Det var när jag väl satt mig på motorcykeln och fällt ner visiret. Jag kände lukten av vägdamm och svettigt hår och min egen andedräkt som dagen till ära luktade vitlök i stället för tandkräm. Hunden hade funnit sig väl till rätta sin hundbox och hade gott om plats att sträcka ut sig på. Nåja, mer eller mindre. Å andra sidan måste hon se allt, varför viloläge inte verkar vara hennes melodi.
Vi packade hojväskorna (jag börjar få problem med det, vill ha med för mycket) och tittade på väderkartan. Roslagen. Bruksorter. Gästriklands fina tallskog med kurviga vägar…och så gav vi oss iväg och jag kände igen mig igen. Jag hade nog en svacka där ett tag, innan. Pandemi eller inte. Eller så är det, jobbiga tanke, åldern som förändrar en. Sånt händer och har hänt.
Men jag kände att allt var nästan som vanligt inuti mig då vi stack iväg med packning för en månad och planering för en vecka. Det där att inte packa mer än det mest nödvändiga och sen gå igenom allt en gång till och packa ur hälften, det är inget som sker längre. Nä, nu ska jag ha minst två klänningar, minst två byxor och två tröjor och fem undertröjor. Jag packar även minst två par skor. Vad är det med mig? Det mesta är ju ändå oanvänt då jag kommer hem.
Men nu klämde vi ihop väskorna, klämde in huvudena i hjälmarna och klämde slutligen också ner hundens älsklingsnalle runt henne, så att hon skulle överleva säkert. Som en snuttefilt, liksom. Sen for vi.
42 mil var för långt, hunden hade nog velat att vi skulle köra bara halva sträckan. Men konstigt väder gjorde att vi bestämde oss för att köra hela sträckan till stugan vi skulle bo i för att vänta ut en natts åskväder. Det gick bra. Äventyrskänslan började komma och hunden kunde lyckligt sprätta omkring lös och ledig runt huset vi skulle bo i några dagar. Vi gjorde det vi tycker är lyxen med semestern. Lagade mycket god mat och hällde upp mycket gott vin efter den hett efterlängtade duschen. Första kvällen på en hojsemester är bäst! Jag har ingen särskild förklaring till det.
Vi hade det bra, så klart. Naturligtvis är det en annorlunda semester på två hjul med en hund. Allt måste givetvis ske helt på hennes villkor. Det vill säga köra en timme, rasta, köra en timme, rasta…. Men ok. Vi behöver också rasta, stanna upp och titta oss omkring. Inget ont i det.
Nu har sensommarn kommit, jag är tillbaka i jobbet på min deltid (skönt!) och faktiskt har saknade delar av familjen börjat droppa in, samlade för första gången på flera år, faktiskt! DET kommer att bli årets höjdpunkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar