Fryser. Njuter.

 Det blåser och är kallt - tempen har sjunkit till plus nitton och jag ryser. 

Bortskämd med värmen. Sånt går fort. Men jag sitter här ute och fattar inte vad som hände sen jag skrev sist, jag som tycker tiden går så sakta. Jag tittar på trädgårdslandet och frågar mig varför jag ännu inte gjort allt klart som jag tänkt. Men inser genast att det handlar om att jag denna sommar kommer att vara om möjligt ännu mer på resande fot än tidigare.  Maken har gått i pension och väntar på min ledighet. Sen drar vi. Ungefär så. Därför kan det vara bra att ta det lugnt med allt odlande. Kan bli svårt att få plantvakt....

Nåja, det hinns nog att odla. Livet är lite längre än 65, typ. Depressionen från förra inlägget har gått över och vi skymtar sommaren runt hörnet. Ja, jag kan inte påstå att jag känner igen mig, men det har med den allmänna depressionen att göra, tror jag. Kan man gå på niornas middag eller ej? Hur många får plats? Vem får gå? Var ska man var?  Ett antal konstiga frågor som man aldrig tänkt att vi skulle ställa oss, vi som jobbar i skolan. Men nu har vi lärt oss att inte ta allt för givet. Igen. Fast kollektivt, liksom.

Jag ska inte alls sticka under stol med att jag är oerhört trött. Det har med allt att göra som varit detta skolår men också funderingarna kring mamma och hur allt har blivit. Hon har det säkert för det mesta bra, men liksom i äldrevården som i skolan handlar allt, precis allt, om pengar. Frågorna surrar, finns det tillräckligt med personal och tid? Kan de tillräckligt och demenssjuka? Vad sker för att stimulera de gamla och dementa på deras boenden? Vilka upplevelser? 

Ja, det är många frågor och ibland tär de dygnet runt, ibland lyckas jag intala mig att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Gäller både jobb och mamma.  Det kanske är livet....?

MEN då far vi till Näkten. Till vårt eget lilla paradis. Där inget finns som stör våra tankar och varken el, avlopp eller knappt täckning finns. Där det knakar i huset när solen lyser och dunsen på järntrappan betyder att tallen fällt någon kotte där. Vaknar man inte till nån vilsen mygga så vaknar man i alla fall till solsken och kaffebrist. Vi har tillbringat lite extra tid i Näkten på senaste, kanske för att andas in skog och frid, kanske för att det helt enkelt är skitkul med den där motordrivna bryggflotten. 

 Just nu känns det som det bästa alternativet av allt, så här i terminens slut. Men jag ska i alla fall berätta för dig att kartan är framme, bästa hojvägarna sneglade på och undersökning av ”några måsten under semestern i Skåne”, en blogg som jag bara råkade snubbla in på. Det innebär i alla fall att vi fungerar. Lite tröga bara. 

- Jag har beställt olja till hojarna, säger maken.

Och då fattar man att semesterrejset är nära. Återkommer om det, tills vidare några fina bilder från vårt lilla paradis. Visst är det oerhört vackert, sett från vår parkerade bryggbåt, ut över vår vik i Näkten? Kväll med ett glas vin, timmarna efteråt i solnedgången med alla färger. 

Nästa morgon lunch på en blank sjö med bryggbåten ankrad mellan öarna ute i skärgården. Lyckliga oss! Och jag är tacksam över livet.

/E.