Bautabjörken

I morse låg jag halvt i dvala och drog mig en stund när jag helt plötsligt kom på:

Tänk om det är sista sommaren i huset på Slingervägen?

Tänk om det är sista höstmorgonen jag vaknar med bautabjörken i sikte, det första jag ser om jag vänder blicken mot fönstret?

Tänk om jag nästa sommar monterar ner Vår Vita Värld i en låda för att se om den går att passa in på nästa altan? 

Jag ryser. Det var som igår vi skickade iväg en äventyrslysten 13-åring och hans bästis för att premiärsova i huset innan vi andra möblerat in oss. Med luftmadrasser och serietidningar drog de tufft iväg och morgonen efter kom de skakade upp från rummet som skulle bli tonårshåla ett antal år framåt.

- Det spökar ju för fan, sa de två tuffa, det knakade ju och lät överallt!

Jag förklarade att det gällde att vänja sig vid att det var ett trähus vi skulle bo i nu. Ljuden skulle vara andra än i ett hyreshus. Och så flyttade vi in allihopa och satte igång med att tapetsera och måla lite här och var. Sen blev det vardag och så gick det 16 år. Häpp!

På väg till eget hus.

/E

Läs!

Det borde vara förbjudet att inte läsa för sina barn.
Kaxigt skäller jag till höger och vänster, uppvuxen som jag är med mina böcker i högar, med mammas läsröst och med arga frågor på bokhandeln varför dom inte har alla böcker som skrivits i serien, det fattas ju två... Jag tänker på långa regniga dagar då man kunde ligga i en varm garderob med ljuset från det lilla fönstret silande in så man knappt såg att läsa, men det var ju så mysigt. Jag tänker på när drömmen om en egen liten bokhylla gick i uppfyllelse så att jag kunde sortera alla mina böcker ovanför min säng.

 Jag tänker på den sista boken mamma läste högt för oss innan vi själva ville läsa allt. Det var en äventyrsbok som mamma köpt i någon bokklubb, för hon förklarade först att den var dyr, att den var en riktig äventyrsbok och att den krävde lite kunskap om indianer. Boken hette Vilde Sam och det första som hände var att vi fick stifta bekantskap med lille Arliss. När mamma läste om Arliss hade hon en ton som gjorde mig en aning avundsjuk, hon lät som om hon gillade honom lika mycket som oss. Och aldrig ska jag glömma när lille Arliss bet av indianens öra. Jag kan än idag undra hur det smakade, för det gjorde jag även då, men det hela skedde ju i någon flod så jag antog att blodet sköljts bort. Detta skapade rysningar i rummet där vi låg med sängarna nära varandra och lyssnade på mamma.

Ibland stannade hon upp för att förtydliga en del saker. Till exempel var historien utspelade sig och hur det såg ut på prärien eller hur en maträtt som lagades av en husmor luktade. Hon jämförde med allt hon redan visste och kände till. Senare låg jag och läste en av hennes Det Bästas Bokval (jag älskade dessa böcker eftersom romanerna var kortade så att en bok rymde fyra till fem berättelser), när jag hamnade i bryderi om en sak och frågade mamma. Det var en tjej som eldade upp en sanitetsbinda i en ugn i en skola. Jag tror att det handlade om en bra lärare som räddade situationen i en stökig klass.

Jag visste verkligen inte vad en sanitetsbinda var så jag frågade. Varpå mor ryckte åt sig min bok för att se vad jag läste innan hon förklarade saken. Men för mig öppnade sig en ny värld. Man kunde alltså få reda på hemligheter i böcker. Och så började jag plöja igenom alla Det Bästas för att se vad de eventuellt kunde bjuda på mer. En ansenlig boksamling, kan jag lova.

En gång låg jag sjuk i influensa och alla böcker var utlästa och det enda som fanns var den senaste Det Bästa som inte hade några lockande berättelser, minns jag. Men ligger man där man ligger så får man taga vad man haver, som moster sa. Jag började läsa om en konstnär, August Renoir, och ännu minns jag att jag bara inte kunde sluta. Förvånat upptäckte jag själv att jag snäppat upp min kravnivå något och ville gärna veta mer om konstnären vilket ledde till något uppslagsverk.

Ja, det är läsupplevelser jag har med mig, några bland flera tusen. Jag hoppas, hoppas att våra ungar har minnen också av högläsningen och biblioteksturerna och favvoböckerna. Det är så rikt att ha fått vara med om alla dessa äventyr som är helt gratis, faktiskt. Och då gör det så ont i mig när jag tänker på att vi kanske håller på att tappa detta i en värld fylld av snabba kast och ytligheter.

Det känns som jag har ett uppdrag...
/E

Sensommardrömmar

Så trött idag på jobbet att jag fick erbjudande om att lämna bilen på jobbet och åka med en kompis hem. Efter att ha varit ute en stund i friska luften tog jag mej i alla fall iväg och tänkte att det är det där med att sitta stilla en hel dag nästan, nu i skolstartstider med all planering. Och det där med att vända hjärnan ut och in för att börja tänka i pedagogiska termer i stället för den låt-gå-princip som fått härska rätt mycket i sommar i mitt avslappade tillstånd.  Det var nog det som gjorde mig så sömnig.

En kollega som kom in utifrån korridoren poängterade att vi arbetade utan luft. Se där! Ytterligare en orsak till sömnigheten. Svett, datorer, syrebrist, lysrör, papper och säkert en del damm - back in business. Jag bestämde mig för att stupa i säng direkt när jag kom hem. Om det inte vore för häcken.

Häcken är den bastanta syrenhäck (utan syrenblommor) som omger gården. De vuxna barnen brukar ofta påtala dess förträfflighet när det gäller avskildhet, solbad, trädgårdsfester och sånt som man inte vill ha allmänhetens nyfikna blickar på. Visst har vi nån gång sagt att delar av denna häck skulle må bra av en totalrenovering, dvs nersågning till en decimeters höjd och sen kanske växa till hanterbar storlek. Men icke! Då skulle vår fina gård inte längre vara en sån skattgömma. Har majoriteten av inneboende tyckt. Och sen huset tömdes på unga har det liksom inte blivit av. Vi tycker nog också att det är rätt skönt med två meter hög häck. Det är bara det att fanskapet ska klippas en gång om år. Och detta arbete har jag på senare tid tagit på mig helt enkelt för att jag är den som är hemma mest under sommarhalvåret.

Som sagt, om det inte vore för häcken hade jag nog sovit nu. Men jag bestämde mig för att en timme i friska luften skulle bara vara bra. Och det var ju tur att jag stannade ute. Man hinner långt på en timme. Upp och ner på stegen, doft av grönska och jord, ljummen sommarkväll. Låt vara att häcksaxen ryter, men det är ju ett sommarljud, ändå. Ungefär som höfläkten hos bonden varje barndomssommar. På stående fot bestämde jag mig för ett växthus på nästa gård. Det behöver inte vara stort, men det ska lukta jord, grönska och värme. Det ska rymma ett bord och två små stolar eller en liten soffa. Där ska jag sitta och drick kaffe eller sippa vitt vin i sommarkvällarna. Där ska jag lukta på blommorna och njuta av växtlighet. Det ska bli min alldeles egen korkek, fast av glas. Eller vad det nu är i växthus.

Huvudvärk och trötthet försvann efter femtio meter häck. Hälften är kvar. Drygt. Sommarkvällskänslan tog över. På nästa ställe finns bara dryga fem meter häck, tror jag. Det känns lite.... Jag kommer att sakna häcken. Jag kommer nog att sakna träningsvärken i axlarna som kan uppstå efter en heldag med motorsåg och kratta. Men i ett växthus kan jag ju odla upp något som skymmer sikten och behöver ansas med kraft, så har du något förslag så säg till.  Jag tror att människan är gjord för att rota lite i jorden och växtligheten, det är avkopplande, det är då ett som är säkert.

/E

Kvinndomsprovet

Jag är fullt medveten om att motorcykelkörning är riskfyllt och kräver stor koncentration. Det hindrar inte att jag tycker att det är kul. Det är mer än elva år sen jag fick min egen, då jag annonserat för maken att jag inte ville dela hoj med honom utan köra själv hela tiden.  Därmed började också våra längre resor ta form. På den vägen är det, även om vi hittills hållit oss i Skandinavien.

Fri från olyckor, utom någon vurpa som inte lämnat större spår än nån mindre hojskada, har vi avverkat ett antal mil. Fantasierna om vägar växer ständigt. Men en sak har varit otänkbar hittills - norska trollstigar. Ingen av oss är särskilt sugen på höjder även om jag klarar höga broar bättre och milslånga tunnlar sämre och maken tvärtom. Ingen vill heller balansera i mötet med en buss på en bergssida i en hårnålskurva och samtidigt ha svindel. Trollstigen har alltså varit en sån där skräcksnackis som vi haft några år. Dit skulle vi aldrig fara. Ryyyys.

Men ändå, folk åker ju där, uppenbarligen, så vi tänkte om. Och jag kände att det skulle vara en personlig utmaning efter dessa år och mil. Ett riktigt kvinndomsprov. Dessutom har vi ju varit i Bergen, och vägen dit var minsann också ett elddop på sin ställen. Tro inget annat, ni som ska dit.

Vi packade och for med väderkartan framför oss. Kalkylerade en övernattning nånstans nedanför Trondheim i väntan på ett regnväder som skulle dra förbi, sen så...  Ja, det gick som smort, det. Man talar om Trollstigen och Örnvägen. Ingen har sagt nåt om hur det ser ut när man ska ta sig från Geiranger och upp på andra sidan fjället. Tur det - då hade vi tänkt ett varv till. Men nu är vi hemma och återupplever resan med bilder. Här är några.

En paus i Valsöya mellan Trondheim och Molde.

Vi kom till Molde tidigt på kvällen för att övernatta och invänta ett regn.
 Molnen hopar sig, men tillåter ändå en fin kväll med utsikt över alla fjäll.

Molde. Kviltorps camping.

Åndalsnes. Torget en fredageftermiddag. Var är alla?
Vi tar en fika och laddar inför morgondagen.
Campingen hittade vi vid Sogge Bru, på vägen mot Trollstigen.

Under natten försvann regnet som väntat och vi vaknar till detta, det första vi ser .

Trollveggen.
 Någon galning kastar sig precis ut från berget och hoppas överleva fallet
med hjälp av en falmskärm och rätt vindförhållande.

Trollveggen

Trollveggen

Trollveggen

Det gick ju bra det där. Trollstigen avklarad.

Toppen av Trollstigen

Efter våffelfika fortsätter vi över fjället med siktet inställt på Geiranger och Örnvägen

Det blir en del båtturer. Denna färja går mot Geiranger. 

Utsikten från Örnvägen

Och här är utsikten över Örnvägen.
 För att ta oss hit upp har vi, eller i alla fall jag, helt klart klarat ett kvinndomsprov.
Vägen hit upp var inte så lång som Örnvägen och Trollstigen, men tål att jämföras och vinner läskighetspriset. Inga raksträckor att vila på här inte - spikrakt uppför bergväggen och knappt nån vila mellan hårnålskurvorna.  Ett anfall av hemlängtan kom över mig där...

Några mil över fjäll igen. Breda vägar, fina som alltid.
 Viloläge (inget hjärta i halsgropen) och behaglig marschfart.

Mot Dovre för övernattning innan vi åker hem över Röros.


/E.

Efter festen

Storsjöyran är över och det känns helt rätt att himlen dragit över sig ett grått moln och släpper ur sig lite regn nu, så vi får lite svalka och för att understryka att det är dags för vila och lugn och ro en stund. Här har det varit full fart efter att vi kom hem från hojresan. Särskilt sedan i onsdags då familjen utökades med en hemvändare med flickvän. Det blir liksom extra festligt, eftersom det i sig genererar ännu fler besök i trädgården. Och vid matbordet. Det är som det ska vara. Ja, vi yrade på, var ute längre på nätterna än ungdomen som strängt tittade på oss och frågade när vi egentligen kom hem.

Jag minns en period då vi  åkte på semester med ungarna lagom till Storsjöyran, av olika skäl jag faktiskt inte minns. Säkert något luddigt tvärtemot "alla andra", samt att vi faktiskt var i en ekonomisk situation som gjorde att vi fick välja våra nöjen. Men många gånger kom vi hem till stan lagom till det karakteristiska dunket från musiken och lika ofta sa vi till ungarna att "ja, ja vi hinner ner en sväng i morron..." Alla ville känna på feststämningen och det fanns alltid en peng kvar till ett par karuseller.

På senare tid känns det som om man räknat in sommaren före och efter Yran. Häckklippning före eller efter? Semestertur ett och två, före och efter. Det får gärna vara så. Jag gillar ju tidsmarkörer och jobbar hårt på min årstidstavla (som aldrig tycks bli klar) för att ha en god översikt av året.

Det tropiska klimatet har naturligtvis gjort sitt till i feststämningen. Avklippta jeans och fem linnen utslitna, vita sandalränder på solbrända fötter. Möbler som flyttats runt i trädgården för att hitta svalka och blommor som dött för att husvärdinnan glömt en dags vattning. Republikens flagga, som vajar på kvällssolsidan, är redan blek. Det är sommar det! Här kommer bilder från en blå-vit-grön yra och en och annan goding som sjunger sina låtar.

/E.

Rapport från en BMW sommaren 2014

Att vi skulle styra hojsemestern mot Norge igen var självklart av flera skäl. Det första var att vi har en son i Bergen, det andra att man aldrig blir mätt på norsk natur och det tredje att vägarna är så otroligt fina överallt.  Dessutom är det trevligt att campa i Norge, både prismässigt och känslan av att inte få sämsta platserna fast man inte har husvagn.

Efter Norge hade vi inga planer, bara att vi skulle ta oss hem igen, gärna på nya vägar. Vi hade också fått en inbjudan under resan till goda vänner i Dalarna som vi inte träffat på drygt 20 år (!) varför vi bestämde oss för att försöka pricka in detta på hemvägen. Allt annat fick väderkartan styra. Därför hamnade vi i Danmark en sväng.

Det började med regn och allmän seghet. Söndag 28 juni satt vi vid middagsbordet och hade skjutit upp resan till nästa dag. Renovering (mest) och en ostrukturerad packning hade gjort oss matta. Men så hände det som brukar hända oss: vi bestämde oss för att bara dra. Äsch, vi far till Trondheim eller nåt, det är ju bara nån timme bort. Så vi stängde huset och for strax efter 18-tiden. Före 22.00 checkade vi in på Singsaker Sommarhotell i Trondheim och kände semesterblodet flöda i ådrorna.

Vägval för intresserade, anteckningar som ger er tips om bra och trevliga hojvägar, (eller för all del annat fordon):
Östersund  - Trondheim E14
Trondheim - Bergen väg E 39 med sju färjeturer (var beredd på hårnålskurvor, smala vägar, backar och stup. Men kvalitén är god och trafikmoralen likaså.)
Bergen - Stavanger - Hirtshals (Danmark) färja med Fjordline
Hirtshals - Fjerritslev väg 55 och 11.
Fjerritslev - Frederiksvaerk väg 29 och 26 till Aarhus, färja till Sjaellands Odde, väg 21 och 225, färja till Hundested, väg 16 till Frederiksvaerk.
Frederiksvaerk - Helsingör väg 205
Helsingör - Falkenberg E6
Falkenberg - Ullared väg 154
Ullared - Habo väg 154, 156, 26 och 195
Habo - Hjo väg 195
Hjo - Varnhem väg 194 och 49
Varnhem - Kristinehamn väg 48 och 64
Kristinehamn - Leksand väg 64, 63, 60 och 70
Leksand - Östersund väg 45, 84, 315, 316 och 45 igen, bara för att det är trevligt att åka över Vemdalen.

I Björnänge stannar vi för att justera kläder efter väder och ser hur regnet börjar avta västerut. Det lovar ju gott....

Singsaker Sommarhotell (under höst och vinter studentbostäder) för tredje gången. Eller är det fjärde..? 

Det är ett bra boende för lite pengar och frukosten är ordentlig. Rekommenderas! Som synes är vädret på gång att klarna upp och morgonen kommer att bli fin för hojkörning

Jag har parkerat på HOJparkeringen där släpvagnen står. Envist tränger jag mig in bakom....

På måndag morgon fortsätter vi i ett soligt hojväder ner längs kusten på väg 39. Vi åker som vanligt genom ett fantastiskt vackert landskap med fjäll, fjord och hav omkring oss. Vi har siktet inställt på någonstans söder om Molde och hamnar i Ålesund.

Vi fick slåss om platserna på Volsdalens camping  med ett annat och större hojgäng på fler än två personer. Dom vann. Men vi hade det mycket bra, fantastiskt trivsamt bemötande och prisvärt. Utsikten var det heller inget fel på.

Soppkokaren har en bekymrad min eftersom vi glömt tabascon  (också) hemma och det är långt in till stan.

Men allt ordnade sig, vi njöt av Trangialagad mat och kände att alla bitar förr på plats i tältvärlden. Äntligen sommarsemester! Nästa dag är det bara att köra till Bergen. Det blir en spännande resa!

Landskapet skiftar och erbjuder som vanligt vackra vyer överallt.

Vägen är fin, delvis slingrig tätt intill berget uppför eller nerför, delvis bredare och  plattare i närheten av hav och fjord. Det känns som en utmaning att bosätta sig i Bergen - är det kanske här världens ände ligger? Bilderna får tala för sig själva om resan till det som sägs vara Europas regnigaste stad. Det var inget fel på resvädret i alla fall....

Resan till Bergen längs 39an innebär sju färjeturer.

Vi är framme i Bergen vid 21.30 och checkar in på P-Hotels. Vi ringer Staffan som tycker vi ska komma till hans jobb på The Tasting Room och efter en dusch (ni ska bara veta hur en sån känns efter 12 stekheta timmar i hojkläder!) så letar vi rätt på den där nya baren och möter en glad son som visar oss runt .

Så här ser det ut i dagsljus

Onsdag tillbringar vi på stan, precis som vi kommer att göra ända fram till lördag då vi ska vidare. Vi träffar älstingen en hel del, även hans goa vänner och äter tillsammans och kollar in stan. Det är vackert, det är rätt varmt om än regnet kommer och går. Men det är som i London, snabb "shower" och sen sol eller uppehåll. Vi har det i alla fall bra och på dryga tre dagar hinner man en hel del. Här provar jag en pälsmössa i den gamla stan Bryggen vilket Staffan uppenbarligen gillar.

The Christmas Shop. Nej, jag köper inget. Det blir helt enkelt för mycket. Dessutom, hur ska en skör glaskula kunna fraktas i två tajta hojväskor där det inte går att pressa in ett bokmärke ens?

Stadsdelen Bryggen  från hansatiden. Ingår i Unescos världsarvslista. Trivsamt att promenera bland trähusen och om man vill shoppa finns en hel del, som t ex pälsbutiker och Christmasshops.

Bryggenmiljö

Bryggen

En bra restaurang som vi besökte ett par gånger, inrymd i gamla banklokaler, Matbörsen. Här kan man beställa mat från några olika kök.  Övriga bilder från staden får tala för sig själva om ingen text finns.

Ibsen - stackare, vilken otroligt läskig staty man gjort. 

Efter en trivsam promenad i zickzack upp för backarna i Bergen kan man ganska snart se ut över hustaken.

Vi åker bergbana upp på Flöien, ett av de sju berg som om ger Bergen.

Bloggaren poserar på KODE konstmuseum bland stiliserade jakttroféer (?).

Naturligtvis vill vi se samtidskonst - Munch och andra gamla gubbar, vad är det att se?

Tyvärr har allt ett slut, så även besök i Bergen. Ett par dagar tidigare har vi sett att väderkartan tvingar oss bakvägen ut ur landet. Vi får lov att gå till havs så vi beställer båtresa till Danmark.. Sista timmarna i Bergen besöker vi sonen som förbereder brunch på jobbet och vi får hans supergoda sillmacka till frukost innan baren öppnar. När brunchgästerna strömmar in är vi redan i färjekön, färdigkramade och redo för nästa äventyr - 16 timmars båtresa.

Vi lämnar Bergen.

Det är en stor båt med ett flertal restauranger och butiker. God mat är det inte brist på. Däremot har jag synpunkter på kabinen med flygplansstolarna och en övernattning i dessa. Det räcker med en natt, så att säga. Som tur är, trots regnvädret hela resan, är det ingen sjögång.... Turen bjuder på en hel del fina vyer längs norska kusten, vilket hade varit toppen om vädret tillåtit utomhussittning. Ett stopp i Stavanger, där vi försenas en dryg timme, sedan full fart mot Hirtshals i Danmark, dit vi kommer 7.30 på morgonen.

Det är märkligt vad frisk och ljummen morgonluft kan göra åt en nattseg gammal käring på motorcykel. Vi tar oss neråt på 55an längs västkusten  och när vi kommer till Lökken kör vi ner på stranden, mest för att prova på att köra hoj på en bred sandstrand där delar räknas som väg...

Lökken. Nu inser vi att vi glömt badkläder. Också...

Vi får nöja oss med sightseeing längs kusten så länge.  

Vi stannar på Svinklöv camping utanför  Fjerritslev, där vi tänker oss havsdopp. Det är en fin plats och efter att ha rest tältet går vi för att besöka havsbadet. Vi följer skylten som pekar mot stranden.

Det är då vi upptäcker att det krävs dels lite bergsklättring nerför och efter det en rejäl promenad innan man är på plats, så att säga. Men utsikten är ju god... Vi lägger ner projektet havsbad för stunden. 

Natten bjuder på ett rejält åskväder som blir rätt intressant med tanke på den höjd vid havet vår camping ligger på. Det blixtrar och dånar och stormar, men linorna håller. Dagen efter tittar vi på väderkartan och ser att vi bör förflytta oss till ostkusten om vi ska fortsätta njuta av sol och värme. I fjol bodde vi på ett mycket trevligt vandrarhem i Frederiksvaerk varför vi tycker ett återbesök känns lockande. Mot Sjaelland!

Ett besök i Helsingör en heldag är bara ett måste om man är sugen på shopping eller bara mysa runt i en fin stad. Hettan är enorm och trots tanke på bad efter Helsingörbesöket ger vi upp det eftersom vi behöver kränga på oss rustningen igen för att ta oss till stranden som ligger en dryg halvmil från Frederiksvaerk.  Det blir kall dusch och gomiddag under äppelträdet istället, denna sista kväll i utlandet. Tyvärr går tiden fort och vi behöver ta oss till Sverige igen. Vi ställer in GPSen på Ullared - det måste bara ses! Vi ska ändå åka mellan Vänern och Vättern har vi bestämt. Det blir E6an till Falkenberg. E6an är inte kul men är värd en tur när man upplever utsikten över Halland  från Hallandsåsen när vi lämnar Skåne bakom oss.

Ullared är en upplevelse i sig. Men hettan gör att allting går i slowmotion och efter en mindre sightseeing inne på GeKås (jag gillar egentligen inte att shoppa och det här spektaklet får mig att rysa, men köper för skams skull ett linne, dvs det som får plats). GPSen ställs in på Hjo, men vi stannar till i Habo eftersom vi hittar en fin camping, 100 meter från Vätterns strand. Det avgör! Bad och stuga, Habo camping.

'

Dagen efter reser vi längs Vättern en bit och sen till Varnhem, eftersom det finns en hel del att se på denna historiska mark. Klosterkyrkan till exempel, där Birger Jarl ligger begravd. Där finns också ett otroligt mysigt fik om man är intresserad av hög mysfaktor på sådana ställen. Ja, det ligger inte i kyrkan, men bredvid.

Vi har bestämt att vi ska återse Skymningens camping i Kristinehamn, där vi var på WVbusstiden när vi drog runt med alla ungar om somrarna. Minnet av båttur på Vänern till Sibberön och en sexåring med smultron på strå gör att platsen känns lockande. Nu finns inte Skymningen längre, eller den heter åtminstone inte det. Nu är det Kristinehamns herrgårdscamping. Inte så välkomnande för tältare. Långt till servicehus där man vill ha extrabetalt för dusch (som eventuellt inte levererar varmvatten). Den enklaste tvåbäddsstugan kostar dryga 500 och  stranden är full av vass och dy. Tältplats kostar 200 kr. Osannolikt. Vi stannar ändå en natt bara för att vi måste vila och känner inte alls igen campingen. Konstigt, det har ju bara gått 21 år sen sist.

Nästa dag ska vi bara ta oss till Leksand för att hälsa på gamla vänner. Som av en slump får man krama en unge som råkar befinna sig strax utanför Ludvika. (Han vill naturligtvis genast träffa sin favoritfaster!) Flickvännen förevigar mötet. Vi kramar henne också. Sen blir det obligatoriskt stopp i både Insjön och Borlänge (tradition sen -91) och lagom till middagsdags nåt vi Leksand och Västanvik där vi ska stanna en natt hos Berggrens. Att komma till Siljanstrakten är som att komma hem. Det kan inte hjälpas men så gott som varje sommar sen -67 har väl satt sina spår. 

En kvällspromenad i Västanvik. Det blir en lång sommarkväll med god mat och mycket snack ute i trädgården. En riktig svensk sommarkväll med en och annan mygga, utsikt över Siljan och solnedgången i trevlig samvaro.

Och så blir det lördag och vi måste åka hem till Östersund för att fixa kök och lite annat smått och gott. Svårt att lämna solen och morgonmyset i Västanvik för en resa genom Orsa besparingsskog. Vi begrundar eventuella fikastoppsmöjligheter i nämnda skog, men beslutar oss för lunch i Orsa för att stärka oss inför finnmarken. Man vet aldrig hur det är i Noppikoski. Öppet eller inte. 

Ja, det var den sommarturen, det.  Nyss var det februari och vi tittade lite på kartan....

Hur tar man sig till Bergen?



/E.