Äntligen tillbaka hos morsan. Ordning på torpet.

Äntligen har jag fått göra ett antal hembesök efter denna dryga halvårslånga avhållsamhet från personligt umgänge i mammas egen lägenhet. Visst, vi har setts utomhus när värmen dugt. Men att inte få ordna i garderober och köksskåp har varit olidligt. 

Jag har lärt mig massor om demens de senaste åren. En sak som varit viktig, har jag förstått, det är att ha saker man känner igen omkring sig och att det mesta fortsätter som vanligt. Att hitta det hon vill hitta i kylen och att kunna koka te och dricka ur sin favoritkopp. Och bara det att mamma har vissa klädesplagg i en byrå och andra kläder ska hänga i en garderob. Ja, det var viktigt när mamma var frisk och som vanligt. Man visste var saker skulle vara. Och detta förvaltar jag nu åt henne och bevakar att nattlinnena ligger i byrån och inte hänger på klädhängaren i garderoben, Vem hänger nattlinnen på klädhängare i en garderob? Tja, det kanske inte är helt omöjligt. Men jag som växt upp med morsan vet ju att det är en styggelse med nattlinnen på hängare i en garderob.

Men det spelar ingen roll hur fantastiska personalen är runt morsan. Det är ändå svårt för dem att veta vad hon är van vid, det är orimligt. Det är stor omsättning på personal och många har ingen susning om  vad en gammal människa kan ha för historia och kan sitta och språka om det en stund. Morsan som bara vill prata om barndomshemmen i Såå, gamla Strandbergs affär och beredskapstiden. Lite gammeldans på det så....

Nåja, alla är snälla och hon har ofta talat om för mig hur snälla alla är. Det är ju viktigast. Men ändå. När jag kom in första gången efter dryga sex månaders förbud var det till att gå igenom varenda vrå. Jag har hittat diverse och flyttat en hel del saker utan att gå in på detaljer. Jag har lärt mig att skratta - det har gått så pass lång tid att jag kanske är van på nåt sätt att det är min mamma fast ändå inte. Ja, hon har det ju bra och säger ofta till mig att "titta här, nu ser du hur bra jag har det här!" när hon blir hämtad och lotsad till mat eller medicin. Men ändå. Jag blir upprörd när hennes foton inte ligger på samma plats, när inte rätt kläder ligger på rätt ställe eller när favoritmuggen inte finns i skåpet. Mest för jag inte vet hur det har blivit för mamma under den här perioden. 

Jag kan inte låta bli att tänka att jag själv kommer att hamna i samma situation. Och då undrar jag om allt mitt dokumenterande, foton, dagböcker, bloggar..., verkligen har någon betydelse för mig och minnet. Och vem kommer att se till att de finns tillgängliga? Det finns minsann ingen garanti för att nån anhörig finns i närheten och an rodda med foton och nattlinnen.

Men hur som helst - dagens besök innebar bara skratt. Hon skrattade åt att hon frågade om jag var gift, att hon inte visste vad barnbarnen hette och att hon minsann minns den där skvallerkärringen hemma. Vi tittade i ett minnesalbum jag gjort för att hon ska ha sitt liv (starkt komprimerat, vill jag tillägga) lättillgängligt på soffbordet. Där såg hon min man och berättade glatt för mig att han är bra mycket roligare än jag för han är då åtminstone lite mer pratig. 

- Jag vet, sa jag surt, han är ett socialt under. Han hade inte tid att följa med idag men nästa gång så...

- Vem då? sa morsan.

- Din svärson. Minns du han?

- Jadå, han har jag koll på, sörrö. Helt borta är jag inte. Men det var då en överraskning att du har gift dig...

Som sagt - lilla mamma. Vi skrattar bra ihop när det blir så tokigt att jag inte kan låta bli. Vi har bestämt tillsammans att en hjärtinfarkt tog hennes minne och att det kommer tillbaka när hon frisknat till. Hon har köpt det och känner sig lugn med det. Jag också. 

Bara så ni vet, ungar. Vi ska skratta också, bara ni vant er vid er nya mor, ifall jag hamnar i samma situation. Men häng för farao inte mina nattlinnen på en galge i garderoben. Det är inget att skratta åt!

/E

HOHO, nu är hon tillbaka vid tangenterna.

 Eftersom vi har hus och eftersom vi har en altan vill vi ha en bra altan. Gärna som man kan sitta fler än sex personer på eftersom vi är rätt många är nära och kära dyker upp. Den här altanen tar all vår energi nu. Varenda ledig stund har det snickrats och målats och snickrats lite till. Det har varit ett himla stök med att riva bort den gamla och fräscha upp med en ny. Har man inte sysselsättning fixar man sig.

Men helgen såg lovande ut när det gällde väderlek så vi tog hojarna och körde runt Norge. Nej det gjorde vi inte. Bara ett önsketänkande som slapp ur mig. Jag är så skojfrisk så här på söndagskvällen. Liksom. Nej, men man kan roa sig på annat sätt. Om inte på två hjul så på vatten. Båt och brygga måste lastas in före snön. Inte efter snön, vilket är brukligt i den här familjen. Vi kommer ofta på saker i sista stund. Det KAN vara charmigt och ingår i det som vi tycker är kryddan i livet: plötsliga infall och idéer som genast iscensättes. 

Den här gången gällde det att vara planerad. Men egentligen gällde det min Näktenabstinens. Längtan till stuga och skog började bli oöverkomlig. Så vi packade ner lunchmackan och drog. Varje gång vi åker rakt in i skogen vid Grönviken känner jag någon sorts befrielse från omvärlden. Nu ska vi äntligen till ingenting. Så skönt, brukar jag tänka. Bara skog och vatten. Det tycker uppenbarligen våra grannar också för man varken ser eller hör någon. Jo, det händer att någon skriker en hälsning med en fråga om allt är väl. Man bekräftar att allt är väl och sen är det tyst igen. Perfekt. 

Ja, vi satte igång med att tömma ur båten vatten, dra upp åbäket, förankra och vinterskydda. Sen såg vi på varandra och tänkte att vi ju behövt båten för att vinterförankra bryggan. Jaha, sa maken, då får vi väl åka med bryggan då och fiska upp fästena från bojarna. Så det bar sig inte bättre än att vi tog en tur på sjön med bryggbåten, vi. Kaffet och mackorna var med och det var nästan som sommar igen.  Gårdagen blev fullkomlig. Jag är bara så djupt och innerligt tacksam över detta ställe. 

Tänkte bara ni skulle veta det. Igen. 

Checkade att Ön ligger kvar. Allt ser ok ut.

Lagom plats för fika

Så där ja. Nu lämnar vi vikens vatten för i sommar. 

//E

Nästan tre veckor sen...

 ...men det betyder att jag haft fullt upp. Hur ska det då inte bli när jag är pensionär och vill så mycket. Fick ett sms av en gammal polare som sa vänta bara, när du är pensionerad kommer du inte att hinna nånting. 

Reflekterar över ordet "hinna" som dyker upp allt som oftast idag. När jag var fjortis handlade det mest om att hinna med bussen. För övrigt hann man alltid äta och träffa kompisar och eventuellt vara med på nån enstaka kvällsaktivitet fem gånger vart annat år när mamma skjutsade en till Järpen och det var typ porslinsmålning eller annan lattjo "kurs". Då kunde man prata om drömprinsen, som vi var minst tre som delade på, och så gjordes julpresenter till mormor och tant Gitta. I mycket god tid före jul.

Jo, förresten, ordet hinna dök alltid upp före jul också i min gröna ungdom. Det var när mamma och mormor och moster slet i varsin ände av golvtrasan och pratade om att man "måste hiinn boon golva före julaftan". (Alltså hinna bona golven före jul, för dig som int' begrip'). Annars var det lugnt.

Nån kompis har jag som tycker jag är en orolig själ. Sitter aldrig stilla. Nä, jag mår som bäst då jag är på väg. Aldrig från något utan alltid till något. Stor skillnad. När äventyret väntar bakom nästa kurva, då lever man livet om man heter Eva. Det kanske är det jag vill göra lite mer av lite mer oplanerat. Vi är ganska duktiga på att åka, men det kräver alltid lite planering och det jag ser fram emot är att styra över min dag. 

Dagen har jag ägnat åt att slita med altantak och inpassning mot befintligt tak och att ta död på några envisa rotskott från syren som hotar att välta huset. Eller vad det är. Svettigt. Men mysigt. Vi vill HINNA ha klart taket före snön kommer för att åtminstone kunna bocka av utbygget en bock till.  Nå, trädgården bjuder allt på överraskningar. När jag gått omkring där idag, ömsom med kofot, ömsom med sekatör har jag mått riktig bra och särskilt sen jag hittade ett sånt där hörn som jag hade när jag var just fjortis och ritade och skrev som mest.

Titta här! En fin stol åt mig under rönnen bredvid stubben där jag ska ha kaffemuggen och en chokladbit på lördagarna. Där kan jag få skriv- och ritro. 

Och därmed var ett nytt ord fött eller hur?  Har du hört ordet ritro förr? Ja, inte jag i alla fall. Nu kommer jag genast att behöva ta fram ritblocket för jag fick en idé. Ni vet jag och alla mina träd.... Om man vill se vad jag sysslar med på ritrostunderna finns en instagramkonto tills vidare som heter Enhenna. Vad annars? 

/E

Måste skynda mig...

 ...att skriva några rader för att dokumentera det som hände i morse. Annars försvinner det. 

Det regnade. Vi har spänt upp en plast som provisoriskt tak på altanen under bygget. Vi har plåttak på huset. Smattrandet av regnet som alltid är tydligt i ett hus med plåttak förstärktes av ett lika högljutt smattrande på den där presenningen. Fönstret var som alltid öppet. 

Jag befann mig i halvdvala nästan vaken. Plötsligt svepte ett luktstråk av grönska in i min näsa. Samtidigt hörde jag hur tydligt som helst att något djur utanför fönstret slet av gräs och tuggade i sig med ett malande ljud. Jag visste att det var en kossa. Tänkte att det var konstigt att de stod vid hagen och åt, det hällregnade ju. Borde dom inte vara under träden i dungen? Men troligtvis hade de just kommit till sitt sommarbete så lusten att smaska i sig av det orörda gräset var för stor. 

Jag lyssnade på regnet och kände gräslukt och tänkte att morgonens väder skulle innebära någon timmes serietidningsläsning på magen inne på garderobsgolvet medan regnet föll som mest. Och så kände jag trälukten från golvet och en viss doft av kläder som kanske inte varit vädrade på ett tag. 

Alltså, jag var där. Nån gång då jag var elva-tolv år. Det var magiskt. Det har gjort min dag. Jag var ju liksom tvungen att vakna lite till så att jag kunde masa mig upp ur bingen och kolla om plasten låg kvar över bygget och dessutom brygga det absolut nödvändiga kaffet. Men ändå - jag var på riktigt tillbaka i barndomshemmet i träkåken i backen. Kanske några pennor och lite papper kan bistå till att fästa minnet nånstans. Som sagt. magiskt.

Plåttak


/E

Slut på sommarpyssel. Nu gäller det att fortsätta ta vara på vardagen. Och livet.

 Jag startade terminen med ny klass, som mentor i en åk 8. Rent krasst har vi omstrukturerat oss pga personalbrist och annat stök. Nu har jag hoppat in som gubben i lådan hos ett härligt gäng. Får se hur länge jag blir kvar på jobbet.

Ja, missförstå mig rätt. Jag gillar det jag gör och skulle jag ogilla det mycket då är jag skapt sådan att jag byter sida och gör nåt annat. Arbetsamt och tungt bitvis - ja, absolut, men glädjen över de ungdomar jag möter och vad jag ser och samarbetet med kollegor som hållit ut år efter år, det överskuggar liksom det där tungsamma. Jag tänkte mycket på det idag då vi gapskrattade tillsammans som den mest självklara saken i världen fast vi inte har bemanning på alla positioner än och fast vi jobbar allt vad vi kan för att sy ihop dagens schema. OCH coronaskiten på det. Jag kallar pandemin för coronaskiten hela tiden och kommer att fortsätta med det, för det känns bra. Samtidigt hyllar jag en klok och väldigt ung person som använder denna benämning på eländet. 

Åter till "få se hur länge jag blir kvar på jobbet". Jo, det börjar närma sig pensionen. En del vänner har redan klivit in i denna nya världen. Andra säger att dom aldrig ska sluta jobba för man kan inte tänka sig det. Naturligtvis finns det olika skäl till varför man gör som man gör. Ytterst är det nog ekonomi men jag har också hört många fråga sig vem man är som pensionär. Intressant. Jag tror att det är då jag kommer att gå tillbaka till mitt sanna jag. Jag kommer att sitta under min korkek. Tror jag. Ifall jag också blir pensionär. Kanske.

Ja, inget är ju hugget i sten. Men jag måste säga att det är en skum känsla som gärna tränger sig på om dagarna: det är sista gången jag gör detta. Tänk om det är sista gången jag går till jobbet på en skola och får en ny kalender för året som ska fyllas med anteckningar om möten, uppdrag, prov, planeringar, betyg, telefonnummer, allergier, mailadresser och påminnelser. Något telefonkonstverk, påbörjat men alltid havererat smart system att bokföra elevprestationer, datum för jullov och Pelles Spanienresa och Annas utvecklingssamtal. Tänk om....

Jag lever i nuet, verkligen, och funderar på varje detalj jag gör. Tänk om... Och vem är jag då som pensionär när jag sitter under korkeken med en avsevärd summa pengar mindre i månaden och plötsligt hinner läsa dubbla mängden böcker och göra klart diverse sagobilder? Ja, det vet man inte. Kanske blir det inte så att jag nånsin slutar jobba. Vad vet man. Tills vidare återkommer jag med rapporter om saker som förgyller lärarlivet. Jag gör faktiskt annat än att resa, för dig som undrar. 

Vårt Näkten. En lisa för själen.

/E.

Sommarpyssel 5 - saker att göra på semestern

Höga kusten. Jag har en obehagskänsla jag inte kan identifiera riktigt. Den bara finns där. Ja, när någon säger höga kusten längtar jag åt andra hållet. Ingen förklaring.

Ett par gånger har jag tidigare varit där och då har det varit semester med familjen, en kortare sådan. Första gången då vi åkte för att ekonomin inte tillät den sedvanliga turen runt halva Sverige. Vi hade det trevligt men ett par av ungarna var på väg mot tonåren och det var lite vajigt som det är då med allas viljor. Andra gången hade redan två aviserat att det fick vara slut med familjesemestrar hopklämda i samma stuga eller tält så vi tog helt sonika med de två yngsta och for. Kort. Lätt att ta sig hem om det skulle behövas liksom. Mor- och farföräldrar stod för hemmaservicen när det behövdes, minns jag. Kanske är det detta som gör att jag har denna obehagskänsla - det att det var en förändring på väg. Barn växer som bekant och livet tar nya vägar. Eller kanske är det ett tidigare liv med diverse vedermödor som gör att jag ruskar på mig vid tanken på att åka till Höga kusten? Vad vet man? Nåja, nu ska du få höra hur det blev den här gången.

Maken hade gjort en resa med några "gubbar" på hoj medan jag roat mig med barnbarnet i enande del av världen. Resan han gjort hade just precis gått till Höga kusten, en fin dagstur på ca 60 mil. Nu föreslog han att vi skulle göra en sådan också men stanna ett par, tre dar åtminstone. Naturligtvis höll jag med. Hojåkning säger jag inte nej till och avståndet kändes lockande, man kunde ju alltid åka hem på nån timme, tänkte jag rent krasst. Dessutom borde jag ju ge området en ny chans på nåt sätt.

Tur var väl det. Vi har haft tre dagars riktigt fin hojåkning på fantastiska vägar med fina vyer och mysiga småbyar blandat med öppet hav och skärgård. Av någon anledning var det svårt att hitta boende eftersom vi inte vill trängas på tältplatsernas servicehus i dessa tider. Men till slut fann vi ett rätt hyfsat ställe i Docksta. Priset kan ju säga en del om standarden men är det bara rent brukar vi inte bry oss så mycket. Vi skulle ha Docksta som bas under två nätter, tänkte vi. Dagarna skulle vi tillbringa på vägarna.

Så blev det. Jag har omvärderat Höga kusten och minns nu mest fin körning och perfekt väder. Lite bilder får fortsätta berätta.

Norrfällsviken. Gissa om jag snubblat där jag gått med ansiktet vänt mot stenarna. Inte för att se var jag kliver, utan för att se vilken som passar in i mitt stensamhälle. (En annan historia som handlar om stenar och akrylfärg)

Norrfällsviken. Havet, där är det, havet. Som på Louvren....  Som i Göran Palms dikt. En favorit.

Vi fastnade liksom här en stund. Det är nåt magiskt med ljudet av vågor.

Vissa platser fick mig att längta extra mycket till Norge. En sommar utan norska vägar är liksom lite fattigare, tycker jag. Det fattas för mycket.

Som ovan.

 

Bönhamn. Grymt besviken att Arnes Sjöbod var borta...

Höga kustenbron

Spegelblankt vatten får mig alltid att stanna upp. Det påminner om så mycket gott att det är omöjligt att inte stanna och bara titta. 

Bottniska viken

Bilden påminner om något -vad? Vet du?

Norrfällsviken.

//E

Sommarpyssel 4. Saker att göra på semestern

TACK för grönskan

T ACK för violerna

Och tomaterna

Och min fina skräpkorg...

Och tacksam för maten - grillad tonfisk med kålgratäng.

Älskade växthus...

... var ska man annars vara på kvällen när det blir svalt?

Och var ska man annars odla ifall man är smålat och bara gör det minsta?
Kram på dig🧡

Sommarpyssel 3 - saker att göra på semestern

Det blev en hojtur i alla fall.

Vi tog inte husbilen, vi laddade batterierna på varsin motorcykel. Nu har vi hållit på med det rätt länge, nånstans runt tjugo år aktivt på längre turer. Jag vill genast avfärda allt snack om frihetskänslan som ibland dyker upp. Eller nån som säger "va tuff du är". Jag är för gammal för att tycka nåt sånt om jag ens gjort det. Jag brukar svara att frihet det är nog när jag vandrar i skogen eller paddlar kanot eller så. Tuff vet jag inte, dum kanske hellre, med tanke på riskerna. Men det är värt det. För hjärnan töms på allt skrot, koncentrationen på körning, andras och egna vägval och känslan att vara på väg är det som lockar. Sen ska jag genast avslöja en hemlighet - det är kul att köra. Det trodde du inte, va?

Jag insåg att det måste till nåt som jag mår gott av för att få lite balans efter jobbåret som har varit tuffare än vad nån vet, samt att på det inte få träffa nära och kära efter pandemiutbrottet blev liksom droppen. Att få bli farmor och inte veta när man få se och ta i den lille... Att inte veta hur det är i mammas lägenhet, att inte veta när jag kan träffa henne....

Nejånej. Allt har svängt igen men det var en tid där jag trodde det skulle gå överstyr. Nu har jag fått snusa på den lille och på de goa föräldrarna med, för den delen. Och för att på nåt sätt försegla det goda så tog vi oss an Visingsö. Den där ön jag sett på håll och funderat på hur det ser ut där. Jag sa det till maken och han sa som vanligt
- Javafan, vi sticker väl dit.
Den jargongen är jag lycklig över så långe det går. Tacksam över möjligheten.

Vi tog oss runt Vättern och ut på Visingsö. Nu har jag sett det också. Rik. Titta på lite bilder. Själv ska jag sätta mig med en kopp kaffe och översätta det digitala till papper. Också.

Nånstans i närheten av Hassela kör vi omkring i leran på en vilsen väg. Rätt kul. Svettigt och skitigt.
Vi siktar på en övernattning i Jädraås - hittar ett vandrarhem som verkar bra. Det är också verkligen bättre än bra: Jädraås Herrgård. Dit kommer vi på kvällen och får själva ta oss fram i huset, guidade av ett telefonsamtal med en trivsam värd. Det är lite grått men hojvädret är fortfarande perfekt och vi landar i huset för att laga oss en sen middag i ett välsorterat kök.

                                                                     

Få se nu...ska vi ta finsilvret? 

Utsikt från rummet.

     

 Vägen bjuder på flera guldkorn, väl värda att återbesöka. Fina motorcykelvägar och njutbar körning i näst intill obefintlig trafik.

Efter Jädraås kör vi ner till Askersund för att hitta en ny sovplats. Det är lite skönt att inte ha tält, vi har börjat unna oss lyxen att bo bra på "gammeldagar". Men tältet låg faktiskt på golvet i vardagsrummet en vecka innan vi stack...Vi tog beslutet att lämna det. 

Nästa stopp blir på Per Olofsgården mellan Kumla och Askersund. Ytterligare ett fantastiskt ställe att stanna på. Som dammig vägfarare händer det ofta att det är med blandade känslor man öppnar en dörr till ett nattstopp och ser ljusa tyger. Nåja, lortiga saker läggs UNDER sängen, alltid.

Bloggerskan poserar efter kvällspromenaden. 

I coronatider har hotellvärden planerat mycket noga. Alla sällskap, (typ fyra på hela hotellet?), hade varsin kaffebryggare, varsitt kyslskåp, och ett eget serveringsfat med frukosttillbehör. Allt ordnat så att det rymdes minst ett par fjällkossor mellan borden. 

Maken vittjar "vårt" kylskåp.

Efter en god natts sömn tar vi oss längs Vättern (ja, det har jag längtat efter, nåt särskilt med den sträckan) och highfivar oss själva som har hjälm, visir och skyddskläder då vi passerar turistfällan Gränna. Här känns det som om vi är på Storsjöyra. Men vi ska till Visingsö och tar färjan över.

Det finns nog flera anledningar att åka tillbaka och stanna längre senare i livet på Visingsö. Vi är ju här bara för att köra hoj, se hur det ser ut och pricka av på bucket list. Det är som väntat vackert, vindpinat och tja, Verkön och Norderön...för att jämföra med hemtrakterna. Men den här ön är ju platt. Och pinfull av historia. Så mycket spännande som hänt här. Men det får du ta reda på själv.

På väg från norra udden mot den södra.

Visingsövy

Turistfälla. Men vi är ju turister och vi går i fällor.

Södra udden. Vi rundade ön med ett matstopp i mitten på Svensgården som synes ovan. Efter denna korta sight-seeing av Visingsö insåg vi att vi var tvungna att bege oss till fastlandet för vidare färd runt sjön. Vi åkte i regnskurar och solsken via Jönköping för att hitta ett lämpligt boställe för natten. Det var flera gånger jag tänkte att vägen är resans mål under den här turen. Sverige är fantastiskt för att vara lite klyschig, inte desto mindre sant.

                                                                           

Vi landade i Tidaholm av alla platser, men det beror mycket på valet av kul vägar. Tror inte jag varit i Tidaholm förr, men vi fann ett B&B och det visade sig vara i ägarens hem med tillhörande Thaisnabbhak, Det lilla mathaket var stängt pga rådande omständigheter men frukost skulle vi få. En tallrik skulle stå framdukad med kontinental frulle på prick klockan 8.00. Vi var ensamma. Kan tilläggas att vi sovit gott och dessutom kvällen innan tittat liiiite på Tidaholm som var stendött. Kanske alla var lika trötta som vi?

Några avslutande bilder på en känd plats. Även om mycket byggts om i Rättvik så finns vissa saker kvar. Sörlins Bokhandel t ex som förgyllde alla semestrar i min barndom, likaså Centrum Lek och Hobby. Ett besök där på kvällstid (bara det, alltså, kvällstid!) var ju nästan höjdpunkten på Dalarnaresan.

Den spegelblanka Enån får avsluta bildkavalkaden för denna hojtur. Jag har tusen bilder till, mest för att veta vad jag gjort under alla turer när jag sitter och rullar tummarna i framtiden.



Återkommer med flera saker att göra på semestern snart.

/E.

Sommarpyssel 2 - saker att göra på semestern

Ja, släktforskningen får vänta. Nu är allt fokus på Finn.

Finn är vårt första barnbarn. Man är farmor. På riktigt.

En dag i mitten på juni tog vi husbilen till Malmö där den lille bor. Väl isolerade från omvärlden skulle vi få ta del av den ljuvliga lilla parveln, ja kanske till och med få snusa och bära på undret. Att bila genom sommarsverige får mig alltid att känna förundran över det land vi bor i. Varje gång åker vi nya vägar, varje gång gör vi nya upptäckter. Varje landskap har sin charm. På grund av den outhärdliga hettan (ja, jag tillhör ju dom som gillar det vi ofta kallar "svensk sommar", dvs ca 23 grader och i bästa fall uppehåll), tog vi oss bara korta bitar. Den där gamla husbilen som kostat mekanikern åtskilliga timmar kvällar och helger, den älskar vi. I alla fall jag. Att kuska runt med huset på ryggen och alla tänkbara bekvämligheter - det gillar jag.

Nå, vi landade på en tom camping vid Fryken, sedan på en parkering nånstans i Dalslandsskogarna och på den tredje dagen rullade vi in på en cirkus i Malmö, där vi skulle bo. Eller nja, det var i alla fall en campingplats som ståtade med dyra hus att hyra (cirkusvagnar) samt ett stort cirkustält för eventuella happenings och en foodtruck, tillika. Lugnt och skönt. Vi och några få till. Lagom i dessa tider.

Och så fick vi då beskåda undret, så småningom.  Några få månader gammal, rund och go, låg han där och betraktade oss misstänksamt. Det lilla ljusa håret stod på ända, huden doftade bäbis och armarna var som gjorda att bita i... Ja, missförstå mig rätt. Jag kunde inte låta bli att bita i mina egna ungar heller. Vad jag minns skrattade dom mest. Möjligen kan det ha lett till att en av de små senare blev känd som "han som bits" på dagis och andra lyfte upp sina bebisar när jag och min kull kom.... Nåja, sånt man får fundera över på gamla dar.

Det är så märkligt. Jag och maken får vänja oss vid att se den lille filuren typ tre gånger om år om vi har tur. Ja, fast det gäller nu. Vi har redan planerat för hur det blir om några år då vi förhoppningsvis får rå om längre tider. Du vet, lekstuga, 14 kilo lego, sju hyllmeter sagoböcker, sandlåda, verkstad med allt som behövs för den lille kontnären, musikstudio, sportstuga, räserbil.... Ja, hos farmor och farfar ska allt hända. Det ser vi fram emot. Om ödet vill oss väl blir vi gamla och starka.

Vi var ju tvungna att återvända efter tre dagars oupphörligt snusande och tittande och bärande. Och jag skänker en varm tanke till en som inte längre finns med oss i livet. När vi var nyblivna föräldrar och inte visste hur vi skulle stå och gå eller sitta med den lille fanns Ingrid. Hon bodde två kvarter bort med tre ungar och gubbe. På nåt vis visste hon hur det kändes när man var nymamma. Jag minns glasklart när hon kom in och skyndade sig att tvätta händerna (35 år innan coronatiden) och sen förklarade för oss att "je ske bäre hit och syytt je". För dig som int´begrip så betyder det att man bara ska bära, ha i famn, ha i knät... njaä, det går inte att förklara riktigt. Och så tog hon sen bebisen i famnen och talade om för honom att han hade det bäst som fått oss som föräldrar, att vi var dom viktigaste som fanns och att vi älskade honom över allt annat. Men att ibland skulle hon in och sytta...

Det blev väldigt mycket syttat för Ingrid kan jag säga. Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång. Saker man minns när man snusar på en bebis.

Som sagt, vi var ju tvungna att åka hem. Färden hem i normalväder gick via Öland, Lönneberga och Bullerbyn, Vikbolandet och Kolmården och väl hemma väntade växthuset med tomaterna och alla krukväxter som släppts ut till sitt sommarbete. Lyckliga farmor och farfar, ja, det är vi det, bjöd in blom- och husvakterna på grillmiddag. Och packade hojväskorna samtidigt. Återkommer.

Som vi längtat - son och sonson.

På väg  =  äventyr

Strömsfors bruk - en viloplats för natten.

Skogspromenad om kvällen. Vem står i skogen?

Södra Öland.

Vita gäss långt, långt borta på havet.

Mönsterås - sova på kajen, inte helt fel med denna middagsutsikt.

Bullerbyn. Åtminstone Norrgården och Mellangården. 

Sörmland i högsommarskrud.

Mot nya äventyr!
/E.