Arbete i ett annat hem....

Vi röjer i det som en gång var mitt och makens första gemensamma hem.
Det känns konstigt, men det är kul och overkligt och tacksamt och tröttsamt.

Det lilla huset har inte haft någon fast boende sedan vi flyttade ut för att bo mer centralt och bekvämt då jag fick anställning som tandsköterska och livet gick in i en ny fas. Huset har haft som uppgift att hysa tillfälliga gäster och som fritidshus för svärfar. Ungarna har tillbringat många sommardagar där med honom. Vinbärsplockning, bil-eller båttvätt, skoterkörning, snickerier och allehanda bus. Ännu lite senare blev det en tillflyktsort för söner och vänner som ville ha föräldrafritt....


På senare tid har det fått tjäna som förråd och förvaring av möbler och hushållsprylar åt personer som inte längre finns med oss. Nu är svärfar borta och vi ska göra nåt åt det hela. Ha en jätteloppis, exempelvis. Vad ska vi annars göra med allt? 


Vi kavlade upp ärmarna och satte igång med att röja. Ordet "röja" har fått en ny innebörd för mig numera. Jag ser mig själv som en maskin som går fram med öppna armar och skyfflar ner saker i sopsäckar. Sorterar glas och porslin och plåt, sorterar skruvar och glödlampor och plastblommor....Klockor, lampskärmar, mattor och Lilla Fridolf. Stora, tunga skåp och soffor, filtar och kuddar och täcken... Jesses, det går att plocka ihop ett par hushåll, skulle jag tro. Och bakom allt skymtar tapeter vi satt upp 1979 då vi flyttade in, gulrosiga, och lister och skåpluckor i brunt, förstås. 


Med en sorts ursinnig frenesi har jag skurat och plockat för att se om jag känner mig som hemma när det blir fint igen. Se om det känns som då vi flyttade in. Minnen från den tiden då vi slog våra påsar ihop känns lite luddig. Troligen var vi bara glada att vi fick hyra det lilla huset billigt av svärfar. Efter en del omfattande renoveringar levde vi bara glassigt ungdomsliv där, så klart. 


Första middagen bestod av egenhändigt indragna firrar från viken. Vi drack vitt vin till och kände oss som kungar där vi satt i vårt pyttekök och spanade ut på grönskan, solen och vattnet. En släkting som var nybliven mor kom på besök, gick runt med bebisen i famnen och mätte upp rummen med den nyblivna förälderns ögon och tyckte det var rätt schysst, här fanns plats för många barn. Jag stirrade på henne och tänkte att "det kommer att dröja jävligt länge innan jag bli morsa!" Helt otänkbart. Mamma var på besök och tyckte det var hur långt bort som helst och på fel sida om stan, dessutom. Hon undrade om vi kom hem över jul. En konstnär besökte oss och hon var eld och lågor över möjligheten att ha ett krypin för måleri och nosade runt på vår minimala övervåning. "Där kan du ha stafflit!" sa hon  och så satt vi i trappan och drack vin och pratade konst. För att inte tala om mannens kompisgäng från långt tillbaka som dök upp och ordnade fest ett helt dygn, superfint, inga grannar och flera kilometer till  affärn. Vi var helt lämnade åt oss själva och satt ute och sjöng till fem på morgonen. "Här kan vi va ofta!", sa dom och vi tänkte att det blir tufft för mulltoan.


Ja, det finns många minnen som pluppar upp där bland bråten. För nog har det blivit mycket bråte genom tiderna. Men snart kan det bli lika mysigt som då. Kanske vi har några ungdomar som vill vara där eller rent av bo när de går in i nya epoker i sina liv. Vad vet man? Livet bjuder som bekant på många svängar....

I morron kavlar vi upp ärmarna igen - kanske ses vi på en jätteloppis så småningom? Kaffet kommer då att stå på i ett litet hus i Solberg. 
//E.

Midsommar

Midsommar, suck, va romantiskt och fyllt av tradition det låter!

Midsommar. Vi vaknade ENSAMMA i huset och konstaterade att samtliga barn är nu utflyttade. Vi satte oss upp i sängarna, tittade på varandra, tittade på solen som vräkte in, lyssnade på tystnaden, upptäckte att dagen var vår förutom en inbjudan till lunch hos mamma - och gallskrek! Hjälp!!! Plötsligt stod sanningen klar framför oss: inga mer hoppande grodor, inga midsommarstänger och inget  blomplockande och inga grönskeskadade byxor eller klänningar. Gaaaah! Inte heller någon insmygande tonåring på morgonkvisten, ingen som ville bli hämtad i en annan ände av länet och inte heller spår av någon förberedelse för fest i köket kvällen innan. "Bara" en lunch hos mamman.

Allvaret stundar. Nu är det vi. Hårresande hur tydligt det blev.

Eller för att vara seriös - nya tider stundar och vi överlevde. Segade oss upp efter en dryg timmes kaffesöl och tidningsläsning och åt en trevlig lunch med mödrar och med ett par unga som faktiskt ville komma med. Jag tog med midsommartårtan utan jordgubbar (överskattat bär!). Sen fortsatte vi att göra ingenting. En mindre biltur bara, vilket fick varningsklockor att ringa. Hur många seniorpoäng är det att ta en biltur på midsommarafton? Rätt många, skulle jag tro.

Okej, det var inte så tokigt.Efter att ha ätit ärtsoppa till middag och landat i soffan med ritblock och film så kan man bara säga att livet kändes rätt bra. Särskilt som vi antog och visste att de nära och kära hade det bra.

Vi filosoferade över midsommar där vi tronade i soffan, eftersom midsommarnattens kyla tvingat in oss från altanen. Vilka minnen var starkast? Ja, det torde vara den midsommar 1979 då vi flyttade ihop efter ett halvt års renovering och stök. Huset står kvar och är sig relativt likt. Nu är det i vår ägo igen och det känns konstigt. Men den blommiga åttiotalstapeten är kvar i köket, tillika de bruna listerna. Likaså den rödrandiga hallen och den brunblommiga övervåningen, det övergröna sovrummet som var så underbart sen det blev klart och vi förträngt spacklingen av väggarna..... Det var en midsommar att minnas!

En annan midsommar att minnas var då vi med fyra ungar och viljan att skapa egna traditioner bestämde oss för att för alltid fira midsommar i Norge. Fråga mig inte varför... I alla fall åkte vi iväg en enda gång över denna helg. Vad jag minns var att vi tyckte att livet helt plötsligt blev väldigt kostsamt. Dessutom regnade det nonstop. Ungarna hittade inte sitt favoritgodis i kiosken och till detta var tanten på campingen sur. Attans vilken miss!

En midsommar för mycket länge sen åkte jag som ung tös iväg med familjen på ett nattligt äventyr som jag aldrig glömmer! (Det var för att de vuxna fått för sig att göra en utflykt på en otänkbar tidpunkt på dygnet.) Vi hade fikakorg och åkte ut i den jämtländska sommarnatten, vacker som bara en jämtländsk sommarnatt kan vara! Jag minns inte allt men en sak är säker, vi hamnade vid ett gammalt gods och trots min gröna ungdom imponerades jag av rabatterna med kejsarkronor och ofattbart gröna klängväxter på vita stenväggar. Det var liksom drömskt. Sånt man inte trodde fanns i verkligheten. Det fick mig till och med att efteråt leta i en dammig gammal bok, som troligen var morfars, efter gamla gods och herresäten i västra Jämtland. Plötsligt hade boken fått en mening. Och inte blev det mindre spännande för att jag hittade det jag ville.
För övrigt stannade vi den natten vid en vägkant och bredde ut filten för att intaga fikat i den ljusa och underbart ljumma natten. Sen kommer jag ihåg att lillebror blödde av alla knottbett, mormor fick sätta sig i bilen och mamma bröt lövruskor av en al för att vi skulle kunna freda oss något så när medan vi tryckte i oss vaniljbullar och guldsaft i rasande fart. Vem glömde Djungeloljan? Eller myggstiftet som luktade gift? Tja, sånt var livet. Men lyckan över att ha hittat ett gammalt gods i en dammig bok var stor efteråt. Vad gjorde det då att myggbetten kliade?


Ett par midsommarbröllop har vi varit på och en otal gånger dansat kring midsommarstången i Fröå och på Åre hembygdsgård och på Jamtli. Livet har hittills bjudit på så många härliga midsommaraftnar. Men om någon skulle fråga mig vad jag tänker på när man säger ordet "midsommar", då skulle jag nog genast svara gummigroda och cigarettrök. Varför säger jag inte. Men det är kul!

Med önskan om en fortsatt trevlig helgända delar jag med mig några bilder från helgen hittills.
//Eva

Midsommartårta. Jordgubbar? Nej - inte när det finns körbär!

Mormors katt Pipaluk

Mormors katt Malla

Sommaräng från Solberg

Sommarväg på Annersia

Ändsjön

Åreskutan från Ladängens topp

Va? Finns finns det tårta kvar?

Skutan från Arvesund 

Den sista studenten

Jorå - nu är det gjort.

Samtliga ungar har studentats ordentligt och lämnat boet. (Det sistnämnda mer eller mindre.)

Konstigt. Nyss började dom ju skolan. Jag kommer faktiskt ihåg, utan att tjuvtitta i dagböckerna, delar av allas skolstart:

1. Föräldrahäng i ett hett klassrum under uppropet. Viskningar om huruvida lärarinnan är bra eller mindre bra. En rutinerad mamma som redan har skolbarn vet att det är "en bra en", hon har aldrig hört annat. Ett antal föräldrar andas ut. Sonen ser ut som om han tänker hitta på nåt bus.

2. Lokalt musikgäng förgyller skolgården med show. Rörd mamma torkar en tår och säger till mig att nu är det slut på en epok. Hon har inga fler som ska börja skolan. Själv tänker jag att vi är inne i en epok som ska hålla på i tjugo år minst. Sonen ser liten ut men får två snälla fröknar för nu kommer sexåringar och sjuåringar i samma klass.

3. Vi känner oss som gamla i gården och bara släpper in ungen utan bekymmer. Tänker att fröken ser ut som hon ska, rutig vid klänning och uppsatt hövolm. Vi kan berätta att hon är "en bra en", det har vi hört och sett. En pappa säger att klassrummet är för litet. Vi ser på vår rörlige son och håller nog med.

4. Nu är det vi som är rörda. Sista ungen in. Fröken är också rörd för ungens skull. Vi konstaterar att vi har och har haft barn i skolhusets alla fyra hörn och att det fortfarande är glass och ballonger och musik, känns tryggt. Ungen kramar sin fröken som vi känner väl sen flera år tillbaka som "en bra en" och så går vi hem.

Som sagt. Det var ju nyss. Det som känns extra underligt är nog att de alla har varit kvar i samma kvarter under hela sin skolgång eftersom de valt gymnasieskolan som sitter ihop med deras grundskola. Vilket i sin tur har skänkt sovmornar till sista minuten då vi alltid bott så nära. Och också lett till en aldrig sinande ström av fikasugna ungar. Nu vet man inte hur det blir med sånt i framtiden....

Själv jobbar jag i skolan och vet inte säkert huruvida man är "en bra en" eller inte i nyblivna skolbarnsföräldrars kritiska ögon. En sak är i alla fall säker - jag vet hur det känns. Att vara förälder, alltså. Å andra sidan, när jag ser tillbaka, vet jag ju hur det är att vara fröken också och ansvara för att ett gäng busar ska lära sig skriva en krönika och analysera en bild.

Just nu känner jag mig mer som en utschasad student själv. Utvecklingssamtalens tid är förbi och sista studenttackkorten ska fixas. Några bilder från det senaste dygnet avslutar inlägget.
//E

På väg till champagnefrukost med yoghurt och varm jacka.

Dukat och klart

Nybakad

Thereses fina cupcakes

En glad tjej
"Alla grät utom jag..."

Obligatoriskt tolvslag på Rådhustrappan. "Alla" var där!

Sen kväll

Klockan är över tio på kvällen och solen sticker mig i ögonen. KOM DETTA IHÅG I MÖRKASTE JANUARI! säger jag barskt till mig själv. Jag lovar. Men ändå är det svårt när den tiden kommer.

Alla löven är på plats, gräsmattan klippt och räfsad (vi har alltid höjanna för vi är alltid för lata för att klippa i tid...) och rabatten har gjort sig till i år igen och växt fortare än jag tänkt och tagit med sig femton nya sorter jag aldrig sett. Eller i alla fall nästan aldrig sett. Typ brännässla, maskros känner jag ju igen, men dom andra....?

Nåväl, här sitter jag i alla fall. I ugnen steker sista pajen, på bänken står fyra färdiga. Smörgåstårtedelarna ligger i kylen i väntan på att bli ihopmonterade. Cupcakesen (muffins för oss vanliga) är dekorerade av stolt studentska, med hjälp av blå glasyr och glada tillrop av sockerbokstäver. Halvtio körde jag henne i säng. Det är det som är charmen med att dom har ena benet i hemmet och det andra i nytt bo. Sover man hemma hos mor får man finns sig i att bli omhuldad. Champagnefrukost sju. Hon kommer att kliva upp fem och göra sig snygg(are), jag vet. Alltså styrde jag upp sovtiden, vilket föll i god jord och hörsammades genast med frågan "...och jag kan bara lämna bordet så här?"

Japp, sa jag, bara hoppa i bingen. Du ska väl vara ute hela nästa natt? Jodå, det skulle hon. Och bordet som hon lämnade - det skulle jag kanske ha fotat och lagt upp här. Men sådan mor, sådan dotter, så jag struntade i det. Men det hade varit kul.... Det påminde mig om den gången jag fick för mig att ge mina bildelever fria händer en förmiddag i bildsalen och sen komma på att vi inte hade så lång tid på oss som jag trott och berätta att vi måste hinna käka och att det var hamburgare till lunch. Efter att en hord hungriga tonåringar skenat över färg och redskap för att skyffla in skräpmat stod jag kvar i förödelsen och funderade då med på att fota. Jerusalems förstörelse kanske kunde vara ett jämförelsemått. (Jo, dom städade efter lunchen, tro inget annat om mina gullungar!)

Ja, alltså det såg likadant ut i den del av köket jag hade tilldelat mig. Men min del var mer fet. Hennes var mer socker. Suckelisuck. Karamellfärger, philadelfiaostrester och florsocker, blåa och silvriga sockerkulor, minimarschmallows och karotter och jordgubbsströssel.... Ljuvliga festtider!

Jag har städat. Jag har tid att fundera nu. Skönt. Jag måste känna efter. Vi har inga planer för sommaren och det har inte hänt på flera år. Jo, kanske ett glapp där när kidsen plötsligt inte ville åka på semester med oss och blev stora. Det känns konstigt. Hojen är klar för besiktning efter lite jobb av mekanikern. Både Nordnorge och Skåne drar men också trakterna kring Vänern och Vättern. Ja, det är nog bara att åka. Bra man har det....

Så sakta hinner sommarkänslan ikapp och jag tror att det började i går kväll på Frösön. Nu är det bara timmar kvar till sommarlov och frihet. Men först en student - den sista! Och som alltid blir vädret vackert. Oboy... Lite bilder att fundera över:

Gräset klipps till slut av hjälpsam son

Stan är lugn ikväll

Rabarbern blommar snart. Dekorativt i min vas!

Frösön 22.30

Mitt elvaårskalas växer fram - nu går det att rita på nätterna....

Det blåa och det gröna. Sommar.

 På Frösön

Sol i köket strax efter tio på kvällen. Den ultimata sommarkänslan!

Middagarna tillagas ute så ofta som möjligt.

//E

Mors dag....

Det gjorde inte så hemskt ont att fira mors dag på hojen och ta en tur längs Storsjön och upp mot fjällen.

Inte gör det så hemskt ont att bo i Jämtland heller. 

Eller va säger du?

Oviksfjällen från Måläng

Drommen

Åreskutan och Storsjön från Måläng

Måläng

Kabbeleka i fjällbäcken

Bautabjörken och sommartankar

Kolla!

Detta är vad jag ser om mornarna. I alla fall om jag sover utan att dra för sovgardinerna, som vi kallar de mörkfärgade tunga saker som jag hänger upp av hänsyn till vår nattsömn. Jag gillar Bautabjörken. Så länge inte Dagmar eller nåt annat argsint funtimmer härjar. Då är jag rädd för den. Bautabjörken alltså.

Som jag längtat efter den ljusgröna färgen. EN kväll gick jag till sängs och suckade över att trädet var grålila. Vaknade morgonen därefter och trodde jag var i en annan värld. Vilket jag också var, helt plötsligt! Den ljusgröna. Den ljuvliga. När man aldrig går och lägger sig och när man vill vara uppe i svinottan för att inte missa nåt. Trött som en gnu sitter jag här framför datorn i köket och förbereder grillmiddag mentalt. Snart ska det bli action också. Snart, bara kaffet gjort sitt.

När jag var liten var jag lika hänförd. Och inte tog det slut bara för att jag var fjortis lite senare i livet. Då skrev jag spaltmeter i dagböckerna om ljuv sommargrönska och ljusa sommarkvällar. Och framförallt - eftersom jag är uppväxt i ett trähus uppskattade jag också den där lukten som fanns hemma. Det luktade varmt trä, liksom. Till sommarkvällarna hemma hörde också ljud; bruset från stora vägen, bondens höfläkt, grannens feta hund som försökte skälla och enstaka skratt från folk som fanns i närheten av järnvägen.


Ännu lite tidigare i livet satt jag på huk i stora garderoben och glodde på en döende "Blåman". Sommarvärmen stekte träet, det knäppte och knakade i kvällssolen och den stora skalbaggen kämpade där den låg på rygg. Svartblå och läskig. Mormor hade sagt att dom kunde bitas. Jag satt länge och tittade, funderade på om den skulle få hjälp att överleva eller om jag skulle göra omvärlden en tjänst och låta odjuret dö en kvalfylld död där på garderobsgolvet i sommarkvällen, medan mormor dukade fram kvällsfika. Jag valde det senare. Stackars Blåman! Undrar om det kommer att straffa sig?

En gång satt jag på bron här på Slingervägen och glodde på sommarkvällen och funderade över sommartecken, lukter, ljud och minnen. Här hörs naturligtvis hojtrafiken och motorgräsklipparna och så stinker det grillat i kvarteren. Då vet man. Det förekom aldrig hemma på vischan i min gröna ungdom. Jo, kanske att man hörde en och annan hoj (troligen av samma kaliber som den jag äger idag) och då spetsade jag öronen minns jag och drömde mig iväg. Det händer att jag gör det nu också....

Hm, dags för mig att bidra till grillstanken.
Återkommer i gryningen.
/E

Hej igen...

Jag håller på att göra en hemsida med ett enkelt program som inte tillåter varken det ena eller det andra utom en massa länkar....
Därav min bloggfrånvaro. Jag hade liksom hoppats på att på ett par veckor (MAX) skulle jag ha en flashig hemsida med sjutton underkataloger till var och en i familjen som vill vara med och så skulle jag hänvisa dit när tanter kommer och frågar var jag har min ateljé alternativt affär. Det händer nämligen att tanter frågar om det.

Nå, tanterna har fått mitt mobilnummer och jag har blåsor på fingrarna av allt tangentpickande och dessutom har jag utökat min svärordlista med några fler mustiga påhitt.
"Du behöver inte veta något om hemsidor. Med några enkla tryck skapar du din..." Blablabla. Just nu har vi en kycklinggul påskdesign på vår hemsida för att jag känner för det. Min familj är icke tillfrågad. Eller jo, en son nickade förbindligt, liksom, då jag visade honom var han kunde be SINA tanter kolla upp honom. Han är musiker. Då behöver man ha en hemsida. Han kan få plats i min, som en av kycklingarna.

Skrivklådan kom som ett brev på posten efter ett par veckor. Det är ju bra. Jag ska nog ha kvar bloggen, den är betydligt mer lätthanterlig än nåt sprättans hemsideprogram. Saken är bara den att det vore fint att ha bildgalleriet nånstans eftersom jag ritar rätt mycket just nu och tanterna vill köpa mina teckningar. Det gäller att smida.

Men för att inte fastna vid datorn och vara en dålig förebild för mina vuxna barn så tog jag tag i altanskurningen igår. Altanskurandet tillhör sommarfestligheterna i mitt liv. Det brukar börja i maj då första värmen kommer och efter en dags underbart skurande, pyntande och pimpande blir det grillmiddag med en första sittning i den såpdoftande Vita Världen. I år var det regn, 6 grader varmt och jag hade tre tröjor på mig. Men det ska ju ske. Och jag kunde ju som sagt inte glo på skärmen hela lördagen.

Såpa luktar det inte, den var slut. Fick bli Ajax. Penséerna kanske överlever kölden, de lyste ju upp sin plats, så klart. Brandslangen trilskades och sprutade ner halva mig då jag skulle skölja golvet varpå jag fick rysligt ont i halsen i kylan. Men då jag väl börjat gick det ju inte att sluta. Jag framhärdade och slogs med prylhyllan och allt björkskräp som grannens bautaträd förser oss med. Rikligt, kan jag säga. Jag dränkte björkfrön i Ajax och frös om tårna och röt åt familjen att sätta på ugnen. Nån grillning var det inte tal om.

Då kom sommaren haltande på mitt våta golv. Jag slängde mig ner platt på mage och glömde halsont och kyla. En stor humla makade sig fram. Var hade den stackarn sovit? I nån gammal kruka med plastblommor?

Jag avslutade rengöringen av Vår Vita Värld och gjorde humlan sällskap en kvart. Den travade på. mer kavat för varje minut och styrde målmedvetet mot den vita spetsgardinen med pappersrosorna. På nåt sätt kändes det som ett hopp om att sommaren är på väg. För då bor det humlor på vår altan. Stora, tjocka, feta och mjuka ser dom till att det blir stämning. Dom bor i prylhyllan, det vet jag. Där skulle jag också trivas. Bland björkfrön och stadsdamm och en skvätt Ajax.

Varsågoda - ett antal altanbilder att njuta av....direkt från Vår Vita Värld.
Hejhopp!

E.

Sällan

Bloggen ligger just nu nere för fönyelse, men kommer snart igen med samma tillägnan till mina barn som just nu tar vara på livet utan att veta om det.

Under tiden får ni titta på en fantastisk bild av körsbärsblom i Kungsträdgården i Stockholm. Dream on, säger jag bara.

/E.

Chokladfrossan kommer och går....

....tillsammans med sonen som jobbat på chokladfabrik. Jag säger inte vilken fabrik - varför skulle jag göra reklam för nån? Men i vilket fall, när han är hemma så har han med sig diverse godsaker och sen är frossan ett faktum. Då följer även all annan gammal choklad med som man har liggande. Det blir som ett gift. Tar det slut går man bara till skafferiet och kollar om blockchokladen sen i förrfjol fortfarande ligger kvar i bakerilådan. Om inte annat finns det alltid kakao och smör så man kan ju koka ihop nån sörja som smakar choklad.

Nå, det är nyttigt med choklad. Man blir snäll, vacker och får tjockt hår. Det har jag hört. Eller läst, kanske det var. Jag brukar läsa forskningsrapporter, särskilt sådana som angår mig till vardags, så att säga. Om inte hela rapporter så i alla fall delar av, som den om chokladens inverkan på kvinnans välmående. Jag minns inte riktigt var jag läste det, men ni får lita på mig.

Jag har ett förflutet inom tandvården och ett pågående arbete med att hålla mig någorlunda i schack kroppsligt. Då duger det inte med chokladfrossa. Det vet jag. Men för sinnesfriden, klartänkandet och fantasins skull behöver man använda choklad ibland. Tänk att få sjunka ner i soffan och veta att allt är överstökat när det gäller jobb, strykning, betalda räkningar och ett tillfredsställande stort förråd med middagsråvaror för veckan, att slappa där med tre rejäla bitar mörk choklad med ingfära och citron, det kan förhöja stämningen åtskilliga grader. Eller att ta fram en tom, vit sida i blocket och sprida ut alla pennor runt om - just då behövs en hel drös med mjölkchokladplattor medan man sitter där och funderar på vad som ska komma ut ur pennorna. För att inte tala om den stressiga eftermiddagsrasten på jobbet då alla vill att man ska ringa, alla vill veta vad läxan till i morgon var och alla vill att man ska skriva 8 protokoll till på fredag, då behövs ett par hekto fruktspäckad nougat för att bringa ordning i oredan.

Jaa, choklad är viktigt.

En sak brukar jag glömma i chokladsammanhang. Det handlar om den drickbara. Det existerar ju bara inte. Konstigt. Inte en enda dag under min barndoms mörka vintermornar har jag vaknat utan lukten av mammas choklad och knäckemackan till. Det var en stående frukost denna smörja av grädde, socker och kakao utspätt med hett vatten.

Kakao, sa vi, så hette det. En gång dristade sig en gammal moster att komma med kakaot en morgon. Hon knackade på dörren till vårt rum och meddelade att hon kom med vår choklad, balanserande en bricka med rykande koppar. Misstänksamt glodde vi på kopparna (jodå, det var vårt porslin och det luktade som det skulle!) och så upplyste vi henne kort om att här hette det kakao. Inget fjask om choklad, inte.

Det fanns schócklamjölk och kakao. Schócklamjölken fick man när det var fest. Kokt mjölk vispad med kakaopulver och socker. Kakaot var till vardags. Det var ritual och det var viktigt. När O´boyen gjorde sitt inträde i våra liv tog mystiken slut. Suck.

Jag har under åren provat att bjuda ungarna på chokladmjölk i olika varianter men det har liksom inte riktigt slagit rot i de ungas smaklökar. Inte heller är eller har de varit några chokladgrisar. Undantaget är familjeprinsessan, varför jag lugnt kan konstatera att jag har rätt att ha chokladfrossor för det är något kvinnligt medfött. Och vi blir båda både vackrare, snällare och får tjockare hår för varje choklad vi äter! Så det så.

Och nu har tiden på chokladfabriken tagit slut och nya äventyr väntar den unge. Här hemma lägger sig chokladfrossan till ro för denna gång och lämnar ett behagligt rus efter sig samt ett par hekto extra att dra på tills det är avsprunget. Vackrare, snällare och med tjockare hår....
Glad påsk i efterskott!

//E

Brorsorna

Märkligt så fort tiden gått.....

Paus

Lördag klockan 10.00.
Promenad på Operahuset i Oslo. 14 grader varmt.

En paus i det tungsamma arbetet med att paketera och arkivera ett liv. En vitamininjektion med försommaraningar, umgänge med ungdomar, god mat utomhus i ljummen kväll och planer för framtiden.

Som sagt - glädje och sorg på alla nivåer.

/E.