Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen

torsdag 31 januari 2013

Sista januari - städdags.

Det är slut på den långa vintermånaden. Dagen är två och en halv timme längre. Det märks. Två och en halv timme att fylla i verkstan. För en gångs skull prioriterar jag mitt pyssel med färgerna. Och då gör jag som alltid - jag sätter igång med allt på en gång utan att veta riktigt vad jag vill göra. Jag inser att det är mer terapi än konstnärlig verksamhet. Dessutom har jag alltid ena fingret i bildsalen, på nåt vis, och vad jag än gör funderar jag på vad jag kan använda det till. I jobbet.

När jag är på jobbet funderar jag tvärtom. Undervisar jag i tuschteknik funderar jag sen på vad jag kan göra av det....Livet är konstigt. Men i slutet av januari brukar jag vilja nytt. Jag började med att öppna datorn efter en trevlig shoppingrunda med Therese (ja, vi handlade grönsaker, potatis och tvättmedel), så längtade jag efter boken om kungen och viloläge. Men jag har en ovana som ibland driver min omgivning till vanvett: jag får nya infall hela tiden för varje steg jag tar, det vill säga går jag in i köket och packar upp varorna och öppnar kylen och ser mat som bör ompackas och frysas gör jag det innan jag packat in klart och stängt kyldörren. På vägen till källaren och frysen kan jag snubbla över datorn, tar fram den, lägger kylmaten på bordet, öppnar datorn och kollar mailen där det finns ett brev från A att hon vill köpa ett kort med en brud på (kan du måla dit en prins också?) och så reser jag mig, går upp i verkstan, tar fram penseln och pennorna, börjar rita.....ja. Det som skulle ner i frysen ligger på bordet bredvid min surrande dator med mailen öppen och - har jag tur - har jag i alla fall stängt kylskåpsdörren....

Nu är visserligen shoppingrundan inpackad i skåpen, men datorn stod i vägen för min väg till sovrummet och kungaboken. Jag ska bara, tänkte jag i vanlig ordning och bestämde mig för att städa bilder. Hårddisken bågnar och jag faller i trans över ögonblick jag sparat. Titta här, innan de förpassas till pappersalbum och extern förvaring till tidens ände.

Vad har dom gjort med Remonthagen???

Som när man var liten och det var vinter.

Finaste 24-åringen vi känner

Midnatt - sömnlös. Fullmånen tar in köket.

Kullarna - älskad lekplats

Verkstan, mitt hål i väggen

Födelsedagsfirarna

Över isen på Storsjön

Jämtlandsvinter

In i dimman.

tisdag 22 januari 2013

Den 22 januari

Jag skriver på yngste sonens 24e födelsedag.
I dagboken skrev jag söndagen den 23 oktober 1988:
"..jag blir glad om det är en pojke. Ofta får jag höra att jag bör hoppas på en tjej nu, för annars måste jag ju ha fler barn..?"
Sagt på skoj, men tröttsamt att höra. Kön var, och är, ointressant.

Det kom en pojke på knappa fem kilo. BB-vistelsen var en helt annan än den jag genomlevt med nummer ett och två. Ungen kom ut efter ett plopp 11.32 och efter en snabb koll att allt var ok hoppade jag in i duschen och var glad för servicen att få ha egen telefon på rummet. (Alltså en stor grön metallåda med petmoj och stålsladd på en rullställning...). Min rumskamrat hade också rutin. Vi klädde på oss och stack på Törners när vi antog att hormondeppet skulle komma tillsammans med bröstmjölken. Där satt vi och sörplade té och väntade. Inget hände. Eller så märkte vi inget i våra vilda diskussioner om nattvak, blöjmärken och syskonkärlek.

Syskonkärleken visade sig omedelbart den dag Thomas fyllde 29 timmar. Då inspekterades han av två bröder som klappade och luggade och sen glatt godkände BB-vagnen som rallykärra med bebisen som förare. Som tur var fick vi stopp innan de nådde slutet av korridoren.

För övrigt längtade jag hem hela tiden. Till tvååringen, treåringen och vaknätterna och blöjkartongerna.
Vad vi hade gett oss in på har vi troligen ännu idag inte fattat. I mina dagböcker från älstingens födelse och tre år framåt handlar det inte om annat än vaknätter, Mamma Mu, pencillin och luncher hos grannen. Vi var i en rosa dröm där varken krig eller samhällsutveckling fanns.

- Herrejösses, säger jag till maken, hur var det egentligen? Vi sov aldrig. Men vi hade umgänge varje dag med alla grannar som inte heller sov pga bebisar, bajs och kolik. Vi var ett tajt gäng som bjöd varandra på lunch och turades om att gå på toa i lugn och ro.
-Så var det, säger han bara glatt. Han har tydligen också förträngt slitet med de tre prinsarna. Bra är väl det, hur trist och barnlös skulle världen annars vara?

Nå, när prinsessan kom andades en del bekanta ut och förstod att vi tagit oss an detta barn för att det var en tjej. Det behövde ju vi. Behöver jag säga att vi inte träffade dessa bekanta så ofta efter det? .
Och sen var inget sig likt längre. Bra det med. Hur trist och färglöst skulle inte det alexanderssonska hemmet varit annars? Utan fyra gangsters.

Det är bara det att vi nog hade en rätt lugn tillvaro fram till den 22 januari 1989. Då Thomas anlänt insåg vi att vi inte var födda med tre armar var, att tre småbarn sover på olika tider, får kikhosta efter varandra och sjunger olika högt i olika stämmor eller hur jag ska uttrycka mig. Det var då vi gick in i den rosa drömmen.

Nu sitter jag här i mörkret och funderar. 24 år har gått och jag kan fortfarande höra barnmorskans röst:
- Pojke. Fotbollslag..?
Och fast vi hade satt stopp där, innan vi visste om att vi skulle få en prinsessa, så tänkte jag att det kanske inte vore så dumt med nån bebis till ändå... där jag låg med en nyfödd Thomas på magen.

//E.

söndag 13 januari 2013

Hejdå julen!

Jullådan är framme igen och på gården står tallen, grön och fin, nertryckt i snön. Jag har alltid velat ha fler träd på gården, nu har jag en tall som jag ska njuta av ett tag framöver. Kanske man skulle ta och mata fåglarna i nämnda träd. Skulle göra sig som god ersättning för julgranskulor, talgbollar med vidhängande vackra sidensvansar och domherrar. Fast dom kanske inte gillar talgboll? Länge sen man höll på med sånt där. Det var nog sist då man snickrade fågelbord i slöjden på 60-talet. Jag var väl en tio-elva.... men fågelbordet monterades sen på gården och jag fick lära mig att ekorrar är elaka.

Det är skönt att plocka bort tomtar. Våren kommer liksom genast sprittande in i huset. Jag vill i alla fall tro det. För att påskynda vårprocessen inhandlade jag nya gardiner och satte upp. Julstjärnan har ersatts av en blåvedslampa och det finns tulpaner på ICA om man så vill. Dessutom har maken bidragit till vårkänslan genom att åka till Ö-vik för att hämta en motorcykel. En till. Varför bara ha tre? När man kan ha fyra... Det är kul att pyssla med. Snart är det asfalt och jag har försiktigt börjat titta på roliga vägar att åka på.

Livet springer iväg väldigt fort, men jag blir bara bättre och bättre på att ta vara på dagen och njuta i nuet. Det är ett framsteg. Jag har märkt att det handlar mycket om reflektion, tid att tänka. Tillfällen som idag, en hel dag utan måsten och ensam i huset, ska jag faktiskt gå upp i mitt lilla krypin och måla. Jag behöver tänka ut hur den ska se ut, den där årstidstavlan jag jobbar på. Otaliga skisser har kommit till, en del är till och med färdiga tavlor som jag ratat eftersom de inte ger rätt känsla. Detta lilla (stora?) projekt har jag hållit på med i fem år nu, utan att lösa gåtan hur den ska vara för att kännas rätt. I går kom jag på att det kanske handlar om material och teknik, inte innehåll. Alltså åkte jag iväg för att utöka kalligrafimaterialet. Nu blir det bläck och akvarellfärg. Det gäller att smida i dagsljus, kan jag säga.

Återkommer med rapport.

Familjens allra första egeninhandlade porslinstomte från 1982....
fyra centimeter hög och lite skavd i kanterna.

En skälig ersättare till jultallen - i eftermiddagssolen
var björkarna prydda med guld.

/E.

söndag 6 januari 2013

Digitala och handritade minnen

Aldrig har jag suttit så mycket framför skärmen som de sista dagarna. Hemsidan, skrivit ut bilder, redigerat gamla texter, mailat och bloggat och så fejsboken som har blivit som nån sorts del av ens vardag.

Ibland när jag saknar mina söners röster och tänker förfärat att men va f. jag har ju inte ringt på två veckor, så upptäcker jag oftast att jag nyss har meddelat mig med dessa två utflugna på skärmen. Jag måste i alla fall säga att det är helt ok. Bara man sliter sig från eländet (=att bli sittande) och tar en långpromenad ibland. Vilket vi gjorde idag....bland andra dagar, så samvetet är hyfsat rent.

Jag har ändå, i arbetet med hemsidan, gått igenom så mycket kul jag varit med om. Det har gjort mig på ett extremt bra humör och jag känner mig väldigt taggad på nya äventyr. Till och med att börja jobba i morgon. Till helgen ska tomtarna bort, tallen ut och vintern och ljuset in. Och den lilla anteckningsboken med minnesanteckningar från gångna jular ska fyllas i - en tradition som funnits sedan början av 60talet. Korta minnesantecknigar skrivna på julgranskulekartongernas lock eller på någon gammal servett eller överblivet julkort. Naturligtvis började jag också skriva på lösa lappar...och här finns inte ett enda dataskrivet ord.

Det är kul att läsa varje år man tar fram jullådan. Men allra roligast är att allt är handskrivet och så otroligt opretentiöst, beroende på stundens lust, tid, ingivelse eller ibland med irriterad stil som får mig att förstå att jag inte riktigt hade tid med det där just då. Att skriva alltså...

24 lappar bort skriver jag att det är svårt att klä av julgranen då världens klåfingrigaste unge är med och packar upp det som packats ned med ett soligt leende. Jag skriver också att nästa jul kommer ytterligare ett klåfinger att vara med och sannolikt hjälpa till om tillfället finns. Jojo. Så var det. 24 lappar bort, älskade klåfingrar!

En julmorgon på klåfingertiden

tisdag 1 januari 2013

Året som gick - minnesbilder

Jag önskar härmed alla ett gott nytt år. Själv sitter jag djupt försjunken över bilder, så.....

JANUARI - En lugn och seg månad - det lyser svagt hemma hos en unge.
Skönt att veta att nära och kära har det bra i sina hus och hem.

FEBRUARI - Farmor inne på sitt 92a år bjuder på vinterfika.
Ett "änglaspel" med cirkusdjur står
framme året runt - en present från ett barnbarn.

MARS - en prinsessa får sin prins och firar förlovning.
Och så levde dom lyckliga i alla sina dar....

MARS - vi hämtar hem David från Oslo
då han bestämt sig för att byta huvudstad. ("Kör soffor", alltså...)
Och passar på att ta en minisemester, så klart!

APRIL - farfar lämnar oss och tre brorsor träffas inför avskedet.

APRIL - första och sista mysstunden i nya husvagnen
innan vi upptäcker möglet

APRIL - besök i Stockholm i samband med en konferens.
Jag får vara med Staffan och Elisa
flera dagar och en av dem går vi på musikmuseet.

MAJ - vi har tur efter Dagmars härjningar.
Stugan i Näckten hamnade mellan två stormfällda träd.

JUNI - Therese ser till att huset får sin sista studentfest.

JULI - Stockholm igen. Vi "kör soffor" som vanligt och passar på att
göra en del nostalgitrippar, som t ex till Barnängen.

JULI - hojtur till havet på västra sidan och en sväng på Atlanterhavsveien

AUGUSTI - hojtur till havet på östra sidan, Höga kusten och Härnösand

SEPTEMBER - en tripp till Åre med ett gäng ungdomar

SEPTEMBER - en sista koll i Näckten innan vintern.
En av byana runt sjön, Gäle, ligger inbäddad i det blå. Kontraster till Åre...

OKTOBER - jodå, vi "kör soffor" igen. Stockholm en gång till.
Alexanderssonsklanen träffas igen ett par dagar.

NOVEMBER - kreativa verkstan EMEME på Färjemansgatan har
öppet hus och vi bjuder på fika och presenterar oss,
Eva, Maud, Eva, Maria och Eva
och visar våra hantverk

DECEMBER - juletid och julefrid i stan...och, som sagt,
gott nytt år från Slingervägen.

Glöm inte att ta vara på livet, bara.

.

//E

söndag 30 december 2012

Som i en annan värld...

...befinner jag mig just nu.

Tystnaden blev liksom total efter juldagarna. Alla grannar tycks vara bortresta, Slingervägen påminner starkt om en bortglömd vrå på landet, mindre livlig än där jag växt upp. Maken och jag för ett synnerligen stillsamt liv framför brasan med en god bok var. Nä, skojar bara, vi har ingen brasa. Men nya, goda böcker, givetvis. De hårda paketen har vi inte sparat på.

Dock måste jag slita mig från böckerna och uppdatera fotoalbum. Det sker jul och sommar, för det är ett gediget arbete. Alltså började jag morgonen med kaffe och dator. Och insåg plötsligt att kommande vecka är fullsmockad. Av pappersarbete. Ett kärt sådant, men tidskrävande.

Mina fotoalbum är viktiga berättelser om händelser i livet. Inget hafs, här inte. Jag gjorde en halsbrytande beräkning en gång och kom fram till att av hundra bilder blev ca fyrtio kvar, varav hälften fick hedersplats i pappersalbum. Av de sextio jag slängde fanns ca tio som jag bara inte visste när, var, hur eller varför de var tagna. Det är ju intressant. Här är ett som påminner mig om att lovet snart är slut och min vrå kommer att fyllas med arbetskamrater av kött och blod:

//E.

onsdag 26 december 2012

Julefrid

Nej, jag kommer inte att skriva att julen bara rann förbi och vi hann inte det och det. Julen har tagit sig tid att breda ut sig i hemmet redan från advent med en och annan tomte. Hyacinterna har fått dofta en månad snart och vi hade tallen i huset ett par dagar för tidigt så att även skogsdoften spridit sig.

På nåt sätt har julen varit en av de roligare även om alla jular i mitt liv varit bra, men några minns man mer än andra. När jag fick Barbie Twist till exempel. Det var en jul att minnas. 1969 var det visst. Inte var det för att jag var lycklig över att jag fått det så hett åtrådda tillskottet till Barbiefamiljen utan för att jag grät så det skvalade när alla paket var öppnade och julen plötsligt kändes överstökad. Men det var en bra jul ändå, för på nåt sätt fattade jag att jag var på väg in i en vuxenvärld där dockorna snart skulle vara ett minne blott och julen skulle få en helt ny innebörd än hårda paket.

En annan minnesvärd jul inföll i början av 2000-talet. Tomten blev för evigt avslöjad. Snopet kändes det. Vad gör man nu innan barnbarnen kommer? När jag tänker tillbaka på jularna kan jag inte minnas en tomtefri sådan innan vår yngsta fällde den ödesdigra kommentaren "det var grannen, va?" och gjorde slut på tomtebesöken. Efter det har ingen bultat på fönster och dörrar eller klampat på bron med sällsamt tunga steg. Känns som om man kan bli sentimental för mindre...

Nå, denna jul var lite speciell då vi hade den äran att fira med min bror och hans familj, varför hemmet återigen var fyllt till bredden av ungdomar minus en som vi saknade men som julade med kärleken. Jag vill liksom att det ska krylla av folk och paket, varför jag fick mitt lystmäte tillgodosett och kan nu i den stilla tystnaden på Annandagen när alla återgått till sina respektive bon gå igenom foton, skriva ut foton, klistra in foton, skriva i bloggar och tankeböcker, läsa de sju böckerna jag har på g och rita lite krumelurer i ritblocket och köpa en och annan ny färgpenna. Wohoo...julefrid!