När jag var i elvaårsåldern fick jag en egen hyacint i namnsdagspresent av min mamma. Min namnsdag firades alltid då jag bodde hemma. Och förresten även i vuxen ålder ifall jag besökte urhemmet en julafton. ”Man håll ju ändå på ma presentan då, så…” sa morsan lite skämtsamt urskuldande när jag blev högtidligen uppvaktad på julaftonsmorgon. (Min bror hade namnsdag i början av juni. Han fick vara glad om han fick tårta). Att äga en egen hyacint kändes mycket vuxet och ansvarsfullt. Nu var jag också en som hade julen i mina händer. Annars låg det ansvaret mest på de vuxna.
Hyacinten var blåare än dagens blå. Den doftade redan innan blompapperet vecklades upp och där var den i en näverkruka med mossa och små röda svampar som dekoration runt stammen. Jag var lycklig! Inte hade jag ägt en krukblomma förr och definitivt inte en hyacint. Mamma ställde den på en bokhylla i vårt gemensamma sovrum och där stod den sen alldeles under taket och spred juldoft. Jag fick (och jodå, även min bror) fika på säng, dels för att det var julafton, dels för att jag som sagt hade namnsdag. Sen minns jag mycket klart och tydligt att jag lutade mig ner i sängen igen och tittade länge på min hyacint. Den fyllde hela rummet med jul och körde över julgranen som också stod inklämd i vårt lilla rum. Känslan av att den bästa dagen var inne var överväldigande. Kanske är det därför jag minns allt så tydligt - för att jag riktigt ville suga på den känslan så länge det gick.
Ja, sen blev det säkert som det brukade. En evigt lång dags väntan mot kväll. Tomten kom efter att våra magar lyckligen fyllts med skinka och lutfisk och så levde vi lyckliga i alla våra dar.
Idag händer det att jag letar efter julkänslan. Det började när barnen flyttat ut, något som så gott som alla föräldrar råkar ut för. Därmed kan jag kanske också skriva under på ”att julen hör barnen till”, vem som nu myntade det uttrycket. Nu skulle man ju naturligtvis önska att det alltid också var så där man firar jul. I mitt arbete ser jag tyvärr av och till ungdomar som skruvar olustigt på sig när högtider och lov kommer på tal. Det finns även den andra varianten (dom tycker jag också synd om), som anser att allt är en självklarhet med tjugo paket i prisklasser man bara kan drömma om, som aldrig skulle ha tid att glo på en hyacint efter morgonfikat eller som inte heller har tid (dvs ork) att bry sig om andra än sig själv. Jag minns i julhandeln för några år sen, en sliten mamma som letade bland reakläderna på Kappahl efter en julblus. Hon pratade med sin sura dotter i 15-16-årsåldern för att få lite råd om vad som passade.
- Spelar ingen roll vad du sätter på dig, du ser ut som en hösäck ändå!
Det var vad hon sa, skitungen. Mamman bara lät det passera. Men inte jag. Den här gången höll jag mig från att säga nåt. Som tur var, kanske. Den scen jag skulle kunna ställt till hade nog lockat publik. Men jag stod alldeles intill och det räckte med att sno runt, stirra den där skitungen argt i ögonen tills hon backade och suckande drog sig mot dörrarna. Mamman bläddrade vidare bland blusarna. Jag räckte henne den jag hade plockat på mig och sa att jag ångrat mig, men att den var snygg. Hon tog den och synade den. Hur det slutade vet jag inte, men jag fick i alla fall tillfälle att än en gång se surt på ungen som stod vid dörrarna när jag gick ut. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur julen var i det hemmet. Hade jag haft en hyacint i en påse hade jag gett den till mamman där och då.
Men åter till mitt letande efter julkänslan. Nu har jag lite tidigare än förr börjat pimpa husets insida med stjärnor, röda toner och ljus i mängder. Jag har redan köpt fyra hyacinter, två som blommar och två som väntar. Och när det är de två väntandes tur att stå i tomtefönstret kommer jag att köpa två till, för att försäkra mig om att inte bli utan. Julgranen kommer också på plats allt tidigare, i år en hel vecka innan julafton… Ibland smyger sig en liten elak fråga in i mitt inre: varför och för vem håller man på? Jag tränger naturligtvis undan den. Det vore ju förödande att strunta i röda färger, ljus och tomtar och låtsas att det bara är mitt i vintern. Nej, det går inte. Jag vill ju ha jul. Vi vill ju ha jul. Än kommer det vuxna ungar hem till oss gamlingar och vill äta god mat och hänga i soffan evigheter. Tack och lov. Och om det inte luktar hyacint och gran tror jag dom skulle bli oroliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar