägare okänd, udda kaffekoppar,(JAG slängde UDDA kaffekoppar! Jo, ni som vet, än är undrens tid icke förbi!), en femarmad ljusstake och ett getingbo. Bland annat.

Snart hoppas jag att det ska kännas som en ny epok tar över. Det är så tydligt att efter att kidsen inte ville följa med längre (finns varken el eller vatten) så bara lät vi allt falla och lämnade detta hörn av världen som borde vara en oas för den moderna och stressade stadsmänniskan mitt i karriären. Vi har som sagt lämnat det flera gånger och bara inte varit där. Konstigt. Det faktum att vi gjort så upptog en hel del av min tankeverksamhet då jag stod där med såpvattnet upp till axlarna och skurade skåp och lådor. Kanske är det nu som det börjar igen? Då är vi tillbaka på ruta två, alltså då jag och maken var två ansvarslösa ungdomar som mest ville vara ensamma. Alternativt ha fest ett par dygn eller så. Däremellan var det fiske och en hemlig ö av alla 365 öar. Var man tidigt uppe och lyckades sno åt sig rätt ö först, kunde man bada naken och sen vågade ingen annan sig dit.

Ja, vi kanske tar tag i det igen, inte som två ansvarslösa ungdomar, oroa er inte, utan som två städade, ansvarsfulla femtioplusare. Vad ska vi annars göra med all vår fritid? Klippa häck och gräs och måla hus har vi ju gjort. Och hojsemesetern är över. Dags att utöka fritidssysselsättningarna? En ny sportstugeepok i vårt färgglada liv: vila från dator och TV, bara fotogenlampa och stearinljus, sjövatten vid behov och ett utedass med Kungen och Silvia, detta gamla strävsamma par. Inte helt fel. När jag tänker efter, alltså. Fast jag vet inte om jag kommer att bada naken för att skrämma bort oönskade gäster från Ön. Kanske. Eller nåt.
//E.

Lästörstens baksidor

Jag har fem böcker på gång. Det är inget ovanligt, dessutom fungerar det fint för mig. En brukar dock alltid ta över och så är det nu med.

Lässuget är så stort att jag blir bekymrad. Det är som om hjärnans små tunnlar torkat ihop och nytt måste snarast in annars blir jag sjuk och det allvarligt. Hela förra året bestod av läsning, givetvis, men det är sånt som hör till jobbet. En och annan ungdomsbok läst i superfart för att kunna ha bra diskussioner om innehåll, massor av elevtexter och så all denna facklitteratur som hör till jobbet och inte minst mitt pluggande.

Nu har jag ju bestämt att jag ska lägga pluggandet åt sidan i år och låta mig själv läsa egenvald skönlitteratur under ett års tid. När jag inte läser skriver jag inte heller , ett faktum som flera författare tar upp och det är bara att instämma. Alltså - mot bokhögen!

Nu brukar det bli så att jag råkar gå med i diverse bokklubbar och har helt plötsligt en uppsjö av obeställda böcker som jag inte visste fanns, än mindre att jag beställt eller ej avbeställt, kanske. Och lika många räkningar. Nå, lästörsten betalade genast alla räkningar och beställde nytt och sen har jag hängt med huvudet i olika böcker. Jag börjar alltid läsa medan jag packar upp, därav flera på g, och så pass långt hinner jag att jag har intrigen klar för mig och vet vilka som är med. Då kan man ju alltid ta nästa... Och sen blir det som det blir.

Det här är en sån dag då jag är ensam hemma. Genast ser jag min chans till ostörd räserläsning i sju timmar. Vid tretiden hör jag ljud på grusgången utanför huset och inser att den bestialiska knivmördaren har kommit. Stel som en pinne hyschar jag åt hunden (ifall hon skulle få för sig att leka vakthund och morra lite, eller så) och tittar på klockan. Nej, det är för tidigt för Thomas, då ÄR det mördaren! Snabbt som bara den smygspringer jag hukande (för att inte synas i fönstren) mot dörren och låser så ljudlöst jag kan. Jag ålar mig tillbaka till sovrummet och lägger mig platt ner bredvid hunden. Inga ljud hörs, ingen knackar på dörren. Efter en stund upptäcker jag att jag fortsätter läsa och blir räddare och räddare. Mördaren har redan styckat en och är nu på jakt efter nästa offer. Då hör jag lite tyngre steg utanför och inser att det är sonen. Raskt upp och låser upp dörren. Låtsas som det regnar... Välkomnar sällskap med undrar om jag hinner läsa ett par timmar till innan middagen.

Det är då jag ser att altandörren är öppen! Naturligtvis har mördaren slunkit in och väntar nu någonstans i huset på mörkret. Då kommer han att bedöva mig med ett hemskt medel som gör mig förlamad och sen kommer han att släpa ut min son genom dörren i benen medan jag ligger där hjälplös och snart totalförlamad...

Om jag inte hörs av något mer har något ätit upp mig. //E.

Åland, Åland... reserapport från en gammal Honda. För andra gången 2010.

Jodå. Vi satt där med väderkartan och även om vi vände den upp och ner så såg det ut att regna i Nordnorge. Och i Molde. Och i Geiranger. Och överhuvudtaget.

Visst, vi är väl entusiaster, men om man kan välja bort regn från asfalt och visir så gärna det, tack. Så vi kollade hela Skandinaviska halvön igen och kom på att Åland är ju alltid trevligt. Så vi satte på oss hjälmarna och åkte neråt. Vi kom till Furuvik efter diverse nödvändiga stopp på vägen.

Furuvik har en sån där camping där jag inte hittar. Den ligger i en skogsplätt (enligt mig en sjumilaskog med smala stigar åt alla håll utom åt rätt...) och där irrade vi in oss vid en damm.
"Gå ingenstans utan mig!" sa jag strängt till maken. Jag såg mig själv halvsnyftande leta efter tältet efter att ha varit på toa. Och det skulle aldrig falla mig in att fråga nån om hjälp för då skulle jag vara förstasidesstoff i lokalblaskorna, säkert.

Det gjorde han nu inte och jag kom inte bort mig, så natten var lugn, till och med utan apskrik, tackolov.

Dagen därefter åkte vi genom Roslagen igen, denna småmysiga plats med gulliga byar och vackra vägar. Vädret var extremt åkvänligt - lagom varmt, d v s max 20 grader och mulet. Mot kusten kom regnet som vi väntat, men på Åland skulle solen skina ikapp med oss. Det visste vi också.

Vi har varit på Åland förr med kidsen på den tiden det begav sig. (En lärde sig simma av ren och skär envishet på en dag, en bestämde sig argt för att lämna oss på torget i Mariehamn och två åt glass HELA tiden. För att inte tala om när de kom i lokalblaskan som pirater på galeasen Pommern...) Massor av kul minnen, alltså.

Jadå, vi tog båten och sen var det mest solsken och fest. Festen bestod av deras lokala yra, Rock Off. De flesta bodde på samma camping som vi. Say no more. Själva styrde vi festandet till en enstaka öl på gågatan och sen massor av sömn de stunder som gick (det var ju liksom livat omkring tältet dygent runt!) och långa promenader i Mariehamn.

Det är lätt att ta sig fram på Åland. Eller snabbt, kanske jag ska säga, för det är nära till allt. Det finns en stämning där som jag fortfarande funderar över - kan det vara det att något känns som att gå lite bakåt i tiden ibland? Det finns flera ställen där tiden tycks ha stått stilla, både i stan och ute i byarna.

Vi var in på en klädaffär som låg på sidan om själva gågatan. Två damer med måttband om halsarna trängde sig fram bland klädbuntarna som hängde i dubbla rader ovanför varandra så tätt som det bara gick. Det luktade gammal manufakturaffär a la 60-tal. I övrigt var det som att stiga in i en gigantisk secondhand. Terylene och nylon, gabardinbyxor och bluewear i en salig blandning.

Anledningen till att vi gick in var att vi såg en lysväst hängande utanför och jag behöver en ny. Nu fanns det inte rätt sort, men den ena damen med måttband pratade intresserat om hojåkandet på Åland och berättade att damerna åker för sig och herrarna för sig på organiserade kvällsturer. Det befäste min känsla för ett steg bakåt i tiden, på nåt sätt.

En annan sak som också fångade vår uppmärksamhet: ingenstans finns ett skyltfönster som skriker "SALE". Det står helt enkelt "REA". Minns ni det begreppet?

Och jag glömmer inte när vi beställde varmkorv i en korvkiosk åt ungarna då de var med. Man fick en korv. Vill man ha bröd ska man säga det. Nu skrattade vi åt det när vi gick förbi korvkiosken: Korv 2 Euro, bröd 1 Euro. Ger också en fingervisning om prisnivån i landet. Vill man ha kulglass och drar till med tre kulor (ca femtio kronor!) så får man tre tennisstora hårt packade bollar ovanpå varandra, ungefär som i Kalle Anka. De som beställt en sådan fick sen en långsamt balanserande gångstil med all koncentration riktad på konststycket att hålla kvar de smältande bollarna i Ålandsvärmen.

Kuriosa - jag gillar det. Men det är rätt dyrt, som sagt. Vi fick sålla hårt i de två större sparköp som finns utanför stan. Att köpa svartbröd var inte att tänka på. Men ändå. Något är det som känns spännande med stämningen på Åland.



I väntan på båten. Grisslehamn i regn och värme. Visst, det regnade, men vi träffade många trevliga människor under tiden vi stod där och tryckte i en liten väntkur med tak.



Liten solskensbild av första promenaden på Mariehamns gator.



Samma här...


Vi åkte runt en del, förstås. Såg Bomarsund och Kastellet och lärde oss om Ålands historia, besökte Carl Jansgården, en blek kopia av Jamtli, vi besökte Getaberget för att se Ålands högsta bergstopp och vi promenerade kilometer i Mariehamn, både i stan och mellan hamnarna och återsåg fyrmastaren Pommern där den ligger i västra hamnen.


Midsommarkrona på Carl Jansgården




Rangligt utkikstorn på Getaberget. Vi klättrade upp och blev påminda om Frösötornet år 1968...




En liten del av Bomarsunds fästning - ryssarnas pampiga bygge från kriget på 1800-talet. En gigantisk byggnad, imponernade om den fått stå kvar.




Kastelholms slott från 1300-talet.



Kastelholm. Kanske var det här dom satt fängslade, Erik den IIV och hans Karin Månsdotter? I en glugg kikade dom ut och såg Ålands gröna ängar. Eller vallgraven?




Västra hamnen.




Pommern, världens enda bevarade fyrmastare.



Pommern




Sjökvarteret i Mariehamn




Sjökvarteret i Mariehamn


Det var på söndagen vi helt plötsligt fick hemlängtan. Samtidigt. Även om det var maken som först gjorde ett erkännande. Det var som en upplevelse av att allt blivit påfyllt och nu rymdes inte mer. En otrolig ödmjukhet faller oftast över mig vid dessa tillfällen - tänk att få ha det så bra och så roligt! Vi hade sett och gjort det vi ville just då, så vi beslutade alltså att åka hemåt. Och det kändes bra. Dessutom hade festivalen slutat och ungdomarna hade lämnat campingen på söndagen så natten mot måndagen kändes mycket ödslig kan jag säga. Inga skratt, inga förfester, inget efterfestande... kort och gott dött. Vilket påverkade känslan av avslut för i år.

Vi siktade på Sala. Det kändes bara rätt. Efter diverse besök på olika mc-butiker för inköp av eventuella tillbehör kom vi till Sala och konstaterade att campingen inte alls var sig lik sen 1993. Eller så. Men Västmanland! Där har jag levt ett tidigare liv, skulle jag tro. Det är något särskilt, vackert, jag blir lika lycklig varje gång. Åk dit, åk runt på småvägarna! Västmanland är som ett hav, ibland platt och stilla, ibland böljande och backigt. Och grönt. Suck.

Ja, ja, vi hade inte tid att stanna ändå, trots mitt välmående. Hemlängtan var större. Vaknade i ottan och satte kartfingret på Rättvik. Eller rättare sagt Siljanstrakten.

Min barndoms alla sommarsemesterresor gick ofelbart till Rättvik. Eller nja, vi provade att göra ett par avstickare till grannbyar men det ledde bara till ett konstaterande att det var utanför händelsernas centrum. Och så återvände vi till Huvudorten, som vi såg det. Mer om det en annan gång. Till saken hör att jag och mannen återupptog mina barndomsvanor när vi bildat familj och drog med ungarna till Dalarna varje sommar så vi känner oss bevandrade i området, minst sagt. Dock behövdes en förnyelse så vi har huserat i Leksand och Orsa.

Nå, det var en parentes. Vi hamnade alltså hemvant i Rättvik till slut och som vanligt är det ett rackarns party där. (Det är det alltid nu för tiden..?) Vi kände oss som UFOn på motorcyklarna då byn var invaderad av cruisande raggare. Så vi krusade med så gott det gick och blev så överväldigade av stämningen att vi ville övernatta. Men då helst i Orsa, då vi var trötta efter partandet omkring oss i Mariehamn.
"Där är det dragräjsingdagar!" sa en blond kille glatt på den tillfälliga festivalrestaurangen där vi vräkte i oss langos.

Vi for dit ändå. Så klart. Vi är i den åldern att vi blir trötta av andras partande men att vi blir uppiggade av andras partande. Hänger du med? Skit samma - vi har i alla fall kul.

I Orsa valde vi med omsorg vår plats och så var sista natten på sommarens semester gjord. Det duggregnade då vi vaknade och det kändes rätt. Jag ringde hem. "Jag lagar mat i kväll", sa jag och jag hörde att det var uppskattat av de unga hemma. Och jösses vad jag längtade efter att krama dom!

Hur det var i Orsa? Jo, det kan man säga om man vill vara nostalgisk - det var som förr i tiden fast fjorton gånger större. Och så undrade vi var dragrejsarna höll till.



Nattlig strand vid Orsansjön


Väl hemmavid kan jag konstatera: Jag har det bäst, jag har roligt och jag kommer att åka runt på hojen med min man hela nästa sommar också om ödet eller vem som nu bestämmer vill.

Kramar er alla.

Borta bra men rätt hyfsat hemma också.

Hemma.

Jag har längtat hem. Faktiskt.

När maken helt plötsligt sa att han lika gärna kunde åka hem någon dag tidigare upptäckte jag att jag längtade hem också. En mycket intressant upplevelse. Tydligen hade min ständiga lust att förflytta mig blivit mättad och jag kände att jag funnit ro i kroppen. Och i själen. Och jag gillade verkligen att längta hem och att känna att det var helt ok.

Ja, mitt hem är min borg, det är ingen plåga att vara där - missförstå mig rätt. Men det är också en utgångspunkt för nya äventyr, ständigt. Åtminstone i min värld. Nu var det bestämt att vi skulle byta bortamiljö mot hemmadito och det kändes bra. Lite tidigare än tänkt men troligen hade vi fått lagom dos av miljöbyten. Nya intryck. Nya dofter och ljud. Och lagom vila. För jag har nog aldrig varit så utvilad, så nöjd och så avslappad som nu. Det beror på att vi varit ute i fyra veckor. Jag vet det, för jag har inte fått spader när jag kommit hem och skurat golv och väggar och skrivit långa listor på sånt jag MÅSTE göra INNAN lovet är slut. Annars är det sådana hippa aktiviteter jag kan företa mig just i slutänden av ett evighetslångt sommarlov. Bara för att.

Nej, här sitter jag i godan ro efter att jag och prinsessan har supershoppat på rea hela långa dagen. Dammet är meterhögt i bokhyllan, jag har fyra bra böcker på gång och ett glas rödvin. I morgon är det vår bröllopsdag och vi tänker fira den på Åreskutans topp med termoskaffe och ostmacka. Olé!

//E.

Resedagbok 2010 - rapport från en gammal Honda.

MÅNDAG 28 JUNI.
Från Östersund väg 45 till Åsarna, väg 315 till Hedeviken, väg 84 till Funäsdalen. Fantastiskt fin väg!

I Alexanderssonsk ordning kommer vi inte iväg från stan förrän vid femtiden på eftermiddagen. Vi kör nästan raka spåret till Funäsdalen där vi beslutar oss (besinnar oss) och övernattar på Grönländaren, ett vandrarhem utanför byn. Vem vet när vi når någon camping i Norge?


Snart så…


TISDAG 29 JUNI
Funäsdalen väg 31 till Röros, väg 30 till Tynset, väg E3 till Folldal och därifrån rekommenderad väg (Nasjonal turistveg) väg 27 mellan Rondane och Alvdal Vestfjel till Ringebu,(kanonfint – rekommenderas verkligen!) sen E6an till Oslo. En del vägarbeten nära Ringebu men inget som störde. I övrigt fina vägar. Trots att en vänlig dam i Tynset trodde att vägen över fjället var sämre för motorcykel var det helt ok! E6an är ju som vanligt trist och effektiv.

Kliver upp sju, packar och drar tillbaka in till Funäsdalen för att fixa till Alex' jordfel i hojen. Under tiden handlar jag till kommande lunch på vägen. Dessutom har vi ju glömt en massa som vanligt, tex myggmedel och tvättmedel.

Klockan tio på förmiddagen åker vi iväg från Funäsdalen över Röros till Tynset, där vi dricker en nödvändig kaffe och frågar om rekommenderad väg genom Gudbrandsdalen. Vi får tipset att åka Nasjonal turistveg Rondane väg 27. Sevärt och vackert, man kör över fjället med en vidunderlig utsikt, men tyvärr regnar det rätt häftigt på fjället varför vi mest åker på för att hinna undan. På Sohlbergsplassen med utsikt över Atnsjöen och Rondane stannar vi för att ta av diverse regnkläder. Rastplatsen är ovanlig, en cementlabyrint.


Sohlbergsplassen

Vi kommer ner till Ringebu, åker vidare till Lillehammer, E6an mot Oslo. Vi stannar på en vägkrog, äter rödspätta och ringer David: ”Snart kommer vi!”
”Jag ska på Fogerty-konsert…” säger han oberört och morsan går i taket grön av avund. (Dock ej missunsamhet). Vi har ändå inte hunnit träffas då det nästan blir natt innan vi är framme.

Det regnar en aning även i Oslo men vi hinner få upp tältet på Ekeberg innan det verkliga skyfallet sätter in. Klockan har hunnit bli elva på kvällen och vi behöver verkligen vila ögon, öron, rumpor och sist men inte minst smälta resedagens intryck. Vi, eller i alla fall jag, sover tio timmar!


ONSDAG 30 JUNI
Det ösregnar under natten och vi inser att vi saknar ytterligare bra-att-ha-prylar. Vi enas om att det INTE är åldern utan stress. Eller B-vitaminbrist. Men är det till nåt ställe vi hittar i Oslo, så är det till Clas Olsson så vi travar iväg för en shoppingrunda innan vi träffar David för en fika efter att hans arbetsdag är slut. Det har slutat regna till kvällen men är ännu svalt. Med David gör vi upp planer för kommande dagar.


Efter regnet i Oslo, på Jernbanetorget.


TORSDAG 1 JULI
Hettan kommer!
Vi åker tidigt in till stan och går till Vigelandsparken där vi ser alla skulpturer. Det är verkligen sevärt men efter en timme känner man sig ganska mätt på all sten. Vi tar oss till Aker Brygga och tar en sightseeingtur med ett litet tåg. Turisttåg! Vi blir körda runt innerstan och får information om olika saker man bör se som turist. Kul, faktiskt.

Vi möter David sen och går hem till honom för ett litet besök i hans och Linneas krypin innan vi går och äter kebab och räksallad. Det är dyrt i Oslo, som vi vet, men det går faktiskt att käka hyfsat billigt på en del ställen, typ kebab eller sushi. Tur för oss!


I Vigelandsparken i Oslo


Från Vigelandsparken i Oslo


En fin oslobo.


Oslo – en rundtursbild


FREDAG 2 JULI
Strålande sol. Vi går till Operahuset och njuter i sommarvärmen. Det är en upplevelse att gå där, all marmor, alla stora, vita ytor… Vi var här i fjol med, men att komma tillbaka brukar alltid var det bästa för då vet man vad man vill se och uppleva. Operahuset är så pass nytt att det känns spännande bara därför – det invigdes 2008.

Efter operan blir det Aker Brygga och Hjemmefrontsmuseet som påminner om att kriget varit mycket nära på ett brutalt sätt. Det känns skönt att avsluta dagen med en stillsam sushi med sonen efter det.


Operahuset i Oslo


Operahuset i Oslo


Operahuset i Oslo


LÖRDAG 3 JULI
Sommarsolen vräker sig över oss och vi har tänkt oss en picnic med David och Linnea. Linnea har jobbat kväll hela tiden men nu får vi möjlighet att ses innan vi reser vidare. Vi bestämmer oss för Holmenkollen. Det blir lyckat trots att vi inte riktigt vet var vi ska ta vägen däruppe. Det mest utsiktsvänliga är framför en restaurang, men där pågår ett större bröllop vilket gör att vi väljer att inte ha vår picnic där, finkänsliga som vi är.

Men vi hittar en annan bra plats att käka på och har det jättetrevligt ett par timmar. Sedan ser det ut som åska hotar så vi åker hem. Vi skiljs från David och Linnea på tunnelbanan för vi ska åka vidare i morgon.


David och Linnea och en rulle kex - helt rätt.


SÖNDAG 4 JULI
E6an från Oslo mot Uddevalla, fin väg, javisst, man behöver knappast oroa sig för djur, men däremot helt upplevelsefritt och tuff trafik. (Jag väljer hellre små lantvägar, fast utan rullgrus…)

Det är kvavt men mulet tack och lov. Vi tänker oss mot Skåne idag men som förra gången vi var i de här gränstrakterna hamnar vi i Nordby i Svinesund, (skrytbygget som kallar sig Skandinaviens hetaste handelsplats ), och som alla andra passar vi ju på. Vi blir fast i tre och en halv timme och går inte tomhänta därifrån trots den begränsning som mc-packväskor innebär…

Här inträffar resrysare ett: jag glömmer min axelväska på ett klädställ där jag provat en jacka. Det upptäcker jag då vi står i matkö och maken gör en älgrusning tillbaka medan jag står i ett hörn och känner livet passera revy – väskan innehåller ju ALLT. Han återfinner dock väskan intakt. Suck. Det tar mig ett par timmar att återhämta mig, det ska säga. Vid en bensinstation träffar vi en kille som är från trakten, det hör man på västkustskan. Han rekommenderar oss att campa på Unda i Uddevalla.

Vi åker till dit för att det är för sent att åka till Skåne, helt enkelt. Bättre campingar har vi sett – turistfällan Unda är den dyraste plats vi varit på genom åren av campande. En natt räcker mer än väl.


MÅNDAG 5 JULI
Väg 160 från Uddevalla över Orust och Tjörn. Mycket fin turistväg med många fina vyer. Från Stenungssund tar vi E6an rakt igenom Göteborg, smidigare än man kan tro, kanske för att vi kom strax efter morgonrusningen. Efter Kungsbacka lämnar vi E6an för att hitta den väg som går närmare havet på rekommendation från ortsbo. Det är en rad småvägar som känns mycket trevliga att åka på. Åker på småvägar till Mellbystrand, E6an till Ängelholm och därifrån väg 112 till Mölle. Fortfarande fina vägar. Inga besvikelser eller hinder.

Vi är uppe tidigt och åker mot Skåne över Orust och Tjörn. Det är lite gråmulet men vi njuter av åkvädret. Vi stannar kort i Henån på Orust för att minnas lite från semestrar tidigare, men vi inser att vi bör åka på för att ta oss till Skåne som är resans mål nummer två.

Vi kör rakt igenom Göteborg och efter matlagning a la Trangia på rastplats kommer hettan åter och vi får svettas fram till slottet Tjolöholm som vi absolut måste återbesöka. Minnesbilder från en annan semester med fyra ungar och en folkvagnsbuss dyker upp…

Tjolöholms slott ligger fint till, det finns fina strövområden runt om, som vi för den delen inte tar oss tid att gå i denna gång. Då bör man nog ta av sig hela rustningen och det känns inte som vi har lust just nu. Vi smiter in i skuggan i en park i alla fall för att svalka oss med en glass.

Vi hittar små vägar utan namn (?) som löper närmare havet. Det är roligare att köra här och vi kryssar oss fram till Ängelholm, dit vi kommer i niotiden på kvällen. Åskan hänger över oss, men ännu är det torrt. Jag ringer till Mölle och kollar att det säkert finns plats. Vi kommer tio minuter efter stängning. Sheriffen (ägaren ser ut som en sån och låter som en sån fast på skånska) tar emot oss och säger att vi inte får köra runt bland tälten med hojarna för efter tio ska det vara lugnt. Lydiga som vi är kör vi raka spåret in i första lilla bås (jo, campingplatserna består av små bås med plats för olika antal och storlekar på bostad. Båsväggarna är häckar. Snyggt.) Under natten väcks vi av en snyltgäst som prasslar i vår packning i absiden. Vad det var fick vi aldrig reda på. Hoppas på igelkott i stället för råtta!


Tjolöholms slott


TISDAG 6 JULI
Solen skiner, det är varmt och blåsigt. Efter lite tjat lyckas jag övertala min res- och livskamrat att ta en cykeltur med mig. Efter lite pyssel för att få ihop godkända cyklar (min är vind i framhjulet och Alex’ cykel har något udda bromssystem samt att vi byter sadlar lite hipp som happ för att skruva till oss en så bra cykel som möjligt…) så får vi hyra dessa till starkt reducerat pris. Man kan väl alltid cykla in till Mölle centrum, tänker jag.

Vi tar oss till Mölle genom det skånska landskapet med havet framför oss och Kullen som en stor koloss utslängd i vattnet. Det är bara en halvmil till centrum. När vi väl är där fattar vi det udda beslutet att CYKLA upp på Kullen och ta oss till fyren. Personligen vill jag se Himmelstorp, Kullamannen och känna den där trevliga barndeckarskräcken igen.

Det blir en tuff färd på trampcykel, uppåt och neråt. Men det är det värt, landskapet är skiftande med bokskogar, stora gröna fält och kargt berg. Vi stannar på toppen en stund och njuter av cykelfärden, jag njuter alltså, inte maken, och så försöker vi känna stämning. Men ingen Kullaman uppenbarar sig, däremot råkar vi se ett räddningsdrama med fem utryckningsfordon som försöker bistå någon som skadats på klipporna. Det förekommer klättring och jag får svindel vid blotta tanken. Jag håller mig långt från kanterna och ser ut över Skälderviken i stället. Dock vågar jag mig upp i fyren.


Kullens fyr


Kullen


Mölle


ONSDAG 7 JULI
Vi beslutar oss för att placera oss lite mer centralt i Skåne och siktar på Sjöbo. På vägen dit fikar vi hos Flickorna på Skäret – en upplevelse med hundrakronorsfikat. Med ett vaniljhjärta för mig och en wienerbröd för maken blir vi nästan 200 kronor fattigare. Men det är kul att ha varit där, det är ett kultkcafé. Sist jag var där var jag nio eller tio. Svaga minnen finns kvar, mest för att jag satt med en blå liten keramikfågel i handen, inköpt i Höganäs till fabrikspris.

Jag letar också efter ett hus i närheten av Klippan där jag besökt släktingar för hundra år sen. Efter fantastiskt detektivarbete av en engagerad dam på turistbyrån i Klippan finner vi huset! Märkligt vad allting blivit litet under åren som gått… Som jag minns det var det en jättestor gård. Nu ser jag ett litet ruffigt hus, ensligt och öde mellan de gigantiska åkrarna. Storbonden mittemot finns dock kvar och infarten ser ut som jag minns. Det var där man gick ner till ån.

Strax efteråt råkar vi åka förbi Spången och det vore ju otänkbart att inte äta lunch hos Kalle på Spången. Kosta vad det kosta vill! Det är som att kliva in i en gammal svensk långfilm; miljön, musiken och stämningen visar att tiden stått stilla. Själv känner jag mig som ett ufo i bajkerkläder och svettig hjälmfrilla. Här ska man ju ha blommig sommarklänning, hatt och pumps. Tur vi är nästan ensamma.

Vi kommer till Sjöbo vid åttatiden. Detta ryktesrika samhälle – vi tycker det är en underlig stämning överallt. Svårt att ta på. Vi skyndar oss upp med tältet och åker sen en sväng till Tomelilla bara för att. Sovigt litet samhälle, kan jag bara säga. Det var vi, lilla A-laget och en barnfamilj på torget. Samtliga åt glass. Vi åker tillbaka, undviker att köra över vildsvin och sover rätt skönt sen vi sparkat undan alla tallkottar.


Kalle på Spången


Österlen


Österlen


TORSDAG 8 JULI
Vi åker en tur till Alevad och Ales Stenar. Det blir en fantastiskt fin tripp när havet helt plötsligt tittar fram bakom kullarna och där finns ett litet samhälle bestående av fyra, fem butiker och restauranger. Resten är hav och höga kullar med kossor. Vi klättar upp för att vara med på en visning om vad Ales stenar EGENTLIGEN är. Det är spännande. En mycket engagerad forskare berättar att stenarna egentligen är en gigantisk almanacka som visar solens positioner under året. Det är kanske nu jag lägger grunden till min sönderbrända rygg, ovan som jag är vid detta fenomen.

Efteråt går vi ner till restaurangerna och väljer en som serverar strömming och potatismos. Vi tycker oss ha lagt märke till att portionerna ökat ju längre ner i landet vi kommer. I Skåne är det generöst, inget snack om den saken. Och sällan har väl strömming varit så gott!

Sedan åker vi till Ystad och promenerar omkring där. Det var en mycket gullig liten stad, annat kan man inte säga! Av en slump hamnar vi på Frivilliga brandkårsmuseet, kanske för att vi behöver gå in i ett svalt rum. Det börjar kännas trögt att röra sig och vattenflaskorna måste fyllas ofta. När vi ändå är ute och åker vill vi också besöka Sveriges sydligaste udde och dessutom åka på vägen längs havet som ska vara så vidunderlig. Det mulnar på en aning så det är möjligt att överleva. Och så åker vi till Smygehuk.

Där har ortens lokala veteranbilklubb träff så vi känner oss som hemma på våra hojar. Borde ha ställt upp dem med, bredvid några andra gamla klassiker som fanns till beskådan. Men vi fikade termoskaffe och gick sen ner till den absoluta sydspetsen av fosterlandet och kände oss bortskämda när vi stod med landet i ryggen och havet framför oss. Det var ett fint avslut på kvällen


Alevad, havet och vallmoängarna


Ales stenar


Ales stenar


Smygehuk


Smygehuk - med Sverige framför fötterna


Smygehuk - med fosterlandet i ryggen.


Lite Ystad, ett hörn av världen.


FREDAG 9 JULI
Från Sjöbo småvägar till Kivik, trevligt att åka genom det böljande landskapet, i Kivik väg 9 till Åhus, från Åhus till Sölvesborg 118, Sölvesborg E22 raka spåret till Kalmar. Tråkig väg sista biten men helt klart effektiv. På Öland kör vi på västra sidan söderut till avtagsvägen mot Alby där vi korsar Alvaret och åker vidare neråt mot Skärlöv. Bästa biten är ju Ölandsvägen.

Det är fortfarande fruktansvärt varmt. Solen steker och vi vaknar tidigt som tur är. Ju fortare man kommer iväg ju större möjlighet till svalka de första milen. Vid halvtiotiden är vi på väg mot Öland. Men först Kivik och spåren efter Fritiof Nilsson Piraten. Sen blir det raka spåret. Vi tänker åka rakt igenom Blekinge bara.

Kivik, förstår vi när vi kommer dit, lever när det är marknad. Och den startar nästkommande helg så vi ser en gullig liten båtplats, ett litet torg och några villor. Typ.

Vi stannar vid en bensinstation för att fråga oss fram till Piratens grav, bland annat. Den stackars unga damen i kassan har inte så väldigt stor koll då jag frågar. Hon pekar mot torget och fräser att Piraten ligger ju DÄR. Ja, ICA Piraten, ja. Jag förtydligar min fråga och hon stirrar på mig och säger att hon inte vet vad jag pratar om. En annan kund hör vad som är på gång och räddar situationen. Det är en mycket engagerad dam som förmodligen skulle följt med och guidat. ”Inga fler frågor?” säger hon hela tiden med ett förhoppningsfullt leende. Vi tackar och säger att vi vet allt nu. Vi ska till Ravlunda alltså.

Det är nu resrysare två inträffar: Jag låser in mig på toa på samma bensinstation. Det är två dörrar och den yttre slår i lås och när jag ska gå ut upptäcker jag att det helt enkelt inte finns något låsvred på insidan… Av någon anledning blir jag urförbannad i stället för skräckslagen och i stället för att fiska upp mobilen ur behån och ringa maken för hjälp bankar jag allt vad jag orkar på dörren. Och jag menar ALLT vad jag orkar. Till slut kommer den irriterade bensinstationsbruden och river upp dörren med ett morrande: ” Du skulle INTE ha stängt!!!” ”Då bör du nog sätta upp en lapp där om detta!” fräser jag tillbaka. Hon berättar att hon har slutat med det för lappar försvinner alltid. Och förresten, påpekar hon argt, så måste jag köpa något som tack för att jag lånat toan för den är bara till för kunder. Sådeså.

Förmodligen kommer hon att minnas mig som surkärringen som frågade efter nån gammal piratjävel som skulle ligga begravd nånstans och att jag dessutom avbröt hennes flirt med godisleverantören. Godisleverantören rekommenderar mig belgisk choklad och jag gör som han säger bara för att komma därifrån.

Vi hittar Piratens grav i Ravlunda i alla fall, men hettan gör oss en aning rastlösa och efter en titt i kyrkan åker vi vidare mot Åhus för att äta lunch. (Åhus låter kallt och bra, tyckte vi – Åhusglass, ni vet.) Återigen fascineras vi av portionsstorlekarna: Alex’ kebabrulle är en halvmeter lång och min bakade potatis med räkor är av modell gigantisk. Räkhögen ovanpå måste ha varit en halvliter minst. För att inte hamna i matkoma promenerar vi omkring i Åhus och kan konstatera att det ett synnerligen trivsamt litet ställe.

Vid sextiden når vi Kalmar och jag ringer triumferande lillebror för att fråga vad vi ska köpa med oss innan vi lämnar civilisationen. Jordgubbar och pilsner, blir svaret. Och sen drar vi över bron mot Skärlöv på Ölands sydöstra sida för att äta laxmiddagen som brorsan lagat.

Maken slår upp tältet med hjälp av Ester medan jag provar hängmattan. Allt är i sin ordning. Karlar och barn jobbar och jag ligger och ser på. Sen sitter vi där i skymningen och ser fladdermössen svinga sig ovanför oss. Det är rofyllt på Öland, i alla fall i Skärlöv. Vi besöker inte norra delen och turisteldoradot.


Piratens grav på Ravlunda kyrkogård utanför Kivik


Sydöstra Öland i solnedgång, Skärlöv


Ligger i hängmattan hos Ingemar och glor upp i det blå och gröna.


LÖRDAG 10 JULI och SÖNDAG 11 JULI
Det är så hett att våra dagar på Öland består av havsbad, en dag på Stora Frö och andra dagen vid Södra Bruket. 25 grader i vattnet – say no more.

Det är ytterligheter mot förra året. Då gjorde vi ett antal utflykter. Solen sken då också, men hettan var inte på något sätt lik den vi har nu. Lördagkvällen ägnar vi mest åt att titta på våra sönderbrända ryggar och tar en långpromenad ner till havet från Skärlöv. Jag gillar det, att promenera där. Det finns inte så mycket annat att göra än att njuta av livet. Och så hästarna. Jag undviker hästar medan min kära brorsdotter lever med dessa. Själv minns jag någon kortare period av hästdrömmar i tidiga tonår innan de ersattes av motorcykelsucket. Nåja, både Ester och jag har ju sett till att göra det vi vill. Sunt.

Söndagen tillbringar vi på en annan strand där vattnet är något djupare och möjligen någon grad svalare fast det märks inte. Vi ligger där ändå och tänker att inget kan mäta sig med svensk sommar. Vi hinner träffa resten av Ingemars familj som kommer på söndag kväll, då har vi redan packat och förberett resan upp till Stockholms skärgård.


Mjölk är bra för allt!


MÅNDAG 12 JULI
E22an Kalmar – Mönsterås, väg 34 till Linköping. Mönsterås - Linköping är en trevlig väg att köra. Lite trafik och många fina platser att stanna på om man är intresserad, som Blomstermåla, Hultsfred och Vimmerby.

Vi har stämt träff med Hans och Sara i Linköping och ska sova över där på vår väg mot Furusund och vår säsongsarbetande son nummer ett. Det går fort att åka till Linköping. Vi gör ett stopp i Kisa för att stanna, inget annat. Det bestående minnet av Kisa är att vi hittar isglass med två pinnar som smakar som den ska, dvs som när vi var barn, samt att jag går in i en affär och köper en snygg solklänning som jag senare ger bort till en kär vän. Bara för att hon är snyggare än jag i den.

Vi blir kungligt omhändertagna i Linköping också, precis som på alla andra ställen vi våldgästar under resan. En middag i en trädgård, en bäddad säng, en lång frukost i en annan hörna av trädgården. För att inte säga trevligt sällskap.


TISDAG 13 JULI
Stora omvägen till Norrtälje: E4an Linköping – Norrköping, väg 55 Norrköping – Enköping, väg 263 över Sigtuna till Knivsta, väg 77 från Knivsta till Norrtälje och vägen från Norrtälje till Furusund finns bara i sagorna. Den slingrar sig, en meter bred, rakt igenom en del av Roslagen som verkar bestå av idylliska fritidshus miltals från närmsta tätort. Ibland var det mjuka kurvor och branta backar i skogarna, ibland var det vinkelräta svängar över åker och äng. Rekommenderas för den som vill ha spänning… I övrigt är ovan nämnda rutt fin för den som vill runda Stockholm utan stockholmstrafik. Det tar åtta timmar med rejäla pauser.

Dagen börjar med att Hans och Alex tänker ut en annan väg runt huvudstaden än den vi från början tänkt. Nya mål knappas in i GPS:en och plötsligt har vi bestämt värsta kroken ovanför staden i stället för rakt igenom som vi tänkt från början. Det blir mycket bra.

Nu kommer resrysare tre: en geting eller ett bi smashar in i mig, jag som mot bättre vetande öppnat jackan en aning för att få någon form av svalka i hettan. Jag känner hur något rasar ner i behån och jag tänker att allt dör som träffar en i motorvägsfart. Men efter någon ytterligare mil blir jag stucken i brösten. Väldigt oskönt. Vi stannar och jag sliter upp jackan och beordrar maken att ta bort elakingen. Själv är jag övertygad om att jag ska dö. Eller nåt. Det gör jag nu inte, efter några djupa andetag åker vi vidare.

Gör ett längre break i Sigtuna för att titta lite på stan – det är fint. Jag hittar inte karamellaffären där vi en gång köpte färdkost åt alla kidsen, eller så var det verkligen där vi nu sitter och smaskar i oss kulglass och dricker litervis med vatten. Efter Sigtuna börjar verkligt rolig åkning. Vägen är smal och krokig och än går det över ängar och åkrar, än genom små samhällen. Efter Norrtälje är det bara att lita på GPS:en för den turen blir minnesvärd. Jag undrar hela tiden om det är rätt att åka där, en väg så smal att mötesplatser behövs, vinkelräta böjar och ibland rakt över någons lilla gård... skogar och ängar, vattenblänk här och var och så helt plötsligt en berg- och dalbana av backar och stup. Och helt plötsligt så ligger bara Furusund där och vi parkerar hojarna för att krama sonen som gjort sig ledig för att vara med ”morsan och pappgubben” .

Furusunds Värdshus visar sig vara en mycket trevlig plats och det rum vi får känns som värsta lyxen. Vi hänger in våra svettstinkande, vägdammiga och delvis oljestänkta kläder i en luftig vit garderob… Sen äter vi middag med Staffan! Det är bara alldeles toppen allting! Det är mörkt, varmt och myggigt och bredvid terrassen där vi sitter glider de stora kryssarna förbi ute i farleden.



Och där ute glider ett kryssningsfartyg förbi


Bartendern rekommenderar…


Frukost på hotell och utsikt över Furusundet


ONSDAG 14 JULI
Från nu träffar vi sonen sporadiskt. När han jobbar är det från förmiddag till morgon, fullt ös. Eftersom han ser frisk och kry ut trots hettan så känner mammahjärtat sig lugnt. Vi strosar omkring i Furusund, tar en färjtur fram och tillbaka till Blidö och dricker iskaffe på värdshuset. Duschar flera gånger per dygn, ibland om man vaknar mitt i natten. Det är nästan tropiskt. Vi äter gott och mår bra. Skönt att se var ens ungar håller till – denna plats som vi hört talas om sen i början av året. Och så i nån gammal slagdänga förstås, Taube. Vi hittar en turlista för besök på Saltkråkan som ligger bredvid och jag känner ett absolut måste att åka dit innan vi reser hemåt.


TORSDAG 15 JULI
Väg 76 från Norrtälje till Hargshamn, väg 292 till Söderfors. Trevlig väg, sista biten mellan Tierp och Söderfors är tråkig men bra väglag.

Vi checkar ut och lastar in våra saker i Staffans lilla stuga medan vi ger oss iväg på utflykt till Saltkråkan. Matsäck och myggmedel.

Båten hämtar vid Furusunds brygga och så blir vi rejält guidade och får veta att ön har en endaste gästtoalett så vi får lov att kissa på båten. Tips från guiden… Det finns inga bilar heller. Och när vi stiger iland på Saltkråkan (som egentligen heter Norröra) känns det som att kliva in i en Astrid Lindgren-värld. Det finns inga fordon här, smala grusvägar och röda trähus, precis som det ska vara. Och så travar vi på från bryggan där Tjorven stod och väntade på båten ända upp till Snickargården. Hela tiden blir vi informerade om allt möjligt kring filmarbete och lite till av den pratglade snubben med bärbar mick. Matsäck intages på klipporna med utsikt över bryggan där Melker ofta föll i innan vi åker tillbaka.

Vi kramar sonen och frågar när vi ses nästa gång – för det brukar man aldrig veta. Han rycker på axlarna i Staffanstil och säger att han nog ska dra till Kambodja sen. Och vi blir inte förvånade utan säger att vi haft det så bra som det bara går och önskar att han ska leva väl.

Mot Norrland! Vi siktar på att stanna en natt hos Eva-Marie, min vän, i hennes familjs sommarhus mellan Tierp och Gävle, ungefär. Det tar inte lång stund att ta sig dit så vi kommer lagom till fiskmiddagen som vi äter på altanen. Utsikten över vattnet bjuder inte på fräsande kryssare och dyra segelbåtar, snarare en lite mer trollik stämning i tystnaden. Innan vi får äta måste vi bada, vattnet är givetvis lika varmt här som i havet. Det är helt underbart att slänga sig i Bramsöfjärden! Behöver jag säga att vi än en gång mår som prinsar med härligt god mat och god sömn hos goa vänner. Innan jag somnar funderar jag över alla intryck och hur mycket vi gjort.


Snickargården


Byväg på Saltkråkan


Farbror Melkers favoritbrygga?


"Och så tar ni det lugnt med dom där..."


FREDAG 16 JULI
Vägnummer okänt från Söderfors, men kommer in på väg 56 till Årsunda, senare väg 272 och 273 mot Bollnäs där vi kommer in på väg 83 mot Ljusdal. Hela denna sträcka är en trevlig tur med mysiga byar och lite trafik. Särskilt den del som tillhör Gästrikland.

Efter frukost på bryggan i sol och vind förbereder vi oss för hemfärd. Konstigt – jag längtar hem på något sätt. Det kan ha att göra med alla de där intrycken som jag vill smälta på neutral plats i eget bo. Det har inget med hojkörning att göra, ett par gånger har jag varit trött i baken och det är faktiskt just när vi kommer till Järvsö och jag vill vila. Det är då vi kommer på att ifjol gjorde vi sista stoppet i Ljusdal och nu ska det bli tradition – alltså efter två gånger. Jag ringer och bokar en stuga på stående fot.

Vägen från Eva-Maries hus är en trevlig tur där vi stannar till i Årsunda för att titta till en gammal släktings hus igen, där jag varit som barn. Det ser ännu mer slitet ut än det vi hittade i Skåne, och någonstans blir jag lite sorgsen fast jag inte har haft så mycket med detta att göra. Men det är som om en del av min barndom inte förvaltas på rätt sätt. Det kan inte förklaras annorlunda.

Annars tuffar vi på och Ockelbo ser ut som i fjol och alla andra gånger jag passerat. Sömnigt och soligt. Vi kommer till Ljusdal och får en stuga ett par steg från den vi hade sist. Tiden rusar bakåt. Var det verkligen ett helt år sen? Vi slänger in ett par saker och åker genast iväg in till affärerna för att handla mat och dryck för en sista semestermåltid på turen. Under tiden laddar grannarna i huset bredvid med mer whisky och ett par lådor vin. De är i sjuttiofemårsåldern och vinglar omkring runt grillen och bordet och skriker åt varandra. Vi förstår att det kommer att bli livat.


Brygga för bad och frukost hos Eva-Marie



Strumporna i fönstret – inte skorna i år i alla fall. I fjol var vi dränkta i vatten. I år i svett! Men det är det värt!

LÖRDAG 17 JULI
kommer vi hem och grillar med son nummer tre. Tvättmaskinen får veta att den lever och det är svårt att sova.
"330 mil, blev det bara", säger maken, som summerar resan i GPS:en.
Och jag tänker att snart åker vi igen.

//Eva