Tankar från en frisörstol

I fredags eftermiddag satt jag i frisörstolen igen. Det är inte ofta jag tar mig tiden till sådan lyx. Oftast ett par gånger om år, eller så. Jag har grejat med barret sen jag var tonåring, har haft allsköns färger och frillor vilket även renderat olika humörsvängningar beroende på resultatet. Därtill har jag lika ofta bytt frisör, vilket i första hand beror på mina infall och pop-upidéer. När jag haft lust att omfrisera mig ska det ske NU. Då har det blivit det den stackare som har tid att ta emot NU. Allt från Ulla-Gretas Salong i skymundan på Söder till flaschiga Expensive Hairstyles mitt i stan. Resultat har blivit därefter, både humörmässigt, stilmässigt och budgetmässigt.

På senare tid har jag dock lugnat ner mig. Jag har min finska dam som säger sanningar och det gillar jag. Än så dräper hon mig med sarkastiska kommentarer om skrikfärgat hår, än levererar hon hemligt skvaller om några skitsnygga flygkaptener som hon nästan raggat upp på puben. Jajamen, jag gillar henne. Jag släpar fram böcker och pekar: så här vill jag se ut. Och hon säger på finsk brytning att jaadå, då sätter vi igång. Och sen blir det perfekt. Som jag ville. Jag blir sjutton år, rågblond och har tre decimeter längre hår som svänger omkring baken när jag går. Tänk va hon trollar. Och skvallrar.

Eftersom jag går så sällan till frisören så fick hon fundera nu också då jag satt förväntansfull i läderfåtöljen med stylingböcker i knät. Hon tittade en halv minut stint på mig, sen flinade hon:
- Jasså, det är du, jahaja, var är det nu för färg du har? Sist var du gredelin, eller var det kansje mera rödlätt?
- Det här är min egen. Faktiskt. Sade jag med syrlig ton.
Då bytte hon ämne, smart som hon är.
- Ja int var du fin nu, int, det måste jag säga.

Jag gillar henne. Och planerar mina besök. Visst, jag ringer och försöker mästra mig till en tid samma stund som jag tänkt nu också, men är hon upptagen en vecka framåt så väntar jag. När jag ändå pratar hår och infall och sällanbesök till en frisör så kom jag att tänka på ett annan gång i ett av mina tidigare liv. Jag jobbade i Åre, stod bakom disk, träffade folk. Joxade med håret då som nu. Helt plötsligt en dag hade jag lila hår. Med fasa stirrade jag i spegeln. Länge. Till saken hör att jag inte alls klär i lila, tvärtom, jag blir bleksiktig och påminner starkt om en karamellclown. Men nu var jag alltså lila. Jag var ung och kunde ha varit vacker. Om inte det varit för detta.

Jag skrek till mamma att hon måste ringa och sjukanmäla mig. Men som den rättskaffens person hon var och är så skakade hon bara bestämt på huvudet. Som man bäddar får man ligga. Och jobbet väntar om en halvtimme. Sade hon och återgick till Hemmets Journal.

Jag åkte ju iväg. Som tur var kom ingen Viktigt Person in, bara en ström turister som knappast fäste sig vid huruvida servicen sköttes av lilafärgade flickor eller ej. Men min käraste vän och arbetskamrat skrattade hela dagen och förresten så skrattar hon än. Förvånansvärt ofta hon minns det, å andra sidan kanske jag ska glädja mig åt att ha förgyllt hennes liv. Och andras, kanske. Fast på kvällen for vi på dans och trots att hon glatt påpekade för alla att de inte fick missa min nya outfit, så fick jag en stor kram av en Viktig Person som sa att jag var fin. Och då tänkte jag att naturligtvis klär jag i lila.

Men det var bara en gång. Efter det har jag haft alla färger som finns, dock ej lila. Vänner förser mig med färg ibland, andra förser mig med frisyr. Marie klippte och gjorde (för många) ljusa slingor en gång så jag gick omkring som blondin, magrade femton kilo och en vän ringde en vän och frågade om jag var sjuk. Jag som var så snygg. Anette permanentade mig så det var överkrulligt och blekbrunt (bortbränd färg?) ett antal veckor så jag var tvungen att snagga mig sen, jag som var så vacker. Och Therese har provat färgsprej på mig och då såg jag ut som en kvarleva från sextiotalet på Carnaby Street, men tjusig, och vännen Karin gav mig en burk Röd Courvette som satte sprätt på mitt humör någon månad. Så skyll inte bara på mej, det finns andra som bidrar till min förvandling. Och det är ju kul för mig som ju vill ha kul.

Hälsningar från den för tillfället takråttebruna Eva.