Mitt i julen och ingen Kalle

Så kom vi då till den punkt då jag alltid förvånat frågar mig vad jag ska göra nu då?

Hösten har försvunnit i renovering av två hus, vanligt skolarbete för bild- och svenskalärare och därpå en varsin gammal och sjuk mamma som behöver omtanke. Pennan och penseln har legat i träda, likaså umgänge med vänner och festliga påhitt. Dock har hjärnan fått koppla av med en och annan bok och för övrigt är jag frisk.

Nu ligger jag här i vårt rosa sovrum, uppkopplad och avkopplad, med datorn i knät som man ju ska med en laptop (?) och känner att snart kommer nya friska vinar att blåsa. Ledigheten är lång, och för mig är det ovant efter höstens prövningar. Jag bär som alltid en känsla av tomhet när det över, stöket inför julen, alla ungdomar hemma och middagsbord för åtta. Jag verkligen älskar att vara många, att fixa och laga mat, njuta av umgänget. Sen blir det liksom knäpptyst. Varje gång undrar jag vad som egentligen hände.

Inför den här julen fylldes soffan och husets alla tillgängliga bäddar av hemvändare. Mjölk och kakor stod på önskelistan av och till (till min förvåning...) och hallgolvet var skorikt igen. Eftersom det är förhållandevis sällan vi ses allihop så ska alltid allas livs olika skiftningar avhandlas från när vi senast sågs och fram till dagens datum och då blir det rätt livat. Undras på att tystnaden ekar efter de pratglada juldagarna.

Ända till dagen D hade jag förberett allt för alla eventualiteter kring våra mödrar. Maken var lugn som en filbunke, tyckte efter att ha flyttat sin mamma hit och dit under hösten, att julfirandet var en baggis. "Det är bara att hämta dom, går det så går det..." Medan jag mer var orolig för om mammorna plötlsigt skulle bli sjuka, säga nej men kom hit i stället, inte orka ståhejet, inte känna igen sina barnbarn, inte ha det bra... ja, beredskapen skulle vara hög. Liksom mysfaktorn kring julbordet.
Vi flyttade julfirandet till eftermiddagen och för första gången i mitt liv hördes ingen Bengt Feldreich sjunga om stjärnor i det blå eftersom vi smaskade Jansson och skinka som bäst då och ingen kom ihåg att sätta på TVn för att åtminstone ha lite traditionellt anksnatter, ekorrtjatter och fanfarer för modiga matadorer i bakgrunden.

Det blev alltså bara så bra det kan bli och alldeles som vanligt. (Förutom det där med Kalle Anka, då). Mammorna blev hämtade av ett par glada barnbarn, julbordet rymde alla med hjälp av en gigantisk spånskiva och sen fylldes rummet av pappersskräp av min julklappsglada familj. På några få timmar var det över och dagarna efter droppade de av en efter en, de som inte delar hus med oss längre. Förnöjsamt grymtande över hur fint det blev i nya boet och hur bra det ska bli när verandan har byggts lämnade de oss.

Och här är vi nu, två som funderar på vad vi ska göra nu. Men först ska jag fundera över julen lite till. Återkommer om den livsviktiga hyacinten, hur en julmorgon ska kännas och vad som inte får hoppas över och varför.
/E

Hemlängtan

Just i kväll när jag lagat mat, ätit med mina kära och handlat åt mamma efter en lååång dag hamnade jag i soffan, ensma en stund i det tysta huset. Tittade mig omkring och kom på mig själv med att tycka att nu får det vara nog på lyxen. Alla nya möbler och ryamattan och ljudlös diskmaskin... Nu vill jag hem! Klart, slut på semestern.

Det var då jag kom på att hemmet är sålt till en annan barnfamilj som ska börja pynta för julen och så helt plötslig tänkte  jag surt att dom vet ju inte hur det ska se ut med alla smällkarameller i dörröppningen och ljusslingan i altantaket. På några sekunder hade dock min hjärna återgått till det normala och jag insåg min situation. Satt jag inte och längtade bort? Eller längtade tillbaka? Jojomensan, precis vad jag gjorde.  Och det kom som en överraskning. Vemodet tog över förnuftet en stund.

Nu har jag packat in saker i det som kommer att bli "mitt rum". Skrivbord och tusen pennor. Det kommer att bli bra. Men ändå. Jag längtar hem just nu.

/E

Det börjar bli kris...

...för nu är det alldeles för mycket måsten. För ett par dagar sen gick jag en liten promenad (ja, ingetr planlöst irrande som en vän till mig brukar säga, utan en promenad med ett uppdrag). På vägen kom jag på mig själv med att det skulle vara skönt med en mer normal vardag med kvällspromenad, arbetsplanering, ritstunder, skriva lite, ja, sånt där som inte riktigt får plats nu. MEN, jag klagar inte, för det känns verkligen som om jag kommit hem. Nu har första ruset lagt sig, men det känns fortfarande som att bo på hotell. Ett lätt sus i någon fläkt, (eller är det kylskåpet?), trafikljud från stan, tystgående diskmaskin och dammfri bokhylla.

Någon saknad av Slingervägen finns ej. Nej. Trots alla händelser. Å andra sidan hände väl det mesta på Konstapelgränd med all glädje och sorg och en framväxande vänkrets.

Nu är vi här. Vi plockar med saker, vi samsas om var tavlor ska sitta och vi planerar ännu en tur till IKEA. Men huvudet är fullt av sådant som måste ut. Det är därför det är kris. Jag håller på att spricka av brist på rit- och skrivtid. Eftermiddagen ägnades åt en tvåtimmars föreläsning om seriespråkets betydelse. En sekvens av kursen bestod av en miniworkshop.
- Gör ett utkast till din serie. Du får två minuter! sa hon som höll i rodret.
Runt mitt bord hördes suckar, ungefär som från en skock elever som alltid tycker att det är för lite tid, medan jag grabbade pennan och sprutade ut gubbar, bilar, snöbollar och en arg mormor på en pappersremsa. Min serie var klar på en minut, och då var det som om jag klippt ett litet hål i rithörnan på hjärnan och lättat på trycket. Det liksom spritsades ut saker genom pennan. Jag var inte särskilt förvånad. Det är ju sånt jag gått och burit på några månader. Mina kamrater stirrade på mig och min penna och såg nog hur kallsvetten bröt fram när jag skulle stoppa mig själv efter att tiden var ute. Efter ett idogt brottande med att få loss pennan ur min egen hand kunde jag vända min uppmärksamhet till föreläsaren igen.
-Inget doodlande på papperet nu, fräste jag inombords åt mig själv. Koncentration!

Ja, det är inte lätt. Men jag har ett skrivbord hemma, just nu överbelamrat med tjugo fotoalbum som inte har något annat ställe att vara på. Men sen. Sen ska jag rita. När hyllorna är inhandlade, badrummet klart och lådorna uppackade.

Lev väl. Rita lite du också.
/E

Idag kom den där hemkänslan över mig.

Idag kände jag en djup hemkänsla när jag satt i soffan en stund. Det där långt inombords som inte går att förklara. Jag kan inte förklara det för mig själv på annat sätt än att jag får sån lust att skriva eller måla och att om jag just då hade penna och papper skulle bli sittande någon timme badande i fantasin. Ibland brukar jag tänka att det är en kraft som uppenbarar sig, nästan synlig.  Den finns då inte överallt - det är ett som är säkert. På vissa ställen går det bara inte att krama ett endaste streck ur pennan. Men här ska det nog gå. Titta på ljuset! Ljuvligt!

Nå, nu är det vårt nya hem. Nästa helg måste vi högtidligen inviga huset med finmiddag och övernattning. Sen är det bara att byta adress. Inte utan vemod. Idag har det släpats möbler, skruvats, tapetserats (en vägg, bara!) och så har vi intagit skräpmatslunchen vid det lilla, bruna, fina bordet i den orangea världen. Och till det den där hemkänslan. Det blir bra, det här.

Men ändå tänkte jag i morse när jag vaknade att "hur ska det kännas att inte se bautabjörkens alla växlingar varje morgon?" Jag provade att lägga mig i nya sängen och kikade ut genom fönstret som vätter åt ett annat håll än man är van vid. Vad såg jag? En klarblå himmel och inget annat. Ja ja, det får duga.  Vi har i alla fall minimerat risken av överfall av bautabjörk en kall och stormig natt. Det ska villigt erkännas att den tanken också har funnits.

Vad mer har hänt? Jo, vi klistrade upp den där tapeten. En Beatlesvägg. Mest för att vi ville byta tapet. Och antagligen i ett anfall av sjuttiotalsnoja, nu när vi ändå ska tillbaka till brottsplatsen, så att säga. I början av vår gemenskap delade vi det gamla pojkrummet här... Jaa, livet har sina svängar.
Hej på er!

Bautabjörken i fönsterspringan

Tänkte att rosa gardiner skulle vara ett lyft. Eller jag vet inte.

Abbey Road på Tegelbruksvägen

Hemkänslan och ljuset.

Gnäll över faktum.

Snart ställs jag inför faktum. Vi är på väg att lämna Slingervägen.

Hittills har det gått framåt med flytten. Vi har renoverat lite till, vi har köpt möblerna vi behövde, vi har fyllt klädkammaren i nya huset och snart gjort plats i garaget för hojarna. Här hemma (hör nu:
h ä r   h e m m m a ) börjar det glesna än mer bland alla saker och nu satte vemodet in i kväll på allvar.
Ska vi inte fira jul här? Ska vi inte ha fler stora middagar på altanen - Vår Vita Värld? Ska jag inte vakna till bautabjörkens grenar som hotar att ta över världen eller som lovar att pigga upp oss med ljusgröna musöron varje maj?

Senaste tiden har jag ständigt gått omkring med en gnagande känsla av övergivenhet. Det finns ingen förklaring, men det enda ord jag hittar som kan sätta ord på vad jag känner.  Det är tyst, det är tomt, saker jag tycker om är bortplockade... Förvisso för att dyka upp i nästa hem men ändå. Antagligen är det så att jag hela tiden varit så fokuserad på att komma iväg till nästa bo så att jag inte släppt fram saknaden av detta hus. Nu kommer allt att vara nytt. Soffa, säng, bokhyllor, bord och stolar...allt. Helt enkelt för att inget av det vi har platsar på mindre golvytor. IKEAlasset vi åkte hem med i förrgår blev häpnadsväckande digert. Vi tittade på släpvagnen och undrade hur det skulle gå. Det gick.

Maken skruvar bokhylla, jag är h e m m a och stryker för att slippa släpa med all stryktvätt. (Inte så dumt med lite press på frun, jag som gärna skjuter denna syssla lååååångt fram om det går). På väg ner i tvättstugan, som jag verkligen kommer att sakna, snubblade jag nästan över en hink med diverse rester som inte fått plats i nån låda ännu. Det var då jag kände den där övergivenheten igen. Och inser att det kommer att bli fruktansvärt tufft att lämna över nyckeln.

/E

Från ett vardagsrum...

...till ett annat.

Jag försöker bestämma i vilken ordning allt ska stå i MITT kök.

Vi hittade i alla fall ett gäng coola stolar.

Davids nalle och Staffans katt. De sista som lämnar huset? 

Ljuvliga sommar och en Ålandsresa.

Men alltså, handen på hjärtat, visst kan det bli för mycket av det goda? Jag är ingen 30-gradersfantast. När jag säger att det är aning föööör hett brukar omgivningen blänga och ibland be mig sluta yttra mig nu när det äntligen blivit sommar. Ja, jag böjer mig. Men för mig är sommar ljumma kvällar, ljusa nätter och semester, möjligheten att göra ingenting eller allt.

Jag har faktiskt struntat i kylan i år, men regn är svårt att stå ut med, även för mig. Särskilt om det aldrig upphör så man får gå torrskodd i trädgården åtminstone.

Hur det nu än är så ville vi se lite mer av ljuset och tittade på väderkartan över de där sista dallrande semesterdagarna och såg att på Åland är det ju sol. Så vi stack iväg några dagar. En kamrat hade dessutom påmint mig om Åland tidigare och plötsligt fick jag en sådan längtan dit. Att det sammanföll med väderkartan var ju ett jätteplus. Vi steg upp i gryningen igen. Jag gillar det, det kommer inte att bli sista gången. Att åka genom ett sovande sommarsverige är en upplevelse. Jag brukar passa mig för klyschor som en del hojåkare kör med, det där med "sån frihet" och "uppleva alla dofter" och så brukar jag tänka att seriöst - nog är det väl motorcykelkörningen som är kul, skit samma vad det luktar och man är inte mer fri på en hoj än nån annastans, snarare tvärtom eftersom koncentrationen är fem snäpp högre än i andra fordon om man vill överleva.

Nå, tillbaka till min upplevelse. Jag bara säger det en gång. Alla luktintryck förstärks klockan fyra på morgonen när ingen annan är vaken, när solen just gått upp och daggen ligger kvar i det som växer. Tyvärr fick de där första två timmarna ett abrupt slut när vi övergav skog och äng för motorvägen till Gävle för att det skulle gå undan och för att vi hade färjetid att passa. Det är ok, men inte mer.

Åland är utomlands, i alla fall känns det så när man flyttar klockan. Vi har några besök att minnas, dels med barn som lärt sig simma och lekt sjörövare på Pommern, tonårskalas med fika på Svarta Katten och så vi med hojarna nån sommar. Vi har alltid tältat. Nu körde vi med liten packning och hittade ett hotell i centrum. Kunde inte bli bättre. Vi hade fyra kanondagar inklusive åkdagarna. Det enda som jag har att ogilla med stora bokstäver är hemresan, då vi valde att ta en färja som kom till Sverige klockan 14. Då är det så att man får förbereda sig på mörker på hemvägen. Och älgar. Vilket vi mycket riktigt också upplevde. Inget regn denna gång, som när vi kom från Öland. Men kolsvart. OCH älgar. Allt gick bra, ändå.

Nu är jag hemma. Arbetet har kört igång. Sommardagboken är välfylld och mamma är ok.
Lite bilder...

ÅÅÅlandshavet blå....

Jag får en märklig känsla av att tiden stått stilla... 

Natt i Mariehman

Som sagt - tiden står stilla. Affären är full av gosaker för en pennskrinsråtta som jag. Men ett draperi av getingar gjorde att vi inte riktigt trivdes i affären. Om man nu tog sig in för alla getingar, vill säga. Eller ut... Vi tipsade innehavaren om Anticimex.

Sist vi var här (några år sen ) fanns inga SALEskyltar. Bara REAskyltar. Nu börjar det krypa in lite utrikiska i skyltfönstren. Synd.

Ingen hattrea tyvärr.

Och Svarta Katten finns kvar.

Fast den här gången blev det lunch på fiket. Inga kakor eller glass.

Pommern ligger där den ska ligga och bakom möts färjorna i en evig skytteltrafik.

Trevligt hak. Vi landade här en kväll och hade det så bra att vi gjorde en repris kvällen efter. Jag till och med åt exakt samma mat. Inte tråkigt. Tradition.

Hotell med upplysta trappor. Rum med egen ingång, liksom.

Dags att ge sig av på en utflykt till Geta. Där blev vi shanghajade av en tant som tvingade in oss i det lilla hembygdsmuseet som visade hemmet åt en lots. Intressant men komiskt. Jag var mer intresserad av tanten, erkänner jag. Hon fiskade upp oss på vägen när vi stannat för att orientera oss. Frågade var vi kom ifrån och bad oss att inte ha ihjäl ormen om vi såg den, för den var fridlyst. Kopparslå. Maken kom att tänka på en Mohlinfilm, sa han, och det är en perfekt beskrivning av situationen tanten, eventuell orm och vår inschasning i lotsstugan. 

Det var visst nån mc-träff som vi missat. Båten slukade oss alla, dock.

Jag har tyvärr inga bilder på älgarna.
Allt väl.
/E

Det är bara att fortsätta njuta av livet, man vet aldrig vad som händer i morgon!

Vi pratar om det ofta. Att vi har det bra och att vi bara gör roliga saker. Vi pratade om det vid middagsbordet igår med David och hans Astrid. Om man har allt, som vi har, jobb och hem och trygga, friska liv med fina ungdomar så kan man faktiskt stanna upp och se det också. De unga vid bordet nickade och så pratade vi vidare om mindfulness. Är det inte det vi gör när vi njuter av nuet och livet?

Det blir alltid tomt efter att familjemedlemmar har rest som besökt oss. I tomheten satt vi på altanen och filosoferade.
- Vi måste väl ta en sväng till, va? sa jag till maken som bara haft ett par dagars semester och inte riktigt det heller.
- Ja, för fan, sa han som vanligt och nu sitter vi med Ålandskartan och färjetiderna. Hur kan man klaga på livet om man har den möjligheten?

På Ålands hav ska solen skina har vi hört och vi har varit på Åland ett antal gånger och vet att det är trevligt att åka omkring där, fika i Mariehamn och mysa på stranden i röd sand. En helgtripp till Åland, det låter som om vi bor i Stockholm. Men vi får ta smällen, det kostar att bo lyxigt mitt i Sverige. Nu ska man sova en stund och suga på karamellen. Den där åkkaramellen. Suget efter att fara på vinst och förlust.

Gonatt - på återseende.

260-mila, sommaren 2015.

Resedagboken är inte särskilt diger detta år. Vi satte en gräns på en vecka, alla anledningar till detta vet ni: hus, mammor osv. Allt har sin tid. Nästa sommar åker vi kanske långt. Men även om sommarens resa blev kort hade den ett alldeles särskilt syfte. Vi skulle överraska. Ingen, utom några få vänner, visste vad vi skulle göra.

På Öland skulle min bror ha utställning med sina fina akvareller från samma ö och där skulle även vår son spela sina egna ballader på vernissagen. Genast, när vi fick veta det för ett halvår sen, bestämde vi oss för att överraska med ett oanmält besök. Dels visste vi ju inte om det skulle gå på grund av rådande omständigheter och ville inget annonsera. Dels är det ju kul att just överraska. Vi gjorde en reseplan, den roligaste delen av semestern. Vi skulle ta oss till Öland i smyg på en dag. 106 mil hade vi framför oss i vår rutt.

För er som åker motorcykel kan vi säga att från Östersund åkte vi E14 till Ånge, väg 83 till Bollnäs, väg 272 till Sandviken, väg 68 till Avesta, väg 70 mot Heby och därifrån 56an via Västerås, Eskilstuna, Katrineholm och Norrköping. Från Norrköping E22an Västervik, Oskarshamn och Kalmar. Sen Öland, raka spåret ner till sydspetsen på västra sidan mot Ottenby där vi landade på vandrarhemmet i Näsby. Start 04.16 och mål ca 22.00. Inte en enda vägsnutt att klaga på. Bästa (= roligaste) hojvägarna längs den här sträckan finns tveklöst i Gästrikland. Värt att åka dit bara för att åka...

Här är resan i text och bild.

Klockan 03.00 ringer väckarklockan. Efter en liten frukost drar vi på oss rustningen samtidigt som solen går upp. Det är magiskt! Så vackert och så stillsamt. Bara vi och någon enstaka morgonpigg fågel. 

Hojarna är packade sedan ett par dagar tillbaka. Bara papperskartan som ska ligga på plats i tankväskan, GPS som ska startas upp och Gopro-kamera som ska justeras. 

I Sandviken kan vi inte låta bli att stanna och ta en bild på mig och min fina hoj som jag snart känner mig rätt hygglig kompis med. (Jo, det händer att jag saknar någon av Hondorna, svårt att säga vad eller varför.) Vi stannar på samma plats som för två år sen då jag körde hem den efter inköp i Stockholm. Storsjön bakom skvallrar om en del regnstänk på vägen och just här åker makens regnställ fram. Inte mitt - jag är redan vattentät :)

Färjestaden. Här intages middag i solnedgången. Det blir ju rätt mörkt här nere och vi (jag, i alla fall) är inte särskilt glad över att åka i mörker. Vi har ca fem mil till Ottenby vandrarhem på Ölands södra udde. 

Det är ett mycket fint vandrarhem och vi har två km gångavstånd till Carlas i Näsby där utställningen är. Ottenby vandrarhem är fint, det rekommenderar vi. Efter en natts tung sömn är det skönt att låta hojen stå stilla och promenera en hel dag - det behövs efter 106 mil. Vi promenerar bort till Carlas Café och smyger runt hörnet. 

Jo, då var vi framme då. Spännande. 

Vi tänker hänga här resten av dagen och kvällen. David och hans Astrid bor på plats, dessutom. 

Vi står och tittar på konstnären när han langar in lite fler tavlor. Vi vinkar till och med. Han vinkar tillbaka utan att se vilka vi är. Kul.

Det går nog inte att beskriva hur kul det var att överraska. Det finns inga bilder eftersom vi ju skulle kramas till höger och vänster av mer än förvånade och glatt överraskade familjemedlemmar. Nu kan vi titta på tavlor med konstnären själv och alla andra godingar som tillhör oss.

David levererar och bidrar till stämningen omkring utställningen och alla vackra bilder. 

Vernissagefest

Vernissagefest

Vi går den där tvåkilometerssträckan flera gånger mellan Carlas och vandrarhemmet. Det är mysigt att promenera mellan hus och trädgårdar och se havet hela tiden. Jag gillar Öland mer och mer, helst södra delen där landskapet är så unikt.

En strimma kvällssol 

"Där är havet... Jaha. Det är som på Louvren..".

En trevlig kväll på Carlas med nära och kära. Johan Johansson och Kettil Medelius underhåller med sånger av Kjell Höglund. Riktigt bra! 

Dagen efter åker vi hoj igen och far hem till brorsan i Skärlöv och lunchar med alla. Här är katten Astrid Skärlöv, räddad till ett gott liv av Ester. Hon har fått följa med på semester till Öland, de andra katterna är hemma i storstan.

Wille förser oss med melon...

...och hästen Snurre får smaka.

Efter lunchen sticker vi iväg runt ön på upptäcksfärd, jag och maken. Vi stannar i Byxelkrok längst uppe i norr för att ta en fika och se på havet. Där ute ligger Blå jungfun, omsusad av sägner. Under 1600talet började man prata om ön som Blåkulla och om häxsabbaten som hölls här. Det får allt bli ett kommande projekt att ta sig dit. Om inte annat för att titta på vackra stenar. Bara titta - det är en nationalpark. 

Efter frukost nästa dag påbörjar vi hemresan. I lugnare takt än nerresan. Nu ska vi inte köra på en dag. Vi stannar till mitt på Alvaret. Möckelmossen.

Kisa. En stad där livet stått stilla sen 60-talet? Som så många andra lite anonyma ställen i landet. Gamla neonskyltar på butikerna, lite gråtrist och händelselöst.(Förlåt alla Kisabor...)

Nora. Ännu en liten stad men absolut inte anonym. Vi stannar för en natts vila och för att se lite på Nora som faktiskt är berömt för att det är en av tre trästäder och så för deckardrottningen Maria Lang som bodde här. Och även såg till att alla mord skedde i närområdet. Här kan man känna Christer Wijks ande smyga omkring, kanske. Det är en mysig stad att spatsera runt i. Är man i Nora måste man också äta Noraglass, en specialitet. (Ja, den är god, stor och gräddig... men mer märkvärdig är den inte. Tycker jag.)

Vandrarhemmet Nora Tåghem är en upplevelse. Inrymt i gamla tågvagnar med all gammal utstyrsel kvar inklusive resdamm. Vi dinerar medhavd mat i en resturangvagn med träbänkar och dricker ett glas vin efteråt i salongen. Såg det ut så här i gamla första klassvagnar? Nåja, trångt i sovvagnen men vi skulle ju bara sova. Men när vi pulat in all packning coh våra rustningar så var det liksom fullt sen...

Salongen

Känner mig som någon i en Agatha Christieroman. Eller Hitchcockfilm.

Vi landar sedan hos goda vänner i Fäbodarna, Söderfors och blir kungligt mottagna med gomiddag med utsikt över fjärden.
En natts sömn till och vi åker hemåt. Denna gång njuter vi av små vägar i Gästrikland, som jag sa i början så fina hojvägar. 

Middag i Årsunda och sen är vi redo för att ta oss an ovädret. Nu längtar jag hem lite, trots att vi bara varit borta en vecka.

Innan ovädret kom. Ett stopp inför fin åktur genom ett fint landskap, Gästrikland. Vi åker över Kårböle hem, vilket visar sig vara ett lyckokast då vägen är enormt fin. Tur det, med tanke på att vi tillbringar sista trettio milen i ihållande regn och mörker. 

Mitt i natten, allt, precis allt, är genomblött. Till och med min vattentäta rustning. Men inget står emot skyfall i trettio mil i 100 knyck. Sista tio milen kände jag mig hypnotiserad av allt vatten, tilltagande mörker mitt i allt det grå och dessutom kyla. En het dusch, pannrummet fyllt av sura plagg och en kvarglömd Amarone i skåpet - så avslutas en kanonresa. 

//E.