Oktober - och en hyllning till Näkten.

Näkten.

Eller Näckten.


Det verkar finnas oklarheter hur det stavas. Men skit samma. Detta är familjen Alex sommarparadis. Fast jag måste säga att det gått många år sen vi sist "paradisade" här.

En gång på det glada sjuttiotalet sov vi över här en sommarfestnatt, jag, min pojkvän och hans syrra och ett antal kompisar. Jag tyckte det var världens ände, men fascinerades av att det skulle finnas 365 öar. Åtminstone såg man fem-sex från stugan...

Mitt första möte med Näkten. Sommaren 1978. 35 grader en hel vecka.

Vi åkte hit, på semester eller weekend, några somrar i rad innan barnen kom. Sen blev det deras paradis också. Vi har en egen ö. Möjligen delar vi den med någon annan, men det är försten som gäller. Är man där tidigt kommer ingen annan dit. Att duka upp maten på klipporna och sen slänga sig i plurret, det är sommar, det. Det är en speciell ö för att klipporna tilllåter både dykning och försiktigt plask i kanten, klippor som är platta, stora stenar med kokvrå och två rum, klippor som är lämpade för skattjakt och klättring. Den ön vill man bara stanna på en hel solig dag.

En gång bestämde vi oss för att äta vår middag på en ny ö varje kväll. Efter en vecka hade vi utforskat en del öar, kan jag säga, stora med skogar och laguner, små som en enda storsten mitt i vattnet. Hemma i stugan eldade vi i vedspis och lagade spaghetti och köttfärssås till hungriga solbrända ungar som ville spela spel i skenet av levande ljus. När dom blev större byggdes kojor och kanoten kom fram. De döks från klippor och fiskades på utter. Sommarparadis, som sagt.

Fast sen blev det omodernt att ha en stuga i bushen som inte är uppkopplad och som har utedass och saknar ström och rinnade vatten. Och med det var det slut på sommaräventyren. Vi fick som andra föräldrar vara där tonåringarna är.

Men nu har det gått några år sen vi helt plötsligt stod utan ungar och vi börjar så smått ta tillbaka sommarparadiset som har en gisten båt, ett mossigt tak och en skogstomt med rester av stormen Gudrun med polare som fällde ett par granar på varsin sida om huset. Det finns att göra, men ingen brådska. Som sagt, sommarparadis.

Bilder får tala vidare.

Det är en fin höstdag att besöka stugan på. 

Gäle. En gång fanns här ett Coop.

En gång i tiden jublade ungarna när vi kom till den här sträckan.
 Inte långt kvar till utedass, myror och spindlar, klippor och barr, fotogenlampor och gamla Kalle Anka
Och vem skulle först få tända i spisen?.

Den här vägen promenerar man på. Släpar och bär sina saker till stugan...

...som skymtar bland tallarna.

Lite för mycket sly har det blivit på sistone.

Lite fattigt på träd efter Gudruns framfart. Men det utmärkta kyslskåpet funkar än.
Om man tar sig in. Där finns sylt från 1968? Och surströmming från -83.

Sylt till morgongröten om man så vill.

Viss konst får man aldrig flytta på.

Inte den här heller. Barskåpet.

Och annan konst har kommit till på senare år. Dokumentation av sommardagar.

Fridfullt. Inget som stör utsikten, precis. Bara skog...

Så här har det alltid varit.

Från lilla tvättfatsvrån kan man se sjön

Röjning för skurningen. Jag hittade ju en burk Fenom. Luktade som förr i tiden efter att trägolvet skrubbats.

Här har det kockats, allt från varmkorv och mos till filé mignon.

Viken är inbjudande som vanligt. Här ska byggas brygga!

Alla dom där småholmarna. Välbesökta av ungar som fikat, fiskat, badat och lekt sjörövare.

Naturens mönster

Det är bara i Näkten det växer skägglav på aspar. 

På väg tillbaka efter en dag med skurborste och planering för framtida sysslor,
som nybygge av brygga och reparation av båt och röjning av gäststuga och...

Vi pratar om allt vi varit med om i Näkten på hemvägen och hur det var på den där tiden
det var ett gäng ungar med jämt och hur det var innan ungarna
och kommer som alltid fram till att tiden går för fort.

Jag rotar fram gamla bilder:

På väg till eller från en ö för bad och lek.

Ön. Fyra av sex. Gästande barn var mer regel än undantag.

Ön

En mycket liten ö. Men den räknas.

Kräftkalas på bryggan.

En liten filur i båten, i solen, i ett sommarparadis.
I väntan på att någon ska komma och ro iväg på någon utflykt.

 

Lite senare fick jag en brygga i 40årspresent av familjen.
Den sjösattes i Grönviken och med hjälp av ett par tonåringar, maken och svärfar
bogserades denna kommande myshörna till vår stuga. Det var en bit det. I stugan väntade jag
och ett gäng ungar.

Här går det undan. Två motorbåtar och bryggan på släp!

Nu kommer bryggan, nu kommer bryggan...! Men vissa har ju andra viktiga saker för sig.

Snart är undret på plats och det ska vi fira med en rejäl stugmiddag på spaghetti och köttfärssås.
Alla sex ungarna hjälper till med bryggbygget.

Det var det, det.
Nu är en ny brygga på gång. En ännu större. Som man kan åka på. Kanske vill några vuxna ungar komma och gästa sommarparadiset och tuffa runt på bryggflotten med kräftor och ostkrokar som en revival. Vi får väl se.

September

Ska man ha hund eller inte?

Vi längtar efter en hund. Vi längtar inte efter valptiden, att bekymra oss över hundvakt och dyra veterinärräkningar. Men ändå. Den nyvunna "friheten" med utflyttade ungar, och ingen hund heller, har varit attraktiv ett par år men så fort jag ser en hund vill jag rusa fram och snusa den i pälsen. Kan innebära viss fara.

Vi lånade oss en hund några veckor i vintras. Det var kul. Någon ville hänga med ut. Någon ville gosa i soffhörnet och morra ifall någon smög på tomten. (Hoppas jag i alla fall). Någon spydde också på heltäckningsmattan och packade in några kilo hundhår under sängen (samma heltäckningsmatta) och någon dreglade ner ena soffhörnet till oigenkännlighet.

Det beror förstås på vad man vill ha för sort. Vi är inte riktigt enade där, maken och jag. Vi har inte enats om sort. Eller ålder. Jag är för halvstora, färdigfostrade hundar. Maken tycker det är ok med valp, en inte alltför stor hund som ryms på hojen på nåt sätt. Vi har en del att fundera på.

Men bilden ovanför påminner om unghundstiden. Den superbusiga tonåringen Zingo spanar in tre grabbar som under glada skratt springer ner i diket för att markera reviret under en kisspaus på semesterresan. Folkabussen var full med ungar och hund och campingprylar. I Åsa på västkusten fick vi klagomål från tältande grannar för att hunden skällde hela natten, hade diarre och badade med ungarna på fel strand. Hemma fick vi skäll av ungen som spelade match när unghunden slet sig lös och sprang in på planen för att vara med. Till motståndarnas jubel...

Jaa, men mest var hon till glädje, förstås, det lilla livet. Jag saknar hunden. Men det är svårt när man vill ha en exakt likadan! Men det vore mysigt nu när hösten drar in. En varm och go hund...
/E

Augusti - den mjukmörka. Rapport från 220 mil på en BMW.

Igen. Så fort vi tvättat hojarna, druckit födelsedagspartyts sista kaffeslurk, städat ut efterlängtade och nu saknade ungdomar och lämnat tillbaka partynycklarna packar vi motorcykelväskorna igen. NU ska det bli Danmark! Wihoooo!

En natts sömn. En titt på kartan. Shit. Vi tar andra hållet, det regnar i Danmark. För mycket. Liiite regn är bara väder. Men att planera in en semester i en ständigt strilande, jämngrå vattenmassa - nejtack. Det behövs inte. Alltså andra hållet, mot Nordnorge.

Jag är glad som ett litet barn och skuttar runt i förhoppning om att kunna besöka Riksväg 17 igen. Det var flera år sen vi åkte där men helt oförglömligt. Ett nytt landskap bakom varje krök,  Kystriksveien - världens vackraste resa.... Japp! Vi tankar och drar iväg och i Storuman,  lagom till lunch, beställer vi stuga i Mo i Rana för natten. Och sen då? Ja, vi kan ju alltid se Lofoten. Det är en osedd fläck på vår norska mc-karta. Bilder får tala, som vanligt.

En kort paus i Tärnaby. Ryfjället och Gäutajaure. Mot Mo i Rana!

En knapp mil norr om Mo i Rana campar vi i fin stuga.

Jag kollar upp midnattljuset. Ingen risk för mörker här uppe än...

Vi närmar oss spännande områden. Efter ett par hastiga beslut tar vi av från E6an och åker in på den fantastiska Kystriksveien för att få blå himmel.

Utsikt mot Aldersundet med Liatinden i bakgrunden

Lovund

Aldersundet

Färjeläge

De sju systrarna

Hoppsan, vi råkar passera polcirkeln. 

Näst sista färjan innan Bodö

Man få stanna och titta ibland, kolla filmkameran, ta några djupa andetag. Njuta av naturen.

Nu till sista färjeläget innan Bodö.

Melöy. Utsikt mot Svartisen, Norges näst största glaciär. 

Melöy med Holandsfjorden.

I år resignerade jag. Ja, det är många och långa tunnlar. Bara att tugga i sig mer än en halvmil långa saker med dåligt ljus ibland. Höjdpunkten (?) var nog den som gick i spiral nerför under någon del av Hardangervidda...men det var ju förra resan.

Så här ska det vara.

Som att ha en gigantisk gråsten bakom sitt hus.

Framme i Bodö. Samma stuga som för fem år sen! Ja, inte mycket har hänt här inte. Enkelt men billigt och bra.

Kvällstur över klipporna vid fjorden.

Väggmålningar och målade cyklar fyller Bodö. Det här året är Bodö värd för ett antal cykeltävlingar och därför pyntas kommunen med 200 färgglatt målade cyklar. Staden fyller också 200 år. Coolt.

Vi som INTE cyklar just nu, hoppar på färjan till Lofoten, en resa på tre timmar väntar då vi valt att åka Bodö - Moskenes.

Lämnar Bodö i det blå...

...och några timmar senare ser vi väggen av spetsiga berg, Lofoten.

Moskenes

Vi ska bo mitt på Lofoten så vi åker till Leknes.

Landskapet skiftar.

Vår vilodag ägnas åt vikingafestivalen Lofotr.

Här skrattas det mycket....och vi äter gott.

En del av Lofoten

En annan del. På väg till Unstad och havet. Notera hålet i bergväggen. Där kom vi ut...

Det finns inte många träd i den här delen av övärlden

Unstad och surfingparadiset. Längst bort på stranden till höger i bilden finns en kyrka. Tälten tillhör mest troligt surfskolan.

Surfers Paradise? Atlanten, i alla fall.

Vi åker runt på Lofoten men på en knapp vecka hinner man inte se mycket. Men det vi får se stärker bara vår lust att fortsätta besöka Norge varje sommar.

På väg mot Svolvaer för att sedan övernatta lite längre upp i Lödingen inför färjan till Bognes norr om Fauske. Det gäller att anpassa turen hem så vi kommer undan eventuella skyfall.

Svolvaer

Svolvaer

Svolvaer

En omväg för att ta sig till Lödingen bjuder vi oss själva på. Laukvik.

Mot Lödingen

Nu är vi tillbaka i Sverige och i höjd med Padjelanta nationalpark. Kråkmofjellet.

Kan detta vara Kviturfjället?

Mot tunnel, 7 km lång. Suck.

Check av kamera. Inte filmat som den ska? Då måste vi ta om turen på den mycket smala vägen (stigen) som slingrade sig nära bergväggen med stup på ena sidan och branta hårnålskurvor. Junkerdalen.

Japp. Tillbaka. 

Över fjället mot Arjeplog. Där ska vi proviantera för att åka vidare mot Storuman och sova över. Det ska gå....

Ja, just, ja, polcirkelbilden. Som förr i världen. En annan hojresa.

Storuman. Nästan natt. Campingvärden kommenterar mig som dränkt katt och tröstar med att bastun är varm. Det tackar vi för. Vi hade i alla fall tur med vädret, för det var bara de sista milen vi blev dränkta. Vi avslutar hojtur två och semestern med god mat och dryck. 

Det var det, det.

/E