Påskhelg i ett riktigt vårligt Skåne och tankar om fotoalbum och mat och lite till.

 Att sega sig ner genom Sverige är bland det bästa jag vet. Och helst på så olika årstider som möjligt så man får se hur en aprildag ser ut i Skövde, till exempel. Jag känner mig ytterst priviligierad. Och inte minst för att jag är farmor till Finn.

Det är långt till Skåne men väl på plats belönas man med en och annan liten kläm av en kille som har bråttom att lära sig leva. Vi hade med oss en liten plastsparkcykel som kanske är en motorcykel eller en fyrhjuling. Genom mitt huvud for en bild av en bullig liten sparkbil som Staffan fick ungefär vid samma ålder. För 36 år sen. Ja, jag får väl vänja mig vid att minnet börjar bli luddigt. 

Det är då jag sliter fram alla foton och tackar någon högre makt för vår möjlighet att spara bilder som minnen. Ibland, när jag sitter vid datorn och sen vid skrivbordet med saxar, pennor och lim och gör album på album med utskrifter av foton från livet, då frågar jag mig vad allt är bra för. Det är farligt - då märker jag att jag slirar lite och tänker att nämenvafan man kanske bara ska spara allt "i molnet". Vem bryr sig om fotoalbum och fyrtio år? 

Men så tänker jag vidare och mammas fotoalbum dyker upp. Hon känner inte alltid igen människor och platser och absolut inte sig själv, men jag däremot har stor behållning av hennes bilder. Det är ju halva jag och mitt liv. Ibland dyker det upp något som jag helt glömt och som jag blir glad åt att minnas när jag tittar i hennes samlingar. Och så fortsätter jag göra fotoalbum. Tänker att ungarna kanske vill titta någon gång långt senare när vi vandrat vidare ?  I ett av mammas gamla fotoalbum från 40-talet finns en vers i guld på pärmens insida som ungefär säger att "när aftontimman nalkas" sätter man sig i soffan och tar en titt på de vänner man har i albumet. Jo, jo, det skulle man göra oftare idag i stället för att glo i mobil eller dumburk.

Här är lite bilder från Skåneresan.

Vid Vänern, strax norr om Mariestad, alldeles vid brofästet till Torsö.

Den där delen av Sverige som ligger runt de stora sjöarna - jag kommer alltid att ha en obestämd längtan efter att åka dit. Jag vet inte vad jag längtar efter men det är nåt. När jag försökte förklara det för min kollega i bilen i morse sa jag till slut att det nog kommer sig av att jag gillade historielektionerna när jag gick i femman för plötsligt hade magistern väckt något slumrande intresse i min elvaåriga skalle. Tänker kloster, relikskrin, tingsplatser och gamla mossiga kungar och halshuggningar och annat skoj. Vi stannar på en camping vid Vänern, Sundsörn, och hyr en enkel stuga. Det är försäsong och fint vårväder och alldeles underbart med den där första natten på minisemestern då man packar in sig och lagar väldigt god mat på halvruggig köksutrustning och får ett glas vin innan läggdags. Kvällspromenaden längs Vänerns strand var inte fy skam heller.

 Stårsas morgontur längs samma sjö medan solen tittar fram och påbörjar påskvädret.

Nu mot Malmö!

Paketet är överlämnat- nu kan farmors gullunge köra runt i lägenheten på en fyrhjuling. För övrigt kommer nu några intensiva dagar med rejäl sommarvärme, fika och mat och kramar och pussar och duplobygge och lite guidning i tvåårsspråket som vi måste vänja oss vid. Det går dock ganska fort. Kanske för att vi redan haft en del praktik, om än länge sen, men med fyra ungar som alla hade olika ordförråd och benämningar på saker i sina tidiga år så måste vi väl ändå ha en viss vana?

Här är det farfars gullunge som undersöker staket.

"Min mamma gillar kläder med öron på..."

Tre generationer. Jojo, fina grabbar alla tre, på promenad i stora staden.

Pildammsparken

 Undersökning av lunchhak.

På kyrkogården. Där promenerar vi ofta.

Folkets park

Pildammsparken

Pildammsparken. Snart grön allé...

Som vi längtat. Hunden får följa med på lunchen.

 Pildammsparken

Vi tillbringar en hel del tid utomhus, som alla andra storstadsbor blir det i parkerna. Men tyvärr går tiden fort när man har roligt, som bekant, och vi återvänder mot Ljuvliga Jämtland. Trots min ständiga längtan efter att resa blir jag en hängiven lokalpatriot så fort vi ska hem. Vi susar genom det vackra platta landskapet, både Skåne och Östgötaslätten tilltalar mig, men ju närmare hem vi kommer ju mer längtar jag. Fast småprinsar kan gärna bo lite närmare sin farföräldrar.

Vi susar förbi Vättern och där ute ligger Visingsö och lockar. Nå, den lär ju ligga kvar. 

Vi stannar i Fagersta. Bor i något sunkig stuga som en stressad campingvärd panikstädat åt oss som inte är så noga. Nu är det inte lika noga heller med gomiddag och gott vin, vi vill hem. Men vårkvällen är densamma var man är är den här tiden och jag har kostat på oss dyra tomater bara för att jag längtade efter just dyra tomater. Man har sina cravings.

Är det inte Järvsöklack?

Hemma sitter Hacke Hackspett och gör slut på talgbollarna, posten ligger i en hög på byrån, någon har lagat mat i vårt kök medan vi var borta för att hålla huset under armarna och NU kan jag tala om att det är lika gott som den där första kvällen borta i nån stuga eller tält eller husbil eller vad som helst att duka upp "efter-resan-måltiden" hemma och njuta av att vi har förmånen att göra våra turer. Det gäller att ta vara på livet.

/E