Så här ca 50 år efteråt....

 ....inser jag att mamma prackat på mig en åsikt.

Ja, det är väl inget ovanligt i det. Och inget illa ment. När man är liten tar man väl en del för givet i det hem man växer upp i, när det kommer till traditioner och vanor. Så länge ingen kommer till skada. Och jag har sannerligen inte kommit till skada, tvärtom har det tagit mig nära femtio år att plötsligt ifrågasätta en tradition vi haft. En trevlig sådan.

Så här är det: så länge jag kan minnas har mamma ogillat vintern skarpt och alldeles särskilt har hon avskytt januari. Därför har jag även så länge tillbaka jag minns fått äta gräddtårta den sista januari.

Då införde nämligen kära mor en högtidsdag. Ibland var det bara familj, ibland var det grannar och andra vänner. En gång fick mamma till och med för sig att bjuda in väl valda delar av byns ungdom för att roa mig. Gräddtårtan var hembakt och alla var lika lättade att skitmånaden januari nu var över. 

Själv tog jag md mig detta till min egen familj och ungar och gubbe och svärmor och svärfar och annat löst folk som fanns i närheten fick gräddtårta när januari var slut. Precis som mamma har jag förkunnat att den mörka månaden nu är slut och det ska firas att ljuset är på väg tillbaka. Ingen har protesterat. Jo, en. Det var en vän som en gång försiktigt sa att hon gillade faktiskt januari, det var som en nystart. Jag bara fnös. Tyll, tänkte jag.

Jag förstår min mamma. Hon som har skottat sig ut till lilla vägen för att sen ta sig upp till landsvägen som i bästa fall varit plogad för att sedan ta sig till stora vägen där framkomligheten varit bättre. Det har varit vägljuslöst, snödrivor, oplogat, kolmörkt morgon som eftermiddag när hon stretat till jobb.

Att bilen kom in i bilden nån gång då jag var nästan tonåring var ingen säkerhet för framkomligheten. Skotta måste man ändå och det ännu mer. Och lika långt till våren som det var till den gångna hösten, ingen ljusning, inga helger, inga avbrott. Bara mörker och snö, snö, snö.... 30 grader kallt, strömavbrott och frusna vattenledningar. Jag förstår att bara den hemska januari, som nästan sågs som ett hot, var över var det värt att fira. 

En gång sa mamma att det var till och med den enda månad som hade fem veckor. Och sen sa hon som vanligt HUSCH! med eftertryck. Kanske var det därför jag lyckades få till ett par födelsedagar i januari när knattarna började dyka upp. Födelsedagar, julgransplundringar och Sista-januari-himmel-va-skönt-fest. Det blir en del att fira det i den mörkaste månaden.

Idag har vi gratulerat unge nummer två som dök upp som en påminnelse om att det faktiskt bara var en månad efter jul och för ett par dagar sen firade vi unge nummer tre som passade på att glida ut i januarimörkret ett par dagar innan storebror andra födelsedag. Ja, det var ju i slutet av 80-talet. Hur tänkte vi? Någon sa att det var illa planerat med hänvisning till ekonomi. Jag avböjer kommentar.

Jag har som sagt fortsatt att ogilla januari av bara farten. Firat med tårta och suckat som ett eko av morsan att det är så skönt, så. Trots vansinnigt roliga födelsedagar, sena julgransplundringar och inte så värst mycket snöskottning. Mest pulkåkning och kojbyggen, tror jag. Men tårta har jag haft på bordet. 

Här om veckan upptäckte jag att jag inte alls ogillade januari. Vad hade jag fått det ifrån? Hänförd över isblå himmel, frostvita träd, meterdjup, ren och fin snö och så det där varmgula ljuset som bara blir i januari när solen börjar lysa liiiiite längre har jag bestämt mig för att januari är en toppenmånad. Jag räknar minuterna noga hur mycket längre dagarna är. Jag ska njuta varje sekund fram till min absoluta favorit maj månad. Vi har grävt oss både in och ut bokstavligen i dessa snömängder och några garantier för att man skulle ta sig på jobbet har inte funnits. Och taket - hur går det med taket som har en hatt av en meter tung snö på sig? Kommer växthuset att klara sig där under all snö? Vi har skrattat mest, har jag upptäckt. Som att bo och vandra omkring i en -just det - en gräddtårta!

Jag har avskytt januari av bara farten. Konstigt. Jag har som aldrig lidit av denna månad, bara avskytt den. (Morsans favoritord, avsky, när nåt negativt ska sägas med emfas). Precis som om det ingick i god fostran och allmänbildning. Nej, nu gör jag revolt för mig själv. Januari är en fantastisk start, festmånad med vaniljgult solsken och några minuter mer ljus för varje dag. 

November däremot... Den sista november kommer jag att servera en maffig frukttårta. Välkommen. 

/E.